An epidemic of harshness

I used to have an inner dialogue akin to a mix of Hitler/Mao/Stalin, or that’s how I remember it, anyway. I don’t anymore. The voices of dictators inside myself, is a thing of the past. I can’t pinpoint an exact time when they stopped, but gradually, over these past 10 years or so, their once overpowering and loud voices got more quiet, less frequent, and nowadays, I basically don’t hear them, at all.

I know the moment where I realized I didn’t have to believe them, didn’t have to act out their orders. It’s probably 9 years ago, by now. Coming for a session with my therapist, I didn’t have cash with me, to pay for the session. I berated myself, prostrated myself, viciously whipped myself with verbal lashes. So ashamed of myself, stuck in the feeling that I was disrespectful to my therapist. She looked at me, astonished at what she saw. Asked ”Why are you so hard on yourself?” and I gasped ”You don’t have to be?”. ”No”, she said, continuing, ”I would have just said ‘I didn’t bring cash today, I’ll bring it next time”.

Flabbergasted, my only respons was ”You can do that? You don’t have to whip yourself into submission for failing to live up to your own standards?”.

That was a pivotal moment in me, discovering myself.

Since then, I’ve come such a long way that the dictators rarely, if ever, let their voice reverberate within my head.

I quite often recount this story with coach clients, because I’ve found most people recognize this. All but one client, actually. And I’ve had coaching conversation with hundreds of people by now.

All.

But.

One.

Of those I’ve brought this up with, recognize this in themselves. harshnessThat has led to me to the conclusion that there is a raging epidemic, spread across the globe, across the human population. At least within the Western hemisphere. An epidemic of inner harshness. A harshness that makes us behave internally in a manner we would never want to expose another living being to.

And the problem with this epidemic is that it’s all but invisible. Because when I see someone that I really admire, I compare my inside (my inner climate) with someone else’s outside. Having no clue. Absolutely none, as to what that person’s inner dialogue sounds like. He/She might look like he/she has it all together, on the outside – but what goes on within?

In, and of, heaven

Today, in a coaching session with my coach, I found myself in heaven. Cuddled up in my armchair, with Carla on SKYPE, talking, listening, reflecting, and most of all, being.

Sharing the sensations of the past months, the conversations, meditations, insights. Experiences. And wham – I’m there. In heaven. In the softest of places, simply being. My voice, in communion, getting more gentle, soft-spoken. Pulse, breath, all slow down, calmness reigns. Indicating the state I’m in.

To meditate on a pinprick of light, in the middle of my chest. A pinprick of pure light, love, compassion, happiness. A pinprick which slowly grows, filling up every cell of my body, going further, beyond the physical boundaries of my body. Slowly expanding, with every intake of breath, pausing on every exhalation. Inhalation, expansion. Exhalation, stillness.

pinprick

Expansion – Stabilization. Expansion – Stabilization. Expansion – Stabilization.

The pinprick grows, meter by meter, kilometer by kilometer, country by country. I envision my beloved friends and family, spread across the globe, bathing in the light, love, compassion, happiness stemming from deep within my chest. Love guides me to them.

Soon, it’s as if I am at the crest of this wave, the wave of expanding light, love, compassion, happiness. I am in it, as well as of it. Experiencing and witnessing, all at once. Not in one spot along the rim of the ever-expanding pinprick, but all over it. In every single point, in all dimensions.

I see the Earth, this blue and green planet, then the moon comes into focus, followed by our solar system. The pinprick engulfing the Milky Way, while I continue to ride its crest, expanding into another galaxy, and another, and another…

The sensation of falling backwards, into infinity, with all that is, right in front of me. Being in it, as well as of it. I am it. Infinity. Heaven. On Earth. All of universe is right there, within me. I can feel the sensation, pulsing, pulsing, slow, but steady. A pulse felt in all that is me, today, now. My skin, hair, eyes, all of my inner organs, my heart, brain, all my senses.

It’s as if I’ve gained an extra sense. There’s sight, sharper than before. But known to me. There’s smell, hearing, taste. Touch. Nerve endings tuned in to notice minute details. All known to me, since eons. But richer, sharper, more attuned to actually performing to their fullest capacity.

And then. Something else. Universality. A sense which enriches all the other senses, a heightener. Boosting, maximizing. And then some.

I am in, and of, the universe.
I am not merely human, I am it all.
All that breathes, all that lives, but more, still more.

I am stardust.
Stellar wind blows through me.
I am in, and of, heaven and earth, and all that has ever existed.
And I am not alone. This is what we all are, where we all are.

Known to some, unknown to many. Including me. Up until very recently. But not anymore. Once experienced, it cannot be un-experienced. Like reading. Internalized, forever a part of me.

I just never knew. Wasn’t ready for it before. But it was always there. Within.

I know this. There is no need to search for heaven. It’s already within you. Open up to it. That’s the only thing to do, nothing else, because when the student is ready, the teacher appears.

