#blogg100 – Ge oss själva.

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Så skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken, och ger, gång på gång, uttryck för en skriande ensamhet. I saknaden av det som inte blev hör jag något liknande. Och min föresats att inte fortsätta leva så, leva ett liv där jag inte ger mig själv. Ger av mig själv. Ger till mig själv.

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Om du är lik mig, så känner du igen dig i detta. I rädslan, ångesten, oron, över att inte vara nog, tillräcklig, duga. Domaren bor inom mig, bödeln som med yxans hugg sänker mig, redan innan jag gett mig själv en chans.

Tankarna, som väcker de känslorna, finns där.
Men måste jag tro dem?
Gagnar de mig?
Hur gör de världen bättre?
Väcker de mitt bättre jag till liv, eller dödar de effektivt varje tillstymmelse till det?

Nog!
Det är nog nu, vi behöver – jag behöver! – ge oss själva, ge mig själv.

För där. Där finns livet. I att ge oss själva, och därmed ge möjlighet till det som vill bli till. I mellanrummet, mellan dig och mig, när vi ger oss själva, ligger potentialen och bara väntar. På sin chans. Chansen att gnistra till, skapa liv, ett jagduvi som kan berika och begära, som kan dansa och drömma, som kan konversera och kreera. Älska och älskas.

Vad händer om vi istället ger – oss själva? Vad blir möjligt då?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 28 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Romanska bågar, av Tomas Tranströmer
”Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Har du, liksom jag, upplevt öppnandet, av valv efter valv, inom dig?
Upptäcksfärden, som gör att livet förändras, ibland i tvära kast, ibland ytterst långsamt, så som stora delar av norra halvklotet fortsätter att stiga, ytterst lite, år efter år, efter inlandsisens tillbrakadragande, för femton årtusenden sedan.

Som ett evighetspussel, utan kantbitar, en ständigt expanderande värld.
Människan. Alldrig färdig, och det är som det ska.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 27 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Frågor som får dig att tystna.

”Kom ihåg att frågors värde sällan ligger i de svar de leder till utan snarare i det man upptäcker medan man försöker besvara dem. Leta efter frågor som får dig att tystna och finn någon som ställer sådana frågor.”

Min favoritpodcaster Krista Tippett lyfter om och om igen fram Rainer Maria Rilke och hans ”Letters to a young poet”, där även han uppmanar till att leva frågorna, i hopp om att en dag leva in i svaren, precis som Patrik gör i Bortom tanke.

Häri bor även skillnaden mellan att reflektera och att analysera. När jag analyserar något så ställer jag frågor som jag ska besvara, där jag ofta redan vet hur jag ska få fram svaren, något som kanske kräver sin beskärda del arbete, men de finns där, och jag går på målmedveten jakt efter dem. När jag reflekterar så kastar jag ut frågan. Utan att den måste besvaras. Jag måste inte ”hitta svaret”, utan snarast så kanske – om jag har tur? – så kan ett svar, eller två, hitta mig. Två sätt att ställa och besvara frågor, som gör en oändligt stor skillnad i mig.

Leta efter frågor som får dig att tystna…
Frågorna som får mig att tystna, som får mig att släppa taget, och öppna mig, för ett svar, någon gång, någonstans, de frågorna är mycket värda. Jag älskar det! När jag tystnar, och en känsla kommer krypandes, en känsla som har sitt ursprung i något bortom tanke, outtalat, omöjligt att sätta ord på.

finn någon som ställer sådana frågor.
Som coach upplever jag om och om igen vad som händer, när jag lyckas ställa en sådan fråga. Och kanske min förmåga att ställa den typen av frågor utvecklats än mer tack vare de utbildningar jag gått. Men det är långt ifrån enkom i ett coachande samtal som jag ser dess nytta. Jag har blivit en person som ställer denna typ av frågor, i alla möjliga och omöjliga sammanhang jag befinner mig i. Jag ställer frågorna som ingen annan ställer, kanske av rädsla? Eller av ovana? Av en tro att det inte är i deras roll att göra det? Jag vet inte. Jag ställer dem dock. Och tänker att bara det, det faktum att jag ställer dem – trots egen rädsla emellanåt, trots att det kanske inte ligger uttalat i min roll heller att göra det – kanske ger folk i min närhet en liten knuff i riktning att själva börja ställa den typen av frågor?

Så inspirerar vi varandra, när vi ser andra göra sådant som vi själva ännu inte vågat testa och prova på. Ännu en gåva att ge vår omgivning, gåvan att våga ta plats, sårbar och naken, men stor, ack så stor, som människa. När jag möter en själ som är sårbar, naken, som visar sitt stora Jag (helt annat än allas våra små ego-jag), så ges jag oändligt utrymme att själv ta plats, att själv vara sårbar, naken, att replikera från mitt stora Jag. Så gör vi varandra bra, och så gör vi världen bättre, tillsammans.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 26 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Skiftande perspektiv.

”Förändringen sker när man lyckas byta perspektiv, eller får en skymt av det som ens nuvarande perspektiv inte kan se.”

