#WhiteMonday

Som motvikt till den svarta fredagen (som har expanderat och mer eller mindre blivit en veckolång köpfest) är det idag #WhiteMonday.

Eh, va?
Jo, alltså, #WhiteMonday:
Den 23 november är det återigen dags för Black Friday – dagen som inte alls går ihop med de senaste klimatrapporterna. Men i Sverige har över 130+ företag, organisationer & influencers skapat en motpol till dagen, för att visa på alternativ till nykonsumtion. 

Som att lappa och laga, antingen för egen maskin, genom att lämna in kläder i behov till den lokala skräddaren eller nyttja Repamera.

Eller genom att kasta ut en fråga i den lokala Facebook-gruppen när den handdrivna gräsklipparen dör…. och få ett svar från någon som gärna skänker sin begagnade till mig.

Som att återanvända och återbruka otippade saker.

Eller bara det enkla i att verkligen nöta på de kläder som redan finns i garderoben.

Att ta en tur i naturen och plocka både det ena och det andra som är ätbart och smarrigt. Sylta. Safta. Torka äppleringar. Göra fruktläder och gröna smoothies med ogräs som bas. Eller för den delen att finna en REKO-ring i närheten och införskaffa fantastiska råvaror av lokala förmågor.

Att låta händerna vara i ett skapande, för nytta eller nöje.

Detta, och mycket mer både kan och vill jag göra, och gör jag. Det finns mycket jag inte kan göra/påverka också. Vi behöver adressera de världsomspännande utmaningar vi står inför både som individ såväl som gemensamt. Därom samtalade Navid Modiri med Katarina Graffman i Hur kan vi-podavsnittet jag lyssnade till idag, på tema konsumtion. Spännande och tankeväckande.

Konsumtion är intressant och en kuggfråga för mänsklighetens framtid… och likväl som jag höll med Katarina på många plan blev det lite väl mycket antingen-eller tänk, just vad gäller vad enskild individ kan göra och vad som måste ske på andra plan, regionalt och nationellt såväl som mellanstatligt. Samtidigt som jag förstår hennes poäng: för mycket ansvar förskjuts på individen (som konsument) medan företag såväl som regioner, stater och överstatliga organ får fortsätta glida, när det är regleringar på nationell- och internationell nivå som verkligen kunde göra skillnad.

Men oftast sker ju reella förändringar tack vare gräsrotsrörelser så det individuella och lokala engagemanget ska verkligen inte förringas. Det spelar roll! För att citera Margaret Mead: Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it’s the only thing that ever has.

Därför är #WhiteMonday ett gott initiativ som jag gladeligen stödjer!

Influencer… jag?

Alltså.

Ja. Klart jag är.
Det är du också.
Alla är vi influencers i en eller annan form.

Men. Nä.
Jag fattar väl jag också att det är något annat som avses med begreppet, snarare än att lyfta fram den påverkan var och en har på sin omgivning. Egentligen. Wikipedia låter meddela följande:

Influerare är i reklam– och mediesammanhang ett samlingsnamn för opinionsbildare och andra personer som uttalar sig i sociala medier och andra kanaler för att påverka attityder och handlingar hos läsare och följare med samma intressen. Influerare är även bloggare inom modehälsa och livsstil som får betalt för att visa fram eller omtala vissa produkter eller varumärken på ett personligt och positivt sätt och därigenom påverka konsumenterna.[1] Influerare kan vara kändisar, men begreppet syftar främst på förtroendeingivande personer med mål och möjlighet att påverka specifika målgrupper.[2]

Influerare eller påverkare är karaktärsstarka personer som någon lyssnar på, litar på och följer råden från. Typiska exempel är ledargestalter i skolklasser och andra grupper.

Så… igenkänning? Jo, men faktiskt. Framför allt kan jag i ovanstående definition känna att följande bitar stämmer på mig:
* personer som uttalar sig i sociala medier och andra kanaler för att påverka attityder och handlingar
* förtroendeingivande personer med mål och möjlighet att påverka specifika målgrupper
* karaktärsstarka personer som någon lyssnar på, litar på och följer råden från.

Avahf-n, vaddå förtroendeingivande och karaktärsstark? Vem tror du att du är egentligen?
Jamen. Jag är jag. En person som tack vare och med hjälp av social media har lyckats bidra till både det ena och det andra (Dance Walk i Malmö, #skolvåren, den lokala föräldraföreningen, med flera inslag av crowdfunding som exempel). Hade jag kunnat göra det om människor inte kände ett förtroende för mig? Om inte någon både lyssnat, litat till och följt mina råd och/eller uppmaningar? Jag tror inte det.

