Senaste månadens rekord

Cyklade till Slottsstaden i morse för den första omgången av Ett Hyvens Nätverk, en idé jag och Anders Roos spunnit på i ett par månaden och nu sjösatt. Spännande fortsättning följer – det kändes härligt bubbligt av pockande nyfikenhet efter morgonens möte!

Sen cyklade jag hem, bara för att hoppa in i Pernillas bil, för ett möte hos en potentiell kund för vårt koncept kring personlig grupputveckling, som vi så tjusigt kallar det. Bra mycket bubblande nyfikenhet både under och efter även det mötet – blir spännande att se vad vi kan samskapa där!

Sen cyklade jag till Gott Barn för möte med socialsekreterare och familjehem, ett möte som kändes väldigt fint och gemytligt. Cyklade hem därefter. Bara för att komma på att jag  glömt hämta cykelhjälmen som jag glömde efter gårdagskvällens gitarrlektion. Så jag kastade bara in min väska och satte mig på cykeln igen, hämtade hjälmen, och kunde inte hjälpa det – så det blev en extra cykeltur runt Bulltofta på vägen hem.

Väl hemma satte jag mig framför datorn… men det var som hade jag myror i benen. Ville ut. Igen. Som tur är var det någon i Pokémon Go Husie-gruppen på FB som lagt ut ett förslag på raid på Children´s Watchtower, så jag kastade mig på cykeln, tog en lång omvägsrunda dit, och en något kortare omvägsrunda hem.

Allt som allt har jag idag cyklat närmre 37 kilometer. Känns riktigt skönt – och av någon underlig anledning känns det som jag lätt kunnat cykla dubbelt så mycket. Och nu ska det ju bli sol och värme i ett par dagar, så vem vet, månadens cykelrekord kanske bara står sig en dag eller två?

Hej då 2017

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

På glänt.

Cyklade hem från möte med Gott Barn, med Vi är i advent i öronen via Spotify, och kom förbi Husie församlingshem där jag fick syn på följande uppmaning:

Jag var tårögd redan innan, av en salig blandning (som blogginlägget Vi är i advent vittnar om), och när jag läste vepan stockades gråten i halsen på mig. Jag har blivit bättre på att undvika oroskänslor. Men just för Goda Barn (mina, dina, våra!) är det svårt emellanåt, sirenen vid namn Oro sjunger vackert och lockar, pockar, vill inget hellre än att dra ner mig i djupet där ångest och rädsla gör oron sällskap.

Jag gör mitt bästa för att inte falla för Orons skönsång, men märker, t ex på hur jag reagerar på vepan på församlingshemmet, och för den delen även till Vi är i advent-skivan, att känslorna lurar precis under ytan. Och det är ok. Jag låter mer än gärna känslorna strömma genom kroppen min. Kanske för att jag blivit bra på att låta dem göra just det: strömma genom mig, inte stanna kvar, inte krampaktigt hålla fast vid dem, inte fastna i ältandet. Känslorna fyller mig, tar över alla förnimmelser, men likt en våg, så klingar de bort ganska snabbt. Kvar står jag, tacksam för förmågan att känna, och lika tacksam för förmågan att släppa taget, att låta gå.

På sätt och vis är det vad som händer, när en ställer dörren på glänt: plötsligt ställs jag inför nya bekantskaper, nya situationer och nya relationer, åtminstone om man, som jag, eftersträvar att dansa med den som knackar på dörren, vem det än månde vara. Det ger mig nya perspektiv, min värld expanderar och jag med den… och så exploderar jag emellanåt – så människa jag är – i känslor, av något så futtigt som en vepa på ett församlingshem.

 

Vi är i advent

Vi är i advent. Och skivan med samma namn går nu att köpa (t ex på Amazon men även i församlingen – på helgens konserter och gudstjänster såväl som releasefesten i församlingshemmet) samt lyssna till på Spotify. Jag har lyssnat om och om sedan i morse, Spotify har gått varm, och jag rörs till tårar både nu och då när jag lyssnar. Ja. För att det är vackert. Så klart. Att sjunga i kör är något av det bästa jag vet, och just denna kören (Södra Sallerups kyrkokör, en damkör under ledning av Jens Eriksson), har borrat sig djupt in i mitt hjärta och mitt väsen.

Också för att jag minns vem jag var, var jag var, förra året då vi spelade in skivan strax efter jul. Som tiden går…

Och hur slagverkaren utstrålade den mest harmoniska och glädjespridande energi i dagarna två – jag blev på gott humör bara av att iaktta honom in action!

Men kanske för att jag satte på skivan på Spotify när jag stod i begrepp att sätta mig på cykeln till ett av mina Gode Barn, även för alla själar vars öden hänger på så sköra trådar. Som God Man har jag Goda Barn i åtanke, befintliga såväl som före detta, mina såväl som dina. Men också de vars berättelser jag kan välja att ta del av inom ramen för #metoo, #allavi, #vardeljus och många många andra taggar.

Jens Eriksson och Martin Runborg, båda anställda i Husie församling, har arrangerat och/eller skrivit musiken vi sjunger, ömsom nytt och gammalt, och det är stämningsfullt, rogivande och otroligt grann musik.

Vi är i advent bidra till att skänka ljus och värme, gemenskap och glädje i dessa tider. Kanske till och med en och annan tår? Av glädje, av igenkänning, av minnen, kanske när barnen tar i från tårna, eller när du upptäcker ett extra stämningsfullt parti som talar till dig!

Han drog nitlotten han.

59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.

Vad göra mer än vänta?

