Springa skrikande nerför gatan?

Kollar på Miss Americana på Netflix. Tack vare mitt förstfödda barn är jag ganska väl insatt i Taylor Swifts liv och leverne, och sa glatt Ja på frågan om jag ville kolla på Swift-dokumentären samma dag den släpptes, dvs idag.

Samtal om världen
När vi kollat klart bytte vi soffan mot köksbordet, Netflix-dokumentär mot kortlek, för ett par vändor 500 under livligt samtal. Om världen. Om hur det ligger till. Om Johan Rockströms Vinter-program 2019 i kontrast mot hans Sommar-program 2015. Om Brexit, Trump, Putin, Scott Morrisson och Kim Jong-Un.

Om att undvika flyg, åka tåg, undvika att shoppa, hålla nere inomhustemperaturen, om att lappa och laga kläder, välja bort bil till förmån för cykel och kollektivtrafik.

Om Nimby-känslan vi båda har, att vi skulle vilja att ”världen inte ska förändras radikalt och ge försämrade förutsättningar för ett gott mänskligt liv på jorden” under tiden det finns ättlingar vid liv som fortfarande minns vem vi är. Känslan av att det nog inte kommer bli så, känslan av att det är nu, typ NU vi måste agera.

Och vilka är vi? Vad kan vi göra? 
Vad kan jag göra? Vad kan min äldsta göra? 

Vad är det som hindrar oss från att köra på Greta-spåret och faktiskt få paniiiiiik? Varför springer vi inte desperata nedför gatorna i grannskapet, skrikandes att det är fara å färde, rädda det som räddas kan, agera?

När livet går sin gilla gång
Vad är det som gör att människan inte agerar förrän det, till synes, kanske tom är för sent? Alma spenderade merparten av 2019 i Australien, ett Australien hon lämnade efter en månad eller två av brändernas värsta framfart. Men nu, när bränderna dragit vidare från det hörn av landet Alma huserade i, så är det business as usual, inte tusan märks det i hur folk lever sina liv att det var nära ögat denna gången. Bränderna är tradition de med, det brinner varje år. Så ”är det bara”. Så när faran är över, går livet sin gilla gång.

Varför gör vi då inget? Vad krävs?
Vad krävs för att jag, för att Alma, för att vi två, faktiskt ska göra förändringar i våra liv så det märks att det är fara å färde? Att vi faktiskt agerar, på de två sätt vi ser vi kan agera:
1) I våra egna liv. Källsortera och släcka lampor i rum man inte befinner sig i, äta ekologiskt och vegetariskt, ersätta daglig dusch med kattatvätt, lappa och laga och inte minst viktigt, säkerställa att vårt sparande (såväl privata investeringar som pensionspengar) görs på hållbara vis… jamen, du vet. Allt det där som syns i hur vi lever våra liv.
2) Genom påverkan på företag och policy-skapare, politiker, på alla nivåer. Att bojkotta företag som inte driver en etisk och hållbar verksamhet, att skriva brev, motioner, gå på kommunfullmäktigemöten och lobba politiskt för att effektuera förändring på policynivå.

Lilla stegets kraft
Jag agerar på ettan. Mycket mycket mer än jag agerar på tvåan. Men inte känns det som att det jag gör är tillräckligt. Alma känner detsamma. Så jag frågade om det var ok om jag bloggade om kvällens samtal. Och nu var det jag som fick ett Ja.

Så nu sitter jag här, i soffan, skriver, lite smått uppgiven men ändå envist hoppfull. Jag vill inte hänfalla till klimatångest och handlingsförlamning. Vill inte. Vägrar. Och jag vet ju att det går att påverka, går att inspirera till förändring, hur kraftfullt det lilla stegets kraft är på lång sikt.

Så jag famnar mig själv, gläds åt att jag kan ha djupa och viktiga samtal med mitt barn, åt att vi båda kan se det vi gör som vi upplever är steg i rätt riktning, att vi inte slås ned i håglöshet och missmod, utan kan peppa varandra än mer att levla både i hur vi lever våra liv, som i hur vi påverkar på ett högre plan.

