Det ovissa. Älskat eller avskytt?

Jag har hatat det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Usch vad jag tyckte det var otäckt. Läskigt rent ut sagt.
Tyckte inte om det ovissa. Räddes det okända.
Avsaknaden av kontroll skrämde mig.

Det var innan jag insåg att det där med kontroll är ganska övervärderat.
För att inte tala om feltolkat…

Nu. Nu älskar jag det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Oh, vad jag älskar det. Som ett barn på julafton! Tycker om det ovissa. Gläds åt det okända. Jag vet att något kommer ske, att något kommer skifta.

Kanske mitt skifte från det första till det andra sättet att relatera till det ovissa har att göra med min grundläggande och medvetet naiva syn på livet och universum: att det är gott och att det blir bra. För det är vad jag vet. Att även de mest omstörtande och omvälvande sakerna som inträffat i mitt liv – på sikt åtminstone – har blivit bra.

Nu har jag kanske inte varit med om så mycket omstörtande och omvälvande saker, så att det är därför jag kan säga detta med sådan visshet? Ja. Kanske. Men samtidigt, det jag har varit med om, har för mig varit både omstörtande och omvälvande (gemensamma nämnaren för alla dessa skeden: skilsmässa och/eller flytt). Och jag tycker inte vi ska jämföra smärta och gradera den. Det som gör jätteont i mig gör ju faktiskt jätteont i mig, oavsett om du varit med om nånting långt mer (eller mindre för den delen) traumatiskt som gjorde jätteont i dig.

Min relation till det ovissa har stor inverkan på hur jag möter livet. För livet består till stor del (största delen, kanske?) av ovissheter. Om jag räds dem, är det som om jag räds själva livet. Om jag älskar dem, eller åtminstone är öppet och ärligt nyfiken på dem, så är det ju så jag möter livet i stor utsträckning också. Åtminstone är det min erfarenhet, efter att ha gått från avskyn till nyfikenheten.

Det ovissa.
Älskat eller avskytt?

Hammurabi och tankevurporna

Morgontwittrade mig in i en dialog som föranledde en hjärnspinn:

Codex Hammurabi

De senaste tre åren har jag hållit en två-dagars kurs i Kvalitets- & miljösystem på en Yrkeshögskola, och jag börjar berättelsen med en historisk vandring, med startpunkt just hos kung Hammurabi. I Codex Hammurabi finner vi nämligen de första skriftliga bevisen på krav om kvalitetssäkring. en av lagparagraferna beskriver konsekvenser av byggfusk. Om ett hus rasade och skadade/dödade människor, och det kunde kopplas till en fuskande byggherre, så skulle byggherren böta med sitt eget liv. Ganska tufft, och jag är glad att vi (de flesta länder åtminstone) gått från öga för ett öga-tänket.

Att jag kopplade till Hammurai gjorde dock att jag började fundera över den utveckling som skett inom kvalitetssäkring. Under årtusendena har olika saker legat i fokus, och det har gått från att vara just en kvalitetskontroll som utförs i efterhand, där man kontrollerat om saker håller måttet, till att bli mer och mer av en kvalitetssäkring under processens gång. Ju tidigare du upptäcker ett fel, eller möjligt fel, desto mer kostnadseffektivt är det.

En av tankevurporna jag gjorde, ligger i kopplingen mellan kontroll och betyg.

Mycket av kvalitetssäkringsprocesserna inom industri och näringsliv har nått så pass långt att det nu finns momentan återkoppling på det som produceras. I samma stund som en temperatur eller ett varvtal är fel, korrigeras detta, eller så stängs processen ned, tills rätt betingelser är återställda. På detta vis minimeras kassation t ex.

Jag har inte riktigt tänkt klart här, men nog är mycket av betyg, och kanske även individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal, att likna vid kvalitetskontroll?

De sistnämnda borde vara mer den där realtidsåterkopplingen som sensorer slår vakt om i processindustri, men jag har inte själv upplevt att det verkligen är så. Det jag personligen sett av IUP:er och utvecklingssamtal känns fortfarande ganska reaktivt på något vis.

Jag vet att det finns lärare runt om i landet som med modern teknologi lyckas göra feedback och feedforward mer som realtidsåterkoppling! Elias Giertz skriver faktiskt om det just idag, efter att han lyssnat till Katarina Lycken#SETT2013. Jag hoppas detta väcker nyfikenhet så att fler lärare vågar testa ett mer direkt återkopplande, som det Katarina berättar om.

En annan tankevurpa jag gjorde är varför vi har sådant stort behov av kontroll? Var kommer det från? Är det så att vi har en grundläggande misstro till saker och ting? Är det medfött? Var det en överlevnadsfråga? Eller är den misstron ett skapat mönster, som vi likväl skulle kunna göra om till något annat? Gagnar det samhället fortfarande eller återskapar vi det generation efter generation av gammal hävd? Jag ska fundera över fler frågor att ställa mig själv kring denna andra tankevurpa.

Ja, som ni märker, här finns mer att upptäcka för mig. Så snälla, ge mig lite tankespjärn i frågan så att mina tankar kan mogna! Vilka frågor väcks i dig när du läser detta?