Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

Kinky Boots

Malmö Opera har gjort det igen. Tagit fram en föreställning vars budskap går rakt in i mig, rör och berör så håret rester sig på armarna, så ögonen tåras, så jag tjuter av förtjusning, klappar och tjoar och sjunger med i texterna.Kinky BootsKinky Boots.

Fantastiska kostymer, fart och fläkt, scenografin fantastisk  – med enkla medel men ack så effektivt görs scenen om från London till Milano, från skofabrik till dragshow-nattklubb, från lägenhet till sjukhus.

Och Lola. Vilken Lola!
Rösten. Kroppsspråket. Känslan.
Och förmågan att dansa i de där sylvassa och skyhöga stilettklackarna får mig att tappa hakan.

Första akten springer förbi, drabbas inte en enda gång av kryp i kroppen som ett resultat av att sitta stilla och inte fängslas under 75 minuter. Tvärt om. Jag sitter inte stilla, jag rör mig i min stol, lutar mig fram, lever mig in, sjunger, klappar och ”sitt-dansar” emellanåt.

Och så paus.
Jag och Alma tittar på varandra och längtar till akt två.

Och där kliver Lola fram, än starkare.
När hon sjunger för sjukhuspatienterna så skulle du kunna höra en knappnål falla, övriga publiken lika tyst och gripen som jag.

Jag vet det finns föreställningar kvar, ännu ett litet tag, och jag kan bara uppmana dig att köpa en biljett och se den. För det här var riktigt bra. Lättsamt och allvarligt, burleskt och jordnära, i en salig blandning. Med ett budskap som behövs. Ett budskap som säger att livet inte nödvändigtvis är lätt, men att det, för att citera Lola som i sin tur citerade Oscar Wilde på scen, är bäst att vara sig själv, för alla andra är redan upptagna.

När sista scenen är slut står publiken upp, klappar och busvisslar, tjoar och stampar i golvet och visar på alla vis vår kärlek och tacksamhet för denna underbara föreställning vi tagit del av, för budskapet och framförandet, för artisteriet och professionalismen, som sammantaget gjorde detta till en mycket minnesvärd upplevelse: Tack!

Hur läser du böcker?

För ett år sen hoppade jag på Goodreads bokutmaning och satte som mål att läsa 36 böcker. Specifika böcker, som jag hittade när jag körde en liten mini-cleanse i sovrummet. Nu blev det inte 36 böcker. Det blev (minst) 42. Fast inte just de där specifika utvalda. Av dem blev det 13 stycken. Inte så illa pinkat ändå, tänker jag.böcker 2016

Utan Instagram till hjälp hade jag aldrig lyckats klara av att nå upp till mitt mål… på själva Goodreads alltså, böckerna är ju lästa av mig oavsett vilket. Men nu gick jag igenom förra årets blogginlägg, böckerna på nattygsbordet och i bokhyllan, och hade då ett par böcker kvar till 36. Så jag bläddrade igenom alla mina Instagramögonblick från 2016 och kom alltså upp i 42 böcker. (Där är ett inlägg på en #glömenbok-bok som jag mycket strategiskt dolt titel och författare på, och jag vet ju att jag läst fler skönlitterära feelgood-böcker som jag inte har koll på, men… det spelar ingen roll.)Goodreads bokutmaning

Så nu satsar jag högre. Årets Goodreads-utmaning för 2017 blir att läsa 50 (femtio!) böcker. Skillnaden från 2016 är, utöver att det är (minst) 14 fler böcker, att jag inte tänker förhandsbestämma vilka böcker jag ska läsa, och att jag ska försöka komma ihåg att logga allt jag läser (när jag läser det!).

Fast ska jag vara ärlig så skulle jag nog lägga ut femtio böcker på sängen som jag verkligen skulle vilja läsa och faktiskt redan har här hemma. Har liksom kommit in i ett köpa-böcker-stim igen. Körde bara med bibblaböcker under många herrans år, men nu lockas jag att läsa med blyertspenna i hand, noterar, stryker under och stjärnmarkerar för fullt, allt som talar till mig. Och det kan jag inte (vill inte!) göra med bibliotekets böcker inte.

