#blogg100 – Livets lek vid ytan

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns smärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.

Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnet från den resan. Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en enda, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Så:
Vem är jag?
Vad är jag?

Och om jag finner dagsfärska svar på dessa frågor – dagsfärska, ty sådant är livet beskaffat. Ett svar av idag, är inte ett svar för evigt. Det är ett svar i Nuet och intet mer. – vad finner jag då, som är sant om människan?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 91 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Det vi haft kan aldrig förstöras.

”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”

Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.

Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.

Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Utflykt: Dalby med omnejd

Passar bil i en vecka, så det gäller ju att passa på. Inte minst när det är finaste sommarvädret och alla är lediga från skola och jobb. Sagt och gjort, jag cyklade ivrigt till vår närliggande COOP i morse; handlade på mig allt som krävs för en riktigt smarrig Pisa-picknick, och vände cykeln hem igen för att skära morötter och gurka, skölja tomater och fylla vattenflaskor, plocka fram badkläder och frysklamp. När allt var redo packades bakluckan full, innan vi (ja, jag då) tryckte foten på gaspedalen och drog från Malmö.

Men vart?
Ja. Det fanns en längtan från delar av sällskapet att bada, men då blåsten var typiskt skånskt livlig idag, kändes inåt landet smartare än havet. Österlen? Kullen? Brösarps eller Glumslövs backar? Körsbärsdalen (fast är de inte utblommade vid detta laget så säg?) eller Söderåsen? Det finns så många fina ställen att välja mellan, men idag blev det, till slut, fördel Dalby, dels för att Dalby Stenbrott finns inom nära räckhåll, men också för att Dalby i sig inte kräver timslång biltur i solgassigt varm bil. Mot Dalby med andra ord!

Med storbarnet som DJ, drog vi sjungandes ut på väg 11. Bestämde oss för Dalby Söderskog som första stopp. Väl där var klockan inte ens elva, så lunchhungriga var vi inte riktigt än.Så vi promenerade runt Kroppekärrsrundan. Eller ja. Nästan. Trefjärdedelar genom rundan landade vi i det namngivna kärret, tror jag. Så vi hittade en torrare och mer Vans-skorvänlig detour (storbarnet igen där), tog oss ut på vägen som går längs Söderskog, och väl åter vid bilen satte vi sikte på Dalby Stenbrott.Smarrig Pisa i underskön och väldigt udda miljö innan tre av fyra rötter tog ett dopp. Skönt vettehundan om jag kan säga att det var, men efteråt är det ju alltid skönt i alla fall. Dalby Stenbrott har ju kallt vatten även efter en het sommar, så temperaturen var inte direkt ligga-i-länge-och-njuta inte.På vår något krokiga väg till stenbrottet körde vi förbi lanthandeln i Torna Hällestad där minstingen noga observerade skylt för Ottoglass, så den hade vi bespetsat oss på. Men picknickmätta bestämde vi oss för ännu ett stopp på vägen. Sagt och gjort, vi gav oss ut på de militära övningsfälten med siktet inställt på Silvåkra fågeltorn vid Krankesjön. Många svanar, och gök i både tröster-, sorg- och bästerskrud, grodor vars läte det är svårt att göra annat än dra i mungipan åt, och vidunderlig utsikt så klart!Men sen var vi glassmogna! Torna Hällestads lanthandel nästa. Och eftersom Trollskogens Vandrarhem ligger nästgårds tog vi en sväng ditom också, klappade de inhysta getterna och hälsade på Felicia (som driver vandrarhemmet och även har många andra spännande strängar på sin lyra) som just kom hem från en lång skogstur-med-hund-och-dotter.

Med det var vi nöjda, mycket nöjda till och med, så därefter vände vi bilen mot Malmö.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra och inspirerande bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det, och vem vet, kanske blir det fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg vad det lider. 

#blogg100 – Människan är ond.

– En fred i skydd av vapen, sade Anjalis.
– Ja, naturligtvis, någon annan fred finns inte så länge människan är ond.
– Ond är hon ju för att hon är rädd, sade Anjalis, och ju mer vapen det finns desto räddare blir hon.

*andas in, djupt, och låter blicken löpa fritt, ser ofokuserat mot horisonten så att det jag ser, snarast finns på insidan*

Ond är hon ju för att hon är rädd!

