#YesAllWomen – feministerna skriver om berättelsen

Här ett kapitel i Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit som jag, liksom det föregående, också har svårigheter med. Inte för att det inte berör mig. Det gör det. Enormt mycket. Men för att jag inte riktigt har känslan av att stå på fast mark i frågan. Det är ett gungfly jag tar mig ut på, när jag ska försöka göra en reflektion kring kapitlet.

Solnit inleder kapitlet med en reflektion kring en massaker på studenter i Isla Vista i Kalifornien, i maj 2014: ”Det var en avgörande match i idéernas världsmästerskap. Lagen kämpade ursinnigt om bollen. Det stjärnspäckade feministlaget försökte gång på gång sparka in den mellan målstolparna som hade påskriften Generella samhällsproblem, medan motståndarlaget, som bestod av de konventionella medierna och konventionella gubbar, var fest beslutet om att få in den i den vanliga målburen, som hette Isolerad händelse.”

Isolerad händelse?

Ja. Alltså.
Är något någonsin en isolerad händelse egentligen?
Hänger inte allt ihop? Vad vi gör, vad vi ser, vad vi uppmärksammar?
Allt vi upplever påverkar oss, i en eller annan riktning.
Så – finns det egentligen isolerade händelser?

(Och nej! Jag säger inte att ”omständigheter ursäktar”. Inte under några omständigheter, tror jag. Däremot kan omständigheterna ge en förklaring.)

”[…] när schizofrena personer i Indien hör röster är det mer sannolikt att rösterna säger åt dem att städa, medan det är mer sannolikt att amerikaner får höra att de ska bruka våld. Kulturen har betydelse.

Stämmer det?
Inte en susning. Räknar med att Solnit gjort sin research – fast det är ju min lathet som talar. Googlar genast och finner artikeln The violence in our heads. Och oavsett – det är klart kulturen påverkar. Ingen man är en ö, säger talesättet, och det stämmer så klart. Vi formas av våra upplevelser, våra erfarenheter, vår omgivning, det vi uppmuntras och lärs till. Och reklambranschen skulle vara helt död, ja, aldrig ens ha uppstått, om det inte var så att vi människor i allt är ganska lättpåverkade!

Så hur ser kulturen ut? Och hur bidrar jag till den? Vad är mitt tillskott – vad gör jag för att vara med och forma och omforma den? Vad är det för saker jag kastar ner i grytan, och vad leder det till?

Solnit citerar en twittrande Jenny Chiu: ”Visst. #NotAllMen är kvinnohatare och våldtäktsmän. Det handlar inte om det. Det handlar om att #YesAllwomen lever i rädsla för dem som är det.”

Och kanske är det i dessa meningar som min ovilja att skriva om detta kapitlet når sin kulmen. För jag vill inte leva i rädsla för nånting. Jag känner inte att jag gör det heller. Samtidigt som jag definitivt inte kan slå påståendet ifrån mig, för ja, det händer, om inte dagligen, så kanske varje vecka, att tanken slår mig. Att jag, när jag cyklar hem från Lindy Hop-kursen sent om kvällarna, är lite extra vaksam och om jag hör en cykel komma upp bakom mig, tittar mig om, och är på min vakt tills bakomliggande cyklist (givet att jag fått syn på en en man), har cyklat förbi mig. Likadant som att jag, när jag går en promenad på Bulltofta en mörk höstkväll, får lite hjärtklappning om jag går genom ett område som är dåligt upplyst med mycket buskage.

Jag vill inte.
Men jag känner den.
Rädslan.
Otryggheten.

Och fasiken. Jag hatar inte mycket… men den hatar jag nog. Jag hatar att jag överröses av tankar som skapar känslor av otrygghet och rädsla, av ett behov att skydda mig själv, att vara extra vaksam, stoppa handen i fickan och krama nyckelknippan så att nycklarna sticker ut mellan mina knutna fingrar, så att jag, om jag hamnar i nöd, åtminstone kan verka tillräckligt hotfull så den-skrämmande-mannen-i-min-fantasi ska slinka iväg i skydd av mörkret… bara för att leta efter ett annat offer?

Ja.
Så där går tankarna.
Och det skaver. Rejält.

Jag vill inte tänka den typ av tankar som resulterar i känslor som dessa.
Jag vill verkligen inte det. Men hur kommer jag från dem? Vad skulle krävas, av mig, såväl som av den kultur, den kontext, det samhälle jag lever i, för att jag skulle kunna undvika att erkänna att jag är en av #YesAllWomen?


