…men vad går det ut på egentligen – livet alltså (bok 6 av 12)

”[…] all mänsklig vånda inför livets synbara förgänglighet, allt brottande med de stora existentiella frågorna om livets och tillvarons yttersta natur, mening och mål upphör och ersätts av klarhet, mening och kärlek när själens ljus kan lysa fram tillfullo.”

…men vad går det ut på egentligen – livet alltså. En bok av Karl-Erik Edris, en man som jag aldrig läst något av tidigare, men sett många i min närhet prisa, för hans klokhet och visdom. Så det var med stor nyfikenhet jag plockade upp boken. Och Edris klokhet och visdom lyser genom. Det är en intressant bok. Om än något högtravande och framför allt ganska styltigt skriven i dialogen. Om en riktigt skicklig redaktör hade fått sätta händerna i den, skulle jag med glädje läsa om den därefter!

”[…] det vi ytterst tror om livet och tillvaron och vad det hela egentligen går ut på avgör hur vi agerar. […] världsbilder spelar en roll, för de är den mylla i vilken olika typer av värderingar växer och frodas.”

Existentiella frågor. Jajamen. Gott om dem! Intressanta tankevurpor bjuds jag på, var och varannan sida. Sen kommer långa stycken av det där högtravande och styltade som lägger sig som ett effektivt filter mellan mig och innehållet. Jag förmår inte riktigt komma nära, emellanåt. Och ett tu tre så kommer det något som går rakt in i hjärtat:
”Utan fönster mot evigheten är människan inte längre människa.”

En bråkdel av alla mina understrykningar får utrymme här. En skattkista för mig att gå tillbaka till, om och om igen. Gräva, djupare och djupare, hitta nya guldkorn att reflektera över. Guldkorn som ger mig möjligheter att:
”Lyssna på själen och hörsamma dess budskap.”

Det är just det som sker, när jag läser, och tar in, så som jag gör allt oftare. Tar in – det vackra, det djupa, det förunderliga, det glädjerika, humoristiska och det fantastiska. Som kittlar jag min själ, som blir allt tydligare och enklare för mig att uppfatta. Inom mig.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

#TEDxSlottsparken är till ända!

Vilken dag!
#TEDxSlottsparken är nu lagd till handlingarna, jag kan sätta moderator TEDx på CVt och inte minst har jag fyllt på minnesbanken med en händelserik dag som sannerligen kommer hänga med mig för livet.

Med Oksana, Andrea och Pernilla under TEDxSlottsparken.

Vilken glädje att ha en handfull vänner i rummet; vetskapen att ytterligare andra följde med i livestreamen värmde än mer. Att få lov att lyssna till tolv fantastiska talare i elva inspirerande tal, och därtil fyra TED Talks (två hade jag valt – Richard St John och Phil Hansen som jag bloggade om redan 2013 -, två var nya för mig – Carson Bruns och Tomas Chamurro-Premuzic). Att få en möjlighet att reflektera, dela, inspirerar och förtydliga i relation till dagens tema (transformation) såväl som till vad de fantastiska talarna väckte för funderingar hos och i mig.

All värme, kärlek och uppskattning som strömmat min väg inför/under/efter dagens event fyller mig till hjärta och själ, likväl som all värme, kärlek och uppskattning som flödat ur mig till alla som varit del av dagen, talare som volontärer, biblioteksanställda som TEDx-organisatörerna, sponsorer som deltagare också gör det. Dubbeluppfylld, på det allra mest fantastiska av vis! Det här skulle jag inte vilja ha ogjort för allt smör i Småland (blandar jag metaforer nu igen måntro?).

Efter eventet drog jag ner till nakenbryggan för ett dopp – oh ljuva hav! – innan jag cyklade hem, där jag trodde jag skulle kraschlanda i soffan för att vlogga och blogga och sen göra en tidig kväll… gick sådär. Men nu, efter (ännu) en sömnlös natt (tredje på nio nätter) och en låååång dag, ska jag äntligen krypa till sängs.

 

Att ge något av värde

Som en av de sista aktiviteterna under 60 timmars tankespjärn skrev vi brev till varandra. Jag delade ut tre papper till var och en. Det kändes högtidligt när jag satte penna till papper, skrev första namnet, och lät mina känslor i form av bokstav efter bokstav flöda ur mig. Tog sedan papper nummer två, skrev andra namnet, och lät nästa brev ta form. och slutligen på papper nummer tre gick jag loss i text till deltagare nummer tre. 

