Inflykt: Snigelpostklubben

Igår trillade mitt andra snigelbrev in, från min nyvunna brevvän, som jag fått tack vare #snigelpostklubben. Nu står vi inför en ny månad av densamma, och jag är givetvis på än en gång. För det är något speciellt med handskrivna brev, som landar i brevlådan, i sällskap av räkningar och andra fönsterkuvert, en tidskrift eller två och ett och annat vykort. Det finns ett inneboende värde i dem, som är förmer än dess innehåll. Det faktum att någon fattat penna i hand, satt sig tillrätta, börjat skriva, en sida, två, kanske till och med tre. Avslutar, viker ihop, stoppar i adresserat och frankerat kuvert, följt av en promenad till brevlådan. Det ger det handskrivna brevet en tyngd, en värdighet, förmer än våra vanligaste kommunikationssätt – att slå en signal, skicka ett SMS eller ett email, att göra ett inlägg på någons Facebook-sida eller kasta iväg ett tweet.

Jag gjorde en observation under snigelpostklubbens första månad, då det, om jag är korrekt i min analys, endast var kvinnor som hoppade på konceptet. Fyrtio-femtio kvinnor. Inte en enda man. Varför? Jag har funderat mycket på mansrollen de senaste dagarna, sedan min premiär på ChattyMeals då vi bland annat pratade om den. Om hur kvinnorollen förändrats, eller åtminstone expanderat enormt det senaste seklet. Måhända kvinnan fortfarande ”ska göra det hon alltid gjort”, men kvinnorollen har också vidgats till att innehålla mycket av det som tidigare var förbehållet mansrollen, förvärvsarbeta och dra in pengar till hushållet, driva företag och chefa. Men mansrollen – har den expanderat och vidgats på motsvarande sätt? Jag tycker inte det, men kanske det bara är en mer långsam process än den var för kvinnorollen?

Se där. Som det kan bli. Här inleder jag ett blogginlägg med att skriva om #snigelpostklubben och landar i en fundering kring könsroller. Fascinerande hur hjärnan fungerar, eller hur? Oavsett vilket, så uppmanar jag dig, man som kvinna, att kolla in #snigelpostklubben och anmäla dig, om du ens är det minsta lilla nyfiken på hur det är att skriva ett brev till någon du inte känner, att dela med dig av dig själv, och få ta del av någon annans tankar och reflektioner. Kanske blir det just dig jag får som brevvän när Dorro parat ihop alla som anmält sig?

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det och vad är väl en mer påtaglig inflykt än att författa, skicka och erhålla handskrivna brev? Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Min Dahlia!

Nu har min Gerbera fått en kusin, då jag nyligen stickade klart sjalen Dahlia.Mönstret är en vidareutveckling av Gerbera, skapat av samma mönsterskapare, Linnea Ornstein. Garnet köpte jag samtidigt som det jag stickade Gerberan i, dock så valde jag att gå upp i stickstorlek då jag tyckte att min Gerbera blev väl liten.

Min älskade Gerbera som halsduk.

Visserligen har jag nog aldrig använt en sjal så mycket som just Gerberan, för jag insåg att den passade helt perfekt som halsduk som jag kunde behålla på för extra värme även inomhus. Men ändå. Och nu är den klar, min Dahlia. Just nu pryder den soffryggen, men så ruggigt som vädret är just nu skulle jag lika gärna kunna slänga den även axlarna mina.

Katten Pop och den ännu icke-blockade sjalen.

Liksom med Gerbera så skrev jag upp min framfart, för att kunna hålla koll på vilket mönstervarv jag var på:
26MAR – Klar m Diagram A
27 – Klar m varv 15
28 – Klar m varv 31
30 – Klar m varv 37
2APR – Klar m v 41
4 – Klar m v 51
6 – Klar m 59
7 – Klar m 63
8e – Mitt i v 68
4e – Klar m varv 85
23 – Klar m 89
25 – Klar m 92
26 – Klar m 95
27 – Klar m 97
28 – Klar 104
2MAJ – Klar 109
4 – Klar 115
5 – Klar 125
11 – Klar m 129
12 – Klar m 132
12 – Klar m 135
14 – Klar m 137
17 – Klar 139
20 – Klar 147
22 – Klar 149
30 – Klar 151
31 – Klar m 152 & 153
1JUN – Klar m 154
2 – Klar m 155 och avmaskning
24 – Blötlagd, urkramad och blockad

Pågående blockning av sjalen Dahlia.

