Bye bye 2015!

Sit down to write a few lines on the highlights of the year… and discover my mind is blank. Open my calendar and start to scroll, month by month, and wow. What a year. Again, Because aren’t they all like that really – amazing, jam-packed with experience and memorable?2015en

2015 has a lot to offer. Considering how much I travelled in 2014 I never thought 2015 would be yet another year filled with travels. All in all I actually think I travelled even more times than 2014, even though the duration was mostly shorter.

Creating the impossible
I started off the year with 90 days online-course with and by Michael Neill. Creating the impossible really made an impression on me, and the project I chose really gave me a lot of room for expansion.

This was my project for Creating the impossible. 90 + 90 days of daily cleanse, aiming to go through both my physical and digital home. Each thing in its place, and a place for each thing. You would not believe the amount of cleansing I did. I managed to work through almost every little bit of my house, I donated a lot of stuff, and it feels so good. It’s as nice to have done a significant inroads on my digital vistas, most notably my Evernote-account and my Dropbox.

#afkUmeå, Sweden
What would a year be without an #afkSkolvåren (i.e. School-spring)? Luckily, I didn’t have to discover this in 2015 either, and for that I am very happy. Do you know what it feels like to be a part of such an incredible movement that #skolvåren is?

Innate Health conference, England
What an experience. The realization that I won’t be attending more conferences like this, where the main part (or all?) is about intake, and very little is about taking active part and cocreating, was a large one. And yet. Listening to Dicken Bettinger, made the entire journey worth it. I was deeply touched, and reinforced in my hope for the future at that.

Mainland support Almedalen
After three years at Almedalen I chose to stay at home to be the mainland support for the #skolvåren gang on site. This was both very rewarding and tough. Not to be right smack in the middle of it all, very curious as to what’s happening, whom are they meeting, what possible connections and future collaborations are being born and so on. A lot of thought, and without a doubt it’s very less taxing for body and psyche to act as mainland support rather than being there on site. But the number of tweets certainly dwindled!

Center for Sustainable Change
Board member and chair of the Programming Committee is also something new for 2015. The Center for Sustainable Change, with strong roots in the US, is an organization in the midst of a transformation, and I’ve been given an opportunity to contribute with my thoughts, energy and wisdom. Let me tell you, there is a lot of learning opportunities here for me!

Human Potential Realization summit, The Netherlands
As a total opposite to the Innate Health conference, this was a fully co-creative experience. 2,5 days of intense energy and connection, connective harmonies and exploration. What a magnificent experience, and there is more to come!

Choir tour with a royal twist, England
The day after coming home forn the Human Potential Realization summit it was takeoff time to head off to England with the rest of my choir and our smashing choir master Jens. 4 days of fun and singing in an England on it’s best behavior (weather wise!). What a treat!

A little over a year ago I bought two get-two-pay-for-one-tickets to #theconf, an odd sort of conference organized by Media Evolution i Malmö since quite a few years back. I gave away my extra ticket to Michael Sillion, who did a great job at summarizing Derek Sivers small gigs. DThese short snippets of mindbendingly well spoken thoughts were really great, and along with Suleiman Bakhit they were my main take-aways from #theconf, which is a conference I strongly recommend you attend.

#SethinLondon, England
This was high-impact. Talk about being wowed! A 5 hour Q&A-session with Seth Godin, in front of an audience of 400 people, including me and (yet again!) Michael Sillion. He was the best travel companion I could have to ensure that this very powerful experience won’t stay an experience as such, but will actually grow into something more permanent. The experience in itself was the inspiration for my advent calendar here on the blog this year.

Sara Modig asked a handful of people if we wanted to join her for #ULab, a MOOC with and of Otto Scharmer, the father of Theory U. JI was all game, along with five others, and we set up our own coaching circle. Now what an experience that turned out to be. And such an amazing set up of people to experience this with. And it won’t end either, my coaching circle will run through the entire #ULab course once more, in slightly slower tempo, starting January. Read the summary in Huffington Post, written by Otto Scharmer, and definitely keep an eye out for future MOOCs!