#FourFitChallenge

Har framgångsrikt avslutat min vecka med utmaningen #FourFitChallenge. Tillsammans med (hittills) 1068 andra har jag valt att under en veckas tid enkom använda fyra klädesplagg (under-, tränings-, ytter- och och arbetskläder undantaget).

Så här står det på #fourfitchallenge-hemsidan:

FYRA PLAGG I EN VECKA PÅVERKAR MER ÄN DU TROR. 

Låt din garderob bestå av endast fyra plagg i en hel vecka. Undantaget under­kläder, tränings­kläder, ytter­plagg och arbets­uniform. Matcha fritt med olika skor och accessoarer. Vädra plaggen i första hand under veckan, tvätta om det behövs.

Börja vilken dag du vill, vilken vecka du vill, ända fram till den 30 november. Du sätter ditt startdatum för din Four Fit Challenge när du anmäler dig. 

VARFÖR?

Vi svenskar slänger ca 8 kg textilier per person och år. Kläder och annat som påverkat miljön negativt både när det producerats och kasserats. Så kan vi inte ha det. Utmana dig själv att tänka mer hållbart kring mode i höst. Återanvänd det du redan har och tänk igenom dina inköp. Shoppa och klä dig mer klimatsmart helt enkelt!

Den kallare årstiden har redan gjort sitt inträde, och då är min huvudsakliga klädsel jeans och en ullfleece från Ivanhoe of Sweden, och även om jag sällan går i samma tröja en hel vecka (har tre stycken i olika färger som jag normalt sett saxar mellan), så har det inte känts som en svår utmaning för mig.

day 1

#fourfitchallenge – Day 1

#fourfitchallenge - Day 2

#fourfitchallenge – Day 2

#fourfitchallenge - Day 3

#fourfitchallenge – Day 3

#fourfitchallenge - Day 4

#fourfitchallenge – Day 4

#fourfitchallenge - Day 5

#fourfitchallenge – Day 5

#fourfitchallenge - Day 6

#fourfitchallenge – Day 6

#fourfitchallenge - Day 7

#fourfitchallenge – Day 7

Som du ser, har svarta jeans, min Beata och en svart respektive vit långärmad topp utgjort stommen i min #fourfitchallenge. Till det en svart och en vit sjal, för att ge lite variation. Ser minst två vänner på listan över #fourfitters, och är glad över att jag gör dem sällskap. Hakar du på?

Jag läser mina skrivna ord högt

Fast tyst. I mitt inre. När jag skriver.

Jag läser mina skrivna ord, under tiden jag skriver dem, fast tyst. I mitt inre.
Rytmen blir viktig. Allt viktigare. Tror inte jag skrev så här för ett år sedan, rytmiskt, i mitt inre, hör hur orden, meningarna, skiljetecknen hänger ihop. En paus här, ett mellanrum där. Allt för att möjliggöra något mer, något bortom orden. Där känslan kan förmedlas, och byggs, i dig, precis som den skapas i mig, när jag läser och skriver, skriver och läser, samtidigt.

Letar ord. Finner dem. Ibland. Ibland inte. Går vidare.
Läser alltid om innan jag publicerar. Men filar inte oändligt på mina texter, det gör jag inte. Ibland går de snabbt att skriva. Oftast tar det lite tid, fast inte dagar. En timme. Kanske två. Men då uppbrutet, annat hamnar emellan. Ibland är det riktigt bra, för texten växer, min avsikt tydliggörs, i mellanrummet jag ger mig själv då jag släpper taget om det skapade, för ett ögonblick, en stund, en timme, dag, vecka i sällsynta fall.

Ofta har jag kanske en rad att utgå från.
En podcast. Ett citat. En tanke som jag fångade i flykten, i syfte att skriva om den, utveckla den, sätta kött på benen. Ge den svartvita världen färg. Måla. Med ord.BoldomaticPost_Undrar-om-jag-med-skiljetecke

Jag är lite kluven dock. Skriver ju både på svenska och engelska. Inte medvetet, strategiskt. Mer slumpen som avgör. Det bara blir som det blir. Oftast är det orden som styr, känslan jag vill förmedla, och var jag bäst förmår göra det, utifrån min vokabulär.

Har nog aldrig tittat på hur jag skriver. Har bara skrivit. Lite intressant att notera hur jag – även i detta nu – läser orden högt, fast tyst, för mig själv. Tonfallet är viktigt.
Undrar om jag, med skiljetecken, radbrytningar, styckesindelningar, lyckas förmedla den melodiska rytm jag förnimmer i mitt inre. Vad förnimmer du?

Americanah!

Har du läst den?
Jag har.

americanahAmericanah är en sån där bok som leder mig in i en ny värld, ger mig en upplevelse jag aldrig personligt erfarit, öppnar vyer, möjliggör helt nya tankar, flippar upp och ned på mina ignoranta blinda fläckar, som när de landar är något lite mindre blinda. En förståelse, eller, åtminstone en glimt av förståelse, jag ser och erkänner att jag inte vet, att det finns saker jag aldrig kommer få uppleva själv, aldrig kan säga att jag till fullo förstår hur det känns.

