En betraktelse i tre delar

Charlotte Rudenstam har skrivit en betraktelse om mig, utifrån att hon

  1. känner mig sedan några år tillbaka. Vi är med i samma Master Mind-grupp och tack vare det har vi kommit varandra nära.
  2. har frågat ut mig om både det ena och det andra.
  3. följde med mig en dag på jobbet, i vintras, när jag höll utbildning i kvalitets- och miljöledningssystem på en YH-skola.

migDet är ett tag sedan jag fick hennes betraktelse skickad till mig, och nu känner jag att det är tid att skicka ut den i världen, vilket jag gör kommande tre dagar här på bloggen (uppdelat i tre delar). Så jag läser den själv igen, för första gången på ett par månader, och blir lite förundrad. Igen. Minns hur tårarna började rinna då jag läste första utkastet. Det är förunderligt att bli porträtterad i ord (och vill du uppleva det så föreslår jag att du kontaktar Charlotte), att känna mig avbildad, i ord, fraser, liknelser. För det är definitivt en hög grad av igenkänning i texten, för mig, men också för mina närmsta som läst betraktelsen.

Men ändå kan jag inte undgå att tänka tankar som:
Är det verkligen mig Charlotte skriver om? Kan jag uppfattas så där? 

Podcast 35/52 – the big questions

harvestListened to Good Life Project with Jonathan Fields in conversation with Dale Partridge when I was out picking wild plums, blackberries, dewberries and hazelnuts in the recreational area just across the street from my home. Dale and Jonathan proved to be great companions for my harvest walk, and once more, once it finished I had the urge to press play and start all over again.

There are so many questions one can ask oneself, on the life we lead. Questions that Dale and Jonathan ask and talk about in this episode. Big questions, that might actually be the common thread of most of the podcasts I share here. I like listening to podcasts that make me question e-v-e-r-y-t-h-i-n-g about life, in general and specifically about my own life. Questions of happiness, relationships, health, and what is really important to us. Questions that perhaps were impossible for the average Joe and Jane to ask for most of humanity, but that a huge number of people can ask themselves in the times we live right now. Not all, unfortunately, since there are many who suffer from famine, from inequalities, from war and terror. But let’s face it – if you are reading this, you’re almost certainly a part of the millions that can ask these questions. Question is – are you?

The Forecaster

So I watched the DOX documentary ArmstrongThe Forecaster this week (available another 18 days on SVT Play for you swedes out there). First half fairly technical with regards to financial strategies and transactions, zooming way above my understanding of the financial world.

But still. A must-see.
Not because I know what he says is true. Not because I am in any way capable of judging the trustworthiness of his model. I have no clue as to his pi-model and whether or not it really works the way this documentary depicts it…. But it sure makes me think. It’s as if we live false lives. Lives where we have lost all sense of value and worth, and what is really important is so far off into the horizon we cannot even see it. BoldomaticPost_We-are-graced-with-idiots-Mar

It reminds me of the podcast where Dov Seidman, in the final Q&A if my memory serves me right, says that it’s up to us: We, the voters, have to stop listening to politicians that speak in short-term goals, and listen to, and elect, those with a longer vision. His example is JFK with his famous goal of ”we’re gonna put a man on the moon within the next decade”. JFK planned for something to be accomplished after his possible two terms as president of the USA.

When did you last hear a politician, prime minister, president, declare a (worthy) goal 10-20-50-100 years on? How often does it happen? Do they put action to their words? And even more important, because I can do naught but change what I do: Do I put action to my words?

Vi är formäventyr!

Underbara, uuuuunderbara Stina Wollter som jag följer på Instagram (och Twitter) med stor daglig glädje, pratar i Vardagspuls i TV4 om sina dansvideoklipp som hon lägger ut på Instagram med jämna mellanrum. Skratt och gråt, livsglädje och djupaste allvar, allt möts i denna naturkraft som Stina Wollter är.