KASAM – a feeling of connection
Thanks. My deepest thanks to you all, who surround me. Connections that Näve contributed to, a co-creation that enrich my life. For real. It’s not just something I state here, because it sounds a bit fancy. I truly mean it. These past few years have meant that I now am surrounded by a supporting circle of friends and family who play a large part in my personal development. No matter the life-force of a seed, if the soil isn’t just right for it, nothing good will come out of it anyway. And the soil I thread in is extremely life-affirming, let me tell you! It consists, amongst other things, of my MasterMind-gang, my life line, and the #skolvåren mobile office. Ledarlyftet, everyone at Being at full potential and many others. Newfound friends, such as Tess. Relationships that have grown deeper, such as with Dominic. And not to forget, Carla, my coach, mirroring me, and giving me wisdom and loving nudges along the way. My deepest heartfelt tanks to you all, both those specifically singled out here, and everyone else!

My family
In think and thin, in rain as well as sunshine, in the ordinaryness of life as well as on vacation and on travels – this year to LondonFranska Rivieran and Madrid, to name three. Love and care, irritation and quarrels. We encompass it all, together, and I love you! Add to that the joy of having gotten another two bonus-grandchildren during 2015, and you can understand what a rewarding life it’s been on a strictly private level as well.

HEROs very own day
Mmm. That’s what the calendar says, weekly, a full day, and have done, since the end of August. It doesn’t always turn into a full day. And I move it around when needs be. But it’s a significant change. I have started to put Myself as my top priority, and truly stand for it. To say No is an art Iäve been practicing a lot since I posted HEROs very own day as a regular activity in my calendar, and it’s been very instructive and worthwhile. I don’t know exactly what 2016 will bring for me, but HEROs very own day will most definitely be a piece of the puzzle that I will bring with me in to the upcoming year!

And what a year. Again. Because aren’t they all like that really – amazing, jam-packed with experience and totally memorable – all the years that pass?

Hej då 2015!

Sätter mig för att skriva några rader om årets höjdpunkter…. när hjärnan känns helt blank. Öppnar kalendern och börjar bläddra, månad för månad, och oj. Vilket år. Igen. För är de inte alla sådana egentligen – fantastiska, händelserika och minnesvärda – åren som går?2015sv2015 bjöd på mycket. Med tanke på hur mycket jag reste 2014 trodde jag aldrig att 2015 skulle bli ett år fyllt av resor. Det blev nog tom ännu fler resor än 2014, om än inte fullt så långa.

Creating the impossible
Året inleddes med 90 dagar online-kurs av och med Michael Neill. Creating the impossible gjorde verkligen ett avtryck på mig, och projektet jag valde gav utrymme för oerhört mycket expansion.

Detta var mitt creating the impossible-projekt. 90 + 90 dagar av dagligt röjande, i syfte att gå igenom både mitt fysiska såväl som mitt digitala hem. Var sak på sin plats och en plats för varje sak. Oj vad jag röjde. Nästan varenda liten bit av huset blev genomgången, mycket prylar bortskänkta och det känns oerhört skönt. Lika skönt att ha gjort stora insatser i mina digitala visten, mest anmärkningsvärt Evernote och Dropbox.

#afkUmeå, Sverige
Vad vore ett år utan en #afkSkolvåren? Som tur är behövde jag inte uppleva det under 2015 och det är jag glad för. Vet du hur det känns att vara en del av en så fantastisk företeelse som ansvarsrörelsen #skolvåren är?

Innate Health conference, England
Omtumlande upplevelse. Insikten att jag inte ska åka på fler konferenser av detta slag, där huvuddelen (eller allt) består av intryck, och väldigt lite delaktighet och samskapande, var väldigt stor. Men ändå, att få lyssna till Dicken Bettinger, det var värt allt. Blev så oerhört berörd, och stärkt i mitt hopp om framtiden.

Fastlandssupport Almedalen
Efter tre år i Almedalen valde jag att stanna hemma och agera fastlandssupport till #skolvåren:s gäng istället. Något som var både oerhört givande och väldigt tufft. Att inte befinna sig mitt i smeten, nyfiket undrande hur det går, vad händer, vem träffar dem, vilka kontakter och blivande samarbeten föds osv osv osv. Många tankar blev det och onekligen tär det mindre på kropp och psyke att vara fastlandssupport kontra att befinna sig på plats. Men väsentligt mycket färre tweets blir det dessutom.

