Om Helena Roth

http://herothecoach.com

Uppföljning oktober: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Oktober. Födelsedagsmånaden som alltid är fullsmockad med så mycket annat än firande, så ock i år. Lite underligt att fira äldstens tjugoårsdag utan hen (Australien i ytterligare en månad), men det gick det med!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a Meditera dagligen: ✅ Har nu Wim Hof-djupandats i 99 dagar på raken, och nu har jag uppgraderat till Wim Hof Method’s egen app. Rekommenderas. Fortsatte också med Deepak Chokra-meditationerna ytterligare en vecka in i oktober.
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte en endaste gång.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 9 kallbad (eller kalldusch) i oktober månad. Riktigt nöjd och förbluffad över mig själv. Låg i i tio minuter när det var ca 12 grader i vattnet och det var alldeles ljuvligt!
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Dansa gör jag om än att jag missade ett lektionstillfälle i slutet av månaden. Å andra sidan kompenserade jag med att dra iväg på social dans den kvällen, då jag var hemma lagom i tid för den. Min danspartner lärde mig dessutom det som avhandlats på kurstillfället, så känner inte att jag missat något direkt. Ser fram emot fortsättningskurs D nästa termin!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat knappt 7 och cyklat knappt 26 mil. 24 dagar med ”Minst en mil i kroppen” dessutom!

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 62/75 böcker, men faktiskt inte läst klart oktober månads engelska bok. Så det blir kanske två engelska böcker i nästa månadsavstämning. Har åtminstone bloggat om En dag ska jag skriva om den här platsen (bok 10 av 12 på svenska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Nä. Kommer inte gå i hamn med mitt spela-utantill-mål, men å andra sidan har jag spelat gitarr 14 gånger i oktober månad (trots att jag inte la handen på gitarren en enda gång de första två veckorna av oktober).
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: Oktober blev en underlig månad i relation till digital sabbat. Häll sabbat under körresan till Åra/Östersund 3-6, och sen avhöll jag mig 25-26 dessutom, och kanske också 11-12… fast helt säker är jag inte. Så ett vet jag och det är att jag inte varit så observant som jag brukar. Kanske därför jag känt att jag saknat dessa mina digitala sabbat-tillfällen senaste veckorna? I november månad planerar jag för sabbat 8-9, 15-16 och 29-30e.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: Följande datum gäller: 13-14 september, 28-29 oktober, 11-12 november, 9-10 december. Tack vare själssöstra Sara så blev det skrivretreat 28-29 oktober. Med darlings att göra mig av med och en påbörjad ebok känner jag mig mycket nöjd.
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig:
  • blogga dagligen: Med 15 svenska blogginlägg och 5 engelska så är jag åtminstone ganska bra på banan igen, inte minst med tanke på att oktober varit en månad fylld av aktiviteter, både dag- som kvällstid.
  • börja podda: Har klippt 7 avsnitt och har typ 15 kvar… så det vill till att boka in stund för det med. Kalendertjockan gjorde att jag prioriterade annat. Och oktober är än värre, så jag ska boka in dagar för podfiffande i november: 4 och 15e.
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: Som sagt… en påbörjad ebok finns nu på datorn min.

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars, augusti och oktober! Whoop!! Nådde inte målet i februari, april, maj, juni, juli eller september.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Check på den!

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Firat 12 år som egenföretagare med lunch hos Anita tillsammans med Pernilla, körresan till Åre och Östersund kommer för evigt finnas kvar i mitt minne, #HBGTALKS med sagda Pernilla och Elenor Thelander, podinspelning med Caspian och Mr D (likväl som med Rebecka Koritz, Anna Brix Thomsen, Jens Peter de Pedro och självfallet Caspian – mer om båda dessa poddar vad det lider!), och så höll jag ett grymt bra föredrag under Better Globes Köpenhamnska kundevent på tema ”Better Globe Forestry ur ett organisationsperspektiv” (bra mycket mer spännande än det månne låter, tjoa om du vill ha en privat reseskildring från sommarens resa, jag har fantastiska bilder och berättelser att förevisa), och så det smått absurda med en vit Risebergabäck. Mjölkutsläpp hos Skånemejerier på andra sidan stan! Många kallbad, som synes, ett underbart dygn i Lessebo och Grimsnäs med en handfull #skolvårare, dag två av Likeaboss-kursen och direkt på det två dagars Intern revision för BRC food vilket även det var bra mycket roligare än det kan låta (Rikard Hellqvist på Bergström & Hellqvist är en lysande kursledare!), födelsedagsfirande i parti och minut (om än att min förstfödda lyckats med konststycket att befinna sig på andra sidan jorden på sin tjugoårsdag!), ett inspirerande möte på tåget och daglig sjua nummer 1900 på raken. Och så en egenritad gråååååda på det (tack Maja för den!). Vilken maffig månad!

