Tänk det otänkta (bok 12 av 26)

20 maj 2010 signerade PA Ståhlberg mitt exemplar av boken Tänk det otänkta åt mig. Jag tror det var när han höll en föreläsning på IHM Business School i Malmö och jag passade på att få en extra dos PA, något jag mer än gärna ser till att få med jämna mellanrum, ända sedan jag gick en Tänkologutbildning av honom under min tid på Graniten Engineering. Måste varit 2006, skulle jag tro. Certifierad tänkolog är jag minsann. Nummer 198. (Fick googla. Mitt eget CV dök upp. Där stod mitt tänkolognummer. Hade rätt dock. 2006 var det.)

TÄNK KREATIVT
GÖR DET OVÄNTADE
BRYT MOT MÖNSTER
OCH HOPPA ÖVER DET
REDAN TÄNKTA

Han är själv bra på det, PA, att bryta mot mönster och göra det oväntade. I boken självt gör han det, och sätter därmed griller i skallen på mig så fort jag börjar läsa. Bra inledning. Och bättre blir det.

Han skriver om paradigmskifte, beskriver vad paradigm är, och hur de uppkommer. Och utmanar/uppmanar att vara med och delta i skapandet av det kommande postindustriella samhället/nästa paradigm: Att försöka tänka det otänkta är nyckeln till att vara med och skapa den nya mentala infrastrukturen. […] Träna lite varje dag på att tänka det tänkta. De flesta andra tänker och letar i det redan tänkta, det vill säga i de redan befintliga mönstren. Din uppgift från och med nu är att vara en av de personer som verkligen vill förändra och tänka annorlunda.

Och så lyfter PA en av mina absoluta favoritböcker: Nasse hittar en stol av Sven Nordqvist är en underbar bok som just handlar om att inte förstå en stol. En barnbok för vuxna. Rekommenderas!

Tänk det otänkta är en bok som både ut- och uppmanar att blanda logiskt och kreativt tänkande, att fundera lite över balansen dem emellan, att bryta mönster likväl som skapa nya, samtidigt som det finns konkreta frågor att reflektera över liksom tydliga beskrivningar av verktyg att testa för lite mer divergent tänkande.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Änglarnas svar (bok 11 av 26)

Lyssnade till Stefan Einhorns Värvet-avsnitt och drar lite på munnen när jag hör honom säga att Änglarnas svar är den av alla hans böcker som han själv tycker är allra bäst, den han är särdeles nöjd med, och samtidigt önskar skulle få mer spridning.

Just den boken står i bokhyllan, som en av årets utvalda svenska böcker. Tar omnämnandet som ett teckna och plockar fram den. Läser, och förstår hans känsla. Det är en fin bok. Finstämd. Sorglig. Och samtidigt hoppingivande. Stefan väver samman det ljusa med det mörka, låter olika sidor av varje individ i persongalleriet framträda, sakteliga, som de komplexa varelser vi är, vi människor. Inte är det alltid så lätt att vara människa inte.

Paniskt försökte nazisterna utplåna en så kallad ras, som i själva verket är en kulturell och religiös sammanslutning som bygger på en lära av ifrågasättande och ständigt sökande efter kunskap och insikt, en lära som i inte i första hand handlar om relationen mellan Gud och människa utan om relationen mellan människor. Detta och inget annat är grunden i judendom. 

Om att vara människa – ja. Det där är något som dyker upp om och om igen i min värld just nu. Hur gör jag, när jag är människa? Kanske blir det lättare att vara människa, om jag blir bättre på det varandet? Hur jag relaterar till mig, och till dig? Hur bra mitt görande kan bli, när jag, i mitt varande, är mitt bästa jag? Och är det kanske med det lärandet, utforskandet, experimenterandet, som jag bidrar på bästa sätt till världen? Kanske inte. För som änglarna svarade, människan besitter i sanning förmågan att vara både en välsignelse som en förbannelse: Enligt en judisk legend sammankallade Gud änglarna för att få råd om människan skulle skapas eller inte. Vissa änglar svarade ja, andra sa nej. Änglarna kunde inte enas och medan de fortsatte att strida inbördes fattade Gud ensam beslutet och skapade människan. 
Inte ens änglarna kunde svara på frågan om människan skulle bli en välsignelse eller en förbannelse. Och om det är någonting mitt liv har lärt mig så är det att vi är båda delarna. Vilken sida som slutligen kommer att triumfera är en öppen fråga. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Godkänt? (bok 10 av 26)

Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan – skriven av Emma Leijnse 2012, då jag också köpte den av henne, efter ett seminarium i Almedalen. Fint signerad är den, och en kan ju tycka att jag, som sedan dess varit synnerligen involverad i svensk skoldebatt skulle ha kastat mig över den… men tyvärr hamnade även denna boken i bokhyllan, oläst, tillsammans med en drös andra böcker som alla förtjänar ett bättre öde.

Så himla bra att jag, i och med årets bokläsningsutmaning, tar itu med 26 svenska och lika många engelska böcker som stått olästa hemma kort eller lång tid. För detta är en bok värd att läsas. Emma är skribent på Sydsvenskan, vilket är ”min” tidning och jag har alltid uppskattat hennes artiklar. Lika välskrivna är hennes böcker (den senaste har jag ju faktiskt läst!), och skolfrågor är för mig väldigt spännande – helt enkelt eftersom de så tydligt (i min hjärna åtminstone) kopplar till samhällsutveckling.

I kapitlet ”Om de kan, så kan jag också” skriver Emma: Det som hände med barnen från Kroksbäck när de kom till Linnéskolan brukar beskrivas av forskarna som kamrateffekter. Kort sagt handlar det om att man är som sina kompisar. Om de inte pluggar, så pluggar du mindre själv. Om dina kamrater gör läxorna och tycker det är viktigt hur det går i skolan, så lägger också du manken till.

I kapitlet ”Från kunskapsförmedlare till diversearbetare” fortsätter Emma på samma tema när hon citerar Jonas Vlachos: Lärarna påverkar också varandra på en skola, en del studier visar på att det uppstår kamrateffekter bland lärare.

Jag läser och tänker två saker:
1) Eh. Ja. Klart det uppstår ”kamrateffekter” även bland lärarna. Talesättet ”Vi blir som vi umgås” gäller liten som stor, ung som gammal. Elev såväl som lärare.
2) Hur kommer det sig att vi svänger oss med talesättet, utan att faktiskt fundera över vad det betyder, och utifrån det, medvetet skapa oss ett umgänge som gör att vi växer som människor? Att lära sig att bli människa, med allt vad det innebär, är något jag skulle önska mig så mycket mer av, både i skola som i yrkesliv, hemma som i olika organisationer, ja, typ överallt. En ständig konversation. För det låter sig inte göras av sig självt. Vi blir till i varandras närvaro, och som Pia Sundhage säger ”Vi gör varandra bra”. Vilket ju är fantastiskt – utom när det är tvärt om. För det finns ju tillfällen och/eller umgängen där vi gör varandra illa.

Påverkansgrupp är ett annat sätt att beskriva ”kamrateffekter” på, och jag har arbetat medvetet på min påverkansgrupp de senaste fem åren eller så. Om det gjort skillnad i mitt liv? Svar ja, oändligt stor skillnad, till det bättre!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

 

Lévinas – en introduktion (bok 9 av 26)

Lévinas – en introduktion, skriven av Peter Kemp, en kort liten bok i serien Vår tids tänkare, utgiven av Daidalos förlag, är en bok jag fick som tips på Twitter för ett par år sedan, i ett samtal med förskole- och skolpersonal om filosofi. Mina twänners djupa samtal gick mig i stor grad förbi, då de refererade till Lévinas och andra filosofer, som jag aldrig ens hört talas om. Det gjorde mig nyfiken, så jag beställde boken, som sedan stått orörd i bokhyllan. Tills nu. Nu har jag läst den, men kan inte direkt säga att jag känner mig så mycket klokare. Måhända är det enkom ovana – men det här sättet att i komplicerade termer metaanalysera vad en filosof anser, ofta i relation till vad andra filosofer anser… blir mest svårt. Svårläst och svårförståeligt. I bokens slutkläm finns en av Lévinas egna texter om kärlek med, och den har jag lättare att ta till mig än analysen av texten. Vet inte riktigt vad det säger om mig, mer än att jag i läsningen av denna bok definitivt befinner mig utanför min förmåga att förstå. Och det i sig är ett ganska spännande tillstånd för mig att befinna mig i. Åtminstone under tiden det tar mig att läsa en bok på 90 sidor. Hade den varit 590 sidor lång är jag inte säker att jag tagit mig igenom den.

