Att lyssna

Började lyssna till ett samtal mellan två individer, en av dem en person jag beundrar oerhört. Men jag orkade inte. Jag klarade inte av att lyssna till samtalet, helt enkelt för att den andre deltagaren uppvisade alltför många av de drag jag tolkar som att han inte lyssnade. Han avbröt ständigt, Mmm:ade, Ah:ade, Wow:ade konstant. Och än värre, han kastade in Oh yes, that’s so good!, I know!, That is so important!, Oh yeah, I know him!, A hundred percent! osv osv. Han ställde frågor, och vek av från inslagen väg innan Seth Godin hade hunnit tala till punkt ens, om och om igen. Det gjorde samtalet helt olidligt att lyssna till. Så jag stängde av. Jag avstår hellre från att lyssna till det som Seth hade att säga, än lyssna till hur Gary Vaynerchuk fullkomligt misshandlade samtalet.

Plågsam upplevelse.

Jag har skrivit om, och reflekterat kring, förmågan att lyssna och värdet det ger, men jag är inte färdig. Det finns så mycket mer att lära mig om lyssnandets konst. Jag blir bättre och bättre på att uppmärksamma när jag l y s s n a r på riktigt, och när jag inte riktigt är närvarande. När min uppmärksamhet är splittrad, när jag hellre vill arbeta vidare på något annat, när jag vill komma ihåg något jag kom att tänka på, eller för den delen tycker ämnet är så tråkigt att jag inte vill fortsätta samtalet men inte förmår/vågar/kan avsluta samtalet. Kanske är det en person som jag faktiskt inte vill samtala med. Kanske är min tankeverksamhet redan upptagen med något annat, som jag inte förmår, eller vill, släppa. Kanske är jag bara trött, hungrig, urlakad. Kanske är jag ålagd att skriva mötesanteckningar samtidigt som samtalet böljar fram och tillbaka.

Att se hur jag för mig i ett samtal, om jag lyssnar eller inte, och att agera utifrån det. Det blir allt viktigare för mig. Att avbryta ett samtal där jag inte är närvarande till den grad jag vill och säga som det är. Jag är ledsen att behöva avbryta, men jag är inte intresserad. Jag avbryter här, för jag prioriterar att slutföra rapporten jag skriver just nu, och jag hoppas du har förståelse för det. Du, jag är för hungrig, för att kunna ge dig den uppmärksamhet du förtjänar, skulle vi inte kunna ta ett möte efter lunch istället, eller imorgon? BoldomaticPost_Lyssnar-du-med-hela-ditt-jag

Om du befinner dig i ett samtal med någon eller några. Vad hör du? Vad uppfattar du? Vad vaknar i dig? Vilka känslor bubblar upp? Nyfikenhet? Rädsla? Glädje? Irritation? Letargi? Fullkomligt ointresse?

Hur lyssnar du? Är du upptagen under tiden den andre pratar med att fundera ut det perfekta svaret? Söker du bekräftelse efter sådant du redan vet, eller lyssnar du efter det du inte vet? Lyssnar du med hela ditt jag?

Att prata Sudoku

Så spännande, sa han, och fortsatte: Jag har aldrig pratat Sudoku med någon förut.Sudoku

Jag kunde bara nicka och ge bifall, för det hade inte jag heller, åtminstone inte på det djupt ingående vis vi dryftade saken. Strategierna vi använder oss av; att skriva småsiffror i rutor för att lättare se vilka möjligheter som finns i varje ruta, om huruvida man går siffra för siffra, eller storruta för storruta. Och alla andra sätt vi upptäckte att vi hade när vi väl började prata om dem, strategier att plocka fram vid olika tillfällen, för att kunna lösa Sudokut. Eller inte. För det händer det med.

