Tankar skapar känslor, del två

Tanken skapar känslan. Och känslan agerar barometer.

Det vill säga, tanken kommer först och känslan kommer som ett brev på posten därefter. Fast jag kan inte styra eller bestämma vilken tanke som ska komma. Men, och detta är ett stort men, jag kan välja att föda den eller ej, att ge den energi och fokus eller inte. Genom att göra detta – att gång på gång på gång förhålla mig medvetet till de tankar som kommer, välja vilka jag engagerar mig i eller ej – påverkar jag på sikt mitt tankesätt och därigenom min inställning till livet.

Genom medvetenheten om att tankar skapar känslor, vanan att få syn på mina känslor (för det är de som är den uppenbara signalen, det direkta resultatet av vad jag tänker, för tanken kan vara dold djupt, djupt inom mig), och att i den stunden fråga mig Hur gagnar detta? så kommer jag påverka mitt tankesätt. Min livsinställning, min attityd till livet, till mig själv, till det som händer runt omkring mig, skapas så här. Medvetet eller omedvetet.

Omedvetet blir det när jag tror att mina känslor kommer av omständigheterna runt mig, snarast än mina tankar kring omständigheterna. Då ifrågasätter jag troligen inte heller det jag känner utifrån förståelsen att jag kan välja att engagera mig i en känsla, eller ej. Därmed skapar jag inte heller aktivt min inställning till livet, utan den blir snarast ett direkt resultat av vad jag känner i stunden.

Ta mig till exempel. Jag har i stort gjort slut med känslorna oro och skam, eftersom att jag inte ser att de gagnar mig (eller andra). Betyder det att jag aldrig känner oro eller skam? Nej. Tankar som genererar känslor av oro och skam dyker upp nu och då. Dock är jag extra uppmärksam på dessa känslor eftersom jag har fattat ett övergripande beslut (lagt det i Beslutslådan, som Caspian skulle uttryckt det) att ’dessa känslor inte gagnar mig’. Det gör det enklare för mig att bedöma om de gagnar i stunden eller ej, för trots att jag har fattat ett övergripande beslut, så kan det kanske uppstå en situation där jag faktiskt gagnas av dem. Men oftast är svaret Nej, de gagnar inte.

Så vad gör jag då? Jo, där får jag tack vare acceptans och medvetenhet lättare att låta mig känna det jag känner, utan att vare sig drunkna i känslan, eller hålla mig fast i känslan. Jag ser den, accepterar den, och låter den sedan vara. Föder den inte, fokuserar inte på den, låter den vara eftersom jag vet, verkligen vet, att ingen känsla varar för evigt. Känslor kommer och går, eftersom tankar kommer och går. Låter jag känslan vara ifred, utan att lägga allt mitt krut på den, så kommer den, förr eller senare, att tona ut, och släppa fram en annan känsla som direkt följd av en ny tanke.

Tankar skapar känslor

Känt/Hänt/Tänkt/Lärt är en av avslutningsmetoderna i Metodboken (sidan 97) som jag lagt på minnet inför 60 timmars tankespjärn. När vi frukosterat klart denna dag tre av tre var det dags. En kvarts reflektion under tystnad, innan vi delade med oss av våra respektive insikter i relation till vad vi känt, vad som hänt, vad vi tänkt och vad vi lärt.

Eftersom temat för denna pilotomgång av 60 timmars tankespjärn landade i tankar skapar känslor så kopplade jag samman vad jag känt med vad jag tänkt, och insåg ganska omgående att jag rört mig över stora delar av känslospektrat:

Vilket hus jag fått fatt i, det här blir bra det!Lugn.

Jag gör för lite, detta kan väl ändå ingen vara villig att betala för?!
Otillräcklig.

Jag ser och hör insikter och lärdomar, och så fantastiskt det är att vi alla både ger och får tankespjärn av varandra!
Nöjd.

