#blogg100 – Att förbli öppen.

Även Dag Hammarskjöld har reflekterat kring den mentala vilan:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.”

Att förbli öppen…
Är det förmågan att vara öppen som är skillnaden som gör skillnad?
Ett slutet sinne har fastnat i ett läge, och om inställningen noterar och irriterar sig på stojet runtomkring… då förblir den (alltid närvarande på något plan) inre tystnaden oåtkomlig.
Ett öppet sinne däremot, i konstant rörelse, förmår notera utan att irriteras, eller åtminstone utan att fastna där, glider vidare, noterar annat, drar vidare igen, smakar på glädje, sorg, förvåning, upprördhet, lugn, förälskelse, tacksamhet, ilska. Som en fjäril som flyger från blomma till blomma, suger lite nektar och sen flyger vidare, på en evig repeat.

Att förstå att sinnet fungerar så, är en för mig central pusselbit som gett mig så många fler upplevelser av ett öppet sinne. Ju oftare jag ger mig ett öppet sinne (för vems är valet?), desto lättare blir det att leva livet med ett öppet (öppnare!) sinne. Leva livet i kontakt med den fuktiga myllan i det fruktbara mörkret, oavsett vad som sker i det yttre, runtomkring mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 54 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – I morgon ta spjärn.

Det är en udda bok, Någonstans finns viljan. Udda i det oerhört medvetna och vackert sammansatta och täta språket. I upplägget, en slags dokumentär uppblandad med filosofiska diskussioner, samtidigt skriven i en jag-form som bjuder in mig till något som redan finns inom mig. Tycker om.

”En vilja utan fäste idag kan i morgon ta spjärn; den kan bli starkare och stämma med det inre och det yttre. Det kräver emellertid att medvetenheten redan finns. 

Detta har jag nu äntligen lärt.”

När insikten slår till, eller smyger sig på – spelar ingen roll vilket – så sker just det. Att viljan tar spjärn. Helt plötsligt så bara finns det något där, något som – om jag låter det – bär ett frö till att ställa livet på sin spets. Vissa insikter innebär snarast små kursjusteringar, och de är lika välkomna de. Men de där som är lätta att sätta fingret på, att komma ihåg, att berätta om, är ofta – för min del åtminstone – av den andra typen. Av ställa-livet-på-sin-spets-typen.

Kan vara skrämmande. Om jag inte vill, inte är redo för livsomställningar av sällan skådat slag, om min anknytning till berättelsen jag levt innan är alltför stark och jag räds vad som kommer ske om jag släpper taget om det jag trott mig vara genom berättelsen jag definierat mig genom, för att kunna börja något nytt.

Kan också vara enormt befriande, förlösande. Helt plötsligt blir livet förståeligt, ses i ett klarare sken, pusselbitar som faller på plats och bilden framträder, tydligt och komplett.

Om medvetenheten finns… skriver Lennart Strandberg. Medvetenheten kring vad, som för mig, är förståelsen för livet. Hur det fungerar. Och varför. Vilka de ingående komponenterna är, hur de samspelar och vad de och det betyder för mig och livet jag lever. Medvetenheten som säger mig, att förmågan till insikt är av vikt. Att det är själva förmågan – att vi i vilken stund som helst, kan komma till insikt – som är avgörande. Av mycket större vikt än insikterna i sig. För de kommer. Och det är det mest fantastiska med att vara människa. Att vi kan komma till insikt. 

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 42 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Jag vill separera

Jag vill separera, sa han.
Det vill inte jag, svarade jag, men vad kan jag göra? Det krävs två för att dansa tango. 

Så han flyttade en månad senare.

Nu har det gått ytterligare en och en halv månad, och livet snurrar på. Lite extra nedstämdhet. Emellanåt känslor som frustration, rädsla, ilska, uppgivenhet, ensamhet och sorg. Men också mycket kärlek. Längtan. Drömmar och önskningar.

Och sorg. Sorg över det som inte blir. Över det som inte gavs en chans. Samtidigt som det finns en nyfikenhet, en pirrande bubblig känsla, kring det som kommer att bli. När framtiden helt plötsligt känns öppen för vad som helst. Den inslagna vägen har helt plötsligt grenat sig, gått från en någorlunda rak landsväg till ett rutnät av gator, där vad som helst kan finnas runt nästa hörn.

ett stegLivet. Precis det här är vad livet innebär. För vet du. Livet var inte en landsväg tidigare heller. Det var bara bilden jag (åtminstone emellanåt) skapat av livet, att allt skulle trilla på i sakta mak, rakt fram, utan större överraskningar. Men livet är inte så. Det finns alltid hörn att runda, nya väderstreck att utforska. Saker och ting händer, förutsedda likväl som oförutsedda. Och jag har inte en susning vad som komma skall, varken gällande vår relation eller allt annat. Vet inte var vår relation tar vägen, hur den utvecklar sig. Om den blommar ut, eller ger vika för något annat?

Det lär visa sig, och under tiden – de där ögonblicken som ett efter ett sammantaget utgör ett liv, mitt liv – så har jag ett val: Var – och hur – ska jag sätta ner foten härnäst?

