Etikettarkiv: livet

Mysteriet med de övergivna vindruvorna!

Publicerad den av
6

Kliver ut från kontoret. Framför mina fötter ligger en liten klase vindruvor och en handfull lösa vindruvor utspridda över trottoaren. ’Mysteriet med de övergivna vindruvorna!’, utbrister jag dramatiskt.

Caspian tittar på mig och frågar ’Varför är det ett mysterium?’ medan jag hukar mig och tar ett foto på vindruvsklasen.

Svarar ’För att jag säger det så klart!’, och reser mig upp igen. Tittar över gatan. Där står en man och röker bredvid sin bil. Han har följt våra förehavanden och skrattar nu glatt åt mina tokerier.

Så jag börjar skratta. Högljutt. Tittar på honom och vi möts i skratten, i glädjen, i lekfullheten.

Livet. Till för att levas, eller hur? Om det så handlar om att vara uppmärksam och fantasifull nog att skapa en mikroberättelse av en handfull övergivna vindruvor.

Finns det något vackrare?

Publicerad den av
6

Jag har fått upp ögonen för det vackra i livet, något som slog mig djupt en strålande höstdag för ett antal år sedan då jag med kameran i högsta hugg förtjusades och förundrades över all skönhet på Bulltofta, som jag aldrig sett förut. Inte sett, så som jag såg det den dagen. Och insikten att det inte var för att det vackra inte alltid funnits, utan att jag inte kunnat se det innan. Sedan dess ser jag det, allt mer, allt oftare. Jag får syn på det vackra, det överdådiga, det rika.

Och så sitter jag och tittar på en live jag gjort… och tycker jag är vacker.
Tankar flyger genom skallen min: Är jag helt knäpp? Eller är det faktiskt underbart?

Känner efter vilken av tankarna som väcker den skönaste av känslor inom mig, och landar i den sistnämnda. Det är underbart. Klart jag är vacker! Och klart jag får lov att både se och stå för det. Att jag älskar, uppskattar och hedrar mig själv, på det vis jag gör, det känns sunt. Bra. Generativt och hållbart.

Från en plats, inombords, där jag älskar mig själv, så gör jag mig själv stor, i det där tillståndet där livsenergi och -glädje finns i överflöd, där inget problem är oövervinneligt (och är det det, så är det inte ett problem utan fakta att ta ställning till!), där jag kan ta vadhelst livet kastar åt mig, där jag lever i ett flow. Och gör jag mig stor, så gör jag dig stor. För nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Och det smittar. Precis som alla tillstånd smittar. Poängen är ju att alla tillstånd inte är värda att smitta andra med. När jag gör mig liten (inte ska väl jag/usch nej, jag skulle aldrig…/jag är inte värd ett ruttet lingon!) gör jag dig liten också. Nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Men om jag är stor, och du känner dig liten, så är min storhet en invit. En utsträckt hand som gör det enklare för dig att hålla dig själv stor, än det vore om jag vore liten bredvid dig. Så gör vi varandra bra. Genom att hålla oss till vår oändliga potential, hålla oss stora som människor. Finns det något vackrare?

Vad vill jag vara för mig själv?

Publicerad den av
3

Hinder? Möjliggörare?
Lekkamrat? Fängelsevakt?
Hejarklack eller mobbare?

Vad vill jag vara för mig själv?
Och vad gör jag för att vara det jag vill vara?
Möjliggörare. Lekkamrat. Hejarklack.

Är jag alltid det? Är jag inte mitt eget främsta hinder emellanåt? Agerar min egen fängelsevakt och mobbare? Jodå. Det händer. Hinder oftare än mobbare, fängelsevakt är en roll jag ikläder mig emellanåt också. Men det som händer när jag väljer möjliggöraren, lekkamraten, min egen främsta hejarklack:
Att ge mig själv lov att leka. Att utforska. Att ta del.
Att njuta. Att skratta. Röra mig. Dansa. Sjunga med till musiken!

Vid Gud, så mycket härligare livet blir när jag ger mig själv utrymme, tillåtelse, uppmuntran, att vara allt det där. Den lekfulla. Den utforskande. Den deltagande. Den njutningsfyllda, som skrattar högt och innerligt och låter kroppen röra sig när den så önskar. Den som dansar gladeligen, utan minsta tanke på hur det ser ut, på att hålla tillbaka, på att inte ta för mycket plats. Dansa, av lust och liv, sjunga för fulla muggar – att leva.

Vad vill jag vara för mig själv?
Den som på alla sätt bidrar till att jag älskar att leva livet!

Tankar skapar känslor, del två

Publicerad den av
Svara

Tanken skapar känslan. Och känslan agerar barometer.

