Black Elk talar (bok 8 av 12)

Jag läser Black Elk talar, en bok skriven av John G. Neihardt, efter samtal med Black Elk under 1930-talet. Bokens undertitel lyder: Historien om en helig man av oglala lakota-folket

Att John G. Neihardt fick äran och förtroendet att sätta Black Elks berättelse om sitt liv på pränt, med nedslag bland ryktbara namn som Sitting Bull och Crazy Horse, George Armstrong Custer och Buffalo Bill, likväl som händelser/företeelser som etsat sig fast även i mig, som slaget vid Little Bighorn, andedansen och massakern vid Wounded Knee, ger mig en känsla av tacksamhet, men också förundran. Tänk, Black Elk levde i/med/genom allt detta!

”Jag såg ingenting som kunde vara till gagn för mitt folk. Jag märkte att wasichuerna [de vita] inte bar omsorg om varandra på samma sätt som vårt folk gjorde innan folkkretsens cirkel bröts. De rövade allt från varandra om de kunde, och därför fanns det vissa som ägde mer än de kunde nyttja, medan hela skaror av människor inte ägna något alls och kanske svalt. De hade glömt att jorden var deras moder. Inte kunde detta vara bättre än mitt folks gamla sedvänjor!”

På Goodreads läser jag recensioner av Black Elk Speaks, som boken heter i original, och förstår att den är smått kontroversiell, i det att Neihardt inte bara nedtecknade Black Elks levnadsberättelse utan också tolkade den på sätt som måhända förvrängt både det ena och det andra. Delar (hela?) av den ursprungliga oredigerade berättelsen ska gå att läsa i boken The sixth grandfather, och vem vet, måhända letar jag reda på ett exemplar av den boken också.

Black Elk var bara nio år gammal då han fick sin stora vision, då han låg medvetslös i tolv dagar. En av anledningarna att Black Elk valde att förtälja hela sin vision till Neihardt var, om jag tolkar det rätt, att han inte såg att han lyckats uppfylla visionen han givits i så unga år, och att han på något vis svikit sitt folk just därför. Kanske är det därför han säger: ”Det är svårt att följa en enda stor vision i denna värld av mörker och skiftande skuggor. Bland skuggorna går människor vilse.”

Att direkt efter Kung Leopolds vålnad läsa Black Elk talar gör det svårt att inte dra paralleller mellan de två. Och som en tredje referens kastar jag in filmen The Imitation Game om Alan Turing, som försatte mig i samma stämning. Nedslagen. Förtvivlad. Och förundrad över vad människan är kapabel att göra gentemot andra människor. För den delen kan Guds olydiga revben också kastas in i mixen, som även den pekar mot samma sak.

”Jag insåg inte då hur mycket som hade gått förlorat. När jag nu blickar tillbaka från krönet av min höga ålder kan jag ännu se de slaktade kvinnorna och barnen ligga i högar och utspridda längs hela den slingrande flodfåran, och jag ser dem lika tydligt som den gången då jag betraktade dem med ögon som ännu var unga. Och jag förstår att även någonting annat dog där i den blodbesudlade leran och blev begravt under snödrivorna. Ett folks dröm dog där. Det var en vacker dröm.”

Och kanske är det så. (Jo. Visst är det så.)
Människan är kapabel att agera fullkomligt vederstyggligt gentemot andra människor.
Men inte bara. Vi är också kapabla att öppna våra hjärtan och leva i fred och frid med varandra. (Jo. Visst är det så?)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Kung Leopolds vålnad (bok 7 av 12)

Under sommarens allra mest somriga dagar läste jag Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. I solstol, under klarblå himmel och gassande sol transporterades jag tillbaka 110-130 år tillbaka i tiden, till en annan kontinent. Till det som skulle komma att bli ”Kung Leopold av Belgiens Kongo”, den enda koloni grundad och ”ägd” av en enskild individ, snarare än av en nationalstat (åtminstone under ett 20-tal år, innan Leopold tvingades att ge Kongo åt belgiska staten).

