13,79 and 275 km later – #becauseIsaidIwould

For a couple of years now I’ve set Runkeeper goals for myself, for walking, bicycling and swimming. This years I’ve switched from yearly to quarterly goals, to ensure I don’t end up like last year, having a huge backlog to deal with the last weeks of the year. Today was the last day for the goals of this quarter, and I got done with the bicycling goal a couple of weeks ago, so that’s not been an issue. The swimming hasn’t gone too well, I only went swimming once, so only 10% of that goal (1/10 km) got done. But I had a fair chance at the walking goal of 275 km, with a total of 13 km to go today to reach 100%.

runkeeper doneWhen I woke up to a beautiful blue sky and sunshine, I got my clothes and shoes on and headed out. Got almost 9 km done then, and after that I’ve been inside working all day. So it felt quite nice to get into my shoes again after dinner, to get the remaining 4+ km done. Which I did. Of course. I reached my goal #becauseIsaidIwould

Now, you might argue that I am a bit wobbly with keeping to my goals, since I totally bombed the swimming-goal of 10 km, while walking 13,79 km total today to reach the walking-goal. And yeah. You’re right. It is wobbly. #becauseIsaidIwould reach the swimming goal as well. Or at least I aimed to. But life hasn’t been such that swimming has been a large part of my days this past quarter. And that’s fine. I am not sticking to these goals solely to stick to the goals. I set them because I want to move, because I like to see the numbers stack up, percentage after percentage, and because I have some odd trait of really enjoying keeping records. Some records at least, the time tracking for work is no fun at all, actually…

So all in all, I am very happy with myself. I got two out of three goals done. Yeah me! When I reached the biking goal I decided not to start a new challenge for myself over the summer, and I feel the same about the walking. I’ll pick up on goal-setting again in the fall, I think. Or maybe not… who knows?

Gräsrotsrörelse av idag

Jag är så stolt över #skolvåren​ som i detta nu ligger på nr 31 på http://socialmediachart.com i #Almedalen:s brus. Jag vet inte om du vet hur #skolvåren funkar, men i princip är det ett löst nätverk av människor som alla, av en eller annan anledning, brinner för skol- och därmed för samhällsutveckling, och som nånstans i grunden inser att frågan som åtminstone måste finnas med nånstans i loopen är #VarförSkola. (Skrivet på det sättet är det twitterifierat. Jag brukar utveckla det till att det handlar om att få folk i gemen att börja fundera över vilket samhälle vi vill leva i, och därmed, vilket samhälle vi tillsammans ska skapa!)

socialmediachart 29JUN2015#skolvåren har i princip inte några intäkter överhuvudtaget, utan går runt fullt ut på ideellt engagemang. Så klicka dig in på socialmediachart och kolla de 30 företag/organisationer/regioner osv som ligger på platserna 1-30 och jämför förutsättningarna. Snacka om att #skolvåren verkligen är en gräsrotsrörelse. Det är helt sanslöst vad man som gräsrotsrörelse kan åstadkomma idag, jämfört med för bara tio år sedan.

Vill passa på att puffa för de walk n talk’s som #skolvåren-gänget på plats i Almedalen ordnar, gerilla-style (eftersom Almedalsguiden inte släpper in ett evenemang som detta, då det inte ”passar kriterierna” så i år är #skolvåren än mer gräsrot än tidigare! Då gäller det synas i bruset, och därför behöver jag din hjälp – snälla sprid detta!):

Måndag 29/6 gick första walk n talk:en av stapeln, och tisdag 30/6 – torsdag 2/7 har du chansen igen! Fredagen den 3/7 håller #skolvåren en längre workshop på Fenomenalen. Besök FB-eventen för mer info:

Tisdag 30/6 16.00 – 17.30 http://korta.nu/afkAlmedalen2

Onsdagen 1/7 10.00 – 11.30 http://korta.nu/afkAlmedalen3

Torsdagen 2/7 16.00 – 17.30 http://korta.nu/afkAlmedalen4

Fredagens workshop på Fenomenalen, 9.00 – 12.00 http://korta.nu/afkAlmedalen5

Jag är inte där, fysiskt, men gissa om jag är det i ande och själ. Och vet du – pengar är inte allt. Det har denna 2,5-åriga resan visat, gång efter annan. När jag hittade socialmediachart och såg placering 31 så twittrade jag ut en rad om det. Fick ett svar som gör mig fantastiskt glad, för det visar att känslan bakom engagemanget märks. Läs själva:


Ta chansen du med att bidra med dina svar på årets Almedalsfråga, som lyder:
Är skolan svaret på frågan? 

Podcast 26/52 – on lies

The TED Radio hour from NPR is great. I haven’t listened to the show for a while but figured it was time to provide a new flavor in my podcast recommendations.

I love TED Talks, and have done for a long time. I’ve been watching them for years and years, and almost wonder if it can be as long as it seems, more than 8 years, I know that for a fact. And I also love getting a bit more depth to a TED Talk, and that’s what the TED Radio hour provides me with.

