Om Helena Roth

http://herothecoach.com

Ta det lugnt, det är gott nog.

Efter en härlig dagsutflykt med tre stopp är jag trött och slut i rutan. Har bloggandet och 20-minuters gitarrplinkande kvar att göra innan jag kan släcka rutan för idag. Orkar inte riktigt skriva något, tom på uppslag. Bläddrar igenom alla möjliga ännu opublicerade blogginlägg men inget känns rätt. Öppnar Evernote och söker på ”citat” och trillar över vännen Wivans email från oktober 2016, och tänker: Ja. Den är det! Inte för att jag har något problem. Inte för att jag oroar mig. Har ingen pågående inre kamp, utan ser på det som är som det är. Utan för att det är en så bra påminnelse!

Om du kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?
Om du inte kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?

När du har problem, förändra dem eller låt dem vara.
Men starta inte en inre kamp mot dem.
Gör dem inte tunga eller solida.
De är som de är.
Acceptera dem med en lättsam attityd.
Ta det lugnt, det är gott nog.

Sommar i P1 levererar

I år har jag lyssnar mer till Sommar i P1 än jag brukar, och alldeles nyss plockade jag krusbär med årets lyssnarvärd som sällskap. Fortsatte lyssna då jag snoppade bären, och lät tårarna trilla, för det var i sanning ett Sommar som grep tag. Men jag tycker det varit många riktigt lyssningsvärda program hittills. Följande har jag lyssnat till och vill rekommendera:

  • Negra Efendiç
    Oerhört skicklig berättare. Påmindes om och om igen om vikten av att vidga mina vyer, att se och erfara sådant som ligger ”utanför min normala sfär”. Att lyssna till Negra är en god start.
  • Tommy Ivarsson, årets lyssnarvärd
    Gripande och ömsint. Om kärlek, humor och om livet som ska levas vidare även efter ett älskat barns död.
  • Malin Persson Giolito
    Ett program jag redan tipsat om, ovanligt rakt och rättframt och gör därför stort avtryck i mig.
  • Dogge Doggelito
    Vilket liv han levt, Dogge, och dessutom berättar han om det på ett udda och eget vis.
  • Cherrie
    Nästa liv som levts under så skilda premisser från mitt eget – kippar efter andan emellanåt när det blir särdeles påtagligt.
  • Johan von Schreeb
    En självutnämnd fegis som visar vad mod verkligen handlar om då han trotsar sin egen rädsla och bland annat åker till ebola-utbrottets Sierra Leone.
  • Rickard Söderberg
    Obändig i sin förmåga att visa kärlek. Rickard är liksom too much of everything, och jag älskar det!
  • Linnéa Claeson
    Ganska kategoriskt innehåll, men väl värt att lyssna till – inte minst för att hon uppvisar en sådan enorm styrka, och vad det låter är det en styrka hon burit med sig hela livet. Imponerande.
  • Richard Tellström
    Torrare karl får man nog leta efter, men han lyckas med tricket att vara konstant smålustig så jag småfnittrar mest hela tiden när jag lyssnar. Och vem kunde väl ana hur mycket våra matval berättar om oss?
  • Angela Gui
    Som Alice i Underlandet – fast tyvärr är Angelas upplevelse inte fiktion, utan på riktigt. Det är lite som ett slag i ansiktet att lyssna till- tänk att det går till så här, hur absurt är inte det?
  • Sarah Sjöström
    Vilket driv och som hon jobbat tjejen! Ännu ett Sommar som gör att tårarna rinner nerför mina kinder, denna gången när hon berättar om och pratar med lillebror Linus.

Kanske är det för att jag blivit sådan van pod-lyssnare som jag lyssnar mer på Sommar i P1 i år, kanske är det bara för att jag just nu tycker särdeles mycket om att få möjligheten att utsättas för andra perspektiv, andra världar till och med, än den jag själv upplever. Oavsett vilket så har jag fått mycket ut av lyssnandet i år. Är det någon av de andra sommarvärdarna i år som du tycker levererar i stil med ovanstående, som jag därför bör lyssna till?

Utflykt: Broddamåla och blåbärsskogen

Jag och Mr B åkte österut för en liten helgutflykt till en av hans tidigare klasskamrater med föräldrar. Ut på landet, till ett litet torp med röda väggar och vita knutar, mitt ute i blåbärs- och svampskogen i Broddamåla, norr om Eringsboda precis innanför den småländska gränsen, i Blekinge.Bad och grillning, skogspromenader och loppis i Holken för di vuxne medan gossarna cyklar till fotbollsplanen i Eringsboda, älgbeskådning och kopparormsdito. Solsken och regn, rop efter katten Sally som tog tillfället i akt när det kom besökare att verkligen bli en skogskatt, gossarna kastar amerikansk fotboll och tumlar runt på stora gräsmattan. Huppegupptäcksfärd i alla spännande uthus av olika slag, gamla utedass och kallvindar, slipsten och gamla rostiga, ack så charmiga, verktyg som jag önskar kunde berätta om allt de varit med om under åren i torpet. Får mig till dels torpets historia, vem som bott där och när, över hundra år gammalt och bara inne på femte ägarna – imponerande må jag säga!