Att blocka stickade alster har jag mig veterligen inte gjort förut, men det gör i sanning oerhört stor skillnad, som du kan se om du jämför fotot med sjalen och katten Pop med de två bilderna på en färdigblockade sjalen.

Dahlia pryder soffryggen.

Att sticka dessa sjalar ger ro och förnöjsamhet, att se mönstren växa fram skänker mig glädje, så frågan nu är snarast: vad är den övre gränsen för hur många sjalar jag får sticka egentligen?

Ut/Inflykt: ChattyMeals

Igår var det premiärdags för mig då jag deltog i mitt livs första ChattyMeals på temat ”Fördel kvinna: den tysta utbildningsrevolutionen” tillsammans med Slobodan (pappa till konceptet och kvällens värd), Emma Leijnse (som skrivit boken som utgjorde kvällens ämne) och Miguel.

Jag har följt ChattyMeals på Facebook ett bra tag, men det har aldrig riktigt klaffat. Du vet hur det är, livet kommer på något vis emellan och sätter käppar i hjulet. Ett stort antal av de tidigare ämnena har lockat mig och jag har både klickat i mitt intresse som spridit vidare i mitt flöde, men jag kom aldrig till skott själv. Förrän i söndags då nästkommande middag dök upp i flödet igen, med ett tema som lockar mig enormt med tanke på mitt skolintresse. När jag klickade mig vidare till hemsidan och såg att Emma själv hade bokat in sig som en av gästerna, så kände jag att det var dags att slå till. Sagt och gjort, jag skapade mig en egen profil och anmälde mig därefter till gårdagens ChattyMeals.

Jag satte mig på cykeln – redo för en utflykt, med en förhoppning att upplevelsen kanske också skulle kunna ge utrymme för en inflykt – och gav mig av. Låste min cykel när Emma kom cyklandes hon också, så vi slog följe sista stegen hem till Slobodan, och väl där blev vi varmt emottagna av kvällens värd.

Och vet du – det var en så där fantastiskt fin kväll, med gott sällskap, intressanta samtal – både om kvällens ämne och om annat, för nog fransade vi ut i kanten ett par gånger får erkännas! -, rikligt med smarrig middag och dito efterrätt, och framför allt, en miljö som var riktigt väl anpassad för oss alla att både lyssna och dela med oss, av tankar och funderingar, av frågor och försök till svar. Med respekt och värme vägledde Slobodan oss genom kvällen, då samtliga kvällens gäster deltog i ett ChattyMeals för första gången.

När jag cyklade till eventet så funderade jag över om jag själv skulle kunna vara värdinna för ett ChattyMeals. När jag cyklade hem fanns det inget tvivel kvar i mig: jag kommer både att delta som gäst och ordna egna ChattyMeals som värdinna framöver. Var så säker!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Ola Berg inspirerar till en målbild att sträva efter 

Sedan i höstas går jag och lär mig spela gitarr, varannan måndag efter körövningen, tillsammans med två andra hugade gitarrhungriga själar. Och vår lärare så klart. När han låter händerna rinna över gitarrens strängar, ljuder den vackert. När jag gör detsamma skramlar det mest.

Jag har velat lära mig spela gitarr ett bra tag, men aldrig riktigt kommit mig för. Plinkeplonkat lite ackord, hjälpt av en gitarr-app på fånen, och fick ju en crash course på Dooify vilket definitivt kastade mer bränsle på brasan, men inte tillräckligt för att ge mig själv kicken i häcken att ta tag i det. Själv.

