Att våga göra, med gitarren i knät

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

En kväll på temat Naturens guld

I tisdags var det så äntligen dags, mitt första ChattyMeals-evenemang som värdinna. Temat hade jag satt till Naturens guld och med tanke på kvällens meny tog jag plockarkorgen under armen och gick ut på lång-plockar-promenad på Bulltofta. Kirskål, nässlor och krikon/mirabeller/vildplommon (eller heter de körsbärsplommon egentligen?) hade jag bespetsat mig på, men lyckligtvis fann jag dessutom både björnbär och lite hallon, rödklöverblomster och en handfull svartkämpe – som jag kastade in som kvällens joker.

Promenaden tog längre tid än planerat, i en och en halv timme var jag ute på plockarstråt, så när jag väl kom hem fick jag eld i baken. Det föll sig så att huvudrätten fortfarande stod i ugnen när första gästen klev in genom min uppställda dörr. Hon fick bistå mig med det sista av dukningen…

Så kvällens lärdom för mig var att planera lite bättre, så allt är klart tills gästerna anländer. En lärdom jag kan ha nytta av i andra sammanhang också. Sällan har jag hunnit byta om innan gäster anländer då jag har kalas eller andra tillställningar. Utom på årets födelsedag då jag bjudit in till knytkalas – en briljant idé för övrigt – då rullade jag tummarna innan gästerna dök upp, eftersom det var de som stod för förtäringen.

Nåväl, när väl gäst nummer ett anlänt och satts i arbete så trillade övriga gäster in i rask takt, ja, alla utom en gäst som inte dök upp alls. Antar hon fick förhinder. Sånt händer, så vi plockade undan en uppsättning tallrikar, glas och bestick och körde vidare helt enkelt.

Till förrätt serverade jag två olika gröna smoothies, på nässla respektive kirskål, i övrigt identiska ingredienser, och det gör förbluffande stor skillnad på smaken. Smarrigt vilket som, tycker jag själv så klart, storfantast som jag är av både nässla och kirskål.

Sen satte vi i oss ogräspaj på nässla och kirskål, med en vild och blommig sallad till innan vi klev ut i trädgården för att plocka blad till kvällsteet som serverades med en fruktsallad och lite rysk yoghurt.

Jaha, och kvällens tema då? Jo, det pratade vi om under hela tiden, med smärre avvikelser. Att fransa ut i kanten lite här (yoga och holistiskt tänkande) och där (Bokashikompostering, kan det vara något?) ger bara lite extra krydda till upplevelsen i mina ögon. I övrigt pratade vi nässlor och kirskål, torkade äppleringar och äppelsvarvar, ätbara perenner och läkeörter, Fruktförmedlingen och Fruktkartan, hållbarhet och resiliens och den sköna känslan det ger att kunna ta tillvara lite av all den överflöd som naturen omger oss med. Och mycket mycket annat så klart. Skickar härmed ett riktigt stort tack till mina gäster på detta mitt allra första och egna ChattyMeals!

Kvällen gav definitivt mersmak, vilket är tur eftersom jag redan innan det gick av stapel hade skapat mitt nästa ChattyMeals på temat Älskade böcker. Kommer du?

PS – Och om du undrar varför ChattyMeals inte finns i din stad ännu – så är det helt enkelt för att du inte bjudit in till ett ChattyMeals ännu. För det är det som är poängen, att du bjuder in till en kväll kring ett tema som lockar dig, med en meny du bestämmer helt själv, och sen har ChattyMeals etablerat sig i ännu en svensk (fast varför begränsa det geografiskt till Sverige för den delen?) stad! Så testa, om det lockar ens det minsta lilla. Och har du frågor så lovar jag att Slobodan, som är pappa till konceptet, är en fena på att både besvara alla frågor du kan tänkas ha likväl som att peppa och vägleda dig genom ditt första egna evenemang!

Älskade böcker!

Älskade böcker. Vad vore mitt liv utan dem, ja, vem vore jag ens, utan mina läsupplevelser? Låt oss dela med oss av våra älskade böcker och vad de betytt för oss, varför, var och hur vi läser, vilka böcker vi väljer och hur det går till, och allsköns andra frågor som kanske dyker upp i samband med kvällens tema. Vågar tom garantera att du kommer få med dig minst ett par boktips hem!

Så beskriver jag mitt andra ChattyMeals-evenemang med rubriken Älskade böcker, som går av stapeln den 25 oktober. Meny och länk till anmälan hittar du här: http://chattymeals.com/events/alskade-bocker-20171025-101.html

Och ja. Jag älskar verkligen böcker. Etthundra dagar i rad bloggade jag ju om böcker i årets #blogg100-utmaning, så något annat än stark kärlek till boken skulle nog förvåna. Jag älskar att läsa, att lockas in i andra världar, ges en chans att få andra perspektiv, att förbluffas och förvånas, att få tankespjärn och nya insikter, fascineras av fantasifulla världar och drömma mig bort i tanken.