Det är en bok som sänder isande kårar genom kropp och själ, hur högt den gassande solen än står på himlen. Men… den är välskriven. Den är –i den mån jag är en god bedömare– en ganska saklig och faktisk redogörelse av vad som faktiskt skedde i Kongo under slutet av 1800-talet, och vilka lidanden och umbäranden som stod till buds. Dagligen och stundligen.

”[…] de forskningsresande och soldater, som genomförde det europeiska besittningstagandet av Afrika, ofta inte alls var djärva, burdusa och härdade män som legenden utmålar dem utan otåliga, olyckliga och jagade människor på flykt undan något i det förflutna eller inom de själva. De ekonomiska förklaringarna till den imperialistiska expansionen –jakten på råvaror, arbetskraft och marknader– är allesammans giltiga, men det fanns också psykologiska drivkrafter.”

De brott mot mänskliga rättigheter som ligger som ett fundament till skapandet av kolonin Kongo var inte nyheter för mig. Jag vet inte var jag fått det mig till livs, men jag visste, innan jag plockade upp boken, något om Leopolds högmod och målmedvetenhet, men i takt med att jag läste, sida efter sida, kunde jag inte undgå att chockas, förfasas, att uppgivet ta in en större förståelse för vad som skedde där. Och tyvärr, inte bara där:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ’Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz.’

I kapitlet Den stora glömskan läser jag om Jules Marchal, utan vilken jag kanske aldrig hade haft en chans att höra talas om Leopolds utstuderade exproprierande av Kongo och dess rikedomar. Jules Marchal är en före detta belgisk diplomat som på 1970-talet av en slump fick upp ögonen för det han trodde var förtal, då han läste en insändare som nämnde att tio miljoner människor omkommit i kund Leopolds Kongo. Han skrev till utrikesministeriet och bad om information, då han samtidigt, ärligt, sa att han saknade kännedom om den periodens historia.

Inte så förvånande fick han inget svar.
Och därmed var hans nyfikenhet väckt.

Han grävde, och gick på pumpen, om och om igen, men vägrade ge sig. 1985 publicerade han, under pseudonym, på holländska, sin första bok av flera, om denna period i Belgiens historia, som han förvärvat kännedom om under de 10-15 år som gick sedan han läste den där insändaren.

Och det är just det som chockerade mig när jag läste, det som skakade mig till grunden. Hur grundligt och mer eller mindre fullständigt som Belgien (och, givetvis, andra koloniserande länder) medvetet tystat ner, begravt, förträngt, denna mindre smickrande del av dess historia, för att uttrycka det milt. Om så bara därför, är detta en bok värd att läsa.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Guds olydiga revben (bok 6 av 12)

”Den historia som formar vår syn är en syntetisk produkt. Verkligheten löses upp i sina beståndsdelar och sammansättes på nytt efter metoder som är ett patent inom den lärda världen. Under den processen utrangeras en del av verkligheten som oangående. Det är den verklighet som innehåller kvinnans historia. Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.”
Elin Wägner, Väckarklocka

Jag såg Guds olydiga revben som teateruppsättning på HIPP i maj 2019 och var alldeles uppfylld av upplevelsen, något jag delade i den Facebook-live jag spelade in väl hemkommen. Nu när jag läst boken återbesöker jag blogginlägget och Live:n och påminns om hur mäktig teaterupplevelsen var.

Boken av Gunilla Thorgren är också en upplevelse, och samtidigt… inte på samma vis som teaterföreställningen, där estetiken i föreställningen och (ur)kraften i berättelsen framkommer tydligare. I boken går det inte att komma undan Thorgrens egen ilska –hon är heligt förbannad, milt uttryckt!– och ilskan både bidrar till min egen känsla av Ameh, va fan! Ska det verkligen vara så här? samtidigt som den delvis ställer till det, för till och med jag, som är en ganska okritisk läsare på många vis, ryggar tillbaka av hennes vrede emellanåt. Min känsla av att Thorgren drar lite för vilda paralleller och slutsatser helt enkelt för att hon är så förbannad, pyr i bakgrunden hela läsningen igenom, och flammar nu och då upp till rejäla majbål.