Jomen ok då, en liten slant kan det ju vara värt. Men mer? Hm…
I tvivel.

Amen va f-n, nu måste jag ju ’komma på något’. Leverera nu Helena!
Pressad.

Det här behöver fler. Att få lov att bara vara, i gemenskap med möjlighet att dra sig tillbaka stundom. Detta är bara den första 60 timmars tankespjärn av många, jag bara vet det!
Tvärsäker.

Alltså, så enormt fina personer mina tre testpiloter är. Härliga och underbara människor på alla sätt och vis!
Upplyft och glad.

Jag vågade. Jag gjorde! Caspian, David och Marcus hängde på och gav mig dem som gåva!
Tacksamhet.

Från självklarhet, till tvivel och tvekan, till enorm glädje och upprymdhet, till en känsla av otillräcklighet som övergår i svallande tacksamhet. En salig blandning av känslor, som har sitt upphov i tankar som kommer till mig. Som tur är så vet jag att jag inte behöver ta dem för sanning. Och ett av mina främsta verktyg för att ge mig själv den distans jag behöver för att inte falla i fällan att tro på allt jag tänker, är frågan: Hur gagnar detta?

Och som du förstår av listan på känslor jag upplevt under pilotomgången, så har jag ställt mig själv den frågan ett antal gånger. För inte minst under tiden så gagnar det varken mig eller mina deltagare om jag skulle fastna i en känsla av otillräcklighet, tvivel eller att vara pressad att leverera till varje pris.

Genom att ställa frågan till mig själv får jag den distans jag behöver för att släppa taget om den aktuella tanken/känslan. Jag behöver inte banka på mig själv för att jag tänkt en tanke som ger upphov till en känsla av tvivel. Jag behöver definitivt inte stanna kvar i känslor som inte gagnar mig, som ett sätt att straffa mig själv för att jag känner det jag känner, eller som en rutinmässig vana att försätta mig i ett martyrskap.

När jag får syn på mig med hjälp av denna frågeställning, så släpper min inre låsning och jag är fri att återvända till, och agera utifrån, det som sker i stunden.

Tankespjärn, mitt hjärtebarn!

Första kontakten
Den tredje februari 2013 stötte jag på ordet tankespjärn för första gången och omgående kände jag på mig att det skulle bli ett favoritord. Mycket riktigt. Så blev det! Jag har pratat, skrivit och levt tankespjärn sedan dess, och mitt liv är bättre som ett direkt resultat av detta.

Fast ärligt talat så har jag levt utifrån dess andemening sedan slutet av augusti 1999, då jag, på grund av omständigheter, tog tillfället i akt att göra två saker. För det första frågade jag mig Tycker du om den du är? För det andra vågade jag svara ärligt. Svaret löd Nej för hundan, jag är så kopiöst trött på mig själv! och på den vägen är det.

Sedan dess har jag utvecklats, expanderat, förändrats (eller kanske snarare blivit mer av den jag faktiskt är, under alla skal som jag själv liksom omgivning gladeligen uppmuntrat mig att dölja mig bakom) och har, som ett direkt resultat av denna upptäcktsfärd gått från att vara den mest negativa person jag någonsin träffat, till att vara en helt annan person. Öppnare, nyfiknare, gladare och defintivt mer energisk och sprudlande.

Vad betyder tankespjärn?
Det är ungefär som att gå till gymmet. Fast det är hjärnan som får ”lyfta tungt” istället för kroppens övriga muskler. Jag menar inte att lösa Sudoku, korsord eller en matte-kluring. Tankespjärn är något som vrider och vänder på världen som jag förstått den. Gör att jag granskar, ifrågasätter, befäster eller omvärderar mina tankar, värderingar och trossatser. Vidgar min förståelse för världen och mig själv, ökar min begreppssfär och gör att jag får syn på sådant som jag ännu inte förstår.