Center for Sustainable Change
Styrelsemedlem och ordförande i Programming Committee har jag också blivit under 2015. En organisation med rötter i USA som är mitt uppe i en transformation, där jag har fått chansen att bidra med mina tankar, min energi och min visdom. Snacka om lärorikt!

Human Potential Realization summit, Nederländerna
Som en total motsats till Innate Health conference, så var detta en fullkomligt samskapad upplevelse. 2,5 dagar av intensiv energy och samhörighet, sammanflätade harmonier och utforskande. Vilken fantastisk upplevelse, och det kommer mera!

Körturné med kunglig glans, England
Dagen efter hemkomst från Human Potential Realization summit var det avfärd till England tillsammans med resten av min kör och vår underbare körledare Jens. 4 dagar av hygge och sång i ett ljuvligt höstvarmt England. Vilken ynnest!

För ett drygt år sedan köpte jag gå-två-betala-för-en-biljett till #theconf, en annorlunda konferens anordnad av Media Evolution i Malmö sedan ett antal år tillbaka. Gav bort min extrabiljett till Michael Sillion, som summerat Derek Sivers små uppträden. Dessa korta tankespjärn var enormt berikande, och tillsammans med Suleiman Bakhit var de min största behållning från #theconf, som jag definitivt rekommenderar att du går på.

#SethinLondon, England
Detta var high-impact. Snacka om wowad! En 5 timmars Q&A-session med Seth Godin, för en publik om 400 personer, inklusive mig och (även här!) Michael Sillion. Bästa ressällskapet för att säkra att denna oerhört starka upplevelse inte heller stannar vid en upplevelse, utan faktiskt blir något som gör bestående intryck. Upplevelsen i sig inspirerade mig till årets julkalender.

Sara Modig kastade ut en fråga till en handfull människor om vi ville haka på henne på #ULab, en MOOC med och av Otto Scharmer, fadern till Theory U. Jag hakade på, tillsammans med totalt sex andra, och vi utgör en egen liten coaching-cirkel. Vilken upplevelse. Och vilket fantastiskt gäng att uppleva detta tillsammans med. Och inte tar det slut här heller, vår coachingcirkel ska gå igenom hela #ULab-kursen tillsammans en gång till, i lite långsammare tempo, med start i januari. Läs summeringen i Huffington Post, skriven av Otto Scharmer, och håll definitivt koll på kommande MOOC:ar!

Tack. Mitt djupaste tack till er alla, som finns i min omgivning. Sammanhang jag bidragit till att skapa, ett samskapande som berikar mitt liv. På riktigt. Inte bara något jag säger, för att det låter tjusigt. Jag menar det verkligen. De senaste åren har medfört att jag nu har en stödjande omgivning som är en stor del i min egen utveckling. Ett frö kan vara nog så livskraftigt, om jordmånen är undermålig blir det inget bra av det ändå, och min jordmån är helt fantastiskt livgivande ska du veta! Jordmånen består bland annat av MasterMind-gänget, min livlina, och #skolvårens mobile office. Ledarlyftet, Being at full potential-gänget och många fler. Nyvunna vänner, som Tess. Fördjupade relationer, som Dominic. Och inte minst Carla, min coach, som speglar mig, och ger mig vishet och kärleksfull pepp och puff på vägen. Ett hjärtinnerligt tack till er alla, nämnda som onämnda!

Min familj
I ur och skur, i vardag såväl som på semester och under resor – i år bland annat London, Franska Rivieran och Madrid. Kärlek och omsorg, irritation och bråk. Allt omfamnar vi, tillsammans, och jag älskar er! Lägg till det ynnesten att ha berikats med ytterligare två bonus-barnbarn under året, så förstår ni vilket underbart år det varit på det privata planet.

HEROs very own day
Mmm. Så står det i kalendern, varje vecka, en hel dag, och har så gjort sedan slutet av augusti. Det blir inte alltid en full dag. Och dagen kan flyttas vid behov. Men det är en signifikant förändring. Jag har börjat prioritera Mig, och verkligen stå för det. Att säga Nej är en konst jag har fått chans att öva tack vare HEROs very own day, och det har varit oerhört lärorikt. Vet inte exakt vad 2016 kommer att medföra, men detta är en av sakerna jag definitivt ska ta med mig in i det kommande året!

Som sagt. Vilket år. Igen. För är de inte alla sådana egentligen – fantastiska, händelserika och minnesvärda – alla dessa år som går?