Kapitlet Kvinnors hopp börjar med följande citat:
”Det finns ingen klädsel som passar en kvinna eller ett hembiträde så illa som när hon försöker låtsas vara begåvad.” – Martin Luther i bordssamtal

Därefter fortsätter Thorgren:
Jag kan gripas av en obegriplig sorg, när jag läser om Luther och hans kvinnosyn.
Det har gått 500 år. Moral, normer, regler – jag känner igen allt från min uppväxt. Det är som förgjort. Nya idéer växer fram, nya förhoppningar väcks – också hos kvinnorna. Det rinner en flod av kvinnors tänkande genom historien. Ständigt blir den torrlagd av ett ovilligt patriarkat. Så blev det också med reformationen.”

Hon visar, i kapitel efter kapitel, århundrade efter århundrade, hur denna flod av kvinnors tänkande torrläggs. Om och om igen. Nedslående. Upprörande. Och, inte minst, frustrerande. Slås av samma tanke som då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer: Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström innan? Fast nu handlar min frustration om Inanna och Beginerna och Christine de Pizan. Var fanns (finns) de i historiaböckerna och läroplanen? Hur är det möjligt att dessa är nya bekantskaper för mig?

Så jo.
Nog rekommenderar jag dig verkligen att läsa boken, oaktat att Gunilla Thorgren emellanåt drar för stora växlar i sin frustrerade vrede. Jag undrar vad som hade fått henne att bli mindre vred. Kanske en process som denna: ”Jag är inte religiös, men om jag vore det skulle jag plocka fram den gamle herrnhutaren Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs förslag – att man med jämna mellanrum borde infoga nya texter i Bibeln. Se Bibeln som ett ”work in progress”. Det kunde bli spännande.”

Den slutsatsen gör också Amichai Lau-Lavie, rabbin i New York City, som i det fantastiska podavsnittet First aid for spiritual seekers med Krista Tippett i On Being när han konstaterar Not everything that we’ve inherited is worthy of being passed on, like trauma and like memories and like values that have evolved.

Kanske en Bibel, eller för den delen, en kristendom, eller religion i stort, i ett föränderligt varseblivande och varande, hade möjliggjort något annat? Eller en Bibel för varje århundrade? Nog vore det en rikedom att få ta del av en väv med både varp och inslag, som förtäljer en mer fullödig historia av fler av de sanningar som levs bland oss människor?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Jag väntar i snön.

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

Onåd (bok 5 av 12)

Har säkert fem stycken böcker igång för stunden, ett antal av vilka hör hemma bland de 12 + 12 böcker jag valde ut vid årsskiftet. ”Egentligen” borde jag läst ut och bloggat om en av de engelska böckerna, eftersom jag ännu inte bloggat om bok nummer 4 i ordningen av dem, men… igårkväll orkade jag inte ge mig i kast med ett par ansträngande sidor. För ja, de böcker jag har igång är krävande, antingen på grund av språket eller innehållet, eller bådadera. Så jag lät hand och öga falla på Onåd av J.M. Coetzee i bokhyllan vid sängen

”… en fördom som har fastnat i hans medvetande, slagit rot. Hans medvetande har blivit en tillflykt för gamla tankar, sysslolösa, utblottade, utan någon annanstans att ta vägen. Han borde jaga ut dem och städa ur lokaliteterna. Men han har ingen lust att göra det, bryr sig åtminstone inte tillräckligt.”

La mig tillrätta, bläddrade fram till första sidan… och fastnade. Läste halva boken i ett svep innan ögonlocken äntligen började bli tunga. Vaknade med ett ryck i morse av dotterns väckarklocka, som jag i min förvirring trodde var min egen, och därefter lyckades jag inte somna om… eller, ärligt talat, så gjorde jag bara ett halvhjärtat försök. Istället tände jag sänglampan och drog åt mig Onåd igen.