 

Du sköna nya värld (bok 12 av 12)

– Kalla det civilisationens fel! Gud är inte förenlig med maskiner och medicinsk vetenskap och allmän lycka. Man måste välja. Vår civilisation har valt maskiner och medicin och lycka.

De sista böckerna i årets ”dessa-förbestämda-böcker-ska-jag-läsa-och-blogga-om”-utmaning har suttit långt inne. Eller snarast… jag har prioriterat annat. Som typ jobb. Mycket jobb till och med. Lägg därtill gitarrlektioner, körövningar och Lucia-framträde, mer jobb, bokklubb och kallbad, hemkomst av förstfödd från Australien, lite korta resor på det och så lite till jobb. Ont om bokläsning har det blivit, och alldeles för lite sömn så jag har inte orkat läsa så mycket om kvällarna heller.

”[…] det finns inga flugor eller moskiter som sticks. Dem gjorde vi oss av med för århundraden sedan. 
Vilden nickade med rynkad panna. – Ni gjorde er kvitt dem. Ja, det är just likt er. Att göra er kvitt allting obehagligt i stället för att lära er tåla det. Månn’ ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stung och pilar eller att ta till vapen mot ett hav av kval och göra slut på dem med ens… Men ni gör ingendera delen. Varken lider eller tar till vapen. Ni helt enkelt avskaffade styngen och pilarna. Det är för lätt.”

Men nu är årets sista bok på svenska utläst: Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Har fortfarande bok 11 och 12 på engelska kvar att läsa, rejäla tegelstenar är de båda två dessutom. Men det ska jag allt fixa det med, var så säker.

– Men jag tycker om obehagen.
– Det gör inte vi, sade kontrollören. – Vi föredrar att göra saker och ting på ett bekvämt sätt.
– Men jag vill inte ha bekvämlighet. Jag vill ha Gud, jag vill ha poesi, jag vill ha verklig fara, jag vill ha frihet, jag vill ha godhet. Jag vill ha synd.
– Ni kräver i själva verket rätt att vara olycklig, sade Mustapha Mond.
– Nåväl då, sade Vilden trotsigt, jag kräver rätt att vara olycklig.

Men. Nu åter till Du sköna nya värld. En bok som gavs ut första gången 1932 och det är ganska fascinerande och inte så lite tankeväckande att läsa något som på många sätt är en lite för sann beskrivning av den värld jag själv lever i, för att det ska kännas riktigt bekvämt att läsa. Ett konsumera-mera-samhälle i jakt på den eviga lyckan, att på alla vis undanröja minsta lilla känsla av motgång och ensamhet, av att behöva kämpa för nått, eller ens uppleva starka känslor.

”Arbetet skänkte honom ett intensivt nöje. Efter de sysslolösa veckorna i London utan någonting annat att göra, när helst han önskade något, än att trycka på en knapp eller vrida på ett handtag, var det en ren fröjd att göra något, som krävde skicklighet och tålamod.”

Det exemplar av boken jag kom över på en loppis, eller möjligen en ta-en-valfri-bok-hylla nånstans, är översatt av Greta Tiselius 1932, om än att det är en utgåva tryckt 1984. Språket är gammalmodigt och jag misstänker jag hade njutit mer av det om jag läst den på originalspråket. Men läsvärd? Ja. Det är den!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

#WhiteMonday

Som motvikt till den svarta fredagen (som har expanderat och mer eller mindre blivit en veckolång köpfest) är det idag #WhiteMonday.

Eh, va?
Jo, alltså, #WhiteMonday:
Den 23 november är det återigen dags för Black Friday – dagen som inte alls går ihop med de senaste klimatrapporterna. Men i Sverige har över 130+ företag, organisationer & influencers skapat en motpol till dagen, för att visa på alternativ till nykonsumtion. 

Som att lappa och laga, antingen för egen maskin, genom att lämna in kläder i behov till den lokala skräddaren eller nyttja Repamera.

