Kalkbrottsloppet 2017

Före loppet:
Så sitter jag här, dagen D då jag ska springa mitt första lopp någonsin. Min före-racet-förberedelseplan har helt gått i stöpet. Planen var att springa 2-3 ånger per vecka under september månad, med minst en fem-kilometers-runda per vecka. Så har det inte blivit. Senaste gången jag var ute och sprang en runda på Bulltofta var den 27 augusti, sen hoppade förkylningarna på mig. Å andra sidan har jag cyklat väldigt mycket senaste månaden, och jag är inte orolig för att jag inte ska mäkta med det. I värsta fall får jag gå helt enkelt, och eftersom jag inte har några krav på mig själv inför loppet bortom att ta mig i mål, så är det lugna puckar.

Kul ska det bli i alla fall, det är ett som är säkert. Inte minst att få chansen att vara nere i Kalkbrottet – att se detta stora människoskapade hål på nära håll, ett hål som jag förundrats över som barn, då jag bodde nere i Limhamn. Så taggad – ja, det är jag!

Efter loppet:
Jag överlevde! Med stumma lårmuskler och insikten att det finns uppförsbackar och sen finns det Uppförsbackar. Ojoj, 117 meters höjdskillnad och inte bara en gång utan två, det tar verkligen hårdare än mjuka uppförslöpor på Bulltofta, det är ett som är säkert.

När jag gick uppför den andra uppförsbacken kom en man ikapp mig, och började gå bredvid mig en bit. Han tittade plågat på mig och sa ”Detta är den tuffaste fem-kilometernsrundan jag nånsin sprungit. Uppförsbackarna tar kål på mig!” och jag kunde inte annat än instämma. När vi gått bredvid varandra, pustande och flämtandes, så började han springa igen och sprang raskt ifrån mig… 🙂

Lite roligt är det att jag stötte på en handfull bekanta som alla anmälde sig efter att de sett min anmälan; sociala medier vet ni – betyder det att jag är en Influencer? *haha*

Skämt å sido, jag är stolt över att jag deltog och genomförde det. Kan inte säga att jag fått blodad tand, men kanske är det som med barnafödande, att det krävs lite distans innan man glömt bort hur jävligt det var, och då kan man börja fundera på att göra om det!?

Att ta tankarna på allvar

– Oh vad gott det är med nybakat surdegsbröd, direkt från ugnen.
– Vågar jag göra det?
– Fasiken vad kajorna skränar utanför fönstret!
– Ska jag tacka ja till jobbet, eller inte?
– Undrar vad jag ska laga till middag ikväll.
– Det kommer aldrig gå, aldrig!
– Tänk om han blir stött om jag skickar detta mailet, jag skiter nog i det.
– Hjälp, vad läskigt högt uppe jag är, jag vill ner!
– Hur ska jag berätta för henne att jag inte vill umgås mer?
– Amen herregud, kan inte ungarna hänga upp sina jackor istället för kasta dem på golvet i hallen? Hur många gånger ska jag behöva säga till dem?!
– Varför har alla andra det så himla bra?
– Denna gamla trasan, tycker du verkligen den är fin?
– Om jag bara vore tio centimeter längre och tio kilo lättare…
– Fast det har jag aldrig gjort förut, så det vågar jag nog inte.
– Jag är fullständigt misslyckad, inget jag gör funkar ju, inte konstigt jag är så ensam, jag duger ju inget till. 
– Satanigatan vad snygg jag är i den där toppen.
– Nä, jag kommer aldrig våga ta ton inför den här gruppen, jag dör hellre!

Vad är det som gör att vissa tankar känns så viktiga att agera på, att tro på, medan jag kan ta andra med en klackspark, se dem för den tanke de är? Varför framstår vissa tankar som Sanning, medan andra mest gör att jag rycker på axlarna och skakar av mig dem? Hur hade jag upplevt livet om jag förhöll mig till mina tankar just som tankar, snarare än som Sanningar?

