Tanken kommer, hjärnan börjar spinna, och om jag då tar hjälp av orden, faktiskt sätter mig ner och skriver, så är det som att en trasslig garnhärva sakta men säkert börjar nystas upp, och efter en stund sitter jag där med ett prydligt nystan istället. Så hjälper jag mig själv att finna mig själv, få syn på mina funderingar, på farhågor, fördomar och fördömanden.

I text vågar jag möta dem – inte brottas, inte boxas – utan just möta dem. Se dem, gå runt dem, över, under, gå nära, zooma ut, ställa i relation till annat, ställa en fråga eller två, ifrågasätta, dyka djupare, befästa och ibland till och med förkasta när insikter om att detta inte är något att lägga vikt vid landar.

För mig är just processen att sätta på pränt en stor hjälp, just för att jag finner mig själv i orden. Det gör jag genom att förhålla mig (så) öppen (jag kan) under processen; jag har inte redan bestämt var jag ska landa. Jag är så mottaglig, nyfiket intresserad och tillgänglig jag kan, även för de mest obehagliga tankar, känslor och insikter.

Jag går inte in i mitt skrivande utifrån hoppet att reda ut situationen i fråga, utan välkomnar det som kommer, vad det än är. Ibland är det tyst, stilla, tomt. Ibland flödar orden ut på pappret, insikt följer på insikt och jag besparar mig själv mycken hjärtesorg genom att ta hand om det som är mitt, själv.

För ofta är det så, åtminstone för mig. Någon säger nånting som jag går igång på, känner mig hotad, anklagad, liten eller oduglig, och dramat är inte långt undan. Där bryter jag – de gånger jag förmår, har tillräcklig klarsyn, och förmåga att ta hjälp av min bästa vän, den delen av mig själv som observerar mig i stunden; långt ifrån alltid så klart! – och tar hand om min del av det där potentiella dramat. Reder ut, inombords, vad det egentligen är som pågår i mig, varför det snurrar rundor, hur det gagnar mig och om det faktiskt är någonting jag vill dra vidare med den det berör. Ibland vill jag det, ibland inte. Oavsett vilket så sparar jag både mig själv och mina relationer onödigt drama de gånger jag lyckas ta hand om min egen reaktion innan jag agerar, där skillnaden blir att jag undviker att vara reaktiv till förmån för att vara proaktiv.

Jag finner mig själv i orden.

Var finner du dig?