Påminn mig!

Bil på lån under helgen. Skogen lockar. Drar. Pockar på min uppmärksamhet. Så jag bestämmer mig för en skogspromenad. Kanske lite svampplockning? Fyledalen kanske? Fast så var sängen lite för skön, morgonritualen fick ta sin tid, och sen hade jag ju bokat in lite D-häng under eftermiddagen.

Så jag styrde kosan till bokskogen i Torup. Parkerade bilen, tog svampkorgen på armen och knatade iväg. Ljuvligt. Vackert. Djupa inandningar genom näsan – doften! Oh vad jag älskar den. Den jordiga, fuktiga, rika doften av våt humus, löv under nedbrytning, regn- eller daggvåt mark. Alldeles, alldeles fantastiskt!

Knatade runt, njuter för fulla muggar och inser att ut hit kan jag ta mig precis när som. Behöver inte ens bil, det är inte längre att cykla hit än det är att trampa till kiropraktorn på andra sidan stan. Och svamp? Jojomen, visst finns det svamp. En massa svamp. Alldeles fantastisk även den artrikedomen. Färger, former, storlekar. Fascinerande!

Ett antal soppar och en handfull unga röksvampar fick följa med i svampkorgen, de färgglada flugsvamparna lämnade jag i skogen, orörda och vackert röda. Likaså den häxring av vad som tillsynes såg ut att vara stolt fjällskivling. För helt hundra var jag inte. Och då får det vara.

Påminn mig, om jag glömmer att jag har denna skatt inom cykelavstånd!

Jag lever mitt drömliv

Jag ska segla jorden runt, vill du följa med?

Fick frågan lite oförhappandes när jag tindrade härom veckan. Det visade sig vara en dröm sedan tjugo år, som om två år ska realiseras. Fick frågan Vad är din dröm? i retur och blev helt ställd.

Har ingen sån där storslagen dröm.

Vill inte ha en sommarstuga eller ett hus i Spanien. Gud förbjude att jag tvingades äga bil eller båt. Resa… alltså. Jovisst, det är härligt, men… trivs väldigt bra hemma och sa bara för ett par dagar sedan att jag inte ska åka nånstans nästa sommar. Vill bara vara hemma. Möjligen ett break hos momo i Vejbystrand, men det räcker fuller väl.

Har inget som jag känner jag måste göra, måste bli, måste ha, måste vara… mer än bara mer av mig. Och det är en ständigt pågående process snarare än en dröm.

Berättade det här för finaste själssöstra Sara som hjälpte mig. Hon speglade mig, och det hon vet om mig, genom att försynt fråga: Men Helena, lever du inte din dröm? 
Insikten slog ner som en bomb. Jo. Jag gör ju det. Jag lever mitt drömliv. Jag har medvetet designat mitt liv i hög utsträckning just efter hur jag verkligen vill ha det. Jag lever min dröm.

Skrivretreat… njae… det är väl att ta i ändå.

Bokade in mitt första av fyra skrivretreat 13-14 september eller faktiskt la jag det den12-13 men flyttade det en dag pga jobb.

Och sen skulle jag boka in en CoachTalk och detta var första dagen på sex veckor som det fanns tillfälle. Jamen, det går bra det med, lägger det på seneftermiddagen, det funkar.
Och sen behövde jag ta ett telefonmöte med en kund. Äsch, klämmer så klart in det, lägger jag det först på dagen så har jag hela dagen mellan mina två inbokade möten att ostörd sitta och skriva.
Och sen dök det upp ett behov att prata med en kund. Ring nån gång mellan 9 och 16, det funkar!
Och sen en önskan att ta ett snack med den gode Caspian. Om jag lägger det på fm då jag ändå behöver ta en Sigge (låne)Hund-promenad så gör jag två flugor på smällen.
Och sen skulle veckans fjärde uppföljningstelefonsamtal med min bästa sparringpartner bokas in. Hm, men det går att få plats med efter CoachTalken, säg lite efter fem typ.

Och sen… Ja. Sen var dagen nästintill fullsmockad.

Förvånande? Nä.
Mycket skrivande? Nä.
Överraskad? Nä.

Fick så en idé att jag skulle skapa en sida på engelska bloggen åt mina poddar… eftersom jag vill skriva ett blogginlägg per podavsnitt. Det passar ju in fint på en skrivardag! Ett tu tre hade jag så lagt några av dagens få obokade timmar på teknisk fiffning av sidan. För du vet hur det blir… Vilket foto passar till den sidan? Kanske lika bra fiffa nya foton till alla de andra sidorna på hemsidan när jag ändå är igång? Och hur funkar nu PhotoShop egentligen, för jag måste ha header-fotografier som är 1200×350 pixlar… jag får testa mig fram helt enkelt…

Mmmhm.