Det började med att jag delade min glädje över att nyligen ha upptäckt en ny strategi. Och det är lite speciellt, för jag har löst Sudoku hur länge som helst… har svårt att egentligen säga när jag började på allvar, men har en svag åminnelse att det var innan dottern föddes. Och hon föddes förra millenniet, så det börjar bli ett tag sedan. Oavsett om min åminnelse stämmer eller ej, så har jag löst mycket sudoku i mina dagar, och därför blev jag så glad när jag nyligen levlade upp i mitt sudoku-lösande.

Min nyaste strategi handlar om att titta med ett helikopterperspektiv på spelplanen (eller vad den månne kan tänkas heta? Någon som kan den rätta tekniska termen?) och urskilja större linjer än vad jag tidigare upptäckt. Och därigenom kunna placera rätt siffra på rätt plats i ett tidigare skede än jag kunnat då jag ännu inte upptäckt denna strategin.

Vi funderade också kring hur Sudoku skapas. Är det som korsord, det sitter en sudoku-skapare nånstans och ritar upp ”facit”? Eller är det datorgenererat månne? Och hur i allsin dar börjar man liksom? Placerar man ut alla ettor, sen alla tvåor, eller gör man en storruta i taget? Ligger det någon avancerad matematisk formel i bakgrunden som styr det hela, eller?

Ja, gisses. Så intressant! Så många frågor. Vi förundrades båda över hur spännande vårt Sudoku-samtal var, och det gav extra mycket att samtala om det tillsammans med någon annan. Att hitta likheter och gemensamma nämnare, likväl som olikheter och olika sätt att se på spelet. Bredden av strategier som alla hjälper oss att lösa uppgiften till handa. Och detta var ju bara Sudoku-strategier! Det finns så klart strategier för allt möjligt, läs(förståelse)strategier är det som ligger närmast till hands för mig att tänka på. Men det kanske är för att Therese så ofta skriver väldigt intressant om just lässtrategier. Undrar vad jag skulle få syn på själv om jag började fundera över vilka olika lässtrategier jag själv använder mig av?

Att bli en bättre människa

Om jag vill bli en bättre människa, så är den största utmaningen för mig att inte döma andra och deras beteende.

Därför vacklar jag i frågan om handskakning, för att jag inte vill ta rollen att säga hur något ska vara och/eller hur någon ska göra. Jag har varit den personen, åtminstone är det så jag ser på den Helena jag varit tidigare i mitt liv. Det kom sig av att jag dömde mig själv hårdare än någon annan. Och då spillde det liksom över på alla andra. För mig hindrade det sättet att vara på mitt lärande, min utveckling. Jag var stensäker i mina ståndpunkter, och vågade heller aldrig erkänna om/att jag hade fel, eller kanske ändrat min syn i en fråga osv, helt enkelt för att jag uppfattade det som att mitt egenvärde låg i att jag visste (allt) och hade rätt. Så levde jag mitt liv.

dead or aliveMen inte längre. Det dyker så klart upp, självfallet, men i stort är jag oerhört mycket mindre dömande både av mig och av andra nu än tidigare. Idag ställer jag frågor, till mig likväl som till andra. Jag är ärligt nyfiken på svaren, och försöker att inte döma dem – varken svaren eller de som svarar, vilket även kan vara jag själv. Tidigare vågade jag inte det, varken ställa frågor eller besvara andras. Jag var rädd för att möta, verkligen möta, andra människor, helt enkelt för jag befarade att det skulle väcka något i mig som jag i mitt dömande skulle fördöma. Att jag skulle lära mig något om mig, få syn på personlighetsdrag, åsikter, känslor, som jag inte ville/kunde/orkade stå för. Det enklaste sättet att undvika det var att inte möta någon, fullt ut, ärligt och öppet. Att hålla fasaden välputsad och oerhört stark, så inget kunde riskera att ta sig igenom ytan, in, i mitt innersta, in till de där delarna av mig själv, som jag inte ens själv vågade titta på.

Därför handlar min reaktion, min respons, mitt vacklande i frågan om handskakning, om att jag kan se viktiga och givande poänger i så många olika synvinklar. Jag vill inte vara den som säger vad som är rätt eller fel för någon annan i denna frågan. Jag själv har inga problem med att ta i hand eller kramar, men vill ändå inte säga att alla ska/måste göra detsamma.

