Etikettarkiv: reflektion

Med kroppen i fokus – julireflektion

Publicerad den av
2

Den här månatliga reflektionen på årets intention, med kroppen i fokus, kommer se helt annorlunda ut än de tidigare sex, vilket kanske inte är förvånande för den som läste juni månads reflektion (längst ner). Vem vet hur kommande reflektioner kommer se ut, eller om de ens blir av.

När jag klev ur min självskapade sommarbubbla skrev jag ett inlägg på engelska, som i stort beskriver juli månad. Men den berättar inte hela historien (det lär jag väl inte göra nu heller, men… kanske något lite mer…).

Under våren gav kropp och knopp mig många signaler som alla pekade i en riktning: du kör för hårt Helena. Men jag vill(e) inte riktigt erkänna att det där är möjligt.
Jag vill inte riktigt tro att jag inte är superkvinnan med oändlig energi, kapacitet och förmåga.
Jag vill inte vara en som säger Nej, Nej, Nej, helt enkelt för att det är för mycket.
Vill mycket hellre vara en flexibel och möjliggörande superkvinna med oändlig kapacitet.

Det är jag inte.
Jag har stor kapacitet, mycket energi och välutvecklade förmågor jag har förstånd att dra stor nytta av.
Men likförbaskat har jag kört för hårt ett tag, eller… handen på hjärtat, lite längre än ett tag. För ett tag funkar det att köra riktigt hårt. Men att göra det för länge, med för lite/få möjligheter till återhämtning, det funkar inte.

Så i juli har jag… gjort ingenting.
Inte badat en enda gång.
Knappt tagit några cykelturer eller promenader som inte varit påkallade av yttre omständigheter, inte lyft ett finger här hemma bortsett från lite växelvis trädgårdsarbete/bokläsning (en kombo som varmt rekommenderas!).
Jag har knappt ens varit och handlat mat, utan det har jag delegerat till storbarnet som gjort det med den äran.

Men nått har jag väl ändå gjort.
Jo.
Så klart.
Pyttelite dock (märk väl – jämfört med mig själv. Inte mot någon annans måttstock.).
Har mediterat/WimHof-andats och gjort (minst) en daglig sjua. Läst. Trädgårdsnjutit och -arbetat. Lyssnat till folklore och någon enstaka pod. Plöjt Reign på Netflix. Det har jag gjort. Men har släppt alla andra typer av loggningar, uppföljningar och run-streaks. (Sanning med modifikation, har lagt in bokläsningen i Goodreads. Rätt ska vara rätt.)

Efter ett halvår med årets intention med kroppen i fokus som jag (i min enfald) trodde skulle bygga styrka och smidighet, har handlat väldigt lite om det. Istället har jag gått in i kroppen, börjat lyssna (till den tysta inre rösten, intuitionen, visdomen), känna, uppleva, sätta ord på och dra kopplingar till cykliciteten. Känns som jag håller på att lära känna en ny vän, ni vet en sån där som ”man känt hela livet” fast man precis träffats? Så känns det! Mycket fascinerande att få syn på.

Reflektion kring mina uppföljningar 2019: Som jag är.

Publicerad den av
2

Skrev december månads uppföljning av 2019 års mål, och insåg att jag inte är klar med 2019 års intention. Har en önskan att zooma ut lite grann och reflektera kring vad dessa fokusområden har gett mig och vad, om något, jag kommer ta med mig in i tjugotalet.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees
  • Headspace:a Meditera dagligen
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan

⇒ Känns givet att inspiration till 2020 års intention med kroppen i fokus bland annat kommer från detta.

