3S

Normalt snackar man ju 5S, som är ett tänk för att hålla ordning och reda på en arbetsplats. 5S är en stor del av LEAN. Jag har just avslutat en 2 dagars kurs i Kvalitets- och miljösystem som jag håller på en yrkeshögskola, och där är 5S och LEAN två viktiga komponenter.

Men jag skrev just 3S, högst medvetet. Har laddat ner gamla Skolministeriet-program från UR i min telefon (finns även som podcast) och häromdagen lyssnade jag till programmet från den 16 mars 2010, ämne Genuspedagogerna. Intressant och tankeväckande överlag. Inte minst reportaget från en skolgård, som gjorde att mina ögon var extra nyfikna när jag följde med minstingen till skolan en förmiddag. I stort stämde reportagets beskrivning in på mina egna synintryck på sonens skola. Inte fullt ut, som tur är, men i stort.

Det som verkligen gjorde att jag hajade till var dock avslutningen där Kajsa Svaleryd, jämställdhetsstrategi i Gävle kommun sa:

”I allt förändringsarbete krävs styrning, stöd och störning för att en förändring ska komma till.” – Kajsa Svaleryd

Och jag tänkte: JA, där satt den! Som förändringsagent är det precis dessa processer som jag måste arbeta med. Så från och med nu ska jag använda 3S som står för styrning, stöd och störning, jämte de vanliga 5S (sortera, systematisera, städa, standardisera, sköta om).

Musse Pigg domderar

Jag brinner för #Skolvåren, som jag tror kan fylla en stor funktion vad gäller att skapa en hållbar lärande framtid. Och det förhoppningsvis riktigt riktigt snabbt, så alla barn och ungdomar som befinner sig i dagens skolsystem också får del av det.

Anser du att #skolvåren ska ägna sig mest åt styrning, stöd eller störning?
Dela gärna med dig av dina tankar, så att vi tillsammans kan samskapa både #Skolvåren och framtiden!

Demokratiuppdraget

Följde med familjens yngste till skolan på förmiddagen, andre klass. Roligt och välkomnande. Inte minst de där ungarna som nyfiket frågar vems mamma jag är (de flesta känner till mig), frågar vad jag heter osv. När jag sa Helena, utbrast en tjej glatt ”Det heter min mamma med!”. Jag svarade ”Fint namn hon har!”, och en kille tittade lite pillemariskt på mig och sa ”Din mamma gjorde ett bra jobb när hon gav dig ditt namn.”. Jag flikade in att min pappa också varit med på det, men att jag höll med honom om det.

Under SO-lektionen skulle de börja nosa på frågan ”Vem bestämmer i Sverige?” och ungarna kom med många förslag, så som kungen, kejsaren, stadsministern, rektorn på vår skola osv. Till slut enades de, behjälpta av läraren, kring att det är folket som bestämmer. Teater-gruppspel följde på detta, då tre grupper skulle gestalta vardera monarki, antikens demokrati och (modern) demokrati.

Demokratirollspel

Demokratigruppen skrev om manus lite grann, så partiledare 2 (familjens yngste) förespråkade bandyklubbor till alla som gillar bandy och partiledare 3 bad folket rösta på honom så skulle han se till att vi skickade mer pengar till de fattiga. Bandyklubborna drog dock flest röster, så min son utropade sig till stadsminister, med ett stolt men samtidigt lite generat utrop. :-D

Ganska roligt att sitta med och lyssna, delta ibland, men mest iaktta.

Och så tänker jag, funderar och reflekterar. Ställer mig själv frågor som:
Hur mycket får eleverna verkligen vara med och bestämma över sin skola?
Var kommer barnen och ungdomarna in?

När de initialt skulle försöka förklara vad demokrati är dryftates elevråd, klassråd och matråd. Men hur mycket medbestämmande har eleverna verkligen i dessa råd? Mimmi Garpebring höll på att sätta ett tweet i halsen när jag skrev ”Avskaffa skendemokrati som elevråd!” i höstas. Men det jag menade var ju inte avskaffa elevråden, utan att se till att elevråd verkligen blir ställen där barn och ungdomar kan bli medbestämmande, på riktigt.

Det finns klassrum där det sitter skyltar som anger ordningregler som:
1) Sitt ner
2) Var tyst
3) Lyssna på läraren
4) osv

För vem finns dessa regler till? Är de till för eleverna eller personalen? Och vem har varit med och tagit fram dem? Finns det liknande regler på andra arbetsplatser (dvs, inte skolor)? Är det detta som avses med fostransuppdraget? Verkligen? Vad ska vi egentligen med skolan till?

