Att ge något av värde

Som en av de sista aktiviteterna under 60 timmars tankespjärn skrev vi brev till varandra. Jag delade ut tre papper till var och en. Det kändes högtidligt när jag satte penna till papper, skrev första namnet, och lät mina känslor i form av bokstav efter bokstav flöda ur mig. Tog sedan papper nummer två, skrev andra namnet, och lät nästa brev ta form. och slutligen på papper nummer tre gick jag loss i text till deltagare nummer tre. 

Känslan av att detta inte var något jag ”bara rev av” oerhört stark i mig.
Högtidligt. Avsiktligt. Fokuserat.
Att under ett par minuter lägga hela mitt jag i denna aktivitet, att formulera något, ett budskap, en spegling, en reflektion, en känsla av något jag verkligen vill förmedla.

När jag var klar vek jag breven så att endast namnen syntes. La handen lite lätt på dem, och kunde känna energin jag laddat dessa brev med. Kärlek. Omsorg. Glädje och tacksamhet. En påtaglig ömsesidighet då detta är tre själar som alla, på sina respektive och alldeles unika sätt (onlyness!), inspirerar mig.

När alla var klara satte vi oss runt bordet i det vackra hus vi spenderat tre dagar i gemenskap i, delade ut våra brev, och öppnade så, under tystnad, dessa våra brev.

Jag tog fatt i ett av dem. Läste.
Drog efter andan, berördes, rördes.
La det åt sidan, bara för att plocka upp brev nummer två.
Samma känsla här. Vilken gåva! Någons innerligt genomtänkta ord, om just mig.
En innerlighet som rörde mig till tårar.
När jag kom till brev nummer tre föll tårarna, bröstkorgen fylld till brädden av mitt svällande hjärta, en tacksamhet över att just jag, just nu, fått dessa tre fantastiska själar att samskapa världens första 60 timmars tankespjärn med.

Tittade upp och såg min reaktion inför mina tre brev speglad i de andras ansikten och hjärtan. Tänk, så lite det krävs för att ge något av värde – en reflektion, en spegling, ett budskap i valfri form, i detta fallet som ett brev – till en annan själ!

En gnista glädje och ljus

Inställer mig i staden som ligger ett par timmar med tåg norröver, i syfte att bistå en vän.
Solsken och sommarvärme efter timmar av stillasittande i tåg, inte ville jag sätta mig inomhus i väntan på min vän inte. Hittade en bänk utanför, satte mig… men nej. Vill inte sitta still. Vill röra mig. Vill dansa!

På med lurarna, Spotifylistan kurerad av äldsten, men nej.
Nått skaver. Känner mig begränsad. Det är inte tillräckligt. Vill röra mig mer. Vill dansa mer. Och slippa lurarna.

Av med lurarna.
Don’t stop believing med Postmodern Jukebox på YouTube.

Nu.
Så!
Dansar, och sjunger. Högt och gärna!
Om och om igen.

Så kör det förbi en bil… och passageraren kastar långa blickar.
Det går förbi en kvinna längre ner på gatan som ser sig oroligt omkring, får syn på mig och vänder bort huvudet.

Udda.
Oftast när jag gådansar omkring på gator och parker och gläds åt musik och rörelse – med stora smajlet på! – så kan de som möter mig inte undvika att själva börja le. Vissa tittar förstulet på mig med små ryckningar i mungiporna, andra nickar glatt åt mig, ytterligare andra börjar – och detta är det bästa! – göra små dansrörelser själva, släpper lös om så bara för en sekund eller två, som om jag ger dem tillåtelse att dansa, på trottoaren, på torget, i parken, varhelst jag gådansar för stunden.

Så icke denna gång.
Känns symtomatiskt för det som pågår på andra sidan väggarna – glädjelöst, ansträngt, traumatiserande. Som vore energin inifrån detta hus tillräcklig för att lägga sordin på en hel stad, dämpa glädjen hos hela dess befolkning?

Men inte mig!
Vägrar.
Vill inte slås ned, tappa tro, hopp och kärlek.
Så jag dansar vidare. Sjunger högre.
Njuter i solskenet och envisas med att vara en stråle av energi, en gnista glädje och ljus! Om så bara för att jag kan. För det kan jag: Stråla som bara jag kan stråla!

I hela min existens

När jag målar fläker jag ut mig i hela min existens.

