Om Helena Roth

http://herothecoach.com

Vägen (bok 16 av 26)

Smått absurd känsla.
Sitter och läser Vägen av Cormac McCarthy vid nakenbryggan på Ribban, solen skiner, jag svalkar av mig med jämna mellanrum i havets silkeslena ljumma vatten, och krocken – kanske också chocken? – är total. Vägen är en förunderlig läsupplevelse. Svår bok, suggestiv. ”Förtätad” står det på baksidan. Det förstår jag.

”Folk gjorde sig jämt redo för morgondagen. Sådant trodde jag inte på. Morgondagen gjorde sig inte redo för dem. Den visste inte ens att de fanns.”

Läser ut den och ger den tre stjärnor av fem möjliga och får ett par timmar senare en fråga från en av mina Goodreads-vänner om det möjligen är en bok som drabbar män hårdare än kvinnor (han gav dem fem stjärnor)?

Spännande fråga, som gav mig lite extra anledning till navelskåderi. Vad var det som gjorde att jag gav den betyget tre? Och vad var det som gjorde att det inte kändes som om jag kom in i boken riktigt, utan snarast upplevde den där distansen mellan mig och karaktärerna/berättelsen som man får när en tittar på djur i bur på zoo? Och stämmer det – är det en bok som drabbar män hårdare? På grund av igenkänningsfaktorn månne?

Anledningen till att den får en trea av mig handlar nog mycket om språket. Det spelar stor  roll för hur jag tar till mig böcker. Finns ett antal böcker som slagit stort som jag upplever samma distans till (Elena Ferrante och hennes fantastiska vännina var det senaste exemplet jag kan påminna mig) eller där något skaver i sättet boken är skriven (Arundhati Roys små tingens gud t ex; som jag störde mig på hennes sätt att använda versaler stup i kvarten…). Vägen är skriven på ett mycket säreget vis, ett surrealistiskt flödande, narrationen påminner inte om nått annat jag läst; detta konstanta flöde av tankar, upplevelser och dialog under deras resa längs vägen, pappan och sonen.

Jag läser, och får inga svar.
Vad har hänt? Varför hände det? Är det något som skulle kunna hända ”på riktigt”?
Jag läser tills boken tar slut, sitter kvar med mina obesvarade frågor och en känsla av att jag inte riktigt hängt med. Nånstans på vägen tappade jag bort mig…

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning av 2018 års intentioner – juli

Juli är slut. Svårt att förknippa månaden med något annat än sol och värme. Löjligt mycket sol och värme – och extremt lite regn, något som ju också stämmer in på både maj och juni. Jag längtar efter regn – blir överlycklig när det trillar tre droppar… bara för att bli besviken när det tar slut utan att verkligen börja regna, på riktigt. Samtidigt har jag verkligen njutit av det som varit under månaden, denna månad av sol och värme, då det gått så här med årets intentioner:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Som tidigare – både upp och ned. ”Bråkar” fortfarande inombords på något vis, vad vill jag egentligen med detta? Varför fastnar jag emellanåt i ett menlöst FB-scrollande istället för att gå och lägga mig och läsa bok? Och varför är det ett problem?
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Jag satte inga datum för juli månad, men det har gått finfint ändå. 8-14 juli var jag mer eller mindre helt skärmfri bortsett från SMS med kidsen i princip, och likaså 25-27 juli. För augusti månad satsar jag dock på att sätta ett par preliminära datum, siktar på 4-5 och 18-19.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Inte heller denna månaden har jag fallit för onlinekursernas oemotståndliga sirensång, men det har dykt upp ett par som jag allvarligt funderar på dock…
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ Semester! Och No Mind-festivalen på Ängsbacka så klart, mitt deltagande där är till stor del tack vare Pernilla. Vilken upplevelse!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 14 En berättelse om kärlek och mörker och 15 Utvald att leva på svenska, samt bok nummer 13 Meditations och 14 Siddharta och 15 How should we live? på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 55 av 100 böcker lästa vid månadsskiftet. Tur jag har Goodreads-utmaningen som håller koll på statistiken!
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk havererade totalt under juli då jag plockade upp gitarren exakt noll gånger under månaden. Håller trots detta fast vid intentionen!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ 1 juli gick årets andra ChattyMeals-event av stapeln, Ett samtal om verkligheten – en poddklubb. Minst en poddklubb till kommer vi co-host:a, jag och Caspian, i september månad. Mer detaljer kommer! Och med lite flyt blir det några spännande ChattyMeals att anmäla mig till under hösten också, som gäst.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Trots två veckors sommarförkylning har jag varit ute och sprungit tre gånger under juli.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Förra och förförra månadens uppföljning kvarstår: På något vis går det framåt i detta, fast merparten av arbetet verkar ske på tankeplanet.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ No Mind-festival, nakenbad, många kvällars basketspel på Bulltofta i olika familjekonstellationer, #OrganicSummerKAL (Knit-A-Long), torphäng i Blekinge, festhäng med Charlotte och Inga-Lill och så Pop, denne underbare katt, som är en sådan fantastisk förebild i att chilla!

