Vågar jag fråga?

Träffade Andreas Lennartsson på tåget, och fick till ett par minuters samtal innan han hoppade av. Vi träffades när jag höll en 3-veckors kurs i ”Kartläggning och dokumentation av processer” på Newton yrkeshögskola i Malmö och han, som elev på den två-åriga yrkesutbildningen Kravanalytiker IT, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Andreas var på väg till sin praktik, där han sitter med kravanalys, och var sprudlande glad, taggad och nyfiken, och oerhört tacksam för att få vara ute ”i verkligheten” på ett företag och praktisera allt han lärt sig. Han sa: Jag sitter med översättning av krav, och vissa av dem är totalt oförståeliga. Men vågar jag fråga, eller kommer jag bara verka dum då?

Mitt svar kom raskt i form av ett rungande Klart du ska fråga!, och sen resonerade vi vidare kring detta, även för egen del inspirerad av just ställda krav, då jag häromdagen uppdaterade en kravspecifikation för en maskin, och insåg att vissa av de krav jag skrivit när det begav sig förra gången, är krav jag inte har en susning om vad de egentligen betyder… 

Så. Om jag inte frågar, lär jag mig inget.
Det är nummer ett. Ok, jag kanske ”verkar dum” men om det är epitetet jag får om jag frågar, så vill jag inte befinna mig i det sammanhanget ändå. Våga fråga om det är något som är oklart. Tydlighet är snällhet och så ock i omvänd bemärkelse, dvs om något i n t e är tillräckligt tydligt för mig, så ligger det på mig att vara tydlig med att det är otydligt.

Människan blir lätt hemmablind.
Det är nummer två. Det kanske är så att ingen längre vet vad ett specifikt krav innebär, eller vad det egentligen syftar till. Kanske är det en kvarlämning, ett arvegods som slunkit med genom ett antal klipp-och-klistra-versioner. I så-här-har-vi-alltid-gjort-situationer där sammanhanget sedan länge slutat vara logiskt är det just nya fräscha ögon som kan få syn på, och ifrågasätta gamla sanningar och invanda beteenden, som är den största gåvan. Och det är allmängiltigt, och gäller definitivt för mycket mer än kravanalys.

Så fråga av hjärtats lust, med nyfikenhet och ett öppet sinne!

Bästa föreläsaren!

Bästa föreläsaren!

Sa de, ett par av eleverna när de kom fram för att säga hej då, efter nio dagar tillsammans utspritt över de senaste tre veckorna. Kartläggning och dokumentation av processer heter kursen, som jag hållit för andra gången på Newton Yrkeshögskola i Malmö. Jag gav dem en high-five och tackade så mycket för återkopplingen, som verkligen värmer. En annan elev hängde lite med huvudet när jag svarade nekande på frågan om de kommer ha mig i fler kurser. Det värmer det med.

Jag är lyckligt lottad som älskar det jag gör och den variation mitt yrkesliv bjuder på.
Fast egentligen är det inte tur det handlar om. För jag har medvetet skapat mitt yrkesliv: startat eget, fransat ut i kanten, gått från långa heltidsuppdrag som projektledare/valideringsingenjör och dylikt, till att göra väldigt mycket olika saker i kortare sprinter och/eller utspritt i både tid och omfattning: Att hålla GMP-utbildning, skräddarsydd för företagets specifika behov. Skapa en helt ny kvalitetsmanual för en verksamhet. Coacha individer, allt från enstaka tillfällen till klienten jag har som går en CoachWalk med mig ungefär en gång i kvartalet och har så gjort i fem-sex år. Att vara lärare på yrkeshögskolor, nu i Kartläggning och dokumentation av processer, tidigare har jag kört Grundläggande introduktion till kvalitets- och miljöledningssystem. Att köra Ringar på vattnet, namnet på den personliga grupputvecklingsprocess jag håller tillsammans med Pernilla Tillander, min kollega som jag lär mig oerhört mycket av. Nulägesanalyser och andra former av genomlysningar av verksamheter. Bloggar och vloggar.

