Förväntning mot Förhoppning

Det var bra och så, men… jag hade högre förväntningar så jag blev lite besviken.

Har du tänkt på hur förunderligt motsägelsefullt det där är?
Du upplever något, sång och musik, dans, en film, en bok, en middag eller semester. Och allt är bra. Kanske till och med jättebra. Men – detta eviga men – du hade högre förhoppningar. Du förväntade dig att svepas med handlöst av föreställningen, att semestern skulle skimra rosenröd med total avsaknad av gnissel och skav, att middagen skulle förlöpa helt perfekt. Så fast allt var bra, kanske till och med jättebra, så lämnar du med känslan av besvikelse. Det var bra, men inte så bra som det kunde varit, som du hade bestämt dig för inombords att det borde varit. Och besvikelsen tar över.

Där har du nackdelen med förväntningar. Väldigt sällan har jag själv upplevt, eller hört andra yttra sig i termer om att förväntningarna blev med råge överträffade. Det händer. Men ack så sällan. Desto oftare grusas förväntningar.

Krasst sett verkar det som att saker och ting sällan lever upp till förväntningar, och än mer sällsynt är det att de överträffas. Så vi bäddar för besvikelse. Känslan av att snuvas på konfekten, inte riktigt få det där färgsprakande fyrverkeriet som vi i vårt inre målat upp som den enda rättmätiga målbilden. Det som måste ske för att vi ska bli nöjda.

Varför gör vi så? Varför lär vi oss att bädda för besvikelse på detta vis?

Jag har tidigare skrivit om förväntningar och överenskommelser. Men detta handlar om något annat. Onekligen är det svårt skapa en överenskommelse med en bok om vilken upplevelse jag ska ha när jag läser den. Vad jag kan göra är dock att förändra mitt förhållande från ett av förväntan till ett av förhoppning.

drömbilden

Den ljuvliga poolen! Innehöll den varmt eller kallt vatten tror du?

När jag hoppas att något ska bli underbart, är det (åtminstone för mig) mycket enklare för mig att släppa taget och bara vara i det. Leva mig in, med hull och hår, njuta av upplevelsen, utan att jämföra den mot en inre föreställning. Jag hoppas att det ska vara bra, och det är bra. Besvikelsen uteblir till skillnad från när jag väntar att något ska vara på ett visst sätt och verkligheten sällan motsvarar min inre fantasiskapade drömbild.

Själv försöker jag få syn på förväntningar som dyker upp, och samtidigt så är jag observant på mitt språkbruk. Jag väljer medvetet ordet förhoppning, som för mig bär bubblet, champagnebubblet, pirrande i benen, det som kan komma att bli, istället för ordet förväntning, som bär en mycket mer livlös energi. Den är fast, given, inte alls bubblig och formbar, på något vis.

Ja. Jag vet inte jag. Kanske är det bara semantik, helt i onödan, meningslösa funderingar och val av ord?

Fast. Nej. Det är inte det. Inte för mig. Jag väljer förhoppning över förväntning alla dagar i veckan, för det gör mig friare att vara i en upplevelse, fullt ut. Gör mig friare att leva mig in i – och ta emot – upplevelser, utan en inre måttstock att jämföra dem mot. Det ger mig mer champagnebubbel i livet; något jag verkligen njuter av!

Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Resurshushållning

Det finns något segt i mig för tillfället. Får inte riktigt ur mig allt jag tycker jag borde… Och samtidigt, det som verkligen behöver göras, görs. Så kanske det bara handlar om prioriteringar? Kanske det handlar om att tidslinjen dras ut, lite mer än vanligt, lite större mellanrum mellan saker, lite längre mellanrum där jag samlar kraft, energi, inre resurser. Mellanrum som ger mig styrka att leverera nästa sak högst upp på listan. En efter en bockas de av, trots allt, och livet går vidare. Ja, någon kanske får vänta lite längre på en offert. Ja, dokumentet som ska skrivas kanske inte blir klart innan jul som jag avsåg initialt. Ja, dammråttorna frodas och förökar sig hej vilt.

Spelar det någon roll?

I det stora hela?

