Så lätt det är att trampa snett, i all välmening. Fast jag verkligen inte avser det, så trampar jag likväl i klaveret emellanåt, ett klaver jag inte ens visste att jag var ute och tassade på. Tur då att det bland dessa människor som upplever sig trampade på, finns de som säger till. Som låter mig veta, att just där, just då, trampade jag snett och det gjorde vederbörande illa.
Och jag tar emot. Tacksamt.
Ber om ursäkt, för min obetänksamhet. Kan inte göra ogjort, kan inte ta tillbaka det sagda, men kan både förstå och hedra modet som krävs för att säga ifrån, att vara tydlig med egna gränser och behov. Människor som gör det ger mig tankespjärn. Ger mig något att reflektera kring, ger mig möjligheten till en insikt som gör att jag kanske kanske inte trampar snett i en motsvarande situation i framtiden.
Visserligen är vi alla olika, och det som upplevdes sårande av en kan mycket väl upplevas välmenande och stöttande för en annan. Så kan det absolut vara. Och jag kan inte så mycket mer än vara mig, alla andra är ju, som bekant, upptagna. Men jag kan också ta till mig av andras erfarenheter, inse – än en gång – att alla inte fungerar som jag, och att jag inte ska ta för givet att det som funkar för mig funkar för dig.
Alla dessa förgivettagandena.
Tänk att jag så ofta inte upptäcker dem förrän jag snubblat över dem, och i värsta fall också råkat göra någon annan illa i mitt snubbel.
När jag får syn på förgivettagningarna, antingen tack vare självreflektion, eller för att jag blir uppmärksammad på dem av den jag snubblade över, så kommer den varsamma samvaron med mig själv som allra mest till sin rätt. För jag kan verkligen inte göra det sagda osagt, det gjorda ogjort. Eller tvärt om för den delen.
Det som har varit, har varit. Det är inte. Så det jag gör är att tacka. För insikten. För gåvan jag ges, av att fundera över vem jag vill vara, hur jag vill agera, i nuet och i framtida liknande situationer. Lära mig av mina misstag, vilket Bob Hansson skrev så insiktsfullt om, är emellanåt inte så himla enkelt.
Med det sagt kan jag tillstå att jag förut var oerhört dålig på att kunna härbärgera ens tillstymmelsen till insikt om att jag tabbat mig. Mitt självvärde låg i att Ha Rätt, i att Göra Rätt, i att Vara Rätt. Om jag misslyckades, så började jag – oftast verbalt – slå omkring mig. Fajtades emot, ville inte, vägrade erkänna, kunde inte förmå mig att tillstå att jag gått snett. Och så, genom min oförmåga att stå för den jag var, det jag gjorde, fortsatte jag att trampa omkring på klaveret som vore jag en elefant i en porslinsbutik.
Det gör jag säkert fortfarande. Men mer sällan. Det ser jag. Det märker jag. Min observationsförmåga på mig, på vad jag gör och vad det resulterar i, är skarpare nuförtiden än den var, förut. Jag är övertygad om att skärpningen i observationsförmåga hänger nära samman med motsvarande sänkning i att vara hård mot mig själv, att döma, att banka, att fajtas i det inre. Jag bankar inte längre på mig själv när jag upptäcker mina tabbar, vilket gör att jag inte längre räds att upptäcka dem.
Men oavsett vad, så gör jag fel ibland. Jag trampar i klaveret och gör människor illa, helt utan avsikt. Och för det kan jag inget annat göra än säga Förlåt. Det var inte min mening. Tack för att du låter mig veta, då det ger mig en större chans att göra bättre nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation.
Insikten slog ner som en bomb. Jo. Jag gör ju det. Jag lever mitt drömliv. Jag har medvetet designat mitt liv i hög utsträckning just efter hur jag verkligen vill ha det. Jag lever min dröm.
Å andra sidan har jag pratat med två kunder, en coachklient, 
På 
HERO - the coach 