Onåd (bok 5 av 12)

Har säkert fem stycken böcker igång för stunden, ett antal av vilka hör hemma bland de 12 + 12 böcker jag valde ut vid årsskiftet. ”Egentligen” borde jag läst ut och bloggat om en av de engelska böckerna, eftersom jag ännu inte bloggat om bok nummer 4 i ordningen av dem, men… igårkväll orkade jag inte ge mig i kast med ett par ansträngande sidor. För ja, de böcker jag har igång är krävande, antingen på grund av språket eller innehållet, eller bådadera. Så jag lät hand och öga falla på Onåd av J.M. Coetzee i bokhyllan vid sängen

”… en fördom som har fastnat i hans medvetande, slagit rot. Hans medvetande har blivit en tillflykt för gamla tankar, sysslolösa, utblottade, utan någon annanstans att ta vägen. Han borde jaga ut dem och städa ur lokaliteterna. Men han har ingen lust att göra det, bryr sig åtminstone inte tillräckligt.”

La mig tillrätta, bläddrade fram till första sidan… och fastnade. Läste halva boken i ett svep innan ögonlocken äntligen började bli tunga. Vaknade med ett ryck i morse av dotterns väckarklocka, som jag i min förvirring trodde var min egen, och därefter lyckades jag inte somna om… eller, ärligt talat, så gjorde jag bara ett halvhjärtat försök. Istället tände jag sänglampan och drog åt mig Onåd igen.

”[Syndabocksmetoder] fungerade i praktiken medan de fortfarande hade en religiös kraft bakom sig. Man lastade stadens synder på bockens rygg och drev ut den, och därmed var staden renad. Det fungerade därför att alla kunde tolka ritualerna, inklusive gudarna. Sen dog gudarna, och plötsligt måste man rena staden utan gudomlig hjälp. Verkliga handlingar krävdes istället för symbolik. Censorn föddes, i den romerska bemärkelsen. Vaksamhet blev parollen: allas vaksamhet över alla. Rening ersattes av utrensning.”

Ett tu tre så ringde faktiskt mitt eget larm, då jag hade en tid att passa, så med ett femtiotal sidor kvar fick jag motvilligt lägga ifrån mig boken igen. Men så, efter att jag mött mina Buddhas över Zoom för ännu en inspelning, lät jag min obändiga längtan efter att läsa klart boken blomma ut till fullo, och följde lydigt efter den upp till sovrummet, där jag la mig tillrätta på sängen och läste ut den.

”David skulle inte ha något emot att höra Petrus historia en dag, men helst inte förringad till engelska. Han blir alltmer övertygad om att engelska är ett otjänligt medium för Sydafrikas sanning. Bitar av engelska som är hela meningar långa har grovnat, tappat sina artikulationer, sin böjlighet, sin kopplingsbarhet. Likt en dinosaur som dör och sjunker ner till ro i gyttjan har språket stelnat. Inträngd i engelskans mall skulle Petrus historia låta stel, föråldrad.”

Det är något fantastiskt att emellanåt läsa böcker som bara flödar. I språk, i handling, i känsla. Onåd är en sådan bok. Oerhört välskriven, och, måste jag säga, väl översatt. Merparten av böckerna jag läser just nu är inte sådana. Kanske för att merparten av dem inte är fiktion utan fakta? Oavsett vilket, Onåd är på intet vis en lätt bok, inte ens tillnärmelsevis lättsmält heller. Kraftfull, tankeväckande, ger den mig insyn i karaktärer i en kulturell kontext långt från min egen. Och samtidigt… det där som förenar oss alla finns där hela tiden, och är kanske det som gör att jag trots allt känner mig väldigt nära huvudkaraktärerna, om jag med karaktärer i plural inberäknar inte bara huvudrollens David Lurie utan också hans dotter Lucy.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Det omätbaras renässans (bok 4 av 12)

Köpte den till mig själv i julklapp i december. Så att Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark hamnade i årets svenska bokhög att läsa och blogga om känns ganska naturligt.

Nu har jag läst ut den. Jag föreslår att du gör detsamma. Det är i sanning en läsvärd bok.

