Om Helena Roth

http://herothecoach.com

Från Vejbystrand till Torekov

Om vädret är fint kanske vi kan gå på långpromenad? Vejbystrand – Torekov?, skrev han, bror min, inför att han skulle komma till Sverige. Mitt svar, totalt spontant och oreflekterat var ett rungande JAAAA!!Så det gjorde vi. Idag. Exakt 20 kilometer från Vejbystrand till Torekov(s Pizzeria, där vi lunchade) har vi gått, längs Skåneleden. Mor har bott i Vejbystrand sedan 2000 och tanken har aldrig slagit mig (och inte heller bror). Men nu fick han en snilleblixt och imorse bar det av. En lätt rygga med en vattenflaska, extrabatteri och lite nödproviant i form av äpple, solroskärnor och russin. De två sistnämnda återbördades Vejbystrand orörda.

Perfekt väder. Mestadels mulet, inget regn, vinden i ryggen (det hade vi dubbelkollat, hade det blåst åt andra hållet hade vi tagit oss till Torekov och gått till Vejbystrand istället), och så vackert! Kossor och steglistar, får och ekorrar, hästar och skarvar. Dagshög och stenbrott, vackra hus med anor och alla dessa små naturhamnar, häger och strandängar.

Inga sälar dock. Fel årstid månne?!

Har aldrig gått så långt i ett svep, och ärligt talat vet jag inte om jag nånsin gått så långt på en dag. 12-15 km vet jag, men 20 km… tveksamt. Och vet du? Det betyder att jag kan gå tjugo kilometer. I ett svep. Minsann liksom. Det visste jag ju inte innan, även om jag nog trodde det. Men igen, skillnaden mellan att tro eller veta… den e stor! Blodad tand har både jag och bror fått dessutom, vi kommer fortsätta knata! Och med över 130 mil Skåneled att välja på så känns det som början på en era. En vandringsera.

Det som anas

Det vackra. Det sensuella. Det uttrycksfulla.

Det där som kittlar; subtilt.
Det som anas, där fantasin ges en öppning att smyga in genom, och upptäcka… vaddå?

Ja. Vem vet.
Olika för alla?
Mmm. Troligen.

Det här. Det lockar. Pockar.
Vill fram, ut, synas, ta plats.
I handling. I ord. I bild.

Jag skriver, men är inte klar än

Jag skriver. Om skillnaden mellan bild och ord. Om vad jag släpper ut i världen och vad jag håller tillbaka. Och varför.

Men. Det är inte klart. Det finns mer för mig att fnula på här, jag är inte klar. Om nu klar överhuvudtaget är ett begrepp som passar in i sammanhanget…

Vad är skillnaden mellan bild och ord för dig? Vad vågar du uttrycka i ord/text? Och vad vågar du uttrycka i bild? Är det samma? Skiljer det sig åt? Är du lika våglig i de olika uttrycksformerna?

Det är också något med att våga stå för det med namn, vad det än är jag släpper ut i världen, som spökar inom mig. Icke att förglömma den berömda skillnaden mellan privat och personligt heller…

Så ja. Jag skriver.
Om skillnaden jag upplever mellan att uttrycka mig i bild, och i ord.
Men. Jag är inte klar än.

Bränn alla mina brev

Jag läser Bränn alla mina brev, Alex Schulmans roman som bygger på triangeldramat och kärlekshistorien mellan Sven och Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. På sidan 240 snubblar jag över följande passage: ”Ibland längtar jag efter landet som icke är. Jag längtar efter allt det som aldrig hände. Därför kan jag ibland tillåta mig själv att besöka den platsen, i tanken. Så är det med de här pappren.” 

Det är mormor Karin Stolpe som berättar för en ung Alex Schulman, hennes dotterson, om betydelsen av några brev som han snubblat över i mormors garderob på jakt efter gamla frimärken till sin frimärkssamling. Jag läser och påminns min egen saknad efter det som inte blev.

