Kan det verkligen handla om mig?

Det händer att jag hör eller läser något som en annan själ säger eller skriver om mig.
En återkoppling. En reflektion. En betraktelse.

Ibland är det min make som ger mig små guldkorn, där han ser något – och det är han bra på – och berättar det för mig. Ofta blir jag paff. Har inte sett det själv. Inte tänkt det. Tar emot det, som ett guldkorn just, fint, glimmande, inte särdeles användbart egentligen, men likförbaskat himla trevligt att betrakta nu och då.

Ibland är det i något av alla de sammanhang jag befinner mig i som guldkornen dyker upp. Vissa av sammanhangen som för mig är så viktiga består av en handfull personer, andra består av många fler individer.

Efter Supercoach Academy fick vi t ex ut en typ av enkät där vi gav återkoppling av olika slag, inklusive en möjlighet att ge ett guldkorn till alla de andra. Just dessa guldkorn sammanställdes och skickades till oss efter avslutad kurs. Alltså, individuellt. Jag fick ta del av guldkorn riktade till mig och ingen annans så klart. När jag läste min återkoppling rördes jag till tårar stundtals. Av glädje, lycka, en känsla av stolthet för det som andra uppfattar om/av mig.

I min mastermind-kurs avslutar vi ibland med en runda, där vi i tur och ordning får uppskattning, reflektion, boost. Det känns extra bra i den gruppen, där jag vet att jag inte håller tillbaka. De får ta del av många delar av mig, sånt som jag inte delar med så många, saker jag upplever svåra av olika anledningar. Och den där rundan ger lite extra just därför. För jag upplever att jag blir sedd, till fullo. De ser mig som jag är i deras ögon. Och ger mig sin betraktelse. Ännu ett guldkorn. Att stoppa i min inre minnesbank.

BoldomaticPost_Ett-guldkorn-att-varsamt-laggIbland händer det som hände mig just, då jag läste ett längre stycke som skrivits om mig. Jag drar efter andan, förundras, och tänker paff:

Men, kan det där verkligen handla om Mig?

Känner du igen det?

 

Stunder av nu

Imorgon är det 1 december och därmed är det endast en månad kvar av det som är året 2014. Fick en påminnelse på Twitter att det är en perfekt tidpunkt att reflektion kring livet mitt. Vad jag gör. Vad jag inte gör. Och varför? Men också kring vad jag uppskattar med mitt liv, med mig, vad jag skulle vilja göra/ha/vara mer/mindre av.

Det finns så mycket tankar att lägga på det här, samtidigt som det enda jag egentligen har är stunder av Nu. Hur mår jag nu? Vad gör jag nu? Varför gör jag det jag gör just nu? Hur känner jag mig? Och vad känner jag?

Just nu – arla morgonstund, kollat sociala media, mediterat, haft katten i knät, känt hans varma kropp långsamt andas in och ut. Förutom när han nös, mitt i alltihop.

Just nu – hör och ser samme katt dricka vatten ur vattenskålen på fönsterbrädan. Känner yllefilten värma min bål, mina ben, mina fötter. Hör knattret från tangentbordet jag har kopplat till min puttepadda. Katten dricker ännu mer.

Just nu – ett flygplan passerar långt uppe i himlen, jag hör ljudet från motorerna. Går det in för landning på Kastrup eller har det månne just lyft?

Just nu – märker att solen så sakteliga är på väg upp, för det ljusnar markant. För bara en stund sedan var det mycket mörkare här i vardagsrummet där jag sitter. Men det var Då. Finns bara kvar i mitt minne. Nu är Nu.

Just nu – lite funderingar kring julkalender här på bloggen. Förra året gjorde jag en kalender med uppmaningar. Så inte i år. Been there, done that, som jag brukar säga. Har massor av idéer, får se vad det blir. Återbruk i någon form, kanske.

