Det är inte tårta.

När någon ser storheten i mig, och delar sin syn, sin förståelse, sin uppfattning. Då växer jag. Växer i skorna som ställts framför mig, skor jag aldrig tidigare trott jag skulle kunna växa i… men plötsligt, så sitter de där, fötterna, i skorna, som passar perfekt.

När någon ser storheten i mig, så öppnas något inom mig, om så bara en springa. Sätter jag ögat till, så kan jag se: Mig själv, min storhet, det som någon annan kan se i mig. Jag ser det, själv. Jag kan känna det, själv. Skrämmande? Kanske. Spännande. Ja, definitivt.

När någon ser storheten i mig, så kan jag inte undgå att se storheten i denne någon. Det är som en spegel – vi reflekterar varandra och där, i det ögonblicket, växer vi. Båda.

”Du kan endast se i andra vad du redan ser i dig själv.”

Vem säger det? Och är det rätt ordalydelse?
Oavsett. Det är så det känns.

När jag får denna gåva, så tar jag ömt och varsamt, med sprittande glädje och nyfikenhet, emot den, och vill ge tillbaka. Vill återgälda – vill sprida mer storhet runt omkring mig. Glädjen i delandet!

Påminns om Rättviseförmedlingens Instagram-inlägg från Internationella Kvinnodagen:
Lika rättigheter för andra betyder inte mindre rättigheter för dig. Det är inte tårta. 

Just så är det. Det är inte tårta. Kärlek, värme, glädje, omsorg, generositet är inte heller tårta som tar slut om du delar dem med någon annan. Ingendera av dessa storheter förminskas när du delar med dig av dem – tvärt om. Det är som celldelning – när du delar kärlek har världen helt plötsligt fått två enheter kärlek där det tidigare enkom funnes en. Delad glädje är dubbel glädje, säger ett annat ordstäv på samma tema.

Delad glädje är dubbel glädje – illustration av Maja Säfström, vars fantastiska teckningar du finner bland annat på instagram.com/majasbok och än mer på majasbokshop.com

Tänk. Vilken förmåga vi har att göra skillnad i världen (oavsett om min värld är liten, i betydelsen att jag har en noga utvald skara familj och vänner som jag ägnar min energi åt, eller om den är stor, och du har ett världsomspännande nätverk som du sprider din varma energi åt) bara genom att inse, att det inte är tårta. Att det jag kan dela, som ger och gör gott, dubbleras, förmeras, varje gång jag gör det (innerligt! Äkta! Från hjärtat, lova mig det!).

Inflykt: Ett farväl

Sitter på tåget tillbaka till Malmö, efter ett och ett halvt dygn i Stockholm, för att bevista en begravning. Vackert och sorgligt, finstämt och glädjefyllt, minnesvärda återblickar och sorg över förlusten av en betydelsefull själ. Tårar av sorg och tacksamhet; kramar som förankrar själen, som jordar mig och ger mig en ökad medvetenhet om Här och Nu.

Vacker orgelmusik, jag blundar, låter den inre blicken löpa fritt, likt en sommarfjäril i solskenet, en fjäril som flyger än hit, än dit, gör små nedslag här och där, får liv och ger liv; sinnena likt sidenband som fladdrar fritt i brisen. Prästen talar väl, läser dikter med inlevelse och förmedlar med värme den bild han fått av henne vi tar farväl av.

I psalmerna låter jag rösten bära, ljust, klart, samtidigt som tår följer tår. I himmelen, i himmelen; sjunger det vackraste jag förmår, givet alla känslor som är i omlopp; inom mig och alla de många som likt mig är här för att hedra denna själ, som betyder något alldeles eget för oss var och en.

En fin dag. För en fin själ. 