Eller genom att kasta ut en fråga i den lokala Facebook-gruppen när den handdrivna gräsklipparen dör…. och få ett svar från någon som gärna skänker sin begagnade till mig.

Som att återanvända och återbruka otippade saker.

Eller bara det enkla i att verkligen nöta på de kläder som redan finns i garderoben.

Att ta en tur i naturen och plocka både det ena och det andra som är ätbart och smarrigt. Sylta. Safta. Torka äppleringar. Göra fruktläder och gröna smoothies med ogräs som bas. Eller för den delen att finna en REKO-ring i närheten och införskaffa fantastiska råvaror av lokala förmågor.

Att låta händerna vara i ett skapande, för nytta eller nöje.

Detta, och mycket mer både kan och vill jag göra, och gör jag. Det finns mycket jag inte kan göra/påverka också. Vi behöver adressera de världsomspännande utmaningar vi står inför både som individ såväl som gemensamt. Därom samtalade Navid Modiri med Katarina Graffman i Hur kan vi-podavsnittet jag lyssnade till idag, på tema konsumtion. Spännande och tankeväckande.

Konsumtion är intressant och en kuggfråga för mänsklighetens framtid… och likväl som jag höll med Katarina på många plan blev det lite väl mycket antingen-eller tänk, just vad gäller vad enskild individ kan göra och vad som måste ske på andra plan, regionalt och nationellt såväl som mellanstatligt. Samtidigt som jag förstår hennes poäng: för mycket ansvar förskjuts på individen (som konsument) medan företag såväl som regioner, stater och överstatliga organ får fortsätta glida, när det är regleringar på nationell- och internationell nivå som verkligen kunde göra skillnad.

Men oftast sker ju reella förändringar tack vare gräsrotsrörelser så det individuella och lokala engagemanget ska verkligen inte förringas. Det spelar roll! För att citera Margaret Mead: Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it’s the only thing that ever has.

Därför är #WhiteMonday ett gott initiativ som jag gladeligen stödjer!

Influencer… jag?

Alltså.

Ja. Klart jag är.
Det är du också.
Alla är vi influencers i en eller annan form.

Men. Nä.
Jag fattar väl jag också att det är något annat som avses med begreppet, snarare än att lyfta fram den påverkan var och en har på sin omgivning. Egentligen. Wikipedia låter meddela följande:

Influerare är i reklam– och mediesammanhang ett samlingsnamn för opinionsbildare och andra personer som uttalar sig i sociala medier och andra kanaler för att påverka attityder och handlingar hos läsare och följare med samma intressen. Influerare är även bloggare inom modehälsa och livsstil som får betalt för att visa fram eller omtala vissa produkter eller varumärken på ett personligt och positivt sätt och därigenom påverka konsumenterna.[1] Influerare kan vara kändisar, men begreppet syftar främst på förtroendeingivande personer med mål och möjlighet att påverka specifika målgrupper.[2]

Influerare eller påverkare är karaktärsstarka personer som någon lyssnar på, litar på och följer råden från. Typiska exempel är ledargestalter i skolklasser och andra grupper.

Så… igenkänning? Jo, men faktiskt. Framför allt kan jag i ovanstående definition känna att följande bitar stämmer på mig:
* personer som uttalar sig i sociala medier och andra kanaler för att påverka attityder och handlingar
* förtroendeingivande personer med mål och möjlighet att påverka specifika målgrupper
* karaktärsstarka personer som någon lyssnar på, litar på och följer råden från.

Avahf-n, vaddå förtroendeingivande och karaktärsstark? Vem tror du att du är egentligen?
Jamen. Jag är jag. En person som tack vare och med hjälp av social media har lyckats bidra till både det ena och det andra (Dance Walk i Malmö, #skolvåren, den lokala föräldraföreningen, med flera inslag av crowdfunding som exempel). Hade jag kunnat göra det om människor inte kände ett förtroende för mig? Om inte någon både lyssnat, litat till och följt mina råd och/eller uppmaningar? Jag tror inte det.