Just nu – katten dricker igen. Han har nyss blivit diagnosticerad med begynnande njursvikt, går på specialkost, och dricker mindre än innan kostomläggningen. Får en godmorgonpuss av maken som klivit upp ur sängvärmen han med.

Just nu – börjar fundera på att göra min Sjua, klä på mig, mixa min morgonsmoothie, och göra mig iordning för förmiddagens kör-framträdande i Södra Sallerups kyrka. Men det är Sen. Finns bara i min fantasi. Nu är Nu.

Stunder av nu

Stunder av nu är allt vi har. Har du givit det en tanke någon gång?

Radioskugga

Inför Almedalen (jag är på plats söndag till lördag med #skolvåren – kolla in alla våra event och ta kontakt om du också finns på ön!), gäller det att ladda batterierna, något jag lärt mig de senaste två åren. Och vilket bättre sätt att göra det än i gott sällskap som garanterar fascinerande samtal, omgiven av vacker natur, och, bäst av allt, under total radioskugga i dagarna två!

Lägg till lite möjlighet till egen reflektion dessutom, kanske bara genom att sitta tysta, tillsammans, eller gå en runda runt stugknuten helt solokvist, eller genom att krypa ner till bryggan en stund.

På väg mot radioskugga

Här är jag på väg, då jag inledde en lång dags färd mot radioskugga. Visst låter det ganska gött?

Vem håller spegeln?

Mitt inlägg om att provtänka drog igång en lång tråd på Facebook. Vännen Jonny skrev något oerhört klokt, som jag vill dela med er:

20140624-211904-76744255.jpg

Det där satte igång en massa i mig, och jag fylls av tacksamhet för att Jonny delade detta med mig. Skriver det en gång för att verkligen känna på varje ord:

Man kan se sig själv i en spegel och berätta vad man ser. Det är lättare om man själv håller i spegeln. Om en annan håller upp spegeln framför dig blir det svårare. Självreflektion på eget initiativ är inte samma sak som självreflektion på uppmaning.

Har själv upptäckt, inser jag nu, vilken enorm skillnad det är på självreflektion på eget initiativ, eller på någons anmodan. Handlar det måhända om rädsla? Triggas mer rädslor vid en uppmaning till reflektion, än om jag själv håller upp spegeln? Kan det vara så att om jag fattar ett grepp om spegeln själv, så har jag redan kommit en bra bit på vägen, och räds inte mig själv så mycket längre?

Kanske är det meningslöst att hålla upp spegeln framför någon annan i hopp om att de ska reflektera? Om vederbörande inte är intresserad, lär det inte ske, eller hur? Men kanske att jag, genom att ställa en väl vald fråga, eller genom att vara tyst vid rätt tillfälle, kan skapa utrymme för en annan individ att åtminstone ta en snabbtitt i spegeln som jag håller upp, eller räcker fram?

Jag påminns om talesättet, ”Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga den att dricka” och tänker att det ligger mycket i det. I mina blogginlägg så avslutar jag ofta med en fråga eller två, och kanske någon uppfattar dem som uppmaningar? Om så är fallet vill jag förtydliga att det inte är min avsikt, inte alls. Oftast är frågorna riktade till mig själv, de ger mig nya saker att fundera kring när jag tittar mig i spegeln. Och kanske att de kan göra att någon annan gör detsamma. Fast det är säkert lika sannolikt att motsatsen sker, och spegeln resolut läggs undan. Vilket är helt ok och fullt förståeligt, eftersom det är ditt liv och din resa, likväl som det är mitt liv och min resa, så vi får alla ta det i den takt vi mäktar med som individer.

Vem håller spegeln?

Ord som berör

Den 20e december publicerade #skolvåren sin julkalenderlucka, precis som vanligt. Men där tar det slut. 20131222-074533.jpgSen hände bara ovanliga saker. Bakom luckan dolde sig Hjärnkontorets programledare Benjamin ”Beppe” Singer, med en av de starkaste texten om en lär-resa som jag någonsin läst. Och jag var bestämt inte ensam om att tycka det, eftersom texten lästes av över 4000 personer den dagen och på den vägen fortsatte det.