Jag hoppas att #Skolvåren kommer att lyfta även på stenar som dessa, för här finns mycket att göra. Skolans demokratiuppdrag är ofantligt viktigt (viktigast?) och det finns mycket förbättringspotential här. Härligt, säger jag, som förändringsagent.

Rättigheter och skyldigheter. Inget att ta för givet och därför något som ständigt måste dryftas, tillsammans. Vilka frågor tycker du #Skolvåren behöver lyfta?

Awesome

Lite trött, efter en intensiv dag. Eller snarare, ett par riktigt intensiva veckor. Känns nu. Dags komma ikapp, samla ihop mig, ladda batterierna.

Ett sätt att göra det är att titta/lyssna på ett pep-talk från Kid President:

Tänker lite till… Jag kunde jag hushållat lite bättre på resurserna kanske. Jag tycker det är svårt dock, och det framgår nog i de flesta forum. Till exempel fick jag idag följande tweet från kloka Leili Falsafi på Twitter:

20130226-205339.jpgLigger mycket i det. Jag tycker om att känna, toppar likväl som dalar. Men det gör också att jag ibland (fast mer och mer sällan måste jag tillägga!) laddar ur. Min telefon varnar när batterinivån går under 20% – en sådan larmfunktion skulle jag behöva! Har du något tips eller råd, så tar jag tacksamt emot dem.

Men just nu ska jag göra slag i saken, publicera detta blogginlägg, stänga datorn, gå till sängs och låta hjärna och kropp koppla av och repareras under en god natts sömn. Gör det samma du! Jag ger dig Kid Presidents visdomsord att ta med dig:

We were made to be awesome!
– Kid President

Förväntningar

Sista kursdagen på Yrkeshögskolan avklarad. Hållit fyra halvdagar för två klasser, dvs totalt åtta tillfällen. På fyra dagar, så varje dag har inneburit möjlighet till lärande och förbättring från förmiddagens pass till eftermiddagen.
Oerhört roligt att coacha och lotsa individer till insikt och personlig utveckling. För nog är det vad allt lärande handlar om egentligen, oavsett ämne? Eller tänker jag snurrigt?

Min kurs heter ‘Kvalitets- och miljösystem’. Kursledningen önskade en stark praktisk koppling och att nyttan framgår. Jag gör mitt bästa och tror jag lyckas nå fram till åtminstone 90% av eleverna. Utvärderingarna tyder på det.

Jag skulle inte vara jag om jag inte la in mycket dialog, utbyte, möjlighet till eget tänkande och praktiskt arbete. Det sistnämnda så konstruerat att det gagnar individen även utanför denna kursen. I livet.

Sista tillfället har vi bland annat pratat om förväntningar, något jag kommer skriva ännu mer om vid tillfälle. Eleverna hade oerhört låga förväntningar, ingen direkt sporre för mig där inte! Eleverna förklarade frånvaron av förväntningar bl.a. på att de inte fått veta något om kursen i förväg.

Jag nämnde hur tragiskt jag tycker det är – har vi sjunkit så lågt som samhälle/skolsystem att om vi inget vet mer än ‘inställ dig i sal x vid tidpunkt y’ så har vi INGA förväntningar? Hur är det möjligt? Varför förväntar jag mig inte att bli wow:ad av alla jag stöter på, oavsett om de är föreläsare, lärare, konsulter, hantverkare, tandläkare, butiksbiträde osv osv? Tänk vad som skulle hända med samhället om vi dessutom uttalade våra förväntningar!

20130225-170828.jpg
Sikta mot stjärnorna!

Jag hoppas jag bidragit till att ca 30 snart nyutexaminerade el- och automationsingenjörer går ut på praktik och i arbetslivet och uttalar sina förväntningar. Både på sina praktik- och/eller arbetsplatser och på sig själv!

Vad förväntar du sig av din omgivning och av dig själv?

Provocerad?

Undrar om det finns någon som helt lyckas undvika att provoceras, ja, det skulle väl vara Mahatma Gandhi eller nån i sådana fall. Men han var one of a kind, så vi lämnar honom därhän.

