#HBGTALKS

Varit i Helsingborgs Arena hela dagen, på #HBGTALKS 2019 i sällskap med mina kollegor och samarbetspartners Pernilla och Elenor från Likeaboss.academy.

Väl organiserat event, snyggt, ordning och reda, fantastisk scenkonst som inledning av både för- och eftermiddags passen, många riktigt bra talare (på bild nedan Jesper Rönndahl, Eva Vati, Christer Fuglesang och Ari Riabacke), imponerande logistik bland annat i form av en radda SMS med information i rättan tid likväl som tänkvärda uppmaningar, läcker lunchmat och alldeles lagom med fika.

Min vana trogen har jag doodlat under dagen, ett sätt för mig att ”sätta information” i mig. Ari Riabacke är en fantastisk föreläsare, som på ett personligt, grymt humoristiskt och mycket tankeväckande sätt förmedlar budskapet som för mig har kommit att symbolisera hela detta året: Gör’t! Eller för att citera ett känt varumärke: Just do it. Torbjörn Svenssons berättelse sen, den går inte av för hackor den heller inte. Han är definitivt värd att kolla in!

Förundran!

Lyssnar till Maria Borelius läsa Hälsorevolutionen och lystrar lite extra när hon pratar om förundran som är ett av de mest välgörande känslor vi har, som tom, enligt Maria och de hon intervjuar, bidrar till att minska mängden låggradig inflammation i kroppen. Oavsett hur det är med det är jag helt med på att förmågan att se och uppleva förundran bidrar stort till människans välbefinnande.

Maria skriver hur ett gemensamt drag för människan är förmågan att känna förundran över storslagna landskap och solnedgångar. Men också att musiken är ännu gemensam nämnare som har förmågan att väcka förundran.

Hon läser vidare: Musik är otroligt viktigt för förundran. […] musik som skapar stor förundran ofta består av många olika instrument, som symfonier. När man närmar sig någon form av crescendo, någon storslagen mittpunkt där musiken är som mest dramatisk.

Kombinationen av storslagen natur och dito musik, det kan ju inte leda till något annan än förundran i kvadrat. Precis vad helgen bjuder. På körresa med Södra Sallerups kyrkokör, körledare och kompositör Jens Bragdell Eriksson och pianist Jesper Olsson bjuder vi till konsert 4 okt 2019 kl 18 i Offerdals kyrka och i Stora Kyrkan i Östersund den 5e kl 18.

Vi framför bland annat Jens egenkomponerade Stabat Mater som är mitt livs musikaliska höjdpunkt! Stora ord. Mycket förundran. Lyssna själv, finns på YouTube såväl som Spotify.

Och gällande Skånska pastoratet var det skylten som låg i vår chartrade buss – något vi genast var snabba att anamma, och skylten, den plockade vi resolut med oss.

Vi åtnjuter de vackraste av vyer på vår färd mellan Östersund och Åre, till Tännforsen och Karolinermonumentet i Duvås (möjligen något mindre storslaget…), med tunnbrödsbak och kolbullar som uppladdning inför fredagens konsert.

Förundran. I sanning!

Tolv år

En av de mest känslomässigt tuffa bloggtexter jag skrivit heter just så. Tolv år. Handlar om något helt annat än vad dagens tolv år belyser. För idag är det ett firande som ska till. Idag för tolv år sedan, den förste oktober 2007, var jag nybakad egenföretagare, då min tidigare anställning tog slut den siste september.

Jag hade inget uppdrag den där måndagen för tolv år sedan, då jag inte ville tala i egen sak innan min anställning tagit slut. Jag hade dock bokat lunch med en tidigare uppdragsgivare, och det resulterade i att jag fick en månads uppdrag. Och på den vägen är det…

Tolv år.
Som jag hållit mig själv i uppdrag av ett eller annat slag.
Det är allt ganska coolt!