Sjuan har jag gjort 1970 dagar på raken (den 8 januari 2020 när jag skriver detta) och den bara sitter där. Meditera har jag gjort mer eller mindre lika länge som sjuan, om än med enstaka avbrott, men fortsätter med det också. Senaste halvåret har jag till stor del använt Wim Hof-djupandning som meditationsformat, och just djupandning, kallbad och Wim Hof Method kommer jag djupdyka än mer i under 2020. Lindy Hop tänker jag inte heller släppa taget om, D-kursen börjar i slutet av februari och jag längtar till dess. Under 2019 cyklade och gick (och ytterst liten del löpte) jag 455 mil, och årets sista 78 dagar körde jag (minst) ‘en mil om dagen’, en vana som känns bra, utan att för den delen vara ett måste.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad

⇒ Även detta är ju något jag lekt med i flera år och så kommer fortsätta med. Årets Goodreadschallenge har jag satt till 65 böcker, jag kommer ta fram 12 svenska och 12 engelska böcker att läsa och blogga om, jag har definitivt för avsikt att fortsätta plinka på gitarren och ta lektioner och Mark Nepos bok har jag redan börjat läsa om.

Digitala sabbat kommer jag också fortsätta med, men tweakat. Har funderingar kring att avstå sociala media fredag kväll till måndag morgon, utöver att hålla renodlade digitala dygnssabbat varje månad.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig
  • blogga dagligen
  • börja podda
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019

⇒ Här har det, med handen på hjärtat, gått sådär. Jag har inte haft skapandet (i dessa former) i fokus, om än att jag har bloggat ganska regelbundet och också släppte min pod, vilket jag nog inte hade gjort utan intentionen.

Jag funderar mycket kring mina olika typer av uttryck och det kommer nog ske förändringar där. Blogg. Podd. Hemsida. Instagram. Facebook. LinkedIn. Många olika plattformar finns det, men vilka gagnar mig? Dig? Kommer jag göra förändringar i år? Kanske. Nästa år? Tja. Under decenniet? Ja, det känns givet.

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg

⇒ Är så glad att jag satte detta som en intention för 2019, ett år då jag verkligen behövde fokusera för att få ett grepp om min ekonomi, både i företaget som privat. Har verkligen hjälpts av att föra kassabok och kommer fortsätta med det. Dessutom kommer faktureringsmålen följas upp månatligen även under 2020.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv

⇒ Ja. Jaaa! Det har jag verkligen, emellanåt på sätt som förbluffar mig. Lite otippat trillar just kallbadandet högt upp på denna listan, det dockar liksom in i allt detta! Kan jag experimentera och leka, njuta och testa, utforska och utmana mig själv än mer, allt under varsam samvaro med mig själv? Ja. Jaaa! Känns som en föresats jag vill gå i graven med, något jag ser som en fin följeslagare genom livet, till den dagen då jag helt enkelt känner mig klar. Om den dagen nu kommer… vem vet. Inte jag. Jag vet att jag inte är där ännu, det är jag hundra på! Så också detta kommer jag bära med mig på olika vis och årets intention med kroppen i fokus funkar finfint som arena att experimentera och leka, njuta och testa, utforska och utmana mig själv än mer med och i, allt under varsam samvaro med mig själv.

Årets första kallbad, i sjön Boren, 1 januari 2020.

Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Publicerad den av
7

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]
Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Förmåga till lärande och reflektion

Publicerad den av
8

Jag ser ännu en röd tråd: lärande. I olika former och färger. Och förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. Som du är mästare i. ❤️

Sara Modig, min själssöstra, skrev kommentaren på mitt inlägg Bästa föreläsaren!

Min röda tråd är förändring, det är vad jag sett. Men Sara har rätt, lärandet är på sätt och vis grundförutsättning för förändringen, precis som hon skriver. Jag vet hur skicklig hon är på det hon gör, där utforskande är grundbulten som löper som hennes röda tråd, med resiliens och hållbarhet i fokus. Saras spegling är därför värdefull för mig, inte minst eftersom hon följt mig nära i sex års tid.

Så. Jag testar. Leker med orden Sara gav mig. Smakar på dem, utforskar dem, känner efter vad som händer i mig när jag skriver och uttalar dem:
Förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. 

Jag vågade inte möta människor förut. Vändningen kom först när jag började beträda vägen jag gett namnet varsam samvaro med mig själv. Då kunde jag möta människor, på riktigt, släppa in och bli insläppt, glipan i pansarskalet växte och successivt började jag lära mig. Verkligen lära mig.