Tänk om vi inte var så rädda för rädslan?
Vad skulle vara möjligt då?
Hur mycket av allt det jag kan bli, allt det jag kan vara, det som är det bästa jag som är möjligt, skulle jag få tillgång till om jag släppte mitt krampaktiga tag kring rädslan; rädslan som fjättrar och fjärmar, förminskar och förhindrar?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 86 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Njuta mer av livet.

Vi hoppas att fler människor ska kunna dansa på ängarna, att fler människor ska tillåta sig att leka mer och njuta mer av livet och skapa sina egna riken.”

730 dagar daglig meditation på raken – det ska firas det! Bestämde jag mig för. Så sagt och gjort; jag bjöd barnen på trerättersmiddag. Tog med vördnad fram tre av de tolv tallriksmellanlägg som oldemor virkat som jag nyligen förärats, torkade av bordet, dukade med finporslinet (fast silverbesticken kom inte fram – next time!) och oldemors egenvävda linneservetter under lindens gröna träd, plockade en sommarbukett och satte i vas, och tog fram stolsdynorna.

Anna gav inspiration till förrätten, fast receptet var endast utgångspunkten från vilken jag tog avstamp. Till huvudrätt lagade jag nässel/kirskålspaj med fetaost (recept nedan), en familjefavorit i repris, serverad med en sallad på grovrivna morötter blandade med finskuren apelsin. Efterrätten stod Mr B för då han lärt sig laga ”bärglass” på hemkunskapen – dagens variant tog slut på förra sommarens infrusna björnbär (igår tog vi slut på hallonen).

Gott.
Vackert och trivsamt.
Lite speciellt; små saker som gav förvånansvärt mycket.
Ger mersmak – jag har ett sug efter lite mer fest och glamour i livet – vi ska nog hitta på fler saker att fira, ska ni se!

Nässel/Kirskålspaj med fetaost
Pajdeg – själv kör jag oftast med Latmajas pajdeg av Anna Bergenström:
100 gram smör
2,5 dl vetemjöl
1 krm bakpulver
En nypa salt
–> Smält smöret och låt svalna en stund. Rör ned vetemjöl, bakpulver och salt. Tryck ut i pajformen direkt, och förgrädda i 200 grader i 10 minuter.

Fyllning:
1 paket fetaost
Vitlöksklyftor
Snabbt förvällda och hackade nässlor och/eller kirskål
4-5 ägg (eller fler… var generös!)
2-3 dl mjölk
Timjan, kungsmynta, eller andra örter som ger lite extra smak
Peppar
–> Knäck ägg och ha i mjölk, riven vitlök och örter efter smak, peppar. Lägg nässlorna/kirskålen (ibland har jag även i gräslök, löktrav, vitlöksblast, ramslök, hackad grönkål, hackad squash… man tager vad man haver funkar finfint här!) i botten av pajformen. Skär fetaosten i bitar och lägg över det gröna. Häll över äggstanningen och grädda i 30-40 minuter på 200 grader. Låt vila en liten stund innan servering. Ät och njut.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 85 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com.

#blogg100 – Barnets särart.

”Det finns en stor kärlek mellan dem, en tät tillgivenhet som alltid är beredd att se till det säregna hos var och en. […] de var också de första som förstod att varje barn som föds är unikt och att de vuxna måste ta till vara barnets särart.”

Hör du? Ser du?
Märker du hur vi tappat bort detta, denna visshet, att varje barn är unikt? Att det är viktigt – livsviktigt! – att vi vuxna tar till vara barnets särart!

Visst. Vi snackar om det, och lägger en fernissa på vår kulturella kontext, låtsas som att vi faktiskt tycker detta, faktiskt ger uttryck för det. Vi pratar om mänskliga rättigheter, men stänger våra gränser. Vi talar om mångkultur, men både anställer och umgås enkom med våra likar. Vi formulerar läroplaner och slår oss på bröstet i vår iver att visa att vi har skapat en skola för var och en, men den eskalerande psykiska ohälsan för våra barn och unga ger svart på vitt att det i stort bara är snack.

