Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

Pussar barnen godnatt, för att jag kan!

refugees welcomeLätt absurd känsla idag, på Stortorget i Malmö, på manifestation mot det nya lagförslaget som bland annat kommer strypa anhöriginvandring så att det i praktiken inte blir genomförbart alls. Alls. Som i – tusentals familjer som inte kan återförenas. Överhuvud taget. Vissa ensamkommande har kommit hit ensamma, för att det var ett val familjen gjorde, kanske det enda möjliga. Andra ensamkommande kom hit ensamma för att de kom bort från sina familjer under flykten, tanken var aldrig att barnen skulle fly ensamma. Inte förrän barnen fått permanent uppehållstillstånd – vilket inte är något man kan räkna med, och där processen tar ett-två år i nuläget – kan man ens börja göra efterforskningar för att försöka hitta föräldrar och andra släktingar, som vissa av dessa barn helt tappat kontakten med. Oavsett vilket – återförening ser med det nya lagförslaget ut att göras i det närmaste ohörbart.

Vet du att det finns trettio (!) miljoner barn på flykt i världen idag?, frågade Rädda Barnens ordförande Inger Ashing. Nej. Det visste jag inte. Ja gisses. Blir rent tårögd när jag tänker på det, på människor på flykt, och på att de ensamkommande barn jag lärt känna kanske aldrig kommer att träffa sina föräldrar och syskon igen. Som om tiden gått baklänges och vi befann oss i ett utvandringens 1800-tal, människor som flydde svält, nöd och avsaknad av framtidsutsikter mer än krig och terror. Att de som utvandrade då kanske aldrig skulle komma att träffa sina nära och kära igen, det tror jag de hade med i beräkningen. Men idag? I dagens globala samhälle? Det känns helt galet. Också för att det redan som det är är alldeles snurrigt ska ni veta. Som God Man till ensamkommande flyktingbarn får jag insyn i både det ena och det andra, och vissa saker skrämmer mer än något annat. Men det är en berättelse, eller två, för en annan dag.Malmö man ur huse

Idag konstaterar jag att Malmöborna inte direkt gick man ur huse för att manifestera för Alla barns rätt till sin familj! Och det är synd. Men samtidigt är det kanske så att det är svårt att ta in det som sker just nu. Kanske är det först när man blir personligen inblandad som det riktigt går upp för en – åtminstone för mig – att det faktiskt är riktigt allvarligt, det som nu sker. Själv förstod jag inte på riktigt hur de svenska migrationslagarna föreslås förändras förrän jag lyssnade till ett par avsnitt ur Människor och Migration, först då fick jag ett hum om vad det nya lagförslaget faktiskt avser.

Har många andra tankar kring dagens manifestation, kring de som kom dit, och de som jag upplever att jag saknade i folksamlingen, hur olika grupper i samhället till synes har valt olika tillvägagångssätt för att engagera sig, och vad det egentligen säger om oss, om mig. Men, de tankarna får landa lite innan jag – kanske – skickar ut dem i världen. Just nu ska jag gå och lägga mig i sängen som maken redan värmt upp, och innan jag kryper ned till honom ska jag pussa barnen god natt. För att jag kan. Och för att det, bevisligen, är något att inte ta för givet.

#ULab immersion

I am taking part in MITx: 15.671x U.Lab: Transforming Business, Society, and Self, and it’s week 3 right now. I have been a bit slow on the uptake, and since today was the second live-session I wanted to make sure I got some of the work done from weeks one and two, so I immersed myself in #ULab today. First catching up with the material I had not yet gone through fully, then a 1,5 hr live-session which was absolutely fantastical! What an experience, being part in a journaling exercise which was powerful in and of itself, but the energy from tens of thousands others doing the same exercise at the same time, spanning the globe, now that really was a noticeable shift in energy!

Live session 2

After the live-session my virtual hub had a coaching circle with our second (out of six) cases, and just like the first time, it was a very powerful session. The power of presencing, of connection, and of truly listening, is hard to put into words. So I won’t even try.

But earlier today as I was catching up, I read a few lines by Peter Senge, commenting on recent data on the state of the world as chronicled in The Guardian.

”These are prospective realities many of us have lived with for a long time – well over 40 years for me. Yet, they are very difficult for people to hold without emotional reactions that lead to denial and shutting down in one of many forms (anger, despair, indulgence, etc.). This is our basic aikido challenge – to face the reality (prospective as it is) with equanimity and awareness and to do so in a way that we continue to strengthen our mental conduct to not allow negative thoughts to shape our perceptions and actions. 

But for those of us who have been in denial for a long time, moving from denial to equanimity rarely happens in one movement. So, how to help maintain some balance (keep your head when all about you are losing theirs, as Kipling put it) may be the operational definition of mindfulness in this day and age.”

I find what Peter Senge had to say there much to the point. The trick is just that, to face reality without getting sunk by all the crap that is definitely a part of reality. But it’s not all there is, and as we create our world, we can create something with less crap. We can create something else. Something better. For all. It is possible to transform business, society and self, I know it is, and if nothing else, having 50 000 + people across the earth taking this MOOC, that’s quite a lot of change agents to help push us along towards a better future. Towards a beloved community. Might that be it?

#theconf – day 1

Today I attended the first of two days of the conference called just that, The conference, hashtagged #theconf.

I’ve never been to #theconf before, and there’s tons of things I could share with you…. except, it’s been such a busy jam-packed day that I am absolutely beat, head filled up, all I want to do is lie down and read a book for a few minutes before nodding off to sleep and dream sweet dreams.

how to like peopleHowever, I will share one of the highlights of the day, namely Derek Sivers, who gave short snippets of just a few minutes at the start of the keynote sessions, in the morning and again after lunch.

