Han drog nitlotten han.

59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.

Vad göra mer än vänta?

Läste Viktor Bankes artikel om att fler självmord är att vänta bland ensamkommande barn, många av dem hazarer från Afghanistan. Igenkänning till 100%. Önskar amnesti. Känns som det enda som kan rädda dessa barn och ungdomar, inklusive de jag kommit nära som hamnat i samma sits. Men hur ska jag våga tro att de som fyllt 18 kommer omfattas?

Att se någon kämpa och slita, för att sen fullkomligt sänkas. Efter ett par veckors fullkomlig hopplöshet, ”komma tillbaka till de levande”, till och med skratta emellanåt… Sitter här med en klump i halsen, vet att oddsen för att beviljas prövningstillstånd hos migrationsöverdomstolen är oerhört dåliga. Kommer sista chansen att överklaga i Sverige att glida oss ur händerna? Om två-tre veckor vet vi, om prövningstillstånd medges eller ej. Om ej – vad väntar då?

Under tiden får andra av dessa goda barn PUT och ingen – ingen! – kan se en tydlig tråd, som gör att man kan säga Har du denna bakgrunden får du stanna, har du istället denna kommer du få avslag, för det finns ingen sådan genomgående tråd. Besluten verkar tas helt slumpmässigt, och det tror jag gör det hela än värre. Ett lotteri, med liv…

Oh, det är så grymt. Styrkan i dessa barn och unga, som lämnat allt som är dem känt, som upplevt våld, hot, smärta. Och sen ändå hamnar i en skolbänk, där de tragglar svenska verb, lär sig uttala kanske, som är så mycket svårare på skånska än på stockholmska, frågar efter hur mjöl stavas… Hur de förmår leva ett ”vanligt liv” fast fortfarande inget i deras bakgrund, i deras berättelse, i deras situation, är vanligt? Fast osäkerheten är total, och när som helst kommer kallelsen som säger att nu är det din tur att spela rysk roulett – asylutredning stundar, där ingen, verkligen ingen, kan vara säker på beslutet, eller ens gissa med någon slags rimlig chans att gissa rätt.

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Vaga och odetaljerade berättelser, lyder omdömet allt för ofta, när det jag ser och hör, är detaljerat så det skär i hjärtat mitt. Jag ryser inombords, av fasa, av förtvivlan. Önskar att ingen ska behöva uppleva sådant som vissa av dessa själar fått utstå, under sina korta liv. Tanken på hur jag, eller än värre, mina barn, skulle kunna hamna i en motsvarande situation, att tvingas fly, fly för våra liv, fly från hopplöshet och ett land utan framtid… och sen hamna i en chimär? Ett land, där trygghet finns, fast du omfattas inte, ett land där framtiden blir påtaglig och upplevd, bara för att sedan ryckas från dig?

#vistårinteut men vi slutar aldrig kämpa.
Men vad göra mer än vänta?

Ute på djupt vatten

Barnombudsmannen granskar just nu den allvarliga situationen i Sverige för ensamkommande barn och unga. BO har under lång tid samlat och fått information om självskador, självmordsförsök och fullbordade självmord. 6 februari inkom även en anmälan från rörelsen #vistårinteut om det allvarliga läget för gruppen.

Så inleds det, #vistårinteut:s pressmeddelande angående BOs granskning 170215. och det fortsätter. Paragraf efter paragraf som gör en enda sak: visar hur ovärdigt det är för Sverige att fortsätta på inslagen väg. Omänskligt är vad det är, att behandla människor på det vis som görs.

Det främsta skälet till att den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos ensamkommande barn och unga mår är att de system som byggts upp kring ensamkommande barn och unga, den samverkan som skapats, de utredningar som gjorts och det stöd som getts, fullständigt slagits i spillror av denna nya lag och tillämpning av lagen. Det ger ett glapp i hela systemet. För barnen blir konsekvensen kaos, splittring, hopplöshet och ett fullständigt förödande utanförskap. Vi har numera många barn som helt står utanför våra trygghetssystem och som saknar bostad, skolgång och kontakt med trygga vuxna.

Ja. Allt för många barn och ungdomar, och i många fall unga vuxna (många av dem åldersuppskrivna, och när du bedöms vara över 18 år gammal faller stödstrukturerna som käglor…), drabbas av just detta, kaos, splittring, hopplöshet och utanförskap.

Och jag förmår/vill inte ens skriva det jag vet – det är inte min berättelse att förtälja -, det jag personligen upplever just nu, som närstående, för det är nog det ord som bäst beskriver den roll jag har för en av dessa unga, som fallit ned i den mest nattsvarta hopplöshet.