Det vill säga, tanken kommer först och känslan kommer som ett brev på posten därefter. Fast jag kan inte styra eller bestämma vilken tanke som ska komma. Men, och detta är ett stort men, jag kan välja att föda den eller ej, att ge den energi och fokus eller inte. Genom att göra detta – att gång på gång på gång förhålla mig medvetet till de tankar som kommer, välja vilka jag engagerar mig i eller ej – påverkar jag på sikt mitt tankesätt och därigenom min inställning till livet.

Genom medvetenheten om att tankar skapar känslor, vanan att få syn på mina känslor (för det är de som är den uppenbara signalen, det direkta resultatet av vad jag tänker, för tanken kan vara dold djupt, djupt inom mig), och att i den stunden fråga mig Hur gagnar detta? så kommer jag påverka mitt tankesätt. Min livsinställning, min attityd till livet, till mig själv, till det som händer runt omkring mig, skapas så här. Medvetet eller omedvetet.

Omedvetet blir det när jag tror att mina känslor kommer av omständigheterna runt mig, snarast än mina tankar kring omständigheterna. Då ifrågasätter jag troligen inte heller det jag känner utifrån förståelsen att jag kan välja att engagera mig i en känsla, eller ej. Därmed skapar jag inte heller aktivt min inställning till livet, utan den blir snarast ett direkt resultat av vad jag känner i stunden.

Ta mig till exempel. Jag har i stort gjort slut med känslorna oro och skam, eftersom att jag inte ser att de gagnar mig (eller andra). Betyder det att jag aldrig känner oro eller skam? Nej. Tankar som genererar känslor av oro och skam dyker upp nu och då. Dock är jag extra uppmärksam på dessa känslor eftersom jag har fattat ett övergripande beslut (lagt det i Beslutslådan, som Caspian skulle uttryckt det) att ’dessa känslor inte gagnar mig’. Det gör det enklare för mig att bedöma om de gagnar i stunden eller ej, för trots att jag har fattat ett övergripande beslut, så kan det kanske uppstå en situation där jag faktiskt gagnas av dem. Men oftast är svaret Nej, de gagnar inte.

Så vad gör jag då? Jo, där får jag tack vare acceptans och medvetenhet lättare att låta mig känna det jag känner, utan att vare sig drunkna i känslan, eller hålla mig fast i känslan. Jag ser den, accepterar den, och låter den sedan vara. Föder den inte, fokuserar inte på den, låter den vara eftersom jag vet, verkligen vet, att ingen känsla varar för evigt. Känslor kommer och går, eftersom tankar kommer och går. Låter jag känslan vara ifred, utan att lägga allt mitt krut på den, så kommer den, förr eller senare, att tona ut, och släppa fram en annan känsla som direkt följd av en ny tanke.

Grundförutsättningar på plats

Publicerad den av
2

Har hållit utbildning i grundläggande livsmedelshygien och -säkerhet för två skift ute hos kund. Pratat grundförutsättningar, som förekommer som ett koncept inom livsmedelssäkerhetssfären, på engelska kallat prerequisite program.

När jag landade åter i stan efter en timmes bussfärd, införskaffade jag det sista till kommande tre dagars tankespjärnsretreat, innan jag cyklade hem. Väl hemma drog jag ut på Bulltofta för att plocka nässlor, kirskål och löktrav (Bulltoftas lokalkändis Lukas gjorde mig sällskap), som jag ska ha som ingredienser i morgondagens ogräspaj, som jag ska bjuda mina testpiloter på. Med kylen full av ogräs likväl som annan skaffning vi tarvar, tog resterande förberedelser fart.

Papper. Pennor.
Böcker av olika sorter och slag.
Ett par kortlekar, bollar, en talarpinne, stearinljus och tändare.
Lakan, kläder, bikini, hygienartiklar.
Lök, potatis, frukt och grönt likväl som choklad, torkad frukt, nötter och fröer.
Bröd, knäckebröd, mjöl, diskmedel, diskhandduk och diskmaskinstabletter.

En salig blandning!
Men nu, nu är grundförutsättningarna på plats för ett lyckat 60 timmars tankespjärn. Resten – det får jag och mina testpiloter stå för!

Och frågar du efter ett detaljerat schema på vad vi ska göra exakt när och hur länge, under de kommande tre dagarna, så blir jag dig svaret skyldig. Jag har ett hum om vad vi gör inlednings- likväl som avslutningsvis. Däremellan… tja, däremellan kommer resten av 60 timmars tankespjärn att utspela sig, på samma sätt som livet sker: slumpartat och oförutsägbart. Livet är inte schemalagt och indelat i tydliga stycken, ämnen, delar. Det händer, i ett konstant flöde. Det som sker det sker. I stundens hetta, drivet av inspiration, nyfikenhet och spännande vändningar i samtal, i tystnad, i rörelse…

Men gisses människa, e du galen?
Vet du inte vad ni ska göra? 

