No elephants in 10 years?

Did you know that elephants and rhinos are killed at a rate that will have them extinct in ten years? I didn’t. And boy do I ever want to help stop that from happening. So when I stumbled upon Air Shepherds, I knew I wanted to support the endeavor, which just might be the saving grace of elephants and rhinos, with a little luck and a lot of help from me, you, and everyone else!

Image courtesy of Air Shepherds

Image courtesy of Air Shepherds

Air Shepherds uses drones and supercomputers to stop poaching, and the results have been amazing! To quote from the IndieGogo-page, where I hope you’ll also pledge to help air shepherds stop more poachers, this is what’s happened where Air Shapherds have operated:

”Poachers operate under the cover of night, and until now, rangers have not had an effective way to find them before they kill.  We fly drones, unmanned aerial vehicles (UAVs) that have infrared cameras and GPS on them and can send back thermal images of animals . . . and poachers. They’re electric, silent and invisible but provide the information operators use to rapidly vector rangers to the location of the poacher before he kills.

It works. Flying in one area where as many as 19 rhinos were killed each month, there have been no deaths – for six months.  None at all.”

Amazing results. Zero poaching. This sure is a beautiful marriage of technology and human endeavor! And I for one sure want to do what I can to stop elephants and rhinos from going extinct during my lifetime – for manmade reasons! – so I have pledged a sum of money and hope you’ll do the same. I also urge you to spread the word, to help make this crowdfunding campaign a successful one. I for one am rooting for The Lindbergh Foundation getting a lot of money from this campaign, making it possible to set up new Air Shepherd-teams all over Africa in areas where poachers are ruthlessly killing elephants and rhinos.

BoldomaticPost_In-wilderness-I-sense-the-mir

There is nothing like witnessing nature in all its grandeur, but we are destroying it at an alarming rate. Perhaps our scientific accomplishments can ensure our grand-children and future generations to come will also be able to sense the miracle of life so present in the wilderness?

 

 

Kärleksförklaring till mitt fysiska jag

Blundar. 

Smeker min högra hand, med vänstra handens fingrar. Över tummen, pekfinger, långfinger, ringfinger, lillfinger. 

En handflata, full av veck, upphöjningar, hud i olika tjocklek och därför upplever jag rörelsen olika över handflatans fulla yta. 

En handrygg. Len. Tunn hud sträckt över ben som strålar ut från handloven upp till knogarna, vidare, ut i varje finger.

Har du någonsin överröst din hand med kärlek? För allt den förmår, för hjälpen den ger dig i ditt dagliga liv? För allt som blir så mycket enklare i livet, tack vare detta underverk kallat en Hand. 

Denna hand som greppar om pennan, för den till blankt papper och utan större ansträngning – numera! Pennföring kan vara en hård nöt att behärska! – omvandlas tanken i mitt inre till ord på ett papper.

Handen. En del av mitt fysiska jag, formen jag givits på denna jord. En del av en större helhet, där handen gör sällskap med armar, bål, rygg, huvud, ben, fötter. Ögon. Öron. Mun. Bröst, snippa, häck. Lår, knän, vader, häl och tår. Allt detta och så mycket mer därtill. 

Tack, min fysiska form, för att du utgör mitt redskap i världen. Jag lovar att ta hand om dig. Att serva dig och säkra ditt välbefinnande. Med din hjälp lever och verkar jag och det älskar och  vördar jag dig för. Precis som du är. Perfekt. För mig och mina behov. 

Tack. 

Att spara eller inte spara, det är frågan!

Jag håller ju på med ett omöjlighetsprojekt som jag döpt till #cleanse4expansion, som handlar om att rensa genom hela mitt fysiska hem och mitt digitala viste, samt blogga om det. Dottern rensade ut allt från sitt rum i helgen som hon inte längre ser fyller någon funktion i hennes liv och jag går nu igenom IKEA-kass på IKEA-kass för att se om det är något som lillebror, bonusbarnbarn eller andra kan ha glädje av.

skolkatalogerMitt bland böcker, trasiga hörlurar, urvuxna kläder och kortlekar låg en hög med skolkataloger från i princip hela hennes grundskoletid. Utsorterade. Osentimentalt, på det där viset som hon är, dottern min.

Men där blev det liv på mina tankemonster ska du veta! Så pass velig kände jag mig att jag tog ett foto och la ut på Instagram, Facebook och Twitter, med frågan om jag ska kasta dem (utsorterade som de är av dottern min) eller om jag ska spara dem till henne, för den händelse hon ångrar sig och någon gång i framtiden skulle vilja sitta och bläddra i dem (ofta till mycken skratt och pinsamhet, enligt min personliga upplevelse!)?