In the morning, Derek spoke on the topic: How to like people, and as that’s something I’ve been thinking a bit about these past days, especially concerning Twitter, I was ripe for the picking so to speak, really digging Dereks little food for thought. And you’re in luck. That snippet has been uploaded on #theconf website, so check it out!

how to prepare for unknowable futureAfter lunch, the topic Derek mused on was: How to thrive in an unknowable future, and again, a topic that I’ve been contemplating a lot for the past years, as I’ve to a large extent let go of any notion of being in control. (Modified with link 19AUG2015.)

If you don’t want to wait for me to blog more about #theconf, check out the twitter-feed, to which I have contributed throughout the day. And remember to do the same tomorrow, for day 2.

Until then, I leave you with Derek’s questions:
How to like people?
How to prepare for the unknowable future?

Boys and girls

Boys and girls. Blue versus pink. Cars against dolls. Rowdy or mild-tempered. How we almost expect a teenage boy to have scruffy clothes and stink of sweat, while we would be horrified if it was a teenage girl. Excusing certain behavior with ”boys will be boys”, while expecting girls to help fellow boys in Kindergarten put on gloves, tie their shoes and zip up jackets.

I could go on forever, listing things, habits, colors and much more, that for some reason have been deemed either to be for boys. Or for girls. Men and women too, of course.

I don’t want to do that though.

What I want to do is have you read this article: 10 Words Every Girl Should Learn. And once you’ve done that, you read this article as well: Beating the Toy Aisle Blues (and Pinks).

Read them?

I read them, and went bonkers. Then I stumbled upon this as well:

iwrotehtearticle

Oh. I just remembered another example of the absurd world we live in, as well. I read another article (or a Facebook-update?) the other day, about a lady who had stopped moving over whenever she came upon people when walking, to see what would happen. Guess what she found out? Women move over. Men do to. But not all of them. I think she was up to a count of having collided with 26 men (and zero women), when she shared her observation with the world. And you know what? I actually tried it out the other day, when I was talking a walk in the park close to home. I was walking along, came upon a man coming at me, and I suddenly got it into my head to try it out for myself! We would have collided if he hadn’t moved, which he did, in the last instant. I am grateful for him for moving over, but what I found most interesting was how uncomfortable it felt NOT to move over. Extremely uncomfortable.

So. There I go. I am a person who moves over. Which in itself is not a bad trait, not at all. But it’s interesting, the feeling I got when I didn’t. When I was hell bound on standing my ground so to speak. Makes me think about my own behavior, how much of it which is truly Me, and how much is culturally accepted behaviors I’ve learnt the hard way, which might, or might not, serve me, but which I perform automatically, without giving it any thought. Makes me think of the way of the world, and the culture I am a part of co-creating on a daily basis, moment by moment.

Oh well. There’s plenty do to in the world, to make it a better place, a place where I can be me. Regardless of what that means (within moral and legal constraints of course – unless the law is discriminating itself, which unfortunately is the case in many places where for instance homosexuality is outlawed, just to name but one absurd example). Being me. And a place where you can be you. Period.

So. Here’s a challenge (or rather, many!). For me. Definitely. But perhaps also for you? I’m gonna observe my surroundings for a few days, to see if I can spot this:

BoldomaticPost_Socialized-male-speech-dominan

 

Två timmar per dag?

Läser en artikel med Bodil Jönsson, ni vet, hon med Tio tankar om tid. Nåväl, artikeln har den uppseendeväckande rubriken Professorn: ”Vi borde bara jobba två timmar per dag”, vilket onekligen fångade mitt öga.

Läser och tänker, ja, jo, det ligger något i det. Om inget annat, tror jag det finns en viss vinst i att just ta i så här från tårna, så att folk verkligen hajar till.

Barriärbrytande mål, påminns jag om. Minns berättelsen jag drar på kursen i kvalitets- & miljösystem som jag håller årligen på en yrkeshögskola, om John Young, chef for Hewlett Packard (på tiden de hette så, och inte bara HP), som 1979 (tror jag) satte det barriärbrytande målet att på tio år minska antalet fel pga kvalitetsbrister till 10 %. Gissa hur lång tid det tog? På nio år hade de kommit i hamn. Anledningen? Jo, John Young själv säger att han formulerade målet som han gjorde helt enkelt för att skaka om folk. Alla förstod att de kunde inte bara titta på sin egen arbetsplats utan de var tvungna att titta på samarbeten, hela processer osv, och det fick till följd att folk lyfte blicken och verkligen genomförde rejäla förändringar. De fortsatte därefter med liknande tio-års-mål som också blev lika framgångsrika.

En annan av mina favoritberättelser är den från ett blogginlägg av Seth Godin som handlar om att istället för att jobba mer timmar, i ett försök att bli oumbärlig och få allt gjort, istället göra precis tvärt om. Han säger ”Om du bara får jobba fem timmar per dag, istället för åtta, tio, tolv, femton – vad skulle du då göra?”. Det där blogginlägget har jag plockat fram mången gång, både för egen del, men också för att skicka till chefer, projektledare mm, som försöker jobba mer timmar i ett försök att hinna med och visa sitt värde. Istället för att fundera över vad de gör, hur det görs och varför.

Bodil Jönsson

Barriärbrytande mål med andra ord, som gör att du tvingas titta på det du gör med andra ögon, för mer av samma är inte svaret.

Så, vad säger du, är det möjligt, önskvärt, sannolikt att vi inom en snar framtid jobbar endast två timmar om dagen?