Klev in i företagandet utan prestige, med tanken att testa. Och jag gav mig själv lov att backa ur när som helst, om jag inte tyckte om livet som egenföretagare, eller om det skulle smyga sig, eller för den delen om ett helt fantastiskt erbjudande som anställd skulle dyka upp. Uppenbart nog så blev så inte fallet (fast jag fick ett bra attraktivt och ego-smekande erbjudande under de första åren, det fick jag. Under vånda och samtidigt trygg i beslutet, tackade jag nej.), jag har kört på, har haft roligt, har utvecklats och utmanats, och fullkomligt älskar den variation jag skapat i min(a) yrkesroll(er). 

För så är det ju. Jag har idag många olika yrkesroller. Jag är kvalitetskonsult, utbildare, coach, trädförmedlare, nätverkare på olika vis, och banne mig om jag inte också ser mig som både bloggare och poddare om än i blygsam skala. Och jag älskar det! Dessutom är det onekligen så att mitt egenföretagande gjort det enklare för mig att vara God Man till ensamkommande, för att anknyta till ursprungstexten Tolv år.

Och faktiskt har jag på sistone insett att jag såg blivit i det närmaste oanställningsbar (för alla andra utom mig själv, vill säga). Lite svårt att sätta fingret på vari det oanställningsbara ligger, men det är som om jag blivit lite förvildad. Så där som katter kan bli, om de helt sonika flyttar hemifrån för att klara sig själva. Passar inte längre in i de normer och regler som gäller på arbetsplatser. Givetvis menar jag inte att jag biter och rivs, eller mjauar om jag blir instängd i ett rum… utan snarast att jag liksom inte vill gå till e t t kontor, inte heller träffa samma människor varje dag, definitivt inte ha en chef som säger till mig vad jag ska eller inte ska göra, och gud förbjude att jag inte skulle ha friheten att säga Ja eller Nej på eget bevåg. Nu vet jag ju att det finns anställningar som definitivt inte matchar denna min (månne) nidbild, men jag har ju allt jag önskar mig och lite till i min roll som egenföretagare, så varför ändra på ett vinnande koncept?

Nä. Som det ser ut just nu satsar jag på minst 12 år till i egen regi, och… ärligt talat, i dagsläget kan jag inte se att jag nånsin skulle göra något annat än att vara egen. Så jag hoppas innerligt det blir bra många fler än tolv år till!

Skrivretreat… njae… det är väl att ta i ändå.

Bokade in mitt första av fyra skrivretreat 13-14 september eller faktiskt la jag det den12-13 men flyttade det en dag pga jobb.

Och sen skulle jag boka in en CoachTalk och detta var första dagen på sex veckor som det fanns tillfälle. Jamen, det går bra det med, lägger det på seneftermiddagen, det funkar.
Och sen behövde jag ta ett telefonmöte med en kund. Äsch, klämmer så klart in det, lägger jag det först på dagen så har jag hela dagen mellan mina två inbokade möten att ostörd sitta och skriva.
Och sen dök det upp ett behov att prata med en kund. Ring nån gång mellan 9 och 16, det funkar!
Och sen en önskan att ta ett snack med den gode Caspian. Om jag lägger det på fm då jag ändå behöver ta en Sigge (låne)Hund-promenad så gör jag två flugor på smällen.
Och sen skulle veckans fjärde uppföljningstelefonsamtal med min bästa sparringpartner bokas in. Hm, men det går att få plats med efter CoachTalken, säg lite efter fem typ.

Och sen… Ja. Sen var dagen nästintill fullsmockad.

Förvånande? Nä.
Mycket skrivande? Nä.
Överraskad? Nä.

Fick så en idé att jag skulle skapa en sida på engelska bloggen åt mina poddar… eftersom jag vill skriva ett blogginlägg per podavsnitt. Det passar ju in fint på en skrivardag! Ett tu tre hade jag så lagt några av dagens få obokade timmar på teknisk fiffning av sidan. För du vet hur det blir… Vilket foto passar till den sidan? Kanske lika bra fiffa nya foton till alla de andra sidorna på hemsidan när jag ändå är igång? Och hur funkar nu PhotoShop egentligen, för jag måste ha header-fotografier som är 1200×350 pixlar… jag får testa mig fram helt enkelt…

Mmmhm.

