På glänt.

Cyklade hem från möte med Gott Barn, med Vi är i advent i öronen via Spotify, och kom förbi Husie församlingshem där jag fick syn på följande uppmaning:

Jag var tårögd redan innan, av en salig blandning (som blogginlägget Vi är i advent vittnar om), och när jag läste vepan stockades gråten i halsen på mig. Jag har blivit bättre på att undvika oroskänslor. Men just för Goda Barn (mina, dina, våra!) är det svårt emellanåt, sirenen vid namn Oro sjunger vackert och lockar, pockar, vill inget hellre än att dra ner mig i djupet där ångest och rädsla gör oron sällskap.

Jag gör mitt bästa för att inte falla för Orons skönsång, men märker, t ex på hur jag reagerar på vepan på församlingshemmet, och för den delen även till Vi är i advent-skivan, att känslorna lurar precis under ytan. Och det är ok. Jag låter mer än gärna känslorna strömma genom kroppen min. Kanske för att jag blivit bra på att låta dem göra just det: strömma genom mig, inte stanna kvar, inte krampaktigt hålla fast vid dem, inte fastna i ältandet. Känslorna fyller mig, tar över alla förnimmelser, men likt en våg, så klingar de bort ganska snabbt. Kvar står jag, tacksam för förmågan att känna, och lika tacksam för förmågan att släppa taget, att låta gå.

På sätt och vis är det vad som händer, när en ställer dörren på glänt: plötsligt ställs jag inför nya bekantskaper, nya situationer och nya relationer, åtminstone om man, som jag, eftersträvar att dansa med den som knackar på dörren, vem det än månde vara. Det ger mig nya perspektiv, min värld expanderar och jag med den… och så exploderar jag emellanåt – så människa jag är – i känslor, av något så futtigt som en vepa på ett församlingshem.

 

Vi är i advent

Vi är i advent. Och skivan med samma namn går nu att köpa (t ex på Amazon men även i församlingen – på helgens konserter och gudstjänster såväl som releasefesten i församlingshemmet) samt lyssna till på Spotify. Jag har lyssnat om och om sedan i morse, Spotify har gått varm, och jag rörs till tårar både nu och då när jag lyssnar. Ja. För att det är vackert. Så klart. Att sjunga i kör är något av det bästa jag vet, och just denna kören (Södra Sallerups kyrkokör, en damkör under ledning av Jens Eriksson), har borrat sig djupt in i mitt hjärta och mitt väsen.

Också för att jag minns vem jag var, var jag var, förra året då vi spelade in skivan strax efter jul. Som tiden går…

Och hur slagverkaren utstrålade den mest harmoniska och glädjespridande energi i dagarna två – jag blev på gott humör bara av att iaktta honom in action!

Men kanske för att jag satte på skivan på Spotify när jag stod i begrepp att sätta mig på cykeln till ett av mina Gode Barn, även för alla själar vars öden hänger på så sköra trådar. Som God Man har jag Goda Barn i åtanke, befintliga såväl som före detta, mina såväl som dina. Men också de vars berättelser jag kan välja att ta del av inom ramen för #metoo, #allavi, #vardeljus och många många andra taggar.

Jens Eriksson och Martin Runborg, båda anställda i Husie församling, har arrangerat och/eller skrivit musiken vi sjunger, ömsom nytt och gammalt, och det är stämningsfullt, rogivande och otroligt grann musik.

Vi är i advent bidra till att skänka ljus och värme, gemenskap och glädje i dessa tider. Kanske till och med en och annan tår? Av glädje, av igenkänning, av minnen, kanske när barnen tar i från tårna, eller när du upptäcker ett extra stämningsfullt parti som talar till dig!

Stabat Mater på Spotify!

Vet du – jag finns på Spotify!

Ja, alltså, du kan inte söka på Helena Roth och hitta det. Men om du däremot söker på Stabat Mater, Jens Eriksson så hamnar du helt rätt, då inspelningen från påskens framförande av Stabat Mater för damkör och stråkar i Husie kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, MiMa-kören och Friiskvartetten nu är upplagd på Spotify.

Jag har bloggat om Stabat Mater vid flera tillfällen, bland annat inför och efter vårt uruppförande, och jag erkänner villigt att jag inte tröttnar på det, varken att framföra det eller att lyssna till det. Och nu, när vi finns på Spotify, så betyder ju det att jag kan ”ha oss med i telefonen” varhelst jag går. Innan har jag satt på vårt Stabat Mater på YouTube, men är jag på språng är det mindre smidigt, inte minst för det kräver uppkoppling.

Berättade för käraste kusin M idag om detta, att ”jag” nu finns på Spotify, och hon uppmärksammade mig på hur hela jag glittrar när jag i ord (utan ton) försöker förmedla hur detta verk påverkat och påverkar mig – jag fullkomligt älskar det!

Vi ska sjunga femte satsen på den kommande minnesgudstjänsten i Husie Kyrka, och när vi sjöng igenom satsen på senaste körövningen så bara satt den där. Vi kan nu detta verk så pass väl; det sitter inbäddat i ryggmärgen, inpräntat i mitt hjärta.

