Om Helena Roth

http://herothecoach.com

Med kroppen i fokus – novemberreflektion

Så var då ännu en månad av 2020 till ända. Vilken månad. Vilket år! Jag hör mig själv säga, i olika sammanhang, hur 2020 har varit ett av de bästa åren i mitt liv, vilket jag förstår på reaktionerna kan låta provocerande. men inte enkom. Fick ett meddelande från en kvinna som sa det var så befriande för henne att läsa min spontana tanke om 2020, att hon ville veta mer.

Jag började månaden med besök hos proffsiga doktor Maria Laursen, expert på kvinnosjukdomar. Jag hade en tid för att under mikroskop kolla efter cellförändringar på livmodertappen, som ett led i det regelbundna erbjudande som går ut till alla kvinnor som uppnått en viss ålder. Det hade visat på misstänkta cellförändringar såväl som möjlig förekomst av HPV, så jag slussades in i systemet. Och jodå, lägsta graden av cellförändringar och möjlig förekomst av HPV blev slutsatsen, vilket jag, i samråd med doktor Laursen, inte tänker göra nånting åt, utan det får läka ut på eget bevåg.

Och. Vilket proffs hon är! Förtjust som jag är i proffs, oavsett vad profession det handlar om, så slår jag ett slag för henne här, ni hittar henne i Malmö på Slottsstadens Läkargrupp. När man ligger där i en gyn-stol kan jag meddela att man känner sig väldigt utsatt, och att då känna att man – det vill säga Jag, så klart! Men kanske också Du? – är i trygga och proffsiga händer, det gör hela grejen till mindre av en pärs.

Därefter hade jag tid hos optikern, vilket visade att min syn blivit något försämrad, så med min gode vän visdomsseglarens ord i bakhuvudet (Jag skulle vilja se dig i mer lekfulla glasögon, sa han i samband med att vi hade ett av våra regelbundna Zoom-samtal) tog jag hjälp av expediten (glasögonbutiksbiträdet? Optikerbiträde? Vad heter den yrkesrollen måhända?) och på femte försöket hittade vi rätt. Två veckor senare hämtade jag ut mina nya, lekfulla, glasögon och jag är så nöjd!

Utöver ett besök även hos tandhygienisten (grönt ljus) hade också ett klipp kvar på mitt tio-kort på kallis som slutade gälla i början av månaden, så jag tog mig en långkörare med kallbad, bastu, kallbad, bastu, kallbad, varm dusch… ljuvligt. Alldeles, alldeles underbar(t) för att parafrasera Askungen.

Med kroppen i fokus har jag fortsatt med mina olika rörelser som jag fått på recept av WivanWalkfeeling. Jag känner, och hör (!), en annorlunda typ av knakelibrak i nacken, vilket skickar mig signaler att nacke och omgivande fascia är på väg att hitta nya vanor, nya banor, nya positioner som är mer i linje med vad kroppen mår bra av. Så, har du inte gjort det innan, bara gör’t, kör en tjugo minuters inledande gratis rörelseanalys, och se vad det leder till för dig!

Trädgården fick sig en rejäl genomkörare… eller kanske det var jag som fick det, i samband med att jag preppade den för vintern. Möbler under skydd, lövinsamling, ljusslingor uppsatta, jamen, du vet, sånt där som är så himla skönt att ha fått gjort! Promenader, cykelturer, en dryckesfasta (inte vatten-fasta ty jag drack hemmagjorda gröna smoothies) den 22-23 och som alltid, böcker som gjort intryck, inte minst Eve Enslers In the body of the world, som jag sträckläste. Vilken bok. Vilket budskap!

Med kroppen i fokus – oktoberreflektion

Bläddrar genom mina foton, för att hitta början/slutet på oktober månad. Öppnar Layout-appen i fånen och börjar klicka i de foton som bäst illustrerar den gångna månaden, somt med kroppen i fokus, annat inte. Blir två kollage, med nio bilder vardera. Den ena svartvit, den andra i sprakande färg.

