13 lästa – 13 kvar!

Har nu nått halvvägsstrecket på en av två av årets bokläsarutmaningar jag föresatt mig, att läsa 26 stycken svenska (såväl som 26 stycken engelska) böcker under året, böcker jag hade hemma vid årets början, böcker som jag haft för avsikt att läsa, men inte tagit mig tid till. Men nu skulle det bli andra bullar. Och det har det blivit. Har läst 13 av de svenska böckerna (och läser just nu den 13e engelska boken så jag är i fas där med), och har 13 stycken kvar. (Den andra utmaningen är att läsa totalt 100 böcker under året, och även där är jag i fas, med totalt 47 lästa böcker i år.)

Varje söndag (eller ja, varannan, eftersom varannan är på engelska bloggen) skriver jag en bokreflektion över veckans bok, vilket i sig är något av en njutning för mig, något som blev uppenbart för mig under 2017 års #blogg100-utmaning då jag bokreflekterade varje dag i etthundra dagar i rad. Det finns nämligen både så många fantastiska böcker, men också så fantastiskt mycket tankeväckande, vackert, provocerande, upprörande, chockerande, fascinerande och underbart att läsa i böcker!

När jag läst klart veckans engelska bok tror jag att jag ska ge mig i kast med Amos Oz, fast man kan aldrig så noga veta. Ibland ändrar jag mig när den kritiska stunden infaller då det är dags att öppna boken och bläddra fram till första sidan…

Bloggtorka

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.

The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Volontär på Café Lajvet

Caspian taggade mig på Facebook häromdagen; ett upprop efter kloka kvinnor sugna på att vara volontärer på Café Lajvet.

Svårt stå emot en sådan taggning, kände mig oerhört klok och kastade bums iväg ett mail till Café Lajvet. Fick snabbt svar från Madde, som är huvudansvarig för Café Lajvet, som drivs av Mind Skåne, fick jag veta då vi sågs för ett snack.

Vännen Tess är volontär på självmordslinjen i Stockholm, och en annan klok kvinna jag känner är volontär på densamma i Malmö, så Mind har dykt upp i min värld både en och två gånger. När så Caspian taggade mig, kändes det som en signal att agera. Sagt och gjort, numera kan jag lägga volontär på Café Lajvet på mitt curriculum vitae.

Ser med nyfikenhet fram emot vad det månde leda till (har bokat in mig på ett första pass om en dryg vecka!) – och du, om du är en klok kvinna, som liksom jag lockas av uppmaningen, lägg ett mail till hej at cafelajvet punkt se du med, så kanske vi ses där?!

Tänk det otänkta (bok 12 av 26)

20 maj 2010 signerade PA Ståhlberg mitt exemplar av boken Tänk det otänkta åt mig. Jag tror det var när han höll en föreläsning på IHM Business School i Malmö och jag passade på att få en extra dos PA, något jag mer än gärna ser till att få med jämna mellanrum, ända sedan jag gick en Tänkologutbildning av honom under min tid på Graniten Engineering. Måste varit 2006, skulle jag tro. Certifierad tänkolog är jag minsann. Nummer 198. (Fick googla. Mitt eget CV dök upp. Där stod mitt tänkolognummer. Hade rätt dock. 2006 var det.)

TÄNK KREATIVT
GÖR DET OVÄNTADE
BRYT MOT MÖNSTER
OCH HOPPA ÖVER DET
REDAN TÄNKTA

Han är själv bra på det, PA, att bryta mot mönster och göra det oväntade. I boken självt gör han det, och sätter därmed griller i skallen på mig så fort jag börjar läsa. Bra inledning. Och bättre blir det.

Han skriver om paradigmskifte, beskriver vad paradigm är, och hur de uppkommer. Och utmanar/uppmanar att vara med och delta i skapandet av det kommande postindustriella samhället/nästa paradigm: Att försöka tänka det otänkta är nyckeln till att vara med och skapa den nya mentala infrastrukturen. […] Träna lite varje dag på att tänka det tänkta. De flesta andra tänker och letar i det redan tänkta, det vill säga i de redan befintliga mönstren. Din uppgift från och med nu är att vara en av de personer som verkligen vill förändra och tänka annorlunda.

