Varken mer eller annat än vi kräver av barnen

Under 2017 har jag och Pernilla Tillander följt Skurups Förskola i insatsen Ringar på vattnet (ESF-projektet Inkludera & Mötas), och ledorden under vårt arbete (öppenhet och att välja/sprida glädje; tydlighet och att ta ansvar; samarbete) kommer från personalen i verksamheten.

Det intressanta med värdeord och värdegrundsarbete är inte vilka ord som väljs ut – utan snarast: hur g ö r man dem? Det vill säga, i detta fallet:
Hur gör man öppenhet?
Hur väljer man och sprider glädje?
Vad innebär det att vara tydlig, och hur förmedlar jag det?
Hur agerar jag på ett sätt så att jag tar mitt fulla ansvar?
Hur samarbetar vi här? Hur gör jag? Bjuder jag in till det; tackar jag ja när jag erbjuds det?

I samband med vårens första session med den pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola, bestående av förskolechefer och enhetsutvecklare, sa Rosita Alexandersson, en av förskolecheferna: Vi kräver inte mer eller annat av vår personal än vi kräver av barnen.

Nä. Precis.
För så är det ju, eller borde vara, överallt. För barn gör som vi gör, och inte som vi säger, och därför är det just i vårt agerande som vår värdegrund visar sig. För, allt det där (öppenhet, glädje, tydlighet, ansvarstagande och samarbete, och alla andra fina, vackra, betydelsefulla ord som finns i värdegrunder och visioner runt om i landets alla förskolor) är ju sådant som förskolepersonal i stort arbetar väldigt aktivt med barnen med. Men lika viktigt – viktigare? – är hur de är med sina kollegor, med barnens föräldrar, ja, med alla egentligen?

Jag vill dock inte delegera ut ”förebildandet” till 100% till samhällsinstanser som förskola och skola. Så därför tänker jag plocka hem det till mig själv, som förälder. För samtidigt som jag mer än gärna vill att mina barn omges av fantastiska förebilder, så vill jag också vara en! För även om jag i mitt föräldraskap inte har värdeord uppklistrade på väggarna, så finns de ju där, i det jag säger, det jag gör, i det jag uppmuntrar och sätter fokus på.

Så hur är jag som förälder en god förebild för mina barn? Är jag nyfiken och frågvis? Går jag kurser, läser böcker, samtalar med människor som har andra erfarenheter och bakgrunder? Har jag bestämt mig för vad jag tror och tycker, eller är jag öppen för att ändra åsikt? Har vi ett ömsesidigt samarbete i hemmet, och hur samtalar vi alla kring det som ska bli gjort? Hjälps vi åt?

Ju mer jag tänker efter, desto fler frågeställningar väcks inom mig. Och vill jag agera förebild för mina barn, vilket jag vill, så gäller det ju att även jag lever som jag lär: Jag kräver inte mer eller annat av mig som förälder än jag kräver av barnen. 

Tillanderroths rekreationsdag nummer ett

Igår var det dags för den första Tillanderrothska rekreationsdagen för våren – något vi bokade in en gång i månaden då vi sågs för ett par intensiva arbetsdagar i december.

Grundtanken bakom det hela är tvåfaldig:
1) Vi har flertalet arbetsdagar inbokade kommande år, dagar då vi kommer planera så väl som genomföra hel- och halvdagar ute hos kund, och det är intensivt arbete. Det vill vi väga upp med rekreationsdagar då vi bygger välmående och glädje! All work and no play is not good for the soul, som Felix Sabates uttrycker det.
2) Det ger oss också en chans att lära känna varandra bättre, för hur det nu än är så har vi faktiskt inte känt varandra mer än ungefär två år!

Pernilla ansvarade för första rekreationsdagen och när jag dök upp vid Knutpunkten på morgonkvisten, var dagens alla planer uppkastade i luften pga vabruari… Så istället för behandlingar på nordic hamam på Vattnets hus i Ängelholm körde vi ett självtvagningskit, och det funkade finfint det också. Ny upplevelse (på Nordic hamam där för P, totalt sett för mig) och vi rekommenderar varmt Vattnets Hus!

Besök på Nordic Hamam på Vattnets Hus i Ängelholm – rekommenderas varmt!