Nej. Jag tror inte det i alla fall. Hade jag trott det, så hade jag levererat. På min egen bekostnad, eftersom resurserna just nu är lite låga. Så istället för att lite i förtid leverera sånt som kommer bli klart när det verkligen behövs, så ger jag mig själv gåvan som finns i mellanrummen. Bankar inte på mig heller. Varför ödsla energi på det? Det gör varken att mellanrummen ger mig den välbehövliga uppladdning jag önskar, eller att jag levererar snabbare. Snarast tvärt om.

Resurshushållning. Så enkelt är det. Jag har en viss mängd inre resurser just nu att använda mig av, och det gör jag, där de gör som mest nytta och glädje. Resten av tiden tar jag till att fylla på förrådet. Så att jag kan leverera nästa grej. Och sen fyller jag på igen.

Och ett tu tre, så kommer dagen komma när jag vaknar med helt fulladdade batterier, där segheten är ett minne blott och jag kör på i den där farten som jag brukar. Den dagen är välkommen. Men dagen som är idag, den sega och lite låga dagen, den är lika välkommen. Det finns ingen konflikt där i mig. Jag är ok i det som är, för det som är är. Om jag inte vore i acceptans, så skulle jag bråka med mig själv, och slösa resurser helt i onödan. Känner stor tacksamhet för att jag lärt mig hur denna eviga vågrörelse fungerar, för mig. Det gör att livet blir enklare att leva, och ger mig bättre förmåga att hushålla med mina resurser. Hållbart, helt enkelt, både kortsiktigt och långsiktigt!

Resurshushållning

Just idag, när jag vaknar med lite känning av halsont så känns det lite likadant som det gjorde när jag skrev texten ovan, den 16e december. Dessutom känns det extra bra att jag, när jag vaknade igår gjorde det fylld av energi, för oj så mycket jag fick gjort då åt en av mina uppdragsgivare. Dagen är uppbokad med möten, som inte tar så mycket på min energi, så jag kommer se till att göra mig en bra dag även idag!

Kinky Boots

Malmö Opera har gjort det igen. Tagit fram en föreställning vars budskap går rakt in i mig, rör och berör så håret rester sig på armarna, så ögonen tåras, så jag tjuter av förtjusning, klappar och tjoar och sjunger med i texterna.Kinky BootsKinky Boots.

Fantastiska kostymer, fart och fläkt, scenografin fantastisk  – med enkla medel men ack så effektivt görs scenen om från London till Milano, från skofabrik till dragshow-nattklubb, från lägenhet till sjukhus.

Och Lola. Vilken Lola!
Rösten. Kroppsspråket. Känslan.
Och förmågan att dansa i de där sylvassa och skyhöga stilettklackarna får mig att tappa hakan.

Första akten springer förbi, drabbas inte en enda gång av kryp i kroppen som ett resultat av att sitta stilla och inte fängslas under 75 minuter. Tvärt om. Jag sitter inte stilla, jag rör mig i min stol, lutar mig fram, lever mig in, sjunger, klappar och ”sitt-dansar” emellanåt.

Och så paus.
Jag och Alma tittar på varandra och längtar till akt två.

Och där kliver Lola fram, än starkare.
När hon sjunger för sjukhuspatienterna så skulle du kunna höra en knappnål falla, övriga publiken lika tyst och gripen som jag.

Jag vet det finns föreställningar kvar, ännu ett litet tag, och jag kan bara uppmana dig att köpa en biljett och se den. För det här var riktigt bra. Lättsamt och allvarligt, burleskt och jordnära, i en salig blandning. Med ett budskap som behövs. Ett budskap som säger att livet inte nödvändigtvis är lätt, men att det, för att citera Lola som i sin tur citerade Oscar Wilde på scen, är bäst att vara sig själv, för alla andra är redan upptagna.

När sista scenen är slut står publiken upp, klappar och busvisslar, tjoar och stampar i golvet och visar på alla vis vår kärlek och tacksamhet för denna underbara föreställning vi tagit del av, för budskapet och framförandet, för artisteriet och professionalismen, som sammantaget gjorde detta till en mycket minnesvärd upplevelse: Tack!

Statistiknörd?

Statistiken 2016Är siffrorna egentligen något att ha, alla siffror som utgör statistik för bloggen?