Känslan av att detta inte var något jag ”bara rev av” oerhört stark i mig.
Högtidligt. Avsiktligt. Fokuserat.
Att under ett par minuter lägga hela mitt jag i denna aktivitet, att formulera något, ett budskap, en spegling, en reflektion, en känsla av något jag verkligen vill förmedla.

När jag var klar vek jag breven så att endast namnen syntes. La handen lite lätt på dem, och kunde känna energin jag laddat dessa brev med. Kärlek. Omsorg. Glädje och tacksamhet. En påtaglig ömsesidighet då detta är tre själar som alla, på sina respektive och alldeles unika sätt (onlyness!), inspirerar mig.

När alla var klara satte vi oss runt bordet i det vackra hus vi spenderat tre dagar i gemenskap i, delade ut våra brev, och öppnade så, under tystnad, dessa våra brev.

Jag tog fatt i ett av dem. Läste.
Drog efter andan, berördes, rördes.
La det åt sidan, bara för att plocka upp brev nummer två.
Samma känsla här. Vilken gåva! Någons innerligt genomtänkta ord, om just mig.
En innerlighet som rörde mig till tårar.
När jag kom till brev nummer tre föll tårarna, bröstkorgen fylld till brädden av mitt svällande hjärta, en tacksamhet över att just jag, just nu, fått dessa tre fantastiska själar att samskapa världens första 60 timmars tankespjärn med.

Tittade upp och såg min reaktion inför mina tre brev speglad i de andras ansikten och hjärtan. Tänk, så lite det krävs för att ge något av värde – en reflektion, en spegling, ett budskap i valfri form, i detta fallet som ett brev – till en annan själ!

En gnista glädje och ljus

Inställer mig i staden som ligger ett par timmar med tåg norröver, i syfte att bistå en vän.
Solsken och sommarvärme efter timmar av stillasittande i tåg, inte ville jag sätta mig inomhus i väntan på min vän inte. Hittade en bänk utanför, satte mig… men nej. Vill inte sitta still. Vill röra mig. Vill dansa!

På med lurarna, Spotifylistan kurerad av äldsten, men nej.
Nått skaver. Känner mig begränsad. Det är inte tillräckligt. Vill röra mig mer. Vill dansa mer. Och slippa lurarna.

Av med lurarna.
Don’t stop believing med Postmodern Jukebox på YouTube.

Nu.
Så!
Dansar, och sjunger. Högt och gärna!
Om och om igen.

Så kör det förbi en bil… och passageraren kastar långa blickar.
Det går förbi en kvinna längre ner på gatan som ser sig oroligt omkring, får syn på mig och vänder bort huvudet.

Udda.
Oftast när jag gådansar omkring på gator och parker och gläds åt musik och rörelse – med stora smajlet på! – så kan de som möter mig inte undvika att själva börja le. Vissa tittar förstulet på mig med små ryckningar i mungiporna, andra nickar glatt åt mig, ytterligare andra börjar – och detta är det bästa! – göra små dansrörelser själva, släpper lös om så bara för en sekund eller två, som om jag ger dem tillåtelse att dansa, på trottoaren, på torget, i parken, varhelst jag gådansar för stunden.

Så icke denna gång.
Känns symtomatiskt för det som pågår på andra sidan väggarna – glädjelöst, ansträngt, traumatiserande. Som vore energin inifrån detta hus tillräcklig för att lägga sordin på en hel stad, dämpa glädjen hos hela dess befolkning?

Men inte mig!
Vägrar.
Vill inte slås ned, tappa tro, hopp och kärlek.
Så jag dansar vidare. Sjunger högre.
Njuter i solskenet och envisas med att vara en stråle av energi, en gnista glädje och ljus! Om så bara för att jag kan. För det kan jag: Stråla som bara jag kan stråla!

I hela min existens

När jag målar fläker jag ut mig i hela min existens.

Så skrev hon i ett inlägg på Facebook, Emma Karlsson, och jag hajade till.
Precis. Precis så är det! Fast för min del blir det:
När jag skriver fläker jag ut mig i hela min existens.