Många tankeställare har jag fått för detta är en bok som med sitt vackra men långt från lättförståeliga språk levererar tankesjärn i parti och minut. Jag har getts möjlighet att reflektera kring såväl mitt eget mätande (idag klarade jag av min 2070e morgon-sjua, min 98e dag av Wim Hofs djupandning, tog årets 28e kallbad, för att bara ge ett par exempel på mätbarheter jag håller koll på; ratiot är starkt i mig!) som uppbyggnaden av de kvalitetssystem jag arbetat professionellt med i två decennier, till förpappringen som är legio inom så många verksamheter och branscher, privat som offentligt, och inte minst hur jag trots allt också låter intellectus vara en daglig följeslagare till mig i form av reflektion och att leva i frågorna, och därmed surfa på de outtömliga horisonterna av icke-vetande. Eller som Bornemark också skriver: Intellectuspraktiker handlar om att komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss.

Och förälskad som jag är i tankespjärn så gladdes jag redan i inledningen då Jonna formulerar sig så här: Det är svårt att undersöka sin egen samtid, man behöver något att ta spjärn emot, något som kan ge distans till det som omsluter en.

Boken utgår i stort från två begrepp som filosofen Cusanus tänkt och skrivit om, ratio som är en kalkylerande förmåga och intellectus som är en reflekterande, omdömesgill förmåga. Och jag lovar… lika klurigt skriven som boken är, lika många stycken har jag markerat, strukit under, utropstecknat i marginalen. Och som så ofta när det sker, bläddrar jag febrilt för att hitta de utdrag jag vill lyfta fram just nu…

”Utan en samtidighet mellan (minst) två åsikter, två erfarenheter och två berättelser finns inte någon gemensam värld att leva i. Att tro på någon, utan att själv ha sett det den andra berättar är därmed en förutsättning för att vi alls ska ha ett samhälle eftersom det innebär att vi har tillit till varandra, kan förstå och lära av varandra.”

Det är just vår gemensamma värld som Jonna Bornemark hela tiden återvänder till. Hur ensidigheten, fundamentalismen, inte gagnar oss, hur den till och med gör oss illa, på såväl individuell som kollektiv nivå, oaktat om det handlar om politik, religion, vetenskap.

”[…] måste vi ständigt söka en balans mellan att upptäcka det nya och ha en ordnad värld.”

Hur pendeln i den värld vi lever i idag har slagit över nästintill till fullo till ratiots fördel, och att det krävs en motkraft, pendeln behöver röra sig mot mitten igen, behöver möta intellectus och dess reflekterande förmåga, inte bara för att bådadera behövs var och en för sig, utan för att de behöver varandra. Ratiots kategorier stagnerar utan intellectus ständigt reflekterande och ifrågasättande blick, som bidrar till att hålla kategorierna utvecklade och aktuella.

”Livet överflödar oss, vi kan inte kontrollera det, men vi kan njuta av det, fortsätta dess rörelse och förstå det ständigt på nytt.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Sista boken från Finistère (bok 3 av 12)

”Det tysta straffet, det värsta straff någon kan tvinga en annan att tjäna av.”

Har inte läst henne förut, Bodil Malmsten. Så när Sista boken från Finistère dök upp i loppisbokhyllan i församlingshemmet, en måndagkväll då jag övat klart med kören min, så slog jag till. Swishade fem kronor och stoppade ner boken i körkassen.

”Att ha någon att skylla på är ännu en av de mänskliga rättigheter som ingen har.”

Språket sticker ut. Vackert. Och ändå, på något underligt vis, alldeles extraordinärt ordinärt. Vanligt. Inte fyllt av massa svåra, krångliga, komplicerade och ovanliga ord. Vanligt.

”Det förflutna roterar i hjärnan, i medvetandet, i själen på den som har varit med om det.”

”Den som lever är i ständig förändring, vare sig den vill det eller inte vill.”

För att vara en bok fylld av en krypande ångest, en evig dans av undflyende och krasst konstaterande, så är den förbluffande livsbejakande. Paradoxalt.

