Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Tusen tankar om träd (bok 6 av 26)

Svart valnöt, Juglans nigra, på Bulltofta rekreationsområde, Malmö.

Inledningen till boken Tusen tankar om träd av Vi-skogen lyder:
”Träd är en del av livet. De är gåvan till det nyfödda barnet. De är dansen runt granen. Utsikten från balkongen. Möblerna i våra hem. Björken du ristade in din kärleks namn i. eller ett minne över en kär släkting som inte finns bland oss längre.”

Vackra tallstammar med fötterna ljuvligt nedbäddade i den mjukaste av mossor, vid Grytthyttan.

Någon sa att träden bildar trädgårdens tak, och en trädgård utan träd… ja, det saknas något där. Det smärtar i mig när jag ser hur många köper (gamla) hus och tar ner alla träden det första de gör. Träd på vår villatomt vårdas ömt, inget har tagits ned men däremot har det tillkommit ett antal sedan vi flyttade in 2003, både sådana vi planterat (ett äppleträd, ett mullbärsträd, ett valnötsträd, en fläder, en tall och en japansk lönn – har jag glömt någon månne?) såväl som träd som självmant valt att slå sig ner.

Katten Pop älskar att klättra i träd!

Jag älskar verkligen träd. Bläddrade igenom mina bilder på jakt efter ett foto till detta blogginlägg… misslyckades fatalt som märks. Och då var det många vackra foton som fick stryka på foten. Jag tycker också väldigt mycket om det kinesiska talesättet Bästa tiden att sätta ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är idag. Därför blir jag glad när jag sitter här och funderar över hur många träd jag planterat, både i min egen trädgård och på andra platser. Har gett bort träd i Vi-skogen, via barnfonden.se och actionaid.se, men också planterat träd i Kenya via Better Globe, något som är en kombination – en investering som samtidigt gör gott. Både barn och bonusbarnbarn får träd av mig via Better Globe på högtidsdagar.

I Tusen tankar om träd, som är Vi-skogens jubileumsbok efter 30 år av trädplantering i Kenya att: ”För 50 år sedan täcktes 10 procent av Kenyas yta av skog. 2006 var siffran nere på 1,7 procent. Efterfrågan på odlingsbar mark, timmer och kol leder till att allt mer skog skövlas. Mark som tidigare var täckt av skog är numera uttorkad barmark. Träden behövs för näring i jorden och som skugga för djuren och människorna. Men även för matlagning och byggnadsmaterial. Utan träd överlever vi inte, folk kommer att dö. Jag säger alltid till alla jag träffar att ‘om du hugger ner ett träd, plantera fem nya‘.”

Hur, och var, du planterar träd, spelar kanske mindre roll?
Men att och ju fler du planterar, desto bättre är det. För oss alla!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Vandra för ett tryggare Husie du med!

Så lyckades jag till slut hitta en kväll då jag inte hade något annat inbokat där det fanns en planerad Trygga Husie-vandring som utgick från församlingshemmet, vilket helt klart ligger bäst till för mig som bor bara ett par kvarter bort.

Klickade i ”Kommer” och satte en påminnelse i mobilen, så den pinglade ett par minuter i förväg. Min vana trogen ”så skulle jag bara” så jag blev någon minut sen, men messade Jonas Jacobsson som är den som tagit över stafettpinnen för att rodda lite grann med vandringarna, även om det är fritt fram för vem som helst att bjuda upp till vandring.

Jonas och tre andra vandrare väntade på mig när jag kom rusande med andan i halsen, fick en väst och sen satte vi av i samlad trupp. Hade vi varit dubbelt så många hade vi delat på oss så klart, så vi täckt in ett större område, och hade det bara varit 1-2 som indikerat att de velat ansluta så hade Jonas troligen ställt in vandringen, vilket tyvärr händer allt för ofta. Minst tre personer ska det vara, enligt reglerna som Trygga Husie-deltagare filat fram.

Vi täckte kvarteret Draken, bort mot Pärongatan och det området, vidare längs cykelbanan jämte Inre Ringvägen, ner mot Ellenborgsgatan och därifrån mot Videdalsparken, bakom Videdalsskolan och åter till Församlingshemmet. Hade med oss ett par hundra informativa lappar som vi la i brevlådor och satte på bilar – allt för att sprida att gruppen Trygga Husie finns och att det är fritt fram att haka på!

Vi samtalade med barn som var ute och lekte vid Draken, ett par som satt och njöt av kvällssolen på sin altan (en augusti-vandring en riktigt skön kväll!), och några goda vänner som satt på en parkbänk och snackade. De ropade på oss när vi hejat och gått förbi, nyfikna på vad det egentligen var vi gjorde. Vi förklarade så klart och landade i ett inspirerande samtal om vikten av att vara delaktig i att göra det bästa vi kan av vårt vackra område.