Jag är ute på djupt vatten här. Vet inte vad jag ska göra. Otillräckligheten knackar på, dag efter dag. Famlar runt mig efter stöd och råd, och har, som tur är, vänner som kan ge just det. Jag får stöd, så jag kan stödja. Jag får råd, så jag kan råda. Så funkar det. Ibland faller jag ner i hopplösheten även jag. Som att fajtas mot väderkvarnar. Men jag stannar inte där. Där kan jag inte göra någon nytta, inte ens finnas där förmår jag göra om jag fastnar i det förlorade hoppet. Så jag kravlar mig upp, och kör på, samtidigt som jag känner att det tar. Det tär. Kostar på.#vistårinteutSom tur är finns det ljusglimtar. Om än inte i just detta fallet, så i andra, också mig närstående unga, som det går bra för. Jag gläds, jag insuper lycka, vilja och hårt arbete, en läranderesa som visar en progression på ett halvår som är helt fantastisk. I detta samlar jag kraft. För så här är det: #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa!

En vecka…

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?

Så förgör du henne.

Tänk.nedhuggna träd
Du kan hugga ner ett träd, och om rotsystemet inte ger upp, så lär det skjuta skott ånyo. Växtligheten har en förmåga att fortsätta växa även under de tuffaste omständigheter. Ger sig inte. Kommer igen, och igen, och igen. Alla som försökt göra sig av med kirskål vet precis vad jag talar om.

Men en människa?
Hugger du ner en människa, oaktat om fysiskt eller mentalt, så förgör du henne. Kan du sätta dig in i en situation, där du hellre skulle ta ditt eget liv, än att åka tillbaka till ett land du flytt? Vad skulle krävas för att du skulle fatta ett sådant beslut?

Desperationen.
Förtvivlan.
Hopplösheten…

Människan kan stå pall mycket, och vissa individer är starkare än andra, absolut… men i den stund det blir för mycket, ja, då är det slut. Då tar det slut. Kommer inte igen, och igen, för vårt rotsystem fungerar inte så, eller hur?

Så förgör vi en människa, effektivt till tusen, genom att beröva henne allt hopp om en framtid, om en morgondag. Sen kan vi sitta där och hänvisa till lagar och regler, skylla på systemet och behovet av andrum, tills vi är blå i ansiktet. Skitsnack är det. Skitsnack, omänskligt sådant.

Så förgör vi henne. Men varför?

Statistiknörd?

Statistiken 2016Är siffrorna egentligen något att ha, alla siffror som utgör statistik för bloggen?

Ja, men jo, visst är det ganska roligt ändå! Statistiken säger mig saker som att Jag vill separera är det mest läsa inlägget på bloggen i år, att jag publicerat 177 inlägg (att jämföra med 371 stycken under 2015 – anledningen helt enkelt att jag publicerat 175 inlägg på min engelska blogg), att jag haft 18 263 besökare som gjort 26 280 visningar under året. Att från bloggens start i augusti 2012 till den sista skälvande minuten av 2016 har bloggen haft totalt 109 992 visningar.

Att inlägget Medmänskligheten flödar! är det näst mest lästa inlägget 2016, gläder mig enormt. Som God Man känns det viktigt att lyfta fram dessa ljuva ögonblick av medmänsklighet, som alltför sällan uppmärksammas.

Att Det innerliga samtalet, vems ansvar? som är ett ganska lite läst inlägg från 2015 blev årets fjärde mest lästa inlägg (detta blev det tredje, om du är nyfiken av dig) säger mig att detta – liksom många av mina andra inlägg – inte har något direkt bäst-före-datum, utan snarast kan läsas med behållning även ett par år efter att det/de publicerats. Detta är något jag ofta strävar efter, att skriva om frågor, funderingar och reflektioner på ett sätt som gör att de inte åldras lika snabbt som väldigt mycket annat som syns på nätet.

Som du märker så har jag kul när jag skummar statistiken. Det finns så mycket jag kan få reda på, när jag klickar runt på WordPress statistik. Samtidigt så väger jag upp utforskandet på min svenska bloggens statistik med att inte ha någon koll alls på min engelska blogg. Hade tänkt sätta igång Google Analytics på helenaroth.com men kom inte till skott och till slut släppte jag ambitionen. Skriver gör jag ändå. Och på sätt och vis är det enklare att helt enkelt inte ha någon aning alls om vad som går hem i stugorna, för det gör att det jag skriver verkligen kommer från hjärtat. Jag skriver för mig, jag skriver av mig, jag skriver för lärande, utveckling, upptäckande. Får syn på mig själv och genom att skicka ut det i världen så blir det också ett sätt att bli till i de tankar jag delar med mig av.