 

Uruppförande: Missa brevis av Jens Bragdell Eriksson

Du spelar väl in det?, frågade jag Jens idag, när vi övat klart inför kvällens allhelgonamässa. Och jodå, det lovade han göra.

Kyrie och Sanctus har vi haft på repertoaren under året, men för ett par veckor sedan blev resten av Jens Bragdell Erikssons Missa brevis klar. Fem stycken, alla med sin egen unikitet. Och idag var det uruppförande i Södra Sallerups kyrka.

Sitter här i soffan och lyssnar. Vis av erfarenhet, t ex från vårt Stabat Mater, så vet jag att detta verk kommer att mogna i och med oss. Vi kommer sjunga det igen, och igen, och för varje gång kommer det att sätta sig bättre.

Men det är vackert som det är. Nu. Idag. ”Trots” att vi endast övat tre måndagar innan dagens genrep föra allhelgonamässan.

Vackert.
Förmår inte riktigt sätta ord på känslan.
Tacksamhet. Glädje. Rörd. Skaparglädje.
En stark känsla av ynnest. Att jag får vara del i detta. Så fantastiskt det är!

Men orden sviker mig…
Så jag bjuder in dig, kära läsare, att bilda din egen uppfattning:

 

 

Stunden som inte förevigades

Besök i Seven Forks-området
På besök en bit från Kiambereplantagen, i Seven Forks-området på den kenyanska landsbygden ett par timmars bussresa från Nairobi. Där ska vi träffa Simon Mulli, en av Better Globes alla partnerbönder, som med hjälp av träden som han planterar och sköter om för sig likväl som för mig (som träd-sparare) och många andra saker som kommit på köpet (tillgång till ett mikrofinansinstitut i närheten, till utbildning och bollplank gällande agroforestry, ökad förståelse och kunskap kring vattenhushållning till exempel) har fått en bättre livskvalitet. Och inte bara han, utan hans fru och barn är i allra högsta grad med på tåget.

Vackert och kontrastrikt
Tar foto av allt och alla, det är både vacker och kontrastrikt i jämförelse både med det liv och den miljö jag lever i.

Jorden, torr som snus, och rödare än rödast så järnrik den är.

Baobabträdens magnifika siluetter, som vore de uppochnedvända och grenverket snarast efterliknar ett rotsystem. Eller för den delen, en lunga som förgrenar sig från de stora bronkerna ut till små små alveoler. Livets träd, kallas det, av förståeliga skäl. Det är något oerhört mäktigt med dem, en urjordisk kraft, dignitas för de med sig där de står, som Enter. Så höga, så speciella, och så tjocka om basen, som på många vis ser ut som en gigantisk elefantfot. Den på en och samma gång kraftigt rynkiga och kullrigt bulligt rundade trädstammen påminner om elefanthud.

Människor, getter, hundar (är de vilda eller är de faktiskt någons? Vem vet…). Kossor nu och då. Enstaka ödlor och ett gäng småapor.

…som vore vi på Tivoli
Och vägarna. Asfaltvägarna (eller är det oljegrus?) som är så skumpiga att ”vi har det bra, vi här bak i bussen”-gänget i vår från-lastbil-ombyggda turistbuss med plats för 20 personer brister ut i vilda tjoanden som vore vi på Tivoli och åkte bergochdalbana. Grusvägarna som flankeras på båda sidorna av diken… inte av människan grävda, utan av regnperiodens forsande vattenavrinning-skapta diken. Vissa så djupa att jag inte skulle haft näsan ovan marknivå om jag hoppat ner i dem. Emellanåt kliver vi ur bussen för att underlätta för vår skicklige chaufför att få bilen nedför och/eller uppför en extra brant och trixig passage där erosionen ätit stora tuggor också ut vägen, något gång får ett gäng ta i och putta bussen ur läge; fastnar gör vi förvånansvärt få gånger.

Besök hos en partnerbonde
Nåväl. Vi parkerar i den lilla byn och anträder en kvarts promenad nerför en gångstig bakom husen i byn. Fortsätter fotografera, samtidigt som vi tar oss till Simons ena stycke land som han odlar både träd och annat på. Vi stöter på två kvinnor med vars en ett-åring (eller däromkring) fastknutna på ryggarna. Vi stannar och pratar lite, busar lite med barnen som är lätt mammiga och mest tycker vi är både främmande och skrämmande.