Läste Viktor Bankes artikel om att fler självmord är att vänta bland ensamkommande barn, många av dem hazarer från Afghanistan. Igenkänning till 100%. Önskar amnesti. Känns som det enda som kan rädda dessa barn och ungdomar, inklusive de jag kommit nära som hamnat i samma sits. Men hur ska jag våga tro att de som fyllt 18 kommer omfattas?

Att se någon kämpa och slita, för att sen fullkomligt sänkas. Efter ett par veckors fullkomlig hopplöshet, ”komma tillbaka till de levande”, till och med skratta emellanåt… Sitter här med en klump i halsen, vet att oddsen för att beviljas prövningstillstånd hos migrationsöverdomstolen är oerhört dåliga. Kommer sista chansen att överklaga i Sverige att glida oss ur händerna? Om två-tre veckor vet vi, om prövningstillstånd medges eller ej. Om ej – vad väntar då?

Under tiden får andra av dessa goda barn PUT och ingen – ingen! – kan se en tydlig tråd, som gör att man kan säga Har du denna bakgrunden får du stanna, har du istället denna kommer du få avslag, för det finns ingen sådan genomgående tråd. Besluten verkar tas helt slumpmässigt, och det tror jag gör det hela än värre. Ett lotteri, med liv…

Oh, det är så grymt. Styrkan i dessa barn och unga, som lämnat allt som är dem känt, som upplevt våld, hot, smärta. Och sen ändå hamnar i en skolbänk, där de tragglar svenska verb, lär sig uttala kanske, som är så mycket svårare på skånska än på stockholmska, frågar efter hur mjöl stavas… Hur de förmår leva ett ”vanligt liv” fast fortfarande inget i deras bakgrund, i deras berättelse, i deras situation, är vanligt? Fast osäkerheten är total, och när som helst kommer kallelsen som säger att nu är det din tur att spela rysk roulett – asylutredning stundar, där ingen, verkligen ingen, kan vara säker på beslutet, eller ens gissa med någon slags rimlig chans att gissa rätt.

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Vaga och odetaljerade berättelser, lyder omdömet allt för ofta, när det jag ser och hör, är detaljerat så det skär i hjärtat mitt. Jag ryser inombords, av fasa, av förtvivlan. Önskar att ingen ska behöva uppleva sådant som vissa av dessa själar fått utstå, under sina korta liv. Tanken på hur jag, eller än värre, mina barn, skulle kunna hamna i en motsvarande situation, att tvingas fly, fly för våra liv, fly från hopplöshet och ett land utan framtid… och sen hamna i en chimär? Ett land, där trygghet finns, fast du omfattas inte, ett land där framtiden blir påtaglig och upplevd, bara för att sedan ryckas från dig?

#vistårinteut men vi slutar aldrig kämpa.
Men vad göra mer än vänta?

Ute på djupt vatten

Barnombudsmannen granskar just nu den allvarliga situationen i Sverige för ensamkommande barn och unga. BO har under lång tid samlat och fått information om självskador, självmordsförsök och fullbordade självmord. 6 februari inkom även en anmälan från rörelsen #vistårinteut om det allvarliga läget för gruppen.

Så inleds det, #vistårinteut:s pressmeddelande angående BOs granskning 170215. och det fortsätter. Paragraf efter paragraf som gör en enda sak: visar hur ovärdigt det är för Sverige att fortsätta på inslagen väg. Omänskligt är vad det är, att behandla människor på det vis som görs.

Det främsta skälet till att den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos ensamkommande barn och unga mår är att de system som byggts upp kring ensamkommande barn och unga, den samverkan som skapats, de utredningar som gjorts och det stöd som getts, fullständigt slagits i spillror av denna nya lag och tillämpning av lagen. Det ger ett glapp i hela systemet. För barnen blir konsekvensen kaos, splittring, hopplöshet och ett fullständigt förödande utanförskap. Vi har numera många barn som helt står utanför våra trygghetssystem och som saknar bostad, skolgång och kontakt med trygga vuxna.

Ja. Allt för många barn och ungdomar, och i många fall unga vuxna (många av dem åldersuppskrivna, och när du bedöms vara över 18 år gammal faller stödstrukturerna som käglor…), drabbas av just detta, kaos, splittring, hopplöshet och utanförskap.

Och jag förmår/vill inte ens skriva det jag vet – det är inte min berättelse att förtälja -, det jag personligen upplever just nu, som närstående, för det är nog det ord som bäst beskriver den roll jag har för en av dessa unga, som fallit ned i den mest nattsvarta hopplöshet.

Jag är ute på djupt vatten här. Vet inte vad jag ska göra. Otillräckligheten knackar på, dag efter dag. Famlar runt mig efter stöd och råd, och har, som tur är, vänner som kan ge just det. Jag får stöd, så jag kan stödja. Jag får råd, så jag kan råda. Så funkar det. Ibland faller jag ner i hopplösheten även jag. Som att fajtas mot väderkvarnar. Men jag stannar inte där. Där kan jag inte göra någon nytta, inte ens finnas där förmår jag göra om jag fastnar i det förlorade hoppet. Så jag kravlar mig upp, och kör på, samtidigt som jag känner att det tar. Det tär. Kostar på.#vistårinteutSom tur är finns det ljusglimtar. Om än inte i just detta fallet, så i andra, också mig närstående unga, som det går bra för. Jag gläds, jag insuper lycka, vilja och hårt arbete, en läranderesa som visar en progression på ett halvår som är helt fantastisk. I detta samlar jag kraft. För så här är det: #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa!