…men vad går det ut på egentligen – livet alltså (bok 6 av 12)

”[…] all mänsklig vånda inför livets synbara förgänglighet, allt brottande med de stora existentiella frågorna om livets och tillvarons yttersta natur, mening och mål upphör och ersätts av klarhet, mening och kärlek när själens ljus kan lysa fram tillfullo.”

…men vad går det ut på egentligen – livet alltså. En bok av Karl-Erik Edris, en man som jag aldrig läst något av tidigare, men sett många i min närhet prisa, för hans klokhet och visdom. Så det var med stor nyfikenhet jag plockade upp boken. Och Edris klokhet och visdom lyser genom. Det är en intressant bok. Om än något högtravande och framför allt ganska styltigt skriven i dialogen. Om en riktigt skicklig redaktör hade fått sätta händerna i den, skulle jag med glädje läsa om den därefter!

”[…] det vi ytterst tror om livet och tillvaron och vad det hela egentligen går ut på avgör hur vi agerar. […] världsbilder spelar en roll, för de är den mylla i vilken olika typer av värderingar växer och frodas.”

Existentiella frågor. Jajamen. Gott om dem! Intressanta tankevurpor bjuds jag på, var och varannan sida. Sen kommer långa stycken av det där högtravande och styltade som lägger sig som ett effektivt filter mellan mig och innehållet. Jag förmår inte riktigt komma nära, emellanåt. Och ett tu tre så kommer det något som går rakt in i hjärtat:
”Utan fönster mot evigheten är människan inte längre människa.”

En bråkdel av alla mina understrykningar får utrymme här. En skattkista för mig att gå tillbaka till, om och om igen. Gräva, djupare och djupare, hitta nya guldkorn att reflektera över. Guldkorn som ger mig möjligheter att:
”Lyssna på själen och hörsamma dess budskap.”

Det är just det som sker, när jag läser, och tar in, så som jag gör allt oftare. Tar in – det vackra, det djupa, det förunderliga, det glädjerika, humoristiska och det fantastiska. Som kittlar jag min själ, som blir allt tydligare och enklare för mig att uppfatta. Inom mig.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

En högläsningsbok dagen till ära

Befinner mig hos själssöstra mi och står framför hennes bokhylla. Suktar efter att få låta mig uppslukas av än den ena, än den andra boken. Böcker som lockar, som finns på min Goodreads att-läsa-listamin Goodreads att-läsa-lista, och massor av böcker som ännu inte hamnat där men som nu, när ögat faller på dess lockande bokryggar – alla dessa fantastiska titlar! Och författare vars namn väcker igenkänning och nyfikenhet av ett eller annat skäl – borde berika den (som om den behövde berikas mer… Ja! Klart den ska fyllas till brädden!).

Påminns jag plötsligt om dagens utmaning på Instagram, som jag följt alla dagar i juni hittills. Letar fram originalinlägget om #bokpassionen och läser:
6. En högläsningsbok. 

Så ögat glider mer medvetet över bokhyllorna på jakt efter en bok att högläsa. Dras till de böcker jag läst. Och det är många. Själssöstra sa jag av en anledning – och jag menar det! Tummar lätt på Lasse Berg och de två första böckerna om Kalahari, tvekar liten, men så: Ja! Där är den! 

Valet känns sjävklart inte minst denna dag, Sveriges nationaldag:
Vägmärken av Dag Hammarskjöld.

Den skulle jag mer än gärna både läsa högt och få läst högt för mig! Boken som har den så skönaste vackraste av fraser, en fras jag tom bloggat om:

”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Vad jag älskade (bok 6 av 12)

Siri Hustvedt. Vad jag älskade. Ds rekommendation läste jag Sommaren utan män och när jag var klar med den (Vackert – intensivt – känslosamt.) frågade han om jag läst Vad jag älskade? Nej, svarade jag, vilket möttes av ett omedelbart: Då måste du göra det.

”Han tog mig i underarmen och skakade den. Denna plötsliga gest av kamratskap, till och med av tillgivenhet, gjorde mig osedvanligt lycklig. Jag har ofta tänkt på den, eftersom den där korta dialogen kom skuggorna fick mitt liv att ändra riktning. Den kom att markera det ögonblick då ett vindlande samtal mellan två människor oåterkalleligt slog in på vägen mot vänskap.

Fann den på Myrorna, och har just lagt den ifrån mig, färdigläst. För denna gången. En bok jag gärna skulle läsa igen (kanske på engelska nästa gång?) eftersom den fullt möjligt kvalar in som den bästa roman jag någonsin läst.

”Avundsjuka och grymhet är en oundviklig följd av berömmelse, hur obetydlig denna berömmelse än må vara. Detta kan uppstå var som helst – på skolgården, i styrelserum, i universitetskorridorer eller på de vita väggarna i ett galleri.”

Välskriven. Fascinerande.
En story som griper tag, och sen tar ett nytag, ett till och slutligen ännu ett.
Vändningar som jag instinktivt kände på mig men verkligen inte ville skulle ske…

”Att veta och ändå kunna inte veta är det svåraste av allt.” – Philip Guston

Beskrivningar av konstverk som är så målande att jag utan problem ser dem för mitt inre öga, karaktärer som är så genomtänkta och välskapta att de skulle kunna sitta brevid mig, som människor av kött och blod.

”När jag kom ut ur huset på Central Park West tittade jag bort mot träden som helt hade slagit ut, och jag greps av en outsäglig och sällsam känsla. Att vara vid liv är något oförklarligt, tänkte jag. Själva medvetandet är oförklarligt. Det finns ingenting vanligt i världen.

Det sätt som Hustvedt väver in de olika verk som skapas av bokens olika karaktärer, oaktat om de är målningar, installationer, böcker eller teaterstycken, gör mig matt av blotta tanken på hur mycket hon själv måtte ha vidgat sin egen värld för att kunna vara skapare, inte ”enkom” till en fantastisk roman, utan samtidigt till ett antal verk i verket, av så vitt skilda karaktär. Imponerande!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Guds olydiga revben, en föreställning

Just hemkommen från vad som lätt kvalar in på min top-fem-bästa-scenföreställningar-jag-någonsin-sett. Guds olydiga revben, baserad på boken av Gunilla Thorgren, en bok jag först hörde talas om i avsnittet Den kvinnliga hemligheten i podserien Myter & Mysterier.

Nu har jag sett föreställningen. Köpt boken dessutom (såldes på HIPP). Ska läsa den. Och sen återkommer jag med mer samlade tankar, men spontant, just nu, känner jag mig alldeles uppfylld av urkraft. Kvinnlig urkraft!

Mäktig föreställning. Kraftfullt. Skrämmande. Oerhört estetiskt tilltalande, vackert, suggestivt, perfekt blandning av ljud/tystnad, av ljus/mörker, av rörelse/stillhet, av akrobatik/skådespeleri. Fantastisk föreställning helt enkelt. Har du möjlighet, köp biljett och gå och se den (vilket kan bli svårt… Sista föreställningen i Malmö den 29 maj 2019, och den är utsåld. Hoppas föreställningen kommer gå på fler ställen!)!

Tjärdalen (bok 5 av 12)

”En fladderminut av ovisshet, bli kvar eller gå.”

Har aldrig läst något av Sara Lidman. Inte vad jag kan minnas åtminstone. Hennes namn kom upp under mitt ChattyMeals på tema Älskade böcker, specifikt i form av Tjärdalen, så när jag trillade över den boken i Husiebilbiotekets pocketutförsäljning förra året så slog jag till. Fem kronor. Ett fynd!

”Petrus var barn och hade doppat fingret i kärnan och slickat i sig ljum grädde, flera slick en lång stund syndaljuv grädde men kvällens frysheta bävan, hade någon av systrarna sett, skulle de skvallra för snälla mamma eller rättfärdiga pappa?”

Men detta var en svårläst bok. Av ett enda skäl; hennes på bibel och dialekt grundade poetiska prosa, som baksidestexten beskriver hennes nydanande språkkonstnärsskap som. Kanske jag hade förstått mer om jag lyssnat till boken? Eller månne högläst den själv? Fast jag är osäker på att jag hade kunnat högläsa den själv, för så klurigt skriven är den, i bitar.

”Han slogs med myggen men de var oåtkomliga som ett anklagande samvete.”