Vikten jag lägger på tankarna utgör skillnaden. Vissa är så löjesväckande att jag utan problem ser igenom dem, medan andra krampaktigt griper tag i mig, i mina rädslor, mina största farhågor och kramar allt de kan – och dessa tankar känns verkligen oerhört viktiga, sanna, stora, betydelsefulla. I grund och botten är de dock, precis som den första kategorin, bara tankar. Och frågan Hur gagnar det mig? är den som hjälper mig att avgöra vilka tankar som ger mig kraft och mod att engagera mig, och vilka jag kan släppa taget om för att de sätter fälleben på mig i någon form. Att släppa taget kan ibland vara så enkelt som en klackspark, och ibland är det en betydligt tuffare process. Poängen är att det går. Min villighet att släppa taget om värdet jag ålägger en specifik tanke, och se den som en tanke istället för som Sanning, är avgörande.

”Har du någonsin stannat upp och undrat varför du tar vissa tankar på allvar men andra saker inte är så viktiga?”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.

Ingefärs- och gurkmeja-shot för sköna vibbar

Om du liksom jag får lite förkylningsvibbar så här i början av hösten så vill jag tipsa om att göra och dricka lite ingefärs- och gurkmeja-shot dagligen. Jag har slarvat lite, men efter förra veckans förkylning, som släppte taget över helgen men sen nändes knacka på igen i början av vecka så har jag gjort mig en stor flaska, för nu ska jag kureras och umgås med skönare vibbar än förkylningsdito.

Jag gör min ingefärsshot som raw food, helt enkelt för att jag tycker om det och har hittat ett grundrecept som jag sen höftar frisk utifrån. Grundreceptet hittar du här (annars googlar du på ingefärsshot och hittar en drös till!):
Lenas ingefärsshot raw food
Ca 400 gram ingefära
2 citroner
1 liter vatten
Honung efter smak ca ½ dl
Gör så här:
Du behöver inte skala ingefäran men tvätta den noga och skär bort det yttersta på ”topparna”, ansa lite och kolla så ingen del ser dålig ut. Skär ingefäran i lite mindre bitar och lägg i mixern. Tillsätt hälften av vattnet 5 dl, och mixa ordentligt. Tillsätt resten av vattnet och kör runt. Låt stå i mixern i ca 1 timme och kör runt 2-3 ggr under tiden, för att säkert få ut alla nyttigheter. Avsluta med en kort mixning och häll sen upp massan i en finmaskig sil, låt rinna av och pressa ut den sista vätskan med en sked. Blanda i saften från citronerna och honungen, blanda och häll upp i fina flaskor.

Förvara din ingefärsshot i kylskåpet, och skaka flaskan innan du häller upp i små glas. Ta en shot varje morgon. Mängd efter tycke och smak men ca 30 – 50 ml. Receptet räcker till två personer i ca två veckor. Obs, ingefärsshot är beroendeframkallande…

…vilket jag kan intyga! Ju starkare desto bättre, fast det gör å andra sidan att kidsen spottar och fräser när jag bjuder dem på min shot.

Själv så har jag i färsk gurkmeja också, vilket ger en ljuvlig gul färg och dessutom boostar shoten än mer, då gurkmeja är en fantastisk antioxidant med rejält med antiinflammatorkiska egenskaper vilket gör den till en perfekt följeslagare till ingefäran. Har jag inte färsk gurkmeja hemma så tar jag lite gurkmejapulver istället.

När jag sköljer rhizomerna så bryter jag dem så jag kommer åt alla skrymslen. Tar sedan en skalkniv och skrapar bort jord och eventuellt fula bitar av knölarna.

Har hört att det finns en vits i att ha i lite chili också, men det har jag faktiskt aldrig kommit ihåg när jag väl stått där och gjort min shot, så det ska jag bestämt testa nästa gång (färsk eller i pulverform, bådadera lär funka).