Men jag älskar verkligen böcker. Älskar att läsa! Läser innan jag släcker lampan om kvällarna, och ofta lite till, utöver det. Framför allt om det är en bladvändare. Då kan jag å andra sidan lika gärna ligga och läsa in på vargatimmarna, tills den tar slut, eller jag helt enkelt inte förmår hålla ögonen öppna längre. Fast är det en riktig bladvändare så har jag inga problem att hålla mig vaken. Lustigt det där att tröttheten blir så bortblåst av en riktigt bra bok. Hur läser du böcker?

Omfamna, bejaka, älska än mer?

Cyklade som en gnu, sen som vanligt. Kom fram andfådd och svettig. Möttes i dörren av två katter och Ingela. Lite småprat så där, det var ett tag sedan vi sågs. Jag klädde av mig och hon drog ner persiennerna lite grann. Satte mig på soffan, näck som dagen jag föddes, och Ingela tog upp skissblocket och ett kol. Började rita. Jag satt, stilla, och medan hon ritade så stämde vi av lite, vad det var som gjorde att hon kastat ut den där efterlysningen på Facebook. Den där jag såg, om att stå krokimodell, som jag omedelbart svarade Ja på.

Första krokiteckningen klar. Fin. Känner igen mig. Påminner mig om den lerskulptur som står på (barnens) momos spiselkrans, skapt av min momo. En av dem som jag alltid tyckt så mycket om. Berättar för Ingela, att min momo var konstnär, hur jag ofta satt modell för henne som litet barn. Påklädd. Läsande en bok. I rittagen. Stående i trädgården redo för skolavslutning, finklädd med ros i hand att ge till fröken på avslutningsdagen.

Nästa posering. Står upp. Foten på soffkanten. Tänker att benet jag står på kommer ge vika först, men det är faktiskt händerna som börjar pirra när jag poserat en stund.

Dags för nästa pose. Vi enas om att jag ska ligga på soffan, men hur? Lite busigt, ber Ingela. Hm. Hur då då? På ett sätt som jag kan klara av att hålla stilla i en fem-tio minuter…. Vi får till det och Ingela skissar vidare. Får sprattla loss med benen emellanåt, då blodet inte riktigt förmår ta sig ända upp i fötterna, som sticker upp högt över huvudet mitt. Ingela hummar nöjt och uppskattar, med rätta, resultatet.

Din kropp passar mig. Jag hittar linjerna i din kropp, säger hon där hon sitter bakom staffliet och tittar fram emellanåt.

Blir glad av att höra det, för jag hade liksom det på känn. Berättade faktiskt för EB i höstas att jag har ”stå krokimodell” på min Bucket List (långt innan Ingela la ut sin efterlysning med andra ord, något jag nu kan bocka av!), och hon uppmuntrade mig. Sa att jag hade en kropp som skapt att teckna av, med bra kurvor.

Ja, säger Ingela, jag håller med henne. Du har en kropp som gör det enkelt att ta ut svängarna med, medan hon testar två vitt-på-svart-teckningar. Helt annat, inte bara tvärt om, utan verkligen något helt annat än svart-på-vitt. Hon tecknar och tecknar, och när jag får se skisserna blir jag förvånad. Såg ut som hon satte många mer streck på det svarta pappret, men det var nog som hon suddade fram skuggor med fingrarna istället.

Någon av skisserna av mig kommer, säger hon, att finnas med på vernissaget och utställningen 50 shades of white som kan ses i Lund 7-19 januari. Ta dig dit och se om du kan hitta mig! (På väggarna, alltså.)50 shades of whiteVi gör en sista posering, Ingela skissar vidare, och sen klär jag på mig. Nöjd. Glad. Tacksam för erbjudandet och att jag tog tillfället i akt. Jag har haft som tanke att kontakta studieförbunden och se om de har behov av en krokimodell, länge länge. Har aldrig gjort något av den tanken, men Ingela ger mig en boost och säger att det tycker hon bestämt att jag ska.krokimodell

En tacksamhetens tanke går till de krokimodeller som min momo tecknade och skulpterade av, som gav upphov till tavlor och skulpturer som minner om momo, om hennes konsnärliga öga och förmåga, Alla dessa alster som förgyller månget hus och hem. Tänk om jag skulle kunna göra detsamma för andra konstnärer? Och jo, på kuppen får även jag något. Tror jag. Vet kanske? En mer avslappnad relation till min kropp, min nakna kropp, med alla dess kurvor och veck. Ett sätt att uppskatta min kropp än mer, genom att se hur andra ser den. Släppa lite på förlåten. Omfamna, bejaka, älska än mer?