Oktober månad. 
En månad med väldigt mycket stickande, och virkande. 
Och binge-kollande av ytterligare TV-serier. The 100 främst. 
Det innebär mycket tid i soffan vilket förment borde leda till stel och öm rygg. 
Fascinerande nog, not so. 
Jag har sedan maj månad gått (online) hos Wivan på Walkfeeling, och börjar dagen med ett par minuters Wivan-övningar, som jag benämner dem. Senaste tiden ofta uppblandade med lindy-hop, inte minst eftersom Lindy hop-lektionerna (resterande 7 lektioner från vårens i förtid framflyttade D-kurs) fortgick under oktober månad, och sen hann vi påbörja höstens förkortade D+-kurs med ett tillfälle av fem, innan satte Folkhälsomyndighetens nya direktiv tillfälligt stopp för dansandet igen. Så jag har ”plockat hem det”, skapat en For dancers only – Lindy-spellista i Spotify, och kör lite trippelstegs- och snurrövningar som del av min morgonsjua. 

Detour.
Sorry.
Jo.
Det jag ville säga är att jag noterat hur jag har väsentligt mindre ländryggssmärtor, fast jag, ärligt talat, sitter så in i bänken mycket, både framför datorn för jobb, och framför datorn för rekreation, som redan nämnts. Jag sitter dock lite annorlunda. Framför allt när jag sitter vid köksbordet. Har lite extra dynor längst fram på köksstolen, vilket hjälper mig att tilta mitt bäcken framåt, vilket får efterverkningar i hela överkroppen. 

Ändock är det så att jag blir förbluffad över att jag i n t e har smärtor i ländryggen, som jag, vis av erfarenhet, borde ha, med tanke på hur mycket jag sitter. Men nix. Icke sa Nicke. Knappt alls. (Och när det sker kan jag koppla det tydligare till hårt trädgårdsarbete än sittandet.)

Många promenader har det dock blivit, njutit av oktobermånads allra ljuvligaste höstskrud. Vackert så det förslår, och barfota har jag gått dessutom, vidunderligt härligt. Med bara fötter, och en hög medvetenhet om hur jag går, hur jag möter marken, hur jag håller huvudet, och, efter lite övning, hur jag gör allt detta utan ”stel medvetenhet”, utan i ett enda mjukt rörelsemönster. När Wivan i somras fick mig att fundera över händernas position längst byxans revärer (där revärerna hade suttit om byxan haft några…), huvudets vinkel på halsen, hur blicken hjälper eller stjälper mig, beroende på var jag tittar när jag är i rörelse, så stundade en period av stelhet. Då jag försökte hålla hårt i ”rätt position”, och helt plötsligt gick omkring som hade jag en stelopererat rygg och nacke. Men sen släppte det dä. Det släppte och det är som om kroppens alla delar samverkar i att samtidigt vara i mjuk rörelse och i en position relativt övriga delar som gör gott. Himla häftigt. Och ja, oförblommerat gör jag nu reklam (helt utan att få något för det) för att även du ska kontakta Wivan och Walkfeeling. Bara gör’t, kör en tjugo minuters inledande gratis rörelseanalys, och se vad det leder till. 

Oktober månad för, som alltid, också med sig födelsedagar i drivor, kasta sen in bokläsande, kastanjedoodlande och trädgårdsfiff med D så har du en god summering av månaden. Dessutom har jag sedan den 6 oktober tagit en minst två minuter lång kalldusch varje dag, något jag mycket medvetet i n t e lovat mig själv att bara göra (på det där Upholder-sättet jag så lätt faller in i), utan jag frågar faktiskt mig själv dagligen (njae, kanske inte varje dag, men flera gånger per vecka åtminstone!) o m jag vill ta en kalldusch eller ej. Hittills har svaret alltid blivit Ja. 