Fast ser du dig som en influencer egentligen? 
Ja, på något plan gör jag bevisligen det, för när jag såg en rad om Sustainable Influencers, så kände jag bums att där, där hör jag hemma. Kanske för att hitta fränder? Inspiration? Nya sammanhang? Ja. På allt det där. Också för att sprida det som är mitt hållbarhetsbudskap, som kan destilleras ner till två ord: varsam samvaro. Med mig. Med dig. Med människor, flora och fauna, med planeten i stort. Begreppet är (för mig) skalbart och omfattar allt, från det minsta till det största.

Logga av Jessica Ullström, Stillsam design. https://www.stillsamdesign.se/

Så även om mitt bloggande inte har hållbarhet som uttalat tema på samma sätt som många av övriga Sustainable Influencers, så är det vad det handlar om. Hållbarhet, och begreppet på engelska som jag tycker är så vackert: stewardship. På svenska blir det förvaltning, eller fögderi, vilket inte riktigt har samma klang för mig. Fast det kanske är ett ord jag ska reflektera kring – läge att röra runt i egen gryta och hitta en annan berättelse att förankra förvaltning med? Ungefär så som jag gjorde när jag omskapade ansvar till något fjäderlätt?

Och så är det det där med påverkansgrupp (peer group på engelska). De där grupperingarna (nästan) alla tillhör; grupperingar vi kan vara mer eller mindre medvetna om. Hur vi påverkar varandra just för att vi smittar av oss så vi blir som de vi spenderar mest tid med. Därför gäller det att vara medveten om påverkanseffekten och skapa mig de sammanhang som gör mig till mitt bästa jag. Summa summarum är vi ju alla influencers, som påverkar vår omgivning, så ock jag. Frågan för oss alla att ställa oss är därför hur vi påverkar: ”Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?”

Beräkna ditt klimatavtryck

Min nyvunna vän Lena som jag hittat tack vare #BusinessBoomUtmaning la upp en FB-live om att beräkna sitt klimatavtryck och se vilken klimatpåverkan min livsstil för med sig. Hon la en länk till ClimateHero. Jag var snabb att klicka på länken och genomföra testet.

Blev klimatkompis (klimatpåverkan motsvarande 2-5 ton CO2/år) med 2,45 ton CO2/år. Gjorde lite löften efter förslag som ClimateHero-roboten gav mig, och landade då på 2,05 ton CO2. Inte långt från det snitt på 2 ton CO2/år som jorden behöver att vi alla kommer ner till (och då finns det fortfarande massa människor som lever sina liv med långt lägre klimatpåverkan, att jämföra med snitt-amerikanen som nyttjar motsvarande 20 ton CO2/år…) och utöver det så klimatkompenserar jag för både mig och barnen genom att köpa träd varje månad.

Att jag sparar i träd är för mig inte ett sätt att komma undan att göra jobbet. Jag menar, det är, för mig, lika viktigt att fortsätta att äta vegetariskt, snåla med energi, återvinna och återbruka, lappa och laga, shoppa så lite det går, inte ha egen bil utan använda fot och cykel och kollektivtrafik i görligaste mån, undvika flygresor, sopsortera osv utöver det faktum att jag köper träd varje månad. Mitt sätt att leva, vad jag gör, hur, när, med vem och med vad, har förändrats enormt på 20 år. Till det bättre, för jag mår bra i de val jag gör, och med den livsföring jag har. Jag äter bättre, rör mig mer och njuter av livet, helt enkelt!

Vad säger ClimateHero dig?

Barnexperimentet (bok 21 av 26)

Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, av Per Kornhall. Fritt fall. Ord och inga visor. Publicerad 2013, och troligen införskaffad av mig något år senare, när jag var djupt insyltad i den svenska skoldebatten, i full färd med att köra gerillamarknadsföring i Almedalen för #skolvåren (där Per Kornhall för övrigt var dragplåster på en walk n talk 2014), twittra skola i parti och minut och tillsammans med andra drivna anordna #afk:er runt om i landet.