Det där, och mycket mer, utgör min arbetsvardag. Och jag älskar det! Älskar att få arbeta med så många olika saker, så många olika människor, tvingas använda så stora delar av min repertoar, att utmana mig själv, att expandera genom att medvetet utsätta mig själv för nya saker.

Saknar du den röda tråden?
Jag ser den. Jag lever den.
För mig är den tydlig. Förändring.
Det är den gemensamma nämnaren i allt jag gör. Önskan att bidra till förändring som gagnar – individ såväl som organisation.

Hej då 2018!

Hej då 2018, året då…

  • jag utvidgade tidigare års intention, från ett ord till en hel mening: ett medvetet digitalt och analogt liv, som jag därefter utvecklade med en massa aktiviteter och planer, som jag sedan följt upp månadsvis på bloggen.
  • jag rivstartade januari med att vara lärare på Newton yrkeshögskola. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer, och jag gav den för kravalaytiker IT. Spännande, utmanande och väldigt utvecklande! Kör favorit i repris, då jag ska ge kursen även i januari 2019.
  • skilsmässan gick igenom, och i samband med det köpte jag ut honom från huset, som jag nu äger till fullo (med bistånd från banken så klart).
  • jag besökte Paris för första gången, tillsammans med barnen, mor, moster, bror och brorsdöttrar. Härligt!
  • mitt stora barn (jamen ni vet…. det är hen ju, mitt barn. Och ändå… snart vuxen!) tog studenten.
  • jag börjat utforska både inre och yttre dimensioner av mig själv på sätt jag inte tidigare låtit mig. Födelsedagen min inföll under en gudinnehelg i Malmö, därefter drog jag tack vare Pernillas peppande till No Mind-festivalen på Ängsbacka. Mot slutet av sommaren målade jag först mandala hos Lisa Withlovelisa Rislöw bara för att direkt därefter djupdyka i en två-dagars Lekfull tantra-kurs hos Charlotte. Wow säger jag bara! Kanske inte helt förvånande har jag också laddat ner Tinder…
  • jag under en hel veckas tid hade mina fantastiska Campfire Sisters på besök i Sverige.
  • ESF-projektet Inkludera & Mötas som varit en stor del av mitt liv senaste två åren avslutades. Jag och Pernilla körde Ringar på vattnet 2.0 för skola inom ramen för projektet, och därefter vann vi en upphandling för att under 2019-2020 köra Ringar på vattnet för vård och omsorg – känns fantastiskt inspirerande!
  • jag varit låg i ett halvårs tid… vilket jag insåg först då jag inte längre var låg i månadsskiftet oktober/november. Inte så förvånande efter de senaste årens omvälvningar i liv och leverne, och ändå, ganska skönt att ”vara tillbaka”.
  • jag hoppade på #BusinessBoomUtmaning på Facebook i november månad, och har sedan dess kört en Facebook Live varje dag, något jag tror jag kommer fortsätta med! Roligt, utvecklande och lärorikt. Tidigare under hösten spelade jag in min första #TeachingOfTheDayCaspians anmodan, och båda dessa aktiviteterna har fått igång mig på många vis, såväl tankemässigt som kreativt.
  • jag äntligen började dansa swing igen, även kallat Lindy hop. Gick en nybörjarhelg i slutet av november, har gått på social dans på Moriskan ett flertal onsdagar sedan dess och är nu anmäld till B-kursen 10 onsdagar under våren. Oh, vad det är roligt!
  • det börjar ordna sig för mina Goda Barn. Har bara ett Gott Barn kvar, som God Man, men jag håller så klart kontakten med de övriga. Och det gläder mig att det går bra för dem allesammans.Håller tummar och tår för att det fortsätter så!
  • jag äntligen skaffade mig en ny coach – och oj vad jag är nyfiket pirrig inför vad detta kommer att leda till under 2019! Ett är säkert, och det är att jag vill coacha mer än vad jag gjort de senaste åren, något jag ser fram emot.
  • jag lät min Upholder-tendens få fritt spelrum (än friare än tidigare). Det har yttrat sig bland annat i…
    * digital sabbat 21 gånger under året, minst 24 timmar men stundtals 48 timmar
    * 5 genomförda ChattyMeals här hemma och ett ChattyMeals som jag besökt
    * 52 löprundor, vilket utslaget ger en per vecka, precis som jag föresatt mig
    * 110 dagar med gitarrspelande
    * att dagens Seven var den 1597e på raken (ja. 1597 dagar i rad har jag gjort morgongympa!). Under året har jag i samband med min sjua också gjort 2890 burpees (totalt sedan jag hoppade på Mauris burpees-utmaning den 28e maj 2016 har jag inte missat en enda dag, och totalt sedan dess har jag gjort 12442 burpees).
    * att jag också gjort 1597 Headspace-meditationer, men dock inte på raken som sjuan. Idag genomförde jag dag 108 på raken. Av någon anledning är sjuan enklare att komma ihåg än meditationen, så emellanåt glömmer jag bort den.
    * att jag bestämt mig för att nå hela vägen i min tyskakurs på DuoLingo – idag gjorde jag dag 157 på raken och jag har bara 11 ”kurs-pluppar” kvar att få upp till nivå 2, sen har jag nått nivå två på hela kursen. Det finns totalt fem nivåer, så jag har att göra ett par år till, tror jag bestämt!
  • Och så har vi läsandet som varit så massivt att det förtjänar en alldeles egen punkt.
    Jag satte mig för att läsa 100 böcker i år, något jag gick i hamn med dagen före nyårsafton. Lyckades klämma in ytterligare en bok idag, så totalt 101 böcker har jag läst under 2018, omfattande 28 723 sidor.
    Dessutom hade jag två till utmaningar gällande läsning:
    1) att läsa 26 svenska och 26 engelska böcker, som jag valde ut för ett år sedan (böcker jag redan hade hemma helt enkelt, hyllvärmare vars tid äntligen skulle komma!), och att blogga en bokreflektion från dessa böcker varje söndag på mina två bloggar. Den utmaningen spurtade jag i hamn med lite innan midnatt natten till idag, med The Black Swan som sista bok av de engelska.
    2) att #läsaalfabetet2018, en utmaning som trillade över mig tack vare en kommentar på ett blogginlägg. Den kom jag bara delvis i mål med, då jag nådde 21 av 29 bokstäver på författares förnamn, 23 av 29 bokstäver på författares efternamn, 24 av 29 på titel men lyckligtvis parerat detta så att jag i gemensamt-listan lyckades nå 29 av 29 bokstäver, dvs hela alfabetet!