En skön kvällspromenad med nya bekantskaper som gav mersmak. Och ja, jag vill vandra igen med Trygga Husie, även om det inte blivit av än. Men nu har det kläckts en briljant idé (tack för det Josefin!) att bjuda upp till en kombinerad Pokémon Go/Trygga Husie-vandring så håll utkik (i FB-grupper så som Händer i Husie, Riseberga Anslagstavla och Pokemon Go Husie) – snart drar vi iväg! Hakar du på?

Hvorfor ikke?

Hvorfor ikke?, frågar den unga pojken journalisten som precis sagt åt honom att han inte är dansk.

”För om all världens människor kom till Danmark och födde barn här så kan man inte säga att alla dessa barn är danskar.”

Hvorfor icke?, frågar han igen.

Det är smärtsamt att se dessa unga själar mötas av ett så tydligt avvisande, på grunder som de inte kan förstå, grunder som är så orimliga, omänskliga.

För – hvorfor ikke? Orimligheten i att sätta dessa etiketter på människor, som en slags kvalitetsstämpel – du är dansk. Du är det inte. Du är äkta. Du är oäkta. Varför gör vi så gentemot våra medmänniskor? Drivkraften att rädda Mig, genom att förgöra Dig – vem gagnas? Utanförskapet skadar, oss alla. Alla! Hur kan vi komma förbi denna rädsla, och inse att vi hänger ihop, att vi är ett?

 

Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

Pussar barnen godnatt, för att jag kan!

refugees welcomeLätt absurd känsla idag, på Stortorget i Malmö, på manifestation mot det nya lagförslaget som bland annat kommer strypa anhöriginvandring så att det i praktiken inte blir genomförbart alls. Alls. Som i – tusentals familjer som inte kan återförenas. Överhuvud taget. Vissa ensamkommande har kommit hit ensamma, för att det var ett val familjen gjorde, kanske det enda möjliga. Andra ensamkommande kom hit ensamma för att de kom bort från sina familjer under flykten, tanken var aldrig att barnen skulle fly ensamma. Inte förrän barnen fått permanent uppehållstillstånd – vilket inte är något man kan räkna med, och där processen tar ett-två år i nuläget – kan man ens börja göra efterforskningar för att försöka hitta föräldrar och andra släktingar, som vissa av dessa barn helt tappat kontakten med. Oavsett vilket – återförening ser med det nya lagförslaget ut att göras i det närmaste ohörbart.

Vet du att det finns trettio (!) miljoner barn på flykt i världen idag?, frågade Rädda Barnens ordförande Inger Ashing. Nej. Det visste jag inte. Ja gisses. Blir rent tårögd när jag tänker på det, på människor på flykt, och på att de ensamkommande barn jag lärt känna kanske aldrig kommer att träffa sina föräldrar och syskon igen. Som om tiden gått baklänges och vi befann oss i ett utvandringens 1800-tal, människor som flydde svält, nöd och avsaknad av framtidsutsikter mer än krig och terror. Att de som utvandrade då kanske aldrig skulle komma att träffa sina nära och kära igen, det tror jag de hade med i beräkningen. Men idag? I dagens globala samhälle? Det känns helt galet. Också för att det redan som det är är alldeles snurrigt ska ni veta. Som God Man till ensamkommande flyktingbarn får jag insyn i både det ena och det andra, och vissa saker skrämmer mer än något annat. Men det är en berättelse, eller två, för en annan dag.Malmö man ur huse

Idag konstaterar jag att Malmöborna inte direkt gick man ur huse för att manifestera för Alla barns rätt till sin familj! Och det är synd. Men samtidigt är det kanske så att det är svårt att ta in det som sker just nu. Kanske är det först när man blir personligen inblandad som det riktigt går upp för en – åtminstone för mig – att det faktiskt är riktigt allvarligt, det som nu sker. Själv förstod jag inte på riktigt hur de svenska migrationslagarna föreslås förändras förrän jag lyssnade till ett par avsnitt ur Människor och Migration, först då fick jag ett hum om vad det nya lagförslaget faktiskt avser.

Har många andra tankar kring dagens manifestation, kring de som kom dit, och de som jag upplever att jag saknade i folksamlingen, hur olika grupper i samhället till synes har valt olika tillvägagångssätt för att engagera sig, och vad det egentligen säger om oss, om mig. Men, de tankarna får landa lite innan jag – kanske – skickar ut dem i världen. Just nu ska jag gå och lägga mig i sängen som maken redan värmt upp, och innan jag kryper ned till honom ska jag pussa barnen god natt. För att jag kan. Och för att det, bevisligen, är något att inte ta för givet.