Fast… är det sant att den var så svårläst?
Bläddrar i boken för att hitta ett stycke på bibel och dialekt grundad poetisk prosa som jag inte förstår… och hittar ingen. Kanske denna poetiska prosa satt sig i mig, över natten? Läste mer eller mindre hela boken i ett svep, och nu, en god nattsömn senare, så förstår jag. Om inte allt, så närapå.

Fast helt enkelt är det inte alltid. Och kanske det är det faktum att jag är ovan vid att behöva anstränga mig för att förstå det jag läser, som jag ger uttryck för när jag skriver att det är en svårläst bok? Jag, som läst böcker sedan den dagen jag lärde mig läsa, som plöjt över tretusen böcker hittills i livet, och som allt som oftast har minst två, ofta tre och emellanåt ännu fler böcker på gång. Ingen seriell läsning här inte, parallelläsning är grejen för mig!

Bläddrar vidare trots allt, kan ju inte skriva om denna dialektala poetiska prosa utan att ge åtminstone ett exempel på det. Hittar slutligen ett par stycken, som kräver att jag verkligen är närvarande till varje ord och bokstavskombination:

– Ja he jer int mycke man få för det man kämpar nuförtin. Men nog få du dej brade slanten ändå. Tjärdaln är stor å du är ensammen om’en. Skull du int orka bära peninga då du ha såld må du då låta mej veta!
– Om he val över till en pris snus då jag får täppa igen alla de hål som ha blivit den här vintern ska jag skicka bud efter dig. Om om du skull’ vilja hjälpa mig å vaka nån natt?

Och:

– Konstigt det är som han vore känsli å fort uppriven n’Nisj om än han se ur lugn.
– Jå, nalta tunglevd är han.
– Han ha int gort för att skratta precis.
– Men vi må skynda oss. He må väl ha hänt nå.
– Jå, nån må väl vara illa ute.

Insikten landar när jag bläddrat igenom boken i sin helhet. Sara Lidmans debutbok Tjärdalen, först utgiven 1953, är en bok som jag tycker bättre om när jag väl läst ut den, än jag gjorde under tiden jag läste den. Lite spännande, bara det!

”De andra karlarna klungade sig samman och pustade under blyghetens börda. När man sagt att det var varmt hade man ingenting mer att säga. De blängde åt kvinnsidan och hade givit åtskilligt för förmågan att dryga ut varje liten samtalsbit med så många ord.”

Citaten är sådana jag valt specifikt på grund av de, av mig, fetmarkerade orden. Nydanande språkkonstnärsskap minsann. Jo, jag tackar jag! Vackert. Talande. Igenkänningsväckande. Svårläsligheten till trots väcks min nyfikenhet på Sara Lidman. Vill läsa mer. Vilket av hennes andra verk ska jag plocka upp härnäst, månne?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]

Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Den gyllene regeln

Den gyllene regeln. Förekommer i de flesta (alla?) religioner i en eller annan form. I bibeln uttrycks den så här: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det är nånting i den som skavt för min del, främst för att jag läst in en betydelse av att jag då ska behandla folk som jag vill bli behandlad, snarare än som de vill bli behandlade. Som om det funnes någon slags universell one-size-fits-all som dessutom är baserad på mina mått.

Men när jag läste ett par rader ur Agneta Sjödins bok En av de tolv så kände jag hur poletten trillade ned. Agneta skriver: [Jesus] sa åt oss att aldrig göra åtskillnad på folk, utan möta varje människa med ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. Vi skulle alltid hjälpa våra bröder och systrar i nöd. ‘Vad du ger är vad du får. Ge och få tillbaka tusenfalt.’ Det lärde Jesus oss.

Poletten som trillade handlar om undertexten, det vill säga de tankar jag tänker i varje möte. Om jag tänker fy bubblan, vilken rälig, elak och ogin typ så landar nog inte mötet så särdeles väl. Tänker jag istället oh, vilken underbart, härlig och fantastisk människa är det bra mycket större chans att mötet landar särdeles väl!

Och det är så klart vad gyllene regeln handlar om. Om undertexten. Jag vill verkligen bli bemött med en god undertext, och därför ska också jag möta alla med en god undertext och ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. På detta vis får var och en precis vad hen behöver, för ett kärleksfullt och ödmjukt sinne uppfattar de individuella nyanserna!