Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]

Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Det ovissa. Älskat eller avskytt?

Jag har hatat det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Usch vad jag tyckte det var otäckt. Läskigt rent ut sagt.
Tyckte inte om det ovissa. Räddes det okända.
Avsaknaden av kontroll skrämde mig.

Det var innan jag insåg att det där med kontroll är ganska övervärderat.
För att inte tala om feltolkat…

Nu. Nu älskar jag det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Oh, vad jag älskar det. Som ett barn på julafton! Tycker om det ovissa. Gläds åt det okända. Jag vet att något kommer ske, att något kommer skifta.

Kanske mitt skifte från det första till det andra sättet att relatera till det ovissa har att göra med min grundläggande och medvetet naiva syn på livet och universum: att det är gott och att det blir bra. För det är vad jag vet. Att även de mest omstörtande och omvälvande sakerna som inträffat i mitt liv – på sikt åtminstone – har blivit bra.

Nu har jag kanske inte varit med om så mycket omstörtande och omvälvande saker, så att det är därför jag kan säga detta med sådan visshet? Ja. Kanske. Men samtidigt, det jag har varit med om, har för mig varit både omstörtande och omvälvande (gemensamma nämnaren för alla dessa skeden: skilsmässa och/eller flytt). Och jag tycker inte vi ska jämföra smärta och gradera den. Det som gör jätteont i mig gör ju faktiskt jätteont i mig, oavsett om du varit med om nånting långt mer (eller mindre för den delen) traumatiskt som gjorde jätteont i dig.

Min relation till det ovissa har stor inverkan på hur jag möter livet. För livet består till stor del (största delen, kanske?) av ovissheter. Om jag räds dem, är det som om jag räds själva livet. Om jag älskar dem, eller åtminstone är öppet och ärligt nyfiken på dem, så är det ju så jag möter livet i stor utsträckning också. Åtminstone är det min erfarenhet, efter att ha gått från avskyn till nyfikenheten.

Det ovissa.
Älskat eller avskytt?

Jag är redo. Är du?

Det ligger där, mer eller mindre konstant. Som ett hummande i bakgrunden, ett vibrato, ganska högintensivt, men inte obehagligt. Inte som en mygga som tagit sig in i sovrummet när jag precis släckt lampan och försöker somna. Mer som en katt, som fått syn på något i det höga gräset, ett prasslande som kan innebära att det gömmer sig en mus eller sork där. Hur katten liksom kurar ihop sig, hur musklerna darrar lätt, redo att aktiveras vid första bästa tillfälle.

Så känns det.
Så känner jag mig.
Som att jag är redo, äntligen, att göra, att vara, att ta handling.
Kliva fram.
Som jag är.

Men.
Vad betyder det då?

Ja.
Vad betyder det?

Jo. Jag var på en intervju hos socialtjänsten för att bedömas som lämplig eller olämplig att bli särskilt förordnad vårdnadshavare för mitt Gode Barn, istället för hens Gode Man. Jag fick besvara ett antal frågor, om familjeförhållande och arbete, ekonomi och hälsa, varför jag valt att bli God Man med mera. Slutligen kom frågan om jag hann med något mer än att jobba?

Så jag började rabbla vad jag gör när jag inte arbetar. Efter att jag hållit på en stund (läser, bloggar, promenerar och kallbadar, har bok- och poddklubb, dansar lindy hop, trädgårdsarbetar osv osv osv) så tittade socialtanten på mig, log, och sa nått i stil med Du verkar ha enormt mycket energi? Så jag log tillbaka och sa, med eftertryck, att jag älskar verkligen att leva livet!

Att förmedla den känslan, det är del av att kliva fram som jag är. Och det jag verkligen vill göra under 2019 är att bistå andra i att göra detsamma, att nå punkten där det inte går att hålla tillbaka längre, där livsglädjen och livslusten bubblar över! 

Jag är redo. Är du?

enligt Maria Magdalena (bok 1 av 12)

”Hon visste att blommorna hade en fundersam läggning och att ingen växt var så oberörd som den låtsades. Hon sa att hon älskade de gamla träden, som stod där i strandkanten och slukade tid. På så sätt fick de tiden att upphöra, ansåg hon.
Och hon fortsatte att ställa frågor så som barn gör, inte som de vuxna som sällan är beredda att höra svaren.”

den som vandrar om natten var den första bok av Marianne Fredriksson som jag läste ut, och det bara för ett par år sedan. Den boken älskade jag så mycket att jag läste om den bara något år senare. När jag snubblade över enligt Maria Magdalena på loppis och läste bakgrundstexten tänkte jag att det här blir nog en bra bok för mig att läsa, för den påminde mig om den som vandrar om natten.

”De hade enats om att livet inte erbjöd några vägar tillbaka.”

Min intuition svek mig inte. enligt Maria Magdalena påminner mycket om den som vandrar om natten, men den kommer inte riktigt lika långt in under skinnet på mig. Men jag tyckte verkligen om den och kommer säkert läsa om den, nångång i livet.

”- Jag har tänkt mycket på din berättelse och vill gärna höra mer om Jesus och hans syn på kvinnorna.
Maria tänkte efter men fann inga svar.
– Han hade ingen åsikt om kvinnor, sa hon till slut. Han såg dem som människor, han smickrade dem aldrig och var inte överbeskyddande mot dem. Han godtog alla människor som han fann dem. Han hade inga fördomar. 
Den gamla skrattade och sa:
– Han saknade den manlighet som ständigt måste försvaras.”

Fredrikssons språk är lågmält, finstämt. Varsamt.
Tycker om. Väldigt mycket.

”Jesus talade om det nya riket som inte var av denna världen. Himmelriket är nära, sa han. Men det missförstods, som så mycket annat. Man glömde att han sa att himmelriket fanns inom oss och det nya riket mellan oss.”