Och så lyfter PA en av mina absoluta favoritböcker: Nasse hittar en stol av Sven Nordqvist är en underbar bok som just handlar om att inte förstå en stol. En barnbok för vuxna. Rekommenderas!

Tänk det otänkta är en bok som både ut- och uppmanar att blanda logiskt och kreativt tänkande, att fundera lite över balansen dem emellan, att bryta mönster likväl som skapa nya, samtidigt som det finns konkreta frågor att reflektera över liksom tydliga beskrivningar av verktyg att testa för lite mer divergent tänkande.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Samtal om verkligheten – en podklubb

Det är så himla roligt hur saker och ting liksom får snurr när man (läs: jag) skickar ut dem i universum. Skrev i maj månads uppföljning av årets intentioner att jag minsann skulle dra till med ett ChattyMeals… varpå Caspian tjoade via Messenger med frågan: men du, ska vi inte göra vår podklubb som ett ChattyMeals? Jo, sa jag, så klart, och vips, så hade vi gjort två flugor på smällen. Himla smart!

Två flugor?

Jo, alltså, när jag och Caspian hade en fika-date härförleden för att snacka Bokabonnemanget så kläckte Caspian ur sig något som länge varit en av mina drömmar: Ska vi inte starta en podklubb? Joooo, sa jag. (Ni börjar se mönstret va?) Där och då satte vi ett datum för första träffen, och sen spånade vi på hur vi skulle kunna skicka ut podklubben i världen, så att det kom blandat folk, inte samma varje gång. Så det var ju helt logiskt att Caspian såg sambandet till ChattyMeals; tur att han agerar på det också. Kreativitet är fantasi i handling, som han ju själv så klokt sagt!

Temat inför första podklubben är verkligheten, och vi har tillsammans valt ut tre poddar att lyssna till inför samtalet:
1) Avsnitt nr 3 HERMES ur serien Myter och Mysterier
2) BJ Miller på On Being
3) Ashkan Fardost i Frågepodden

Alla tre poddarna berör verkligheten (eller verkligheterna, för kanske finns det fler än en?) i en eller annan form. Om det och mycket annat språkar vi när vi möts. Och om du inte har möjlighet att komma, så kan du alltid inleda ett samtal med oss om verkligheten i FB-eventet, om så bara för att markera att det finns fler dimensioner än den fysiska att relatera kring!

Walk n Talk – jaaaa!

Hon skickade mig ett mess, Inga-Lill, och frågade om vi inte skulle ta en walk n talk, något vi snackat om i evigheter och likförbaskat inte kommit till skott med. Snabb som attans svarade jag JAAAA!

Inga-Lill och jag är med i samma MasterMind-grupp sedan drygt fem år tillbaka, och har, tillsammans med Charlotte och Wivan, kommit att stå varandra väldigt nära. Så där nära, ni vet, att det går att säga precis vad som helst, i fullständig visshet att vad det än är, så famnar mina MasterMind-kollegor mig, till fullo.

Är så oerhört tacksam för att ha varit del i att bygga en sådan gemenskap, en gemenskap jag verkligen värnar om, en gemenskap som betyder oerhört mycket för mig. Det ger en trygghet, en känsla av tillit som är fantastisk. Utan vårt regelrätta MasterMind:ande hade vi aldrig kommit varandra så nära, och det är också den främsta anledningen att vi vidmakthåller vår grupp, med regelbundna SKYPE-samtal i 1,5-2 timmars tid var tredje-fjärde vecka eller så. Det kostar tid och energi, det gör det. Och det är en investering som ger mångfalt i retur!

Just på denna walk n talk spånade vi på ett mer konkret samarbete, i någon form… mer om det vad det lider. Vi har nämligen redan bokat in en spånskiva i slutet av månaden, något jag med spänning och nyfikenhet ser fram emot. Innan dess ska vi dock sammanstråla alla fyra för första gången på allt för länge – oh, som jag längtar!