Om Helena Roth

http://herothecoach.com

Ingefärs- och gurkmeja-shot för sköna vibbar

Om du liksom jag får lite förkylningsvibbar så här i början av hösten så vill jag tipsa om att göra och dricka lite ingefärs- och gurkmeja-shot dagligen. Jag har slarvat lite, men efter förra veckans förkylning, som släppte taget över helgen men sen nändes knacka på igen i början av vecka så har jag gjort mig en stor flaska, för nu ska jag kureras och umgås med skönare vibbar än förkylningsdito.

Jag gör min ingefärsshot som raw food, helt enkelt för att jag tycker om det och har hittat ett grundrecept som jag sen höftar frisk utifrån. Grundreceptet hittar du här (annars googlar du på ingefärsshot och hittar en drös till!):
Lenas ingefärsshot raw food
Ca 400 gram ingefära
2 citroner
1 liter vatten
Honung efter smak ca ½ dl
Gör så här:
Du behöver inte skala ingefäran men tvätta den noga och skär bort det yttersta på ”topparna”, ansa lite och kolla så ingen del ser dålig ut. Skär ingefäran i lite mindre bitar och lägg i mixern. Tillsätt hälften av vattnet 5 dl, och mixa ordentligt. Tillsätt resten av vattnet och kör runt. Låt stå i mixern i ca 1 timme och kör runt 2-3 ggr under tiden, för att säkert få ut alla nyttigheter. Avsluta med en kort mixning och häll sen upp massan i en finmaskig sil, låt rinna av och pressa ut den sista vätskan med en sked. Blanda i saften från citronerna och honungen, blanda och häll upp i fina flaskor.

Förvara din ingefärsshot i kylskåpet, och skaka flaskan innan du häller upp i små glas. Ta en shot varje morgon. Mängd efter tycke och smak men ca 30 – 50 ml. Receptet räcker till två personer i ca två veckor. Obs, ingefärsshot är beroendeframkallande…

…vilket jag kan intyga! Ju starkare desto bättre, fast det gör å andra sidan att kidsen spottar och fräser när jag bjuder dem på min shot.

Själv så har jag i färsk gurkmeja också, vilket ger en ljuvlig gul färg och dessutom boostar shoten än mer, då gurkmeja är en fantastisk antioxidant med rejält med antiinflammatorkiska egenskaper vilket gör den till en perfekt följeslagare till ingefäran. Har jag inte färsk gurkmeja hemma så tar jag lite gurkmejapulver istället.

När jag sköljer rhizomerna så bryter jag dem så jag kommer åt alla skrymslen. Tar sedan en skalkniv och skrapar bort jord och eventuellt fula bitar av knölarna.

Har hört att det finns en vits i att ha i lite chili också, men det har jag faktiskt aldrig kommit ihåg när jag väl stått där och gjort min shot, så det ska jag bestämt testa nästa gång (färsk eller i pulverform, bådadera lär funka).

Sen har jag en ganska liten mixer (min NutriBullet) så jag gör ofta halv mängd, men har just börjat experimentera med att virra silmassan i mixern ännu en gång med nytt vatten efter första avrinningen. Verkar funka fint det med. Resterna från silningen har jag förresten i mina dagliga gröna smoothies, så allt kommer till användning!

 

Därför fortsätter jag

Sitter här i sängen och skriver. Små utkast, en paragraf eller två, embryon av texter kring budskap jag inte riktigt är redo att skicka ut i världen. I sinom tid. Till dess kanske denna förunderliga limbo bibehålls, känslan av att jag inte riktigt har något att säga, hur det inte finns något som riktigt griper tag, varken i mig eller dig som läsare.

Och ändå så fortsätter jag.
Skrivandet alltså.

Jag vill ju skriva, jag älskar att skriva, även om jag stundtals känner mig helt tom på ord att få ned på pränt. Den enklaste vägen hade varit att sluta, att släppa taget om intentionen att blogga dagligen. Och det är en möjlighet. Men det är inte mitt val, av så många skäl.