Så skrev hon i ett inlägg på Facebook, Emma Karlsson, och jag hajade till.
Precis. Precis så är det! Fast för min del blir det:
När jag skriver fläker jag ut mig i hela min existens.

Jag.
Som jag är.
Med fördelar och nackdelar.
Med sår, skavanker och sårbarhet.
I form, förundring och förändring.
Naket, nära och nyfiket.

Hela min existens.
Behov. Glädjeämnen.
Det jag gläds ohämmat åt, likväl som det jag skäms för.Foto av Anders Roos: Jag går naken ut mot bryggan för ett kallbad
Varför hålla tillbaka? Enda skälet jag ser vore risken för att du utnyttjar min öppenhet, gör våld på min tillit, skadar min medvetet naiva inställning till allas goda vilja.

Tillräckligt gott skäl för att avstå att dela?

Nä.
Jag tycker inte det.
Jag känner inte det.
Vill inte längre styras av rädsla.
Inte. Längre.
Har. Alltför länge. Slut med det. Nu.

Vill låta kärleken vara min ledstjärna, den som säger att kärlek är allt. Allt är kärlek.
Och därför är det inte är farligt att fläka ut mig i hela min existens.
I skrift. I tal. I sång. I vad-helst-tillfället-tarvar.
För jag är du. Du är jag. Vi är Ett.

Där har jag ett tillräckligt gott skäl för att vilja dela.
Ett där rädslan får stå tillbaka för kärlek och tillit.

Med vänlig hälsning

Det kom ett roligt inlägg i What do you need help with today buddy-gruppen på Facebook med en efterlysning av avskedshälsningar bortom och utöver Med vänlig hälsning. Roliga, trevliga, kreativa, men ändå professionella hälsningar, var det som eftersöktes.

Jag svarade med ett axplock av de avskedsfraser jag brukar kasta in:
Sol och värme
Solsken
Med värme
Ljus och värme
Guld och glitter
Gör en bra dag
Kärlek

Professionella? Tja. Ja!

Med vänliga hälsningar har jag helt pensionerat, möjligen att jag drar till med Vänligen, men det var nog länge sedan det också när jag tänker efter. Jag tycker om variationen, lite efter humör såväl som mottagare, men generellt så landar de ofta i något som sprider ljus, kärlek och/eller värme.

Vad är dina bästa avskedshälsningar?

Check på den!

I samband med skilsmässa står många att-göra-saker på att-göra-listan. Idag kan jag sätta check på ytterligare en, då jag just – elektroniskt – signerat nya bolånehandlingar, som möjliggör att jag köper ut exmaken ur huset.

Eftersom jag är egenföretagare sedan dryga tio år, som de senaste åren medvetet plockat ut ganska lite i lön, var det inte helt enkelt att ordna med bolån. Men trägen vinner, och tiden gör dessutom sitt till, för nu har jag alltså plockat ut ”tillräckligt hög lön enligt bankerna” i ett drygt halvår för att bedömas kreditvärdig nog att ta lån i eget namn.

När jag dessutom stötte på en mycket hjälpsam och lösningsorienterad kontakt på Hypoteket Bolån Sverige AB så trillade övriga frågor på plats kring tillskifte av fastighet för att kunna lösa nya lån i enkom mitt namn (alla som står som ägare till en fastighet måste stå på lånet, nämligen).

Det kvarstår några små att-göra-uppgifter på listan, innan det rent juridiska och ekonomiska oss emellan är avklarat, och det ska inte vara några problem det heller. Vi vill både varandra och barnen väl, något som verkligen gör enorm skillnad och känns fantastiskt skönt.

Påminns om att jag nånstans (var? Vet du? En podcast månne?) hört ett resonemang kring vikten av att vara väldigt nogräknad vid val av partner (om man skaffar barn tillsammans), så man väljer någon ”man kan tänka sig att vara skild från”. För även om vi snart har löst alla band som går att lösa, så finns det viktigaste bandet oss emellan kvar: barnen. Vad vi än gör så kvarstår det faktum att vi har barn tillsammans, barn som (oaktat om de är myndiga eller omyndiga) behöver kloka föräldrar som kan samarbeta och respektera varandra. Att vi dessutom kan göra det med både värme, omsorg och kärlek, i en relation som övergått från en kärleks-relation till en vänskapsdito utgör grädde på moset. Så nog finns det mycket att vara tacksam för!