Nextopia (bok 10 av 12)

Nextopia. Skriven av Micael Dahlén, professor på Handelshögskolan, olika alla förutfattade meningar om hur professorer men i synnerhet professorer vid Handelshögskolan ska se ut, bete sig och agera. Det gillar jag. En man som i sitt görande och varande lever tankespjärn

Bokens undertitel lyder Livet, lyckan och pengarna i Förväntningssamhället och den gavs ut redan 2008. Så liksom The Long Tail är detta en bok som med sina exempel känns ganska gammal, inte minst eftersom så vansinnigt mycket hänt sedan boken skrevs. Samtidigt känns den hyfsat evergreen, dvs, ständigt aktuell, kanske främst för den slutsats professor Dahlén själv landar i, nämligen att framtiden aldrig tar slut

”…människor som inte såg någon mening med livet tenderade att vara mer negativa och begå brott, medan de som hade upplevt lycka hade funnit en drivkraft i livet (att uppleva lyckan igen).”

Ska jag vara ärlig är detta en bok jag inte tyckte om.  Men det har nog mindre att göra med boken som sådan och mer med det faktum att jag värjer mig med hela mitt jag emot det som boken lyfter fram i all önskväld tydlighet: vi lever för våra förväntningar. 

Ett par definitioner kan vara på sin plats:
Förväntningssamhället – samhället som kretsar kring förväntningar på framtiden, dit vi har trätt in – där som helst-världen är en verklighet och där vi strävar efter Nextopia i allt högre grad. 
Nextopia – Målet i Förväntningssamhället. Det är mot den perfekta morgondagen vi rusar, då kommer allting att vara bättre.

Jag vill inte detta.
Jag vill inte leva i en ständig förväntan på något bättre imorgon, jag vill leva här. Och nu. 
Jag vill inte ens leva i och med förväntningar, punkt. Det är ett ämne jag berört mången gång och jag lutar mig på Steve Chandlers tankar kring Expectations versus Agreements, förväntningar kontra överenskommelser, som jag själv kryddat genom att lägga till förhoppningar

Vill och vill, kanske du muttrar för dig själv, när du läser detta. Vaddå vill? Det är ju så.

Och det har du rätt i. Det är så. 
Så det accepterar jag. Jag lägger inte min energi på att bråka mot det som är, mot att försöka hävda motsatsen, mot att förändra det som lett oss hit. För det kan jag inte. Det är. 

Däremot kan jag stå stadig i det som är, och säga: Jag vill inte detta. Jag vill något annat. Om jag dessutom lyckas måla upp en bild av vad detta något annat är, kan vara, se ut som, så kan jag kliva in i det, nu, och leva mitt liv som om. Och det har jag gjort –gör– förut. Mitt under brinnande #skolvåren-skoldebattsåren blev det uppenbart för mig att den värld jag upplevde mig leva i, var en kall, hård, vinna-eller-försvinna-värld. Och det ville jag inte heller. Jag målade upp en bild av mig av det som Martin Luther King Jr. benämnde the beloved community, och efter att ha snackat om det ett bra tag som ”det jag strävade efter” (helt klart fast i Nextopia, märk väl!) insåg jag att jag kunde agera på ett annat vis i relation till detta beloved community. Jag kunde leva mitt liv, som om jag levde i ett beloved community. Som om det redan var här, som om det redan var på plats. Så det gjorde –gör– jag. 

Detta är mitt sätt att agera rebell, att inte bara köpa att det som är är och att det inte går att förändra. För jag vet, djupt inom mig, att det som är är, men att det inte alls måste vara så framöver. Och kanske är det en paradox i sig. Kanske är det det allra starkaste tecknet på att jag också lever mitt i Nextopia, att jag slukats av det med hull och hår. 

Det är måhända så. Dahlén skriver övertygande om att detta är så naturen skapt oss, att det är mänsklighetens default setting, vårt utgångsläge, att vi inte kan göra och vara på något annat vis. Kanske stämmer det. Men jag behöver ändå inte flyta med strömmen som vore jag en död fisk, jag behöver inte leva mitt liv så här:
”…det viktiga inte är att göra något nu, utan att fokusera på och visa att man tänker göra något ännu bättre imorgon.”