Igårkväll läste jag ut just en sådan bok, med en fascinerande fantasifull värld, fylld av väl porträtterade karaktärer, sådana där som jag gärna skulle vilja lära känna ännu mer. Det var min femtionde bok för året, vilket innebär att jag uppnått min Goodreads-challenge för 2017, som jag satte till att just läsa femtio böcker. Eftersom vi är halvvägs genom vecka trettiofem, inser jag att målet nog var lite lågt satt. Så jag får väl drämma till med etthundra böcker nästa år, eller nått.

Om du skulle bokprata lite kring älskade böcker – vad skulle du vilja förmedla då? Favoritbok? Vilken typ av böcker du läser och varför? Eller mest udda bokupplevelse du varit med om, kanske?

Utflykt: Bakken

I våras skapade jag en rensa-så-många-ogräshinkar-som-möjligt-och-tjäna-tio-kronor-per-hink-att-hitta-på-något-tillsammans-för-utmaning till mig och barnen. Vi har tillsammans lyckats plocka nästan trehundra (!) hinkar ogräs, och därmed hade vi nästan tretusen kronor att hitta på något för.

För ett tag sedan beslutade vi oss för att vi skulle dra till Dyrehavsbakken i Klampenborg, strax norr om Köpenhamn, och idag blev det så av (inte minst för Bakken stänger för säsongen nästa helg). Efter en stadig frukost på nybakade surdegsfrallor cyklade vi till triangeln och satte oss på tåget över sundet. Knatade genom Dyrehavsparken till Bakken, köpte vars ett turbånd och började beta av attraktion efter attraktion. Rodeobanen och Mine Train Ulven, Skyroller och Tornado, De Vilde Mus och Extreme, Rutschebanen och Vandrutschebanen, Vikingeskibet Dragen och Polypen, 5D Cinema, Hurlumhej och Spøgelsestoget; vi skrattade och skrek, själv blev jag yrare och yrare, men roligt hade vi!

En härlig utflykt tillsammans med barnen – en dag att minnas! Dessutom har vi nog i runda slängar sjuhundra kronor kvar av vår pott – kanske kan bli en god middag? Eller en falafel hos Ammo med efterföljande bio? Vi får slå våra kloka huvuden ihop och bestämma oss för hur vi gemensamt ska sätta sprätt på återstoden helt enkelt.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Premiär på temat Naturens Guld

Så gjorde jag då slag i saken, la till mig som värdinna i ChattyMeals, då jag äntligen landat i ett tema och en meny som kändes i samklang. Naturens Guld – det blev titeln på min invit, och självfallet kommer jag bjuda på både grön smoothie med vilda blad, en ogräs- och fetaostpaj samt en fruktsallad med egenplockade björnbär och krikon, kanske några blåhallon dessutom.

Kvällens samtalsämne kommer att cirkla kring följande: Äpple och krikon, nässlor och kirskål, svartkämpe och kråkvicker, björnbär och blåhallon – detta och mycket mer är delar av naturens guld. Sånt som växer i det vilda (och för den delen, odlat!) som förgyller min tillvaro; både för glädjen att plocka, ta tillvara och inmundiga det!

Det tog inte många dagar innan fyra av sex platser blev bokade, och jag ser verkligen fram emot en fin samtalskväll tillsammans den femte september klockan 18:30. Om du tycker ämnet lockar, finns alltså fortfarande chansen att anmäla dig, och det gör du här: http://chattymeals.com/events/naturens-guld-20170905-101.html

Det går nästan inte en dag utan att jag kommer på fler ämnen som lockar, samtidigt som jag gärna vill genomföra mitt första event för att se att det är lika givande som jag tror det kommer bli, precis som det var den första gången jag själv deltog som gäst på ett ChattyMeals. Har du något ämne som du skulle lockas lite extra av att få djupdyka ned i en hel kväll? Jag kan tänka mig så vitt skilda ämnen som #skolvårens twitterifierade fråga #VarförSkola, Älskade böcker, Skrivande som självcoaching, Vem är jag?. För att inte tala om alla ord som jag med glädje skulle ha en gemensam reflektionsrunda kring, ord som Ansvar, Kärlek, Glädje, Feminism, Sensualitet, Reflektion och Förväntningar. Ja, gisses, jag skulle kunna fortsätta komma på förslag på tema in absurdum! Bara genom att titta på ämnen jag bloggat om både en och flera gånger, skulle kunna ge mig ämnen för år framöver. Så jag kanske bara ska skapa ett par till event helt enkelt? Ett i månaden låter som en bra frekvens, eller vad säger du?

Samarbete gör susen!

”Nån som vill ta en Articuno vid Flygplansgymmet kl 18:30?”