Få-saker-ur-händerna-Viktoria Struxsjö som snart knutit ihop hela säcken som heter #Skolvårens träff i Varberg 18-19 juni 2013, berättade för mig att hon tyckte jag var positivt provocerande. Det tog jag som en stor komplimang, eftersom jag ofta strävar efter att vara just det. Som coach använder jag mig av kraftfulla frågor, och min förmåga att formulera frågor har helt klart skärpts sedan jag blev professionell coach.

Att jag ställer frågor som folk kan uppfatta som provocerande gör dock att jag måste vara oerhört vaksam på mig själv och mina egna reaktioner. Min reflexmässiga reaktion när någon reagerar på en provokation från mig, utifrån något jag sagt eller gjort, är att antingen gå i försvar eller attack. Jag lär mig dock väldigt lite utifrån dessa båda ståndpunkter har jag insett. Det ger mig ofantligt mycket mer de gånger jag lyckas hålla mig lite kall och se på det hela utifrån. Då kan jag lyssna, ställa ännu fler frågor och försöka förstå varifrån min medspelare kommer från.

Jag kan också känna efter i mig själv, vad det är som börjar bubbla inifrån som ett svar på interaktionen. Allra bäst funkar det när jag lyckas hålla fast vid insikten ”En människas reaktion säger mycket om hen, och inget om mig!”. För den kan jag ju sen vända just till mig själv också – min reaktion säger allt om mig och inget om någon annan! Och så får jag ännu mer att fundera över! Och om jag inte lyckas hålla mig kall, ja, då slänger jag händerna i luften och utbrister ”How fascinating!” helt enkelt.

Se dig själv!Om du är vaksam på dina reaktioner så kan en provokation vara enormt givande, se det som den gåva det är, en möjlighet till utveckling och lärande.
Titta på dig själv, gärna lite utifrån. Ställ dig själv en fråga i taget, t ex de nedan. Lyssna och känn efter vad som händer i dig.
Hur känns det?
Var känns det?
Hur reagerade du? Och varför?
Triggar det mönster som egentligen handlar om något helt annat än nuläget?
Om händelsen inträffar igen – hur skulle du vilja agera då?
Vad har du lärt dig av händelsen?

Framhärda

När det väl händer, då händer det rejält. Det är så det känns just nu. #Skolvåren, som funnits en enda vecka, har redan gett mig en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv.

Vilken kraft, vilket driv, ett sånt flow! När det bara rullar in våg efter våg med möjligheter, praktikaliteter som trillar på plats och all hjälpsamhet för att inte tala om alla tankar som präntats ned. I bloggar, på Twitter och Facebook – det svämmar över av initiativkraft och en genuin vilja att förändra.

Entusiasmens halveringstid är dock kort, så det gäller att smida medan järnet är varmt! Därefter krävs det som skiljer agnarna från vetet, och det är förmågan att hålla ut, fortsätta, framhärda eller persist som man säger på engelska. Av de förmågor som är gemensamma för en massa magnifika världsförbättrare är det deras förmåga att fortsätta, trots motgångar och vedermödor, som sticker ut allra mest. Att framhärda, i trygg förvissning om att det kommer att bli bra.

Inte mindre viktigt eftersom det ibland dyker upp väldigt påtagliga bevis på att livet kan vara alltför kort. Nåddes i morse av nyheten att en fantastisk svensk skolforskare gått bort i veckan, alldeles för tidigt. Trevor Dolan höll barnen först, och det är en devis vi alla behöver hålla fast vid.

Min coach talar om två lagar. The law of attraction samt The law of action. Nu vill det till att vi tillsammans använder båda dessa, för då kommer vi att lyckas med att få till ett hållbart lärande samhälle.

Så tro på att det är möjligt! Eller som Alan Seale hade uttryckt det:

…hold a space for it, believe and trust that it will happen!

Och samtidigt som du tror på ett nu och en framtid i ett lärande samhälle – kavla upp ärmarna och hugg i bredvid alla oss andra som redan står där och sliter i vårt anletes svett!

Tillsammans är vi starkare – och tillsammans skapar vi #Skolvåren. Vilken av dina styrkor vill du bidra med till #Skolvåren?