Ja, men jo, visst är det ganska roligt ändå! Statistiken säger mig saker som att Jag vill separera är det mest läsa inlägget på bloggen i år, att jag publicerat 177 inlägg (att jämföra med 371 stycken under 2015 – anledningen helt enkelt att jag publicerat 175 inlägg på min engelska blogg), att jag haft 18 263 besökare som gjort 26 280 visningar under året. Att från bloggens start i augusti 2012 till den sista skälvande minuten av 2016 har bloggen haft totalt 109 992 visningar.

Att inlägget Medmänskligheten flödar! är det näst mest lästa inlägget 2016, gläder mig enormt. Som God Man känns det viktigt att lyfta fram dessa ljuva ögonblick av medmänsklighet, som alltför sällan uppmärksammas.

Att Det innerliga samtalet, vems ansvar? som är ett ganska lite läst inlägg från 2015 blev årets fjärde mest lästa inlägg (detta blev det tredje, om du är nyfiken av dig) säger mig att detta – liksom många av mina andra inlägg – inte har något direkt bäst-före-datum, utan snarast kan läsas med behållning även ett par år efter att det/de publicerats. Detta är något jag ofta strävar efter, att skriva om frågor, funderingar och reflektioner på ett sätt som gör att de inte åldras lika snabbt som väldigt mycket annat som syns på nätet.

Som du märker så har jag kul när jag skummar statistiken. Det finns så mycket jag kan få reda på, när jag klickar runt på WordPress statistik. Samtidigt så väger jag upp utforskandet på min svenska bloggens statistik med att inte ha någon koll alls på min engelska blogg. Hade tänkt sätta igång Google Analytics på helenaroth.com men kom inte till skott och till slut släppte jag ambitionen. Skriver gör jag ändå. Och på sätt och vis är det enklare att helt enkelt inte ha någon aning alls om vad som går hem i stugorna, för det gör att det jag skriver verkligen kommer från hjärtat. Jag skriver för mig, jag skriver av mig, jag skriver för lärande, utveckling, upptäckande. Får syn på mig själv och genom att skicka ut det i världen så blir det också ett sätt att bli till i de tankar jag delar med mig av.

Lite grann som att ha kakan och ändå ha den kvar. Jag kan få lite hjärtklappning när jag ser att ett inlägg helt plötsligt sticker iväg, när WordPress meddelar mig att min blogg-trafik blomstrar…. och samtidigt så har jag inte en susning om en endaste individ läser mina engelska inlägg. För mig är det en juste kombination, som balanserar mitt bloggande på ett fint sätt.

Om du bloggar – hur ställer du dig till statistik? Bryr du dig? Är du en statistiknörd som grottar ner dig i bästa publiceringsdag och tid, mest populära kategorin osv, eller skriver du av hjärtats lust oavsett siffrorna?

Släck inte hoppet om framtiden, snälla!

Vaknar. Har för en gångs skull satt väckarklockan. För säkerhets skull. Idag är det muntlig framställan i Migrationsdomstolen för ett av mina Gode Barn. Vi ska ta bussen om en timmes tid, möta det offentliga biträdet en stund innan det är dags att ta plats i domstolen.

Har aldrig varit i domstol. Pirrigt, och nervöst. Inte så mycket för vad som kan komma att krävas av mig där – troligen är jag kallad enkom som God Man, dvs för att finnas där för mitt Gode Barn. Ett stöd, en trygghet. Och det ska jag vara. Det är dagens intention: Support.

Men pirrigt, och nervöst. För vad som kommer efter. Inom ett par veckors tid kommer domen. Avslag på asylansökan, igen? Eller bifall? Nervöst, för jag vet hur mitt Gode Barn ser på det där. Hur hen ser att ett avslag, i praktiken innebär en dödsdom. Hur hen inte förstår hur någon kan tycka att hen ska kunna leva i Afghanistan. Att hen inget har där. Inget stöd. Hot. Rädslor och otrygghet. Och en förskräcklig landssituation.