Klappar grannens hund och plockar sommarkantareller, smyger fram med systemkameran för att fånga det vackra och det enkla på bild, samtal om allt från uppfostran och energiförbrukning (den mänskliga varianten) till gröna smoothies och författarskap, grusvägar och ödehus, lyssnar till berättelser om danskarnas hus och tyskens och Sollentunabornas – det minsta torpet av dem alla där hela stora barnrika familjen knör in sig i ett rum och kök utan el och indraget vatten. Soppar i skogen som tillsammans med de få små sommarkantarellerna utgör delar av söndagens lunch bestående av diverse smarriga rester från kylen; svartkämpens torkade fröställning som smakar umami ömsom risas och rosas av torparna, disktrasor stickas och en dylik som medhavd värdinnegåva diskuteras ingående.

Tågresan hem med en bonusgosse på släp, båda två surfar hela vägen hem på delat internet från min fån, teknikens under! Halva resan sitter jag uppkopplad i styrelsemöte med USA, stickar vidare på disktrasan medan jag lyssnar till punkt efter punkt som avhandlas på agendan. Kliver av tåget och knatar förbi Ammo´s innan vi sätter oss på sexans buss för resans sista etapp, ivriga efter att äntligen få lite kvällsmat i oss.

När vi kommer hem kommer katten Pop mjauande längs gatan och hälsar oss varmt välkomna, som vore han övergiven i dagarna tre. Men han ljuger, det gör han ständigt, han har haft både stort och litet människosällskap under helgen, och har definitivt inte lidit någon nöd. Och det har sannerligen inte vi heller – denna resan gör vi gladeligen om, båd jag och Mr B!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Han drog nitlotten han.

59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.

Jordgubbslandet berör, griper tag, skakar om.

Såg Jordgubbslandet på bio igår. När eftertexterna rullade satt jag kvar. Tagen. Filmen är som en smocka i magen, gripande och omskakande. Väcker enormt mycket tankar, kring livet vi lever, livet jag lever. Ett liv där jag mycket sällan kommer i kontakt med människor som faktiskt sliter i sitt anletes svett, för att sätta mat på bordet sitt.

Gästarbetarna som plockar jordgubbarna vi köper utanför Ica Maxi eller längs landsvägarna, knorrande över literpriset. Gästarbetarna som plockar våra slanggurkor, liggandes på mage, som sardiner brevid varandra, med huvudet och armarna nedkörda över gurkrankorna, plockandes gurka på gurka, timme efter timme. Gästarbetarna – från Polen, Litauen, Thailand – som tar de jobb vi svenskar inte vill ha. Gästarbetarna som plockar lingon, blåbär och hjortron i våra svenska skogar, innan de blir fast i Sverige, lurade på förtjänsten på grund av ett dåligt bärår, fast i evig skuld hos de som lånat dem pengar till flygbiljetten hit.

Jag plockade jordgubbar som tonåring. Tre veckors arbete i arla morgontimme, för en spottstyver. Finns det överhuvudtaget några svenska ungdomar som har jordgubbsplockning som sommarjobb idag? Näppeligen.

Jag kommer inte i kontakt med dessa människor, mer än via tidningsartiklar, när jag kör förbi ett fält med hukande människor som drar lök, plockar dillkronor till kräftorna eller skär blåklint till midsommarstänger Sverige runt, och om jag tänker tanken bortom jordgubbsståndets alla jordgubbslådor. Och hur ofta gör jag det? Med handen på hjärtat är det inte så ofta. Inte tillräckligt ofta.

Och på något absurt och bisarrt vis, så har ju dessa gästarbetare det ”ganska bra” på en skala… För sen har vi de papperslösa, som slavar i skymundan på restauranger, kycklingfarmer och bilverkstäder. Och ”EU-migranterna”, tiggarna som sitter utanför butiker och tågstationer. Det knyter sig i magen när jag inser, att jag inte vet vilken av dessa grupper som står på den nedersta pinnen på stegen, i det klassamhälle vi alla är en del av. Troligen de papperslösa, som när som helst riskerar att bli infångade, tagna i förvar, innan de skickas ”hem”. Och vad spelar det för roll egentligen? Det är ju helt sjukt att jag ens tänker tanken… eller hur?

Ja. Jag vet inte jag. Se den. Jordgubbslandet. Med öppna ögon, öppet sinne, öppet hjärta. Om inget annat så för att bli medveten om ditt privilegium – bara det faktum att jag, du, vi har råd att gå och se en film på bio för etthundratjugofem kronor per person talar sitt tydliga språk.

Åh, nu låter det som jag vill ge alla svenskar dåligt samvete för att vi har det för bra. Men nej, det är inte det som är min önskan. Men att bli medveten om att vi har det bra, det tror jag är en bra sak. Och kanske, ur den insikten, kan vi agera för att fler också ska få det bra?