Så när min lärare kastade ut en förfrågan efter hugade spekulanter så hoppade jag, glatt, på! Sedan dess så spelar jag, åtminstone fyrtio minuter varannan måndagkväll, och plinkeplonkar emellanåt lite hemma också. Men det är där min stora potential ligger gömd – i att ta mig tid, om så bara fem minuter, varje dag. Nöta ackorden, just nu har vi avancerat till barréackord, startat med F och nu också lagt till Bm (för att kunna spela Rod Stewarts Sailing). Och varje varannanveckasmåndag när jag med tafatta händer greppar gitarrhalsen och börjar ta ackord efter ackord, så vet jag att jag behöver ge gitarren mer uppmärksamhet. Jag behöver öva mer. Öva öva öva!

Och vaddå behöver? Vill? Vill jag inte? Bevisligen inte. Än. Men det pockar på, mer och mer, just viljan. Att kunna greppa gitarren och börja plinkeplonka och ackompanjera mig själv, sjungandes någon gammal slagdänga. Påminns om Ola Bergs analoga Spotify och drömmer om dagen då jag kan lägga ens en låt till min analoga dito. Ola har en ”kortlek”, med namn på låttitel och artist, för alla de låtar han lärt sig. Varje år lägger han till några låtar till sin lista, och kan då när som, givet att han har gitarr och analoga Spotify-kortleken med sig, dra av ett par låtar, gärna tillsammans med andra. Himla mysigt upptäckte jag själv när vi satt på en orange picknickfilt i Almedalen 2016 och jag fick välja ett par favoritlåtar att sjunga tillsammans.

Där en målbild som lockar mig, och även om jag ännu inte har en enda låt på ”min lista” så har jag embryon. Imagine. Sailing. Everybody hurts. Still haven’t found what I’m looking for. Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt. Och ett par andra låtar också. Dags att lära mig några av dem fullt ut! 

Nyttan i att sätta mig i ”skolbänken” och vara total nybörjare går mig inte heller förbi. Det är oerhört lärorikt att testa på Nybörjarens anfallsvinkel emellanåt. När det där som ser så enkelt ut när någon annan gör det, kan  vara så ofantligt svårt att åstadkomma själv. Jag menar, försök du få fingertopparna att böja sig över strängarna i Bm, så att det faktiskt låter som det ska. Inte är det enkelt inte! Men med lite envishet och tid *öva öva öva* så vet jag ju att det går lättare och lättare, och till slut så sitter det där. Så är det ju med det mesta! När vår körledare plockar fram ett nytt stycke för mig och resten av kören att sjunga händer ju detsamma. Rösten och rytmen och klangen och dynamiken och artikulationen och andningen… allt ska de synka, och det gör de aldrig på första försöket. Men med lite övning så kommer det, och ett tu tre kan ett stycke som initialt inte alls lockade, helt plötsligt visa upp sig i all sin skönhet. Och det bär med sig en alldeles speciell känsla av tillfredsställelse, måste jag säga. Och större blir den, ju mer bängligt det var inledningsvis, allt som oftast. De där styckena som jag inte alls kunde förstå, de ger den mesta tillfredsställelsen när de väl sitter. Lite motstånd ger stärkta muskler – på alla plan, så även i lärandet!

Förvånar mig själv!

För ett par veckor sen fick jag ett plötsligt sug efter att sticka ut på en joggingrunda, något jag, i princip, aldrig fått förut. Så jag gjorde det. Två veckor senare fick jag samma ryck, och tog alltså joggingrunda nummer två. Sen gick det ytterligare två veckor innan lockelsen väcktes än en gång, runda nummer tre, min hittills längsta. Och idag, två dagar sedan senaste turen, fick jag för mig att ta en eftermiddagsrunda, fast det regnade lätt ute.

Idag gjorde jag dessutom något annorlunda, då jag de tidigare rundorna varvat att lufsa fram med att gå, men idag gick jag bara till och från min start/slut-punkt, resten av rundan på dryga tre kilometer så joggade jag. Förvånar mig själv för detta känns totalt otippat alltsammans, men jag tänker det är lika bra att agera på det när andan faller på, eller hur?

Det är inte tårta.

När någon ser storheten i mig, och delar sin syn, sin förståelse, sin uppfattning. Då växer jag. Växer i skorna som ställts framför mig, skor jag aldrig tidigare trott jag skulle kunna växa i… men plötsligt, så sitter de där, fötterna, i skorna, som passar perfekt.