Nu är det dags att börja förbereda kvällens nyårsmeny. Jag är tacksam och glad över ett innehållsrikt och spännande år, och det känns samtidigt väldigt skönt att ”lägga 2018 till handlingarna” på detta viset. Med en återblick som gör gott, ger chans till ett mentalt avslut och ger utrymme för avstamp inför kommande år.

Därmed önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Snön ändrar mina planer

När vädret lever rövare så ändrar jag raskt mina planer – inte finns det någon anledning att ge mig ut på vägar när det inte är absolut nödvändigt inte. Istället så eldar jag i kaminen och arbetar hemifrån. Först passade jag på att dra på mig termobyxorna och täckjackan, innan jag skottade uppfarten och trottoaren, fyllde på inomhus-vedförrådet samt tog en skön lufsande promenad genom ett snöigt Bulltofta. Vackert till tusen!

Är dessutom väldigt tacksam för ovan nämnda braskamin. Kom hem igårkväll vid åtta-tiden, efter en engångsinsats som föreläsare på en av Newtons diplomkurser, och såg att inomhustemperaturen i matsalen var dryga 15 grader, en minskning med nästan fem grader sedan morgonen. Drog igång en eld i kaminen och på ett par timmar lyckades jag få upp temperaturen till 18 grader, och imorse hade den endast sjunkit till 17. Och nu, efter 3-4 timmars eldande så är inomhustemperaturen uppe i 20 grader igen. Och det är ju den mest ljuvliga av värme, som kaminen sprider i huset – älskar det!Så länge jag har ett rejält vedlager på tomten så är kaminen en trygghet dessutom, som både sprider värme i huset men också gör det möjligt att koka vatten och laga mat på.