Fast ser du dig som en influencer egentligen? 
Ja, på något plan gör jag bevisligen det, för när jag såg en rad om Sustainable Influencers, så kände jag bums att där, där hör jag hemma. Kanske för att hitta fränder? Inspiration? Nya sammanhang? Ja. På allt det där. Också för att sprida det som är mitt hållbarhetsbudskap, som kan destilleras ner till två ord: varsam samvaro. Med mig. Med dig. Med människor, flora och fauna, med planeten i stort. Begreppet är (för mig) skalbart och omfattar allt, från det minsta till det största.

Logga av Jessica Ullström, Stillsam design. https://www.stillsamdesign.se/

Så även om mitt bloggande inte har hållbarhet som uttalat tema på samma sätt som många av övriga Sustainable Influencers, så är det vad det handlar om. Hållbarhet, och begreppet på engelska som jag tycker är så vackert: stewardship. På svenska blir det förvaltning, eller fögderi, vilket inte riktigt har samma klang för mig. Fast det kanske är ett ord jag ska reflektera kring – läge att röra runt i egen gryta och hitta en annan berättelse att förankra förvaltning med? Ungefär så som jag gjorde när jag omskapade ansvar till något fjäderlätt?

Och så är det det där med påverkansgrupp (peer group på engelska). De där grupperingarna (nästan) alla tillhör; grupperingar vi kan vara mer eller mindre medvetna om. Hur vi påverkar varandra just för att vi smittar av oss så vi blir som de vi spenderar mest tid med. Därför gäller det att vara medveten om påverkanseffekten och skapa mig de sammanhang som gör mig till mitt bästa jag. Summa summarum är vi ju alla influencers, som påverkar vår omgivning, så ock jag. Frågan för oss alla att ställa oss är därför hur vi påverkar: ”Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?”

Beräkna ditt klimatavtryck

Min nyvunna vän Lena som jag hittat tack vare #BusinessBoomUtmaning la upp en FB-live om att beräkna sitt klimatavtryck och se vilken klimatpåverkan min livsstil för med sig. Hon la en länk till ClimateHero. Jag var snabb att klicka på länken och genomföra testet.

Blev klimatkompis (klimatpåverkan motsvarande 2-5 ton CO2/år) med 2,45 ton CO2/år. Gjorde lite löften efter förslag som ClimateHero-roboten gav mig, och landade då på 2,05 ton CO2. Inte långt från det snitt på 2 ton CO2/år som jorden behöver att vi alla kommer ner till (och då finns det fortfarande massa människor som lever sina liv med långt lägre klimatpåverkan, att jämföra med snitt-amerikanen som nyttjar motsvarande 20 ton CO2/år…) och utöver det så klimatkompenserar jag för både mig och barnen genom att köpa träd varje månad.

Att jag sparar i träd är för mig inte ett sätt att komma undan att göra jobbet. Jag menar, det är, för mig, lika viktigt att fortsätta att äta vegetariskt, snåla med energi, återvinna och återbruka, lappa och laga, shoppa så lite det går, inte ha egen bil utan använda fot och cykel och kollektivtrafik i görligaste mån, undvika flygresor, sopsortera osv utöver det faktum att jag köper träd varje månad. Mitt sätt att leva, vad jag gör, hur, när, med vem och med vad, har förändrats enormt på 20 år. Till det bättre, för jag mår bra i de val jag gör, och med den livsföring jag har. Jag äter bättre, rör mig mer och njuter av livet, helt enkelt!

Vad säger ClimateHero dig?

Barnexperimentet (bok 21 av 26)

Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, av Per Kornhall. Fritt fall. Ord och inga visor. Publicerad 2013, och troligen införskaffad av mig något år senare, när jag var djupt insyltad i den svenska skoldebatten, i full färd med att köra gerillamarknadsföring i Almedalen för #skolvåren (där Per Kornhall för övrigt var dragplåster på en walk n talk 2014), twittra skola i parti och minut och tillsammans med andra drivna anordna #afk:er runt om i landet.

Ah.
”Den gamla goda tiden!”

Haha – nej. Så tänker jag inte. Det var himla roligt dock. Var sak har sin tid dock. Just då var jag så djupt engagerad att jag inte tog mig tid att läsa boken, men det har jag korrigerat nu. Och den är fortfarande läsvärd.