Jag.
Som jag är.
Med fördelar och nackdelar.
Med sår, skavanker och sårbarhet.
I form, förundring och förändring.
Naket, nära och nyfiket.

Hela min existens.
Behov. Glädjeämnen.
Det jag gläds ohämmat åt, likväl som det jag skäms för.Foto av Anders Roos: Jag går naken ut mot bryggan för ett kallbad
Varför hålla tillbaka? Enda skälet jag ser vore risken för att du utnyttjar min öppenhet, gör våld på min tillit, skadar min medvetet naiva inställning till allas goda vilja.

Tillräckligt gott skäl för att avstå att dela?

Nä.
Jag tycker inte det.
Jag känner inte det.
Vill inte längre styras av rädsla.
Inte. Längre.
Har. Alltför länge. Slut med det. Nu.

Vill låta kärleken vara min ledstjärna, den som säger att kärlek är allt. Allt är kärlek.
Och därför är det inte är farligt att fläka ut mig i hela min existens.
I skrift. I tal. I sång. I vad-helst-tillfället-tarvar.
För jag är du. Du är jag. Vi är Ett.

Där har jag ett tillräckligt gott skäl för att vilja dela.
Ett där rädslan får stå tillbaka för kärlek och tillit.

Med vänlig hälsning

Det kom ett roligt inlägg i What do you need help with today buddy-gruppen på Facebook med en efterlysning av avskedshälsningar bortom och utöver Med vänlig hälsning. Roliga, trevliga, kreativa, men ändå professionella hälsningar, var det som eftersöktes.

Jag svarade med ett axplock av de avskedsfraser jag brukar kasta in:
Sol och värme
Solsken
Med värme
Ljus och värme
Guld och glitter
Gör en bra dag
Kärlek

Professionella? Tja. Ja!

Med vänliga hälsningar har jag helt pensionerat, möjligen att jag drar till med Vänligen, men det var nog länge sedan det också när jag tänker efter. Jag tycker om variationen, lite efter humör såväl som mottagare, men generellt så landar de ofta i något som sprider ljus, kärlek och/eller värme.

Vad är dina bästa avskedshälsningar?

Check på den!

I samband med skilsmässa står många att-göra-saker på att-göra-listan. Idag kan jag sätta check på ytterligare en, då jag just – elektroniskt – signerat nya bolånehandlingar, som möjliggör att jag köper ut exmaken ur huset.

Eftersom jag är egenföretagare sedan dryga tio år, som de senaste åren medvetet plockat ut ganska lite i lön, var det inte helt enkelt att ordna med bolån. Men trägen vinner, och tiden gör dessutom sitt till, för nu har jag alltså plockat ut ”tillräckligt hög lön enligt bankerna” i ett drygt halvår för att bedömas kreditvärdig nog att ta lån i eget namn.

När jag dessutom stötte på en mycket hjälpsam och lösningsorienterad kontakt på Hypoteket Bolån Sverige AB så trillade övriga frågor på plats kring tillskifte av fastighet för att kunna lösa nya lån i enkom mitt namn (alla som står som ägare till en fastighet måste stå på lånet, nämligen).

Det kvarstår några små att-göra-uppgifter på listan, innan det rent juridiska och ekonomiska oss emellan är avklarat, och det ska inte vara några problem det heller. Vi vill både varandra och barnen väl, något som verkligen gör enorm skillnad och känns fantastiskt skönt.

Påminns om att jag nånstans (var? Vet du? En podcast månne?) hört ett resonemang kring vikten av att vara väldigt nogräknad vid val av partner (om man skaffar barn tillsammans), så man väljer någon ”man kan tänka sig att vara skild från”. För även om vi snart har löst alla band som går att lösa, så finns det viktigaste bandet oss emellan kvar: barnen. Vad vi än gör så kvarstår det faktum att vi har barn tillsammans, barn som (oaktat om de är myndiga eller omyndiga) behöver kloka föräldrar som kan samarbeta och respektera varandra. Att vi dessutom kan göra det med både värme, omsorg och kärlek, i en relation som övergått från en kärleks-relation till en vänskapsdito utgör grädde på moset. Så nog finns det mycket att vara tacksam för!