BoldomaticPost_Lying-is-a-cooperative-act-ThThe TED Radio hour on lies is very interesting to listen to. And interestingly enough, although I am a big fan of TED Talks, here’s a collection of five talks that were all new to me! They all center on understanding various aspects of why we lie, and I had more than one aha-moment while listening.

For instance the realization that lying is a cooperative act. Now. I know I live in the experience of my thinking, but I just never really zoomed in with that understanding to the concept of lying before. So yeah, of course the power of a lie comes with someone believing it.

That makes it really interesting though – am I sometimes more likely to believe a lie than not? Surely. Are there people who’s lies I tend to believe more often than others? I would think so. And when am I more prone to lying than not? What are the factors behind my own lies?

Be reckless

I listened to Parker Palmer giving this commencement address to the graduating class at Naropa University, and several times I got goose bumps and shivers. For me, those have become telltale signs that there’s something important and/or very true being said/shared.

BoldomaticPost_Be-reckless-when-it-comes-toThe six suggestions Parker provides on living a life worth exploring are simple. And powerful. So powerful I feel an urge to split this recommendation into six consecutive blog posts.

The first suggestion is: Be reckless when it comes to affairs of the heart.

He urges us all to fall passionately in love with life. And to go boldly, not fearing the vulnerability that is a certain companion when living a life worth living. When we give of ourselves, there will be times when we risk getting hurt. But the alternative, of holding back, of not giving of ourselves, of not letting that happen through me, that is mine to give the world. That’s just too sad to even contemplate.

So – go out there, and be reckless. Love. Live. Create! Because if you are anything like me, you are more afraid of regretting what wasn’t done rather than that which was done, when lying on your death bed. Or?


Oj, du verkar arg!

Satt på flyget till London med ett styck surmulen tioåring, som surade för att wifi inte funkade ombord. Lyckades låta honom komma genom sin frustration och besvikelse utan att jag blandade mig något särskilt, vilket för mig är en stor bedrift. Sen lockades han in i Wordbrain och det goda humöret återvände efter hand. När han var klar fick jag fånen åter och började wordbraina lite själv, men fick lite frispel då skärmen var alldeles nedkladdad. Så jag vände skärmen mot jeansknät och gnuggade friskt i syfte att få skärmen ren igen. Vände på luren för att kolla status på dess renhet och möttes då av följande besked:


Och allt jag gjorde var att försöka gnugga skärmen ren från avtrycket av barnafingrar….

Jag föll i omedelbart asgarv, vilket måhända var Wordbrains syfte – misstänker det skulle bli dyrt för dem om frustrerade Wordbrainare slängt sina fånar i väggen när orden helt enkelt inte dyker upp. Är det månne anledningen till dessa små budskap, tror du? 

Breeze against my cheeks

Went for a slow walk. Actually, I’ve almost forgotten how to walk fast. Me and my family have been in training to revert to the way we humans are supposed to move, in sync with the ground, rather than opposing it with every step. Tommy Olausson of Runfeeling have been helping us. It’s a process of unlearning the old ways of attacking the ground, and learning a new way, the way of the child actually, forgotten since years and years.

And I’ve been practicing. I’ve added a few of the calf-strengthening exercises to my daily Seven-routine. And I try to walk very deliberately, trying to avoid stomping around, and rather meeting the ground gently. As I’ve become more and more aware of how hurtful it is for my body to stomp around, my walking pace has slowed down.

Yesterday I had to walk a bit faster to avoid getting late for a ferry ride, and it’s like I’ve forgotten how to do it. I guess the reason is mostly because I haven’t learned the skill of gentle walking fully yet, and when I’ve got that down, I’ll be better able to up my tempo while still meeting the ground without jolting all the joints of my body. But so far, if I need to walk faster, it’s very easy to go back to my old way of walking, heel hard on the ground. Cushioned by sneakers, enabling me to continue battering my joints, step by step.But here’s a tip: Put your fingers in your ears, blocking outside sound. And then walk. Normal. I promise you’ll get a shock from hearing the jolt when your heel hits the ground! Then try to walk without making any internal sound. And then call Tommy, to make sure you learn properly!

gentle breezeAnyway, returning to the slow walk of the evening. I stopped to take a photo of the long grass with wild blooming flowers, and heard the birds singing as well. Stood still, closed my eyes, and just took it all in. The sounds. The smell. The faint breeze against my cheeks.

As I am slowing down to the speed of life, I notice more both within me, and outside me. And as I notice more, I enjoy life more than before. It get’s richer, fuller, more vibrant.

When did you last feel the breeze against your cheeks?