Alltså. Jo. Klart jag gör!
Men exakt när? Nej. Och i vilken ordning? Inte en susning.

Material till sju väldigt olika 60-timmars tankespjärn-evenemang skulle jag tro att jag har; nedskrivet på fem-sex fullklottrade A4, djupt förkroppsligat i mig själv, i form av berättelser jag brukar berätta under coachwalks, med mycket mera. Det finns där. Som Charlotte sa på vårt senaste Mastermind-möte: Helena, för var gång du berättar om #tankespjärn så hör jag dig gå från klarhet till klarhet. Du är verkligen tankespjärn! 

Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Publicerad den av
7

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]
Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Det ovissa. Älskat eller avskytt?

Publicerad den av
3

Jag har hatat det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Usch vad jag tyckte det var otäckt. Läskigt rent ut sagt.
Tyckte inte om det ovissa. Räddes det okända.
Avsaknaden av kontroll skrämde mig.

Det var innan jag insåg att det där med kontroll är ganska övervärderat.
För att inte tala om feltolkat…

Nu. Nu älskar jag det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Oh, vad jag älskar det. Som ett barn på julafton! Tycker om det ovissa. Gläds åt det okända. Jag vet att något kommer ske, att något kommer skifta.

Kanske mitt skifte från det första till det andra sättet att relatera till det ovissa har att göra med min grundläggande och medvetet naiva syn på livet och universum: att det är gott och att det blir bra. För det är vad jag vet. Att även de mest omstörtande och omvälvande sakerna som inträffat i mitt liv – på sikt åtminstone – har blivit bra.

Nu har jag kanske inte varit med om så mycket omstörtande och omvälvande saker, så att det är därför jag kan säga detta med sådan visshet? Ja. Kanske. Men samtidigt, det jag har varit med om, har för mig varit både omstörtande och omvälvande (gemensamma nämnaren för alla dessa skeden: skilsmässa och/eller flytt). Och jag tycker inte vi ska jämföra smärta och gradera den. Det som gör jätteont i mig gör ju faktiskt jätteont i mig, oavsett om du varit med om nånting långt mer (eller mindre för den delen) traumatiskt som gjorde jätteont i dig.

Min relation till det ovissa har stor inverkan på hur jag möter livet. För livet består till stor del (största delen, kanske?) av ovissheter. Om jag räds dem, är det som om jag räds själva livet. Om jag älskar dem, eller åtminstone är öppet och ärligt nyfiken på dem, så är det ju så jag möter livet i stor utsträckning också. Åtminstone är det min erfarenhet, efter att ha gått från avskyn till nyfikenheten.

Det ovissa.
Älskat eller avskytt?

Jag är redo. Är du?

Publicerad den av
1

Det ligger där, mer eller mindre konstant. Som ett hummande i bakgrunden, ett vibrato, ganska högintensivt, men inte obehagligt. Inte som en mygga som tagit sig in i sovrummet när jag precis släckt lampan och försöker somna. Mer som en katt, som fått syn på något i det höga gräset, ett prasslande som kan innebära att det gömmer sig en mus eller sork där. Hur katten liksom kurar ihop sig, hur musklerna darrar lätt, redo att aktiveras vid första bästa tillfälle.

Så känns det.
Så känner jag mig.
Som att jag är redo, äntligen, att göra, att vara, att ta handling.
Kliva fram.
Som jag är.

Men.
Vad betyder det då?

Ja.
Vad betyder det?

Jo. Jag var på en intervju hos socialtjänsten för att bedömas som lämplig eller olämplig att bli särskilt förordnad vårdnadshavare för mitt Gode Barn, istället för hens Gode Man. Jag fick besvara ett antal frågor, om familjeförhållande och arbete, ekonomi och hälsa, varför jag valt att bli God Man med mera. Slutligen kom frågan om jag hann med något mer än att jobba?

Så jag började rabbla vad jag gör när jag inte arbetar. Efter att jag hållit på en stund (läser, bloggar, promenerar och kallbadar, har bok- och poddklubb, dansar lindy hop, trädgårdsarbetar osv osv osv) så tittade socialtanten på mig, log, och sa nått i stil med Du verkar ha enormt mycket energi? Så jag log tillbaka och sa, med eftertryck, att jag älskar verkligen att leva livet!

Att förmedla den känslan, det är del av att kliva fram som jag är. Och det jag verkligen vill göra under 2019 är att bistå andra i att göra detsamma, att nå punkten där det inte går att hålla tillbaka längre, där livsglädjen och livslusten bubblar över! 

