Har du nånsin varit med om att det i ditt liv finns något som är så tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt, att du bara vill låtsas som ingenting? Ignorera det, helt och hållet. Visslande gå omkring och titta upp mot himlen, istället för titta på det, känns det, erfara det, påminnas om det…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För vissa saker försvinner faktiskt med tiden. Blir inaktuella, livet går vidare, någon flyttar, du får andra intressen eller bara andra perspektiv…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För det är för tungt just nu. För att den där önskan att låtsas som ingenting är det bästa för dig just nu. För det är för tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt för dig. Just nu.

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För under tiden som du låtsas som ingenting, så växer du till dig, får nya erfarenheter, bygger upp dig igen, läker sår, om än i det undermedvetna.

Men ibland… ibland händer det att slöjan du har för ögonen, slöjan som gör att du kan låtsas som att allt är på topp, rycks bort. Abrupt. Medvetet. Omedvetet. I bästa välvilja, eller i syfte att nypa till.

När det sker, så är det som om ljuset i dina ögon släcks.
Men än värre är att hela du släcks. Som om chocken blir för stor. När du låtsas som ingenting, du skrattar, skämtar, snackar om allt och inget – utom just detta – täcks du av den där slöjan; den skyddar dig, håller dig uppe, invaggar dig i säkerhet.

Och så. När slöjan rycks bort. Hela du släcks. Fysiskt.
Jag ser det. Erfar det.
Det går inte längre att låtsas som ingenting, ens som åskådare.

Ögonlocken sluts. Nacken mjuknar, förmår inte hålla huvudet högt. Hakan mot bröstet. Armarna tappar all muskelstyrka. Benen – som nyss var som trumpinnar mot golvet, ett sätt att släppa ut myrorna ur dina brallor – stillnar. All kraft lämnar dig. All förmåga att röra dig, som bortblåst. Undantaget är tårarna som trillar, sakta, över dina kinder. Du torkar dem förstulet, vill inte visa din svaghet, vill inte vara utan slöjan, vill inte vara i det som är för tungt för dig att vara i.

Jag famlar i mörkret. Kan inget göra. Känner maktlösheten svepa över mig. Du mitt Gode Barn, en av många Goda Barn som kommit till Sverige, på flykt utan krig, elände, misär. Med saker i bagaget jag inte ens kan föreställa mig. Saker jag önskar jag kunde sudda bort, från dina erfarenheter, från allas erfarenheter, från att nånsin ha hänt, från att nånsin hända igen.

Kan inte. Det har skett. Det sker. Det kommer att ske. Kan inget göra åt det.
Men kan finnas där, för dig. Hjälpa dig bygga din styrka, mentalt, känslomässigt. Bistå dig, som God Man, som medmänniska. Även när det, stundvis, faktiskt är jag som rycker bort slöjan. I min önskan att bistå, att kunna hjälpa dig återknyta band som brustit under flykt, under turbulens, under kaos.

Så släcks du ned… och jag ångrar mig:
Varför frågade jag, varför sa jag, varför, varför, varför… 

Kanske för att jag vet, att detta inte är en börda som kommer försvinna. Inget problem som hux flux löses av sig själv. Inte heller känslomässiga band som kan ersättas av andra relationer, inte på något vis.

Kanske för att det är del av mitt uppdrag, mitt åtagande, att hjälpa dig bygga både ett nu och en framtid. Vissheten att det är en stor utmaning om dåtiden upplevs som en börda alltför tung att bära.

Men kanske också för att jag vet hur bördan är beskaffad. Inte i detaljer, men i form, processen bakom själva upplevelsen av bördan som en börda. Vet att jag kan bistå dig i det. Vet att vad som än händer så kan du må bra. Kan inte lova att det händer, som vi alla vill ska hända. Men vet, verkligen vet, med hela mitt jag, att oavsett vad som händer, så är ditt välbefinnande aldrig längre än en tanke bort.

Som jag längtar till den dag då vi obehindrat kan tala med varandra. Till dess kan, och ska jag, med alla medel som står mig till buds, finnas där för dig. Det är mitt att göra.