Tänk så fantastiskt det är att jag kan få knapra min ignorans i kanten, ta små myrsteg in i de sfärer som jag aldrig kommer befinna mig i, för att jag är den jag är, född där jag är född, med allt som följer med det privilegium jag bara tar för givet så som medborgare i ett av de – på många sätt, åtminstone statistiskt – mest välmående länderna på jorden.

Böcker.
Älskar dem.
Älskar berättelserna, orden, bilderna som målas upp för mitt inre, känslan som förmedlas. Hur jag inte kan få nog av vissa, medan andra förblir olästa, eller stängs igen efter 10 – 20 – 30 sidor. Fångar mig inte. Nått som stör. För min del är det oftast berättelsens rytm, ordens sammansättning, anslaget, hur boken pratar med mig. Ibland känns det som jag och en tilltänkt bok är som två likadana magneter. Ni vet, det går inte att få ihop dem, hur man än försöker. De är inte menade att sättas ihop. Så är det med mig och vissa böcker. Och idag har jag inga problem med det. Som yngre hade jag svårt att acceptera det. Såg det som att jag fallerade på något vis, så jag hade en stentuff inre regel som sa att om jag började på en bok så slutförde jag den. Den regeln har jag fimpat sedan en 10-15 år, men den hängde i länge. För länge.

Americanah var inte en av de böckerna dock. Snarast tvärt om. Vi klickade direkt, jag och Americanah. Språket. Humorn. Klimatet, dofterna, synerna. Allt ovant, annorlunda, och därför lockande, nyfikenheten väcktes omgående. Läs den. Och du – har du inte sett Chimamandas TED Talk om The danger of a single story så gör du det med!

Satte den i händerna på maken när jag läst klart den, och även han gav uttryck för samma upplevelse som jag. Fascinerande bok. Nu ska den tillbaka till biblioteket så någon annan kan få glädjen att läsa den! Men kanske du kan ge mig tips om någon annan bok att lägga händerna på när jag ändå tar mig till bibblan? Gärna en som, likt Americanah, ger mig tankespjärn. Har du någon sådan på lut?

 

Beauty surrounds us

I don’t think I’ve ever experience the beauty of fall as I am this year. And I don’t think fall has gotten more beautiful – I think the change is in me. I’ve never been so aware, never taken the time, to look, to see the colors, the contrast, the smell, the vibrancy. The energy!fall love 1
I’ve become better calibrated. It’s like I’ve been fine tuned. My senses are functioning, on a whole new level. Whole heartedly.
I notice. I take it in. All of it.
For the first time, it feels as if I fully n o t i c e all the beauty that surrounds me.fall love 4

It’s been there before. Of that I am certain.
But it was never a part of my reality, in the way it is this year.
Because this year, my eyes have opened.
They take it all in, all that is, and always has been.
The texture, colors, smells, movement.
Wind. Sunshine. Dark clouds.
The heaven and earth.
fall love 5The withered hops in the allotment.
fall love 2

The horse chestnut leaves, glowing orange.fall love 7

The black walnut tree. The bark, the lichen, the leaves. And the fruits!fall love 6

The last holly hock, smiling at me, as I pass it. I have to stop. I ask if I may take its portrait. Of course, it tells me, smiling.
I smile back.fall love 3

It feels as if a view has lifted off my eyes. And my heart.
As I take it all in, I can feel myself expand, my awareness, love and gratitude for the beauty of the world fill me up, every cell of me.

Life.
I love it.
See it.
And live it.

Do you notice the beauty that surround you?

Podcast 43/52 – How are you?

Guess what? I have a new podcast for you this week. At long last, you might think, perhaps getting fed up with On Being, Good Life Project and One You Feed, with a few others sprinkled on top these past 42 weeks. If that is so, today is your lucky day!

I stumbled upon ProBlogger a month or two ago, and have listened to a handful of episodes. If you are into blogging and want to expand your blogging skills, I would definitely recommend that you check out the entire podcast series from ProBlogger. But this episode holds value to each and every one of us, regardless if we blog or not.

Darren Rowse goes personal, and invite his listeners to do the same, truly asking ourselves the question: How Are You?

HowAreYouIt’s a question that invites an honest look at a lot of areas of life, perhaps all. If you’re up for it. Otherwise, pick one, and go deep.

Health? Diet? Exercise?
Love? Relationships? Friends? Family?
Parenting? Hobbies? Work?

As I ask myself How are you, in general I’ve never been so well, as I am today. As far as I know, I have my health, I eat better than ever, move about daily, even though, if I’m honest – there’s a nagging sense of wanting to be stronger and have more stamina. So there’s something to look into some more. Or. Perhaps I should just get on it, instead of looking into it… I mean. I know what it takes. Knowing myself, the best way to go about it, is to make a plan. Once I commit to a plan, it seems I don’t have a hard time sticking to it. So a plan it will be.

I listened to this podcast two times, back to back, so there is something about How are you that beckons me. It’s very easy to just breeze over a question like this one, especially since in many English-speaking countries it’s a greeting phrase, and not really meant to be answered honestly. Or? I wonder if I am?