Skriva. Det kan han. Det är en välskriven bok, lättläst och samtidigt långt från lättsinnig. Tung men utan att kännas tung i läsningen. Det tar mig inte många timmar att läsa de 280 sidorna, och det är med vånda jag lägger ifrån mig boken mitt i natten för att säkra att jag får min skönhetssömn…

Får ett par timmars respit följande eftermiddag mellan förmiddagens kontorsarbete och att Caspian trillar in till Hasselbacken för att fortsätta parallelljobba med mig. Solen skiner. Det är ljumt och härligt. Så jag tar fram boken, som jag kommit halvvägs i, slår mig ner i trädgården och läser. När Caspian kommer två timmar senare har jag tre sidor kvar…

 

Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Mysteriet med de övergivna vindruvorna!

Kliver ut från kontoret. Framför mina fötter ligger en liten klase vindruvor och en handfull lösa vindruvor utspridda över trottoaren. ’Mysteriet med de övergivna vindruvorna!’, utbrister jag dramatiskt.

Caspian tittar på mig och frågar ’Varför är det ett mysterium?’ medan jag hukar mig och tar ett foto på vindruvsklasen.

Svarar ’För att jag säger det så klart!’, och reser mig upp igen. Tittar över gatan. Där står en man och röker bredvid sin bil. Han har följt våra förehavanden och skrattar nu glatt åt mina tokerier.

Så jag börjar skratta. Högljutt. Tittar på honom och vi möts i skratten, i glädjen, i lekfullheten.

Livet. Till för att levas, eller hur? Om det så handlar om att vara uppmärksam och fantasifull nog att skapa en mikroberättelse av en handfull övergivna vindruvor.

Factfulness (bok 8 av 12)

Så har jag då äntligen läst den. Factfulness. Boken som Hans Rosling skrev tillsammans med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling. Boken som haussats enormt, men också dissats, på samma vis som Hans (som ju, säga vad man säga vill, varit den publikdragande av de tre) både haussats och dissats genom åren.

Tio knep som hjälper dig att förstå världen är underrubriken till boken, och de tio knepen känns relevanta, oaktat vad man anser om Roslingarnas ”förenklade version av världen”, vilket om jag förstått det är en av de främsta dissarna som de får.

  1. Gap – titta efter majoriteten
  2. Försämring – förvänta dig dåliga nyheter
  3. Linjär – kom ihåg att alla linjer inte är raka
  4. Rädsla – beräkna risker
  5. Storlek – sätt saker i proportion
  6. Generalisering – ifrågasätt dina kategorier
  7. Öde – observera långsamma förändringar
  8. Ensidighet – skaffa dig olika verktyg
  9. Klander – motstå att peka finger
  10. Akut – ta små steg

Tio knep, som jag nu vet finns på bloggen, att leta fram vid behov. Så där gör jag emellanåt. T ex när det gäller ätliga vilda växter på Bulltofta. Skriver om det och vet att jag då har det tillgängligt, givet att jag har uppkoppling och ström i fånen. Ganska fiffigt, om jag får säga det själv.

Pedagogisk och lättläst. Tydlig och småhumoristisk.
Factfulness lyfter fram mycket som jag skrivit om, båd en och två gånger. Som drama. Och rädsla. Och vikten av både ock, inte antingen eller.

”[…] vi behöver kontrollera vårt intag av dramatik. Om den inte begränsas går vår hunger efter det dramatiska för långt, hindrar oss från att se världen som den är och leder oss fruktansvärt vilse.”

Det finns många saker jag plockar ur boken, saker som känns relevanta i flera olika sammanhang, sådant jag kommer att ha glädje av att använda. Sådant som ger både tankespjärn som spännande perspektiv på Afrika, två områden som verkligen känns högaktuella för mig.

”Men så kommer jag ihåg vad Ingegerd Rooth sa. Hon hade arbetat som missionssjuksköterska i Kongo och Tanzania innan hon blev min mentor, och sa alltid till mig: ‘I den djupaste fattigdom bör du aldrig göra något perfekt. Om du gör det stjäl du resurser från någonstans där de hade kunnat användas bättre.'”

Den du.
Den ger tankespjärn så det nästan svindlar för ögonen mina.
Och det fortsätter:
”Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv, eller om att förlänga eller förbättra liv. Den som gör det uppfattas ofta som hjärtlös. Men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur man gör mest gott med det man har.” 

För att kunna avgöra det, dvs avgöra hur man gör mest gott med det man har, är de tio knepen ganska bra följeslagare. Boken då, också en bra följeslagare? Ja. Den är läsvärd. Definitivt. Har du inte läst den än, så gör det!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.