Jag älskar perspektiv. Skiftande perspektiv. Att se något rakt framifrån kan ibland vara något helt annat än att se det från sidan, bakifrån, underifrån eller ovanifrån. Och just det perspektivskiftet använder jag emellanåt. Spelar ingen roll om det jag tittar på är något fysiskt eller ett mentalt hitte-på.

Ibland är det när jag bubblar och bubblar och går på, utifrån mitt perspektiv, som de jag samtalar med lägger in nått från sidan som gör att jag stannar upp. Pausar. Inser – det finns mer att få syn på, min värld kan vidgas, expandera, bli större. Jag blir större, som människa, när jag låter min värld expandera. Jag kan omfamna mer, paradoxerna blir fler, och de får plats, inom mig. Utan problem.

Öppningen då? Vad är öppningen för att kunna byta perspektiv?

För mig, denna: Att jag inte tar mig själv på blodigt allvar. Att jag inte vandrar runt i livet och är tvärsäker, för då har jag skygglapparna på. Då förmår inte ens en skymt av ett annat perspektiv glimta till – omöjligt! Skygglapparna måste av, och för mig handlar det om insikten att jag just nu, vet/ser/förstår/uppfattar d e t  h ä r. Men att i vilken stund som helst, kan något annat kliva in på scenen och förändra d e t  h ä r till något annat. Krydda det, förgöra eller förvandla det, en liten skiftning i nyans, eller en massiv transmutation till något helt annat. Det är möjligt.

Att vara ödmjuk nog att se det, att veta det, att det är möjligt att det förändras, vad det än är, räcker för mig. Då har jag öppningen redo, om utifall att det är vad som vill hända. Och det är inte så jag levt merparten av mitt liv. Tidigare vägrade jag erkänna att jag inte hade Rätt, folk runt mig kunde banka mig – bildligt talat – i huvudet med andra perspektiv, men jag vägrade ta in, förmådde inte, då jag lagt grunden för hela mitt värde som människa i att ha Rätt. Tänk, vilken skillnad ett annat perspektiv kan åstadkomma!

Vad är din öppning?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 23 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Från fakta till förslag.

Läser en krönika av Emmy Rasper. Starkt, öppet, sårbart blottar hon sitt inre, sina demoner, svårigheterna hon fajtas mot dagligdags. Hon frågar: Har ni andra också krig med er själva och era hjärnor?

De allra flesta har nog det. Jag vet att jag gjorde det, krigade för fullt. Men jag har slutat. Och det är nog något av det bästa jag någonsin gjort. En gåva till mig själv, som har så enorma efterverkningar, till det bättre, att det är svårt att förstå var jag vore idag om jag inte fattat det medvetna valet för ett antal år sedan. Jag gick igenom många steg på vägen till att kunna säga – och stå för – påståendet att jag slutat ta fajten på insidan. Det tog flera år, uppemot ett decennium eller kanske tom lite mer.

Tog sin början när jag blev lämnad av min make, höggravid med första barnet. Där vågade jag fråga mig om jag tyckte om den jag var. Och än viktigare, när jag svarade Nej, så slog jag inte på mig själv (inombords).

En viktig vändpunkt var besöket hos terapeuten ett antal år senare, då jag tappade hakan av att förstå att när jag tabbat mig, så behöver jag inte banka på mig själv (inombords).

Och sen kom då stunden där det vände på riktigt, för evigt. Innan dess hade jag försökt, jobbat hårt, växlat mellan att fajtas och att undvika att ta fajten, men till slut så förstod jag, till fullo, det som Patrik Rowinski beskriver så här i Bortom Tanke:

”Antingen tror vi på rösten i våra huvuden och förlorar oss i vad den säger eller så behåller vi vår mentala position som den som observerar rösten. 

När vi observerar tankar förvandlas de från fakta till förslag. 

Tankar säger allt men menar ingenting.”

Insikten, att jag i n t e måste tro på det tankarna i mitt inre säger. Att den inre diktatorn inte har mer att säga till om än någon av de andra rösterna i mitt inre. Att de alla bara är just det – en röst som ”läser upp” de tankar som kommer till mig. Eller kanske snarast det är så att den första tanken trillar in, och sen är det kattfajt bland de inre rösterna, vilken som ska få fatt i den, greppa tag, krampaktigt och vägra släppa taget. Hålla fast vid den och utvidga den, gräva ner sig i den, upprepa den, om och om igen, med större eller mindre variationer. Ihärdigt till tusen.

Har man tur, så är det inte den inre diktatorn som vinner den kampen, men för mig var det ofta (oftast) det. Den hårda rösten som fick sitt livsberättigande genom att totalt dissa mig och allt jag gjorde, oavsett om det blev – förment – lyckat eller misslyckat. Det spelade ingen roll för diktatorn, det gick att dissa oavsett resultat.

När jag förstod att jag inte behövde falla i diktatorns fälla (eller någon av de andra inre rösterna, för den delen), utan att det gick att observera den, så gick de just från att vara fakta till förslag. Och ärligt talat – varför skulle jag lyda förslag från en mer eller mindre totalt galen inre röst vars enda drivkraft verkade vara att få mig att må skit? Så jag slutade. Och vet du? Den inre diktatorn har flyttat vidare. Eller så är det bara så att jag blivit döv för hens röst, för jag hör den ärligt talat inte längre. Jag har tappat förmågan att vara så elak mot mig själv, och det må du tro har inneburit en stor förändring i hur det är att vara jag.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 21 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Att gå miste om livet nu.