Jag har ett val.
Jag kan göra. Nu. 
Och låta morgondagen stå för sig själv. Utan att slå på stora trumman för det som komma skall, utan leverera idag. Vara nöjd, glad, stolt över det. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Real Love – Kärlek utan villkor (bok 9 av 12)

Real Love – Kärlek utan villkor skriven av Greg Baer har stått oläst i bokhyllan i många år. Har en handfull vänner och bekanta som prisar den över allt annat, och ändock har den inte lockat mig att plocka upp den. Trots det har den inte sorterats ut i de senaste årens röjarrundor, och där med förtjänade den en plats i årets tolv

”Förtröstan är ingen känsla. Det är ingen önskan och inget hopp. Det är ett val vi gör. Med tillit väljer vi att tro att något är sant, och sedan bete oss som om det var så.” (Min emfas.)

Trots det så har den inte kittlat, så inte heller när jag väl började läsa. Första tredjedelen av boken skummade jag raskt, läste vertikalt stundvis, och snappade mest upp ett innehåll bestående av floskler och självklarheter. Emellanåt är självklarheter inte så självklara, men dessa var vare sig särdeles välskrivna eller utmanande för mig. Men sen tog det sig, kanske för boken blev bättre, alternativt för att jag nyligen haft ett antal samtal på tema tillit

”[…] när du berättar sanningen om dig själv ger du folk runt omkring dig möjlighet att få veta om de kan vara visa män och kvinnor, och du ger dem också möjlighet att utveckla den naturliga förmågan att acceptera och älska andra människor – i detta fall dig. När vi övar tillsammans kan vi alla bli visa män och kvinnor, men den möjligheten får vi inte förrän en av oss har mod och förtröstan nog för att våga berätta sanningen om sig själv.”

Kanske för att jag i den pågående djupdykning jag gör i mitt inre (med fokus skam) berättar sanningar om mig för mig. Och för en liten grupp av visa män och kvinnor, som hjälper mig hålla kursen, och samtidigt öppnar upp för att berätta sanningar som sig själva. Känslan som uppstår i detta sammanhang är sannerligen en känsla som slår det mesta. 

”Kom ihåg att det kvittar hur många som inte accepterar och älskar dig. Det spelar bara roll att det finns några som gör det, och du kommer aldrig att hitta dem om du inte låter dem se vem du egentligen är.”

Kanske för att jag ständigt ställs inför situationer där jag ges utrymme att lära nytt. Att få syn på mig, mina reaktioner och känslor, att fånga dem i svansen och ta mig en ordentlig titt. Vad är det egentligen för varelse?

”Att berätta sanningen om sig själv ger en underbar frihetskänsla.”

Kanske för att jag, när jag berättar sanningen, inte längre behöver lägga kraft och energi på att hålla dolt, att gömma, att smyga. En form av take it or leave it, this is who I am, men ändock… inte. Eller. Alltså. I n t e i bemärkelsen jag är oföränderlig, och gör precis som jag vill, oavsett vad det får för konsekvenser. Men. Inte alls. Utan snarast jag är människa och gör misstag och lär mig i en evig cykel. Jag använder dock dessa lärdomar till gagn för mig, dig, oss, till den bästa av mina förmågor, för jag tar ansvar för den jag är och det jag gör”, om du förstår?

”Att berätta sanningen är mycket lättare än den ansträngning det är att ljuga, bli arg, spela offer och i övrigt skydda oss själva för att få villkorlig kärlek. Att säga sanningen om sig själv är inte på långa vägar lika ansträngande som att jaga bekräftelse och använda skyddsbeteenden. Det kräver bara mer tillit.” (Min emfas.)

Och jag väjer tillit. 
Jag väljer att lita till. Lita till dig. Lita till mig. Lita till oss.
Det är ett av de sätt jag vill vara i världen på. Och det är i högsta grad ett aktivt val jag gör.