Dels för att jag vet, djupt inom mig, hur stor hjälp mitt skrivande är för mig. Det är verkligen självcoaching, det ger vägledning och klarsyn, visar på svårigheter och möjligheter. Skrivandet ger oerhört hög avkastning i form av självinsikt och själslig expansion. Bara ett par paragrafer, ett blogginlägg, två, tre, kan göra världen förståelig, hanterbar, lättare att navigera.

Också för att jag vet att vanans makt är stor. Om jag slutar skriva dagligen kommer tidpunkten förr eller senare då jag kommit så långt bort från denna vana, att den inte längre föresvävar mig. Och så har det gått en månad eller två, kanske till och med ett halvår, ett eller flera år – utan att jag skrivit. Utan att jag gett mig själv gåvan som skrivandet är för mig.

För dig kanske det är något annat än skrivande som ger motsvarande gåva: sprickan i skalet som gör att ljus både kommer in och ut, livgivande och skapande. För mig är det skrivande. Därför förtsätter jag.

Att välja inställning till livet

”Medan Enid backar med huvudet för att få fokus på texten slås jag av den diametrala skillnaden mellan hennes och farsans åldrandeprocess. Enid [83 år gammal] har likt min mamma och andra äldre kvinnor i familjens vänskapskrets fortfarande en brinnande nyfikenhet. Hon tränar, skaffar sig nya vänner, vågar vara äventyrlig och öppen. Don, Hilmi och pappa utgör exempel på ett åldrande som snarare koagulerar tillvaron. De är inte intresserade av särskilt mycket nytt, tror att de vet det mesta värt att veta och tar ytterst sällan några risker. Gubbarna verkar mest övertygade om att världen är befolkad av idioter. De delar en nästan cynisk trötthet på livet medan de äldre kvinnorna i min omgivning i allra högsta grad är levande och upptäckstörstande.”

Jason ser skillnader i åldrande – ett åldrande som fortsatt innehåller nyfikenhet och utforskande, glädje och öppenhet. Och ett helt annat, ett slutet, stängt, stumt och cyniskt åldrande. Jag har sett båda exemplen, även fast de inte varit fullt så tydligt könade som Jason beskriver det. Men jag skulle vilja ta det ett steg längre – för detta har inte egentligen med åldrande att göra, med mindre än att man ser hela livet som en enda lång åldrandeprocess, och det stämmer ju för all del.

För nog känner jag lika många unga och medelålders själar i båda kategorierna som jag känner gamla dito. Är det inställningen till livet i stort, som gör att de förstnämnda, de öppna, de nyfikna, faktiskt håller sig öppna och nyfikna ända in på ålderns höst? Likväl som de som tidigt i livet med ironi och cynism dissar allt och alla som inte tycker och tänker precis som de själva; är det inte som om de långsamt begraver sig själva årtionden innan det faktiskt är dags?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Minnen för livet

Har just plöjt igenom knappa fyratusen foton från USA/Canada-resan förra sommaren, i sällskap med min förstfödda. Ja, det har tagit oss ett par veckor, då vi tagit hundra foton i stöten. Nu har jag 1780 foton kvar, som jag tänker använda till en fotobok. Minnen för livet, som förtjänar att flytta från datorns inre till ett mer lättillgängligt format som är enklare för fler att bläddra i.

Jag brukar använda Önskefoto eller Blurb, och oddsen lutar nog åt Blurb för just denna fotoboken – det går att göra lite mer i deras verktyg. Om det nu är sig likt, det var ett tag sedan jag senast använde det. Finns säkert bättre sajter än dessa två, så har du ett guldtips till mig, så tjoa!

Jag älskar nämligen att skapa fotoböcker, och det är samtidigt mitt största problem! Jag vill verkligen att de ska bli bra – både i text och bild – och då tar det sin tid. Jag lägger lätt fyrtio timmar på själva skapandet, bygger sida för sida, med foton och text, både mina egna minnen, men också fakta – nätet är ju en fantastisk resurs som gör att jag enkelt kan bygga på mina (våra) minnen med lokal fägnad.

Och just därför ligger jag back. Har flera fina resor som verkligen förtjänar vars en fotobok:
Indien 2013Spanien och Frankrike 2015, och så USA/Canada 2016. Kanske borde jag börjat bakifrån med Indien, men nä, nu valde jag USA/Canada – och härmed lovar jag att den ska vara klar innan höstlovet!