Kolla in hennes samtal med Kristin Kaspersen:
http://www.tv4play.se/program/vardagspuls?video_id=3198545&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Jag lyssnar, ser, skrattar igenkännande och sen kommer meningen då jag fullkomligt smälter.

Stina Wollter

Vi är formäventyr. 

Oh.
Vilken mening. Vilken sanning.

Säger som Kristin sa till Stina: Jag är liksom kär i dig!

Tack Stina, för att du finns och verkar i världen, på det vis, det kärleksfulla och glädjefyllda vis som du valt. Där ljus likväl som skugga får finnas, utan dömande, bara varande.

Vi är formäventyr. 

En mening jag suger på. Inser vilken skillnad det gör, när jag tycker om mig, kontra när jag o-gillar mig själv. Mitt fysiska jag. Och så funderar jag. Vilken rotfrukt vore jag? (Mor Roth är jag ju, och jag älskar verkligen morot, men kroppsligt sett, njae…. känns inte riktigt spot on där. Visserligen kommer ju morötter i en uppsjö olika former, så kanske, kanske ändå.)

Vi är formäventyr. 

Upptäckarglädje. Nyfiket utforskande. Acceptans. Vi är. Fantastiska. Runda. Kala. Korta. Långa. Sträva. Bulliga. Lurviga. Smala. Taniga. Svaga. Symmetriska. Gumptunga. Platta. Håriga. Lena. Asymmetriska. Svettiga. Starka. Är vi.

Berörs du, liksom jag, av detta?

 

Visa er kärlek, Malmö!

Så här med 1,5 dygns distans till upplevelsen på Swedbank Stadion i Malmö då MFF tog sig till Champions League genom att spela 2-0 mot Celtic (när de behövde vinna med ett mål för att säkra avancemang), så är det främst två saker som sticker ut:

  1. Stämningen. Hjärtklappningen. Glädjen i att se så många ställa sig bakom sitt lag och fullkomligt lyfta fram dem, med sång och klapp, trummor och hejarop. Riktigt riktigt härligt att stå mitt i det där, som en urkraft som väller över mig. Och vet du – inte en bengal i sikte (förrän när vi efter matchen utanför gick mot våra cyklar, då sprakade det till när någon tände på en bengal…), och stämningen blev inte ett uns sämre pga avsaknaden av dem!
    MFF Celtic
  2. Kärleken, se 1. Och dess motsats, hatet. Kanske för starkt ord att använda, men ärligt talat, varför möta motståndarna med burop och visslingar när de kliver in på plan? Att vilja heja fram sitt eget lag, det är jag helt med på, men måste man möta motståndarlaget med hån för det? Om man inte förmår heja på motståndarlaget, och det kan jag köpa, varför inte visa dem respekt åtminstone? Hån, hat, förnedring. Vi är större än så. Både som individer och som grupp. Vi kan bättre. MFFs klack är känd för att i stort vara en positiv kraft, som peppar (egna laget) snarare än trycker ned (motståndarlaget), och det är verkligen något att arbeta vidare på.
    MFF Celtic twitter

Genom att visa kärlek och hålla fokus där, skapas den våg av kärlek och kämparanda som lyfter MFFs spelare och får dem att vilja göra sitt allra yttersta. Och är man intresserad av fotboll är det ju det man vill, eller hur?

 

Collaborative Co-Creation

You know those wonderful sketches of the ladies that have enriched my statements on this and that? On awareness (or rather, medvetenhet since the post is in Swedish), judgement and compassion. Well. They are the result of a spontaneous co-creative collaboration with my dear friend Sus.

collaboration

I know she’s a lady of many talents, but I had no idea she was such a great artist until she started to play around on Paper by fiftythree, after she saw me do some doodles there. I highly suggest you check her work out in MIX.

And yes. There are several collaborative pieces hiding in the drawer, just waiting for me to get them into a blog post. Because I sure hope she’ll continue to play with me, for several reasons:

  1. It’s great fun to engage in a creative collaborative co-creating with a friend.
  2. When she creates an image to words I’ve written, she visualizes them in a way that sometimes opens my eyes to the word from a different angle.
  3. Her ladies makes me smile!