Mycket skrivande? Nä.
Överraskad? Nä.
Klar med pod-sidan? Nä.
Klar med alla fotona? Nä.

Å andra sidan har jag pratat med två kunder, en coachklient, Caspian och Lena, gått två långa och en kort Sigge Hund-promenad (den sistnämnda iförd morgonrock, hann inte annat innan dagens första telefonmöte.), läst femtio sidor i Conn Igguldens nya bok Falken från Sparta, käkat god lunch på resterna från gårdagens reseskildring i sällskap med ett par avsnitt av Någon som du på SVT Play, lagat och ätit middag i sällskap av ljudboken Konsten att fejka arabiska, och skummat, sorterat och sållat drygt 300 av 1100 bilder som Lena (och jag) tog med hennes fån under Kenyaresan. Så en produktiv dag har det trots allt varit, om än inte med det jag hade föresatt mig när jag bokade in ett skrivretreat idag.

Nu är klockan över 10, jag börjar bli trött, hunden Sigge ligger utslagen på mattan men ska nog få en kort sväng till lilla lekan, och imorgon har jag lyckats boka in ett avstämningsmöte med käraste själssöstra mi, ännu en kulturell utflykt med Heléne, denna gången till Skarhults Slott, och efter det en dejt…

Tror någon det blir mycket skrivande gjort imorgon? Nä.
Överraskade? Nä.
Trodde inte det nä.

Sammanhang.

Vikten av sammanhang. Av berikande, utvecklande, expansiva sammanhang. Sammanhang där jag skrattar i gott sällskap, utmanas, får kramar likväl som ställs inför raka frågor och tankespjärn som heter duga. Sammanhang fyllda av människor som jag har mycket att lära mig av – både av deras misstag och tabbar som av deras framgångar och firanden.

Jag är rik. På sådana här sammanhang. För jag har fler än ett. Fler än två. Ja, till och med fler än tre. Vilken skatt! Tittar jag tillbaka så fanns inga av de för mig så livsviktiga och lärorika sammanhangen i mitt liv före 2013. Mycket hände det året, framför allt #skolvåren och min Mastermind-grupp. Om dessa sammanhang har jag skrivit mången gång. Hur viktiga de varit – och fortsatt är! – för mig och min personliga expansion.

Nu är jag nyss hemkommen från två heldagar tillsammans med ett annat gäng, som seglat upp som en fantastisk kraft och känna till rikedom (på många plan) i mitt liv, sedan tidigt 2018. Ett sammanhang jag började kliva in i 2016 i samma veva som jag och exmaken separerade. Förståeligt nog blev det inte mycket bevänt med min insats då inte. Det tog ett tag, innan jag till fullo tog plats. Men nu! 

Ett annat sätt att benämna denna typen av sammanhang är påverkansgrupp. Du vet, ”Du blir som genomsnittet av de 5-10-15 personerna du umgås mest med”. Det är ett enkelt sätt att förklara vad påverkansgrupp handlar om. Och utan minste tvekan eller darr på rösten vet jag, verkligen v e t, att jag inte vore den eller där jag är idag, om det inte vore för de påverkansgrupper jag aktivt samskapat sedan 2013. Finns inte en chans.

Så ja, jag är ofantligt rik på viktiga, relevanta och signifikanta sammanhang som bidrar storligen till min expansion. Sammanhang jag inte ”bara hamnat i”. Långt ifrån. Vissa har jag bidragit till från deras allra första andetag. Andra har levt ett liv innan jag bjöds in till dem. Men det är ingen slump. Tro inte det för en endaste sekund! Den här typen av sammanhang kräver aktiva och medvetna val. Då står dörren öppen till all denna rikedom, för alla och envar. Det enda som krävs av dig är just det. Aktiva och medvetna val. 

A World of Love, konst som berör

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.


Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!