Skild. Igen.

Nu sitter jag här – skild för andra gången.
Så här tänkte jag inte att det skulle bli. Men det blev så.

Sorgligt?
Jamen jo, visst är det det. Jag ville inte detta. Förrän jag faktiskt ville det. För så är det ju – ett tu tre skiftar perspektiven, en insikt dyker upp som sätter allt i ett annat ljus. Visst kan jag se det sorgliga i att livet inte blir som tänkt, samtidigt som jag inte är ledsen. Jag ångrar inget. Faktum är att jag mest känner enorm tacksamhet över att vi båda, jag och exmaken, i stort har – och har haft – förmågan att hålla såväl huvudet kallt som hjärtat varmt och välvilligt under processen från separation till fullbordad skilsmässa, med överenskommelser kring bodelning- och underhållsavtal och allt annat som kommer med på köpet, när två själar ska trassla sig ur varandras liv, på ett eller annat sätt.

Skillnaden i mitt liv är inte så stor heller ärligt talat. Jag bor kvar; älskar Hasselbacken och gläds åt att vi hittat en lösning som gör det möjligt för mig att bo kvar. Barnen bestämmer själva hur de vill ha det, var de vill bo och när (i görligaste mån). Ja, barn och barn, lillebror kan räknas som sådant, men 18-åringen tar ju alldeles strax studenten, så tiden kvar i boet för hen är begränsad av fullt naturliga skäl.

Funderar lite över vad det är som gör att det känns så lugnt inom mig. Kanske för att det har fått ta tid? Eller snarare: att jag har låtit mig själv få ta den tid jag behövt. Ta tid att känna efter, tid att gråta, sörja, landa.

Kanske för att jag låtit tankar och tillhörande känslor komma och gå? Inte grävt ner mig i varken den ena eller andra känslan, utan låtit dem komma, skölja över mig, och passera. Ibland snabbt, ibland riktigt långsamt – hela tiden trygg i min visshet att vad jag än känner i stunden så går det över. Det kommer en annan tanke, till slut. Ingen känsla är statisk. Någonsin.

Och som Pernilla brukar säga – sorgen och glädjen går hand i hand, är bästa kompisar. Sorgen när något tar slut handlar om glädje, kärlek och ömhet som flödat, om allt det som upplevts. Glädje över det som varit, som inte längre är. Tacksam för allt jag fått vara med om, över allt jag lärt mig, över allt denna relationen gett upphov till. Jag tar med mig de bästa av minnen, och ser med nyfikenhet framtiden an, samtidigt som jag har fokus på att leva och njuta av och i nuet.

Jag väljer kärlek

”Vi väljer våra liv” hade prästen sagt. ”Varje dag i våra liv är fyllda av val, stora som små. Och det är dessa våra val som visar vilka vi i hjärtat är. Det jag skulle vilja be er om, kära soldater, är att ni skänker en tanke åt vilken känsla som ni låter styra dessa era livsval. Är det rädsla eller är det kärlek, de enda känslor som jag menar att det finns. Alla andra känslor är endast schatteringar, nyanser av dessa två. Era liv och era medmänniskors liv kommer att se helt olika ut beroende på vilken av dessa båda känslor som ni låter styra era val i livet.”

Om jag låter mig ledas till val utifrån rädsla, blir mitt liv ett.
Om jag låter mig ledas till val utifrån kärlek, blir mitt liv ett annat.

Är det så enkelt, grunnar du månne på?
Ja. Och nej.

Jag väljer kärlek.
Som grundinställning.
Det har jag gjort många år nu. Initialt var det mindre ett aktivt val av kärlek, som ett aktivt val bort från rädsla. I mitt fall yttrade rädslan sig som negativitet. Jag var negativ gentemot allt och alla, och allra mest gentemot mig själv. Resan bort från rädslan påbörjade jag för arton år sedan, och nånstans på vägen så valde jag aktivt kärlekens väg.

Det grundvalet ligger där alltid, i botten. Det gör det enklare att i stunden välja kärlek istället för rädsla. För valet mellan kärlek och rädsla är ett mångbottnat val – det utgör både livets grundton, så väl som färgsättning i varje stund. Kanske var det så vändningen i grundtonen kom sig för mig? Genom att jag, i stund på stund, val på val, faktiskt valde kärlekens väg, varpå grundtonen till slut transformerades?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.