”När folk kan medge att de har fel innebär det att de också kan säga sanningen om sig själva. Om de klarar det kan de lära sig att känna sig älskade och att älska andra. Människor som inte kan medge att de har fel kan inte lära sig någonting. Hur kan du lära dig något om du redan har rätt om allt?” 

Kanske för att jag hade fel.
Var upptagen med mitt, mina tankar och känslor, tänkte inte på dig. Inte på riktigt. Tänkte bara på dig i överförd mening, i betydelsen vad andras tankar om dig skulle betyda för deras tankar om mig. Rädsla. Att inte bli sedd som bra nog, misslyckad, en katastrof. Alla borde/måste/skulle som jag kan se rulla förbi i deras inre, de som dömer mig utifrån deras syn på dig, som drog de gång efter annan på en enarmad bandit fylld med borde/måste/skulle:n istället för körsbär, persikor och pengapåsar.

Och kanske var det just detta, att boken, en tredjedel in, trampade på en ömmande tå, som gjorde att jag slutade skumma, övergick till horisontalläsning, och fann både ett och två guldkorn. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Med kroppen i fokus – septemberreflektion

Jag har klättrat – bouldering – på Malmö Klättercenter, för första gången nånsin! Och har dessutom åkt mitt livs första Tier, ni vet, de där förhatliga elektriska scootrarna som dräller stan över. Har till och med plurrat ett par gånger (fast det är ännu inte kallt nog att kvala in som ”äkta vinterbad” enligt min personliga temperaturgräns) under september månad.

Bouldering var tufft. Och kul. Gav definitivt mersmak och en rejäl dos träningsverk dessutom. Tack Caspian för att du drog med mig på det. Blir fler gånger!

Att åka elektrisk scooter/Tier var också roligt, gav mersmak det med, men… håller mig allt till min cykel även fortsättningsvis. Så tack Caspian för att du gav mig min andra premiärupplevelse på en och samma dag!

Och plurret… jomen alltså. Det är ju ljuvligt. Helt fantastiskt ljuvligt. Och samtidigt är jag ännu inte tillräckligt energipåfylld för att ta mig ner till vattnet (en mil hemifrån) om jag inte har särskilda skäl eller extra mycket tid över. Men det kommer, det känner jag. Mina energidepåer fylls på, så sakteliga. Och det får ta den tid det tar, jag har ingen brådska.

Fortsätter prata med min kropp också, eller, ja, det var ju det att jag äntligen har börjat lyssna till den, snarast. Allt fler promenader ber den mig om, och jag är inte den som är den, utan det är klart jag möjliggör det!

Med kroppen i fokus – augustireflektion

Vattenfasta. Ett och ett halvt dygn. (Första gången nånsin. Intressant upplevelse som ger mersmak.)
Fortsatt göra-ingenting:ande.
Ännu fler böcker lästa (11).
Lite bloggande, men inte mycket.
Inte ett endaste plurr.
Inte mer utflykter än nödvändigt, och det nödvändiga har hållit sig till jobb-utflykter.

Har å andra sidan börjat prata med min kropp. Eller snarast, min kropp har börjat prata med mig. Eller, äsch… kanske handlar det mer om att vi på riktigt inlett ett samtal. Mellan två likvärdiga parter. Jag. Och min kropp. Fast till och med det värjer jag mig från att skriva, för jag är inte skild från min kropp. Den dikotomin tror jag förorsakat oändligt mycket problem, helt i onödan. Jag är jag. Jag är min kropp. Jag är mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Jag är allt. Som en helhet. Och jag behöver just helheten, för utan den vore jag inte.

