Check på den!

I samband med skilsmässa står många att-göra-saker på att-göra-listan. Idag kan jag sätta check på ytterligare en, då jag just – elektroniskt – signerat nya bolånehandlingar, som möjliggör att jag köper ut exmaken ur huset.

Eftersom jag är egenföretagare sedan dryga tio år, som de senaste åren medvetet plockat ut ganska lite i lön, var det inte helt enkelt att ordna med bolån. Men trägen vinner, och tiden gör dessutom sitt till, för nu har jag alltså plockat ut ”tillräckligt hög lön enligt bankerna” i ett drygt halvår för att bedömas kreditvärdig nog att ta lån i eget namn.

När jag dessutom stötte på en mycket hjälpsam och lösningsorienterad kontakt på Hypoteket Bolån Sverige AB så trillade övriga frågor på plats kring tillskifte av fastighet för att kunna lösa nya lån i enkom mitt namn (alla som står som ägare till en fastighet måste stå på lånet, nämligen).

Det kvarstår några små att-göra-uppgifter på listan, innan det rent juridiska och ekonomiska oss emellan är avklarat, och det ska inte vara några problem det heller. Vi vill både varandra och barnen väl, något som verkligen gör enorm skillnad och känns fantastiskt skönt.

Påminns om att jag nånstans (var? Vet du? En podcast månne?) hört ett resonemang kring vikten av att vara väldigt nogräknad vid val av partner (om man skaffar barn tillsammans), så man väljer någon ”man kan tänka sig att vara skild från”. För även om vi snart har löst alla band som går att lösa, så finns det viktigaste bandet oss emellan kvar: barnen. Vad vi än gör så kvarstår det faktum att vi har barn tillsammans, barn som (oaktat om de är myndiga eller omyndiga) behöver kloka föräldrar som kan samarbeta och respektera varandra. Att vi dessutom kan göra det med både värme, omsorg och kärlek, i en relation som övergått från en kärleks-relation till en vänskapsdito utgör grädde på moset. Så nog finns det mycket att vara tacksam för!

Skild. Igen.

Nu sitter jag här – skild för andra gången.
Så här tänkte jag inte att det skulle bli. Men det blev så.

Sorgligt?
Jamen jo, visst är det det. Jag ville inte detta. Förrän jag faktiskt ville det. För så är det ju – ett tu tre skiftar perspektiven, en insikt dyker upp som sätter allt i ett annat ljus. Visst kan jag se det sorgliga i att livet inte blir som tänkt, samtidigt som jag inte är ledsen. Jag ångrar inget. Faktum är att jag mest känner enorm tacksamhet över att vi båda, jag och exmaken, i stort har – och har haft – förmågan att hålla såväl huvudet kallt som hjärtat varmt och välvilligt under processen från separation till fullbordad skilsmässa, med överenskommelser kring bodelning- och underhållsavtal och allt annat som kommer med på köpet, när två själar ska trassla sig ur varandras liv, på ett eller annat sätt.

Skillnaden i mitt liv är inte så stor heller ärligt talat. Jag bor kvar; älskar Hasselbacken och gläds åt att vi hittat en lösning som gör det möjligt för mig att bo kvar. Barnen bestämmer själva hur de vill ha det, var de vill bo och när (i görligaste mån). Ja, barn och barn, lillebror kan räknas som sådant, men 18-åringen tar ju alldeles strax studenten, så tiden kvar i boet för hen är begränsad av fullt naturliga skäl.

Funderar lite över vad det är som gör att det känns så lugnt inom mig. Kanske för att det har fått ta tid? Eller snarare: att jag har låtit mig själv få ta den tid jag behövt. Ta tid att känna efter, tid att gråta, sörja, landa.

Kanske för att jag låtit tankar och tillhörande känslor komma och gå? Inte grävt ner mig i varken den ena eller andra känslan, utan låtit dem komma, skölja över mig, och passera. Ibland snabbt, ibland riktigt långsamt – hela tiden trygg i min visshet att vad jag än känner i stunden så går det över. Det kommer en annan tanke, till slut. Ingen känsla är statisk. Någonsin.

Och som Pernilla brukar säga – sorgen och glädjen går hand i hand, är bästa kompisar. Sorgen när något tar slut handlar om glädje, kärlek och ömhet som flödat, om allt det som upplevts. Glädje över det som varit, som inte längre är. Tacksam för allt jag fått vara med om, över allt jag lärt mig, över allt denna relationen gett upphov till. Jag tar med mig de bästa av minnen, och ser med nyfikenhet framtiden an, samtidigt som jag har fokus på att leva och njuta av och i nuet.

