Han drog nitlotten han.

59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.

Erkänn ditt mörka, svarta.

”Samtidigt hörde hon den egna rösten, den röst som hon ibland tröstade andra med, en vuxenröst som resonerade och lugnade. En röst som hon använt för att göra Nirmol till just den storslagna människa han blivit. En mammas viskning. Hon påminde sig själv om ett gammalt djungelknep som hon brukade ge dem som brottades med ohanterlig vrede.

’Skriv två brev till världen. Skriv ett om hur du verkligen känner djupt därinne, skriv om din smärta och ditt hat, din besvikelse och vrede, skriv om de lägsta önskningarna du har. Driv ut det mörka ur dig men visa det inte för någon. Alla känslor får finnas, hut hatiska de än är, men man måste inte agera på dem. Och skriv sedan ett som är ditt högre jag, ett som är just så moget och balanserat som du vet att det måste vara. Först när du erkänt ditt mörka, svarta, kan du göra det som är rätt.’

Jag gör det; skriver av mig, ger mig själv svart på vitt det jag känner. Men samtidigt inte om jag ska ta djungelknepet bokstavligt, eftersom det är sällan jag brottas med ohanterlig vrede.

Tror det var länge sedan jag verkligen var i kontakt med mitt mörka, svarta. Ohanterlig vrede är sällsynt i mitt liv, men alla de andra känslorna som drar åt det dunkla – aggression, ilska, förtvivlan, sorg, förakt – de har jag mer kontakt med, och de kommer ner på papper.

Emellanåt blir sådana texter också publicerade på bloggen, men alltsom oftast inte. Åtminstone inte medan känslan är aktiv i mig. Med distans, kanske; om texten i sig fyller någon slags funktion, om det finns ett värde i att skicka ut den i världen, om det är rätt. Inte annars. Och jag vet att jag inte måste agera på dessa känslor. Men skrivandet i sådana stunder fyller definitivt sin funktion – för det tar mig vid hand och leder mig till mitt högre jag. Publicerar fler av de texterna, men långt ifrån alla. Än. För jag sparar det jag skriver, och vem vet, endera dagen blir det kanske något av det utöver ett dagligt blogginlägg. En bok? Två? Idéerna, utkasten och planerna finns där.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Den som går på tigerstigar” av Helena Thorfinn.

Skatunge, buxbom och bokklubb

Sitter här i soffan, trött efter en dag som varit omväxlande riktigt avkopplande likväl som mycket målmedvetet hårt arbete. Efter frukost så la jag mig i sängen och unnade mig ett par timmars läsning, tills jag läste ut boken jag höll på med, så jag kom igång med jobb först efter lunch. Då gjorde jag å andra sidan en rejäl insats, och nu är det bara några få trådar som återstår för mig att ta hand om, innan jag skeppar över hela konkarongen till mina två medskapare för deras slutliga genomgång och återkopplingsvända. Det ska jag ombesörja imorgon så jag kan ta midsommarledigt med gott samvete.

Har också handlat ingredienser till morgondagens svampsill-session (innan har jag oftast gjort aubergill, dvs ”sill” på aubergine, men i julas testade jag svamp-sill, dvs ”sill” på svamp, och det var snäppet smarrigare, så det ska jag fixa till midsommar!), druckit te med Gott Barn, och jobbat häcken av mig (verkligen!) i trädgården då jag fick sällskap av en vän som medförde häcksaxar (en batteridriven och en manuell), spade och ett par hinkar. Medan hon grävde upp förrymda nävor, höstanemoner och annat smått och gott till sin trädgård, gav jag mig i kast med buxbomshäckarna och minsann hann jag med alla utom de två stora bollarna. Dessutom så räddade vi (möjligen?) livet på en skatunge som definitivt inte var redo att lämna boet ännu. (Får se om den överlever natten – vi ska göra vårt bästa för att hålla katten Pop inne åtminstone.) Därefter var det vår tur att dricka lite te och planera för bokklubben som vi har bestämt oss för att starta tillsammans. Det känns mycket inspirerande – så bokmal jag är har jag aldrig varit med i en bokklubb, så det är väl på tiden?

Låter sig beskinas.

”Den tysta meditationen kan ibland också vara som att sätta sig på den bänk som löper längs Lunds Domkyrkas södersida en vårdag när den första solen kommit. Ansiktet vänt mot solen. Mottar ljus och värme. Låter sig ”beskinas”.”

Ja. Precis så där. Jag blundar och känner inom mig hur jag sitter där, på bänken, och lapar sol och värme. Likt en solros följer solens bana över himlen låter jag mitt ansikte följa densamma, svältfödd på både solens ljus och dess värme, som om jag har tur, och det inte blåser alltför mycket, påtagligt värmer kind och ögonlock.

Som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, fick jag via släktingar kontakt med en svenska som bott i staden i över två decennier. Hon gav mig en tillflykt jag emellanåt hade stort behov av, och jag minns för alltid första besöker i hennes hem, vitmålade väggar, trägolv och blå/vit-randiga soffor, avlutade skåp, hyllor och soffbord, och överlag, ett mycket svenskt inrett hem. Jag klev in där och hela jag slappnade av, ni vet, så där som hela kroppen bara släpper taget om man sitter i ett rum och ventilationens bullrande fläktar – som man nästan inte lagt märke till på ett medvetet plan – plötsligt stannar upp och man inser hur mycket det lågintensiva bullret påverkar hela kroppen. Så kändes det när jag klev in i detta svenskinredda hem.