Nåväl.
Läste Embodiment av Dain Heer.
En helt ny värld öppnade sig för mig… och jag testade. Ställde en fråga (efter att ha inlett med att tydliggöra vad ja/nej såg ut som i kroppslig form), och fick ett tydligt svar. Små frågor. Vill du ha gröt eller yoghurt? Om kroppen tippade framåt, mot spisen, gröt, bakåt, mot kylskåpet, yoghurt. Mitt allra tydligaste svar fick jag en sen lördagskväll, då jag rastlös reste mig från soffhörnet, gick ut till köket, ställde mig framför skafferiet och skulle precis öppna dörren för att leta efter nått, vad som helst när det slog mig att fråga mig själv: Är du sugen eller hungrig? Jag föll framåt så kraftigt att jag inget annat kunde än gapskratta, innan jag vände på klacken och satte mig i soffan en stund innan jag gick och la mig istället. (Framåt betydde sugen.)

100 vaginor

Vackert.
Aktuellt.
Gripande.
Innerligt.
Nyttigt.
Omistligt.
Rörande.

Tittar på 100 vaginor. Trekvartslång dokumentär av och med Laura Dodsworth.

Handlar inte alls om vaginor utan om 100 vulvor. Skillnaden mellan vagina (eller slida) och vulva?

Vilt.
Underbart.
Lockande.
Välgörande.
Omtumlande.
Respektingivande.

Visste du skillnaden (utan att behöva googla)?
Fram till för bara några år sedan hade jag inte kunnat svara på frågan. Trodde du som jag, att det var same same but different? (Men nej. Inte. Vulvan är de yttre genitalierna, vaginan (eller slidan) agerar brygga mellan vulvan och livmodern.) Tänk. Att jag inte visste…

Bara det är ju h ä p n a d s v ä c k a n d e.

Jag menar, jag besitter både vulva och vagina och har så gjort sedan jag föddes i början av 70-talet. Och likförbaskat så har jag aldrig riktigt vetat hur det egentligen hänger ihop alltsammans.

Vilket är en av anledningarna till att Laura Dodsworth valde att fotografera 100 vulvor (efter att hon fotograferat både 100 bröst och 100 penisar). Okunskapen är massiv.

Visste du t ex att klitoris storlek och form (tro mig, klitoris är mycket mer än den lilla knoppen inbäddad av blygdläppar. Längre än så sträckte sig inte min kunskap.) inte kartlades ordentligt (det kan vi tacka Dr. Helen O’Connell för) förrän 1998.

1 9 9 8.

Ofattbart.

Om så bara därför: 100 vaginor finns att se på SVT Play till och med februari 2021, så läser du detta innan dess. Se den. Har det datumet redan passerat så kanske du kan googla och hitta den på något annat vis eller ta fatt i boken.

Med kroppen i fokus – julireflektion

Den här månatliga reflektionen på årets intention, med kroppen i fokus, kommer se helt annorlunda ut än de tidigare sex, vilket kanske inte är förvånande för den som läste juni månads reflektion (längst ner). Vem vet hur kommande reflektioner kommer se ut, eller om de ens blir av.

När jag klev ur min självskapade sommarbubbla skrev jag ett inlägg på engelska, som i stort beskriver juli månad. Men den berättar inte hela historien (det lär jag väl inte göra nu heller, men… kanske något lite mer…).

Under våren gav kropp och knopp mig många signaler som alla pekade i en riktning: du kör för hårt Helena. Men jag vill(e) inte riktigt erkänna att det där är möjligt.
Jag vill inte riktigt tro att jag inte är superkvinnan med oändlig energi, kapacitet och förmåga.
Jag vill inte vara en som säger Nej, Nej, Nej, helt enkelt för att det är för mycket.
Vill mycket hellre vara en flexibel och möjliggörande superkvinna med oändlig kapacitet.

Det är jag inte.
Jag har stor kapacitet, mycket energi och välutvecklade förmågor jag har förstånd att dra stor nytta av.
Men likförbaskat har jag kört för hårt ett tag, eller… handen på hjärtat, lite längre än ett tag. För ett tag funkar det att köra riktigt hårt. Men att göra det för länge, med för lite/få möjligheter till återhämtning, det funkar inte.

