Förundran!

Lyssnar till Maria Borelius läsa Hälsorevolutionen och lystrar lite extra när hon pratar om förundran som är ett av de mest välgörande känslor vi har, som tom, enligt Maria och de hon intervjuar, bidrar till att minska mängden låggradig inflammation i kroppen. Oavsett hur det är med det är jag helt med på att förmågan att se och uppleva förundran bidrar stort till människans välbefinnande.

Maria skriver hur ett gemensamt drag för människan är förmågan att känna förundran över storslagna landskap och solnedgångar. Men också att musiken är ännu gemensam nämnare som har förmågan att väcka förundran.

Hon läser vidare: Musik är otroligt viktigt för förundran. […] musik som skapar stor förundran ofta består av många olika instrument, som symfonier. När man närmar sig någon form av crescendo, någon storslagen mittpunkt där musiken är som mest dramatisk.

Kombinationen av storslagen natur och dito musik, det kan ju inte leda till något annan än förundran i kvadrat. Precis vad helgen bjuder. På körresa med Södra Sallerups kyrkokör, körledare och kompositör Jens Bragdell Eriksson och pianist Jesper Olsson bjuder vi till konsert 4 okt 2019 kl 18 i Offerdals kyrka och i Stora Kyrkan i Östersund den 5e kl 18.

Vi framför bland annat Jens egenkomponerade Stabat Mater som är mitt livs musikaliska höjdpunkt! Stora ord. Mycket förundran. Lyssna själv, finns på YouTube såväl som Spotify.

Och gällande Skånska pastoratet var det skylten som låg i vår chartrade buss – något vi genast var snabba att anamma, och skylten, den plockade vi resolut med oss.

Vi åtnjuter de vackraste av vyer på vår färd mellan Östersund och Åre, till Tännforsen och Karolinermonumentet i Duvås (möjligen något mindre storslaget…), med tunnbrödsbak och kolbullar som uppladdning inför fredagens konsert.

Förundran. I sanning!

Stillhetens natt

Trettondagsmusik idag i Södra Sallerups kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, vår körledare Jens Eriksson och en stråkkvartett. Vackert. Stämningsfullt. Mycket folk.Många musikstycken antingen skrivna eller arrangerade av Jens, vilket jag uppskattar som körsångare (inte bara ”samma gamla vanliga” jullåtar) och vilket jag också tror uppskattas av publiken (av samma skäl).

En av bitarna vi sjöng heter Stillhetens natt, en visa Jens skrev i höstas inspirerad av Julfreden 1914. Jens frågade mig igår under repetitionen om jag kunde tänka mig att presentera stycket och rama in det innan framförandet. Självklart! Så jag satt igårkväll och läste på om Julfreden 1914, och lyckades ganska väl att förmedla känslan, stämningen, det smått surrealistiska när striderna la sig och en ensam tyst stämma började sjunga Stille Nacht, heilige Nacht.

Stillhetens natt är oerhört vacker, något jag tyckt ända sedan första genomsjungningen. Ensam sjöng jag överstämman i styckets allra sista passage. Solo. Pirrigt, ja, klart! Så där som det ska vara. Men nästan än värre efteråt, när jag väl satt alla toner där de skulle sitta, när de sista tonerna klingar ut och de där sekunderna av rik tystnad inleds…. innan vi alla kollektivt andas ut och gör oss redo för nästa sång. När anspänningen släpper och hela blodomloppet översvämmas av signalsubstanser. En bit in i nästa låt kom min själ till ro. Så där som den gör, när jag – när vi – sjunger. Tacksam!

7even last words: Reunion

7even last wordsIgår var det så äntligen dags för uruppförandet av 7even last words, ett verk av Jens Eriksson, körledare till Södra Sallerups kyrkokör, en damkör i Husie- och Södra Sallerups församling i Malmö. Vi framförde verket i Husie kyrka, ackompanjerade av stråkkvartetten Friiskvartetten.

Verket innehåller sju satser, en för varje ord som Jesus sa på korset. Som alltid så har varje sats en alldeles unik profil, och samtliga väcker olika sinnesstämningar hos mig, när jag lyssnar, sjunger, förlorar mig i takt och rytm, i stråkarnas olika tonalitet; cellon, violan, violinerna.

Nedan finner du det sjunde och sista stycket, Reunion. Det är roligt, när jag lyssnar till detta stycke så låter det helt annorlunda än det gör när jag befinner mig mitt i kören. Bollandet av melodin mellan sopran- och altstämman är mycket svårare att uppfatta när jag är i det, som det är när jag lyssnar till det nu. Vackert är det. Älskar det gör jag!