Och gisses vilket engagemang det drog igång. Inte säker på om jag nånsin fått så mycket kommentarer och tankar på något inlägg. Majoriteten verkar helt klart säga spara, men det finns förslag om digitala alternativ (scanna och kasta de fysiska katalogerna) och några få som säger kasta dem.

Och jag? Tja, jag är fast i limbo fortfarande. Och eftersom jag är där, tänker jag att det kanske är läge att lägga dem bland fotoalbumen och ta itu med dem vad det lider. För tydligtvis är jag inte riktigt klar i tanken i detta nu.

Jag väljer dock i detta nu att lägga frågan om skolkatalogernas varande eller icke-varande åt sidan för stunden. Tänker att jag kommer att veta vad jag ska göra när tanken klarnar, vilket den kommer att göra, förr eller senare.

Har du sparat dina gamla skolkataloger? Och så undrar jag om det är lika vanligt att karlar sparar sina gamla skolkataloger, som det är att kvinnor gör det? Vad tror du?

Detta blogginlägg, nummer 30 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige

Podcast 13/52 – tossed in a tumbler for 3 hours!

black tumblerPodcast tip number 13 and I thank Michael Sillion and his PodOfTheDay-blog for this episode, which had me feel like I’ve just been through a 3 hour ride in a tumbler. Sometimes exhilarating and sometimes just really confusing. (Maybe actually being tossed in a tumbler would only be sheer hell, but work with me here, please.)

The podcast I’m talking about is London real with Tai Lopez, and once I’d finished the 3 hour long episode I actually pressed play once again. Am now almost two hours done second time round, and I’m vacillating between nodding vigorously, totally agreeing, and then once in a while I shake my head, get a sceptic look on my face and absolutely disagree with some things.

And you know what? I love that. I love the perplexity of the grey scale, of not saying ”I absolutely agree with 100% of everything Tai says” but not going ”I don’t believe a word this dude is saying” either. I like that, because it pushes my boundaries, expands and challenges my understanding of the way of the world, and gives me something to take a closer look at.

I almost get short of breath when listening because Tai speaks so much and fast, and Brian Rose of London Real does nothing to slow him down. London Real somehow very macho, and I haven’t listened to a lot of London Real episodes for that reason, but this one. Yeah. It works. For me. Somehow, despite the length, the tempo, and all the parts I disagree with. Funny that. Does it work for you?

Varför ekologiskt?

Förbluffas och förundras av hur olika vi tänker, vi människor. Inom ramen för allt, egentligen, men det exempel som kommer till mig handlar om ekologisk mat, närmare bestämt bananer. Mötte nämligen en människa som ansåg att det var helt meningslöst att köpa ekologiska bananer. Hens argument för påståendet var att skalet är så tjockt så det spelar ingen roll när du äter dem. Det vill säga, oavsett om en banan odlas ekologiskt eller konventionellt, så spelade det ingen roll då eventuella gifter och bekämpningsmedel tränger inte in i själva bananens fruktkött pga skalets tjocklek.

Men gud så dumt!

Ursäkta mitt utbrott, men ärligt….

Jag slog mig för pannan, och kunde inte hejda mig, utan kläckte ur mig:
Men det handlar väl inte bara om dig? Det handlar ju om de som arbetar på bananplantagen, med odling och skörd av bananerna. Tror du inte det spelar roll för dem?

Var i sällskap med en person som likt mig slog sig för pannan, och uttryckte samma förundrade tankegång som min.

Och det är nu jag skulle vilja förvåna er alla med att säga att det var den unga, välutbildade och karriärsdrivna kvinnan som uttryckte sig så klumpigt, och den äldre vite mannen, i slutskedet av sin yrkeskarriär som, likt mig, slog sig för pannan. Tyvärr kan jag inte det. För då hade jag ljugit. Jag hoppas dock att det faktiskt skulle ha kunnat vara så. Jag vet faktiskt att det kunde ha varit så, för det finns äldre herrar som tänker mindre utifrån sitt eget ego och sin egen bekvämlighet, och yngre kvinnor som överhuvudtaget inte bryr sig om något annat än sig själva och sin egen vinning. Så klart. Hela spektrat finns, även i min bekantskapskrets, och därför skiter jag i vem som sa vad, och släpper den tankebanan. Den leder bara in mig i en återvändsgränd.

Men grundfrågan kvarstår – varför ska jag välja ekologiskt odlad mat? 

BoldomaticPost_Varfor-valja-ekologiskt-odladFör mig är det ganska tydligt att det är en oerhört mångfacetterad fråga, som det inte finns ett svar på (vilket det väldigt sällan finns, för den delen). Jag kan rabbla upp en rad aspekter, som jag valt att lägga vikt vid, relevanta och betydelsefulla för mig som gör att jag, i görligaste mån, väljer att köpa ekologiskt odlad mat (och kläder, skor, möbler osv), och gärna Fair Trade-märkt och/eller närproducerat på det.