Så i juli har jag… gjort ingenting.
Inte badat en enda gång.
Knappt tagit några cykelturer eller promenader som inte varit påkallade av yttre omständigheter, inte lyft ett finger här hemma bortsett från lite växelvis trädgårdsarbete/bokläsning (en kombo som varmt rekommenderas!).
Jag har knappt ens varit och handlat mat, utan det har jag delegerat till storbarnet som gjort det med den äran.

Men nått har jag väl ändå gjort.
Jo.
Så klart.
Pyttelite dock (märk väl – jämfört med mig själv. Inte mot någon annans måttstock.).
Har mediterat/WimHof-andats och gjort (minst) en daglig sjua. Läst. Trädgårdsnjutit och -arbetat. Lyssnat till folklore och någon enstaka pod. Plöjt Reign på Netflix. Det har jag gjort. Men har släppt alla andra typer av loggningar, uppföljningar och run-streaks. (Sanning med modifikation, har lagt in bokläsningen i Goodreads. Rätt ska vara rätt.)

Efter ett halvår med årets intention med kroppen i fokus som jag (i min enfald) trodde skulle bygga styrka och smidighet, har handlat väldigt lite om det. Istället har jag gått in i kroppen, börjat lyssna (till den tysta inre rösten, intuitionen, visdomen), känna, uppleva, sätta ord på och dra kopplingar till cykliciteten. Känns som jag håller på att lära känna en ny vän, ni vet en sån där som ”man känt hela livet” fast man precis träffats? Så känns det! Mycket fascinerande att få syn på.

Black Elk talar (bok 8 av 12)

Jag läser Black Elk talar, en bok skriven av John G. Neihardt, efter samtal med Black Elk under 1930-talet. Bokens undertitel lyder: Historien om en helig man av oglala lakota-folket

Att John G. Neihardt fick äran och förtroendet att sätta Black Elks berättelse om sitt liv på pränt, med nedslag bland ryktbara namn som Sitting Bull och Crazy Horse, George Armstrong Custer och Buffalo Bill, likväl som händelser/företeelser som etsat sig fast även i mig, som slaget vid Little Bighorn, andedansen och massakern vid Wounded Knee, ger mig en känsla av tacksamhet, men också förundran. Tänk, Black Elk levde i/med/genom allt detta!

”Jag såg ingenting som kunde vara till gagn för mitt folk. Jag märkte att wasichuerna [de vita] inte bar omsorg om varandra på samma sätt som vårt folk gjorde innan folkkretsens cirkel bröts. De rövade allt från varandra om de kunde, och därför fanns det vissa som ägde mer än de kunde nyttja, medan hela skaror av människor inte ägna något alls och kanske svalt. De hade glömt att jorden var deras moder. Inte kunde detta vara bättre än mitt folks gamla sedvänjor!”

På Goodreads läser jag recensioner av Black Elk Speaks, som boken heter i original, och förstår att den är smått kontroversiell, i det att Neihardt inte bara nedtecknade Black Elks levnadsberättelse utan också tolkade den på sätt som måhända förvrängt både det ena och det andra. Delar (hela?) av den ursprungliga oredigerade berättelsen ska gå att läsa i boken The sixth grandfather, och vem vet, måhända letar jag reda på ett exemplar av den boken också.

Black Elk var bara nio år gammal då han fick sin stora vision, då han låg medvetslös i tolv dagar. En av anledningarna att Black Elk valde att förtälja hela sin vision till Neihardt var, om jag tolkar det rätt, att han inte såg att han lyckats uppfylla visionen han givits i så unga år, och att han på något vis svikit sitt folk just därför. Kanske är det därför han säger: ”Det är svårt att följa en enda stor vision i denna värld av mörker och skiftande skuggor. Bland skuggorna går människor vilse.”

Att direkt efter Kung Leopolds vålnad läsa Black Elk talar gör det svårt att inte dra paralleller mellan de två. Och som en tredje referens kastar jag in filmen The Imitation Game om Alan Turing, som försatte mig i samma stämning. Nedslagen. Förtvivlad. Och förundrad över vad människan är kapabel att göra gentemot andra människor. För den delen kan Guds olydiga revben också kastas in i mixen, som även den pekar mot samma sak.

