Uppföljning av 2018 års intentioner – augusti

Redan tionde september och jag har inte kommit mig för att följa upp på årets intentioner för augusti månad. Men nu så:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Juli månads uppdatering får stå kvar som påminnelse och fråga till mig själv även nu: Som tidigare – både upp och ned. ”Bråkar” fortfarande inombords på något vis, vad vill jag egentligen med detta? Varför fastnar jag emellanåt i ett menlöst FB-scrollande istället för att gå och lägga mig och läsa bok? Och varför är det ett problem?
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Siktade på digital sabbat både 4-5 och 18-19 och det höll jag med den äran. September månad kör jag på 3-5e och 22-23e.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Framgång!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ Jajamensan, i augusti månad genomförde vi fem stycken halvdags workshops med all skolpersonal i Skurups kommun. Två moduler till väntar om respektive fem workshops, så det kommer mera!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 16 Vägen och 17 Upplyst meditation på svenska, samt bok nummer 16 Sapiens – A brief history of humankind och 17 Outliers på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 62 av 100 böcker lästa vid månadsskiftet augusti/september. Ligger för stunden fyra böcker efter schemat enligt Goodreads, så jag får unna mig själv ett par läs-dagar!
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk fick en liten come-back under augusti med åtminstone 6 speltillfällen. Nu i september så börjar gitarrlektionerna igen och då avser jag bli mer aktiv plinkeplonkare igen!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Inget ChattyMeals för mig i augusti, men i september så kör jag och Caspian en repeat (fast med nytt tema så klart) på podklubb via ChattyMeals, anmäl dig vettja!
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Hela fem löprundor under månaden.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Förra, förförra och förförförra månadens uppföljning kvarstår: På något vis går det framåt i detta, fast merparten av arbetet verkar ske på tankeplanet.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ En månad av sol och regn (äntligen!), barfotalöpning och promenerande, en liten roadtrip med kidsen till Österlen, smaskande på egenhändigt odlade tomater – för att inte tala om mullbären från Mr Bs namngivningsträd, gudagott! – en Stockholmsvisit och till sist en vecka med tre goda vänner – något jag kommer berätta mer om i nästa månads reflektion. Dessutom en fantastisk reseskildring från Better Globes kundresa i somras – en resa jag hoppas åka på nästa år – liksom tankespjärn i form av en bok som vände upp och ned på vad jag trodde jag visste.

 

Dramat drar

Tittar jag på besöksstatistiken för bloggen så är trenden tydlig. När jag skriver om separation, skilsmässa, och andra typer av drama av olika slag – ja, raskt går då statistiken upp, och många fler läser mina inlägg, för att någon dag senare återgår till det vanliga besöksantalet igen.

Förståeligt.
Klart det är spännande att läsa vad någon skriver om olika former av vardagsdrama. Men samtidigt. Lite synd. För det finns mycket att hämta i mina mindre drama-fyllda inlägg också. Reflektioner, funderingar, betraktelser, bok– och podtips, och så mycket mer.

engelska bloggen slipper jag lockas av att ”skriva mer drama”, eftersom jag inte har någon bloggstatistik på sidan. Tänkte dra igång Google Analytics, men kom mig aldrig för, och sen valde jag helt enkelt bort det. Så där ”bara skriver jag”. På svenska sidan, som ligger på WordPress egen plattform, finns statistiken direkt tillgänglig i backoffice, och därmed är den svårare att undvika.

Jag vill verkligen inte välja bort inlägg för att jag inte tror de drar, eller kanske snarast, jag vill inte fabulera drama där inget drama finns. För mitt liv består ärligt talat av väldigt lite drama numera. Och det säger jag trots senaste årens stora livsstilsförändring med fullbordad skilsmässa som ju lätt kunde ha varit en mycket mer drama-tung upplevelse än det varit.
Samtidigt behöver jag inte gå så mycket längre än till mig själv, för att hitta samma beteende. Rubriker drar. Ämnen som till ytan åtminstone ”borde” vara känsliga drar. Jag försöker förhålla mig kritisk till min egen lockelse till dramat, inte minst genom att försöka att undvika att dela drama vidare, med mindre än att det är något som jag anser har en djupare betydelse, ett budskap som kan göra skillnad. Helst något som gagnar andra att läsa, ta till sig, engagera sig i.

Jag försöker göra mina egna mer drama-tunga inlägg sådana också – jag skriver sällan bara om dramat och dess svallvågor, utan oftare om dramat i relation till en reflektion, en insikt, ett sätt att möta världen som gagnar mig, och kanske också kan gagna dig, om så bara genom att visa ett annat perspektiv på livet och alla dess kringelikrokar?

Inplanerad digital sabbat

I februari månads reflektion över årets intentioner insåg jag att mina digitala sabbatsplaner faller om jag ”tänker att det bara blir av”. Så jag satte mig redan då och knappade in två tillfällen för digital sabbat i kalendern, under mars månad.