Sen har jag en ganska liten mixer (min NutriBullet) så jag gör ofta halv mängd, men har just börjat experimentera med att virra silmassan i mixern ännu en gång med nytt vatten efter första avrinningen. Verkar funka fint det med. Resterna från silningen har jag förresten i mina dagliga gröna smoothies, så allt kommer till användning!

 

Därför fortsätter jag

Sitter här i sängen och skriver. Små utkast, en paragraf eller två, embryon av texter kring budskap jag inte riktigt är redo att skicka ut i världen. I sinom tid. Till dess kanske denna förunderliga limbo bibehålls, känslan av att jag inte riktigt har något att säga, hur det inte finns något som riktigt griper tag, varken i mig eller dig som läsare.

Och ändå så fortsätter jag.
Skrivandet alltså.

Jag vill ju skriva, jag älskar att skriva, även om jag stundtals känner mig helt tom på ord att få ned på pränt. Den enklaste vägen hade varit att sluta, att släppa taget om intentionen att blogga dagligen. Och det är en möjlighet. Men det är inte mitt val, av så många skäl.

Dels för att jag vet, djupt inom mig, hur stor hjälp mitt skrivande är för mig. Det är verkligen självcoaching, det ger vägledning och klarsyn, visar på svårigheter och möjligheter. Skrivandet ger oerhört hög avkastning i form av självinsikt och själslig expansion. Bara ett par paragrafer, ett blogginlägg, två, tre, kan göra världen förståelig, hanterbar, lättare att navigera.

Också för att jag vet att vanans makt är stor. Om jag slutar skriva dagligen kommer tidpunkten förr eller senare då jag kommit så långt bort från denna vana, att den inte längre föresvävar mig. Och så har det gått en månad eller två, kanske till och med ett halvår, ett eller flera år – utan att jag skrivit. Utan att jag gett mig själv gåvan som skrivandet är för mig.

För dig kanske det är något annat än skrivande som ger motsvarande gåva: sprickan i skalet som gör att ljus både kommer in och ut, livgivande och skapande. För mig är det skrivande. Därför förtsätter jag.

Att välja inställning till livet

”Medan Enid backar med huvudet för att få fokus på texten slås jag av den diametrala skillnaden mellan hennes och farsans åldrandeprocess. Enid [83 år gammal] har likt min mamma och andra äldre kvinnor i familjens vänskapskrets fortfarande en brinnande nyfikenhet. Hon tränar, skaffar sig nya vänner, vågar vara äventyrlig och öppen. Don, Hilmi och pappa utgör exempel på ett åldrande som snarare koagulerar tillvaron. De är inte intresserade av särskilt mycket nytt, tror att de vet det mesta värt att veta och tar ytterst sällan några risker. Gubbarna verkar mest övertygade om att världen är befolkad av idioter. De delar en nästan cynisk trötthet på livet medan de äldre kvinnorna i min omgivning i allra högsta grad är levande och upptäckstörstande.”

Jason ser skillnader i åldrande – ett åldrande som fortsatt innehåller nyfikenhet och utforskande, glädje och öppenhet. Och ett helt annat, ett slutet, stängt, stumt och cyniskt åldrande. Jag har sett båda exemplen, även fast de inte varit fullt så tydligt könade som Jason beskriver det. Men jag skulle vilja ta det ett steg längre – för detta har inte egentligen med åldrande att göra, med mindre än att man ser hela livet som en enda lång åldrandeprocess, och det stämmer ju för all del.

För nog känner jag lika många unga och medelålders själar i båda kategorierna som jag känner gamla dito. Är det inställningen till livet i stort, som gör att de förstnämnda, de öppna, de nyfikna, faktiskt håller sig öppna och nyfikna ända in på ålderns höst? Likväl som de som tidigt i livet med ironi och cynism dissar allt och alla som inte tycker och tänker precis som de själva; är det inte som om de långsamt begraver sig själva årtionden innan det faktiskt är dags?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Minnen för livet

Har just plöjt igenom knappa fyratusen foton från USA/Canada-resan förra sommaren, i sällskap med min förstfödda. Ja, det har tagit oss ett par veckor, då vi tagit hundra foton i stöten. Nu har jag 1780 foton kvar, som jag tänker använda till en fotobok. Minnen för livet, som förtjänar att flytta från datorns inre till ett mer lättillgängligt format som är enklare för fler att bläddra i.