Jag halkar efter stora gruppen, men hinner slutligen i kapp eftersom de övriga stannat mitt i Simons odlingar, för att höra honom berätta om sina erfarenheter som partnerbonde. Intressant är det, men så kommer de  – de båda kvinnorna med sina små barn – och ställer sig en bit ifrån vårt stora sällskap. Inte bara jag utan flera andra av de svenska och norska besökarna inleder små trevande utbyten med såväl mödrar som barn, med skiftande framgång. Barnen är, förståeligt nog, ganska avvaktande.

Stunden som inte förevigades
Men så kommer den, stunden som inte förevigades, fast det mesta på denna resa förevigas av någon, så många kameror och smarta telefoner som går varma av allas iver att fånga så mycket som möjligt av denna en-gång-i-livet-resa på bild och film.

Den ena tösen tappar det stora mangoblad som hennes mamma gett henne att leka med. Jag böjer mig ner och plockar upp bladet. Sträcker långsamt fram det mot henne, och för första gången tittar hon på mig utan att vara blyg och förlägen. Hon sträcker fram sin lilla hand och tar varsamt mangobladet från mig. Jag flörtar lite med henne och hon ler.

När Simon Mulli pratat klart kommer Andrea fram till mig. Oh. Så vackert det var. Din stora vita hand, hennes lilla bruna hand, hur ni möttes över bladet. Jag såg vilken vacker bild det hade blivit, säger hon, och måttar med händerna i luften som ramade hon in bilden hon såg för sitt inre. Men så, på ett ögonblick var stunden förbi, och jag som stod där utan kamera i handen hann inte föreviga det. Men det var vackert, stunden som inte förevigades.

Ja, det var vackert. Och jodå, nickar jag till svar.
Visst förevigades ögonblicket. I mitt minne. Och i ditt. Det är som det ska.

Vågar jag fråga?

Träffade Andreas Lennartsson på tåget, och fick till ett par minuters samtal innan han hoppade av. Vi träffades när jag höll en 3-veckors kurs i ”Kartläggning och dokumentation av processer” på Newton yrkeshögskola i Malmö och han, som elev på den två-åriga yrkesutbildningen Kravanalytiker IT, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Andreas var på väg till sin praktik, där han sitter med kravanalys, och var sprudlande glad, taggad och nyfiken, och oerhört tacksam för att få vara ute ”i verkligheten” på ett företag och praktisera allt han lärt sig. Han sa: Jag sitter med översättning av krav, och vissa av dem är totalt oförståeliga. Men vågar jag fråga, eller kommer jag bara verka dum då?

Mitt svar kom raskt i form av ett rungande Klart du ska fråga!, och sen resonerade vi vidare kring detta, även för egen del inspirerad av just ställda krav, då jag häromdagen uppdaterade en kravspecifikation för en maskin, och insåg att vissa av de krav jag skrivit när det begav sig förra gången, är krav jag inte har en susning om vad de egentligen betyder… 

Så. Om jag inte frågar, lär jag mig inget.
Det är nummer ett. Ok, jag kanske ”verkar dum” men om det är epitetet jag får om jag frågar, så vill jag inte befinna mig i det sammanhanget ändå. Våga fråga om det är något som är oklart. Tydlighet är snällhet och så ock i omvänd bemärkelse, dvs om något i n t e är tillräckligt tydligt för mig, så ligger det på mig att vara tydlig med att det är otydligt.

Människan blir lätt hemmablind.
Det är nummer två. Det kanske är så att ingen längre vet vad ett specifikt krav innebär, eller vad det egentligen syftar till. Kanske är det en kvarlämning, ett arvegods som slunkit med genom ett antal klipp-och-klistra-versioner. I så-här-har-vi-alltid-gjort-situationer där sammanhanget sedan länge slutat vara logiskt är det just nya fräscha ögon som kan få syn på, och ifrågasätta gamla sanningar och invanda beteenden, som är den största gåvan. Och det är allmängiltigt, och gäller definitivt för mycket mer än kravanalys.

Så fråga av hjärtats lust, med nyfikenhet och ett öppet sinne!

En dag ska jag skriva om den här platsen (bok 10 av 12)

Binyavanga Wainaina. En dag ska jag skriva om den här platsen. En bok jag plockade på mig  som tack för deltagande i 2018 års Sommarboken på Husiebiblioteket. Den lockade av flera skäl, inte minst för att den är skriven av en kenyansk man, och jag har de senaste åren haft en stark dragning till afrikansk litteratur.