Ah.
”Den gamla goda tiden!”

Haha – nej. Så tänker jag inte. Det var himla roligt dock. Var sak har sin tid dock. Just då var jag så djupt engagerad att jag inte tog mig tid att läsa boken, men det har jag korrigerat nu. Och den är fortfarande läsvärd.

Kornhall är något av ett mysterium för mig – då han i en och samma stund är både ’traditionell och konservativ’ och samtidigt är väldigt öppen för mycket av de funderingar och förslag som ’traditionalisterna’ i skoldebatten ratar utan att överhuvudtaget ge frågeställningarna en chans. Och det gör boken till ganska spännande läsning, för jag tror ”båda sidor” i debatten (och ja, i skoldebatten kan man verkligen – tyvärr – tala om två sidor) kan hitta passager där de nickar bifall såväl som ilsket virar på huvudet i förnekelse. Och det är lite kul, ärligt talat! Han är något av en gränsgångare, den gode Kornhall.

Som twittrande #skolvårare stötte jag på synpunkten att ”skola är odiskutabelt” vilket chockade mig. Lärande är odiskutabelt, men skola är enkom en av människan skapt form för att normalisera och systematisera lärande. Även Kornhall uttrycker att lärandet är inbyggt i människan: Barn kan inte låta bli att lära sig. Det är helt enkelt biologiskt omöjligt för dem och det verkar finnas ett starkt inre belöningssystem som belönar dem när de härmar och lär sig av sin omgivning.” Däremot ställer jag mig tvivlande till följande slutsats: ”[…] det kan också bli så att ett barn lämnat åt sig själv inte kommer vidare, inte upptäcker några nya världar. Så är det redan i förskolan. Lämnade helt åt fri lek ”fastnar” barnen i samma lekar och behöver därför en förskollärares ledning för att stimuleras till nya lekar.”

Verkligen? Tillåt mig att tvivla. Mycket av den passivitet som både förskole- och skolbarn såväl som vuxna fastnar i, tror jag snarast handlar om att vi socialiseras in i att ”någon annan ska bistå oss att hitta vägen fram” oaktat om det handlar om lek, att lära sig skriva och läsa, ta reda på fakta om hur Nobelpriset i litteratur gjort avtryck (om något) i den svenska litteraturen eller luska ut hur man enklast köper bästa biljett till Australien. För mig krockar det sistnämnda med det förstnämnda. Om vi hela tiden får små knuffar i ”önskvärd riktning” redan som små barn, är det väl inte så underligt om människobarnet slutligen lär sig att vänta på knuffen, istället för att engagera sig själv och sin egen fantasi fullt ut?

#skolvåren ställde (den twitterifierade) frågan #VarförSkola, och Per Kornhall summerar anledningen väldigt väl i denna meningen: ”Man måste se på ett system som en helhet och inte addera saker utan att noggrant genomlysa konsekvenserna.” Senare i kapitlet lyfter han fram att ”vi kan nog behöva se över de sedimentära lagren i den svenska skolan”. Onekligen är det så!

I hela boken är just frågan varför skola återkommande, om än inte formulerar exakt så (fast bra nära emellanåt!). I slutet skriver Per Kornhall: ” Just nu är skolan ett lapptäcke av olika förhastade och ideologiska reformer. Vi måste börja ta ett helhetsgrepp och förstå att huvudmannaskap, läroplaner, läromedel, lärarutbildning, lärarlöner, kompetensutveckling med mera hänger ihop i ett enda system som måste byggas från grunden som en helhet utifrån skollagens krav.” Jag håller med, med tillägget att vi behöver titta även bortom skollagen till vilket samhälle i stort vi vill skapa (möjligen att skollagen är korrekt formulerad utifrån det Sverige vi vill till, men jag tar det inte föregivet innan vi har svaret på frågan). Vad ska vi med skolan till, vad är det egentliga syftet? Hur vill vi att Sverige ska vara om 10-50-100 år?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.