Innan dess så kunde jag lära mig på ytan. Men inte ta till mig. Inte ändra på mig, inte använda kunskaperna jag stötte på, helt enkelt för att jag inte vågade erkänna att jag inte redan ”var perfekt”. Med min hårda inre dialog var jag fast i en form av självskadebeteende som inte syntes utåt, men som gjorde mig illa inåt. Och självfallet påverkade det också alla nära och kära.

När jag släppte på förlåten och tog myrsteg på myrsteg mot en mer varsam samvaro med mig själv började jag också utveckla min förmåga till lärande och reflektion. Och därmed ökade min kompetens, som människa, som Helena. Och då fanns helt plötsligt grundförutsättningarna på plats för förändring, för reell utvecklig, för expansion som människa, ett utforskande genom upplevelser, samtal och varsam självsamvaro.

Så ja. Sara. Du sätter verkligen hammaren på spiken, det är förmågan till lärande och reflektion som möjliggör förändring som gagnar. Tack för den gåvan!

 

Växa – inte lyda (bok 20 av 26)

Publicerad den av
5

Växa – inte lyda. Lars H Gustafsson. 
En riktigt fin bok.
En bok jag inte trodde jag skulle hinna läsa, eftersom jag inte börjat med den när fredagen rullade in med två halvdags-workshoppar i Skurup på agendan innan kvällens introduktion till helgkursen i Embodied Intimacy jag anmält mig till. När jag väl anlände hem runt halv elva på kvällen kändes det stört omöjligt att mäkta med veckans söndagsbokblogg… Men. Tji fick jag och mina farhågor – fylld av energi vaknade jag tidigt både lördag och söndag och lyckades därför med god marginal läsa ut boken i morse och nu sitter jag här, redo för att blogga om den.

Efter en helg fylld av närhet och kontakt, är synkroniciteten omöjlig att notera, när jag läser Lars ord om vikten av mötet: ”‘Allt verkligt liv är möte’, skriver den tysk-judiske filosofen Martin Buber i en av sina böcker, och det ordet har blivit något av ett mantra för mig. Jag tror, liksom Buber, att vi blir till i mötet. I mötet med andra människor, med naturen, med tillvarons mysterier och kanske med Gud. Allt är relation.” 

En helg fylld av alla de typer av möten som Lars H Gustafsson lyfter fram:
”Det lärande mötet – där vi lär av varandra och skaffar oss den livskunskap vi behöver.
Det läkande mötet – där vi finner tröst och läkning för själens alla sår och skavanker.
Det livgivande mötet – där vi hämtar kraft och inspiration för skapande verksamhet i alla dess former.”

Jag har språkat under helgkursen. I ord. I rörelse. I dans. I stillhet, lek och omfamning. I djupa andetag och ljudande utandningar. Och i allt detta språkande – utnyttjande ett vitt register av olika former av språk, verbala, som icke-verbala – så har jag reflekterat. Getts stunder att reflektera, likväl som låtit reflektionen komma, när den knackat på.

”Utan språk, ingen reflektion. Och utan reflektion stannar människan i sin utveckling.”

Ibland delade reflektioner, insikter, upplevelser. Och nog har han rätt när han säger: ”När någon vill lyssna växer språket.”
Och inte bara språket. Jag växer. Vi växer. Tillsammans gör vi varandra bra.
”Släpp ungarna loss, det är vår! Lära – inte tutas i. Växa – inte lyda.”

”[…] jag har också ett eget budskap. Det handlar om hur viktigt det är att barn får möjligheter att utveckla en egen inre kompass och lära sig att följa den i stället för att inordna sig i leden eller följa de vindar som blåser för tillfället.”