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min åttonde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Ännu Ett Samtal: Tempo

Tempo. Skrev han, Caspian, när han frågade om jag kunde tänka mig att vara första återkommande gästen i Ett Samtal, podden har startade för ett år sedan (med mig som premiärgäst för den delen!), på tema Tempo.

Jomenvisst, absolut, sa jag. Så klart. Så där som jag gör.

Det resulterade i podavsnittet Helena Roth igen! som jag lyssnat till med stor behållning. Lite roligt. Både att jag hör sånt jag inte hörde under samtalet. Och att jag har vant mig vid att höra min röst, något som tagit sin modiga tid. Men nu bekommer det mig inte alls att lyssna till mig själv. Tidigare i livet så tyckte jag att jag lät så annorlunda, så bitsk, så snipig på något vis. Och det kanske du tycker att jag gör än idag, men jag gör inte det. Och det räcker långt det.

Tempo pratade vi om – och en massa annat. Om måsten kontra att vilja, intentioner och smarta mål, om förmågan att stänga av/på, om att tro på sina tankar eller inte, om både min och Caspians höga produktivitetskoefficient (hittade jag på under vårt samtal. Undrar om det är ett begrepp ”på riktigt”? Googlar. Får 59 träffar, men de flesta handlar om belysning eller maskiner… så nej, det finns inte ”på riktigt” i den betydelse jag avser. Förrän nu!), beslutslådan, sånt vi mår bra avThe Black Swan och mycket annat. Tycker om att samtala med Caspian.

En av sakerna jag tycker allra bäst om är tempoväxlingarna i samtalet. Hur tystnaden, mellanrummet, får ta plats. Hur varken jag eller Caspian räds dem, för det är gott om mellanrum i vårt samtal. Och när jag lyssnar så känns det verkligen som ett samtal, ett riktigt samtal. Gott betyg för en pod vars namn är Ett Samtal.

Du lyssnar enklast till samtalet så leta upp avsnittet i endera av dessa tre podspelare:
Soundcloud: https://soundcloud.com/ettsamtal
Acast: https://www.acast.com/ettsamtal
iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-samtal/id1344488109

Och det är klart att jag blir jätteglad om du vill ge lite återkoppling och/eller tipsa andra om att lyssna till avsnittet!

Gilles Deleuze – en introduktion (bok 24 av 26)

”Vi skapar begrepp i syfte att förvandla livet.”

Alltså. Det är bara att inse. Jag ska sluta köpa/läsa böcker som handlar om filosofi. Testat Lévinas tidigare i år och nu Gilles Deleuze – en introduktion, av Claire Colebrook. Baksidestexten hävdar att ”den här boken är en imponerande lättillgänglig genomgång av centrala idéer i Gilles Deleuzes tankevärld. […] Vi tror att en lättläst introduktion till Gilles Deleuzes filosofi är precis vad Sveriges tankeklimat behöver.

”Tanken, insisterar Deleuze, är någonting som händer oss, den grundar sig inte på något beslut. Att tänka är inte att katalogisera olika externa objekt; tänkandet bemäktigar sig oss.”

Hmmm. Lättillgängligt. Lättläst.
Tja, alltså, allt är ju relativt. I relation till Deleuzes egenhändigt skrivna böcker kanske den här introduktionsboken är grymt lättläst. Men att påstå att det är lättillgängligt och lättläst, det kan jag inte för mitt liv skriva under på. Och då läser jag mycket. Men bevisligen inte tillräckligt komplexa saker, eftersom jag, i hög utsträckning, har svårt att ta till mig den här boken. Så ”det här sättet att i komplicerade termer metaanalysera vad en filosof anser, ofta i relation till vad andra filosofer anser… blir mest svårt. Svårläst och svårförståeligt.” som jag skrev om Lévinas-boken stämmer tyvärr även för Deleuze.

”Alltså bär varje definition, varje territorium eller kropp på möjligheter att öppnas upp för en flyktlinje som skulle kunna förvandla den till någonting annat.”Jag läser och påminns om Eddy Nehls (som jag lärt känna under mina skoltwittrande dagar) när jag läser boken, eftersom begreppet flyktlinjer återkommer upprepade gånger. Flyktlinjer är ett oerhört vackert ord och tillika namnet på Eddys blogg.

