Innan jul fann jag äntligen min avstängningsknapp. Ni vet, den där magiska knappen som får tyst på hjärn-tjattret, som sätter hjärnan på snooze i vargatimmarna då jag ibland vaknar till och börjar fundera.

Jag har letat efter knappen i många år vid detta laget och jag har försökt allt. Räknat får. Spänt och slappnat av muskler med början från tårna och uppåt. Föreställt mig att tankarna kastas ur sovrummet vars dörr sedan barrikaderas så inget kan ta sig in.

Inget har funkat. Hjärntjattret har varit konstant när det väl dragit igång. Ju mer stressad jag varit desto mer frekvent och högljutt tjatter.

Men nu vet jag var min avsändningsknapp sitter och vad den heter, nämligen självhypnos.

I höstas gick jag i hypnoterapi, vilket var en fantastisk upplevelse. En av anledningarna att jag gick dit var ett personlighetsdrag som jag trodde var en permanent inbyggd del av mig. Döm om min förvåning när det försvann efter 1-2 sessioner. Och det märktes mycket tydligt med en närstående som helt plötsligt blev så mycket mer nära, när barriären inte längre fanns kvar.

Jag upplevde det som om ett skikt av mig dragits av, och det var ett skilt som förvrängde min verklighet och inte gagnade mig alls så som det var utformat.

Som sidoeffekt blev jag av med de torrfläckar jag haft på benen under tiotalet år. Helt plötsligt var de bara borta. Kroppen behövde inte längre försöka berätta något för mig, är min tolkning av det försvinnandet.

Min hypnoterapeut gav mig även gåvan av självhypnos och den bär jag med mig dagligen. Möjliggör mikro-pauser med reell återhämtning likväl som den för mig åtråvärda förmågan att stänga hjärntjattret och somna om mitt i natten.

Detta låter flummigt, kanske du tänker. Det är ok. Jag bryr mig inte om vad du tänker i frågan, och jag har ärligt talat inte en susning om hur hypnoterapi egentligen fungerar. Men det behöver jag inte. Jag har fortfarande svårt att förstå elektricitet men jag tror på och använder det dagligdags för det. Det jag hört är att 20 timmar hypnoterapi motsvarar cirka 200 timmar vanlig terapi, typ psykoanalys etc. Och det kan jag tro på, för det är ofantligt effektivt.

Men just i natt har min avsändningsknapp varit ur funktion. Hjärntjattret har kunnat leva rövare och sömnen har blivit lidande. Har två veckors arbete framför mig innan sommarsemestern stundar – och jag tror jag ska vara lite observant på mig själv. Ta hand om mig lite extra och säkra att stunder av vila blir fler snarare än färre. Allt för att se till att semestern inte bara kommer handla om nedvarvning och återhämtning, utan också om samkväm, huppegupptäcksfärder och att verkligen njuta av stunden.

Var sitter din avstängningsknapp?