Behov av förståelse

Modern dans. En konstform jag endast upplevt de senaste 10-12 åren. Första gången gick vi efter akt ett, helt enkelt för att vi uppfattade att det var vad alla gjorde, och missade akt två och tre. Där lärde vi oss något och fick ett gott minne på köpet.

De första tre-fyra föreställningarna jag såg, fastnade jag i behovet att förstå. Förstå vad rörelserna betydde, vad de ville förmedla. Fastnade i hjärnans vindlingar, i att logiskt sätta ord på vad jag såg, istället för att bara känna det jag kände.

Förstå hur en uppsättning blir till. Hur tänker koreografen? Hur förmedlar hen sitt verk? Kan man skriva modern-dans-partitur så att en föreställning kan förmedlas vidare, av andra, och bevaras för eftervärlden, likt ett musikstycke kan, med dess partitur? Finns det ett dansspråk liknande musikens språk som uttrycks i noter, tonvärde, olika klaver och försättstecken?

Förstå hur det är meningen att jag ska titta på scenen. Ska jag titta på en enskild dansare, följa hen med blicken och noga se varje rörelse, fast då missa helheten? Eller ska jag titta ett par meter bakom scenen, så att jag i lite ofokuserat läge kan ta in helheten, var och hur dansarna är och rör sig i förhållande till varandra, och då missa detaljerna?

Nu, i den senaste dansförestållningen jag såg, To see the world while the light lasts, så har jag, fullt ut, släppt taget om minsta behov att förstå. Bara tar in. Känner. Ser. Hör. Ryser och berörs. Temat var givet, Förgänglighet, och jag hade läst en recention eller två. Men jag bara följde med utan att försöka förstå. Hjärnans grepp om mig har definitivt minskat, och hjärtat får lov att leda vägen istället. Åtminstone ibland.to see the world while the light lasts

Att då häftigt dra efter andan när det helt plötsligt står en naken kvinna mitt bland dansarna. Var kom hon ifrån? Behöver inte veta. Bara tittar, förundras, människokroppens mod och skönhet och styrka, och samtidigt dess skörhet, som kontrasteras av skelettet som en stund senare dyker upp på scen, lika plötsligt framför mina ögon.

Att se hur dansarna ömsint leder den döda över scenen, att bevittna farvälen, den sista kärleksgåvan som var och en får av henne, Döden. Påminnelsen om livets förgänglighet, att en dag ska vi dö, men givet att det inte ska ske idag så har vi en annan uppgift, att leva och se världen medan vi kan. Idag. Lev. Livet är skapt för att levas. Fullt ut. Känn det du känner, var inte rädd för känslorna, de är bara där som vägledare, för att ge dig vägledning, vart hän du ska rikta näsan, i vilken riktning nästa steg ska sättas ned.

Behovet av förståelse, bleknar sakteliga bort, i takt med att hjärtat tar allt större plats i mina val. Löses upp när hjärnan inte längre per automatik och hävd har tolkningsföreträde i hur jag möter världen, hur jag tar in den, hur jag rör mig i den. När hjärtat och hjärnan istället samarbetar och samverkar, som likar. När jag inte behöver förstå, för att tycka om, för att relatera till, för att ta in. När jag, allt oftare, bara kan vara i det som är, och låta det vara nog.

Behovet av förståelse – vad är din relation till det?

Förgängligheten

Dagen till ära denna allhelgona, gick jag med svärmor och svägerska på Skånes Dansteaters dansföreställning To see the world while the light lastsMalmö Opera.