Fastlandssupport under #afkAlmedalen15

I år ska jag inte åka till Almedalen med #skolvåren. Känns lite konstigt, ärligt talat. Men samtidigt väldigt stort. För i år är det mer och fler #skolvårare i Almedalen än tidigare två år. Gänget som ska åka är fantastiskt, och det spånas, planeras, skrattas och arbetas hårt inför kommande vecka ska ni veta. Ann (ja, Fröken Ann alltså), Gunilla, Ingela, Jonas, Laura, Ninna och Susanne kommer att finnas på plats merparten av veckan, ja, någon är där hela tiden, men inte alla alltid.

loggalampamsvanskopia-kopia#skolvåren kommer att köra framgångskonceptet Walk n Talk från förra året även i år, varje dag från måndag till torsdag. På fredag bjuds in till en workshop. Alla detaljer finns samlade här på skolvåren.se. Och jag skulle vilja be dig om hjälp. Framför allt när det gäller walk n talk:arna (men givetvis även workshopen). Dela dem. Klicka dig in till Facebook-eventen, tacka ja själv, bjud in folk du känner som du vet finns på plats under Almedalen. Dela på din egen sida. Sprid ordet. För det är tyvärr så att Almedalsguidens krav på event blir allt mer snävt och tyvärr passar inte våra fantastiska walk n talk’s in. De står alltså inte med i Almedalsguiden och därför krävs lite gerillamarknadsföring för att sprida ordet. Tackar på förhand för din hjälp med att lyfta fram #AlmedalensGräsrötter!

Och jag då? Jo. Jag ska agera fastlandssupport. Jag ska försöka bistå hemifrån på alla sätt jag kan. Och så ska jag se hur det är att ”göra Almedalen” hemifrån trädgården helt enkelt. Och jag tror det kommer gå bra det med. Jag har ju twittrat enormt mycket de tre år jag varit i Almedalen, och det tänker jag göra i år med. Så om inget annat, så ses vi kanske där?

Podcast 25/52 – a punch in the nose

Oops, I forgot. Sundays is my recommend-a-podcast-day here on the blog, and I simply forgot. Luckily, I can make up for it today. And I will make it up by giving you a punch in the nose… sort of. The one doing the punching is life though, and not me.

BoldomaticPost_Life-is-a-contact-sport-Its-aJonathan Fields runs Good Life Project, which is one of my top three podcasts (accompanied by On Being and One You Feed), and I often listen more than once to them. This specific pod first emerged as a blog post and if you don’t have 6 minutes to listen, take the time to read it. It’s well worth it!

So here’s Jonathan with a short riff on how life is a contact sport. If I am so afraid of what the contact might result in perhaps I also shirk away from life itself. I mean, in life, the occasional bruise and blister is certain to occur, and I might be unlucky enough to get a concussion or a broken bone, but I also might not. I don’t know in advance, do I?

Hiding, in a state of non-living, afraid of what might or might not happen if I engage. Desiring a warm welcoming hug. Dreading being punched in the nose.
And when dread and fear outgrows that which I desire and want, inaction is the likely outcome.

Is there anything more sad than a life not lived, on account of fear?

Dags att äga insikten

Har senaste veckorna sakteliga landat i en insikt, den har tyst tyst smugit sig inpå mig. Inte landat med ett brak, utan just tagit små myrsteg närmre mig. Nu är den här, fullt ut, och jag ser mig om, på min omgivning, min verklighet, genom filtret denna insikt ger mig. Och jag inser att det är dags att äga den. Insikten. Fullt ut. Handling krävs. För jag kan inte fortsätta som förut, saker måste förändras. 

Ödesmättat språk. 

Innebär ett skifte, i en viss del av mitt liv. Inte alla. I den mening att det framför allt är ett sammanhang jag befinner mig i, där gapet mellan det som är och det som jag vill omges av, är som allra störst. Och där, där ska jag börja agera. 

Under förra samtalet med min coach, fick jag kloka ord mig till del, då Carla, min coach, sa att jag inte måste agera. Men att jag får, och att jag kan. Men jag måste inte. Så den förändring jag står inför nu är inte en förändring jag måste genomföra. Men jag vill. Och jag ska. 

Men givetvis dyker det upp både hjärnspöken och tankemonster, inom mig, när jag tänkte på att agera, i tankar kring hur jag tar klivet på bästa sätt. Men vare sig hjärnspökena eller tankemonsterna är verkliga. De är, som hörs på orden, tankevarelser, som uppstår i min inre dialog. Och jag behöver inte låta mig förlamas av dem. Jag ser dem, erkänner dem, och väljer att inte bjuda in dem till någon längre stunds samkväm med mig. De kan få vandra vidare eller så löses de upp i intet…  

Så jag ger mig själv ett löfte, skickar ut det i det publika medvetandet och föresätter mig att agera. Twitter och Facebook är förresten ypperliga vägar där jag kan kasta ut saker i offentlighetens ljus, som gör det enklare för mig att stå för mitt ord till mig själv. För ja. Jag äger insikten, och ska agera därefter. Och samtidigt som det känns skrämmande, så är det också lite pirrigt. För vem vet vad det kommer leda till? När en dörr stängs, så öppnas kanhända en annan. När något tas bort, finns utrymme för annat. Och jag är väldigt nyfiken på vad detta andra kan visa sig vara. Något alldeles vidunderligt, kanske?