Och jo. Migrationsverkets nya landsdirektiv kom efter deras initiala avslag. Min farhåga att det inte spelar någon roll. Att hen räknas som vuxen och därmed som en person som borde kunna klara sig i detta land. Ett av de mest otrygga på jorden. Där det, varje dag, kommer nyheter om nya hemskheter. Bomber som brinner av; dödar och skadar i mängder. Mest hazaras. Folk som skjuts ihjäl. Mest hazaras. Dag ut och dag in, nya rubriker. Fast inte här så klart. Det når näppeligen svensk media. Inte tillräckligt förskräckligt? Eller är det så krasst att det inte händer människor som är tillräckligt lika oss för att skapa den förfärande igenkänningen och därmed väcka sympati och empati? Så media låter helt enkelt bli att rapportera om det.

Och på sätt och vis gör det mig glad. Jag vill inte veta allt elände som sker över jordens yta. Jag väljer bort den typen av nyheter. Aktivt. Men mitt Gode Barn letar upp det. Får det i sina flöden, ständiga påminnelser om att landet som Sverige anser att hen ska åka tillbaka till, är ett land i sönderfall. Ett land utan en fungerande stadsapparat. Ett land utan framtidshopp…

hopp om framtidenJag förstår hen som samlar bevis för att det helt enkelt inte är möjligt att leva tryggt i Afghanistan. Samtidigt sänker hen sig själv. Förtvivlan växer. Desperationen blir allt större. Och rädslan – för vad ska hen göra om det blir avslag igen? Varför tror Migrationsverket att jag tagit mig till Sverige, om det gick att leva säkert i Afghanistan? Varför skulle jag ge mig ut på en sån resa, till ett land vars kultur jag inte känner, vars språk är helt okänt för mig, där jag ingen känner? Varför skulle jag söka asyl här om jag kunde leva i Afghanistan? Jag kan inte det. Där dör jag. Så vad gör vi, säger hen, liten och rädd, och tittar mig i ögonen, vad gör vi om det blir avslag igen? Och jag, jag sitter tyst. Har inget svar. För jag vet inte. Vet inte vad vi gör då. Så jag säger det enda jag kan säga: En sak i taget. Nu ska vi göra det bästa vi kan på muntliga framställan, så tar vi nästa hinder när det kommer, om det kommer.

Fast inom mig skriker jag, till allsköns makter, till vem som helst som kan påverka situationen och göra skillnad: Snälla, låt mitt Gode Barn få hopp om framtiden. Låt hen få stanna här; fortsätta lära sig svenska; kunna gå utanför huset utan rädsla för att bli dödas; bygga sig en framtid. Snälla!

Vaddå varsam, frågade hon

Vaddå varsam, frågade hon. Hur menar du?

Så jag berättade. Hur min inre dialog, fram till för ett par år sedan, var oerhört hård. Elak. Ilsk. Aggressiv, föraktfull, nedlåtande. Hur fan tänker du? Ameh, du kan definitivt göra bättre än så! Fattar du väl att det skulle gå åt helvete. Vad tror du, att du skulle kunna gjort det där bättre än nån annan? Vem tror du att du är? Ditt dumma spån, varför sa du så där? De kommer ju tro du är helt dum i huvudet? Du kommer aldrig platsa in här. 

Oj, sa hon. Det låter ju jättejobbigt. Och nu trycker du ner det?

Ja. Det var jättejobbigt. Det var inte så roligt att vara mig. Men det låter inte så längre, inom mig. Den rösten har försvunnit, flyttat vidare. Men inte för att jag trycker ner den. Utan för att jag initialt började uppmärksamma den, och inse att jag inte behöver tro på den inre diktatorns budskap. Så diktatorn fick kämpa mer och mer för att jag skulle falla i hans klor. Och successivt tror jag han gav upp helt enkelt. Åtminstone är det så att jag i princip aldrig hör den rösten numera. Och jag kan inte säga om det är för att jag helt enkelt har blivit immun mot budskapet, att jag inte uppfattar det längre, eller om det är så – vilket jag nog snarast tror – att den rösten har flyttat ut.inre röstenDet spelar mindre roll, egentligen. Det som är viktigt är att min inre dialog numera låter mer så här: Bra jobbat. Ojsan, som det kan gå. Bättre lycka nästa gång. Olyckor i arbetet händer den bästa. Du har gjort ditt bästa, det vet jag. Upp på hästen igen. 

Hur låter din inre dialog, och hur gagnar den dialogen dig? Hjälper? Eller stjälper?