 

Utvald att leva (bok 15 av 26)

”Ingenting av allt det som i fredstid sagts, skrivits och efter långa överläggningar bestämts om skydd för civilbefolkningen, gäller nu. För det är krig, främmande trupper har dig inom räckhåll och du har inga rättigheter. Man förvånas över att kloka människor lägger ned så mycket tid, arbete och pengar på att förhandla fram så verklighetsfrämmande, naiva och meningslösa dokument. Allt som händer under detta krig bekräftar att sådana konventioner inte är värda pappret de är skrivna på. Krig måste förebyggas, kan inte vinnas eller förloras, för efter ett krig finns inga vinnare, bara förlorare.”

Utvald att leva.
Jerzy Einhorn. 

Nära inpå – det är vad hela andra världskriget plötsligt blir när jag läser Utvald att leva. Har läst ganska mycket, tittat på filmer och TV-serier, som alla i någon form berör andra världskriget, både inifrån (dvs ur ett soldatperspektiv) men också utifrån, från de civilas sida. Men väldigt få av dessa skildringar (undantaget den uppenbara Anne Franks dagbok) delar perspektivet från ett ghetto. Det gör Utvald att leva. Jerzy Einhorn leder oss genom sina minnen från förkrigstiden, under själva kriget och efterkrigstiden.

Och han gör det väl. Det blir väldigt nära. Kanske för att han namnger människor, som han också beskriver, både utseendemässigt men också till sina respektive karaktärer och inte minst, deras handlingar. Både sådana som stärker och ger hopp, som handlingar som ger mig mardrömmar och förtvivlan.

”Itcie visade att även en vanlig tysk polis kunde stå emot utan att bestraffas, Lüth visade att det även bland högt uppsatta tyskar fanns starka och modiga, med mänskliga känslor, att man inte kan, inte får dra ett helt folk över en kan, döma ut ett helt folk – som tyskarna gjorde med oss. Man får inte ens döma ut alla medlemmar av ett förhatligt politiskt parti. Vi måste se varje människa som en individ […].”

Känslan av att detta får aldrig hända igen blandas alltför starkt med rädslan för att vi på sätt och vis är på väg in i precis samma inhumana svart- och vitt-tänkande i relation till våra fränder. För det är vad vi är, människan – från alla ställen, av alla utseenden, religioner, sexuell läggning osv – vi är fränder. Vi gör ihop mer än vi inte gör det. Och tillsammans blir vi starka, vilket inte minst märks när jag tar följe med Jerzy genom hans barndomsminnen. Tillsammans blir vi starka – faran är bara när vi sluter oss samman i syfte att åsamka andra skada. För även då är vi starka.

”Jag hoppas att när vi alla som överlevt Förintelsen är borta kommer ändå människor att finnas som skall ställa sig upp och säga – jag har sett en av dem, jag har hört en av dem och jag tror på vad de har berättat.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

En berättelse om kärlek och mörker (bok 14 av 26)

Det enda jag läst tidigare av Amos Oz är boken Hur man botar en fanatiker, en bok jag tyckte mycket om. En berättelse om kärlek och mörker är något helt annat. Det är en självbiografisk bok, en berättelse om hans barndom, om hans familj och släkt, om han far och framför allt om hans mor. På sätt och vis är det en bok mer om mörker än om kärlek, och samtidigt, så är det kanske precis tvärt om?

”Det var av henne [fröken Zelda] som jag lärde mig att det finns vissa ord som kräver total tystnad omkring sig, ord som måste få tillräckligt med rymd, ungefär som när man hänger upp tavlor och det finns vissa som inte klarar av att ha grannar.”

