Jag väntar i snön.

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

Vi har alltid ett val. Det har alla.

”Men hur? Hur kan du bara ha överseende med allting, älskling?” hade hon frågat honom. ”Du har haft så mycket motgångar men är ändå alltid glad. Hur gör du?”

”Jag väljer det”, sa han. ”Jag skulle kunna välja att ruttna i det förflutna, ägna mitt liv åt att hata människor för allt som har hänt, som min pappa gjorde, eller så kan jag välja att förlåta och gå vidare.”

”Men så enkelt är det inte.”


Han log sitt typiska Frankleende. ”Åh, men min skatt, det är mycket mindre ansträngande. Förlåta behöver man bara göra en gång. Förbittrad måste man hålla på och vara hela tiden, varje dag. Man måste hela tiden påminna sig om alla de där dåliga sakerna.” Han skrattade, låtsades torka svetten ur pannan. ”Jag skulle vara tvungen att skriva en lista, en mycket, mycket lång lista och försäkra mig om att jag hatade människor i rätt omfattning. Att jag hatade på rätt sätt också: väldigt germanskt! Nej”, sa han och hans röst blev allvarlig igen, ”vi har alltid ett val. Det har alla.”

Ett annat sätt att säga det där på att det inte är hur jag har det, det är hur jag tar det. Samma sak, fast annorlunda uttryckt.

Och jag kan riktigt höra hur du, liksom jag, läser, tänker Jamen jo, det där stämmer ju bara för att fortsätta: …det stämmer, utom när det gäller…. x, y eller z.

Sätt in precis vad du vill som undantag för det är min erfarenhet, att de flesta kan köpa resonemanget, utom för vår alldeles egna akilleshäl. Oavsett vad den består av (pengar, relationer, sjukdom, karriär, utseende…. ) så är detta ett faktum: oavsett yttre omständigheter så har jag alltid ett val. Och det har du också.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion kring boken ”Fyren mellan haven” av M. L. Stedman.