Hej då 2017

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Ljuset – snart vänder det!

Imorgon är det vintersolstånd och årets längsta dag; sen vänder det! Lägg därtill ett efterlängtat besked av slaget nu-kan-vi-andas-ut och ett häftigt besked om framtida uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander – den tillanderrothska eran har bara precis inletts – så kanske du förstår min bubblande förväntansfyllda sinnesstämning.

Och när jag då dessutom får en chans att lyssna till Stina min Stina, finaste körkompisen med den vackraste av röster, som sjunger inledande solot (bredvid står jag!) i Lucia, Jens Erikssons arrangemang av Esbjörn Hazelius tonsättning av Erik Axel Karlfeldts dikt, ja, då är lyckan gjord!

Lucia var vårt nytillskott inför årets julkonsert, så den saknas på vårt julalbum Vi är i advent, som jag varmt rekommenderar inför stundande julhelger (finns på Spotify). Och inte var den helt enkel att sätta inte, det vill jag lova. Jens har turligt nog en ängels tålamod och tack vare det så fick vi ihop stycket till slut. Samma stycke som jag inledningsvis frynte på ögonbrynen åt, inte för mitt liv kunde få ihop ljudbilden av, och nu, tänk så vackert det blev!

Hämta hem mig själv. Igen.

Julen stundar, tredje advent kom och gick, och fast jag har fått upp både julstjärnor, utebelysning och adventsstake så känns det inte så juligt i sinnet. Inte ens efter flera dygns marinerande i Vi är i advent, julskivan som församlingens körer sjungit in, som nyss kommit ut (finns att köpa samt att lyssna till på Spotify). Det är en fantastisk julskiva, och i lördags framförde vi två julkonserter (fullsatt kyrka, fantastiska omdömen från publiken!), och trots det, så känns det inte så juligt i sinnet.

Kanske ett tecken på att jag behöver hämta hem mig själv? Igen… 

Jag har insett att mitt behov av egentid, av inget-planerat-tid, av gör-precis-vad-jag-känner-för-tid, har ökat. De senaste veckorna har varit ganska fullspäckade, med bra många fler dagar ute hos kund och därmed färre dagar med jobb hemifrån. Och dessutom har dagarna hemma varit fyllda av diverse olika typer av deadlines, så utrymmet som jag oftast har numera, har varit krympt.

Vaddå ökat?
Jo. Jag undrar om jag inte blivit lite beroende av mellanrummen, av tiden att bara vara, på ett sätt som jag för fem år – eller åtminstone för sju år – sedan överhuvudtaget inte hade kunnat relatera till. Fram till dess arbetade jag heltid ”så där som man gör”, och det var först i samband med att min tid i Indienprojektet började minska som jag första gången fick prova på hur det känns att ha mer mellanrum i livet. Sen var jag ett par år på Tetra Pak, och samma sak där, inledningsvis heltid, för att sedan sakta fasa ut. Efter det har jag egentligen bara arbetat heltid ute hos kund under fem veckor våren 2016.

Det betyder inte att jag inte arbetar heltid, för det gör jag. Typ. Eller… tja, det är svårt att förklara kanske. Men en vecka ser aldrig likadan ut som nästa, och oftast så hinner jag under en veckas tid röra mig – sett i utfört arbete – mellan flertalet olika kunder och/eller egna projekt, en mångfald jag verkligen uppskattar enormt. Det berikar så mycket – både mig själv som mina olika uppdrag/projekt.

Ser fram emot en dryg veckas julledigt innan jag ska göra klart mina förberedelser inför tre intensiva veckor i januari. Därefter så ska jag göra mitt bästa för att se till att det finns utrymme för reflektion och egentid varje vecka, så att jag inte hamnar i samma situation av känslan att jag ”behöver hämta hem mig själv”. Jag vill skapa en tillvaro där jag inte behöver sakna mig, för att jag hela tiden får ta det utrymme som behövs för att jag ska må riktigt bra – så att jag inte med jämna mellanrum föranleds att skriva en sådan här reflektion. För det är ju långt ifrån första gången. Kanske sista?