Mycket av helgen har för mig handlat om att finna mitt Ja. Och mitt Nej. Men framför allt mitt Ja. Till det som lockar, som jag vill… och är rädd för att be om. Rädd för att fråga efter. Kanske också rädd för att ta emot? Min inre kompass har kalibrerats noggrannare i helgen – min förmåga att lyssna, på djupet, till den tysta inre rösten, till intuitionen, energiskiftningarna, har skärpts. Den inre kompassen. Ett instrument jag, likväl som barnen Lars H Gustafssons syftar till, behöver och vill både utveckla och följa i högre utsträckning. Kanske du vill göra mig sällskap på vägen?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning av 2018 års intentioner – augusti

Publicerad den av
10

Redan tionde september och jag har inte kommit mig för att följa upp på årets intentioner för augusti månad. Men nu så:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Juli månads uppdatering får stå kvar som påminnelse och fråga till mig själv även nu: Som tidigare – både upp och ned. ”Bråkar” fortfarande inombords på något vis, vad vill jag egentligen med detta? Varför fastnar jag emellanåt i ett menlöst FB-scrollande istället för att gå och lägga mig och läsa bok? Och varför är det ett problem?
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Siktade på digital sabbat både 4-5 och 18-19 och det höll jag med den äran. September månad kör jag på 3-5e och 22-23e.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Framgång!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla. 
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas. ⇒ Jajamensan, i augusti månad genomförde vi fem stycken halvdags workshops med all skolpersonal i Skurups kommun. Två moduler till väntar om respektive fem workshops, så det kommer mera!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 16 Vägen och 17 Upplyst meditation på svenska, samt bok nummer 16 Sapiens – A brief history of humankind och 17 Outliers på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 62 av 100 böcker lästa vid månadsskiftet augusti/september. Ligger för stunden fyra böcker efter schemat enligt Goodreads, så jag får unna mig själv ett par läs-dagar!
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk fick en liten come-back under augusti med åtminstone 6 speltillfällen. Nu i september så börjar gitarrlektionerna igen och då avser jag bli mer aktiv plinkeplonkare igen!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Inget ChattyMeals för mig i augusti, men i september så kör jag och Caspian en repeat (fast med nytt tema så klart) på podklubb via ChattyMeals, anmäl dig vettja!
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Hela fem löprundor under månaden.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Förra, förförra och förförförra månadens uppföljning kvarstår: På något vis går det framåt i detta, fast merparten av arbetet verkar ske på tankeplanet.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ En månad av sol och regn (äntligen!), barfotalöpning och promenerande, en liten roadtrip med kidsen till Österlen, smaskande på egenhändigt odlade tomater – för att inte tala om mullbären från Mr Bs namngivningsträd, gudagott! – en Stockholmsvisit och till sist en vecka med tre goda vänner – något jag kommer berätta mer om i nästa månads reflektion. Dessutom en fantastisk reseskildring från Better Globes kundresa i somras – en resa jag hoppas åka på nästa år – liksom tankespjärn i form av en bok som vände upp och ned på vad jag trodde jag visste.

 

Dramat drar

Publicerad den av
10

Tittar jag på besöksstatistiken för bloggen så är trenden tydlig. När jag skriver om separation, skilsmässa, och andra typer av drama av olika slag – ja, raskt går då statistiken upp, och många fler läser mina inlägg, för att någon dag senare återgår till det vanliga besöksantalet igen.

Förståeligt.
Klart det är spännande att läsa vad någon skriver om olika former av vardagsdrama. Men samtidigt. Lite synd. För det finns mycket att hämta i mina mindre drama-fyllda inlägg också. Reflektioner, funderingar, betraktelser, bok– och podtips, och så mycket mer.

På engelska bloggen slipper jag lockas av att ”skriva mer drama”, eftersom jag inte har någon bloggstatistik på sidan. Tänkte dra igång Google Analytics, men kom mig aldrig för, och sen valde jag helt enkelt bort det. Så där ”bara skriver jag”. På svenska sidan, som ligger på WordPress egen plattform, finns statistiken direkt tillgänglig i backoffice, och därmed är den svårare att undvika.