Frågan dök upp i den nystartade Facebook-gruppen Pokémon Go Husie, som även synts i Lokaltidningen. Jag skulle just sätta mig ner till bords, samtidigt som jag så gärna vill ha en Articuno, så jag svarade just det, och frågade om vi kunde köra kl 19 istället. Jodå, kom svaret blixtsnabbt, så när jag ätit upp kastade jag mig på cykeln och for iväg. Väl framme möttes jag av en förunderligt rolig och – hittills – ovanlig syn för Husie: Femton personer stående vid en cykelbana, tillsammans, under prat och skratt. För det är ju bonusen – att lära känna andra i området, vilket definitivt stärker känslan av samhörighet.

Vi lyckades bekämpa Articunon i raiden, men tyvärr så smet den från mig när det väl var dags att försöka fånga den. Fast då var det någon som föreslog att vi skulle sammanstråla en stund senare vid Minnesstengymmet vid Klågerupsvägen istället, för där var en pågående raid med en Moltres att bekämpa.

Så jag cyklade dit och väl där blev vi nitton spelare (eller rättare sagt, nitton konton på sexton personer, för vi hade tre spelare med dubbla telefoner – det går det med så länge man är lite flyhänt!), som lätt besegrade Moltres. Men, turen var inte med mig här heller, den rackaren smet från mig den med (fast den har jag redan i mitt Pokédex å andra sidan, Articunon har jag aldrig lyckats fånga in).

Om ovanstående är lika svårförstått som kinesiska kan du välja att låta det förbli oförståeligt, eller så laddar du ner Pokémon Go till din egen smarta fån, och testar. Det är riktigt roligt, inte minst nu när det äntligen finns en reell anledning att samarbeta. Sedan spelutvecklaren transformerade gymmens upplägg och började släppa raids med riktigt höga karaktärer, så har behovet att kunna sammanstråla med gelikar ökat. Det går nämligen inte att besegra en av dessa Pokémons ensam, utan man måste vara ett gäng av varierande storlek, utifrån hur stark figuren är.

Det finns ganska många Pokémon Go-grupper på Facebook, och tjusningen i denna lilla lokala grupp är bland annat att det inte tar så många minuter att cykla varthän det än dykt upp något spännande i en raid. Bor du i Husie och spelar, eller är nyfiken på att börja, så hoppas jag du begär inträde i Pokémon Go Husie. Annars kan du leta upp en lokal grupp i närheten av där du bor, eller starta en själv så klart!

För ser du ett gäng med folk som står i en klunga, med mobilerna i händerna, så är det sannolikt ett gäng Pokémon Go-spelare. För tillfället verkar det vara spelare mest i ålderskategorierna under tio samt över tjugo/tjugofem som spelar – the early adopters i mitten där, tonåringarna och de unga vuxna, har med största sannolikhet gjort som sonen min, slutat spela och dragit vidare till andra sysslor. Själv har jag bestämt mig för att nå hela vägen – för med 232 av 249 Pokémon i mitt Pokédex kunde man tro jag bara har lite grann kvar, men som spelare på nivå 34 (av 40 totalt), har jag ännu långt ifrån nått halvvägs rent poängmässigt, så det är bara att spela vidare. Trägen vinner!

När nyfikenheten tar överhand

Ibland chockerar jag mig själv. Som i söndags när kära kusinen på FB delade Kalkbrottsloppets uppmaning att anmäla sig till det unika Kalkbrottsloppet om fem kilometer den tjugotredje september. Satt i soffan m minstingen och utbrast ”Kolla in det här, ska vi inte anmäla oss?”. Han läste, gruffade och med rynkad näsa sa han ”Nä…”. Då anmäler jag mig själv!”, sa jag, och gjorde just det. Blev anmäld som löpare nummer 209 av 300, i kategorin ”vanliga löpare”. 

Så varför var detta så chockerande, frågar sig vän av ordning?

Jo. Jag har aldrig anmält mig till (och därmed heller aldrig deltagit i) ett löp-lopp tidigare. Nånsin. Visst har jag knatat Vårruset ett par gånger och troligen ett Blodomlopp eller två, men sprungit har jag aldrig gjort, aldrig fått för mig ens. Men sedan maj månad har ju lusten att sticka ut på Bulltofta och lufsa runt ett par kilometer kommit över mig ett antal gånger, och jag har tom joggat dryga fem kilometer någon av gångerna, så jag vet redan att jag klara den aspekten av det hela.

Tanken har föresvävat mig att jag kanske kunde hitta något lopp som lockar, men eftersom jag springer i barfotaskor så avskräcker asfalt en smula då det gör ondare i fötterna än grusade stigar och gräs. De flesta lopp jag ens funderat på faller från av detta skäl. Och det är mycket möjligt att även detta lopp sker på asfalterade vägar men eftersom jag aldrig varit nere i Kalkbrottet så tog nyfikenheten överhand helt enkelt. Så nu hoppas jag bara att lusten att springa trillar över mig ytterligare ett par gånger innan det är skarpt läge!