Körde vidare, rena och fina må ni tro, till Orangeriet Bistro & Garden i Varalöv – jättefint ställe mitt ute i ingenstans. Där åt vi en smarrig lunch (vars en oumphburgare med världens godaste äpplesmulpaj till efterrätt) och pratade långt om länge innan vi styrde kosan tillbaka till Helsingborg.

Vilket häftigt ställe Orangeriet i Varalöv visade sig vara – kolla in deras häftiga och ovanliga utbud!

Under förmiddagen ställdes även eftermiddagens thaimassage in, likaledes pga vabruari, så P improviserade och vi fortsatte på dagens rengöringstema: fotvård och fotmassage, vilket var en upplevelse på så många plan.

Välskrubbade fossingar må ni tro – som vi skrattade (det kittlas!).

Sen stundade dagens sista pitstop, på Chocolatte vid Sundstorget, där vi inmundigade vars en kopp te, chokladboll och två hemmagjorda chokladpraliner. Oh ljuva himmelrike!

Löjligt gott – och gisses så vackra dessa chokladpraliner är (och smaken matchade utseendet väl!).

Ser med spänning fram emot vad jag ska hitta på när vi har nästa rekreationsdag inbokad i mars – har lite funderingar, men tar tacksamt emot idéer. Kan dessutom avslöja att när vi nyligen genomförde vår första arbets- och planeringsdag så började vi boka in höstens arbetsdagar… men jag stämde raskt i bäcken och sa: Det gäller att prioritera! Rekreationsdagarna ska planeras in först, sen tar vi arbetsdagarna. Så blev det. Kalendern är numera välfylld! Hur ser det ut hos dig, har du rekreationsdagar inplanerade i din kalender?

Ringar på vattnet – Skurups Förskola

Under ett knappt år har jag, Helena Roth, tillsammans med Pernilla Tillander, följt personalen på Skurups Förskola inom ramen för det pågående ESF-projektet Inkludera och Mötas som pågår i kommunen sedan 2016. För förskolans personal genomför vi en insats som fått namnet ”Ringar på vattnet – den goda lärmiljön”.

Det är mycket personal i förskolorna i Skurups kommun, så för att kunna genomföra insatsen har vi mött personalen i tre grupper per omgång, och då har det ändå varit rejält stora grupper på mellan 40-70 personer. Det är mycket, i förhållande till den typ av lärandeprocess som jag och Pernilla planerat för, men det har gått förvånansvärt bra. För bra har det gått! Jag upplever en stor skillnad i personalen i stort, och Pernilla förmedlar samma känsla.

Utöver den stora insatsen har förskolechefer och enhetsutvecklare dessutom fått ta del av en fördjupning vi döpt till ”Vi gör bättre när vi kan” som löpt över fyra eftermiddagar under hösten 2017 – tre är genomförda, den fjärde och sista väntar efter vi hållit den sista ”storgrupps-omgången” som stundar den 10 och 13 november. I denna fördjupningsgrupp har insikterna haglat och både jag och Pernilla ser med stolthet och förundran på hur individer ”steppat upp”.

Att som ledare (och det är vi alla, om du tänker efter!) inse, att det främsta verktyg jag har, är mig själv: Jag är en förebild – det är stort. Och en förebild är man inte för att/när man ”aktivt försöker lära ut någonting” utan genom att v a r a det. När en person steppar upp, och bidrar med hela sitt jag, så fördjupas dessutom personens egen förståelse för de olika kommunikativa verktyg som delgetts alla deltagarna under processens gång.

Försöker jag och Pernilla ”lära ut någonting”? Ja, det är ju vad vi blivit anlitade att göra! Paradoxalt nog, så gör vi det bäst genom att vi, i varje stund, lever det vi lär. Dessutom är det, på samma vis som när man knäcker läskoden, så att den som en gång blivit medveten på djupet inte kan gå tillbaka till ”lägre medvetenhet”.

Steppat upp, förresten, så kan man väl inte säga?

Nä, det är inte korrekt svenska, det stämmer. Men det är verkligen det som skett. När en människa börjar se på sig själv som det viktigaste verktyg hen har, ett verktyg som gör all skillnad i världen för hur en arbetsdag förlöper, hur relationer frodas, hur möten blir lyckade eller ej, så är det just det som sker: människan steppar upp och låter världen ta del av hens unika potential till större grad än tidigare.