Kassaflöde? Äh, trist ju!

Inte låter det sexigt inte, men kassaflöde är faktiskt vad jag ägnade min onsdagskväll åt, eller rättare sagt brädspelet Cashflow. Spelet skapades av Robert Kiyosaki (ni vet, Rich Dad, Poor Dad?!) och finns alltså även i svensk tappning, som var den jag gav mig i kast med, i gott sällskap. Jag lärde mig massvis, om saker som ROI (Return On Investment), avkastning och inteckning, kursintervall (aktieterm), omvänd split och att kassaflöde är allt annat än trist. Framför allt tog jag dock med mig konceptet arbetslösa pengar. Har aldrig tänkt på det i den termen, men när jag hörde det så klickade det till inombords. 

Så i eftermiddag har jag börjat ta itu med min ekonomiska översikt, något jag haft på att-göra-listan alltför länge, utan att ta mig i kragen. Nu har jag tagit ett första steg, vilket passar särdeles bra eftersom skilsmässa, bodelning och allt vad det för med sig, är på väg att finaliseras. Minsann om jag inte drar igång en för mig utmanade finansiell resa med andra ord, i syfte att få koll på både tillgång på som flöde av pengar. Och mina arbetslösa pengar ska få smaka andra bullar, var så säker för nu är det dags att de börjar arbeta!

Själv – kraften i egentid (bok 5 av 26)

Läser ut Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman när jag har årets tredje digitala sabbat, passande nog, inte minst eftersom Linus faktiskt har just ”detox från stimuli” som en av utmaningarna i boken (s. 164).

Ett av de finaste ord jag vet, som just Linus gjort mig uppmärksam på, är självsamhet. I boken skriver han så här: Ensamhet är självsamhet som blivit bitter. Självsamhet är däremot kvalitetstid med dig själv. 

Sedan citerar Linus författaren Alice Koller för att rama in begreppet:
Att vara självsam är att vara ensam väl: att vara lyxigt försjunken i de saker du själv valt, medveten om fullständigheten i din egen närvaro snarare än avsaknaden av andra. Sann självsamhet är en bedrift.

Jag har läst flera av Linus böcker tidigare, en av dem innan jag första gången kom i kontakt med honom. Jag tycker om Linus sätt att skriva, och skrattar ofta högt åt hans underfundiga och humoristiska inslag. Och liksom Linus så använder även jag skrivandet som ett sätt att få syn på mig själv, mina tankar och känslor, och ofta nå klarhet, och skriver även själv under på följande: Jung ansåg att konst är en mycket viktig ventil för våra tankar. Att måla sina känslor och att beskriva sina tankar i text betraktade han som stärkande. Jag kan själv skriva under på den läkande kraften i att skriva ut grubbel. En del tankar kan inte lösas genom att diskuteras fram, utan de måste internaliseras och skrivas ner, i min erfarenhet. Det konstnärliga kan vara en källa till oerhört mycket glädje. 

Ett stycke längre ner kommer meningen De konstnärligt bildade har resurser inombords för att hantera en yttre storm som hjälper mig sätta luppen på en bidragande faktor till varför jag blivit så mycket bättre på att hantera yttre stormar, med pågående, snart avslutad skilsmässa som mest aktuellt exempel. Under det halvannat år sedan vi först separerade har jag skrivit mig ur mitt grubblande mången gång.

Förmågan att reflektera har för mig varit en stor del i det faktum att jag verkligen njuter av livet, oavsett om det stormar runt (eller i) mig. Och Själv – kraften i egentid visar på ett lättförståeligt och väluppbyggt vis, med många gapskratt dessutom, hur viktigt just det är: Självsamhet hjälper dig att reflektera och fatta beslut, men den gör dig inte tvärsäker. Att vara tvärsäker är ibland ett signum för de riktigt korkade. Det faller på reflekterande människors lott att vara nyanserade och att se gråtonerna. Vishetens färg är grå

Mycket av det jag fastnar för i boken är saker jag bloggat om, både en och två gånger, kanske ännu fler till och med, men det är också en bok som ger mig mycket nya tankar, funderingar och tankespjärn, inte minst kapitlet om Personlighet. Det är en bok jag tycker om. En bok jag kan tänka mig att läsa om. En bok jag har rekommenderat min förstfödda att läsa, och som jag nu rekommenderar även dig att läsa.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Hej då 2017

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!