Han kan han!

Under vårterminens körövning har vi pö om pö fått ta del av 7even last words, som vi (Södra Sallerups kyrkokör med stråkkvartett, allt under ledning av Jens Eriksson) ska uruppföra i Husie kyrka på långfredagen den 30 mars, 2018, klockan 15.

Första övningen fick vi sats ett och halva tvåan, andra övningen sats två och halva trean, och så vidare. Ända tills idag, då vi fick körpartituret till hela verket, äntligen!

Liksom förra gången, för två år sedan, då Jens skrev Stabat Mater åt och med oss, så är det en ynnest att få vara delaktig i ett framväxande verk; känslan att få sjunga genom något ofärdigt, något som är i process, ett alster i vardande som till nästa gång vi ses har satt sig, ungefär som oljefärgen torkar på en tavla. Det är en fantastisk upplevelse, som ges extra krydda av att jag själv inte är musikkompositör. Sjunga, jajamensan, mer än gärna. Plinkeplonkar på gitarr, jo, det gör jag ju det med, och en gång i världen spelade jag piano. Men skapa musik själv? Nä. Text, ja. Musik, nej. Visserligen hör jag rytmen i texten jag skriver, men det ska till bra mycket mer än så för att skapa ett verk i sju delar för damkör och stråkkvartett, vill jag lova! Och Jens, han kan han. Därom finns det inga tvivel!

 

 

Hej då 2017

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Ljuset – snart vänder det!

Imorgon är det vintersolstånd och årets längsta dag; sen vänder det! Lägg därtill ett efterlängtat besked av slaget nu-kan-vi-andas-ut och ett häftigt besked om framtida uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander – den tillanderrothska eran har bara precis inletts – så kanske du förstår min bubblande förväntansfyllda sinnesstämning.

Och när jag då dessutom får en chans att lyssna till Stina min Stina, finaste körkompisen med den vackraste av röster, som sjunger inledande solot (bredvid står jag!) i Lucia, Jens Erikssons arrangemang av Esbjörn Hazelius tonsättning av Erik Axel Karlfeldts dikt, ja, då är lyckan gjord!

Lucia var vårt nytillskott inför årets julkonsert, så den saknas på vårt julalbum Vi är i advent, som jag varmt rekommenderar inför stundande julhelger (finns på Spotify). Och inte var den helt enkel att sätta inte, det vill jag lova. Jens har turligt nog en ängels tålamod och tack vare det så fick vi ihop stycket till slut. Samma stycke som jag inledningsvis frynte på ögonbrynen åt, inte för mitt liv kunde få ihop ljudbilden av, och nu, tänk så vackert det blev!

Vi är i advent

Vi är i advent. Och skivan med samma namn går nu att köpa (t ex på Amazon men även i församlingen – på helgens konserter och gudstjänster såväl som releasefesten i församlingshemmet) samt lyssna till på Spotify. Jag har lyssnat om och om sedan i morse, Spotify har gått varm, och jag rörs till tårar både nu och då när jag lyssnar. Ja. För att det är vackert. Så klart. Att sjunga i kör är något av det bästa jag vet, och just denna kören (Södra Sallerups kyrkokör, en damkör under ledning av Jens Eriksson), har borrat sig djupt in i mitt hjärta och mitt väsen.

Också för att jag minns vem jag var, var jag var, förra året då vi spelade in skivan strax efter jul. Som tiden går…

Och hur slagverkaren utstrålade den mest harmoniska och glädjespridande energi i dagarna två – jag blev på gott humör bara av att iaktta honom in action!

Men kanske för att jag satte på skivan på Spotify när jag stod i begrepp att sätta mig på cykeln till ett av mina Gode Barn, även för alla själar vars öden hänger på så sköra trådar. Som God Man har jag Goda Barn i åtanke, befintliga såväl som före detta, mina såväl som dina. Men också de vars berättelser jag kan välja att ta del av inom ramen för #metoo, #allavi, #vardeljus och många många andra taggar.

Jens Eriksson och Martin Runborg, båda anställda i Husie församling, har arrangerat och/eller skrivit musiken vi sjunger, ömsom nytt och gammalt, och det är stämningsfullt, rogivande och otroligt grann musik.

Vi är i advent bidra till att skänka ljus och värme, gemenskap och glädje i dessa tider. Kanske till och med en och annan tår? Av glädje, av igenkänning, av minnen, kanske när barnen tar i från tårna, eller när du upptäcker ett extra stämningsfullt parti som talar till dig!