Och det är stort!

Det är stort att få äran att följa dessa individers utveckling, stort att se vilken skillnad det gör i gruppen, och därmed kunna ana vilken skillnad det gör för Skurups kommuns alla barn och vårdnadshavare. För det är många kommuninvånare som Skurups Förskolas personal möter till vardags, med cirka 850 barn inskrivna i förskola. Lägg därtill i snitt två vuxna per barn och det är flera tusen personer som berörs av en insats som denna.

Projektnamnet Inkludera och Mötas pekar på vad syftet med ESF-projektet är: att få Skurups kommuns, såväl som det privata näringslivets, anställda, att bli bättre på att mötas, att skapa kontakt och närhet, att förmedla en känsla av att vara inkluderad, att vara en viktig del av något större. Det inträffar endast om vi, som individer, steppar upp. Och det sker nu i Skurups Förskola, det vill jag lova!

Ovanstående text skrev jag den 6 november 2017, men det blev inte av att jag bloggade ut den. Då. Ringar på vattnet och Vi gör bättre när vi kan har varit två av de mest minnesvärda delarna av mitt 2017. Så därför skickar jag ut detta i världen nu, inte minst för att mitt och Pernillas samröre med Skurups Kommun fortsätter under 2018, något jag gläds enormt åtI förskolan har vi en stor-workshop inbokad i september, och med fördjupningsgruppen, som vi döpt till den pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola, kör vi på med fyra eftermiddagar tillsammans under våren. Dessutom ska vi göra Ringar på vattnet 2.0 för skolorna i Skurup under vår- och höstterminen, också det inom ramen för Inkludera & Mötas. Det bubblar inombords när jag tänker på det – det ska bli så ofantligt roligt!

Tillstånd smittar.

Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?

I pausen under förmiddagens smakprov på insatsen ”Ringar på vattnet” kom en av deltagarna fram till mig och gav mig det citatet, som hen fått sig till dels vid en föreläsning med någon från Glada Hudiksgymnasiet. Jag skrev raskt upp det på tavlan, för jag tyckte det var så fint, samtidigt som det ger en rejäl dos tankespjärn. Och tankespjärn tycker jag om, som du kanske vet!

Jag och Pernilla Tillander, med stöd i Marie Cornmark, processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas, bjöd in till dagens smakprov, just för att insatsen varit så enormt framgångsrik för förskolans del under 2017. Nu kommer det bli en 2.0 för skolan i Skurups kommun också, och med lite tur så gjorde vi förmiddagens deltagare riktigt hungriga på mer. 🙂

Efter en snabb lunch körde vi därefter igång eftermiddagens arbete som bjöd på ett kärt återseende med Skurups Förskolas pedagogiska ledningsgrupp, bestående av förskolechefer och biträdande dito samt enhetsutvecklare, som vi senast träffade i november 2017. Idag var första tillfället av fyra träffar inbokade under våren, och jag ser redan fram emot nästa runda. Det här är ett gäng människor som jag är enormt stolt över (något de också fick höra under ”laget runt”-avslutningen); som med sin personliga grupputveckling (jo, det är avsiktligt jag skriver så. Individer utvecklas som personer, och i och med det, så kan grupperna de befinner sig i utvecklas också. En grupp kan inte utvecklas om gruppmedlemmarna står stilla själva – det finns det ingen risk för när det gäller Skurups Förskola vill jag med bestämdhet hävda!) sprider ringar på vattnet som kommer många tusentals personer till gagn, såväl arbetskamrater, förskolebarn och -föräldrar, samt familj, släkt och vänner.

Så nog är det förståeligt att jag än en gång landar i soffan med ett stort leende på läpparna, och ett mantra som går på repeat inombords:
Jag har världens bästa jobb – och jag fullkomligt älskar det!

Heldag i Helsingborg

Idag har jag varit en heldag i Helsingborg tillsammans med Pernilla Tillander, den första för året, men långt från den sista. Kalender än fylld med datum då vi ska ses, antingen i Helsingborg eller i Malmö för att konceptutveckla såväl som bygga välmående tillsammans, likväl som en radda datum då vi ska vara ute hos kund för att genomföra olika insatser. I år stundar bland annat arbete både med förskola som skola i Skurups kommun inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas som går in på upploppet nu.