Kornhall är något av ett mysterium för mig – då han i en och samma stund är både ’traditionell och konservativ’ och samtidigt är väldigt öppen för mycket av de funderingar och förslag som ’traditionalisterna’ i skoldebatten ratar utan att överhuvudtaget ge frågeställningarna en chans. Och det gör boken till ganska spännande läsning, för jag tror ”båda sidor” i debatten (och ja, i skoldebatten kan man verkligen – tyvärr – tala om två sidor) kan hitta passager där de nickar bifall såväl som ilsket virar på huvudet i förnekelse. Och det är lite kul, ärligt talat! Han är något av en gränsgångare, den gode Kornhall.

Som twittrande #skolvårare stötte jag på synpunkten att ”skola är odiskutabelt” vilket chockade mig. Lärande är odiskutabelt, men skola är enkom en av människan skapt form för att normalisera och systematisera lärande. Även Kornhall uttrycker att lärandet är inbyggt i människan: Barn kan inte låta bli att lära sig. Det är helt enkelt biologiskt omöjligt för dem och det verkar finnas ett starkt inre belöningssystem som belönar dem när de härmar och lär sig av sin omgivning.” Däremot ställer jag mig tvivlande till följande slutsats: ”[…] det kan också bli så att ett barn lämnat åt sig själv inte kommer vidare, inte upptäcker några nya världar. Så är det redan i förskolan. Lämnade helt åt fri lek ”fastnar” barnen i samma lekar och behöver därför en förskollärares ledning för att stimuleras till nya lekar.”

Verkligen? Tillåt mig att tvivla. Mycket av den passivitet som både förskole- och skolbarn såväl som vuxna fastnar i, tror jag snarast handlar om att vi socialiseras in i att ”någon annan ska bistå oss att hitta vägen fram” oaktat om det handlar om lek, att lära sig skriva och läsa, ta reda på fakta om hur Nobelpriset i litteratur gjort avtryck (om något) i den svenska litteraturen eller luska ut hur man enklast köper bästa biljett till Australien. För mig krockar det sistnämnda med det förstnämnda. Om vi hela tiden får små knuffar i ”önskvärd riktning” redan som små barn, är det väl inte så underligt om människobarnet slutligen lär sig att vänta på knuffen, istället för att engagera sig själv och sin egen fantasi fullt ut?

#skolvåren ställde (den twitterifierade) frågan #VarförSkola, och Per Kornhall summerar anledningen väldigt väl i denna meningen: ”Man måste se på ett system som en helhet och inte addera saker utan att noggrant genomlysa konsekvenserna.” Senare i kapitlet lyfter han fram att ”vi kan nog behöva se över de sedimentära lagren i den svenska skolan”. Onekligen är det så!

I hela boken är just frågan varför skola återkommande, om än inte formulerar exakt så (fast bra nära emellanåt!). I slutet skriver Per Kornhall: ” Just nu är skolan ett lapptäcke av olika förhastade och ideologiska reformer. Vi måste börja ta ett helhetsgrepp och förstå att huvudmannaskap, läroplaner, läromedel, lärarutbildning, lärarlöner, kompetensutveckling med mera hänger ihop i ett enda system som måste byggas från grunden som en helhet utifrån skollagens krav.” Jag håller med, med tillägget att vi behöver titta även bortom skollagen till vilket samhälle i stort vi vill skapa (möjligen att skollagen är korrekt formulerad utifrån det Sverige vi vill till, men jag tar det inte föregivet innan vi har svaret på frågan). Vad ska vi med skolan till, vad är det egentliga syftet? Hur vill vi att Sverige ska vara om 10-50-100 år?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Tusen tankar om träd (bok 6 av 26)

Svart valnöt, Juglans nigra, på Bulltofta rekreationsområde, Malmö.

Inledningen till boken Tusen tankar om träd av Vi-skogen lyder:
”Träd är en del av livet. De är gåvan till det nyfödda barnet. De är dansen runt granen. Utsikten från balkongen. Möblerna i våra hem. Björken du ristade in din kärleks namn i. eller ett minne över en kär släkting som inte finns bland oss längre.”

Vackra tallstammar med fötterna ljuvligt nedbäddade i den mjukaste av mossor, vid Grytthyttan.