 

… och grått däremellan

Det finns svart.
Och så finns det vitt.
Och däremellan grått, i hur många olika nyanser som helst.

Liza skrev en kommentar på gårdagens inlägg Människan har behov av tydliga svar:
Spännande funderingar. Jag tror vi drivs av svart och vitt. Men jag vill ju tro vi ser allt det grå däremellan med. Det finns ju inte svart och vitt. Det mesta är en mix av det mesta.

Jag har många tankar ibland om att: om inte…
Hur skulle jag då göra/bo/tänka osv?
Är det värt att ändra på ditt och datt för att testa annat?

Lizas kommentar gav mig tankespjärn, varför jag svarade:
Jag ä l s k a r det gråa, vishetens färg! Bloggat mycket om det också i mina dagar. Och jag fick den ultimata komplimangen av en av mina nära vänner för ett år sedan eller så, när hon sa (känt mig sedan sjätte klass) ”Du brukade vara så svart/vit, men du är så långt från det idag. Du ser inte varken svart eller vitt i någon eller något, du ser gråskalan i oss alla.” och jag fullkomligt smälte, eftersom hon SÅG det jag KÄNNER.

Och JA, det är värt att ändra på ditt och datt för att testa annat, för att få nya perspektiv. Inom rimlighetens gränser, på något vis. Det finns ju ”enklare” och ”svårare” sätt att få nya perspektiv. Samtal, böcker, filmer, podcasts osv är ju alla förhållandevis enkla och tillgängliga vis, att faktiskt själv gå genom en skilsmässa eller bli arbetslös osv, är ju helt andra sätt att få nya perspektiv. Visst väljer vi, visst händer ändå, men att våga söka nya perspektiv tror jag är oerhört viktigt för människans personliga utveckling och expansion.

Och sen gick Stella också igång:
Jag håller med! Tror också det är viktigt att själva VÅGA, att ta sig ut på eget initiativ, inte bara låta livet kasta omkring mig och så måste jag handskas med konsekvenserna. Nyfikenhet driver mig i mycket och det gör resan roligare. Jag söker inte, jag finner!

Precis som Stella har jag de senaste åren börjat se skillnaden i att vara en sökare respektive en finnare, och identifierar mig mer med det sistnämnda, som den upptäcktsresande jag upplever mig vara – i mig, i världen, i mellanrummen.

Där finns det svarta, det vita, och däremellan grått, i hur många olika nyanser som helst att finna!

Människan har behov av tydliga svar.

”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?

Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?

Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.


Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”

Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.

Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.

Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Förebilder och hjältar

Andra numret av Artikel 14 från FARR ligger på soffbordet och skakar om mig när jag tittar på det – de gånger jag verkligen ser det. Inte alla de där gångerna då ögat bara sveper över tidningen och hjärnan enkom kategoriserar in det som ”nått som ligger på soffbordet”. Utan de gånger då jag verkligen s e r vad det står, ser händerna som sträcker sig, uppåt, utåt, i bön? I vädjan? I glädje och tacksamhet? I sorg och förlust?I samma veva släpper yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut en rapport om rättsosäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och unga. Läser pressmeddelandet och laddar ner rapporten. Öppnar, skummar de första sidorna, och klickar ner pdf:en igen. Orkar inte, vill inte veta, pallar inte, som ett av mina Gode Barn brukar säga, om så mycket. Och jag förstår honom. Tacka fasiken för att han inte pallar.

Han är min förebild. Min hjälte.
Denna yngling som växer för varje gång jag ser honom, som är så typisk tonåring på många vis, och samtidigt – så otroligt gammal i själen. Trots allt han varit med om (tack vare?) både innan han flydde till Sverige och efter, så har han en glimt i ögat och en social kompetens som gör det väldigt enkelt att tycka mycket, mycket om honom.

Han är en av de som dragit en vinnande lott i asylprocess-lotteriet. Till skillnad från ett av mina andra Gode Barn, han som drog nitlotten. Han är också min förebild. Men jag undrar hur länge han ska palla?