Tacksam att jag gav mig själv denna inflykt, om än även en fysisk utflykt, etthundratjugo mil, tur och retur med tåg, men det känns mindre betydelsefullt än inflykten som öppnar ett mellanrum, ett avstick från det vardagliga, ett utrymme för reflektion. Livet. Döden. Kontrasterna och relationen dem emellan. Kärlek och sorg, och det faktum man står inför – när det som blir inte är vad man önskat, när den faktiska verkligheten skiljer sig från den önskade. Livsdrömmar att släppa taget om, för det som är, det är, och sakteliga, ett steg i taget, skapa nya. Buren av kärleken som varit; som aldrig kan göras ogjord. Alla dessa relationer en människa uppbär, vi är som trådar i en stor väv. Även när en tråd brister, kvarstår andra och säkrar vävens fortlevnad, ty varje tråd, varje liv, har varit del av detta livets väv, och därmed går du aldrig oss förlorad, vilket Jaques Werup minner oss om i Envoi.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

#blogg100 – Det vi haft kan aldrig förstöras.

”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”

Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.

Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.

Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

Att bringa klarhet i livets nycker

Läser ett par av de texter jag skrivit senaste tiden. Hjärtat kramas om. Jag läser, och känner med mig själv, den Helena som skrev, i stunden, som gav uttryck för oro, frustration, sorg, kärlek, önskan och drömmar, och så mycket annat.

Jag ser fakta och åsikter i en salig blandning. Känslorna växlar, från stund till stund. Emellanåt lägger jag åsikter på det jag upplever. Ibland gagnar det mig, ibland inte. Att jag får syn på det – att jag värderar det jag upplever – underlättar, för det hjälper mig att låta känslorna komma och gå, som en våg som sveper över mig. Det hjälper mig att inte ta mig själv på blodigt allvar. Det gör det enklare att andas igenom känslorna som stundtals är så starka att det är svårt att andas.

Jag ser produktiviteten. Som väcktes igen efter en månad; under den första månaden som separerad blev det mindre skrivet. Gläds åt att jag hittat tillbaka till morgonritualen, där en stunds skrivande ingår innan jag lämnar sängen. Jag samlar texter på hög. Publicerar visst och låter annat ligga till sig. Kanske det är texter som aldrig ser dagens ljus. Kanske blir det en bok någon gång. Tanken finns där. Och texterna. Som idag känns för råa, nakna. Utelämnande. Av mig, det är en sak. Men av andra berörda; det är något att vara vaksam om. Så jag skriver. Och fortsätter samla på hög.

Jag ser hur jag växlar mellan svenska och engelska. Gläds åt att jag har två språk, som ger mig möjlighet att uttrycka mig utifrån det som kommer till mig, som lika ofta är på engelska som på svenska. Blir det en bok kanhända texter får översättas, från det ena till det andra språket, så helheten framkommer.

Jag läser mina texter, och kramar om mig själv. Påminns om att jag i tidigare stunder av kris, uppbrott, omvälvande förändring också har tytt mig till orden, till penna och papper, till skrivandet. Insikten att det är ett verktyg som spelar stor roll för mitt välbefinnande. Att jag ges klarhet när jag släpper ut tankar som annars kunde snurrat rundor i evighet innanför pannbenet. Nu slår de månne en kullerbytta eller två, innan de gör en volt ner på pappret. Där får jag syn på dem, på mig, på sinnesstämning i stunden, på sammanhang.ordenUtan orden, utan förmågan att med ordens hjälp bringa klarhet i livets nycker – var vore jag då? Vem vore jag då? Oändligt mycket mer förvirrad, rädd, ensam och förtvivlad. Tror jag. Vet inte. Och det spelar ingen roll. För skriver gör jag. Och så länge förmågan finns där, kommer den stå vid min sida i mörka, så väl som ljusa stunder. Det är jag innerligt tacksam för. Har du testat? Att få syn på dig själv, i skrivandet?

Igenkänningen.

Delar med mig. Av mina känslor, upplevelser, rädslor, farhågor och förhoppningar.
Om relationer. Kärlek. Förhållanden.

Oavsett fas, så är de inte – kan inte vara – statiska. Förhållanden. Relationer. There’s no such thing as a smooth ride. Smooth sailing existerar inte. Mer än korta stunder, ljuvliga stunder, stunder att njuta särdeles av.