Någon sa att träden bildar trädgårdens tak, och en trädgård utan träd… ja, det saknas något där. Det smärtar i mig när jag ser hur många köper (gamla) hus och tar ner alla träden det första de gör. Träd på vår villatomt vårdas ömt, inget har tagits ned men däremot har det tillkommit ett antal sedan vi flyttade in 2003, både sådana vi planterat (ett äppleträd, ett mullbärsträd, ett valnötsträd, en fläder, en tall och en japansk lönn – har jag glömt någon månne?) såväl som träd som självmant valt att slå sig ner.

Katten Pop älskar att klättra i träd!

Jag älskar verkligen träd. Bläddrade igenom mina bilder på jakt efter ett foto till detta blogginlägg… misslyckades fatalt som märks. Och då var det många vackra foton som fick stryka på foten. Jag tycker också väldigt mycket om det kinesiska talesättet Bästa tiden att sätta ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är idag. Därför blir jag glad när jag sitter här och funderar över hur många träd jag planterat, både i min egen trädgård och på andra platser. Har gett bort träd i Vi-skogen, via barnfonden.se och actionaid.se, men också planterat träd i Kenya via Better Globe, något som är en kombination – en investering som samtidigt gör gott. Både barn och bonusbarnbarn får träd av mig via Better Globe på högtidsdagar.

I Tusen tankar om träd, som är Vi-skogens jubileumsbok efter 30 år av trädplantering i Kenya att: ”För 50 år sedan täcktes 10 procent av Kenyas yta av skog. 2006 var siffran nere på 1,7 procent. Efterfrågan på odlingsbar mark, timmer och kol leder till att allt mer skog skövlas. Mark som tidigare var täckt av skog är numera uttorkad barmark. Träden behövs för näring i jorden och som skugga för djuren och människorna. Men även för matlagning och byggnadsmaterial. Utan träd överlever vi inte, folk kommer att dö. Jag säger alltid till alla jag träffar att ‘om du hugger ner ett träd, plantera fem nya‘.”

Hur, och var, du planterar träd, spelar kanske mindre roll?
Men att och ju fler du planterar, desto bättre är det. För oss alla!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Vandra för ett tryggare Husie du med!

Så lyckades jag till slut hitta en kväll då jag inte hade något annat inbokat där det fanns en planerad Trygga Husie-vandring som utgick från församlingshemmet, vilket helt klart ligger bäst till för mig som bor bara ett par kvarter bort.

Klickade i ”Kommer” och satte en påminnelse i mobilen, så den pinglade ett par minuter i förväg. Min vana trogen ”så skulle jag bara” så jag blev någon minut sen, men messade Jonas Jacobsson som är den som tagit över stafettpinnen för att rodda lite grann med vandringarna, även om det är fritt fram för vem som helst att bjuda upp till vandring.

Jonas och tre andra vandrare väntade på mig när jag kom rusande med andan i halsen, fick en väst och sen satte vi av i samlad trupp. Hade vi varit dubbelt så många hade vi delat på oss så klart, så vi täckt in ett större område, och hade det bara varit 1-2 som indikerat att de velat ansluta så hade Jonas troligen ställt in vandringen, vilket tyvärr händer allt för ofta. Minst tre personer ska det vara, enligt reglerna som Trygga Husie-deltagare filat fram.

Vi täckte kvarteret Draken, bort mot Pärongatan och det området, vidare längs cykelbanan jämte Inre Ringvägen, ner mot Ellenborgsgatan och därifrån mot Videdalsparken, bakom Videdalsskolan och åter till Församlingshemmet. Hade med oss ett par hundra informativa lappar som vi la i brevlådor och satte på bilar – allt för att sprida att gruppen Trygga Husie finns och att det är fritt fram att haka på!

Vi samtalade med barn som var ute och lekte vid Draken, ett par som satt och njöt av kvällssolen på sin altan (en augusti-vandring en riktigt skön kväll!), och några goda vänner som satt på en parkbänk och snackade. De ropade på oss när vi hejat och gått förbi, nyfikna på vad det egentligen var vi gjorde. Vi förklarade så klart och landade i ett inspirerande samtal om vikten av att vara delaktig i att göra det bästa vi kan av vårt vackra område.

En skön kvällspromenad med nya bekantskaper som gav mersmak. Och ja, jag vill vandra igen med Trygga Husie, även om det inte blivit av än. Men nu har det kläckts en briljant idé (tack för det Josefin!) att bjuda upp till en kombinerad Pokémon Go/Trygga Husie-vandring så håll utkik (i FB-grupper så som Händer i Husie, Riseberga Anslagstavla och Pokemon Go Husie) – snart drar vi iväg! Hakar du på?