”[Syndabocksmetoder] fungerade i praktiken medan de fortfarande hade en religiös kraft bakom sig. Man lastade stadens synder på bockens rygg och drev ut den, och därmed var staden renad. Det fungerade därför att alla kunde tolka ritualerna, inklusive gudarna. Sen dog gudarna, och plötsligt måste man rena staden utan gudomlig hjälp. Verkliga handlingar krävdes istället för symbolik. Censorn föddes, i den romerska bemärkelsen. Vaksamhet blev parollen: allas vaksamhet över alla. Rening ersattes av utrensning.”

Ett tu tre så ringde faktiskt mitt eget larm, då jag hade en tid att passa, så med ett femtiotal sidor kvar fick jag motvilligt lägga ifrån mig boken igen. Men så, efter att jag mött mina Buddhas över Zoom för ännu en inspelning, lät jag min obändiga längtan efter att läsa klart boken blomma ut till fullo, och följde lydigt efter den upp till sovrummet, där jag la mig tillrätta på sängen och läste ut den.

”David skulle inte ha något emot att höra Petrus historia en dag, men helst inte förringad till engelska. Han blir alltmer övertygad om att engelska är ett otjänligt medium för Sydafrikas sanning. Bitar av engelska som är hela meningar långa har grovnat, tappat sina artikulationer, sin böjlighet, sin kopplingsbarhet. Likt en dinosaur som dör och sjunker ner till ro i gyttjan har språket stelnat. Inträngd i engelskans mall skulle Petrus historia låta stel, föråldrad.”

Det är något fantastiskt att emellanåt läsa böcker som bara flödar. I språk, i handling, i känsla. Onåd är en sådan bok. Oerhört välskriven, och, måste jag säga, väl översatt. Merparten av böckerna jag läser just nu är inte sådana. Kanske för att merparten av dem inte är fiktion utan fakta? Oavsett vilket, Onåd är på intet vis en lätt bok, inte ens tillnärmelsevis lättsmält heller. Kraftfull, tankeväckande, ger den mig insyn i karaktärer i en kulturell kontext långt från min egen. Och samtidigt… det där som förenar oss alla finns där hela tiden, och är kanske det som gör att jag trots allt känner mig väldigt nära huvudkaraktärerna, om jag med karaktärer i plural inberäknar inte bara huvudrollens David Lurie utan också hans dotter Lucy.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Det omätbaras renässans (bok 4 av 12)

Köpte den till mig själv i julklapp i december. Så att Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark hamnade i årets svenska bokhög att läsa och blogga om känns ganska naturligt.

Nu har jag läst ut den. Jag föreslår att du gör detsamma. Det är i sanning en läsvärd bok.

Många tankeställare har jag fått för detta är en bok som med sitt vackra men långt från lättförståeliga språk levererar tankesjärn i parti och minut. Jag har getts möjlighet att reflektera kring såväl mitt eget mätande (idag klarade jag av min 2070e morgon-sjua, min 98e dag av Wim Hofs djupandning, tog årets 28e kallbad, för att bara ge ett par exempel på mätbarheter jag håller koll på; ratiot är starkt i mig!) som uppbyggnaden av de kvalitetssystem jag arbetat professionellt med i två decennier, till förpappringen som är legio inom så många verksamheter och branscher, privat som offentligt, och inte minst hur jag trots allt också låter intellectus vara en daglig följeslagare till mig i form av reflektion och att leva i frågorna, och därmed surfa på de outtömliga horisonterna av icke-vetande. Eller som Bornemark också skriver: Intellectuspraktiker handlar om att komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss.

Och förälskad som jag är i tankespjärn så gladdes jag redan i inledningen då Jonna formulerar sig så här: Det är svårt att undersöka sin egen samtid, man behöver något att ta spjärn emot, något som kan ge distans till det som omsluter en.