”Människa är jag och som sådan i stånd till det värsta och värre ändå–att låta det värsta passera och inte säga ifrån.”

Jag läser mycket. Eller… det är ju relativt så klart.
Sista boken från Finistère var årets tionde bok, och årets bokläsarutmaning har jag satt till 65 böcker. Färre än förra årets 75, och de 100 jag hade som mål 2018. Så jag läser mindre än de senaste två åren.

Började googla för att se hur många böcker genomsnittssvensken läser årligen. Men hittar inget definitivt. 10-12 böcker/år verkar dock inte orimligt. I relation till den siffran läser jag ju mycket så klart.

Men jag läser inte bara mycket. Jag skriver mycket också. Om än att jag halkat ur det dagliga bloggandet, så har jag bloggat 33 av årets 60 dagar, och kanske är det därför jag fastnar för dessa rader ur Malmstens penna:
”Att formulera är att sätta form på, att göra befintligt, befästa och det räcker med den befästelse jag själv sitter inne med.”

Ska nog hålla koll i loppisbokhyllan framöver efter fler av Bodil Malmstens böcker. Sista boken från Finistère har gjort mig nyfiken, vill läsa mer.

”Den som vill mig väl ställer inga frågor. 
Haven andas–tidvatten in, tidvatten ut.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

…och sen fastnar jag.

Du vet hur det är.
Har inte tid. Orkar inte. Pallar inte. Tar det sen…
Men så säger den inre rösten Fast du skrev upp i kalendern och bloggade häromdagen om att du skulle, minns du? och Jo. Klart jag minns. Så visst, jag sätter mig väl en liten stund då. 

… och sen fastnar jag.

Börjar bläddra i Helvetesveckan för att ge mig i kast med inledande förberedelser… och ett tu tre har det gått en dryg halvtimme och jag är helt inne i det. Pennan löper över papprena, jag skriver ner små tankar om vad jag kan tänka mig att ha i fokus under min kommande helvetesvecka, sånt jag är nöjd och missnöjd med i livet, vad jag åstadkommit så här långt i livet, och hur en-dag-i-mitt-liv ser ut just nu. 


Reflektioner kring Helvetesveckan 2020, från såväl förberedelser som genomförande och inte minst från efterdyningarna. Farhågor, förhoppningar och nyvunna insikter från skapade referenspunkter i livet.

Helvetesveckan: 7 dagar som förändrar ditt liv (bok 2 av 12)

”Ett genomgående drag hos dem som når framgång är att de faktiskt agerar. De skrider till handling, de får saker och ting gjorda. Helvetesveckan ska vara en sådan vecka. Action!”

Pernilla letade bland sina böcker och sa Denna måste du läsa! Och denna! Ta denna också! Och var i allsindar är Helvetesveckan, den måste du bara läsa! Klev så på tåget hem släpande på en tung tygkasse fylld med böcker av allsköns slag; däribland Helvetesveckan: 7 dagar som förändrar ditt liv, av Erik Bertrand Larssen.

Nu har jag läst den.
Och ja. Jag har för avsikt att genomföra en helvetesvecka för egen del. Men vem vet…

”Det du säger till dig själv och det du säger högt har alltid en inverkan på dig. Det beror på att vi har lärt oss betydelsen av ord och meningar, och de skänker omedelbart betydelse, en förståelse och en rad associationer.”

Och där öppnar jag för att smita undan.
”För avsikt”. ”Vem vet…”
Båda ordvalen pekar på öppningar för att inte genomföra en helvetesvecka.
Det var min avsikt men sen kom livet emellan.
Mmm. Vilken underbart härlig smaskig ursäkt. Hade säkert funkat superduperbra!

”Helvetesveckan ska vara en hävstång. Den ska skapa så starka känslor inom dig att den ger bestående effekter. Den ska vara något som du kan titta tillbaka på och mäta dig i förhållande till. Den ska lära dig något om din egen kunskap och din egen kapacitet.”