Mycket skrivande? Nä.
Överraskad? Nä.
Klar med pod-sidan? Nä.
Klar med alla fotona? Nä.

Å andra sidan har jag pratat med två kunder, en coachklient, Caspian och Lena, gått två långa och en kort Sigge Hund-promenad (den sistnämnda iförd morgonrock, hann inte annat innan dagens första telefonmöte.), läst femtio sidor i Conn Igguldens nya bok Falken från Sparta, käkat god lunch på resterna från gårdagens reseskildring i sällskap med ett par avsnitt av Någon som du på SVT Play, lagat och ätit middag i sällskap av ljudboken Konsten att fejka arabiska, och skummat, sorterat och sållat drygt 300 av 1100 bilder som Lena (och jag) tog med hennes fån under Kenyaresan. Så en produktiv dag har det trots allt varit, om än inte med det jag hade föresatt mig när jag bokade in ett skrivretreat idag.

Nu är klockan över 10, jag börjar bli trött, hunden Sigge ligger utslagen på mattan men ska nog få en kort sväng till lilla lekan, och imorgon har jag lyckats boka in ett avstämningsmöte med käraste själssöstra mi, ännu en kulturell utflykt med Heléne, denna gången till Skarhults Slott, och efter det en dejt…

Tror någon det blir mycket skrivande gjort imorgon? Nä.
Överraskade? Nä.
Trodde inte det nä.

Att trampa snett

Så lätt det är att trampa snett, i all välmening. Fast jag verkligen inte avser det, så trampar jag likväl i klaveret emellanåt, ett klaver jag inte ens visste att jag var ute och tassade på. Tur då att det bland dessa människor som upplever sig trampade på, finns de som säger till. Som låter mig veta, att just där, just då, trampade jag snett och det gjorde vederbörande illa.

Och jag tar emot. Tacksamt.
Ber om ursäkt, för min obetänksamhet. Kan inte göra ogjort, kan inte ta tillbaka det sagda, men kan både förstå och hedra modet som krävs för att säga ifrån, att vara tydlig med egna gränser och behov. Människor som gör det ger mig tankespjärn. Ger mig något att reflektera kring, ger mig möjligheten till en insikt som gör att jag kanske kanske inte trampar snett i en motsvarande situation i framtiden.

Visserligen är vi alla olika, och det som upplevdes sårande av en kan mycket väl upplevas välmenande och stöttande för en annan. Så kan det absolut vara. Och jag kan inte så mycket mer än vara mig, alla andra är ju, som bekant, upptagna. Men jag kan också ta till mig av andras erfarenheter, inse – än en gång – att alla inte fungerar som jag, och att jag inte ska ta för givet att det som funkar för mig funkar för dig.

Alla dessa förgivettagandena.
Tänk att jag så ofta inte upptäcker dem förrän jag snubblat över dem, och i värsta fall också råkat göra någon annan illa i mitt snubbel.

När jag får syn på förgivettagningarna, antingen tack vare självreflektion, eller för att jag blir uppmärksammad på dem av den jag snubblade över, så kommer den varsamma samvaron med mig själv som allra mest till sin rätt. För jag kan verkligen inte göra det sagda osagt, det gjorda ogjort. Eller tvärt om för den delen.

Det som har varit, har varit. Det är inte. Så det jag gör är att tacka. För insikten. För gåvan jag ges, av att fundera över vem jag vill vara, hur jag vill agera, i nuet och i framtida liknande situationer. Lära mig av mina misstag, vilket Bob Hansson skrev så insiktsfullt om, är emellanåt inte så himla enkelt.

Med det sagt kan jag tillstå att jag förut var oerhört dålig på att kunna härbärgera ens tillstymmelsen till insikt om att jag tabbat mig. Mitt självvärde låg i att Ha Rätt, i att Göra Rätt, i att Vara Rätt. Om jag misslyckades, så började jag – oftast verbalt – slå omkring mig. Fajtades emot, ville inte, vägrade erkänna, kunde inte förmå mig att tillstå att jag gått snett. Och så, genom min oförmåga att stå för den jag var, det jag gjorde, fortsatte jag att trampa omkring på klaveret som vore jag en elefant i en porslinsbutik.

Det gör jag säkert fortfarande. Men mer sällan. Det ser jag. Det märker jag. Min observationsförmåga på mig, på vad jag gör och vad det resulterar i, är skarpare nuförtiden än den var, förut. Jag är övertygad om att skärpningen i observationsförmåga hänger nära samman med motsvarande sänkning i att vara hård mot mig själv, att döma, att banka, att fajtas i det inre. Jag bankar inte längre på mig själv när jag upptäcker mina tabbar, vilket gör att jag inte längre räds att upptäcka dem.

Men oavsett vad, så gör jag fel ibland. Jag trampar i klaveret och gör människor illa, helt utan avsikt. Och för det kan jag inget annat göra än säga Förlåt. Det var inte min mening. Tack för att du låter mig veta, då det ger mig en större chans att göra bättre nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation. 