Med möjlighetsmanteln på!

Under januari månad har jag hållit kursNewton i Malmö, en skola för yrkeshögskole-, diplom- samt uppdragsutbildningar. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer och är en tre-veckors-kurs med 45 lärarledda timmar, i en tvåårig utbildning till Kravanalytiker IT.

Om du känner mig, så kanske du tänker: Men, alltså, vaddå kartläggning av processer? Och kravanalytiker IT? Sånt där har hon väl inte sysslat med? Har hon fått spatt Helena, eller?

Och jo. Lite så har det nog varit. Lätt övermodig sa jag ”Ja, det är klart jag kan!” när frågan kom från Newton om jag kunde tänka mig att leda denna kursen. När kontraktet var signerat återstod bara ett läge: Fullt ös medvetslös. Nästan i alla fall. Som jag har slitit! Jag har plöjt kurslitteratur och lusläst det ärvda material jag fått från föregående lärare. Har googlat och antecknat, möblerat och skrivit om och på alla vis försökt att göra materialet till ”mitt”.

Andra veckan i januari drog det så igång och sen följde tre veckor av tisdag-onsdag-torsdag på Newton buffrat av kvälls- och helgarbete hemifrån, för att använda återkoppling från eleverna till att förbättra kommande dags eller veckas material, till att försöka sätta mig in i olika frågeställningar än mer, skapa prov och omprov, och mycket mer.

Igårkväll, när jag äntligen landade i soffan efter sista heldagen på Newton, plockade jag upp Facebook och möttes av vännen Caspians inlägg, med följande inledning:
Hej hopp!
Jag har ett problem. Lyxproblem, men det stör mig fortfarande. Massvis med människor jag träffar tror inte på sin egen förmåga att utföra saker.

Då landade det. Verkligen. För gisses så långt bortom både trygghets- och säkerhetszon jag varit i detta uppdrag. ”Att hålla kurs” är lugnt, det tycker jag om, har gjort flera gånger tidigare och vet att jag är bra på.

Men ämnet… I n t e min hemmaplan, alls! Samtidigt har jag ju accepterat uppdraget, och då sätter jag själv press på mig att leverera det bästa jag förmår, annars vore jag ju en bluff. Så jag har lagt ner enorm tid och kraft på att försöka ta in materialet, för att sen kunna förmedla ut det. En utmaning som heter duga det vill jag lova!

Emellanåt har jag snurrat ihop det, men det enda sättet att komma ur det är att säga Stopp. Nu blev det fel. Jag testar igen, och sen köra på. Stundom har jag lagt mig platt som vid frågan ”Hur brukar man göra…?” där mitt instinktiva svar Jamen det vet ju inte jag. Har inte en susning, ledde fram till ett resonemang om hur jag – och eleverna, som varit väldigt delaktiga och mycket generösa med sina egna erfarenheter och lärdomar – skulle kunna tänka oss att det är.

Överlag har det gått bra, trots att jag varit ute på hal och tunn is under hela kursen. Återkopplingen från eleverna har varit väldigt fin, vilket också känns skönt så klart. Och jag är stolt över dem ska ni veta – den mest fantastiska grupp jag arbetat med i en sådan här ”traditionell kurssituation”! Och det är inte utan att jag redan saknar dem!

Jag är stolt över mig själv också, som under hela kursen verkligen levt med möjlighetsmanteln på. Tillsammans har vi tagit oss genom tre tuffa veckor, som varit enormt lärorika, och jag vet med säkerhet att det här är en upplevelse jag kommer minnas i många år.

Så Caspian, nog fasiken har vi som människor en förmåga att utföra bra mycket mer än vi tror, det kan jag verkligen skriva under på. Med möjlighetsmanteln på är allt möjligt, det gäller bara att ta första steget!