Vi käkade lunch på Vegeriet (oh gisses, vilken smarrig lunch, rekommenderas varmt!) och på sätt och vis så gav mitt Yogi-te oss riktmärket för vad det egentligen är vi gör:
Communicate sacredness, build it, share it and spread it. 

Ett annat sätt är att uttrycka det på är att vi levererar glädje; att vi öppnar för nya perspektiv och därmed insikter; att vi arbetar med personlig grupputveckling; och att vi gör oss allra bäst när utvecklingen sker i process över tid, då det ger oss möjligheten att tillsammans med deltagarna bygga trygga och dynamiska grupper som leder till framgång, något som återkoppling från 2017 års arbete med förskolan ger vid hand.

Arbetsmarknadscoaching (bok 1 av 26)

Först ut i 2018 års bokläsningsutmaning är alltså boken Arbetsmarknadscoaching av Karin Tenelius, en vis kvinna jag träffat tack vare en vis man som kopplade samman oss. Och det gjorde han helt rätt i, eftersom Karins klokskaper är både inspirerande och utmanande!

Boken fick jag med mig som en gåva efter vårt samtal, och nu har jag så äntligen kommit mig för att läsa den (undrar hur många av de 26 x 2 böckerna i utmaningen jag kommer säga – eller åtminstone tänka – det om; en majoritet skulle jag tro!), bland annat för att jag i veckan som kommer ska hänga lite med arbetsförmedlare. Så jag tänkte det kunde ge mig en bra grund att stå på. Och Karin levererade, det må jag lova.

Boken är konkret och tydligt skriven, med en grundtes i botten (på temat Know thyself för att kunna bistå någon annan) som jag skriver under på alla dagar i veckan, gott om exempel som fördjupar budskapet och dessutom många övningar vars syfte är just att lära känna sig själv bättre som människa för att därmed i sin roll som arbetsmarknadscoach kunna agera än mer professionellt.

Otaliga var ställena där jag nickade bifall, där jag kände igen egna tankar och upplevelser även om Karin ibland använder andra ord för att ge sin syn på saker och ting. Inte minst så lyfter Karin vikten av att vara ärlig och tala klarspråk, något jag, under mitt år tillsammans med Pernilla Tillander i förskolan inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas i Skurup, har hamrat in även där: tydlighet är lika med snällhet.

Likaså är hon benhård vad gäller undertext, utan att använda det Pernilla Tillanderska begreppet direkt. Om jag, som arbetsmarknadscoach (och handen på hjärtat: detta gäller alla i relation till en annan person!), har en undertext om individen jag ska coacha, som säger att hen inte duger, är hopplös, inte har en chans att komma in på arbetsmarknaden eller dylikt, så skriver Karin:
Om du ska fortsätta att coacha den här personen innebär det att du måste rannsaka dig själv och överväga möjligheten att personen du har framför dig har kapacitet som just nu inte visar sig. Om du inte kan överväga detta, avbryt coachingen, för nu är det din syn på den du coachar som är det största hindret för personens framgång!

Dessutom är boken späckad av små underfundiga uppmaningar som verkligen sticker ut. Som t ex:
Sluta tänk!
Sluta prestera!
Inse att du inte lyssnar!
Och många många fler.

Nu är kanske ”arbetsmarknadscoaching” som begrepp inte längre aktuellt i sig (boken är skriven 2010), men principerna som boken lyfter fram i syfte att hjälpa folk i olika jobbsökningssituationer är i allra högsta grad relevanta än idag. Arbetar du med människor som söker jobb, eller för den delen, om du har som uppgift att stötta andra i sin utveckling – då är detta en bok jag rekommenderar. Fast grundförutsättningen för att den ska ge dig något är att du testar – att du läser, och börjar öva – för så och endast så, kommer bokens innehåll att kunna ge dig och de människor du stöter på något av värde!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Välkommen 2018 – ett medvetet digitalt och analogt liv

Välkommen 2018, året då…

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation.
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu.
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla.
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas.
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!

Tidigare år har intention yttrat sig i form av ett ord, mer eller mindre. I år ser det annorlunda ut, och jag låter det flöda som vill flöda. Väljer jag att sammanfatta allt ovan så landar jag i följande begrepp: Ett medvetet digitalt och analogt liv. Det är årets intention 2018.