Vissa små guldkorn finner jag dock. Som t ex detta om livsnjutningen:
Självet har sin tillkomst i livsnjutningen. Njutningen av livet innebär njutningen av allt det ”vi lever av”. […] När man talar om att ”känna livsglädje” och att ”älska livet” handlar det om denna njutning. Den erhålls utan vidare och den lycka som upplevs är alltid lika ny, alltid oberoende av det förflutna: Ett lyckotillfälle inträffar alltid första gången. 

Men faktiskt är det allra sista sidan innehållande Peter Kemps konklusion, som jag finner allra mest givande, inte minst med tanke på det samhälleliga klimat med starka uttryck för rädslan för ”den Andre” som vi lever i just nu (min tolkning). Den Andre är i stort är vad Lévinas verk handlar om som jag förstår det. Peter Kemp skriver (min betoning i texten):
[…] Då blir längtan efter gemenskap med dem som är annorlunda till en önskan om att få kontroll över alla andra och att spegla sig i dem, och därigenom förvandlas kärleken till det Andra till hat till de främmande. 
Ställd inför detta finns det enligt Lévinas bara en sak att göra: undervisa egoisten om att han inte känner det verkliga livet, att han har berövat sin tillvaro den rikedom som mötet med den Andre ger, och att han bidrar till krig, inte till fred. 
Kanske svarar egoisten att han måste försvara sig mot tyranniet och döden genom att vara egoist liksom de andra. […] Han vill således rättfärdiggöra att han har vänt blicken bort från den förtrycktes ångestfulla ansikte och låst in sig i hem och ekonomi. 
Men den Andres ögon hemsöker honom bakifrån:
Var har du gjort av Abel, din broder?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Till hotets lov

Så kommer vi till kapitel fyra Till hotets lov – vad en jämlik äktenskapslag egentligen innebär i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Nu ger hon sig i kast med samkönade äktenskap, eller, som hon lite underfundigt påpekar, det som allt oftare benämns jämlik äktenskapslagstiftning.

Sen drämmer hon till:
Normalt sett betyder uttrycket att samkönade par ska ha samma rättigheter som olikkönade par. Men den skulle också kunna betyda att äktenskapet ingås mellan jämlikar. Så fungerade inte det traditionella äktenskapet. Under en stor del av dess historia i västvärlden innebar lagarna som reglerade äktenskapet att mannen i princip var en ägare och hustrun en ägodel. 

Hon lyfter fram lagstiftning och exempel, allt för att ge tankespjärn kring själva konceptet äktenskap i relation till jämlikhet, eller snarast frånvaron av densamma. Hon avslutar krönikan med följande ord:
En jämlik äktenskapslagstiftning är ett hot: mot ojämlikheten. Den är en välsignelse för alla som värdesätter och vinner på jämlikhet. Den är till för oss alla.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Världar krockar i en lyxsvit

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Dominique Strauss-Kahn, dåvarande chef för Internationella Valutafonden anklagades för att ha försökt våldta en hotellstäderska. Många skandaler, många övergrepp, många liv som förstörts.

Den tredje krönikan från Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar just om detta. Kapitlet har rubriken Världar krockar i en lyxsvit, med underrubriken Några tankar om internationella valutafonden, global orättvisa och en främling på ett tåg.