Lite grann som att ha kakan och ändå ha den kvar. Jag kan få lite hjärtklappning när jag ser att ett inlägg helt plötsligt sticker iväg, när WordPress meddelar mig att min blogg-trafik blomstrar…. och samtidigt så har jag inte en susning om en endaste individ läser mina engelska inlägg. För mig är det en juste kombination, som balanserar mitt bloggande på ett fint sätt.

Om du bloggar – hur ställer du dig till statistik? Bryr du dig? Är du en statistiknörd som grottar ner dig i bästa publiceringsdag och tid, mest populära kategorin osv, eller skriver du av hjärtats lust oavsett siffrorna?

Släck inte hoppet om framtiden, snälla!

Vaknar. Har för en gångs skull satt väckarklockan. För säkerhets skull. Idag är det muntlig framställan i Migrationsdomstolen för ett av mina Gode Barn. Vi ska ta bussen om en timmes tid, möta det offentliga biträdet en stund innan det är dags att ta plats i domstolen.

Har aldrig varit i domstol. Pirrigt, och nervöst. Inte så mycket för vad som kan komma att krävas av mig där – troligen är jag kallad enkom som God Man, dvs för att finnas där för mitt Gode Barn. Ett stöd, en trygghet. Och det ska jag vara. Det är dagens intention: Support.

Men pirrigt, och nervöst. För vad som kommer efter. Inom ett par veckors tid kommer domen. Avslag på asylansökan, igen? Eller bifall? Nervöst, för jag vet hur mitt Gode Barn ser på det där. Hur hen ser att ett avslag, i praktiken innebär en dödsdom. Hur hen inte förstår hur någon kan tycka att hen ska kunna leva i Afghanistan. Att hen inget har där. Inget stöd. Hot. Rädslor och otrygghet. Och en förskräcklig landssituation.

Och jo. Migrationsverkets nya landsdirektiv kom efter deras initiala avslag. Min farhåga att det inte spelar någon roll. Att hen räknas som vuxen och därmed som en person som borde kunna klara sig i detta land. Ett av de mest otrygga på jorden. Där det, varje dag, kommer nyheter om nya hemskheter. Bomber som brinner av; dödar och skadar i mängder. Mest hazaras. Folk som skjuts ihjäl. Mest hazaras. Dag ut och dag in, nya rubriker. Fast inte här så klart. Det når näppeligen svensk media. Inte tillräckligt förskräckligt? Eller är det så krasst att det inte händer människor som är tillräckligt lika oss för att skapa den förfärande igenkänningen och därmed väcka sympati och empati? Så media låter helt enkelt bli att rapportera om det.

Och på sätt och vis gör det mig glad. Jag vill inte veta allt elände som sker över jordens yta. Jag väljer bort den typen av nyheter. Aktivt. Men mitt Gode Barn letar upp det. Får det i sina flöden, ständiga påminnelser om att landet som Sverige anser att hen ska åka tillbaka till, är ett land i sönderfall. Ett land utan en fungerande stadsapparat. Ett land utan framtidshopp…

hopp om framtidenJag förstår hen som samlar bevis för att det helt enkelt inte är möjligt att leva tryggt i Afghanistan. Samtidigt sänker hen sig själv. Förtvivlan växer. Desperationen blir allt större. Och rädslan – för vad ska hen göra om det blir avslag igen? Varför tror Migrationsverket att jag tagit mig till Sverige, om det gick att leva säkert i Afghanistan? Varför skulle jag ge mig ut på en sån resa, till ett land vars kultur jag inte känner, vars språk är helt okänt för mig, där jag ingen känner? Varför skulle jag söka asyl här om jag kunde leva i Afghanistan? Jag kan inte det. Där dör jag. Så vad gör vi, säger hen, liten och rädd, och tittar mig i ögonen, vad gör vi om det blir avslag igen? Och jag, jag sitter tyst. Har inget svar. För jag vet inte. Vet inte vad vi gör då. Så jag säger det enda jag kan säga: En sak i taget. Nu ska vi göra det bästa vi kan på muntliga framställan, så tar vi nästa hinder när det kommer, om det kommer.

Fast inom mig skriker jag, till allsköns makter, till vem som helst som kan påverka situationen och göra skillnad: Snälla, låt mitt Gode Barn få hopp om framtiden. Låt hen få stanna här; fortsätta lära sig svenska; kunna gå utanför huset utan rädsla för att bli dödas; bygga sig en framtid. Snälla!