För vi må påstå att barn har ett egenvärde oavsett om de passar in i normer och system, eller ej, men det stämmer inte. Det är bara en fernissad yta som krackelerar så fort du granskar den närmre. Under ytan har vi skapat ett allt snävare regelverk, för vad som är ett acceptabelt beteende och vad som inte är det. Tittar på barnen som finns i min närhet och räds dagen då de börjar bli kritiskt självmedvetna med en hård och dömande undertext… dagen de inser att de är tjockare, eller kortare, kanske mörkare i hy och hår än sina kompisar. När de ställer frågan ”varför är det så?” med längtan i rösten att vara så där som vi alla vet man ”ska vara”; ger uttryck för något de tagit till sig, medvetet eller omedvetet, från sin omgivning, från sin livssfär. Man ska vara smal, lång, ljus, utåtriktad, verbal, lydig, snäll… för det är budskapen som samhället – och det är du och jag; det är vi! – skickar. I TV-program och filmer, i musik och böcker, i reklam och artiklar, i hur jag pratar om och med mig själv likväl som vänner och kompletta främlingar.

Jag tittar inåt och lovar mig att inte glömma bort detta. Frågar mig i avsikt att agera: Vad kan jag göra, för att ta till vara särarten hos de barn jag möter?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 84 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com


PS – En välfungerande 6-9-grundskola i Malmö Stad, friskolan Humfry, som på många sätt  har en värdegrund som bottnar i att ta till vara varje barns särart, tvingas lägga ner efter snart tio år, då fastighetsbolaget som hyr ut lokalerna inte hade koll på detaljplanen då skolverksamheten drog igång, något som nyligen uppmärksammats.
Humfryskolan bejakar det kreativa inom människan, något vi behöver mer av, inte mindre! Tvingas skolan lägga ner så kommer etthundratolv barn i kläm. Var finns viljan att lösa detta på ett sätt som värnar barnens bästa? Ge skolan dispens att driva verksamheten vidare medan de letar nya lokaler, så en välfungerande verksamhet inte raseras.
Skriv under namninsamlingen för att rädda Humfryskolan du med: https://www.skrivunder.com/radda_humfryskolan#form

#blogg100 – Fri vilja.

”Tankar […] kommer och går av sig självt om du inte matar dem med din uppmärksamhet.”

Har du tänkt på det?

Uppenbart för mig blir det de gånger jag kommer på något som jag behöver göra, går för att göra det, och undertiden inte ägnat tanken tillräcklig uppmärksamhet för att den ska hålla kvar, utan den går mig förbi, så att jag, när jag väl är på plats… inte har en blekaste aning om vad det var jag skulle göra (hänga tvätt, dricka ett glas vatten, skicka ett mail…). Ibland kan jag locka fram den igen om jag gå tillbaka i mina egna fotspår; ibland är det bara att inse att vad det än var så blev det inte gjort.

Lika uppenbart blir det de gånger jag är till synes oförmögen att släppa taget om en tanke. Vaknade en tidig morgon ur en hemsk mardröm, och det var som förgjort, jag kunde inte få bilderna att sluta gå på repeat framför mina ögon, fast jag försökte bli kvitt dem. Och det är ju svaret, eller hur? Eftersom jag matade tankarna från mardrömmen, så höll jag kvar dem.

”För att en tanke ska leva mer än ett kort ögonblick behöver du ge den din uppmärksamhet. En tankes struktur är likadan oavsett dess innehåll. Om du låter en tanke passera utan att ge den uppmärksamhet kommer den att flöda förbi som tusentals andra tankar som hela tiden kommer och går.”

Jag föder tankarna med min uppmärksamhet.
Är det därför som positiva omdömen så lätt passerar oss förbi ”Äsch då, det var väl inget speciellt.” medan negativa dito ”Den där klänningen gör att du ser ut som en gammal kärring!” sätter sig som knivar djupt i ryggen? För att vi föder de sistnämnda med vår uppmärksamhet?

Amen, ska hon säga, hon ser ju ut som…” eller ”Gud vad elak hon är!” eller kanske än hellre ”Gör jag? Oj, nej, jag som tyckte denna klänningen var så fin. Vad ska jag göra nu? Slänga den? Och jag som tyckte så mycket om den. Men inte längre. Nej, den gör ju att jag ser ful ut.”.

Men vad ska jag göra då? Är det möjligt att välja? Kan jag? Går det?
Ja. Det tror jag. Och det tror Patrik också:

”Fri vilja handlar inte om att styra tankar.
Fri vilja handlar om att välja vilka tankar vi involverar oss i.”

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 82 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.