Jag brukar använda Önskefoto eller Blurb, och oddsen lutar nog åt Blurb för just denna fotoboken – det går att göra lite mer i deras verktyg. Om det nu är sig likt, det var ett tag sedan jag senast använde det. Finns säkert bättre sajter än dessa två, så har du ett guldtips till mig, så tjoa!

Jag älskar nämligen att skapa fotoböcker, och det är samtidigt mitt största problem! Jag vill verkligen att de ska bli bra – både i text och bild – och då tar det sin tid. Jag lägger lätt fyrtio timmar på själva skapandet, bygger sida för sida, med foton och text, både mina egna minnen, men också fakta – nätet är ju en fantastisk resurs som gör att jag enkelt kan bygga på mina (våra) minnen med lokal fägnad.

Och just därför ligger jag back. Har flera fina resor som verkligen förtjänar vars en fotobok:
Indien 2013Spanien och Frankrike 2015, och så USA/Canada 2016. Kanske borde jag börjat bakifrån med Indien, men nä, nu valde jag USA/Canada – och härmed lovar jag att den ska vara klar innan höstlovet!

 

… och grått däremellan

Det finns svart.
Och så finns det vitt.
Och däremellan grått, i hur många olika nyanser som helst.

Liza skrev en kommentar på gårdagens inlägg Människan har behov av tydliga svar:
Spännande funderingar. Jag tror vi drivs av svart och vitt. Men jag vill ju tro vi ser allt det grå däremellan med. Det finns ju inte svart och vitt. Det mesta är en mix av det mesta.

Jag har många tankar ibland om att: om inte…
Hur skulle jag då göra/bo/tänka osv?
Är det värt att ändra på ditt och datt för att testa annat?

Lizas kommentar gav mig tankespjärn, varför jag svarade:
Jag ä l s k a r det gråa, vishetens färg! Bloggat mycket om det också i mina dagar. Och jag fick den ultimata komplimangen av en av mina nära vänner för ett år sedan eller så, när hon sa (känt mig sedan sjätte klass) ”Du brukade vara så svart/vit, men du är så långt från det idag. Du ser inte varken svart eller vitt i någon eller något, du ser gråskalan i oss alla.” och jag fullkomligt smälte, eftersom hon SÅG det jag KÄNNER.

Och JA, det är värt att ändra på ditt och datt för att testa annat, för att få nya perspektiv. Inom rimlighetens gränser, på något vis. Det finns ju ”enklare” och ”svårare” sätt att få nya perspektiv. Samtal, böcker, filmer, podcasts osv är ju alla förhållandevis enkla och tillgängliga vis, att faktiskt själv gå genom en skilsmässa eller bli arbetslös osv, är ju helt andra sätt att få nya perspektiv. Visst väljer vi, visst händer ändå, men att våga söka nya perspektiv tror jag är oerhört viktigt för människans personliga utveckling och expansion.

Och sen gick Stella också igång:
Jag håller med! Tror också det är viktigt att själva VÅGA, att ta sig ut på eget initiativ, inte bara låta livet kasta omkring mig och så måste jag handskas med konsekvenserna. Nyfikenhet driver mig i mycket och det gör resan roligare. Jag söker inte, jag finner!

Precis som Stella har jag de senaste åren börjat se skillnaden i att vara en sökare respektive en finnare, och identifierar mig mer med det sistnämnda, som den upptäcktsresande jag upplever mig vara – i mig, i världen, i mellanrummen.

Där finns det svarta, det vita, och däremellan grått, i hur många olika nyanser som helst att finna!