Kanske är det så att det som drar mig till båda dessa böcker är hur de pekar bakom, bortom, mellan det som kristendomen kom att bli. Bakom, bortom, mellan, vilket därmed ger kristendomen, och mig i min förståelse av densamme,  en fullödighet, som omfattar den helt plötsligt mer än det stundom platta jag hör när jag lyssnar till predikan, bön och psalm. Utifrån detta perspektivet: Mångfacetterat. Medmänskligt. Icke-dömande.

”Jag har tänkt många gånger under åren som gått att han var för stor för oss. Vi kommer aldrig att förstå, vi kan bara försöka tolka. Och det gör vi utifrån våra egna fördomar.

Att jag uppskattade boken The Shack (Ödehuset) av William Paul Young bör alltså inte förvåna.

”Varför lever människorna utanför sitt eget väsen?”

Som alltid när det är en bok jag själv äger läser jag med blyertspenna brevid mig, och jag markerar det jag kittlas av. Sånt som väcker min förvåning och förundran likväl som min fundering. Meningar eller stycken som är så vackert skrivna att det är skönheten jag faller för. Passager som pekar på något jag vill minnas. Sånt som chockar och sånt jag länge tänkt men aldrig formulerat.

”Mänskligheten har genom tidernas lopp haft många stora nytänkare. Och bara till en liten del har folk förstått vad de sa. Det mesta har missförståtts och anpassats till rådande fördomar.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Kallbad!

Igår gjorde jag något jag aldrig någonsin gjort i mitt liv. Tog mig ner till nakenbryggan på Ribban, knatade ut och drog av mig alla kläderna, tog ett djupt andetag och klev resolut nedför trappan med ett stadigt grepp om ledstången för att inte halka.

Sätter en fot i plurret. En till. Stannar. Känner efter. Inser att blåsten gör att det känns v a r m a r e i vattnet, än i luften, vilket det nog sannolikt var även utan vindfaktorn. Kanske 8 grader i vattnet, säkert inte mer än 4-5 grader i luften.

Kliver ner till fullo – näst huvudet, det ville jag inte doppa – i kanske 5-8 sekunder… innan jag vände om och klev uppför trappan igen, raskt virade in mig i min handduk, snabbt gnuggade mig torr och började – i fullmånens sken – leta efter trosor och strumpor, tröja och byxa, mössa och kappa.

Så skönt att stå där, barbent och barfota med ylletröjan på överkroppen. Känna livet pulsera, blodet strömma; badande i månens strålar. Härlig känsla, denna första gången som jag kallbadar (dvs utan att först ha bastat). Inte sista gången.

 

 

Dramat drar

Tittar jag på besöksstatistiken för bloggen så är trenden tydlig. När jag skriver om separation, skilsmässa, och andra typer av drama av olika slag – ja, raskt går då statistiken upp, och många fler läser mina inlägg, för att någon dag senare återgår till det vanliga besöksantalet igen.

Förståeligt.
Klart det är spännande att läsa vad någon skriver om olika former av vardagsdrama. Men samtidigt. Lite synd. För det finns mycket att hämta i mina mindre drama-fyllda inlägg också. Reflektioner, funderingar, betraktelser, bok– och podtips, och så mycket mer.

engelska bloggen slipper jag lockas av att ”skriva mer drama”, eftersom jag inte har någon bloggstatistik på sidan. Tänkte dra igång Google Analytics, men kom mig aldrig för, och sen valde jag helt enkelt bort det. Så där ”bara skriver jag”. På svenska sidan, som ligger på WordPress egen plattform, finns statistiken direkt tillgänglig i backoffice, och därmed är den svårare att undvika.

Jag vill verkligen inte välja bort inlägg för att jag inte tror de drar, eller kanske snarast, jag vill inte fabulera drama där inget drama finns. För mitt liv består ärligt talat av väldigt lite drama numera. Och det säger jag trots senaste årens stora livsstilsförändring med fullbordad skilsmässa som ju lätt kunde ha varit en mycket mer drama-tung upplevelse än det varit.
Samtidigt behöver jag inte gå så mycket längre än till mig själv, för att hitta samma beteende. Rubriker drar. Ämnen som till ytan åtminstone ”borde” vara känsliga drar. Jag försöker förhålla mig kritisk till min egen lockelse till dramat, inte minst genom att försöka att undvika att dela drama vidare, med mindre än att det är något som jag anser har en djupare betydelse, ett budskap som kan göra skillnad. Helst något som gagnar andra att läsa, ta till sig, engagera sig i.

Jag försöker göra mina egna mer drama-tunga inlägg sådana också – jag skriver sällan bara om dramat och dess svallvågor, utan oftare om dramat i relation till en reflektion, en insikt, ett sätt att möta världen som gagnar mig, och kanske också kan gagna dig, om så bara genom att visa ett annat perspektiv på livet och alla dess kringelikrokar?

Älska på livet!

För två timmar sen fylldes jag av en känsla så skön att jag delade med mig av den:

Oh vad jag mår bra idag!
Läst ut ‘veckans bok’, mediterat och sjuat, sprungit en runda – fylld med studs i benen -, satt surdeg och matsoni-yoghurt (ny bekantskap. Ska bli spännande) och druckit min gröna smoothie.
Älska på livet!

Sedan dess har jag dessutom duschat och diskat undan, fixat med kefirgrynen och hängt lite tvätt, skickat återkoppling på torsdagens redovisningar som utlovat och pussat på både barn och katt flera gånger, och ska precis bege mig till butiken för att handla lite grann innan jag ska äta lunch på min nyligen ”skördade kefir”.Känslan av att vara hög på livet uppfyller mig – och jag surfar på den vågen med glädje!