Inledningen är kraftfull. Andra paragrafen kommer här i sin helhet:
Hon hette Asien. Han hette Europa. Hon hette tystnad. Han hette makt. Hon hette armod. Han hette rikedom. Hon hette Hon, men vad ägde hon? Han hette Han, och han utgick från att han ägde allt, inklusive henne, och han ansåg att han kunde ta henne utan att fråga om lov och undan några efterverkningar. Det var en väldigt gammal historia, men slutet på den hade förändrats lite grand under de senaste årtiondena. Och det här gången skakar följderna om en massa grundvalar, som allesammans uppenbarligen behövde skakas om. 

Hon fortsätter: Chefen för Internationella valutafonden står åtalad för sexuella övergrepp. Om den termen gör dig förvirrad kan du ta bort ordet ”sexuella” och bara koncentrera dig på ”övergrepp”, på våldet, på hur en person har vägrat att behandla en annan person som en människa, på att han har förvägrat någon de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, rätten till kroppslig integritet och fysisk trygghet. ”Människans rättigheter” var ett av den franska revolutionens stora fraser, men det har alltid varit diskutabelt huruvida den inbegriper kvinnans rättigheter. 

Ord och inga visor, och det som Solnit gör, om och om igen i boken, när hon samlar alla dessa krönikor hon skrivit under ett flertal år, är att hon knyter ihop säcken. Hon vägrar se varje enskild händelse som just det, en enskild händelse. Hon bistår mig, sida upp och sida ner, med att ge mig bilder som sammantaget ger mig en helhetssyn på kvinnoförtryck och maktmissbruk, allt för att urskilja mönstren som förenar kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. Så är det formulerat på bokens baksidestext, och det är också det jag får mig till del som läsare.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min tredje bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Skogens salt (bok 8 av 26)

Skogens salt, en novellsamling av Nguyên Huy Thiêp, som enligt Bokförlaget Tranans författarporträtt i boken, klassas som ”sin generations främste författare, omstridd, tidvis förföljd, men beundrad för sin nyskapande litterära stil och respekterad för sin orädda kompromisslöshet”.

Under läsningen skrev jag upp tre sidangivelser. Sidan 35, 116 och 124. På sidan 35 fångades jag av följande fras:
‘Mitt barn, förstår du då inte att godtrogenheten hjälper oss att leva?’ sade far med en röst som kvävdes av rörelse.”

”Den som har hjärta är naiv
Är det inte naiviteten som ger oss vingar
att flyga med till himlen?”

Jag blir lika förvånad varje gång jag söker på min blogg efter ett inlägg jag bestämt vet mig ha författat, på tema naivitet, eftersom jag aldrig hittar det. Troligen för att jag aldrig skrivit det (kanske det kommer endera dagen). Jag minns så väl den gången jag verkligen landade i en stolthet över min naiva syn på världen, i samband med #skolvåren:s #afkUmeå, där jag deltog i en workshop som Johline höll i, med rubriken:
Dum eller visionär? Naiv nog att våga förändra.

Letade lite i gömmorna och hittade följande foto, som jag lagt upp på Instagram i samband med workshopen. Bildtexten löd: Johline leker med ordet NAIV – hur tänker du kring det ordet?

När jag så satte mig för att skriva detta inlägg, och såg godtrogenhet på första nedslaget och naivitet på andra, så gläds jag. För sedan, slutligen, på sidan 124, kommer följande samtal som knyter ihop säcken:
”- Är ni samlare?
– Nej, jag är poet, svarade den okände och lyfte blicken. Den enda han tycktes se var den unga flickan. Det gjorde modern orolig.
– Så ni skriver dikter? sade den unga flickan beundrande.
Modern lade armarna runt axlarna på sina barn och drog dem till sig, som ville hon skydda dem från fara.
– Med all respekt, sade den gamle trotjänaren blygt, det är allt ett bra farligt yrke det ni utövar.
Den okände log. […]
– Ni borde inte säga så där! sade modern förebrående till den gamle.
– Jag har upplysningen från själve poliskommissarien, frun. Han har förklarat att i händelse av oroligheter är det alltid poeterna som man arresterar först.
Alla satt tysta. […]”

Kanske är det så, att poeterna arresteras först, helt enkelt för att det är de som är naiva nog att våga förändra, eller åtminstone, de som är naiva nog att våga förändring?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.