Men det där med att låta sig beskinas… hon berättade för mig att hennes grannar tyckte hon var mer än lovligt knasig, som så fort solen tittade fram på vårkanten med lite vårvärme, plockade ut strykjärn och strykbräda och började stryka tvätten utomhus. Hon lät sig besviknas – utsvulten på solens ljus och värme sökte hon den, i alla former som tänkas kunde.

Har du tänkt på, att det också är en gåva vi människor kan ge varandra? Vi kan, med kärleksfull och ömsint blick, beskina varandra. Låta den andre motta ljus och värme; vilken gåva att både ge och få!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.

#blogg100 – Luktlösa drömmar.

Giulia Enders skriver ”Märkligt nog kan man drömma alla sinnesintryck, utom lukt. Drömmar är alltid luktlösa.” och jag slutar läsa; förvirrad. Blundar, försöker komma på någon gång jag drömt i lukt… och kan inte för mitt liv komma på det. Har aldrig tänkt på avsaknaden av lukt i mina drömmar, men nu när jag läser meningen så inser jag, att så är det nog. Så fascinerande!

Likt hörseln är lukten inte ett sinne vi kan stänga av – vi har ögonlock, men varken öronlock eller näslock. Fast jag vet faktiskt inte om luktsinnet är aktivt när vi sover, likt hörselsinnet; hörselcentrum i hjärnan fortsätter vara aktiverad även under sömn. Fast emellanåt undrar jag över det med, för otaliga är gångerna jag sovit mig genom de mest buller-och-brakande sommaråskstormar. Fast det kanske är jag som är undantaget som bekräftar regeln?

Men drömmar alltså. Läser meningen än en gång: ”Drömmar är alltid luktlösa.”
Stämmer det verkligen? Kan jag inte förnimma lukt i drömmens värld? Försöker dra mig till minnes gånger jag slumrat på sängen medan någon annan lagat mat… nog smyger sig förföriska dofter som får det att vattna sig i munnen på mig, in i drömmens värld? Fast det kanske är en faktisk lukt som tränger sig in i drömmen, snarast än att jag drömmer fram den? Vad tror du? Har du nånsin drömt i lukt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 99 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Se vanligheten med nya ögon.

”…utflykter handlar mycket om det, att göra ovanliga saker, för att det är spännande och ger nya perspektiv både genom sin ovanlighet och genom att man ser sin vanlighet med nya ögon efteråt. Det känns alltid bättre att ta sig till något än bort från något. Då är det också roligare att komma tillbaka. Därför är utflykter lustfyllda. Man är på väg till något härligt.”

Tänk – så mycket en utflykt kan bjuda på, genom att den bjuder oss på dessa två öppningar:
* Nya perspektiv genom sin ovanlighet.
* Att man ser sin vanlighet med nya ögon efteråt.

Idag: Sveriges nationaldag.
En dag som jag saknar traditioner för. Men kanske jag ska bjuda på en utflykt? Det vore väl en god idé, denna dag, att ge mig och mina nära och kära, något ovanligt som kan ge nya perspektiv, något som ger kontrast till vardagen?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 98 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Som en apa i träden.

”Om man i den tysta meditationen uppmärksamt lyssnar inåt, framgår det snart att det pågår en oavbruten recensionsverksamhet. ”Någon” därinne är som en apa i träden: far kring från gren till gren – nyfiken, tittar på allt, tycker si och så om det, bestämmer det och hastar rastlös vidare. Ibland kan denna ”någon” få nästan demoniska drag: räknar för och emot, målar fiendebilder, tänker ut strategiska manövrar, vill behärska och kontrollera.
Vårt mentala inre är i stor utsträckning, utan att vi är medvetna om det, ockuperat av detta inskränkta jag. Får det löpa fritt, tenderar det att genast inta mitt centrum. Alltid ensamt och kretsande kring sig självt blir ett sådant jag avskilt från allt annat. Om detta andra har det ständigt tankar och åsikter. Allt och alla sätts i relation till detta självupptagna jag som bedömer och mäter sig själv i ett oupphörligt relaterande.
Det jag som domineras av denna centripetala kraft kommer att ha som främsta ärende att bevara sig själv. Genom att ständigt rita kartor, bygga förklaringsmodeller och göra sig bilder vill hon greppa sin livssituation och därmed bevara sig själv och sin position. Detta innebär att människan i stor utsträckning kommer att leva i dessa bilder av och i dessa tankar om tingen och tingens ordning. På grundval av detta endimensionella bestämmande formas avgörande drag i människans självbild och, sammanhörande med den, hennes världsbild.”

I en av de bästa beskrivningarna jag läst, av det ständigt pågående inre tjattret, landar jag i insikten, att min inre apa allt mer sällan uppför sig så som Pelle Bengtsson beskriver det. Förut, ja, definitivt. (Förut? Tja… när skedde den stora omvandlingen? Jag vet inte, men kanske det stora skiftet inleddes för en tre-fem år sedan eller så? Fast allt tog sin begynnelse under graviditeten med mitt första barn, född året före millenieskiftet.) Men idag? Nej. Eller, åtminstone, allt mer sällan. Den inre rösten inom mig uppvisar mindre och mindre likhet med den av Pelle beskrivna apan. Antingen har hen bara lugnat ner sig, eller så är det så att apan alltmer sällan kommer på besök. Jag vet inte. Och det spelar ingen roll egentligen. Jag känner alltjämnt att det allt som oftast försiggår något annat i mitt inre än detta evigt surrande, dömande, rastlösa tjattret.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 96 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.