Den första infaller idag, så nu ska jag snart släppa taget om skärmar av alla sorter och slag. En långpromenad stundar och därefter ser jag fram emot en eftermiddag då jag ska lappa och laga lite här hemma (tänkte rocka loss med Sugro, en ny bekantskap jag ska testa) och en kväll framför kaminen, med en god bok i knät.

Jag har förresten kommit fram till vad en av de, för mig, bästa sakerna med digital sabbat är, nämligen att jag, när sabbaten är över, tycker det är extra roligt att skriva ett blogginlägg, kolla mail, Facebook, Basecamp, Instagram osv. Absence makes the heart grow fonder och allt det där tror jag inte på till fullo, men just här, just nu, för just mig, så är det verkligen så det funkar.

Vilka farledsmärken styr du efter?

Vännen Sara skriver om sådant som är viktigt och riktigt, och jag som följt hennes resa i fem års tid, blir tårögd när jag läser. Det är stort att bevittna hur människor växer, expanderar, blir mer av sina bästa jag; särskilt när jag ser hur individen i fråga själv ser och bevittnar sin egen expansion, och använder återkopplingen för att fortsätta att medvetet skapa det liv, de sammanhang, där det bästa jaget får optimal grogrund.

Hon avslutar med en rad frågor, som tarvar ett alldeles eget bloggsvar:
Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?Sitter på tåget till Helsingborg, för en rekreationsdag med bästa parhästen Pernilla, och stirrar ut genom fönstret. Frågan ljuder klangrikt inom mig: Vilka farledsmärken styr jag egentligen efter? Hur ska jag kunna förmedla dem, när de, inom mig, snarast känns än har benämningar?

I grunden ligger ”meningen med mitt liv”, som sedan knappa tio år tydligt varit formulerat som ”att göra ett positivt avtryck”. Vill, på alla sätt jag kan och förmår, lämna denna värld bättre än den varit utan mig. På många vis ligger det där som en underström, en moralisk kompass, som jag navigerar i livet utifrån.

Hur gör jag det då?

Tja… genom att vara observant och lyhörd, reflekterande med en så hög grad av medvetenhet (om mig själv så väl som om min omgivning) som jag förmår, men framför allt, genom att känna efter: känns det bra eller inte? Känslan jag har inom mig är i mångt ett mått på hur väl jag är i synk med mitt välmående, mina värderingar, med meningen i mitt liv. Känslorna varnar mig för att jag är på väg att köra i diket, om jag lyssnar till dem och agerar därefter. Lite som moderna bilar och varningssystemet som piper till när bilen körs för nära vägrenens väglinje. ”Fara å färde, det är dags att säkerställa att du håller rätt kurs!”

Är dessa farledsmärken samma som jag levt efter hela livet? Oh no, långt ifrån! De har verkligen förändrats; en förändring som inleddes innan min förstfödda tog plats på jorden, och sedan accelererade för tio-elva år sedan, med ytterligare ett ryck de senaste fem åren. Tidpunkterna sammanfaller med stora personliga händelser (vad annars?).
1999 föddes hon, min förstfödda, i samband med att ett tioårigt förhållande kraschade. Då tog jag tillfället i akt att fråga mig – och svara mig! – om jag tyckte om den jag var. (Svaret var nej, och på den vägen är det.)

Runt 2006/2007 började jag gå i terapi, för jag förmådde inte vara den förälder jag ville vara. Det föranledde det enormt avgörande skiftet från en grundläggande syn att jag är inte ok till jag är ok. Började resan att sluta banka på mig själv där och då.

2013 började jag blogga dagligen (reflektionen! Ovärderligt!), #skolvåren föddes, min Mastermind-grupp drog igång och jag började se annorlunda på typen av arbete jag utförde/typen av uppdrag jag tog i mitt företag. Jag började medvetet skapa sammanhang där min expansion som människa uppmuntrades. Här började jag – på riktigt – vara varsam med mig själv, något som jag hjälpt mig själv på traven med genom att sluta ta mig själv och mina tankar på så blodigt allvar.Ser fram emot att återbesöka dessa frågor om en tio-tjugo år eller så, för att se hur farledsmärkena fortsätter utvecklas, för det hoppas – och vet! – jag verkligen att de gör. Utvecklas, fördjupas, förtydligas, i takt med att jag fortsätter expandera som människa.

I hopp om att även du inspireras att sätta dig med dessa frågor, så avslutar jag med att ställa dig samma frågor som Sara ställde: Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

Kan det verkligen handla om mig?

Det händer att jag hör eller läser något som en annan själ säger eller skriver om mig.
En återkoppling. En reflektion. En betraktelse.