Aspekter som arbetsförhållande för lantbrukarna (Big boys gone Bananas!), transportväg och -sätt (närproducerat? Flyg- eller båttransport? Skeppat till ett centrallager, eller möjligt att köpa tre meter från växthuset i gårdsbutiken?), energiåtgång vid odling (växthusodling i ett nordligt liggande land, eller längre söderut, så växthuset kräver mindre/ingen uppvärmning eller extra belysning?), mängd och typ av bekämpningsmedel under odling, näringsinnehåll och eventuella rester av bekämpningsmedel eller tungmetaller i matvaran, anrikning av eventuella gifter i naturen, typ av emballage (gärna så lite som möjligt, för är det nått jag ogillar är det att se två ekologiska äpplen nogsamt invirade i lite silkespapper, lagda i ett formgjutet plasttråg och sedan förseglade i cellofan/plast!), är varan i säsong just nu eller ej, osv osv osv.

Är det per automatik så att en ekologisk vara är bäst på alla dessa aspekter? Säkerligen inte. Men jag tror *min utgångspunkt är ju att tro gott om mina medmänniskor* att många som valt att satsa på ekologiska grödor har tänkt till, kring dessa och närliggande frågor, både en och två gånger. Och det blir avgörande för mig.

Är jag slaviskt trogen detta då? Nä, så klart inte. Jag gör undantag. Ibland. Men finns valet, så väljer jag oftast ekologiskt.

Hur går dina tankar i frågan om ekologisk mat eller inte?

Min dröm om dig

Vilken vacker berättelse i bokform. Som den berörde mig. En vackert varvad historia, nutid samsas med irländska landsbygden under den stora svälten, orsakad av potatispesten, gav mig en inblick i en period som jag inser jag inte stött på mer än högst rudimentärt i historieböckerna under grundskola och (eller kanske bara?) gymnasietiden. Nu levandegjord, med ett språk som flera gånger fick mig att stanna upp, för att bara njuta av de vackert sammansatta meningarna med en högst påtaglig förnimmelse av en djupare betydelse.

min dröm om dig

En av meningarna var alldeles särskilt vacker, och ovanligt nog skrev jag inte ser sidnumret utan la in en liten lapp vid sidan. Några dagar senare berättade jag för maken om boken och gav den till honom för att han skulle få läsa baksidestexten. Då han bläddrade i den föll lappen bort… och sen har jag bläddrat och sökt efter den där vidunderligt vackra meningen men utan att lyckas. Tänker att det kanske var en sån där upplevelse som endast ska finnas kvar i minnet, lite lätt diffus, eftersom jag inte minns meningen i fråga längre.

Boken heter Min dröm om dig, av Nuala O’Faolain, och är garanterat en av böckerna jag fått med mig hem från min pocketsbokslukande mamma. Eftersom jag kör #cleanse4expansion-projektet fullt ut just nu försöker jag läsa böcker jag har hemma så jag kan skänka bort eller glömma dem (stolt medlem av Facebook-gruppen #glömenbok – bli medlem du med!) nånstans. Kanske finns det någon som läser detta som skulle vilja ha just denna boken? Jag skänker den gärna vidare till någon av er, för den var verkligen läsvärd. Och dessutom är den tydligen slutsåld och slut på förlaget.

Är det månne du som vill ta över denna fina berättelse?

 

 

Välj med omsorg

Har en trave med Good News Magazine som jag inte kommit mig för med att läsa. Än. Nu läser jag en artikel eller två vid lunchen, och lämnar därefter dem vidare till min bonusson, som bett mig samla tidskrifter som han tar med till lunchrummet på jobbet. En god idé tycker jag, och drömmer om att det blir vältummade exemplar av Good News Magazine innan de till slut, sönderlästa, hamnar i pappersåterminningen.

Läser nummer 13/2014 och kommer till sista artikeln, många sidor lång, om Daniel Mendoza och hans egen berättelse. Daniel är mannen bakom Good News Magazine, och som läsare är jag ofantligt tacksam över att han fattade beslutet att låta publicera sin egen berättelse, trots sin tveksamhet till det.Danielito

Nadia Dyberg som intervjuar Daniel och skriver artikeln gör ett bra jobb med att beskriva Daniels upplevelser, men också sina egna. Hennes reflektioner berikar texten om Daniel.

Och jag påminns om flera saker, där de främsta är ynnesten att vara född i Sverige, till föräldrar som är mänskliga och långt från perfekta, men som definitivt inte har brottats med samma typ av demoner som Daniels föräldrar. Att min uppväxt varit en trygg uppväxt, med upprivande händelser så som skilsmässor och flyttar, men likväl, alltid en varm säng att krypa ner i, mat på bordet och rena kläder i garderoben, med föräldrar och andra viktiga vuxna runt mig.