Pelle Bengtsson delar ännu en liten sedelärande berättelse om två munkar, och landar här:
”Jag går miste om livet nu därför att jag inom mig antingen är i det förgångna eller i framtiden.”

Känner du igen det?

Grämelsen.
Varför gjorde jag så? Varför sa jag inte ifrån? Varför åt jag den där semlan? Varför tog jag inte tillfället i akt medan jag hade chansen? Oh, tänk om det är kört för alltid? Jag kommer aldrig mer få träffa henne! Jag kan lika gärna sluta, för jag duger ingenting till, se bara så värdelös jag är, jag lyckades ju inte ens…

Oron.
Oh, hur ska det gå? Kommer jag klara av det? Tänk om hon inte gör som jag säger? Kommer pengarna räcka till eller kommer jag få gå hungrig? Tänk om planet kraschar. Tänk om jag blir magsjuk? Tänk om han trillar ner och bryter benet, eller springer ut på gatan på jakt efter bollen och så kommer det en bil!

Så lätt det är att landa in i tanke- och känslospiraler som i en evigt nedåtgående rörelse leder mig djupare och djupare ner i det förflutna – det som redan hänt. Det som är gjort. Eller inte. Det som inte går att o-göra, eller göra, för att ögonblicket redan är passerat.

Så lätt det är att landa in i tanke- och känslospiraler som i en evigt nedåtgående rörelse leder mig djupare och djupare in i fantasins framtidsvärld – det som ännu inte blivit, men som jag tar ut i förskott, inbillar mig allsköns hemskheter och katastrofer på min väg. Som kanske gör att jag tackar nej, till något jag egentligen vill tacka ja till. Eller så tackar jag Ja, fast jag egentligen inget hellre vill än tacka Nej. Men livrädd för (de i fantasins framtidsvärld påhittade) konsekvenserna av mina val, så går jag i fällan, gör våld på mig själv, går emot min inre visdom och intuition.

När det enda som är, är det som är, just nu. Och när jag fastnar i grämelsen över det förflutna, eller oron för framtiden, så går jag miste om det som är, just nu. Njuter inte av stunden med barnet uppkrupet bredvid mig i soffan, för att jag redan – i tanken – är i morgondagens möte på jobb. Eller så kan jag inte glädjas åt en nyvunnen vänskap, för att jag inte kan sluta tänka på hur en annan vänskap, i det förflutna, slutade i ovänskap. Och tänk om denna gör detsamma, kanske det är lika bra att låta den knoppande vänskapen dö, innan den ens fått en chans att bli till, på riktigt?

”Hjulet vidrör marken blott vid en punkt åt gången. Lev så: från ögonblick till ögonblick.”
– Asiatiskt ordspråk

Just så – just nu.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 19 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Ett centrum av stillhet.

”Vi har alla ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.” skriver Dag Hammarskjöld, och beskriver då, i Pelle Bengtssons ord, vårt väsens mitt, stillhetens punkt.

Detsamma som Ambrose Pike försökte förklara för Alma Whittaker, när han yppade sin längtan efter att höra sig själv leva, eller hur?!

Den mänskliga grundinställningen är stillheten, som vi sedan fyller. För så är det att vara människa. De inre rösterna pockar på, de yttre väcker ännu fler inre till liv, och så blir det liksom trångt inombords. Så många röster, så många tankar, fragment, högljudda rop, ivrigt, ängsligt, som små barn som står och drar i ärmen i hopp om att få berätta nånting.

Och vi ger dem vår uppmärksamhet. Den som skriker högst och mest ihärdigt får vår uppmärksamhet, och ständigt än det någon som gör just det – alltid finns det en röst som är lite högre, lite mer enveten än de andra. Och så lyssnar vi, ger uppmärksamhet, lägger vår tid, energi, kraft och ork på detta något… utan att ställa oss frågan om det gagnar oss. Om det verkligen är här vi ska rikta vårt fokus. Om det ger mer än det tar. Om det ger vägledning i den riktning vi önskar röra oss i.

Vad händer när vi istället väljer att lyssna inåt, inte efter den mest högljudde, utan efter visheten? (Och visheten talar alltid, enligt Michael Neill, med en ängels röst.) När vi slutar släcka bränder i vårt eget liv, och istället ger oss hän till det liv vi vill leva? När jag förstår att jag inte måste lyssna till den inre kakafonin, vare sig den mest högljudde eller den tystaste av röster. Att jag kan välja – om det är en tanke (som ger en känsla) som jag vill utforska djupare, en tanke (och en efterföljande känsla) som gör gott. Som jag gagnas av. Som gör livet lite mer livfullt. Att stillheten alltid finns där, under, bortom, förbi det inre bruset.

När jag är nära mitt eget väsens mitt – vad vill hända?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 17 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com