Boken utgår i stort från två begrepp som filosofen Cusanus tänkt och skrivit om, ratio som är en kalkylerande förmåga och intellectus som är en reflekterande, omdömesgill förmåga. Och jag lovar… lika klurigt skriven som boken är, lika många stycken har jag markerat, strukit under, utropstecknat i marginalen. Och som så ofta när det sker, bläddrar jag febrilt för att hitta de utdrag jag vill lyfta fram just nu…

”Utan en samtidighet mellan (minst) två åsikter, två erfarenheter och två berättelser finns inte någon gemensam värld att leva i. Att tro på någon, utan att själv ha sett det den andra berättar är därmed en förutsättning för att vi alls ska ha ett samhälle eftersom det innebär att vi har tillit till varandra, kan förstå och lära av varandra.”

Det är just vår gemensamma värld som Jonna Bornemark hela tiden återvänder till. Hur ensidigheten, fundamentalismen, inte gagnar oss, hur den till och med gör oss illa, på såväl individuell som kollektiv nivå, oaktat om det handlar om politik, religion, vetenskap.

”[…] måste vi ständigt söka en balans mellan att upptäcka det nya och ha en ordnad värld.”

Hur pendeln i den värld vi lever i idag har slagit över nästintill till fullo till ratiots fördel, och att det krävs en motkraft, pendeln behöver röra sig mot mitten igen, behöver möta intellectus och dess reflekterande förmåga, inte bara för att bådadera behövs var och en för sig, utan för att de behöver varandra. Ratiots kategorier stagnerar utan intellectus ständigt reflekterande och ifrågasättande blick, som bidrar till att hålla kategorierna utvecklade och aktuella.

”Livet överflödar oss, vi kan inte kontrollera det, men vi kan njuta av det, fortsätta dess rörelse och förstå det ständigt på nytt.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Sista boken från Finistère (bok 3 av 12)

”Det tysta straffet, det värsta straff någon kan tvinga en annan att tjäna av.”

Har inte läst henne förut, Bodil Malmsten. Så när Sista boken från Finistère dök upp i loppisbokhyllan i församlingshemmet, en måndagkväll då jag övat klart med kören min, så slog jag till. Swishade fem kronor och stoppade ner boken i körkassen.

”Att ha någon att skylla på är ännu en av de mänskliga rättigheter som ingen har.”

Språket sticker ut. Vackert. Och ändå, på något underligt vis, alldeles extraordinärt ordinärt. Vanligt. Inte fyllt av massa svåra, krångliga, komplicerade och ovanliga ord. Vanligt.

”Det förflutna roterar i hjärnan, i medvetandet, i själen på den som har varit med om det.”

”Den som lever är i ständig förändring, vare sig den vill det eller inte vill.”

För att vara en bok fylld av en krypande ångest, en evig dans av undflyende och krasst konstaterande, så är den förbluffande livsbejakande. Paradoxalt.

”Människa är jag och som sådan i stånd till det värsta och värre ändå–att låta det värsta passera och inte säga ifrån.”

Jag läser mycket. Eller… det är ju relativt så klart.
Sista boken från Finistère var årets tionde bok, och årets bokläsarutmaning har jag satt till 65 böcker. Färre än förra årets 75, och de 100 jag hade som mål 2018. Så jag läser mindre än de senaste två åren.

Började googla för att se hur många böcker genomsnittssvensken läser årligen. Men hittar inget definitivt. 10-12 böcker/år verkar dock inte orimligt. I relation till den siffran läser jag ju mycket så klart.

Men jag läser inte bara mycket. Jag skriver mycket också. Om än att jag halkat ur det dagliga bloggandet, så har jag bloggat 33 av årets 60 dagar, och kanske är det därför jag fastnar för dessa rader ur Malmstens penna:
”Att formulera är att sätta form på, att göra befintligt, befästa och det räcker med den befästelse jag själv sitter inne med.”

Ska nog hålla koll i loppisbokhyllan framöver efter fler av Bodil Malmstens böcker. Sista boken från Finistère har gjort mig nyfiken, vill läsa mer.