When did you last engage in a creative collaborative bit of co-creation?

Lyssna som en sten

På Supercoach Academy 2014 fick vi, som en av de allra första övningarna, leka med lyssnandets konst. Vi fick i uppgift att dela upp oss två och två. En inledde som lyssnare och efter halva tiden (10 min var tror jag) bytte vi. Berättaren skulle bara berätta (nånting, vad som helst, babbla på bara!) medan lyssnaren hade tre uppdrag att genomföra under total tystnad, och fick hjälp på vägen genom att Michael Neill ringde i en klocka när det var dags att byta uppdrag.

Uppdragen för lyssnaren var följande:

  1. Lyssna bekräftande – nicka, le, uppmuntra, bejaka och bekräfta berättaren på alla sätt och vis utom verbalt.
  2. Lyssna med misstroende – sten på trådvisa på alla sätt och vis för berättaren att du är skeptisk till vad hen berättar, virra på huvudet, rynka på ögonbrynen, ja, gör allt för att indikera att du misstror berättaren.
  3. Lyssna som en sten – var helt neutral. Titta på berättaren, men utöver det, var helt neutral i ansiktsuttryck. Bekräfta inte, misstro inte. Lyssna som en sten skulle lyssna.

När vi allesammans fått öva på att både vara berättare och lyssnare samlades vi åter i stor grupp och delade våra tankar och upplevelser. Det är nu dryga 1,5 år sedan jag deltog i denna övningen men jag minns fortfarande hur det kändes.

Bekräftandet – att lyssna bekräftande är enkelt. Jag (vi?) är så vana vid att vara bekräftande att det gick som på automatik. Känns nästan lite manipulativt, när jag gjorde det så medvetet. Och att bli lyssnad till med en bekräftande lyssnare känns också väldigt normalt, men jag upplevde också att jag tappade fokus på det jag berättade om för jag blev så upptagen med att säkra att lyssnaren fortsätter bekräfta. Ville hålla hen nöjd och bekräftande.

Misstroendet – så svårt. Oerhört svårt, ärligt talat. Jag är ovan vid att med kroppsuttryck vara avvisande, skeptisk, misstroende. Och det var svårt att vidmakthålla inte minst för att berättaren så tydligt landar i något slags förvirring. Uppgiften var ju att bara babbla på, men det är väldigt svårt att göra när någon totalt dissar dig (icke-verbalt). Att vara berättaren var otrevligt, obekvämt, jag började misstro mig själv, svårt att inte bli nedstämd.

Lyssna som en sten – inte så enkelt, till en början. Vanan att bekräfta den jag lyssnar till är så djupt rotad i mig, att jag fick bita mig i läppen ibland för att inte le, nicka, och med ansiktet förmedla bejakande. Men efter en stund vande jag mig och då började jag höra, så mycket mer än innan. När jag kopplade bort mina egna reaktioner (även om de i detta fallet var förbestämda) så fick jag ett mycket större fokus på berättaren, på att verkligen höra det som sades (och det som inte uttalades). Och att bli lyssnad till av en sten var, för mig, väldigt vilsamt. Jag kunde bara berätta rätt upp och ned, utan att uppleva att jag blev dömd eller värderad. Berättelsen kunde stå i fokus.

Lyssna som en stenMärk väl, detta var min upplevelse av denna övningen. Det var flera som tyckte det var oerhört jobbigt att bli lyssnad till som en sten, kanske just för att vi i stort är så inriktade på bekräftelse att avsaknaden av det blir påtaglig och delvis stressande.

Vill du så testar du övningen i en grupp, en klass, på din avdelning. Kan göras med barn likväl som med vuxna. Jag har själv använt mig av övningen sedan jag först fick pröva den, med gott resultat. Det vore intressant att höra om din upplevelse liknar min eller om du upplever något annat. Är du villig att testa?