Lågt hängande frukter

Att sparra.
I ett samtal.
I boxningsringen.
Oavsett var, så gagnar det att sparra.
Givet att jag är i behov att öva, träna, få testa nytt, lära in nya tanke- eller rörelsemönster. (Alltsom oftast med andra ord.)

Sparringpartner Lena Fridlund, vilken klippa. Kul har vi dessutom!

Har sparrat i dagarna två, nästa möte inbokat i övermorgon. Min chef har fått gå till jobbet, på ett sätt som hen inte gjort på länge. Det är så lätt att bara köra på utan att faktiskt reflektera över om insatsen är värd det. Om timmarna jag, i form av min egen arbetare, lägger ner faktiskt ger de resultat och den effekt jag, i form av min egen chef, önskar. Eller inte?

Och önskar chefen inget, för att chefen inte har gjort sitt jobb, ja, då kan arbetaren i mig jobba ihjäl sig, klappa sig på axeln och säga Bra jobbat! fast det enda som hen kanske lyckas är en form av Sisyfosarbete.

Men nu är chefen ombord, arbetarens direktiv blir allt tydligare, och samverkan dem emellan kommer att ge resultat. Eftersom chefen vaknat och går till jobbet kommer hen ha koll på uppföljningen av resultat och effekt av arbetarens arbetsinsats. Blir det inte resultat – ändra. Gör något annat. Tänk om, tänk till, tänk nytt. Och agera. Och följ upp. I en evig spiral!

Vi avslutade med att sätta mål, och min sparringpartner var noga med att säkerställa att vi båda fick ett par lågt hängande frukter med oss till nästa sparringtillfälle. Det både inspirerade och gav mig tankespjärn.

Så när dagens Mastermindmöte led mot sitt slut, bad jag deltagarna att ge mig ett kortsiktigt mål att bocka av tills vi ses igen nästa vecka, och ett långsiktigt att ta ett kliv framåt i till dess.

Att blanda de två typerna av mål, kort- och långsiktigt, och säkerställa att det finns åtminstone en eller ett par lågt hängande frukter bland de mer omogna och svåråtkomliga målen, gör gott. Det ger en känsla av progression, att något händer, och är ett ypperligt tillfälle att klappa sig på axeln och säga Bra jobbat där!

Vad jag älskade (bok 9 av 12)

Så underligt… bara fyra böcker kvar i svenska högen, och fem i den engelska. Nånstans måste jag ha slarvat bort en bok… trodde jag. Tills jag insåg att jag gått vilse bland siffror och blogginlägg i juni månad. Då läste och bloggade jag om två böcker som jag kallade bok nummer 6 av 12. Galet. Fast inte helt förvånande, en månad så fullspäckad som den, fylld av omvälvande upplevelser och fester, fler nätter på händelsehorisonten än någonsin annars på så kort tid, TEDxSlottsparken och Kenyaresan

Så. Den ena av dessa två juni-böcker lägger jag nu ut igen, och jag väljer den första, eftersom den inte heller hamnade i juni-månads intentions-uppföljning. Dessutom. Om det är någon av dessa två böcker jag verkligen rekommenderar, så är det denna. Vad jag älskade förtjänar i sanning att både bloggas om och läsas minst två gånger!


Siri Hustvedt. Vad jag älskade. Ds rekommendation läste jag Sommaren utan män och när jag var klar med den (Vackert – intensivt – känslosamt.) frågade han om jag läst Vad jag älskade? Nej, svarade jag, vilket möttes av ett omedelbart: Då måste du göra det.

”Han tog mig i underarmen och skakade den. Denna plötsliga gest av kamratskap, till och med av tillgivenhet, gjorde mig osedvanligt lycklig. Jag har ofta tänkt på den, eftersom den där korta dialogen kom skuggorna fick mitt liv att ändra riktning. Den kom att markera det ögonblick då ett vindlande samtal mellan två människor oåterkalleligt slog in på vägen mot vänskap.

Fann den på Myrorna, och har just lagt den ifrån mig, färdigläst. För denna gången. En bok jag gärna skulle läsa igen (kanske på engelska nästa gång?) eftersom den fullt möjligt kvalar in som den bästa roman jag någonsin läst.

”Avundsjuka och grymhet är en oundviklig följd av berömmelse, hur obetydlig denna berömmelse än må vara. Detta kan uppstå var som helst – på skolgården, i styrelserum, i universitetskorridorer eller på de vita väggarna i ett galleri.”

