Det ovissa. Älskat eller avskytt?

Jag har hatat det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Usch vad jag tyckte det var otäckt. Läskigt rent ut sagt.
Tyckte inte om det ovissa. Räddes det okända.
Avsaknaden av kontroll skrämde mig.

Det var innan jag insåg att det där med kontroll är ganska övervärderat.
För att inte tala om feltolkat…

Nu. Nu älskar jag det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Oh, vad jag älskar det. Som ett barn på julafton! Tycker om det ovissa. Gläds åt det okända. Jag vet att något kommer ske, att något kommer skifta.

Kanske mitt skifte från det första till det andra sättet att relatera till det ovissa har att göra med min grundläggande och medvetet naiva syn på livet och universum: att det är gott och att det blir bra. För det är vad jag vet. Att även de mest omstörtande och omvälvande sakerna som inträffat i mitt liv – på sikt åtminstone – har blivit bra.

Nu har jag kanske inte varit med om så mycket omstörtande och omvälvande saker, så att det är därför jag kan säga detta med sådan visshet? Ja. Kanske. Men samtidigt, det jag har varit med om, har för mig varit både omstörtande och omvälvande (gemensamma nämnaren för alla dessa skeden: skilsmässa och/eller flytt). Och jag tycker inte vi ska jämföra smärta och gradera den. Det som gör jätteont i mig gör ju faktiskt jätteont i mig, oavsett om du varit med om nånting långt mer (eller mindre för den delen) traumatiskt som gjorde jätteont i dig.

Min relation till det ovissa har stor inverkan på hur jag möter livet. För livet består till stor del (största delen, kanske?) av ovissheter. Om jag räds dem, är det som om jag räds själva livet. Om jag älskar dem, eller åtminstone är öppet och ärligt nyfiken på dem, så är det ju så jag möter livet i stor utsträckning också. Åtminstone är det min erfarenhet, efter att ha gått från avskyn till nyfikenheten.

Det ovissa.
Älskat eller avskytt?

Så förgör du henne.

Tänk.nedhuggna träd
Du kan hugga ner ett träd, och om rotsystemet inte ger upp, så lär det skjuta skott ånyo. Växtligheten har en förmåga att fortsätta växa även under de tuffaste omständigheter. Ger sig inte. Kommer igen, och igen, och igen. Alla som försökt göra sig av med kirskål vet precis vad jag talar om.

Men en människa?
Hugger du ner en människa, oaktat om fysiskt eller mentalt, så förgör du henne. Kan du sätta dig in i en situation, där du hellre skulle ta ditt eget liv, än att åka tillbaka till ett land du flytt? Vad skulle krävas för att du skulle fatta ett sådant beslut?

Desperationen.
Förtvivlan.
Hopplösheten…

Människan kan stå pall mycket, och vissa individer är starkare än andra, absolut… men i den stund det blir för mycket, ja, då är det slut. Då tar det slut. Kommer inte igen, och igen, för vårt rotsystem fungerar inte så, eller hur?

Så förgör vi en människa, effektivt till tusen, genom att beröva henne allt hopp om en framtid, om en morgondag. Sen kan vi sitta där och hänvisa till lagar och regler, skylla på systemet och behovet av andrum, tills vi är blå i ansiktet. Skitsnack är det. Skitsnack, omänskligt sådant.

Så förgör vi henne. Men varför?