Märker ni att jag velar, famlar efter ord, försöker skapa mening i och av något som känns helt meningslöst och galet? Filmen berör, griper tag, skakar om. Och ger mig en molande känsla i kroppen – att det, att vi, gått fel nånstans. Jag vet inte jag. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad är det min – och din! Och vår! – förbannade skyldighet som medmänniska att göra?

Slukar sida upp, sida ned.

Michael Grants bokserie GONE fångar mig som läsare. Jag läser, läser, läser. Vänder sida efter sida och hux flux har jag läst ut första boken. Skyndar mig till biblioteket och lånar hem resterande tre böcker i serien som finns hemma. Plöjer andra boken. Nu halvvägs genom tredje boken, med fjärde boken väntandes på nattygsbordet. De två sista böckerna måste jag beställa hem från biblioteket, och finns de inte på svenska får jag byta språk till engelska.

Jag älskar att läsa. Jag älskar att bjudas in i och fångas av en annan värld, och Michael Grant gör verkligen det: bjuder in och fångar mig. Med spänning, med nyfikenhet, med rädsla. Vad månde hända? Hur ska det gå? Finns det något utanför Zonen? Hur hänger allt ihop? Frågor som en efter en får ett svar, när jag läser vidare, slukar sida upp, sida ned.

Det är en bokserie som väcker mycket tankar i mig, många personliga frågor också, utöver de som handlar om berättelsen i sig. Hur skulle jag agerat? Vem hade jag varit i Zonen? Hur hade jag hanterat min rädsla för det som hänt, min sorg och saknad efter det som varit?

Och så kommer det. Raderna som jag omedelbart fotar och lägger in i Evernote, rader jag vill reflektera över, fundera kring, ta in och smälta:
”Den dagen hade han insett en grundläggande sanning:
Andra människor kan inte fånga in en. Det kan bara ens egen rädsla göra. Trotsa den så vinner man.”

Vinner. Nej. Det är inte poängen, det är inte vinna/försvinna det handlar om för mig.
Det är meningen innan, att endast min egen rädsla kan fånga in mig, spärra in mig, sätta fotbojor på mig. Ja. Den är det som får mig att stanna upp. Och efter en stund fråga mig själv: Vad låter jag rädslan hindra mig från att göra?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Hunger (del 2 av GONE)” av Michael Grant.

Sommar ger tankespjärn!

Lyssnar till Malin Persson Giolito, en författare jag aldrig läst, inte ens stött på, ärligt talat. Kanske för att jag slutat läsa kriminalromaner, som jag tror är vad hon skriver. Men hennes Sommar-program startar automatiskt när jag lyssnat klart till ett annat Sommar, så jag ger henne en chans.

Fascineras så – av hennes sätt att vara rak på sak och ändå inte onödigt taskig eller elak; klarsynt på ett tydligt vis. Hur hon sätter ord på sånt som ”man inte ska/får säga”. Rakt ut med det bara. – att jag hänförd lyssnar hela programmet igenom.

Fascineras så – att jag trycker på play igen så fort första genomlyssningen är överstökad.

Utöver att vara författare är hon också advokat, och har snart i hälften av sitt liv bott utomlands i Europa. Sedan åtta år bor hon i Bryssel, och trots det – eller kanske på grund av det? – så förmår hon sätta fingret på så mycket av det där som är så svenskt. Och inte minst, på det som börjar bli knasigt, i Sverige så väl som i Europa, så väl som globalt. På åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn, som på i n t e t vis är rättssäkert, hur mycket det än skrivs om ”de nya medicinska metoderna”. Om hennes kloka syn på ett Sverige, hur ”Mitt Sverige handlar om hemvist, inte överlägsenhet” som går vidare i ”Nationalism, patriotismens onda kusin, den baseras på hat mot andra. Och hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer. Och låter vi nationalismen – överlägsenheten – ta över, då hjälper inte ens demokratin.”

Malin minner mig om en av mina nära och kära vänner, som har samma raka och oerhört klarsynta blick på sig själv och sin omgivning, på skeenden och samhällssystemiska vurpor, och en än härligare röst att lyssna till. Men till dess att min gode vän blir tillfrågad att delta i Sommar får vi hålla tillgodo med Malin Persson Giolito. Tror bestämt jag ska låta Malin göra mig sällskap en tredje genomlyssning, för hon ger mig utmärkt tankespjärn.

”Men en sak är jag övertygad om. Vi kommer aldrig att vinna över aporna [tidigare i programmet berättar Malin om det som skiljer människan från schimpansen] om vi inte samarbetar. Gör vi bara det som maximerar vår egen välfärd, är det snart slut med oss alla. Internationell solidaritet är inte en romantisk fantasi. Det är en nödvändighet.

Mörka tider närmar sig, säger professor Dumbledore, när Voldemort kommer tillbaka och sprider skräck, terror och död omkring sig. Snart måste vi välja, säger Dumbledore, mellan det enkla och det rätta.”