Kort sagt så spränger tankespjärn ramarna för mina inrutade tankebanor. Möjliggör för mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom de begränsningar jag vallat in min upplevelse av verkligheten med.

Mitt hjärtebarn föds
I ett samtal med min engelsktalande coach Dave, så berättade jag vad tankespjärn är, vad det innebär och har inneburit för mig. Jag sa att om du googlar tankespjärn så dyker jag upp (och en massa goda vänner till mig!). Sen frågade jag vad tankespjärn skulle kunna heta på engelska, bara för att få ett rappt svar tillbaka: Spelar ingen roll, använd tankespjärn!

Och där trillade poletten ner! Klart jag ska använda detta mitt favoritord, oavsett vilket språk jag talar på. Jag menar, inte ens på svenska är tankespjärn ett egentligt ord, utan en ordsammansättning (svenska språkets superkraft!).

Dave spann vidare och sa Men du, du ska ju hålla en tre-dagars tankespjärnsretreat! och på den vägen är det. Datum är satt, hotell bokat, invit formulerad och jag har börjat prata med folk om det. Utmaningen för mig ligger just i det, som du kanske förstått av blogginlägg om hjärtfladder och hjärnspöken, om att ringa och att slå på stora trumman

Så mycket enklare det är att dölja mig bakom en skärm, bakom det skrivna ordet, eller för den delen en Facebook live eller två. Men det är inte där jag vill vara i detta. Jag vill vara i det personliga mötet mellan två (eller tre för den delen) individer. Det är där och så jag väcker intresset för 60 timmars tankespjärn.

Och nu då?
Ja, du… Nu kavlar jag upp ärmarna och går till jobbet! Jag vill dela med mig av vad tankespjärn som livsfilosofi kan åstadkomma: Hur jag som varit en enormt svart/vit person kan lära om och bli en individ som ser nyanserna – och jag lovar, livet är så ofantligt mycket roligare och mer intressant att leva nu, med en härlig mix av jävlaranamma, dådkraft och ödmjukhet. För det är vad tankespjärn inneburit för mig, i stort.

Så jag kommer räcka ut en hand, både här och där. Ringer jag just dig, så vet du vad jag vill prata mer om. Och tycker du att det här låter intressant så tar jag mer än gärna emot en utsträckt hand från dig. Kanske du är intresserad för egen del? Kanske känner du någon du tror kunde vara intresserad, som du vill koppla mig med? All hjälp och allt stöd du kan och vill bidra med tas tacksamt emot!

Läs beskrivningen av 60 timmars tankespjärn och hör av dig (lägg en kommentar, skicka ett mail till helena.roth at respondi.se eller slå mig en signal på 0707660303) så besvarar jag gladeligen allsköns frågor och funderingar detta mitt hjärtebarn kan ha väckt i dig!

#YesAllWomen – feministerna skriver om berättelsen

Här ett kapitel i Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit som jag, liksom det föregående, också har svårigheter med. Inte för att det inte berör mig. Det gör det. Enormt mycket. Men för att jag inte riktigt har känslan av att stå på fast mark i frågan. Det är ett gungfly jag tar mig ut på, när jag ska försöka göra en reflektion kring kapitlet.

Solnit inleder kapitlet med en reflektion kring en massaker på studenter i Isla Vista i Kalifornien, i maj 2014: ”Det var en avgörande match i idéernas världsmästerskap. Lagen kämpade ursinnigt om bollen. Det stjärnspäckade feministlaget försökte gång på gång sparka in den mellan målstolparna som hade påskriften Generella samhällsproblem, medan motståndarlaget, som bestod av de konventionella medierna och konventionella gubbar, var fest beslutet om att få in den i den vanliga målburen, som hette Isolerad händelse.”

Isolerad händelse?

Ja. Alltså.
Är något någonsin en isolerad händelse egentligen?
Hänger inte allt ihop? Vad vi gör, vad vi ser, vad vi uppmärksammar?
Allt vi upplever påverkar oss, i en eller annan riktning.
Så – finns det egentligen isolerade händelser?