Ett steg. Mitt nästa steg.
Framåt? Åt sidan? Snurra runt? Sätta mig ned en stund, eller dansa loss?

Att ge mig hän

Idag har varit en ljuvlig dag, vars härlighet växte fram successivt, för att jag lät det ske.

Hade en CoachWalk inbokad i morse, något som alltid ger mig en kick inför resten av dagen. Därefter väckte jag sonen, innan jag cyklade till stan för ett fika-möte om ett av projekten jag arbetar med, ett projekt som ligger mig så varmt om hjärtat. Angeläget till tusen. Känns viktigt och stort.

Mr B hade studiedag och var ledig från skolan, så igår när jag nämnde att jag hade ett möte inne i stan, kom han på att han ju kunde ta sig upp till stan och köra lite PokémonGo under tiden. Så efter mötet sammanstrålande jag och Mr B vid stadsbiblioteket, och sen var den stora Pokémon-jakten igång. Som vi gått staden runt, under ivrigt samtal, tagit Poké-stop efter Poké-stop, samlat på oss Weedles, Rattatas, Voltorbs och alla deras kompisar. Vi har kläckt ägg – jag fick en Snorlax i mitt 10k-ägg, något B blev vansinnigt avundsglad över – och levlat upp, nosat Pikachu själv i hasorna men tyvärr smet hen utan att vi fick en chans att börja kasta bollar på hen, vi har tagit över gym till höger och vänster, fajtats (jag fick min första vinst!) och revive:at våra utslagna Pokémons, samtidigt som vi käkat lunch på Slottsträdgårdens café, plurrat vid Scandiabadet i Västra Hamnen, och lyxat till det med lite glass innan vi styrde kosan åter mot Stadsbiblioteket och min cykel.snorlax

Vi har njutit av livet.
Av leken.
Av solsken och ljumma vindar, av hav och land.
Av varandras sällskap.plurrat

En alldeles, alldeles ljuvlig dag – bättre kunde den inte blivit.
Vilken ynnest, och lyx, att ha både möjlighet och förmåga att ta tillvara på stunder som dessa! Att ge mig hän, att släppa att-göra-listor och åtaganden, och bara vara.

Hade tänkt…

…blogga på #cleanse4expansion idag eftersom vi röjde i pannrummet igår.

Men. Jag. Pallar. Inte.

Jag har varit ute på jobb hela dagen, i för mig väldigt ovan miljö, och jag är slut i rutan helt enkelt. Så det blir ingen pannrumsblogg och definitivt inte något djupsinnigt eller tankeväckande blogginlägg heller.

För. Jag. Pallar. Inte.fabriksarbetaren

Men under merparten av dagen har jag dock haft en glimt i ögat, som synes. Vad ger du mig för den looken så säg?

Och vet du, att det emellanåt inte blir som jag tänkt – det tycker jag är lite av tjusningen med livet. Åtminstone har jag kommit till en punkt i livet då jag alltsomoftast verkligen är helt ok med att det som händer händer, oaktat vad jag tycker borde hända. Är du där med?

 

Jag, en stuga i skogen och orden

Nu är det dags.

Jag. En gäststuga i djupaste småländska skogar. Och orden.
Pirrar inombords, som inför ett återseende med en kär vän som varit bortrest allt för länge.

Jag. Och orden.

Dessa ord. Och… kanske än mer, känslan bakom orden. Det skapar förhoppningen, jag kan inte vänta att se, uppleva, känna!

Vilka ord väntar på att komma till mig? Vad blir det av detta experiment?

Detta skrivretreat i de småländska skogarna, som blir av nu precis som planerat, känns som ett avstamp. Ett sätt att skeppa. Jag skeppar mig. Jag skeppas iväg, agerar, gör. Väljer mig. Och orden.

En kärlekshistoria, som sakta rullas ut, med ett klick efter klick på datorns tangentbord, en bokstav i taget, klicketi-klicketi-klickar ur mina fingrar, en ljudlig markör, förlängningen av det som väcks inuti mig, det som kommer till mig, en tanke, ett ord, en känsla, som neuron för neuron blixtrande snabbt förflyttar ordet, känslan, genom hjärnan, via nervbanor, ut i fingerspetsar, i armföring, muskler som kontraherar och slappnar av, som möter tangent för tangent, med en slags… iver. Ivrig inför vad som komma skall.

Den samtidiga ovissheten. Vad blir det av det? Var landar det? Vad landar? Blir det något som förmedlar en känsla? Lyckas jag i den logistiska processen, i transporten från tanke, till känsla, till muskulös handling, till ord. Detta ord som bokstav för bokstav växer fram på skärmen. Hoppet som väcks i mellanrummet mellan den tänkta tanken och dess förgänglighet innan den befästs via tangentbordets bokstäver, svart på vitt på min datorskärm.
kärleksförklaring

Sinnligt. Jag känner det. I hela kroppen.
Hjärtat slår, blodet rusar i ådrorna. Ögonen tåras.

En kärleksförklaring till orden. Till tanken. Till känslan som förmedlas. Till människan som är jag. Som bit för bit omsätter det förgängliga i text. Som glimtar av livet. Glimtar som fastnar, i text bevarade Ögonblick av Nu.

Detta ögonblick. Förevigat.