Jag är redo. Är du?

enligt Maria Magdalena (bok 1 av 12)

Publicerad den av
4

”Hon visste att blommorna hade en fundersam läggning och att ingen växt var så oberörd som den låtsades. Hon sa att hon älskade de gamla träden, som stod där i strandkanten och slukade tid. På så sätt fick de tiden att upphöra, ansåg hon.
Och hon fortsatte att ställa frågor så som barn gör, inte som de vuxna som sällan är beredda att höra svaren.”

den som vandrar om natten var den första bok av Marianne Fredriksson som jag läste ut, och det bara för ett par år sedan. Den boken älskade jag så mycket att jag läste om den bara något år senare. När jag snubblade över enligt Maria Magdalena på loppis och läste bakgrundstexten tänkte jag att det här blir nog en bra bok för mig att läsa, för den påminde mig om den som vandrar om natten.

”De hade enats om att livet inte erbjöd några vägar tillbaka.”

Min intuition svek mig inte. enligt Maria Magdalena påminner mycket om den som vandrar om natten, men den kommer inte riktigt lika långt in under skinnet på mig. Men jag tyckte verkligen om den och kommer säkert läsa om den, nångång i livet.

”- Jag har tänkt mycket på din berättelse och vill gärna höra mer om Jesus och hans syn på kvinnorna.
Maria tänkte efter men fann inga svar.
– Han hade ingen åsikt om kvinnor, sa hon till slut. Han såg dem som människor, han smickrade dem aldrig och var inte överbeskyddande mot dem. Han godtog alla människor som han fann dem. Han hade inga fördomar. 
Den gamla skrattade och sa:
– Han saknade den manlighet som ständigt måste försvaras.”

Fredrikssons språk är lågmält, finstämt. Varsamt.
Tycker om. Väldigt mycket.

”Jesus talade om det nya riket som inte var av denna världen. Himmelriket är nära, sa han. Men det missförstods, som så mycket annat. Man glömde att han sa att himmelriket fanns inom oss och det nya riket mellan oss.”

Kanske är det så att det som drar mig till båda dessa böcker är hur de pekar bakom, bortom, mellan det som kristendomen kom att bli. Bakom, bortom, mellan, vilket därmed ger kristendomen, och mig i min förståelse av densamme,  en fullödighet, som omfattar den helt plötsligt mer än det stundom platta jag hör när jag lyssnar till predikan, bön och psalm. Utifrån detta perspektivet: Mångfacetterat. Medmänskligt. Icke-dömande.

”Jag har tänkt många gånger under åren som gått att han var för stor för oss. Vi kommer aldrig att förstå, vi kan bara försöka tolka. Och det gör vi utifrån våra egna fördomar.”

Att jag uppskattade boken The Shack (Ödehuset) av William Paul Young bör alltså inte förvåna.

”Varför lever människorna utanför sitt eget väsen?”

Som alltid när det är en bok jag själv äger läser jag med blyertspenna brevid mig, och jag markerar det jag kittlas av. Sånt som väcker min förvåning och förundran likväl som min fundering. Meningar eller stycken som är så vackert skrivna att det är skönheten jag faller för. Passager som pekar på något jag vill minnas. Sånt som chockar och sånt jag länge tänkt men aldrig formulerat.

”Mänskligheten har genom tidernas lopp haft många stora nytänkare. Och bara till en liten del har folk förstått vad de sa. Det mesta har missförståtts och anpassats till rådande fördomar.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Kallbad!

Publicerad den av
28

Igår gjorde jag något jag aldrig någonsin gjort i mitt liv. Tog mig ner till nakenbryggan på Ribban, knatade ut och drog av mig alla kläderna, tog ett djupt andetag och klev resolut nedför trappan med ett stadigt grepp om ledstången för att inte halka.

Sätter en fot i plurret. En till. Stannar. Känner efter. Inser att blåsten gör att det känns v a r m a r e i vattnet, än i luften, vilket det nog sannolikt var även utan vindfaktorn. Kanske 8 grader i vattnet, säkert inte mer än 4-5 grader i luften.

Kliver ner till fullo – näst huvudet, det ville jag inte doppa – i kanske 5-8 sekunder… innan jag vände om och klev uppför trappan igen, raskt virade in mig i min handduk, snabbt gnuggade mig torr och började – i fullmånens sken – leta efter trosor och strumpor, tröja och byxa, mössa och kappa.

Så skönt att stå där, barbent och barfota med ylletröjan på överkroppen. Känna livet pulsera, blodet strömma; badande i månens strålar. Härlig känsla, denna första gången som jag kallbadar (dvs utan att först ha bastat). Inte sista gången.