(Och nej! Jag säger inte att ”omständigheter ursäktar”. Inte under några omständigheter, tror jag. Däremot kan omständigheterna ge en förklaring.)

”[…] när schizofrena personer i Indien hör röster är det mer sannolikt att rösterna säger åt dem att städa, medan det är mer sannolikt att amerikaner får höra att de ska bruka våld. Kulturen har betydelse.

Stämmer det?
Inte en susning. Räknar med att Solnit gjort sin research – fast det är ju min lathet som talar. Googlar genast och finner artikeln The violence in our heads. Och oavsett – det är klart kulturen påverkar. Ingen man är en ö, säger talesättet, och det stämmer så klart. Vi formas av våra upplevelser, våra erfarenheter, vår omgivning, det vi uppmuntras och lärs till. Och reklambranschen skulle vara helt död, ja, aldrig ens ha uppstått, om det inte var så att vi människor i allt är ganska lättpåverkade!

Så hur ser kulturen ut? Och hur bidrar jag till den? Vad är mitt tillskott – vad gör jag för att vara med och forma och omforma den? Vad är det för saker jag kastar ner i grytan, och vad leder det till?

Solnit citerar en twittrande Jenny Chiu: ”Visst. #NotAllMen är kvinnohatare och våldtäktsmän. Det handlar inte om det. Det handlar om att #YesAllwomen lever i rädsla för dem som är det.”

Och kanske är det i dessa meningar som min ovilja att skriva om detta kapitlet når sin kulmen. För jag vill inte leva i rädsla för nånting. Jag känner inte att jag gör det heller. Samtidigt som jag definitivt inte kan slå påståendet ifrån mig, för ja, det händer, om inte dagligen, så kanske varje vecka, att tanken slår mig. Att jag, när jag cyklar hem från Lindy Hop-kursen sent om kvällarna, är lite extra vaksam och om jag hör en cykel komma upp bakom mig, tittar mig om, och är på min vakt tills bakomliggande cyklist (givet att jag fått syn på en en man), har cyklat förbi mig. Likadant som att jag, när jag går en promenad på Bulltofta en mörk höstkväll, får lite hjärtklappning om jag går genom ett område som är dåligt upplyst med mycket buskage.

Jag vill inte.
Men jag känner den.
Rädslan.
Otryggheten.

Och fasiken. Jag hatar inte mycket… men den hatar jag nog. Jag hatar att jag överröses av tankar som skapar känslor av otrygghet och rädsla, av ett behov att skydda mig själv, att vara extra vaksam, stoppa handen i fickan och krama nyckelknippan så att nycklarna sticker ut mellan mina knutna fingrar, så att jag, om jag hamnar i nöd, åtminstone kan verka tillräckligt hotfull så den-skrämmande-mannen-i-min-fantasi ska slinka iväg i skydd av mörkret… bara för att leta efter ett annat offer?

Ja.
Så där går tankarna.
Och det skaver. Rejält.

Jag vill inte tänka den typ av tankar som resulterar i känslor som dessa.
Jag vill verkligen inte det. Men hur kommer jag från dem? Vad skulle krävas, av mig, såväl som av den kultur, den kontext, det samhälle jag lever i, för att jag skulle kunna undvika att erkänna att jag är en av #YesAllWomen?


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min åttonde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Ännu Ett Samtal: Tempo

Tempo. Skrev han, Caspian, när han frågade om jag kunde tänka mig att vara första återkommande gästen i Ett Samtal, podden har startade för ett år sedan (med mig som premiärgäst för den delen!), på tema Tempo.

Jomenvisst, absolut, sa jag. Så klart. Så där som jag gör.