Förändringar på gång!

gate grindJag öppnar en dörr till något nytt. Snart, från 1e januari med lite tur, så kommer alla mina nya engelska blogginlägg att ligga på en ny hemsida och blogg. Jag har bestämt mig för att dela upp det från och med nu, eftersom jag inte är riktigt nöjd med den mix av svenska och engelska som har uppstått på denna blogg. Alla svenska inlägg kommer publiceras här, för stunden.

Jag ber dig att hjälpa mig att sprida ordet om den nya sidan, när jag väl publicerat den, och om du vill fortsätta läsa även mina engelska bloggtexter så hoppas jag att du prenumererar på den nya bloggen också. Ja, om du uppskattar de svenska inläggen så går det ju lika bra att prenumerera här!

Jag har inte riktigt bestämt mig för ett bloggschema än, men funderar över en fast struktur, där jag publicerar inlägg på givna veckodagar. Jag kommer inte försöka publicera dagligen på både engelska och svenska, så mycket vet jag. Men jag har för avsikt att fortsätta blogga dagligen, antingen här eller på den nya sidan, eftersom daglig bloggning är ett av mina bästa verktyg för självcoachning, och det vill jag inte gå miste om!

För första gången nånsin så kommer jag använda en självhostad WordPress-hemsida, och det har visat sig vara krångligare och mer tidskrävande än jag förväntade mig. Så jag snokade runt på häromdagen, och just nu, så sitter det en fiverr WP-guru som ger allt sin omsorg och expertis till min nya hemsida, hoppas jag.

Och vet du vad, jag är riktigt nöjd med det. Jag hade löst det förr eller senare (inte till första januari dock, och det är datumet jag föresatt mig!), men ärligt talat – varför skulle jag? Det finns sådant jag verkligen älskar att göra, och andra som jag inte alls älskar, som t ex att konfigurera en ny hemsida. Jag älskar att skriva, så att text på den nya sidan har jag skrivit. Jag älskar att fotografera, så alla foton är egna skapelser dessutom.

Är det inte bättre att jag gör det jag älskar, och låter andra göra det som de älskar, så säg?

Changes are afoot!

key nyckelI’m opening the door to something new. Soon, by January 1st I hope, all my new English blog posts will reside at a new website and blog. I have decided to separate it from now on, as I am not really happy with the mix of Swedish and English that this blog has become. The Swedish posts will be published here, for now.

I hope you will help me spread the word of the new site, once it’s up, and if you enjoy my English blog posts, please subscribe to the new blog. If you enjoy the Swedish posts, subscribing here is an option as well, of course!

I have not really decided upon a blog schedule yet, but am considering having a more fixed structure, with posts being published on specific weekdays. I will not even try to publish daily in both English and Swedish, that I know. But I plan to keep on blogging daily,  either here or at the new site, because daily blogging is one of my best tools for self-coaching, and I wouldn’t want to miss out on that!

For the first time ever I am self hosting a WordPress site, and that has proven to be a wee bit trickier and more time-consuming than I expected. So I succumbed to the other day, and as of right now, some fiverr WP-guru is working his magic om ny new site, or so I hope.

And you know what, I am quite happy with that. I would have figured it out eventually (not by January 1st though, and that’s been my shipping date for a few months now!), but honestly – why should I? There are things I truly love to do, and other things I don’t, such as configure a website. I love to write, so all the copy on the new site is written by me. I also love to take photographs, so all the photos are my creations as well.

It’s better that I do what I truly love doing, letting other people do what they truly love doing, isn’t it?

Podcast 52/52 – Love your soul

Suddenly. It struck me.

Hey. It was Sunday the other day. And I didn’t post a podcast-tip on my blog. I did the Sunday before, I know I did. But I must have forgotten this past Sunday. Or didn’t I?

So I had to check it out. And whaddayaknow? I was right. I did forget. So here it comes, a few days late, but better late than never, as the saying goes. Podcast tip 52 out of 52 for 2015. And you know what? I have enough to have a go at another 52 weeks of tips without even listening to a single new podcast, there are so many good podcasts out there!

Martin Sheen on On Being will be be featured on this my last podcast recommendation of the 2015.

About 18-19 minutes in (in the edited version at least) Martin talks about love. About finding it, deep within ourselves, and how often we forget to look just there.