”Någonting i världen tvingar en att tänka. Detta något är föremål för ett grundläggande möte, och inte för ett igenkännande.” (Deleuze 2004a, s 30)

När jag bläddrar igenom boken för att hitta utvalda stycken till detta blogginlägg, noterar jag min fäbless för tankar om tankar. Många av de ställen jag markerat i boken handlar just om tankar, som citaten jag väljer ut bekräftar.

”Istället för en kunskap som motsätter sig livet, ett tänkande som affirmerar livet. Livet skulle då bli tänkandets aktiva kraft, men tänkandet livets affirmativa mark. Både livet och tänkandet skulle uppgå i samma mening, haka i varandra och spränga gränserna: gå i takt i den gemensamma ansträngningen för en fantastisk skapelse. Att tänka skulle här innebära: att upptäcka och uppfinna nya möjligheter för livet.” (Deleuze 2003, s. 163)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Upplyst meditation (bok 17 av 26)

I veckan läste jag en bok som vände upp och ned på vad jag trott om droger och bruk av droger. Den boken vände upp och ned på vad jag trodde jag visste. Det gjorde inte boken Upplyst meditation av Sam Harris som är veckans söndags-bok. Kanske för att Sam på många vis snarast bekräftar sådant jag redan vet är sant för mig? Som detta: ”Vår konventionella känsla av själv är en illusion; positiva känslor som medkänsla och tålamod är färdigheter som kan läras in och vårt sätt att tänka påverkar direkt vår upplevelse av världen.” Han fortsätter gång efter annan att hamra in detta budskap, och jag kan till fullo stå bakom det, eftersom mitt (inre, och därmed mitt ”yttre”) liv förändrats enormt mycket efter att polletten om tankar och dess betydelse (eller icke-betydelse) trillade ner i mig: ”Först och främst måste vi lära oss att känna igen tankar som tankar – tillfälliga företeelser i medvetandet – och inte längre låta oss distraheras av dem […].”

Han gör också en tydlig distinktion mellan religion och andlighet och bidrar till att, för mig, tydliggöra vad andlighet är och hur det skiljer sig från religion. ”Vi måste skilja på andlighet och religion – eftersom människor i alla trossamfund, och utanför dessa, har haft samma sorts andliga upplevelser.” 

Jag lyssnar mycket till Per Johansson och hans olika podd-serier tillsammans med Eric Schüldt (du hittar länkar till de tre serierna här: Sök och du skall finna). Per och Sam har en stor nyfikenheten inför världen gemensamt, däribland andlighet, men deras uttryck, framför allt i relation till religion, skiljer sig åt ganska rejält. Sam är dömande. Emellanåt hänfaller han till sarkasm. Kanske är det en av anledningarna att jag lyckas förhålla mig själv öppnare och mer nyfiken när jag lyssnar till Per än Sam (som också har en podcast som gett mig tankespjärn genom åren), eftersom Per, som för all del är oerhört tydlig med att han inte själv ser sig som religiös och/eller kristen, samtidigt känns ödmjuk och icke-dömande. Och det är ett tilltal som gör mig gott. Kanske är detta en av anledningarna till att jag inte faller för Upplyst meditation?

Med det sagt, så finns det så klart massor med stycken i boken som jag stryker under, gör utropstecken vid, ringar in med ett frågetecken och kopplar till personliga erfarenheter och trossatser. En av dem handlar om det som min kollega Pernilla Tillander brukar formulera så här: Hur roligt är du villig att ha? Sam Harris variant av det lyder som följer:
”Vi gör egentligen inte mycket annat än vacklar mellan begär och avståndstagande. Därför infinner sig frågan: Finns det mer i livet än så? Kan det vara möjligt att må mycket bättre (i ordets alla bemärkelser) än vi vanligtvis brukar? Går det att finna varaktig tillfredsställelse trots att förändring är oundviklig?
Det andliga livet börjar med en misstanke om att svaret mycket väl skulle kunna vara ‘ja’.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Skild. Igen.

Nu sitter jag här – skild för andra gången.
Så här tänkte jag inte att det skulle bli. Men det blev så.