Amos Oz skriver ordrikt. Han är en beskrivningarnas mästare, och samtidigt som jag fascineras, tröttnar jag emellanåt. Jag har aldrig varit så bra på att läsa böcker med oländiga beskrivningar av platser, folk, företeelser som liksom ”inte för berättelsen vidare”. Samtidigt är det så Amos Oz skriver. Och han själv förlöstes i att det var ett möjligt sätt för honom att skriva när han läste en bok av Sherwood Anderson, en ”anspråkslös bok” enligt Amos, som så att säga förlöser hans skrivande hand, just för att den är så beskrivande om ”oanspråkliga vardagsföreteelser”.

”Kvinnorna deltog nästan aldrig i samtalet. […]
Det var bara min mor som ibland bröt mot den regeln. När det blev tyst ett ögonblick kunde hon säga något som först tycktes irrelevant men senare stillsamt visade sig ha flyttat tyngdpunkten totalt utan att hon för den skull bytt ämne eller protesterat mot det som sagts tidigare. Snarare var det som om hon hade öppnat en dörr i någon bakre vägg av samtalet, en vägg som förut inte verkat ha haft någon dörr i sig.”

Tack vare Amos Oz, hans beskrivningar av människor i hans omgivning, såväl som av hans omgivning, under barndomen, så släpps jag via En berättelse om kärlek och mörker, in i en värld jag aldrig tidigare bevittnat, beträder ett land jag aldrig tidigare beträtt, ett Israel i vardande, ur perspektivet av en judisk pojke, något jag i detta liv aldrig kan vara eller bli. Utom i fantasin, genom att jag låter mig bli det, medan jag läser sida upp och sida ner.

”‘Ingenting försvinner någonsin’, sa han [professor Samuel Hugo Bergman] till oss en av de där söndagskvällarna, och jag tror mig minnas det han sa så väl att jag kan återge det nästan ordagrant. ‘Ingenting försvinner någonsin. Själva ordet ”försvinner” antyder att universum så att säga är ändligt och att det är möjligt att lämna det. Men ingenting‘ (han betonade medvetet ordet), ‘kan någonsin lämna universum. Och ingentid kan träda in där. Inte ett enda dammkorn kan dyka upp eller försvinna. Materia förvandlas till energi och energi till materia, atomer samlas och skingras, allting förändras och förvandlas, men ingenting kan någonsin gå från att vara till att inte vara. Inte ens det minsta hår som växer på svansen till något virus. Begreppet oändlighet är i sanning öppet, oändligt öppet, men samtidigt är det också slutet och hermetiskt förseglat. Ingenting träder in och ingenting försvinner.'”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

ChattyMeals: Samtal om verkligheten – en poddklubb

Så blev det äntligen av, mitt andra ChattyMeals för året på temat: Ett samtal om verkligheten – en poddklubb. Följande tre poddar lyssnade vi till inför eventet:
HERMES ur Myter och Mysterier
B.J. Miller i On Being
Ashkan Fardost i Frågepodden (observera att det finns totalt fyra-delpoddar av Frågepoddens intervju med Askan, enklare att upptäcka i valfri podspelare än på hemsidan)

Fullsatt var det, det vill säga, jag och min med-värd Caspian, samt ytterligare sex hugade deltagare, samlades under linden i min trädgård, där vi dryftade poddar generellt samt specifikt, verkligheten, magi, ego och självupptagenhet, framtid och skola, lärande och podd-relationer emedan vi inmundigade melon och vindruvor, äpple och mörk choklad, samt drack hemlagat iste (utan is och knappt kallt… men det gick det med!) och vatten.

Jag och Caspian (som är fotograf på ovanstående bild) hördes vid efteråt och gjorde en snabb utvärdering enligt FFES-metoden, det vill säga: Funkar – Funkar Ej – Saknas.

Jag (ja, Caspian också visade det sig under vår utvärdering) var lite orolig för att tiden var för lång – tidigare ChattyMeals jag deltagit i samt hållit har varit två timmar, och denna gången hade vi satt av tre timmar. Men det blev bra. För en gångs skull kände jag mig nämligen klar. Tre timmar funkade bra, möjligen att två och en halv också hade räckt.

Vi kände båda att åtta verkligen är ett maxantal, helst skulle vi båda se en poddklubb om max sex personer, för att kunna djupdyka lite mer och också minimera risken för flera samtal samtidigt.

Summan av kardemumman var att vi definitivt kommer köra vidare – både på poddklubb i sig och poddklubb som ChattyMeals, troligen i en kombination, det vill säga, ibland det ena och ibland det andra (med poddklubb i sig menar jag att vi medvetet riktar invit till människor vi känner och/eller är nyfikna på, medan ChattyMeals-varianten ju är öppen för vem som helst som känner sig manad att anmäla sig till eventet).