20130222-223012.jpg

Rätt/Fel

Gårdagens blogginlägg om att hamna i försvar triggade igång en tankeprocess i Facebook-gruppen Förändra Skolsverige:

”Tycker att det sällan leder till ett konstruktivt samtal. Att gå i försvar tycker jag ger fel fokus i samtalet: ”Jag går i försvar för du kritiserar mina åsikter – mig!”
Vilket tar ljuset från sakfrågan och blir en diskussion om huruvida jag/du har rätt eller fel, vilket i sig är oväsentligt. Därför har jag svårt att se vitsen med debatter, där det handlar mycket om att slå varandra i huvudet med argument och väldigt lite lyssna. Problematisera tror jag på – men det är knappast medialt.” – Maria Mjörnestrand

Håller med i allt! Och debatter är ofta ganska trista. Båda sidor är oftast mycket mer upptagna med att föra fram sitt eget budskap, än att lyssna. Det blir mer sandlåde-slagsmål mellan 3-åringar som bråkar om samma spade, än något konstruktivt. Nä, bättre än så kan vi!

”Tror precis som Maria Mjörnestrand att försvar ofta är en låsning i ens egen position vilket då kan förhindra att man tar till sig ett nytt perspektiv eller vågar kritisera och granska sina egna idéer och tankar. Att försvara gör det ju tämligen omöjligt för människor att mötas i ett samtal, en dialog. Att mötas, och på något sätt släppa ‘egot’ och önskan om att ha ‘rätt’ är nog en god förutsättning för ett bra samtal. Däri ligger även att släppa önskan om att  – försvara sig själv eller sina idéer. Varför känner man sig nödgad att försvara från första början? – Sophie Österberg

Rätt/Fel
Jag tror ett svar på Sophies fråga är för att vi lever i ett samhälle som i stort premierar ett rätt/fel-tänk. Samhällsstrukturen är uppbyggd så. Det finns ETT rätt svar, facit står längst bak i boken (fast jag tror och hoppas faktiskt att jag därmer visar att det var ett tag sedan jag gick i skola, för förhoppningsvis är det inte längre så!), och om någon har fel, ska de göra om tills de får rätt svar.

Fia med knuff

Har gått två kurser med Alan Seale, en fantastisk människa och tillika professionell coach, och dessa kurser har hjälpt mig till insikten att rätt och fel är destruktiva tankesätt, och inte bidrar så särdeles till att bära samhällsutvecklingen framåt. Alan själv använder sig istället för rätt och fel, av begreppen what serves me och what doesn’t serve me, dvs vad gagnar mig och vad gagnar mig inte. Det som gagnar kan man tänka ersätter rätt och det som inte gagnar ersätter fel, om man behöver hjälp ställa om tankemönstren.

Gagnar/Gagnar inte
Tänk om vi istället för att tänka rätt/fel tänkte på gagnar/gagnar inte istället. Vad skulle det kunna ge? Hur skulle samhällsklimatet bli tror du? Jag är ganska nyfiken på sådant här och tänker gärna både en och två gånger kring sådana här saker. Men inte är det lätt inte. Vi har ju ett rättssystem som är baserat på att man kan göra rätt (dvs hålla sig innanför lagens rättesnöre) och göra fel (begå en olaglig handling av något slag). Det betyder också att någon/några har bestämt vad som är rätt agerande, och vad som inte är det. Kan detta upprätthållas om vi börjar tänka gagnar/inte gagnar istället? Jag vet inte.

Men Alan har en metod, baserad på Lakota-indianernas Medicine Wheel, som han benämner The Manifestation Wheel. I den talar han inte om vinna-vinna-situationer, utan han ser vinna-ledet i 7-8 led, dvs vinna-vinna-vinna-vinna-vinna… ja, ni förstår! Går inte djupare in på det här, men den kursen har förändrat mitt sätt att se på mig själv och världen runt omkring mig. Jag försöker (svårt!) att undvika rätt/fel-tänk, och att tänka att något kan gagna mig idag, men kanske inte imorgon. Likväl som det kanske inte gagnar dig. Och det är ok. Så länge det jag anser gagnar mig inte skadar dig, för då gagnar det faktiskt inte mig heller. Men det behöver inte vara rätt/fel för det.

Det går även att applicera inom skolvärlden. Fredrik Karlsson har skrivit om den bristande respekten för mångfald inom skolan. Läs det inlägget med rätt/fel vs gagnar/gagnar inte-glasögon på dig. Vad tänker du? Berätta! Ta gärna med dig de tankarna in i #Skolvåren.

En sista fråga: Hur tänker du kring begreppet förlåtelse i ljuset av detta resonemang?

Försvarstal?

Varför faller vi in i det? Det där behovet att försvara oss, kanske tom skylla ifrån oss?

Såg du Paolo Robertos uttalande i helgen?