Sorgligt?
Jamen jo, visst är det det. Jag ville inte detta. Förrän jag faktiskt ville det. För så är det ju – ett tu tre skiftar perspektiven, en insikt dyker upp som sätter allt i ett annat ljus. Visst kan jag se det sorgliga i att livet inte blir som tänkt, samtidigt som jag inte är ledsen. Jag ångrar inget. Faktum är att jag mest känner enorm tacksamhet över att vi båda, jag och exmaken, i stort har – och har haft – förmågan att hålla såväl huvudet kallt som hjärtat varmt och välvilligt under processen från separation till fullbordad skilsmässa, med överenskommelser kring bodelning- och underhållsavtal och allt annat som kommer med på köpet, när två själar ska trassla sig ur varandras liv, på ett eller annat sätt.

Skillnaden i mitt liv är inte så stor heller ärligt talat. Jag bor kvar; älskar Hasselbacken och gläds åt att vi hittat en lösning som gör det möjligt för mig att bo kvar. Barnen bestämmer själva hur de vill ha det, var de vill bo och när (i görligaste mån). Ja, barn och barn, lillebror kan räknas som sådant, men 18-åringen tar ju alldeles strax studenten, så tiden kvar i boet för hen är begränsad av fullt naturliga skäl.

Funderar lite över vad det är som gör att det känns så lugnt inom mig. Kanske för att det har fått ta tid? Eller snarare: att jag har låtit mig själv få ta den tid jag behövt. Ta tid att känna efter, tid att gråta, sörja, landa.

Kanske för att jag låtit tankar och tillhörande känslor komma och gå? Inte grävt ner mig i varken den ena eller andra känslan, utan låtit dem komma, skölja över mig, och passera. Ibland snabbt, ibland riktigt långsamt – hela tiden trygg i min visshet att vad jag än känner i stunden så går det över. Det kommer en annan tanke, till slut. Ingen känsla är statisk. Någonsin.

Och som Pernilla brukar säga – sorgen och glädjen går hand i hand, är bästa kompisar. Sorgen när något tar slut handlar om glädje, kärlek och ömhet som flödat, om allt det som upplevts. Glädje över det som varit, som inte längre är. Tacksam för allt jag fått vara med om, över allt jag lärt mig, över allt denna relationen gett upphov till. Jag tar med mig de bästa av minnen, och ser med nyfikenhet framtiden an, samtidigt som jag har fokus på att leva och njuta av och i nuet.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (bok 4 av 26)

Under våren 2017 fick jag helt plötsligt ett sug att sticka ut och springa (lufsa…), varpå jag gjorde det. Anmälde mig till Kalkbrottsloppet och sprang (lufsade och gick, ärligt talat) det. Sen blev det inte mycket mer under hösten men första veckan på 2018 så kom lusten över mig igen och intentionen att sticka ut och springa (lufsar fortfarande, men går snabbare och snabbare åtminstone) en gång i veckan. Så det gör jag – hittills har jag hållit mig till intentionen. Så kanske det inte var så konstigt trots allt att jag lånade Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av vännen Anders Roos i höstas när jag satt på golvet och gick igenom lådvis med böcker hemma hos honom.

Nu är det ju l å n g från samma typ av löpning vi ägnar oss åt, jag och den gode herr Murakami, som sysslar med långdistanslöpning, och under dryga tjugo år sprungit minst ett maratonlopp varje år. Galet. Skulle aldrig falla mig in (i nuläget. Vem vet… Jag menar, skulle aldrig fallit mig in att anmäla mig till Kalkbrottsloppet för bara ett år sedan!).

Det har varit intressant läsning, inte minst att få komma ”på insidan” av en annan människas skäl och motivation till att vara ute och springa. Sen kom ett stycke en god bit in i boken som jag föll huvudstupa för. Haruki skriver om tankar och hur de dyker upp på himlen som moln, olika former, olika storlekar… äsch, jag låter texten få tala för sig själv:

Medan jag springer, springer jag bara. I princip löper jag i ett vakuum. Om man vänder på det, skulle man kanske kunna säga att jag springer för att uppnå ett. I ett sådant vakuum händer det förstås att en och annan tanke letar sig fram. För ett totalt vakuum är naturligtvis inte tänkbart i den mänskliga själen. Människans psyke är inte starkt nog att kunna härbärgera ett sådant och heller inte så oföränderligt till sin karaktär. Men de tankar som letar sig in i mitt medvetande medan jag springer är helt och hållet sådana som hör ihop med vakuumet. Inte innehållsmässigt, det är snarare tankar som existerar med vakuumet som axel. 
De liknar molnen på himlen – alla dessa moln med olika storlek och form. De dyker upp och försvinner, men himlen fortsätter att vara som förut. Mollen är inget annat än gäster på genomresa. De passerar förbi och försvinner, bara himlen blir kvar. Himlen är något som samtidigt både existerar och inte gör det. Det är något som har en fysisk form och samtidigt inte har det. Vi kan bara inse det faktum att detta diffusa kärl finns och acceptera det.Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Ensam vs självsam?