Inte helt otippat kläckte jag ur mig en drös tips om poddar och/eller bloggar som berörde en eller annan sak vi lyfte under vårt böljande samtal, och jag delar även dem, kanske kan de väcka någons nyfikenhet till att läsa/lyssna mer:
*Om förväntningar och överenskommelser (inget podavsnitt)
*Om att leva vs överleva (inget podavsnitt)
*Om fantasi som är kreativitet i handling, något Caspian säger i Ett samtal-podden m Tess
*Om den inre kompassen (inget podavsnitt)
*Det fantastiska podavsnittet från Invisibilia om mental ohälsa (hälsa?)
*On Being med Jean Vanier, den äldre herren som grundat L’Arche

Uppföljning av 2018 års intentioner – juni

Juni for förbi i ett huj känns det som, trots – eller på grund av? – en hel drös med signifikanta händelser. Sovit ute i trädgården, 18-åringens studentfest såväl som nytagna körkortet, egen födelsedag med gudinnehelg, intensiva workshops i Skurups kommun och midsommar. Så här följer uppföljningen av årets intentioner för denna huj-månad:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Något med sommaren gör det enklare att lägga undan fån, padda och dator, så det går bra.
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ 16-17 juni hade jag digital sabbat, planerad sabbat 23-24 blev en delvis-sabbat, hängde nere på Österlen och var väldigt lite på fånen, men inte komplett sabbat. Känner inte för att sätta två datum för juli månad, men tror att jag kommer vara digitalt avhållsam mycket under 7-14 juli. Får se hur det blir!
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Inte en endaste!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ I juni höll vi fyra stycken halvdags-workshops (dvs, samma workshop fyra gånger) under två dagar – det var tufft och givande och kändes väldigt skönt!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 12 Tänk det otänkta och 13 The Art of Asking eller Hur jag lärde mig att släppa oron och be om hjälp på svenska, samt bok nummer 11 One Square Inch of Silence och 12 Daring Greatly på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 48 av 100 böcker låter min Goodreads-utmaning hälsa, så jag är på spåret.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk går ju si och så med, tre plinkeplonkstunder under juni. Men jag håller fast vid intentionen!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Gud så bra att jag skrev om detta för det tog inte lång tid innan Caspian tjoade och sa ”Ska vi inte göra vår podklubb som ett ChattyMeals?” (vi hade snackat om att dra igång en podklubb ett par dagar innan jag skrev maj månads uppföljning). Så det gjorde vi, dock först den 1 juli, så det får jag följa upp på i juli-månads uppföljning.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Sex löprundor i juni, och totalt under första halvåret 27 stycken rundor (på 26 veckor). Så det känns superduper!
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Förra månadens uppföljning kvarstår: På något vis går det framåt i detta, fast merparten av arbetet verkar ske på tankeplanet. 
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas! ⇒ 7e juni smällde det och det blev en fantastisk dag på alla sätt och vis! ❤
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ Jag säger bara: studentfirande, Gudinne-helg och födelsedag, Österlen-häng och Café Lajvet-volonterande, Varit en bra månad helt enkelt!

13 lästa – 13 kvar!

Har nu nått halvvägsstrecket på en av två av årets bokläsarutmaningar jag föresatt mig, att läsa 26 stycken svenska (såväl som 26 stycken engelska) böcker under året, böcker jag hade hemma vid årets början, böcker som jag haft för avsikt att läsa, men inte tagit mig tid till. Men nu skulle det bli andra bullar. Och det har det blivit. Har läst 13 av de svenska böckerna (och läser just nu den 13e engelska boken så jag är i fas där med), och har 13 stycken kvar. (Den andra utmaningen är att läsa totalt 100 böcker under året, och även där är jag i fas, med totalt 47 lästa böcker i år.)

Varje söndag (eller ja, varannan, eftersom varannan är på engelska bloggen) skriver jag en bokreflektion över veckans bok, vilket i sig är något av en njutning för mig, något som blev uppenbart för mig under 2017 års #blogg100-utmaning då jag bokreflekterade varje dag i etthundra dagar i rad. Det finns nämligen både så många fantastiska böcker, men också så fantastiskt mycket tankeväckande, vackert, provocerande, upprörande, chockerande, fascinerande och underbart att läsa i böcker!

När jag läst klart veckans engelska bok tror jag att jag ska ge mig i kast med Amos Oz, fast man kan aldrig så noga veta. Ibland ändrar jag mig när den kritiska stunden infaller då det är dags att öppna boken och bläddra fram till första sidan…