”Jag insåg inte då hur mycket som hade gått förlorat. När jag nu blickar tillbaka från krönet av min höga ålder kan jag ännu se de slaktade kvinnorna och barnen ligga i högar och utspridda längs hela den slingrande flodfåran, och jag ser dem lika tydligt som den gången då jag betraktade dem med ögon som ännu var unga. Och jag förstår att även någonting annat dog där i den blodbesudlade leran och blev begravt under snödrivorna. Ett folks dröm dog där. Det var en vacker dröm.”

Och kanske är det så. (Jo. Visst är det så.)
Människan är kapabel att agera fullkomligt vederstyggligt gentemot andra människor.
Men inte bara. Vi är också kapabla att öppna våra hjärtan och leva i fred och frid med varandra. (Jo. Visst är det så?)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Kung Leopolds vålnad (bok 7 av 12)

Under sommarens allra mest somriga dagar läste jag Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. I solstol, under klarblå himmel och gassande sol transporterades jag tillbaka 110-130 år tillbaka i tiden, till en annan kontinent. Till det som skulle komma att bli ”Kung Leopold av Belgiens Kongo”, den enda koloni grundad och ”ägd” av en enskild individ, snarare än av en nationalstat (åtminstone under ett 20-tal år, innan Leopold tvingades att ge Kongo åt belgiska staten).

Det är en bok som sänder isande kårar genom kropp och själ, hur högt den gassande solen än står på himlen. Men… den är välskriven. Den är –i den mån jag är en god bedömare– en ganska saklig och faktisk redogörelse av vad som faktiskt skedde i Kongo under slutet av 1800-talet, och vilka lidanden och umbäranden som stod till buds. Dagligen och stundligen.

”[…] de forskningsresande och soldater, som genomförde det europeiska besittningstagandet av Afrika, ofta inte alls var djärva, burdusa och härdade män som legenden utmålar dem utan otåliga, olyckliga och jagade människor på flykt undan något i det förflutna eller inom de själva. De ekonomiska förklaringarna till den imperialistiska expansionen –jakten på råvaror, arbetskraft och marknader– är allesammans giltiga, men det fanns också psykologiska drivkrafter.”

De brott mot mänskliga rättigheter som ligger som ett fundament till skapandet av kolonin Kongo var inte nyheter för mig. Jag vet inte var jag fått det mig till livs, men jag visste, innan jag plockade upp boken, något om Leopolds högmod och målmedvetenhet, men i takt med att jag läste, sida efter sida, kunde jag inte undgå att chockas, förfasas, att uppgivet ta in en större förståelse för vad som skedde där. Och tyvärr, inte bara där:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ’Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz.’

I kapitlet Den stora glömskan läser jag om Jules Marchal, utan vilken jag kanske aldrig hade haft en chans att höra talas om Leopolds utstuderade exproprierande av Kongo och dess rikedomar. Jules Marchal är en före detta belgisk diplomat som på 1970-talet av en slump fick upp ögonen för det han trodde var förtal, då han läste en insändare som nämnde att tio miljoner människor omkommit i kund Leopolds Kongo. Han skrev till utrikesministeriet och bad om information, då han samtidigt, ärligt, sa att han saknade kännedom om den periodens historia.

Inte så förvånande fick han inget svar.
Och därmed var hans nyfikenhet väckt.

Han grävde, och gick på pumpen, om och om igen, men vägrade ge sig. 1985 publicerade han, under pseudonym, på holländska, sin första bok av flera, om denna period i Belgiens historia, som han förvärvat kännedom om under de 10-15 år som gick sedan han läste den där insändaren.

Och det är just det som chockerade mig när jag läste, det som skakade mig till grunden. Hur grundligt och mer eller mindre fullständigt som Belgien (och, givetvis, andra koloniserande länder) medvetet tystat ner, begravt, förträngt, denna mindre smickrande del av dess historia, för att uttrycka det milt. Om så bara därför, är detta en bok värd att läsa.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.