Det innebär inte att jag önskar ett samhälle där vi alla bemöts olika utifrån könstillhörighet. Det handlar snarast om att det finns olika tankar om hur vi tar oss dit. Jag ser gärna att vi försöker enas om en vision om samhället (en mer kärleksfull värld är stor del av min vision!), ett övergripande syfte, något för oss att gemensamt och individuellt sträva efter. Men att det i sin tur skulle innebär att diktera allas Hur, det är en tanke jag räds. För mig är Ett Rätt Sätt inte vägen. Har försökt leva det livet, till mitt eget förfall. Samtidigt har det tagit mig till den plats jag är, så jag fördömer inte den jag varit, det liv jag levt, sättet jag fört mig i världen, jag inser däremot att det inte längre gagnar mig, och därmed har jag gjort andra val, för mig annorlunda i världen idag, kontra förut. Därför testar jag en annan utgångspunkt i hur jag möter mig själv och världen. Det är den vägen min livsresa har tagit. Att alla andra ska ta samma väg, ser jag varken som troligt eller önskvärt.

Men för mig, om jag vill bli en bättre människa, och det vill jag, så är den största utmaningen att INTE döma andra och andras beteende. Det bär jag med mig hela tiden. Jag arbetar med det varje dag om än inte varje stund.

Vad gör dig till en bättre människa? Vad är din utmaning?

Och än slank hon ner i diket!

Lite så känner jag mig. Som mormors lilla kråka som slank än hit, än dit, och sen slank ner i diket. Tänk att en hälsning med handen på hjärtat istället för en handskakning kan riva upp så mycket känslor och synpunkter.

Jag läser Troed som har en viktig poäng, i att försöka kliva utanför sig själv och göra världen lite bättre. Skulle önska att fler tänkte så.

De muslimska kvinnorna som skriver om rätten för alla att värna sin egen integritet och att det finns många sätt att visa respekt, ger mig också tankespjärn. ”Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.” Vad är det som gör att handskakningen ses som ett bevis på respekt, medan andra aspekter inte lyfts? Vad är det handskakningen egentligen representerar här?

Sen läser jag Tove som kanske sitter inne med ett av svaren på den frågan, nämligen att det inte handlar om handskakningen i sig, utan att frågan öppnar för så många andra dimensioner. Och den insikten önskar jag att vi alla bär med oss, i dialog och samtal med andra.

Jag ser upprörda känslor på Twitter, Facebook, i artiklar och krönikor. Folk som tycker det är förskräckligt. Andra som tycker norm-kritiken går förlorad när vi kräver att alla ska göra likadant. Och där tycker jag Mohammed lyfter en riktigt kritisk risk med att föra en offentlig debatt på det vis som görs i denna, och alltför många andra, frågor. En risk att vara väldigt medveten om!

Så sitter jag här själv och funderar över mina egna reflektioner kring olika sätt att hälsa. När jag träffar släkt och vänner vill jag kramas. När jag då möts av en framsträckt hand inser jag nu att jag kanske agerar oerhört respektlöst, för jag brukar se till att ta mig en kram i alla fall. Men när jag varit i Thailand till exempel, där jag är högst medveten om att buddhistiska munkar inte ska/vill/får/bör röra vid kvinnor, så har jag glatt wai:at både dem och andra. Där skulle jag inte komma på tanken att sträcka fram handen, eller för den delen, påtvinga mig en kram.

Och så mötte jag, bara för några veckor sedan, en tolk under ett utvecklingssamtal med ett av mina tre Gode Barn. Jag sträckte fram handen och möttes av ett leende, handen på hjärtat, och en förklaring varför han inte tog i hand. Jag kände mig lite dum, ärligt talat. Fast när jag väl hämtade mig från min initiala reaktion så inser jag att han inte hade för avsikt att få mig att känna mig dum, eller förnedrad, förringad, mindervärdig. Hans val handlar om honom och hans syn på världen, inte om mig. Det gör det lite lättare för mig att ta ett kliv ut ur min egen reaktion, att inte ta det personligt, och istället titta på saken ur ett annat perspektiv. Att försöka förstå. Att sätta mig in i tolkens situation och fantisera om hur det skulle kännas. Skiftande perspektiv ger mig insikt i att mitt sätt att se på något, mitt sätt att vara, och göra, inte är allom gällande. Utan gäller just mig.