”Den som vill mig väl ställer inga frågor. 
Haven andas–tidvatten in, tidvatten ut.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

…och sen fastnar jag.

Du vet hur det är.
Har inte tid. Orkar inte. Pallar inte. Tar det sen…
Men så säger den inre rösten Fast du skrev upp i kalendern och bloggade häromdagen om att du skulle, minns du? och Jo. Klart jag minns. Så visst, jag sätter mig väl en liten stund då. 

… och sen fastnar jag.

Börjar bläddra i Helvetesveckan för att ge mig i kast med inledande förberedelser… och ett tu tre har det gått en dryg halvtimme och jag är helt inne i det. Pennan löper över papprena, jag skriver ner små tankar om vad jag kan tänka mig att ha i fokus under min kommande helvetesvecka, sånt jag är nöjd och missnöjd med i livet, vad jag åstadkommit så här långt i livet, och hur en-dag-i-mitt-liv ser ut just nu. 


Reflektioner kring Helvetesveckan 2020, från såväl förberedelser som genomförande och inte minst från efterdyningarna. Farhågor, förhoppningar och nyvunna insikter från skapade referenspunkter i livet.

Helvetesveckan: 7 dagar som förändrar ditt liv (bok 2 av 12)

”Ett genomgående drag hos dem som når framgång är att de faktiskt agerar. De skrider till handling, de får saker och ting gjorda. Helvetesveckan ska vara en sådan vecka. Action!”

Pernilla letade bland sina böcker och sa Denna måste du läsa! Och denna! Ta denna också! Och var i allsindar är Helvetesveckan, den måste du bara läsa! Klev så på tåget hem släpande på en tung tygkasse fylld med böcker av allsköns slag; däribland Helvetesveckan: 7 dagar som förändrar ditt liv, av Erik Bertrand Larssen.

Nu har jag läst den.
Och ja. Jag har för avsikt att genomföra en helvetesvecka för egen del. Men vem vet…

”Det du säger till dig själv och det du säger högt har alltid en inverkan på dig. Det beror på att vi har lärt oss betydelsen av ord och meningar, och de skänker omedelbart betydelse, en förståelse och en rad associationer.”

Och där öppnar jag för att smita undan.
”För avsikt”. ”Vem vet…”
Båda ordvalen pekar på öppningar för att inte genomföra en helvetesvecka.
Det var min avsikt men sen kom livet emellan.
Mmm. Vilken underbart härlig smaskig ursäkt. Hade säkert funkat superduperbra!

”Helvetesveckan ska vara en hävstång. Den ska skapa så starka känslor inom dig att den ger bestående effekter. Den ska vara något som du kan titta tillbaka på och mäta dig i förhållande till. Den ska lära dig något om din egen kunskap och din egen kapacitet.”

Jag vet att jag har hög kapacitet. Att jag har en oerhört god förmåga att hålla mina löften till mig själv. Så jag tvivlar inte på att jag kan genomföra en helvetesvecka. D i sig är inte utmaningen för mig. Snarast är det att göra veckan på ett sätt som gagnar mig på flera plan och lyfter fram den typ av varande, handling och/eller aktivitet, som jag önskar se mer av i mitt liv. Att genomföra veckan utifrån en tydlig bild av exakt vad det är jag vill åstadkomma. Och det kräver förberedelser.

”Förberedelser är mycket ofta viktiga, men ibland tar vi dem som en ursäkt för att slippa sätta igång.”

Och jag vill inte smita undan.
Så det jag ska göra nu är att förbereda för att göra förberedelserna för att genomföra en rothsk helvetesvecka, helt enkelt genom att boka in tid i kalendern för att ta nästa steg.

Så.
Tre schemalagda ”förbered helvetesveckan”-tillfällen i kalendern.
Det var ju inte så svårt. Det svåra är -– kanske? kanske inte? – att se till att hedra dessa tillfällen.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Ännu en natt på händelsehorisonten

Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?