Det blir så uppenbart, när jag hör vad andra delar.
När jag omsluts av andras känslor, upplevelser, rädslor, farhågor och förhoppningar. När en hand sträcks ut, i förtvivlan, och jag möter den. Fumlar med orden, räcker inte till. Men backar inte. Viker inte av. Står kvar, oförmögen att avhjälpa smärtan, men villig att hjälpa till att skuldra den, för en stund. Så länge det behövs.
När jag kan falla in i varma starka armar, som stöttar och skyddar. Själar som frågar, stödjer, speglar och ifrågasätter, ger kärlek och tankespjärn, där och när jag behöver det.

livsvalenAtt oavsett vilken fas en relation är i – inledande förälskelse, beslutet att flytta samman, att gifta sig, skaffa barn, separation och skilsmässa – så finns det där. Alltsammans. Känslorna. Upplevelserna. Rädslorna. Farhågorna. Förhoppningarna. Som ett evigt kretslopp, en slumpvalsgenerator som gör att en dag inte är den andra lik.

Och. Kanske är det, varje dags unika tillblivelse, något som möjliggör mer smooth sailing än om vi drar paralleller ständigt och jämnt? Kanske är det än viktigare att låta varje dag få vara sin egen, att inte i sinnet skapa likheter och därmed tappa förmågan att agera från Nuet? Risken i att sluta lyssna, att tro sig redan veta vad den andre säger, tycker, tänker, menar, för det liknar sånt hen sagt, tyckt, tänkt och menat förut, tidigare. Risken i att övertolka, bara för att jag är någon annanstans i mitt sinne. Inte här. Där.

Och. Öppningen som kan leda in ljuset, om jag bara är. Närvarande. Öppen. Mottaglig. Vilken skillnad det kan göra. För känslorna, upplevelserna, rädslorna, farhågorna och förhoppningarna. När jag lyssnar, och gör mitt bästa för att höra, och inte tolka. När jag ställer en kontrollfråga, för att säkra att jag uppfattat rätt. Ställer en till, om jag vacklar i förståelse, om dimman inte skingrats.

Delar och lyssnar till andra som delar. Och nickar igenkännande. Om och om igen.
Att vara människa. Att bli bekräftad i att det kanske egentligen är ganska enkelt, men vi gör det sannerligen inte lätt för oss. Att jag inte är ensam i det. Att det där med att bli människa är något jag kan (ska! vill! behöver!) öva på hela livet, och hur hjälpt jag blir av andras berättelser, erfarenheter och lärdomar.

Jag. En människa.
Du. En människa.

Om vi delar med oss, mer, oftare – öppnar upp och låter oss vara sårbara – så kanske det kan bli och vara lättare att vara människa här på jorden? Om vi är det, tillsammans?

Jag vill separera

Jag vill separera, sa han.
Det vill inte jag, svarade jag, men vad kan jag göra? Det krävs två för att dansa tango. 

Så han flyttade en månad senare.

Nu har det gått ytterligare en och en halv månad, och livet snurrar på. Lite extra nedstämdhet. Emellanåt känslor som frustration, rädsla, ilska, uppgivenhet, ensamhet och sorg. Men också mycket kärlek. Längtan. Drömmar och önskningar.

Och sorg. Sorg över det som inte blir. Över det som inte gavs en chans. Samtidigt som det finns en nyfikenhet, en pirrande bubblig känsla, kring det som kommer att bli. När framtiden helt plötsligt känns öppen för vad som helst. Den inslagna vägen har helt plötsligt grenat sig, gått från en någorlunda rak landsväg till ett rutnät av gator, där vad som helst kan finnas runt nästa hörn.

ett stegLivet. Precis det här är vad livet innebär. För vet du. Livet var inte en landsväg tidigare heller. Det var bara bilden jag (åtminstone emellanåt) skapat av livet, att allt skulle trilla på i sakta mak, rakt fram, utan större överraskningar. Men livet är inte så. Det finns alltid hörn att runda, nya väderstreck att utforska. Saker och ting händer, förutsedda likväl som oförutsedda. Och jag har inte en susning vad som komma skall, varken gällande vår relation eller allt annat. Vet inte var vår relation tar vägen, hur den utvecklar sig. Om den blommar ut, eller ger vika för något annat?

Det lär visa sig, och under tiden – de där ögonblicken som ett efter ett sammantaget utgör ett liv, mitt liv – så har jag ett val: Var – och hur – ska jag sätta ner foten härnäst?

Ett steg. Mitt nästa steg.
Framåt? Åt sidan? Snurra runt? Sätta mig ned en stund, eller dansa loss?