Jag vet att jag har hög kapacitet. Att jag har en oerhört god förmåga att hålla mina löften till mig själv. Så jag tvivlar inte på att jag kan genomföra en helvetesvecka. D i sig är inte utmaningen för mig. Snarast är det att göra veckan på ett sätt som gagnar mig på flera plan och lyfter fram den typ av varande, handling och/eller aktivitet, som jag önskar se mer av i mitt liv. Att genomföra veckan utifrån en tydlig bild av exakt vad det är jag vill åstadkomma. Och det kräver förberedelser.

”Förberedelser är mycket ofta viktiga, men ibland tar vi dem som en ursäkt för att slippa sätta igång.”

Och jag vill inte smita undan.
Så det jag ska göra nu är att förbereda för att göra förberedelserna för att genomföra en rothsk helvetesvecka, helt enkelt genom att boka in tid i kalendern för att ta nästa steg.

Så.
Tre schemalagda ”förbered helvetesveckan”-tillfällen i kalendern.
Det var ju inte så svårt. Det svåra är -– kanske? kanske inte? – att se till att hedra dessa tillfällen.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Ännu en natt på händelsehorisonten

Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?

Som det kan bli

Det har varit ett par fascinerande dagar som inleddes i lördags med ännu en fantastisk terapisession med D, den unike D. Hur en terapisession kan vara fantastisk? Tja. Jag har försökt sätta ord på tidigare upplevelser, och bara det faktum att de fortfarande är med mig i hur livet mitt levs, är bevis nog, tänker jag.

Efter sessionen gav jag mig själv lite egentid innan jag tog ett plurr nere på Ribban, och sen löpte helgen på. Vaknade i måndags till insikten att jag glömt att göra min meditativa Wim Hof-djupandning dagen innan. 171 dagars djupandning och 310 dagars meditation på raken blev inte 172 respektive 311 dagar, utan nollställdes. 

Som det kan bli.

Sen gick jag till kören i måndagskväll och insåg att jag helt glömt bort att få ”minst en mil i kroppen”. Och med körövning till åtta, följt av en 40-minuters gitarrlektion (som blev 70 minuter) med start halv nio, så fanns det inte minsta lilla uns av vilja att ge mig den där milen. 90 dagar av ”minst en mil i kroppen” blev inte 91, utan nollställdes.

Som det kan bli.

Väl hemkommen från gitarrlektionen valde jag dessutom att inte blogga, trots att jag med glädje bloggat varje dag sedan förste advent. Gick och la mig istället, och läste bok en stund innan jag släckte sänglampan.

Som det kan bli.

Och vet du?
I det stora hela, så spelar det inte den minsta roll.
Jag mår inte sämre, du påverkas inte alls, och resten av världen löper på precis lika bra oaktat att ett par av mina nummerserier nollställts. Fantastiskt, eller hur?

Jag kan ge mig själv dessa mina dagar-på-raken av det ena och det andra, för att det gagnar mig. Inte för att banka på mig om jag inte genomför vad-det-nu-än.månde-vara en dag eller två. Inte för att fortsätta in absurdum heller, utan bara precis så länge som jag gagnas av vanan/aktiviteten.

På det viset gifter jag mitt görande med mitt varande. Jag gör, det jag vill, sprunget ur hjärta och själ. Jag vill! Jag vill vara en som gör x och y, och ger jag mig själv precis det. Inte ålagt av någon annan, inget av detta jag loggar kommer utifrån. Utan inifrån.

Tror jag. Läser boken Trick Mirror av Jia Tolentino, en bok med undertiteln Reflections on Self-Delusion och inte för inte så funderar jag. Jag t r o r att jag gör, det jag gör, för att det kommer från mitt varande. Från mitt Jag. Men tankespjärn som det Jia ger i boken tas tacksamt emot, och vem vet… kanske blir det flera nollställningar? Kanske jag slutar logga dagar-på-raken? Kanske jag börjar logga än mer? Vem vet vad och hur det kan bli?

Fascinerande dagar var ordet! Som jag älskar denna min förmåga att uppleva saker, att reflektera, att vara. Inte tvinga fram. Utan låta komma, det som komma vill.