När någon ser storheten i mig, så öppnas något inom mig, om så bara en springa. Sätter jag ögat till, så kan jag se: Mig själv, min storhet, det som någon annan kan se i mig. Jag ser det, själv. Jag kan känna det, själv. Skrämmande? Kanske. Spännande. Ja, definitivt.

När någon ser storheten i mig, så kan jag inte undgå att se storheten i denne någon. Det är som en spegel – vi reflekterar varandra och där, i det ögonblicket, växer vi. Båda.

”Du kan endast se i andra vad du redan ser i dig själv.”

Vem säger det? Och är det rätt ordalydelse?
Oavsett. Det är så det känns.

När jag får denna gåva, så tar jag ömt och varsamt, med sprittande glädje och nyfikenhet, emot den, och vill ge tillbaka. Vill återgälda – vill sprida mer storhet runt omkring mig. Glädjen i delandet!

Påminns om Rättviseförmedlingens Instagram-inlägg från Internationella Kvinnodagen:
Lika rättigheter för andra betyder inte mindre rättigheter för dig. Det är inte tårta. 

Just så är det. Det är inte tårta. Kärlek, värme, glädje, omsorg, generositet är inte heller tårta som tar slut om du delar dem med någon annan. Ingendera av dessa storheter förminskas när du delar med dig av dem – tvärt om. Det är som celldelning – när du delar kärlek har världen helt plötsligt fått två enheter kärlek där det tidigare enkom funnes en. Delad glädje är dubbel glädje, säger ett annat ordstäv på samma tema.

Delad glädje är dubbel glädje – illustration av Maja Säfström, vars fantastiska teckningar du finner bland annat på instagram.com/majasbok och än mer på majasbokshop.com

Tänk. Vilken förmåga vi har att göra skillnad i världen (oavsett om min värld är liten, i betydelsen att jag har en noga utvald skara familj och vänner som jag ägnar min energi åt, eller om den är stor, och du har ett världsomspännande nätverk som du sprider din varma energi åt) bara genom att inse, att det inte är tårta. Att det jag kan dela, som ger och gör gott, dubbleras, förmeras, varje gång jag gör det (innerligt! Äkta! Från hjärtat, lova mig det!).

Skatunge, buxbom och bokklubb

Sitter här i soffan, trött efter en dag som varit omväxlande riktigt avkopplande likväl som mycket målmedvetet hårt arbete. Efter frukost så la jag mig i sängen och unnade mig ett par timmars läsning, tills jag läste ut boken jag höll på med, så jag kom igång med jobb först efter lunch. Då gjorde jag å andra sidan en rejäl insats, och nu är det bara några få trådar som återstår för mig att ta hand om, innan jag skeppar över hela konkarongen till mina två medskapare för deras slutliga genomgång och återkopplingsvända. Det ska jag ombesörja imorgon så jag kan ta midsommarledigt med gott samvete.

Har också handlat ingredienser till morgondagens svampsill-session (innan har jag oftast gjort aubergill, dvs ”sill” på aubergine, men i julas testade jag svamp-sill, dvs ”sill” på svamp, och det var snäppet smarrigare, så det ska jag fixa till midsommar!), druckit te med Gott Barn, och jobbat häcken av mig (verkligen!) i trädgården då jag fick sällskap av en vän som medförde häcksaxar (en batteridriven och en manuell), spade och ett par hinkar. Medan hon grävde upp förrymda nävor, höstanemoner och annat smått och gott till sin trädgård, gav jag mig i kast med buxbomshäckarna och minsann hann jag med alla utom de två stora bollarna. Dessutom så räddade vi (möjligen?) livet på en skatunge som definitivt inte var redo att lämna boet ännu. (Får se om den överlever natten – vi ska göra vårt bästa för att hålla katten Pop inne åtminstone.) Därefter var det vår tur att dricka lite te och planera för bokklubben som vi har bestämt oss för att starta tillsammans. Det känns mycket inspirerande – så bokmal jag är har jag aldrig varit med i en bokklubb, så det är väl på tiden?