Det resulterade i podavsnittet Helena Roth igen! som jag lyssnat till med stor behållning. Lite roligt. Både att jag hör sånt jag inte hörde under samtalet. Och att jag har vant mig vid att höra min röst, något som tagit sin modiga tid. Men nu bekommer det mig inte alls att lyssna till mig själv. Tidigare i livet så tyckte jag att jag lät så annorlunda, så bitsk, så snipig på något vis. Och det kanske du tycker att jag gör än idag, men jag gör inte det. Och det räcker långt det.

Tempo pratade vi om – och en massa annat. Om måsten kontra att vilja, intentioner och smarta mål, om förmågan att stänga av/på, om att tro på sina tankar eller inte, om både min och Caspians höga produktivitetskoefficient (hittade jag på under vårt samtal. Undrar om det är ett begrepp ”på riktigt”? Googlar. Får 59 träffar, men de flesta handlar om belysning eller maskiner… så nej, det finns inte ”på riktigt” i den betydelse jag avser. Förrän nu!), beslutslådan, sånt vi mår bra avThe Black Swan och mycket annat. Tycker om att samtala med Caspian.

En av sakerna jag tycker allra bäst om är tempoväxlingarna i samtalet. Hur tystnaden, mellanrummet, får ta plats. Hur varken jag eller Caspian räds dem, för det är gott om mellanrum i vårt samtal. Och när jag lyssnar så känns det verkligen som ett samtal, ett riktigt samtal. Gott betyg för en pod vars namn är Ett Samtal.

Du lyssnar enklast till samtalet så leta upp avsnittet i endera av dessa tre podspelare:
Soundcloud: https://soundcloud.com/ettsamtal
Acast: https://www.acast.com/ettsamtal
iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-samtal/id1344488109

Och det är klart att jag blir jätteglad om du vill ge lite återkoppling och/eller tipsa andra om att lyssna till avsnittet!

Gilles Deleuze – en introduktion (bok 24 av 26)

”Vi skapar begrepp i syfte att förvandla livet.”

Alltså. Det är bara att inse. Jag ska sluta köpa/läsa böcker som handlar om filosofi. Testat Lévinas tidigare i år och nu Gilles Deleuze – en introduktion, av Claire Colebrook. Baksidestexten hävdar att ”den här boken är en imponerande lättillgänglig genomgång av centrala idéer i Gilles Deleuzes tankevärld. […] Vi tror att en lättläst introduktion till Gilles Deleuzes filosofi är precis vad Sveriges tankeklimat behöver.

”Tanken, insisterar Deleuze, är någonting som händer oss, den grundar sig inte på något beslut. Att tänka är inte att katalogisera olika externa objekt; tänkandet bemäktigar sig oss.”

Hmmm. Lättillgängligt. Lättläst.
Tja, alltså, allt är ju relativt. I relation till Deleuzes egenhändigt skrivna böcker kanske den här introduktionsboken är grymt lättläst. Men att påstå att det är lättillgängligt och lättläst, det kan jag inte för mitt liv skriva under på. Och då läser jag mycket. Men bevisligen inte tillräckligt komplexa saker, eftersom jag, i hög utsträckning, har svårt att ta till mig den här boken. Så ”det här sättet att i komplicerade termer metaanalysera vad en filosof anser, ofta i relation till vad andra filosofer anser… blir mest svårt. Svårläst och svårförståeligt.” som jag skrev om Lévinas-boken stämmer tyvärr även för Deleuze.

”Alltså bär varje definition, varje territorium eller kropp på möjligheter att öppnas upp för en flyktlinje som skulle kunna förvandla den till någonting annat.”Jag läser och påminns om Eddy Nehls (som jag lärt känna under mina skoltwittrande dagar) när jag läser boken, eftersom begreppet flyktlinjer återkommer upprepade gånger. Flyktlinjer är ett oerhört vackert ord och tillika namnet på Eddys blogg.