Paolo provocerar

Lisa Silverberg, som är en reflekterande människa och tillika pedagog, gjorde det:

Provocerande frågaDet gläder mig att se att hon tar sig tid att ta in budskapet, fundera över det, reflektera, ifrågasätta, och landa i det. Kanske kommer hon ut på andra sidan av den där tankeprocessen lite mer insiktsfull än minuten tidigare. Det är vad förmågan att verkligen lyssna (eller läsa) kan ge oss.

Skomakare bliv vid din lästMan kan också välja att skjuta budbäraren, för att hen inte har rätt bakgrund. Men, vad vinner vi på det egentligen? Är det inte dags att sluta med silo-tänkande och -organiserande? Gagnar det oss – både individer och samhälle? Faller vi in i strider av gammal vana, som leder till att vi får positioner att försvara, och därmed kommer försvarstalen in?

Nu vet jag att Jonas Rosenkvist, reagerade för Paolos bruk av låtsasstatistik, som Jonas benämnde det. Och det är kanske vad det var. Men budskapet är större än siffrorna som kanske mest används för att du ska haja till. (Å andra sidan finns det faktiskt delvis belägg för det också, men det kan jag återkomma till någon gång i framtiden.)

Göran Hydbom, ofantligt härlig innovationsprocess-expert, berättade på en workshop om ett fiktivt logistikproblem. Han sa ungefär så här:

Har jag ett svårt logistikproblem, så hade den siste jag tagit in varit logistiker! Nä, jag hade mycket hellre plockat in en förskollärare, en snabbköpskassörska, eller en veterinär, ja, allt annat ÄN en logistiker! En logistikexpert är nämligen låst vid vad man kan och inte kan göra inom logistiken. Men det är inte de andra, de som kommer utifrån kan se på problemet med helt fräscha ögon och ställa de där frågorna som kanske leder till lösningen.

Och det är lite min poäng här med. Varför inte lyssna till vad Paolo säger. Om du inte håller med honom, motbevisa honom istället för förringa honom för att han kommer utifrån. Ifrågasätt uttalandet, istället för individen som uttalar det! Om det nu är så att du vet med dig att det han säger inte stämmer – visa det då!

Motbevisa istället för förringa budbäraren

Men betänk att det som är sant för dig, inte måste vara sant för alla andra! Det kan finnas människor som är helt annorlunda funtade än vad du är, och deras sanning kanske ser helt annorlunda ut. Ska du då stånga dig blodig för att motbevisa? Eller ska du vara nöjd med att du själv vet vad som är sant för dig? Oftare och oftare känner jag själv en förnöjdsamhet i att JAG vet vad jag tänker och känner. Det kan räcka.

Detta är vad jag hoppas och tror på att #Skolvåren kan bidra med – att vi vågar titta på våra medmänniskors tankar och idéer utan att förringa dem. Istället kanske vi kan möta människan som tycker helt olikt mig själv, ta och sätta oss med dem och säga det som Anne-Marie Körling säkert hade sagt: ”Berätta! Berätta hur du tänker!”

Så det gör jag nu:
Berätta! Berätta hur du tänker!
Jag är så nyfiken på att höra mer om dina tankar kring det här!

Sportlovsbreak

Idag har varit en mor-son-dag. Far i huset arbetade, storasyster var hos ännu större storasyster och lillebror skulle avlevereras till momo efter kl 15. Så vi hade bestämt sedan ett par veckor att vi skulle ha en dag tillsammans, bara han och jag.20130220-183126.jpg

Vi började i stil, med lyxfrukost på hotell, härlig start på dagen! Rekommenderas varmt som ett enkelt sätt att piffa till vardagen!

Promenerade till biblioteket, där Mr B visade framfötterna, hör bara:
Mr B, 8 år, går fram till bibliotekarien & frågar var en viss bokserie står. Hon visar. Men alla böcker i serien är utlånade. Hon frågar om han vill beställa. Ja, den tredje boken vill jag 20130220-183744.jpgbeställa, säger Mr B, & följer med till disken igen. Har du ett lånekort? Javisst, säger han & tar fram det. När de fixat detta letar Mr B upp mig & skiner som en sol när han säger ‘Nu har jag beställt Den stora striden!’.
Efter en stund säger bibliotekarien till mig att det där klarade han finfint! Jo, säger jag, är stolt över hans tasigförsamhet!

Efter lunch körde vi norrut, destination Dunkers kulturhus. Sportlovspyssel i verkstan resulterade bland annat i dessa pins.