We have to look in the spot where we’re least likely to look, and that is within ourselves. And when we find that love, that presence, deep within our own personal being — and it’s not something that you can earn, or something that you can work towards. It’s just a realization of being human, of being alive, of being conscious. And that love is overwhelming. And that is the basic foundation of joy. 

Listening to this podcast… I shiver, experience a sharp intake of breath, of having my eyes opened, realizing that here is a person, a full person, with so much more depth to him than I ever imagined in my restricted and prejudiced mind. Amazing.I love it. I love having my eyes opened to the extraordinary ordinariness of another human being, and slowly, slowly, I notice I look at my fellow human beings, those around me, with a more open heart, open mind, and I know. I know there is more to this person – to every person – than meets the eye. Because there always is. It is wonderful. Imagine the marvel of it, the joy of glimpsing the soul, the onlyness, and it will never end. There are more souls out there for me to glimpse than I will ever be able to actually experience.

I close my eyes.
Feel myself twirling around and around.
On an old-fashined merry-go-round, round and round.
Knowing whenever I open my eyes, there will be a completely unique human being there to meet, to get a soul-glimpse of, to befriend and your soul

Knowing I am also one.
A complete human being.
With more to me than meets the eye.
Someone for me to meet, to get a soul-glimpse of, to befriend and love.

Opening my eyes.
Look around me.
Look within me.
There’s love. All over.
Inside me. Outside of me.
Absolute joy.

We look high, we look low, we look afar and we – might – look close.
But how often do we actually look within ourselves for Love?


Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?

Tankar. Vid vatten.

Sitter och tittar på när en familj leker i vattnet. Bollen kastas fram och tillbaka. Vilda skratt. Bollen far. Vatten stänker.poolen


Något går galet, enligt en av de lekande. Orättvist. Ändrade regler. Surt. Riktigt syns fysiskt vilken skillnad det blev av tanken som kom – som därefter togs på allvar. Tanken kanske följdes av ännu ett par tankar som gjorde det än svårare att bara fortsätta leken. Genansen.

Leken fortsätter en kort stund till, fast den nu så tydligt haltar. En av spelarna har dragit sig ur leken, i sinnet, men inte tagit konsekvensen av det och sagt att hen inte vill mer.

Ser hur tankarna – och efterföljande känslor – växer, snurrar runt, det inre kaoset som ökar.

Jag sitter och iakttar och reflekterar kring det jag ser. Det som syntes utåt är ju kanske något helt annat än det som skedde på insidan, men å andra sidan… Resultatet antyder att jag inte är helt snett på det åtminstone.

Igenkänningen i mig är stor. Och som allra störst i insikten att jag ibland – om än mer sällan idag än tidigare – tar mig själv på allt för stort allvar.

I en annan sinnesstämning hade kanske lekkamraten bara skrattat av sig den upplevda oförrätten, utan att tanken överhuvudtaget hade kommit i närheten av en oförrätt.

Så snabbt det där förändras. I ena stunden på topp – i andra i bott. Är det helt enkelt så att vi i varje stund bombarderas av en oändlig mängd möjliga tankar – men en slinker genom nätet och blir sedd, resulterar i en känsla, och där. Just där. Där finns möjligheten att släppa taget om tanken som slank in och se vad nästa för med sig.

Ibland lyckas jag. Ibland inte. Men det är faktiskt en ganska cool upplevelse att iaktta mina tankar och låta dem komma och gå, utan att lägga så stor vikt vid dem. Att känna. Men inte förlora mig i känslan, framför allt när det inte är en känsla jag mår bra i.


Tankar. Vid vatten.

Med en IPhone i närheten så möjligheten att skriva ner mina funderingar i stunden, finns. Vilken ynnest!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.

Behov att förstå

Här sitter jag, på en skuggig bänk med utsikt över Medelhavet. Brisen svalkar skönt. Läpparna salta från havsdoppet.en bänkFundersam. Jag tycker ibland att jag är väldigt svår att förstå själv, och då har jag ändå i någon mån försökt sluta förstå så mycket (både mig själv och världen i stort). Jag är mer ok med det som är, snarare än att jag fastnar i en önskan att jag förstår varför det som är faktiskt är.