”Någonting i världen tvingar en att tänka. Detta något är föremål för ett grundläggande möte, och inte för ett igenkännande.” (Deleuze 2004a, s 30)

När jag bläddrar igenom boken för att hitta utvalda stycken till detta blogginlägg, noterar jag min fäbless för tankar om tankar. Många av de ställen jag markerat i boken handlar just om tankar, som citaten jag väljer ut bekräftar.

”Istället för en kunskap som motsätter sig livet, ett tänkande som affirmerar livet. Livet skulle då bli tänkandets aktiva kraft, men tänkandet livets affirmativa mark. Både livet och tänkandet skulle uppgå i samma mening, haka i varandra och spränga gränserna: gå i takt i den gemensamma ansträngningen för en fantastisk skapelse. Att tänka skulle här innebära: att upptäcka och uppfinna nya möjligheter för livet.” (Deleuze 2003, s. 163)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Upplyst meditation (bok 17 av 26)

I veckan läste jag en bok som vände upp och ned på vad jag trott om droger och bruk av droger. Den boken vände upp och ned på vad jag trodde jag visste. Det gjorde inte boken Upplyst meditation av Sam Harris som är veckans söndags-bok. Kanske för att Sam på många vis snarast bekräftar sådant jag redan vet är sant för mig? Som detta: ”Vår konventionella känsla av själv är en illusion; positiva känslor som medkänsla och tålamod är färdigheter som kan läras in och vårt sätt att tänka påverkar direkt vår upplevelse av världen.” Han fortsätter gång efter annan att hamra in detta budskap, och jag kan till fullo stå bakom det, eftersom mitt (inre, och därmed mitt ”yttre”) liv förändrats enormt mycket efter att polletten om tankar och dess betydelse (eller icke-betydelse) trillade ner i mig: ”Först och främst måste vi lära oss att känna igen tankar som tankar – tillfälliga företeelser i medvetandet – och inte längre låta oss distraheras av dem […].”

Han gör också en tydlig distinktion mellan religion och andlighet och bidrar till att, för mig, tydliggöra vad andlighet är och hur det skiljer sig från religion. ”Vi måste skilja på andlighet och religion – eftersom människor i alla trossamfund, och utanför dessa, har haft samma sorts andliga upplevelser.” 

Jag lyssnar mycket till Per Johansson och hans olika podd-serier tillsammans med Eric Schüldt (du hittar länkar till de tre serierna här: Sök och du skall finna). Per och Sam har en stor nyfikenheten inför världen gemensamt, däribland andlighet, men deras uttryck, framför allt i relation till religion, skiljer sig åt ganska rejält. Sam är dömande. Emellanåt hänfaller han till sarkasm. Kanske är det en av anledningarna att jag lyckas förhålla mig själv öppnare och mer nyfiken när jag lyssnar till Per än Sam (som också har en podcast som gett mig tankespjärn genom åren), eftersom Per, som för all del är oerhört tydlig med att han inte själv ser sig som religiös och/eller kristen, samtidigt känns ödmjuk och icke-dömande. Och det är ett tilltal som gör mig gott. Kanske är detta en av anledningarna till att jag inte faller för Upplyst meditation?

Med det sagt, så finns det så klart massor med stycken i boken som jag stryker under, gör utropstecken vid, ringar in med ett frågetecken och kopplar till personliga erfarenheter och trossatser. En av dem handlar om det som min kollega Pernilla Tillander brukar formulera så här: Hur roligt är du villig att ha? Sam Harris variant av det lyder som följer:
”Vi gör egentligen inte mycket annat än vacklar mellan begär och avståndstagande. Därför infinner sig frågan: Finns det mer i livet än så? Kan det vara möjligt att må mycket bättre (i ordets alla bemärkelser) än vi vanligtvis brukar? Går det att finna varaktig tillfredsställelse trots att förändring är oundviklig?
Det andliga livet börjar med en misstanke om att svaret mycket väl skulle kunna vara ‘ja’.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.