Färdigpysslade gick vi upp en våning till Nick Brandts fantastiska fotoutställning ‘On This Earth, A Shallow Falls’. 3 mars kommer utställningen kompletteras med tredje och sista delen fotografier i hans bokserie om tre och den är tillgänglig fram tom den 19 maj. Måste bara ta med resten av familjen dit också. Det är en utställning du INTE missa om du har möjlighet att se den – helt fantastiska bilder! Både mor & son var ense om detta! Dessutom fick man nedanstående plansch, som Mr B redan paxat till sitt rum.

20130220-183521.jpgMed undersköna bilder på näthinnan, fortsatte färden ytterligare ett par mil norrut. Gossen är nu avlevererad hos momo, där han ska spendera ett par lugna sköna dagar! Även för mig har detta varit en lugn och skön dag, där jag kunnat släppa #Skolvåren under några timmar, i trygg förvissning om att det rullar på alldeles utmärkt. Ibland är ett break precis det som krävs för att jag ska samla kraft att dra ytterligare ett par varv på slipstenen, vilket är vad som väntar imorgon! Vad gör du för att samla kraft?

Samskapande

Hos min coach pratade vi senast om samskapande, som ett sätt att hitta former för ett samarbete mellan en coach och en klient. Samskapande var också det ord som poppade upp i skallen på mig under morgonen då jag läste lite mail som trillat in angående #Skolvåren.

samskapande – skapa något tillsammans

Det är verkligen så jag ser det hela. Jag har en agenda, ja, det kan jag vara ärlig med. Den står t ex att läsa i mitt Föräldratyck. Även i Våryra! beskriver jag detta.

Jag har en dröm, och det är att förskola/skola/fritids är en del av ett samhälle där den unika individen uppmuntras och tillåts att utvecklas till att bli det absolut bästa den kan bli.

Däremot har jag ingen agenda så tillvida att jag vill skapa ett skolsystem på MINA premisser. Det är inte MINA åsikter som ska styra, som är rätta vägen fram osv. Inte heller DINA åsikter. Utan VÅRA. Vi behöver skapa #Skolvåren tillsammans!

Vissa saker/metoder/verktyg/mål/vision kommer vi vara ense om. Andra kommer vi inte kunnas enas kring. Och det du vad? Det är ok. Ja, det är till och med superduperbra! För precis som jag och du och all personal inom svenska barnomsorgs- och utbildningsväsendet har en massa olika idéer och tankar kring vad som passar just oss bäst, lika många barn och ungdomar finns det, som behöver den där mångfalden. Det skrev jag mer om i #Skolvåren, så läs lite där om du inte gjort det än.

Så min vädjan till just dig är:
Tillåt dig att titta i spegeln, känna efter vad som känns bra för dig, vilka metoder, arbetssätt, principer, mål och visioner du känner är rätt för dig. Dela sen med dig av detta. Du kommer att hitta likar, jag lovar! Och du kommer att finna elever och kollegor som är i hejdundrande behov av just en sådan förskollärare/fritidspedagog/lärare/rektor/medmänniska som dig!

Våga titta i spegeln

Håll fokus på det, snarare än på att försöka strida för det du ser anser rätt. Det som du anser vara fel, kanske är helt rätt för just den individen. Låt då den individen få göra samma resa som du, via spegeln till likarna. För det finns elever och kollegor som behöver hen precis lika mycket som du behövs. Men för att samskapa behöver vi definitivt ta tankespjärn mot varandras idéer, och det ska #Skolvåren också bidra till, tillsammans med all övrig skolutveckling som sker runt om på jorden.

Där har du paletten – mångfalden – som kommer att ge varje lärande individ mycket större möjligheter till hållbart lärande, som leder till att individens potential får optimala betingelser för fortsatt växande! Och visst är det ett tydligt tecken på synkronicitet att en ‘arabisk vår’ för skolan påkallas i Lärarnas Nyheter just idag!

Tycker du att #Skolvåren låter spännande? Läs då här lite mer om det rent praktiska vi tänker oss framöver: bit.ly/1534YO5

Oscar Semb om framtidstroVi kommer inte nå fram på en dag, en månad, ett halvår eller ens ett år. Men det viktiga är att vi faktiskt rör oss framåt! Att vi inser att det är möjligt att samskapa framtiden, för det är det. Håller du med? Har du kanske erfarenhet av samskapande? Dela gärna med dig av dina bästa tips och tricks för ett riktigt givande samskapande!