På glänt.

Cyklade hem från möte med Gott Barn, med Vi är i advent i öronen via Spotify, och kom förbi Husie församlingshem där jag fick syn på följande uppmaning:

Jag var tårögd redan innan, av en salig blandning (som blogginlägget Vi är i advent vittnar om), och när jag läste vepan stockades gråten i halsen på mig. Jag har blivit bättre på att undvika oroskänslor. Men just för Goda Barn (mina, dina, våra!) är det svårt emellanåt, sirenen vid namn Oro sjunger vackert och lockar, pockar, vill inget hellre än att dra ner mig i djupet där ångest och rädsla gör oron sällskap.

Jag gör mitt bästa för att inte falla för Orons skönsång, men märker, t ex på hur jag reagerar på vepan på församlingshemmet, och för den delen även till Vi är i advent-skivan, att känslorna lurar precis under ytan. Och det är ok. Jag låter mer än gärna känslorna strömma genom kroppen min. Kanske för att jag blivit bra på att låta dem göra just det: strömma genom mig, inte stanna kvar, inte krampaktigt hålla fast vid dem, inte fastna i ältandet. Känslorna fyller mig, tar över alla förnimmelser, men likt en våg, så klingar de bort ganska snabbt. Kvar står jag, tacksam för förmågan att känna, och lika tacksam för förmågan att släppa taget, att låta gå.

På sätt och vis är det vad som händer, när en ställer dörren på glänt: plötsligt ställs jag inför nya bekantskaper, nya situationer och nya relationer, åtminstone om man, som jag, eftersträvar att dansa med den som knackar på dörren, vem det än månde vara. Det ger mig nya perspektiv, min värld expanderar och jag med den… och så exploderar jag emellanåt – så människa jag är – i känslor, av något så futtigt som en vepa på ett församlingshem.

 

Vi är i advent

Vi är i advent. Och skivan med samma namn går nu att köpa (t ex på Amazon men även i församlingen – på helgens konserter och gudstjänster såväl som releasefesten i församlingshemmet) samt lyssna till på Spotify. Jag har lyssnat om och om sedan i morse, Spotify har gått varm, och jag rörs till tårar både nu och då när jag lyssnar. Ja. För att det är vackert. Så klart. Att sjunga i kör är något av det bästa jag vet, och just denna kören (Södra Sallerups kyrkokör, en damkör under ledning av Jens Eriksson), har borrat sig djupt in i mitt hjärta och mitt väsen.

Också för att jag minns vem jag var, var jag var, förra året då vi spelade in skivan strax efter jul. Som tiden går…

Och hur slagverkaren utstrålade den mest harmoniska och glädjespridande energi i dagarna två – jag blev på gott humör bara av att iaktta honom in action!

Men kanske för att jag satte på skivan på Spotify när jag stod i begrepp att sätta mig på cykeln till ett av mina Gode Barn, även för alla själar vars öden hänger på så sköra trådar. Som God Man har jag Goda Barn i åtanke, befintliga såväl som före detta, mina såväl som dina. Men också de vars berättelser jag kan välja att ta del av inom ramen för #metoo, #allavi, #vardeljus och många många andra taggar.

Jens Eriksson och Martin Runborg, båda anställda i Husie församling, har arrangerat och/eller skrivit musiken vi sjunger, ömsom nytt och gammalt, och det är stämningsfullt, rogivande och otroligt grann musik.

Vi är i advent bidra till att skänka ljus och värme, gemenskap och glädje i dessa tider. Kanske till och med en och annan tår? Av glädje, av igenkänning, av minnen, kanske när barnen tar i från tårna, eller när du upptäcker ett extra stämningsfullt parti som talar till dig!