Men andra. Det är som om det är svårare att släppa önskan att förstå när det gäller andra. Och allra svårast, både att förstå och att släppa önskan om förståelsen, är de som är som mest annorlunda i jämförelse med mig själv.

Jag har alltid sett mig som en iakttagare, men i jämförelse med någon som är så ofantligt mycket mer iakttagare än jag, så står jag mig slätt. Förundras över avsaknaden av deltagande. Av drömmen om att någon gång… och så är det som om det tar slut där. Inte leder till någon form av verkställande. Inte till synes i alla fall, jag ser inga handlingar som leder nånstans.

Är det så att iakttagaren är en större drömmare? Lever mer för det som en gång kan bli, än för det som är? Flyr nuet för framtiden, när allt är som hen vill? Bort från ett nu där verkligheten är för påtaglig, ensamheten för stor, oförmågan att göra – och vara – allt det som dröms om, är närmast förlamande?

Packar ihop mig. Tar kameraväskan över axeln, spänner sandalremmarna och knatar iväg mot ett Pharmacie, på jakt efter Clarityn eller dess franska motsvarighet. Allt för att minska myggbettens ilskna kliande, som drabbat tre av fyra. Tyvärr är jag en av de tre.


Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.

Re-writing the Story of Stuff

We had Christmas gifts laying around all over the house at home!”, I overheard my teen say the day before Christmas Eve (which is the day for Swedish celebrations and gift-giving).santa

You see, I had two minuscule piles of Christmas gifts laying about the house, three gifts to bring with us to my mother’s place – where we celebrated Christmas yesterday, all in all 6 adults, a teen, a tween and a darling little 4-month old bonus grandchild – and two to bring for the other bonus grandchildren, for the second celebration, due tomorrow.

They did get a few more gifts, the kids, but those were mostly experiences, and each and everyone was appreciated by them.

And yes, this has been a very deliberate process, to reduce the amount of Christmas gifts, and to only give to the kids. For the money we are not spending on gifts for each and every one, each family also donates to a charity of our own choosing (Médecins sans frontiers and Refugees Welcome to Malmö were our choices).

So you bet it made me happy to hear her comment of those few gifts being ”all over”. It’s easy to go overboard with gifts. And we’ve – I’ve – been there. My entire childhood was loaded with gifts, and also when my children were small. But then we actually thought it through and talked with the others we spent Christmas with and agreed to rather pool our gift giving for the kids, so they could get something really nice from all of us (rather than smaller things from every family), and to stop giving to adults, instead donating to charities.

As we are all participating – more or less – in perpetuating the Story of Stuff, this has been one of the ways me and my family try to re-write our version of this story. It has made Christmas a richer experience for me, in so many ways, and I rejoice in the feeling!

Wishing you and your loved ones a very merry Christmas!

24/24 – Are you a cook or a chef?

We got a final gift. The generosity kept on coming. A beautifully printed piece of paper to remember the occasion by. (As if I would ever forget it anyway?!)

The photo doesn’t do the print justice at all. But my piece of print is being framed right now, so it’s the only photo I’ve got to share with session

The question is this: Do you want to be a cook or a chef?

You see. Seth calls out for more chefs. And I agree. We do need more chefs. But, if at heart you are truly are a cook. Go be a cook, and create a life that matters to you, doing what you love!

But if you are not, at heart, a cook. Don’t settle for it. Don’t listen to the mind chatter telling you that you cannot venture forth and try to become a chef. Because you can. And that, now that I think about it, really sums up the message Seth keeps on hammering out there.

You can.

At least. You can venture forth. You can act. You can also fail. And learn from that. Venture forth anew, course-adjusted based on your learnings. Act again. And possibly. Fail again. Repeat, repeat, repeat, and then… You will see that little by little, you become more and more of a chef. If you learn. And don’t fall for the biggest scam around, ok? Falling in love with a specific way to achieve your goal, rather than setting your hearts desire on said goal, is just not a good idea. Try one way. If it fails. Try another. And another.

If you are a chef at heart – the world needs you. Your onlyness. Don’t cut yourself – or the rest of the world – short. Be a chef. And please, echoing Seth, go, make work that matters.

Reflection #24 of 24 from the notes I took and the experience I had at the Seth Godin Q&A-session in London, November 2015. These reflections will constitute my Advent Calendar for 2015, and will be posted daily from December 1st to the 24th.