Fraser sväller upp, blir större än sitt sammanhang och talar till oss som sanningar. Vi hanterar den här händelsekedjan som något som tillkommer oss, normen för framtidens gåvor. Vi lever resten av våra liv med den bestämda vetskapen att det finns någonting avsiktligt som transporterar allting till rätt plats, om vi följer övertygelsens klivstenar.

Liksom Den omättliga vägen av Ben Okri är även detta en bok som är udda. Annorlunda i sitt upplägg, i hur den hoppar kronologiskt, hur jag inte riktigt får grepp på Binyavangas upplevelser, karaktär, eller tankeprocesser. Kanske för att boken i stort är skriven just utifrån hans egna tankeprocesser, och jag kan bara tala för egen del, men min hjärna är i sanning rörig så det förslår emellanåt. Och det verkar Binyavangas också vara, vilket kan förklara bokens emellanåt tvära kast.

Om alla resor innehåller ett magiskt ögonblick är detta mitt. Allt verkar möjligt. I mörkret tycks allting vi säger befriat från konsekvenser, musiken är kraftfull och våra kroppar lånar broderskap av eldsljuset. 

Samtidigt så växer min nyfikenhet, sakta faller jag in i den, in i språket, i de emellanåt fantastiskt vackra beskrivningarna av nulägen som lockar mig till igenkännande nickningar, till förundran, fascination och förståelse.

Samtalet meandrar långsamt utan tydlig riktning – bara prat, bara kontaktskapande, och jag känner hur tidens hårda grepp lossnar, oron för att tappa tid dör bort, och jag är ett strålande tomrum i en tid som bara låter det som slår mig slå mig, sedan träffar sömnen mitt öppna sinne.

I bokens mittenparti har jag markerat totalt tolv partier – förundransväckande, särdeles vackra; partier som talar lite extra till mig. Så där som jag gör, numera, när jag läser böcker. I synnerhet de böcker jag valt ut att blogga om, men väldigt sällan läser jag numera böcker som helt saknar denna typ av partier. Nästan överallt, i vilken bok som helst, noterar jag stundtals hur nått inom mig börjar vibrera, som besitter jag en välinställd sensor som snappar upp text som bär på ett (eller flera) ett budskap.

Molnresor är helt okej när man väl behärskar landningarna. Det har jag aldrig gjort. Jag måste leva, inte drömma om att leva.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

När jag mår som bäst

Sitter på utbildning. Får i uppgift att gradera mig själv i fyra steg mellan två ord satta i ett motsatsförhållande. En hel radda motsats-ordpar ska jag ta mig igenom, och efter en stund inser jag att jag tappat bort den avgörande ingångsfaktorn: gradera dig i relation till när du mår som bäst.

Och jag ser – plötsligt – min förvirring. Jag vet inte…

Svarar jag som jag svarar, för att jag är van vid att agera på x eller y vis? Handlar det mer om vanan att agera utifrån x eller y än om inre välbefinnande? Och vad innebär egentligen när jag mår som bäst? Hur vet jag det? Hur känns det, när jag är och verkar i världen, utifrån att jag mår som allra bäst? Hur är det att leva mitt liv utifrån den utgångspunkten?

Tung insikt.
Den landar. Den känns.
Den pockar på ett nyfiket utforskande.
Den säger mig att det finns något att upptäcka här, en dörr öppnas att under en period gå genom livet med glasögonen när mår jag som bäst på mig. Och jag är bra på just det. Det är en av mina superkrafter (det hörde jag mig säga under lunchen, tidigare på dagen, till en av mina kursare), att sätta på mig ett par metaforiska glasögon med det jag vill fokusera på. På så vis har jag arbetat med min ilska och aggression, med mina inre diktatorer, med min livsuppgift att göra ett positivt avtryck och mycket annat. Nu, när jag mår som bäst.

Nyfiket, bubbligt och samtidigt väldigt klar över att jag i detta nu startar ett nytt projekt, undersökande, utforskande, upptäckande. Inombords. Spännande!

Det slutliga porträttet av honom

Hur ska jag beskriva honom nu? Var börjar jag? Hur skiljer jag ut det första intrycket, skapat under dessa få avlägsna sekunder? Hur får jag fram det slutliga porträttet av honom, sammansatt av lager på lager av färg, hur kommer jag tillbaka till den bleka, snabb blyertsskiss som min blick ritade första gången den landade på honom? Hur ska det kunna räcka med bara några få linjer för att måla bilden, i hela dess bredd och djup? Är det ens möjligt att uppnå den sortens noggranna granskning, det måttet av klarhet, när förlustens händer hela tiden vidrör minnet och fläckar det med sina fingeravtryck?

Ur Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan