Jens lägger upp en länk och tackar för dagens framförande, stolt och glad. Klickar på länken, skruvar upp ljudet en smula, blundar. Lyssnar. Tycker mig kunna ana min egen stämma, sammanvävd med 16 andra kvinnostämmor. Cellon som lägger en rytmisk och vackert vibrerande botten för oss att klättra allt högre från. Violan och violinerna fördjupar klangfärgen. Stråkkvartetten tillsammans med alt- och sopranstämman dyker in och ut ur mitt sinne, jag hör dem porla fram, som bäckens vatten hoppar och far över stock och stenar, över smågrus och ännu inte nedbrutna höstlöv.

Idag. Ett uruppförande av Jens Bragdell Erikssons nyskrivna Stabat Mater.

45 minuter, en av mitt livs musikaliska höjdpunkter.
Jag älskar att sjunga och är ofantligt glad att ha funnit ett sammanhang där jag får göra just det. Men vad jag sjunger påverkar upplevelsen. Självklart. Och Jens har, med denna mässan, lyckats skriva 7 satser som alla, på olika vis, talar rätt till mig, går rakt in i hjärtat. Det är ovanligt. Brukar alltid finnas någon del som inte riktigt matchar de andra i musikalisk kvalitet, eller kanske det bara handlar om att vi inte riktigt möts. Här existerar endast fullkomlig harmoni.

Stabat Mater dolorosa. Den smärtfyllda modern.

Det är så förtvivlat vackert! Sluter ögonen än en gång.
Stråkarna tar sig, not för not, genom musikaliska fraser som redan och för alltid bor i mitt inre, djupt inbäddade i min själ. Drar ett djupt andetag och ryser av välbehag. Andas in och låter tonerna flöda genom mig, ut, erövra varje skrymsle och vrå i Husie Kyrka, en kyrka vars vackra valvbågar och avskalade rättframma akustik lämpar sig så väl för denna mässa.

Texten speglar den smärtfyllda moderns förtvivlan, men Jens Stabat Mater inger mig med hopp, texten till trots. Kanske för att vi sjunger på latin, orden delvis kända av mig, men deras betydelse inte så tydlig för mig. Så jag lyssnar bortom orden, sjunger känslan jag får av att vara del av detta vackra. Hoppfullt.

En musikalisk höjdpunkt.
”Jag ville inte att det skulle ta slut.”
”Detta var det vackraste jag någonsin hört framföras i en kyrka.”

Vilken ynnest. Att få uppleva, ta del av, samskapa något sådant.
En så stark upplevelse för mig att jag innerligen hoppas mången fler får chansen att antingen uppföra och/eller lyssna till Jens Bragdell Erikssons Stabat Mater, ty sången ädla känslor föder som vi så väl behöver!