SokratesDet är så lätt att kliva in i dömande, i fördömande, och så det har varit mitt sätt under stor del av mitt liv. Det är (eller har varit!) det enkla agerandet för mig. När jag anstränger mig för att försöka göra världen lite bättre, så innebär det därför för min del, om att försöka undvika dömandet, fördömandet, och istället lyssna för att förstå. Att inse att det inte finns Ett Rätt Sätt, utan många olika. Om att var och en av oss har ett val, i varje stund. Och att det jag väljer i en stund kanske inte gagnar mig i nästa. Och att du kanske väljer något som inte hade varit mitt val. Om jag fördömer dig för det, kanske jag går miste om en chans att lära mig något nytt?

Ja. Jag vet inte. Jag känner mig verkligen som mormors lilla kråka. Det finns så många dimensioner i denna frågan, att jag lätt yr slinker än hit, än dit för att slutligen landa i diket. När jag så ligger där i diket och tittar upp i skyn, tar jag Sokrates till tröst:

Det enda jag vet är att jag ingenting vet. 

Minnesord till en minnesvärd kvinna!

Jag minns dig på så många vis.farväl farmor

För din fantastiska matlagning.

Hur du rikligt kryddade ditt språk med ordspråk.

För ditt bestämda sinnelag – en envishet och i viss mån hårdhet som mjukades upp väsentligt på ålderns dagar.

Men kanske framförallt för ditt skapande – med dina händer har du åstadkommit så mycket, som kommer berika dina ättlingars liv i århundraden framöver, tänker jag mig! Och när jag själv sätter mig med stickor i hand, när jag virkar eller broderar, eller för den delen ställer mig och syltar och saftar, då känner jag mig extra mycket som arvtagerska till ditt (och även min momos) kunnande. I sådana stunder känner jag mig extra nära dig!

Tack för allt farmor, och inte minst tack för att du var en så fin oldemor till mina barn!

Cyklar mot månen…

månenUnder eftermiddagen mojnade vinden. Värmen som varit skygg som det mest räddhågsna skogsrå hela våren, dök så äntligen upp. Vilken skillnad det gör, till både kropp och sinne!

Framåt kvällningen gör jag som Elliott och E.T. Hoppar på cykeln och far iväg, mot månen, över dess koppärrade landskap. De syns tydligt för ögat, månens alla kratrar, så här två dagar före fullmåne.

Når min destination, men är inte redo att släppa månen än. Så vi tar en stund tillsammans, bara vi två. Jag samlar mina tankar. Gör mig redo för morgondagens farväl. Påminns om allt det goda jag har lagrat i minnets stora bibliotek. Så mycket jag upplevt på knappa 44 år! Hur mycket hann då inte min fina farmor uppleva på sina 98 år, så säg?

Stiltje

Tom i skallen. Inget kommer. Stiltje.
Sitter här med datorn i knät… och känner mig helt tom. Det blir liksom inget.
Känner mig inte direkt ur fokus, men samtidigt så är det som om inget riktigt framträder klart.stiltje

Så jag passar på att njuta av den känslan en stund. Alltsom oftast upplever jag snarast motsatsen; det finns så mycket jag vill säga, förmedla, skriva om, att det känns ganska skönt att vara i motsatta lägret för en stund. Det ger som nya perspektiv på livet. Det inre drivet jag har att blogga dagligen, och hur det visat sig vara en guldgruva utan like. En fyndighet som inte sinat, inte på långa vägar än, och jag undrar nyfiket om den någonsin kommer göra det?