Ibland är det min make som ger mig små guldkorn, där han ser något – och det är han bra på – och berättar det för mig. Ofta blir jag paff. Har inte sett det själv. Inte tänkt det. Tar emot det, som ett guldkorn just, fint, glimmande, inte särdeles användbart egentligen, men likförbaskat himla trevligt att betrakta nu och då.

Ibland är det i något av alla de sammanhang jag befinner mig i som guldkornen dyker upp. Vissa av sammanhangen som för mig är så viktiga består av en handfull personer, andra består av många fler individer.

Efter Supercoach Academy fick vi t ex ut en typ av enkät där vi gav återkoppling av olika slag, inklusive en möjlighet att ge ett guldkorn till alla de andra. Just dessa guldkorn sammanställdes och skickades till oss efter avslutad kurs. Alltså, individuellt. Jag fick ta del av guldkorn riktade till mig och ingen annans så klart. När jag läste min återkoppling rördes jag till tårar stundtals. Av glädje, lycka, en känsla av stolthet för det som andra uppfattar om/av mig.

I min mastermind-kurs avslutar vi ibland med en runda, där vi i tur och ordning får uppskattning, reflektion, boost. Det känns extra bra i den gruppen, där jag vet att jag inte håller tillbaka. De får ta del av många delar av mig, sånt som jag inte delar med så många, saker jag upplever svåra av olika anledningar. Och den där rundan ger lite extra just därför. För jag upplever att jag blir sedd, till fullo. De ser mig som jag är i deras ögon. Och ger mig sin betraktelse. Ännu ett guldkorn. Att stoppa i min inre minnesbank.

BoldomaticPost_Ett-guldkorn-att-varsamt-laggIbland händer det som hände mig just, då jag läste ett längre stycke som skrivits om mig. Jag drar efter andan, förundras, och tänker paff:

Men, kan det där verkligen handla om Mig?

Känner du igen det?

 

Stunder av nu

Imorgon är det 1 december och därmed är det endast en månad kvar av det som är året 2014. Fick en påminnelse på Twitter att det är en perfekt tidpunkt att reflektion kring livet mitt. Vad jag gör. Vad jag inte gör. Och varför? Men också kring vad jag uppskattar med mitt liv, med mig, vad jag skulle vilja göra/ha/vara mer/mindre av.

Det finns så mycket tankar att lägga på det här, samtidigt som det enda jag egentligen har är stunder av Nu. Hur mår jag nu? Vad gör jag nu? Varför gör jag det jag gör just nu? Hur känner jag mig? Och vad känner jag?

Just nu – arla morgonstund, kollat sociala media, mediterat, haft katten i knät, känt hans varma kropp långsamt andas in och ut. Förutom när han nös, mitt i alltihop.

Just nu – hör och ser samme katt dricka vatten ur vattenskålen på fönsterbrädan. Känner yllefilten värma min bål, mina ben, mina fötter. Hör knattret från tangentbordet jag har kopplat till min puttepadda. Katten dricker ännu mer.

Just nu – ett flygplan passerar långt uppe i himlen, jag hör ljudet från motorerna. Går det in för landning på Kastrup eller har det månne just lyft?

Just nu – märker att solen så sakteliga är på väg upp, för det ljusnar markant. För bara en stund sedan var det mycket mörkare här i vardagsrummet där jag sitter. Men det var Då. Finns bara kvar i mitt minne. Nu är Nu.

Just nu – lite funderingar kring julkalender här på bloggen. Förra året gjorde jag en kalender med uppmaningar. Så inte i år. Been there, done that, som jag brukar säga. Har massor av idéer, får se vad det blir. Återbruk i någon form, kanske.

Just nu – katten dricker igen. Han har nyss blivit diagnosticerad med begynnande njursvikt, går på specialkost, och dricker mindre än innan kostomläggningen. Får en godmorgonpuss av maken som klivit upp ur sängvärmen han med.

Just nu – börjar fundera på att göra min Sjua, klä på mig, mixa min morgonsmoothie, och göra mig iordning för förmiddagens kör-framträdande i Södra Sallerups kyrka. Men det är Sen. Finns bara i min fantasi. Nu är Nu.

Stunder av nu

Stunder av nu är allt vi har. Har du givit det en tanke någon gång?

Radioskugga

Inför Almedalen (jag är på plats söndag till lördag med #skolvåren – kolla in alla våra event och ta kontakt om du också finns på ön!), gäller det att ladda batterierna, något jag lärt mig de senaste två åren. Och vilket bättre sätt att göra det än i gott sällskap som garanterar fascinerande samtal, omgiven av vacker natur, och, bäst av allt, under total radioskugga i dagarna två!

Lägg till lite möjlighet till egen reflektion dessutom, kanske bara genom att sitta tysta, tillsammans, eller gå en runda runt stugknuten helt solokvist, eller genom att krypa ner till bryggan en stund.

På väg mot radioskugga

Här är jag på väg, då jag inledde en lång dags färd mot radioskugga. Visst låter det ganska gött?