Dramat drar

Tittar jag på besöksstatistiken för bloggen så är trenden tydlig. När jag skriver om separation, skilsmässa, och andra typer av drama av olika slag – ja, raskt går då statistiken upp, och många fler läser mina inlägg, för att någon dag senare återgår till det vanliga besöksantalet igen.

Förståeligt.
Klart det är spännande att läsa vad någon skriver om olika former av vardagsdrama. Men samtidigt. Lite synd. För det finns mycket att hämta i mina mindre drama-fyllda inlägg också. Reflektioner, funderingar, betraktelser, bok– och podtips, och så mycket mer.

engelska bloggen slipper jag lockas av att ”skriva mer drama”, eftersom jag inte har någon bloggstatistik på sidan. Tänkte dra igång Google Analytics, men kom mig aldrig för, och sen valde jag helt enkelt bort det. Så där ”bara skriver jag”. På svenska sidan, som ligger på WordPress egen plattform, finns statistiken direkt tillgänglig i backoffice, och därmed är den svårare att undvika.

Jag vill verkligen inte välja bort inlägg för att jag inte tror de drar, eller kanske snarast, jag vill inte fabulera drama där inget drama finns. För mitt liv består ärligt talat av väldigt lite drama numera. Och det säger jag trots senaste årens stora livsstilsförändring med fullbordad skilsmässa som ju lätt kunde ha varit en mycket mer drama-tung upplevelse än det varit.
Samtidigt behöver jag inte gå så mycket längre än till mig själv, för att hitta samma beteende. Rubriker drar. Ämnen som till ytan åtminstone ”borde” vara känsliga drar. Jag försöker förhålla mig kritisk till min egen lockelse till dramat, inte minst genom att försöka att undvika att dela drama vidare, med mindre än att det är något som jag anser har en djupare betydelse, ett budskap som kan göra skillnad. Helst något som gagnar andra att läsa, ta till sig, engagera sig i.

Jag försöker göra mina egna mer drama-tunga inlägg sådana också – jag skriver sällan bara om dramat och dess svallvågor, utan oftare om dramat i relation till en reflektion, en insikt, ett sätt att möta världen som gagnar mig, och kanske också kan gagna dig, om så bara genom att visa ett annat perspektiv på livet och alla dess kringelikrokar?

En betraktelse i tre delar

Charlotte Rudenstam har skrivit en betraktelse om mig, utifrån att hon

  1. känner mig sedan några år tillbaka. Vi är med i samma Master Mind-grupp och tack vare det har vi kommit varandra nära.
  2. har frågat ut mig om både det ena och det andra.
  3. följde med mig en dag på jobbet, i vintras, när jag höll utbildning i kvalitets- och miljöledningssystem på en YH-skola.

migDet är ett tag sedan jag fick hennes betraktelse skickad till mig, och nu känner jag att det är tid att skicka ut den i världen, vilket jag gör kommande tre dagar här på bloggen (uppdelat i tre delar). Så jag läser den själv igen, för första gången på ett par månader, och blir lite förundrad. Igen. Minns hur tårarna började rinna då jag läste första utkastet. Det är förunderligt att bli porträtterad i ord (och vill du uppleva det så föreslår jag att du kontaktar Charlotte), att känna mig avbildad, i ord, fraser, liknelser. För det är definitivt en hög grad av igenkänning i texten, för mig, men också för mina närmsta som läst betraktelsen.

Men ändå kan jag inte undgå att tänka tankar som:
Är det verkligen mig Charlotte skriver om? Kan jag uppfattas så där? 

Kan det verkligen handla om mig?

Det händer att jag hör eller läser något som en annan själ säger eller skriver om mig.
En återkoppling. En reflektion. En betraktelse.

Ibland är det min make som ger mig små guldkorn, där han ser något – och det är han bra på – och berättar det för mig. Ofta blir jag paff. Har inte sett det själv. Inte tänkt det. Tar emot det, som ett guldkorn just, fint, glimmande, inte särdeles användbart egentligen, men likförbaskat himla trevligt att betrakta nu och då.

Ibland är det i något av alla de sammanhang jag befinner mig i som guldkornen dyker upp. Vissa av sammanhangen som för mig är så viktiga består av en handfull personer, andra består av många fler individer.

Efter Supercoach Academy fick vi t ex ut en typ av enkät där vi gav återkoppling av olika slag, inklusive en möjlighet att ge ett guldkorn till alla de andra. Just dessa guldkorn sammanställdes och skickades till oss efter avslutad kurs. Alltså, individuellt. Jag fick ta del av guldkorn riktade till mig och ingen annans så klart. När jag läste min återkoppling rördes jag till tårar stundtals. Av glädje, lycka, en känsla av stolthet för det som andra uppfattar om/av mig.

I min mastermind-kurs avslutar vi ibland med en runda, där vi i tur och ordning får uppskattning, reflektion, boost. Det känns extra bra i den gruppen, där jag vet att jag inte håller tillbaka. De får ta del av många delar av mig, sånt som jag inte delar med så många, saker jag upplever svåra av olika anledningar. Och den där rundan ger lite extra just därför. För jag upplever att jag blir sedd, till fullo. De ser mig som jag är i deras ögon. Och ger mig sin betraktelse. Ännu ett guldkorn. Att stoppa i min inre minnesbank.

BoldomaticPost_Ett-guldkorn-att-varsamt-laggIbland händer det som hände mig just, då jag läste ett längre stycke som skrivits om mig. Jag drar efter andan, förundras, och tänker paff:

Men, kan det där verkligen handla om Mig?

Känner du igen det?