Och det är än mer speciellt för mig då Jens skrev stycket åt Södra Sallerups kyrkokör, och även skrev det med oss. Han kom med en bibba uppkopierade noter en av de första körövningarna på vintern 2016, och när vi började ta oss genom takt efter takt så hummade han emellanåt, rynkade pannan, spelade variationer på pianot innan han fattade pennan och plitade ner något i noterna allt medan vi satt där medan han ”bestämde om sig”. Nästa körövning kom han så med en ny bibba uppkopierade uppdaterade noter, och så höll det på ända tills vi fick det faktiskt häftet i vår hand, med alla sju satserna, färdiga.

Och nu. Nu ligger det på Spotify, och jag hoppas innerligt att riktigt många körsångare och kördirigenter får upp ögonen för Jens Stabat Mater så verket sprids för världen (det har redan delvis framförts av en kyrkokör i England, det vet vi!). Önskar så att fler tar chansen att framföra verket, så fler får en chans att lyssna till det!

Ola Berg inspirerar till en målbild att sträva efter 

Sedan i höstas går jag och lär mig spela gitarr, varannan måndag efter körövningen, tillsammans med två andra hugade gitarrhungriga själar. Och vår lärare så klart. När han låter händerna rinna över gitarrens strängar, ljuder den vackert. När jag gör detsamma skramlar det mest.

Jag har velat lära mig spela gitarr ett bra tag, men aldrig riktigt kommit mig för. Plinkeplonkat lite ackord, hjälpt av en gitarr-app på fånen, och fick ju en crash course på Dooify vilket definitivt kastade mer bränsle på brasan, men inte tillräckligt för att ge mig själv kicken i häcken att ta tag i det. Själv.

Så när min lärare kastade ut en förfrågan efter hugade spekulanter så hoppade jag, glatt, på! Sedan dess så spelar jag, åtminstone fyrtio minuter varannan måndagkväll, och plinkeplonkar emellanåt lite hemma också. Men det är där min stora potential ligger gömd – i att ta mig tid, om så bara fem minuter, varje dag. Nöta ackorden, just nu har vi avancerat till barréackord, startat med F och nu också lagt till Bm (för att kunna spela Rod Stewarts Sailing). Och varje varannanveckasmåndag när jag med tafatta händer greppar gitarrhalsen och börjar ta ackord efter ackord, så vet jag att jag behöver ge gitarren mer uppmärksamhet. Jag behöver öva mer. Öva öva öva!

Och vaddå behöver? Vill? Vill jag inte? Bevisligen inte. Än. Men det pockar på, mer och mer, just viljan. Att kunna greppa gitarren och börja plinkeplonka och ackompanjera mig själv, sjungandes någon gammal slagdänga. Påminns om Ola Bergs analoga Spotify och drömmer om dagen då jag kan lägga ens en låt till min analoga dito. Ola har en ”kortlek”, med namn på låttitel och artist, för alla de låtar han lärt sig. Varje år lägger han till några låtar till sin lista, och kan då när som, givet att han har gitarr och analoga Spotify-kortleken med sig, dra av ett par låtar, gärna tillsammans med andra. Himla mysigt upptäckte jag själv när vi satt på en orange picknickfilt i Almedalen 2016 och jag fick välja ett par favoritlåtar att sjunga tillsammans.

Där en målbild som lockar mig, och även om jag ännu inte har en enda låt på ”min lista” så har jag embryon. Imagine. Sailing. Everybody hurts. Still haven’t found what I’m looking for. Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt. Och ett par andra låtar också. Dags att lära mig några av dem fullt ut! 

Nyttan i att sätta mig i ”skolbänken” och vara total nybörjare går mig inte heller förbi. Det är oerhört lärorikt att testa på Nybörjarens anfallsvinkel emellanåt. När det där som ser så enkelt ut när någon annan gör det, kan  vara så ofantligt svårt att åstadkomma själv. Jag menar, försök du få fingertopparna att böja sig över strängarna i Bm, så att det faktiskt låter som det ska. Inte är det enkelt inte! Men med lite envishet och tid *öva öva öva* så vet jag ju att det går lättare och lättare, och till slut så sitter det där. Så är det ju med det mesta! När vår körledare plockar fram ett nytt stycke för mig och resten av kören att sjunga händer ju detsamma. Rösten och rytmen och klangen och dynamiken och artikulationen och andningen… allt ska de synka, och det gör de aldrig på första försöket. Men med lite övning så kommer det, och ett tu tre kan ett stycke som initialt inte alls lockade, helt plötsligt visa upp sig i all sin skönhet. Och det bär med sig en alldeles speciell känsla av tillfredsställelse, måste jag säga. Och större blir den, ju mer bängligt det var inledningsvis, allt som oftast. De där styckena som jag inte alls kunde förstå, de ger den mesta tillfredsställelsen när de väl sitter. Lite motstånd ger stärkta muskler – på alla plan, så även i lärandet!