När tanken får vandra möter den något som den krokar fast vid nu och då. Här ett sånt exempel, en slöjdlärare som berördes av Beppes text i #skolvåren:s julkalender, och skriver om att tro på människor. Älskar hur vi kan inspireras av våra möten med andra, oavsett mötets form!

En av grundförutsättningarna för att kunna mötas är att vi är öppna och mottagliga för de intryck som vi stöter på, och även en smula uppmärksamma på oss själva, så att den inre reflektionen fångas upp på något vis.

Jag hoppas du tar dig tillfälle under helgerna att låta tanken vandra, utan krav på prestation eller effektivitet – tillåt dig att reflektera, vilket för mig handlar mycket om att zooma ut, snarare än att zooma in (som för mig är vad analyserande handlar om).

Vad sker i dig när du låter tanken vandra?

Allt detta görande

Duktig Flicka-mönstret är väldigt starkt hos många, och det finns inga som är så bra på att agera och handla som duktiga flickor och pojkar.

(När jag skriver Duktig Flicka så tänker jag på båda könen, för det är ett mönster som alla kan anamma. Jag tror det har varit mest flickor historiskt som skaffat sig detta mönster, därav uttrycket, men jag ser fler och fler pojkar som dras in i det, tyvärr.)

Problemet är att Duktiga Flickor gör, utan att förankra görandet i sitt varande. Som Alan Seale uttrycker det, med ett kors där det vertikala handlar om varandet och det horisontella om görandet. När vi bara gör, utan att förankra det i varandet, så tappar vi bort oss själva.

När jag ska beskriva detta för människor jag möter så brukar jag sträcka ut händerna rätt ut i luften, utåt sidorna, och vifta hej vilt med händerna. Händerna symboliserar görandet. Och oj vad mina händer har gjort saker, under årens lopp. Varandet sker från mitt center, mitt huvud, min bål, mitt jag. När mina händer gör, utan att ha kontakt med mitt center, så kan det bli vad som helst av det. Och likadant funkar det på andra hållet, om jag bara är, och inte är i kontakt med görandet, ja, då blir det inte mycket gjort om ens något. Extremen här är kanske eremiten som sitter på en bergstopp och bara är i sitt center. För mig ligger magin i korset där de två axlarna möts. När mitt görande är nära förankrat mitt varande, då kan det slå gnistor må du tro!20131130-130249.jpg

Så, tillåt dig att reflektera kring varför du gör det du gör. Vad gör du som du inte alls kan förankra i den du är? Kanske kan du skala bort lite görande? Allt det där görandet du bara gör, utan att veta varför. Försök fokusera på att knyta ditt görande till ditt varande, ditt syfte, så att det du ägnar sig åt verkligen är förankrat i hela dig.

Av allt ditt görande, vilket är förankrat i hela ditt jag?

Om reflektion, del 3

Att reflektera.

Att få en stund att tänka över och landa i mina varför.

Att ta sig den tiden. Det bidrar till min livskvalitet.

Under höstlovet var jag i Kerala med familjen, och höll mig från sociala media i stor utsträckning. Men ibland föll lusten på och så skedde då jag läste ett tweet från #skolvåren:

20131107-213551.jpg20131107-213557.jpg20131107-213603.jpgAtt skapa denna vana att reflektera, från ung ålder, det vore en ofantlig vinst – för oss alla. Vi skulle se ett ökat välbefinnande, en ökad livskvalitet och mental hälsa. Men, vi vet alla att barn gör som vi gör och inte som vi säger. Hur kan vi lära barnen detta om vi inte aktivt själva utövar reflektion, såväl hemma som i skolan?

Reflekterar du?