Jag vill verkligen inte välja bort inlägg för att jag inte tror de drar, eller kanske snarast, jag vill inte fabulera drama där inget drama finns. För mitt liv består ärligt talat av väldigt lite drama numera. Och det säger jag trots senaste årens stora livsstilsförändring med fullbordad skilsmässa som ju lätt kunde ha varit en mycket mer drama-tung upplevelse än det varit.
Samtidigt behöver jag inte gå så mycket längre än till mig själv, för att hitta samma beteende. Rubriker drar. Ämnen som till ytan åtminstone ”borde” vara känsliga drar. Jag försöker förhålla mig kritisk till min egen lockelse till dramat, inte minst genom att försöka att undvika att dela drama vidare, med mindre än att det är något som jag anser har en djupare betydelse, ett budskap som kan göra skillnad. Helst något som gagnar andra att läsa, ta till sig, engagera sig i.

Jag försöker göra mina egna mer drama-tunga inlägg sådana också – jag skriver sällan bara om dramat och dess svallvågor, utan oftare om dramat i relation till en reflektion, en insikt, ett sätt att möta världen som gagnar mig, och kanske också kan gagna dig, om så bara genom att visa ett annat perspektiv på livet och alla dess kringelikrokar?

Inplanerad digital sabbat

Publicerad den av
9

I februari månads reflektion över årets intentioner insåg jag att mina digitala sabbatsplaner faller om jag ”tänker att det bara blir av”. Så jag satte mig redan då och knappade in två tillfällen för digital sabbat i kalendern, under mars månad.

Den första infaller idag, så nu ska jag snart släppa taget om skärmar av alla sorter och slag. En långpromenad stundar och därefter ser jag fram emot en eftermiddag då jag ska lappa och laga lite här hemma (tänkte rocka loss med Sugro, en ny bekantskap jag ska testa) och en kväll framför kaminen, med en god bok i knät.

Jag har förresten kommit fram till vad en av de, för mig, bästa sakerna med digital sabbat är, nämligen att jag, när sabbaten är över, tycker det är extra roligt att skriva ett blogginlägg, kolla mail, Facebook, Basecamp, Instagram osv. Absence makes the heart grow fonder och allt det där tror jag inte på till fullo, men just här, just nu, för just mig, så är det verkligen så det funkar.

Vilka farledsmärken styr du efter?

Publicerad den av
8

Vännen Sara skriver om sådant som är viktigt och riktigt, och jag som följt hennes resa i fem års tid, blir tårögd när jag läser. Det är stort att bevittna hur människor växer, expanderar, blir mer av sina bästa jag; särskilt när jag ser hur individen i fråga själv ser och bevittnar sin egen expansion, och använder återkopplingen för att fortsätta att medvetet skapa det liv, de sammanhang, där det bästa jaget får optimal grogrund.

Hon avslutar med en rad frågor, som tarvar ett alldeles eget bloggsvar:
Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?Sitter på tåget till Helsingborg, för en rekreationsdag med bästa parhästen Pernilla, och stirrar ut genom fönstret. Frågan ljuder klangrikt inom mig: Vilka farledsmärken styr jag egentligen efter? Hur ska jag kunna förmedla dem, när de, inom mig, snarast känns än har benämningar?

I grunden ligger ”meningen med mitt liv”, som sedan knappa tio år tydligt varit formulerat som ”att göra ett positivt avtryck”. Vill, på alla sätt jag kan och förmår, lämna denna värld bättre än den varit utan mig. På många vis ligger det där som en underström, en moralisk kompass, som jag navigerar i livet utifrån.

Hur gör jag det då?

Tja… genom att vara observant och lyhörd, reflekterande med en så hög grad av medvetenhet (om mig själv så väl som om min omgivning) som jag förmår, men framför allt, genom att känna efter: känns det bra eller inte? Känslan jag har inom mig är i mångt ett mått på hur väl jag är i synk med mitt välmående, mina värderingar, med meningen i mitt liv. Känslorna varnar mig för att jag är på väg att köra i diket, om jag lyssnar till dem och agerar därefter. Lite som moderna bilar och varningssystemet som piper till när bilen körs för nära vägrenens väglinje. ”Fara å färde, det är dags att säkerställa att du håller rätt kurs!”