Och så slås jag av det allra mest fantastiska av allt: att människan inte definieras av sin berättelse. Utan människan definieras av sina handlingar. Och det finns alltid ett val. Daniels tatuering lyder Välj med omsorg. Sällan har väl tretton bokstäver sammanstrålat till något så betydelsefullt: I varje stund har jag ett val, vem jag vill vara, hur jag vill vara, vad jag vill säga, vad jag vill göra. Använd ditt val, det är ditt, och ingen annans. 

Välj. Med omsorg. 

På det viset kan vi förändra världen och sprida gott. Good news, right?

Boys and girls

Boys and girls. Blue versus pink. Cars against dolls. Rowdy or mild-tempered. How we almost expect a teenage boy to have scruffy clothes and stink of sweat, while we would be horrified if it was a teenage girl. Excusing certain behavior with ”boys will be boys”, while expecting girls to help fellow boys in Kindergarten put on gloves, tie their shoes and zip up jackets.

I could go on forever, listing things, habits, colors and much more, that for some reason have been deemed either to be for boys. Or for girls. Men and women too, of course.

I don’t want to do that though.

What I want to do is have you read this article: 10 Words Every Girl Should Learn. And once you’ve done that, you read this article as well: Beating the Toy Aisle Blues (and Pinks).

Read them?

I read them, and went bonkers. Then I stumbled upon this as well:

iwrotehtearticle

Oh. I just remembered another example of the absurd world we live in, as well. I read another article (or a Facebook-update?) the other day, about a lady who had stopped moving over whenever she came upon people when walking, to see what would happen. Guess what she found out? Women move over. Men do to. But not all of them. I think she was up to a count of having collided with 26 men (and zero women), when she shared her observation with the world. And you know what? I actually tried it out the other day, when I was talking a walk in the park close to home. I was walking along, came upon a man coming at me, and I suddenly got it into my head to try it out for myself! We would have collided if he hadn’t moved, which he did, in the last instant. I am grateful for him for moving over, but what I found most interesting was how uncomfortable it felt NOT to move over. Extremely uncomfortable.

So. There I go. I am a person who moves over. Which in itself is not a bad trait, not at all. But it’s interesting, the feeling I got when I didn’t. When I was hell bound on standing my ground so to speak. Makes me think about my own behavior, how much of it which is truly Me, and how much is culturally accepted behaviors I’ve learnt the hard way, which might, or might not, serve me, but which I perform automatically, without giving it any thought. Makes me think of the way of the world, and the culture I am a part of co-creating on a daily basis, moment by moment.

Oh well. There’s plenty do to in the world, to make it a better place, a place where I can be me. Regardless of what that means (within moral and legal constraints of course – unless the law is discriminating itself, which unfortunately is the case in many places where for instance homosexuality is outlawed, just to name but one absurd example). Being me. And a place where you can be you. Period.

So. Here’s a challenge (or rather, many!). For me. Definitely. But perhaps also for you? I’m gonna observe my surroundings for a few days, to see if I can spot this:

BoldomaticPost_Socialized-male-speech-dominan

 

Moderation or All-or-Nothing?

Today I pushed myself beyond my normal routine of doing a #Seven in the morning (Seven is an app – using the hashtag #SevenApp – which gives me 12 exercises to do, 30 seconds each, with 10 seconds of rest in between each), and did Seven times five instead of just one time around.

I did the workouts that have unlocked in my app (every second month of daily Sevens, a new workout with 12 new exercises gets unlocked):Seven times five
Full body
Upper body
Lower body
Random (random picks of the unlocked exercises, my favorite workout!)
Stretch

And I have to tell you – that was really nice. I’m gonna try to do a round of Seven times five on a weekly basis, if nothing else for the wonderful feeling I have in my body right now. Arms, legs, chest, stomach and back, well, really my entire body has that heavy feel to it, from being utilized and stretched a bit beyond its normal use.

Doing a little bit of exercise on a daily habit works really well for me. And after 219 days of daily Seven’s I can feel the difference. So much so that today, I was able to do Seven times five, which I would have been hard pressed to accomplish 220 days ago.

Goes to show that a little bit, done in moderation, really does make a difference in the long run. Even though we often fool ourselves into thinking it’s All or Nothing. And I know for myself, that when I set very ambitious goals, and then one day fall through, based on my belief in the All or nothing-scenario, I usually become a drop out from my own goal. And doing these smaller, more moderate habits, have really helped me come to terms with my faulty thinking around All or Nothing, which generally, doesn’t serve me. So, I simply shrug my shoulders at those thoughts, when they come sneaking in, which they do from time to time. But I generally don’t entertain them.

What about you? Moderation rings a bell, or you’re an All or Nothing-kind of person? What usually serves you better?