Akt ett – koreografi av Ben Wright till Shaker Loops av John Adams. 
Vacker närmast amishliknande sparsmakad dekor, lugna färger. Scenen intas successivt av musiker och dansare och sen drar det igång. Det böljar av kroppar som sveper fram och tillbaka över scenen. Sitter där och fascineras, förundras, förskräcks emellanåt till och med. Kroppskontrollen överväldigar mig, de gör saker med sina kroppar som jag överhuvudtaget aldrig ens tänkt kan göras med en kropp.akt ett

Och så kommer slutet. Jag hajar till. Tårar ansamlas i ögonvrån och jag drar djupa andetag. Påminns om att något nu håller på att dö, förgängligheten har kommit ikapp det, det är dags för något annat att komma i dess ställe. Oerhört starkt, vackert, sorgligt och varmt.

Paus.

Akt två – koreografi av Ben Wright till Missa Solis: Requiem for Eli av Nigel Westlake. 
Helt annat. Men den vackra, och här skiftande och färgrika dekoren, som med multimediainslag växlar från stycke till stycke, imponerar än en gång. Nu sitter Malmö Operas orkester i orkesterdiket medan operakören står på balkongen över mitt huvud.
Helt annat. Och det som sätter sig är växelverkan, samspelet mellan solstrålar och skuggstrålar. Genom mässans olika delar är det omväxlande solen respektive skuggan som tar mest plats, men hela tiden flödar energin fram och tillbaka mellan de två. Ljuset och mörkret. Och solisten, den 14-åriga Stina Klintman, sjunger rent och klart, höga toner som likt fåglar flyger högt upp till taktiljorna på stora scenen.akt två

Finns mycket mer att säga om To see the world while the light lasts, men där sätter jag punkt. Uppmanar dig, som bor i Malmö och har kvällen den 6 november obokad, att gå och se den sista föreställningen. I övrigt låter jag det insikten om förgängliga i och med livet bli mitt bestående minne av kvällen. Insikten att livet levs, en dag i sänder, ett ögonblick åt gången. Jag väljer vad jag fyller mina dagar med, och tar med mig att ljus och skugga samverkar för att ge livet fler dimensioner.

 

#vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa!

Idag har vi sett landsomfattande demonstrationer i Sverige, i syfte att skapa opinion och påverka rådande migrationspolitiska strategi, som gör gällande att Sverige avser skicka tillbaka ensamkommande afghanska ungdomar, som får avslag på sina asylansökningar (hur många fler ”vag berättelse med en osammanhängande och oklar hotbild” orkar vi höra om?), till Afghanistan i så stor omfattning som möjligt.

Åkte till Möllevångstorget, som var startpunkt för Malmö-demontrationen, för att visa mitt stöd. För faktum kvarstår, det är inte säkert i Afghanistan, hur många biståndsmiljoner eller miljarder vi än skickar till landet. En majoritet av de afghanska ensamkommande (oftast av folkgruppen hazara) som kommit hit, har dessutom växt upp som papperslösa i Iran, och har aldrig satt sin fot i Afghanistan, eller var riktigt små barn när de lämnade landet tillsammans med sina flyende föräldrar.
#utvisainteminaelever

Stötte på dessa två kvinnor, när demonstrationståget landat på Gustav Adolfs Torg. Frågade Oh, får jag föreviga er? och möttes av ett Ja, sprid det!, så jag tog fotot som jag sedan slungade ut i sociala media.

När demonstrationen började rundas av så gick jag hemåt, i intensivt och djupt samtal med mitt ena Gode Barn, som har turen att ha fått permanent uppehållstillstånd. Vi samtalade om Afghanistan, om talibaner, om hazara, pashtuner och tadzjiker, om Gandhi och non-violence-rörelsen, om hur det är att vara arton år och ha upplevt saker som ingen människa borde genomlevt, än mindre en tonåring, om att fastna i hat, eller vända det till något konstruktivt, och om det finns hopp om Afghanistan inom ramen för mitt Gode Barns livstid.

Hopp finns alltid landade vi i, och väljer båda, på egna grunder och verkligen totalt skilda livsberättelser, att tro på det goda i människan. Kanske är det därför vi klaffar så bra som God Man – Gott Barn?!

Det goda i människan – det ger mig en bra känsla när jag sitter här och sammanfattar denna dag som gått under parollen #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa. Låt oss skapa gott och välja livet, kärleken och hoppet!