En vän delar sina känslor kring ensamhet, kring självsamhet, kring förvirringen dem emellan. De där gångerna då hen vill ha sällskap, men vem? De där gångerna hen kanske inte vill ha sällskap, fast borde man ändå inte vilja det?

Igenkänningen när jag tar in hens tankar är hög, oerhört hög.

Jag brottas själv med de där känslorna.

Har erfarit en helt annan grad av ensamhet senaste året jämfört med tidigare, en ensamhet som i mycket högre utsträckning varit en självvald självsamhet, snarast än en upplevd ensamhet. Utom ibland, då jag suktat efter tvåsamhet, samvaro, tillhörighet.

Slås av en sak till när jag får ta del av hens funderingar, då jag mången gång jämfört mig med hens sociala liv och tänkt tankar som ”Oh, hen har så många vänner, hittar på så mycket roliga saker, blir bjuden och bjuder in till middagar och upplevelser, själv är jag så ensam, så ensam, har ingen att vara med, ingen att fråga, för vem skulle vilja… om jag bara vore lika populär/trevlig/social som hen så skulle livet vara så mycket trevligare.

Och så trillar jag dit, rätt ner i fällan. Fällan där jag jämför min inre upplevelse med någon annans yttre verklighet. Denna fälla, måhända en av de absolut vanligaste fällor vi människor går i, som är så onödig. För. Det. Går. Inte.

Att jämföra min inre upplevelse med din yttre verklighet är som att jämföra äpplen med eldsprutande drakar. Det är liksom inte ens i närheten av att vara jämförbart; väsensskilt. Vilket ju bevisas gånger som denna, då jag får ta del av det som finns bakom fasaden, bakom middagar och helgutflykter, Köpenhamnsvisiter och utforskande upplevelser. Där bakom finns en själ, som har så mycket mer gemensamt med mitt eget inre – dessa eviga funderingar kring ensamhet och självsamhet, rädslan för att inte duga, för att inte vara en i gänget, för att inte ha någon att hitta på saker med – till trots för våra olika yttre omständigheter.

Och där, i den delade upplevelsen, så känner jag mig helt plötsligt mycket mindre ensam. Jag väljer min självsamhet, och i min ensamhet finns det människor jag kan sträcka ut min hand till, ställa en fråga, bjuda in och bli inbjuden, omfamnad, en i gänget. Jag är inte ensam, för jag är inte den enda som tänker och känner så här. Jag gör det, min vän gör det, och troligen gör du det också, som läser det här. Vetskapen att jag inte är den ende som upplever livet så här, gör det lättare att bära dessa känslor.

Vikten av att vi som individer delar med oss av det vi känner och upplever, våra rädslor och farhågor, när vi känner oss små och obetydliga, är stor. Då kan jag ta emot, i igenkännande empati, och sedan i min tur dela med mig av mina egna rädslor och farhågor. Därmed hjälper vi varandra till storhet, för vi växer som människor när vi delar, när vi tror den andre om gott, att hen kan ta emot och stå stark när jag känner mig liten och svag. Så samverkar vi, turas om, och gör varandra stora som människor.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vad och vem jag ser?

Men det börjar inte med delningen – det börjar i modet att se inåt, att erkänna känslan för mig själv, att våga se den i vitögat och yppa dess namn. Vågar du titta dig själv i spegeln och se, verkligen se, det som finns där?

Jag gör, sedan jag insåg att jag kan vara varsam med mig själv – att jag inte måste banka på mig, när jag i spegeln ser något som jag inte känner mig stolt över, känslor jag skäms för, småsinthet, avundssjuka, rädslor, skam. Oavsett vad jag ser i spegeln, har jag lärt mig att vara varsam med mig själv, något som gjort oerhört stor skillnad för mig och min livsupplevelse. Då blir inte spegeln ett hot, utan jag kan, med nyfikenhet, titta på mig själv, om och om igen. Från olika vinklar, vid olika tillfällen, upptäcker jag hela tiden nya nyanser. Och det är den mest fantastiska huppegupptäcksfärden jag någonsin upplevt.