Välskriven. Fascinerande.
En story som griper tag, och sen tar ett nytag, ett till och slutligen ännu ett.
Vändningar som jag instinktivt kände på mig men verkligen inte ville skulle ske…

”Att veta och ändå kunna inte veta är det svåraste av allt.” – Philip Guston

Beskrivningar av konstverk som är så målande att jag utan problem ser dem för mitt inre öga, karaktärer som är så genomtänkta och välskapta att de skulle kunna sitta brevid mig, som människor av kött och blod.

”När jag kom ut ur huset på Central Park West tittade jag bort mot träden som helt hade slagit ut, och jag greps av en outsäglig och sällsam känsla. Att vara vid liv är något oförklarligt, tänkte jag. Själva medvetandet är oförklarligt. Det finns ingenting vanligt i världen.

Det sätt som Hustvedt väver in de olika verk som skapas av bokens olika karaktärer, oaktat om de är målningar, installationer, böcker eller teaterstycken, gör mig matt av blotta tanken på hur mycket hon själv måtte ha vidgat sin egen värld för att kunna vara skapare, inte ”enkom” till en fantastisk roman, utan samtidigt till ett antal verk i verket, av så vitt skilda karaktär. Imponerande!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning augusti: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Augusti. För första året på många år har jag inte varit så mycket ledig under sommaren och augusti har därför varit en månad fylld med jobb.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a Meditera dagligen: ✅fast jag tänker ändra begreppet till meditera. För jag har efter fem år beslutat mig för att inte förnya min Headspace-prenumeration. Meditera dagligen fortsätter jag dock med, var så säker! Headspace har varit alldeles underbart och jag tycker oerhört mycket om Andi Puddicombe… och samtidigt är det dags för något nytt.
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte en endaste gång.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: Längtar efter lite kallare vatten! Och tänker fortsätta ta mig ner till nakenbryggan vid alla tillfällen som bjuds så jag helt enkelt glider obemärkt över i kallbad i takt med att vattentemperaturen sjunker.
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Minsann har jag lindy-hoppat ett par gånger under augusti, och tackar storligen min parhäst Dennis för starthjälpen! Och snart börjar fortsättningskursen dessutom. Längtar!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat knappt 12 och cyklat knappt 35 mil. Många mil i kroppen! Älskar det och kroppen njuter – senaste dryga året har jag en slags inre sug efter ”minst en mil i kroppen” varje dag.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 49/75 böcker. Bloggat om Factfulness (bok 8 av 12 på svenska) och The Underground Railroad (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Gitarrlektionerna har dragit igång och insikten att jag behöver bestämma mig för vilka fem låtar jag vill satsa på kryper sakteliga på mig. Så… för att göra det enkelt för mig bestämmer jag mig nu: Shallow, Utan mina andetag, Still haven’t found what I am looking for, Try och Annie’s song. Har markerat dem i min BuJo och skrivit låttitlarna i AttGöra-uppslagen för kommande veckor.
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: Inte kommit in i denna ännu. Ska se om det funkar att lägga upp den på mitt nattygsbord.
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: Augustimånad bjöd på två stycken digitala sabbatstillfällen, den 2-3 och 9-10e. I september planerar jag för digital sabbat 7-8, 20-21och 27-28.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: Bokade in fyra omgångar förra uppföljningen, flyttar den första en dag, så 13-14 september går första skrivretreaten av stapeln. Och med lite flyt får jag sällskap av själssöstra mi i oktober! Följande datum gäller: 13-14 september, 28-29 oktober, 11-12 november, 9-10 december.
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig:
  • blogga dagligen: Mer eller mindre på banan igen.
  • börja podda: Har klippt 7 avsnitt och har typ 15 kvar… så det vill till att boka in stund för det med. Bokar bums in det med i kalendern! 19, 26, 27 september.
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: Spinner tankar men inget som konkretiserats. Än. Fast kanske ökar chansen även för detta tack vare att jag nu datumsatt skrivretreat?

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars och i augusti! Whoop!! Nådde inte målet i februari, april, maj, juni och juli (de två sistnämnda inte så förvånande för mig).
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Kommer ikapp i samband med att jag gör detta inlägg, det ger mig kicken i häcken att få ordning i bokföringen. Men mentalt är jag På hela tiden, det är uppenbart för mig själv att jag är mer noggrann med såväl intäkter (privat handlar det mest om AirBnB, som betalt sommarens privata resor) och utgifter.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Reflektioner och skriveri till tusen, innerliga samtal, oerhört mycket häng med Caspian varav premiäromgång av Sunday Service var en härligt svängig tillställning (Tack Brother from another mother and the family box för det!), en Arken-visit med Heléne, vandringsrunda Vejbystrand till Torekov med kära bror, Sigge hund på besök, lindy hop-dansande både vid Moriskan som nere på Ribban, en Stockholmsvisit med många fina möten och en fantastiskt utvecklande helg tillsammans med Better Globe-gänget, volontär på Backyard Sessions och spontant disco hemma hos Sara. En riktigt härlig månad!