Är dessa farledsmärken samma som jag levt efter hela livet? Oh no, långt ifrån! De har verkligen förändrats; en förändring som inleddes innan min förstfödda tog plats på jorden, och sedan accelererade för tio-elva år sedan, med ytterligare ett ryck de senaste fem åren. Tidpunkterna sammanfaller med stora personliga händelser (vad annars?).
1999 föddes hon, min förstfödda, i samband med att ett tioårigt förhållande kraschade. Då tog jag tillfället i akt att fråga mig – och svara mig! – om jag tyckte om den jag var. (Svaret var nej, och på den vägen är det.)

Runt 2006/2007 började jag gå i terapi, för jag förmådde inte vara den förälder jag ville vara. Det föranledde det enormt avgörande skiftet från en grundläggande syn att jag är inte ok till jag är ok. Började resan att sluta banka på mig själv där och då.

2013 började jag blogga dagligen (reflektionen! Ovärderligt!), #skolvåren föddes, min Mastermind-grupp drog igång och jag började se annorlunda på typen av arbete jag utförde/typen av uppdrag jag tog i mitt företag. Jag började medvetet skapa sammanhang där min expansion som människa uppmuntrades. Här började jag – på riktigt – vara varsam med mig själv, något som jag hjälpt mig själv på traven med genom att sluta ta mig själv och mina tankar på så blodigt allvar.Ser fram emot att återbesöka dessa frågor om en tio-tjugo år eller så, för att se hur farledsmärkena fortsätter utvecklas, för det hoppas – och vet! – jag verkligen att de gör. Utvecklas, fördjupas, förtydligas, i takt med att jag fortsätter expandera som människa.

I hopp om att även du inspireras att sätta dig med dessa frågor, så avslutar jag med att ställa dig samma frågor som Sara ställde: Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

Kan det verkligen handla om mig?

Publicerad den av
2

Det händer att jag hör eller läser något som en annan själ säger eller skriver om mig.
En återkoppling. En reflektion. En betraktelse.

Ibland är det min make som ger mig små guldkorn, där han ser något – och det är han bra på – och berättar det för mig. Ofta blir jag paff. Har inte sett det själv. Inte tänkt det. Tar emot det, som ett guldkorn just, fint, glimmande, inte särdeles användbart egentligen, men likförbaskat himla trevligt att betrakta nu och då.

Ibland är det i något av alla de sammanhang jag befinner mig i som guldkornen dyker upp. Vissa av sammanhangen som för mig är så viktiga består av en handfull personer, andra består av många fler individer.

Efter Supercoach Academy fick vi t ex ut en typ av enkät där vi gav återkoppling av olika slag, inklusive en möjlighet att ge ett guldkorn till alla de andra. Just dessa guldkorn sammanställdes och skickades till oss efter avslutad kurs. Alltså, individuellt. Jag fick ta del av guldkorn riktade till mig och ingen annans så klart. När jag läste min återkoppling rördes jag till tårar stundtals. Av glädje, lycka, en känsla av stolthet för det som andra uppfattar om/av mig.

I min mastermind-kurs avslutar vi ibland med en runda, där vi i tur och ordning får uppskattning, reflektion, boost. Det känns extra bra i den gruppen, där jag vet att jag inte håller tillbaka. De får ta del av många delar av mig, sånt som jag inte delar med så många, saker jag upplever svåra av olika anledningar. Och den där rundan ger lite extra just därför. För jag upplever att jag blir sedd, till fullo. De ser mig som jag är i deras ögon. Och ger mig sin betraktelse. Ännu ett guldkorn. Att stoppa i min inre minnesbank.

BoldomaticPost_Ett-guldkorn-att-varsamt-laggIbland händer det som hände mig just, då jag läste ett längre stycke som skrivits om mig. Jag drar efter andan, förundras, och tänker paff:

Men, kan det där verkligen handla om Mig?

Känner du igen det?