Gilles Deleuze – en introduktion (bok 24 av 26)

”Vi skapar begrepp i syfte att förvandla livet.”

Alltså. Det är bara att inse. Jag ska sluta köpa/läsa böcker som handlar om filosofi. Testat Lévinas tidigare i år och nu Gilles Deleuze – en introduktion, av Claire Colebrook. Baksidestexten hävdar att ”den här boken är en imponerande lättillgänglig genomgång av centrala idéer i Gilles Deleuzes tankevärld. […] Vi tror att en lättläst introduktion till Gilles Deleuzes filosofi är precis vad Sveriges tankeklimat behöver.

”Tanken, insisterar Deleuze, är någonting som händer oss, den grundar sig inte på något beslut. Att tänka är inte att katalogisera olika externa objekt; tänkandet bemäktigar sig oss.”

Hmmm. Lättillgängligt. Lättläst.
Tja, alltså, allt är ju relativt. I relation till Deleuzes egenhändigt skrivna böcker kanske den här introduktionsboken är grymt lättläst. Men att påstå att det är lättillgängligt och lättläst, det kan jag inte för mitt liv skriva under på. Och då läser jag mycket. Men bevisligen inte tillräckligt komplexa saker, eftersom jag, i hög utsträckning, har svårt att ta till mig den här boken. Så ”det här sättet att i komplicerade termer metaanalysera vad en filosof anser, ofta i relation till vad andra filosofer anser… blir mest svårt. Svårläst och svårförståeligt.” som jag skrev om Lévinas-boken stämmer tyvärr även för Deleuze.

”Alltså bär varje definition, varje territorium eller kropp på möjligheter att öppnas upp för en flyktlinje som skulle kunna förvandla den till någonting annat.”Jag läser och påminns om Eddy Nehls (som jag lärt känna under mina skoltwittrande dagar) när jag läser boken, eftersom begreppet flyktlinjer återkommer upprepade gånger. Flyktlinjer är ett oerhört vackert ord och tillika namnet på Eddys blogg.

”Någonting i världen tvingar en att tänka. Detta något är föremål för ett grundläggande möte, och inte för ett igenkännande.” (Deleuze 2004a, s 30)

När jag bläddrar igenom boken för att hitta utvalda stycken till detta blogginlägg, noterar jag min fäbless för tankar om tankar. Många av de ställen jag markerat i boken handlar just om tankar, som citaten jag väljer ut bekräftar.

”Istället för en kunskap som motsätter sig livet, ett tänkande som affirmerar livet. Livet skulle då bli tänkandets aktiva kraft, men tänkandet livets affirmativa mark. Både livet och tänkandet skulle uppgå i samma mening, haka i varandra och spränga gränserna: gå i takt i den gemensamma ansträngningen för en fantastisk skapelse. Att tänka skulle här innebära: att upptäcka och uppfinna nya möjligheter för livet.” (Deleuze 2003, s. 163)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Störst inverkan på mitt liv?

Vilken spännande fråga jag fick av Christine Lehtinen på inlägget om Engagemang. Hon skrev: Vad spännande med en bokutmaning! Då blir jag så nyfiken…. Vilken bok har haft störst inverkan i ditt liv?

Jag gav mig på att besvara hennes fråga, men lyckades inte landa i en konkret bok:
Hm. Det var i sanning en stor fråga.
Jag pekar dels till ett inlägg jag skrivit om tio böcker som gjort skillnad i mitt liv.
Men vill nog lägga till någon eftersom jag läst ofantligt mycket mer sedan dess… en bok som verkligen gav mig en udda läsupplevelse var The O Manuscript men om den ”haft störst inverkan på mitt liv” det vette hundan…

Hm. Jag tror jag får suga på den karamellen ett tag! Stort tack för frågan!

Så åter till frågan: Vilken bok har haft störst inverkan i mitt liv?
Jag tror inte jag kan peka på en bok, som svar på frågan. Däremot slog det mig just att jag tror att den första boken jag läste själv, när jag väl lärt mig läsa, är den bok som haft störst inverkar i mitt liv. För vad det än var för bok, så var jag såld på läsning. Min mamma säger det i alla fall, att när jag väl lärt mig läsa så bara fortsatte jag!

Mitt lilla jag (lerbyst av min momo) – som bara fortsatte läsa när jag väl knäckt läskoden.

Och så är det, jag har läst ofantligt mycket i mina dagar, med lite olika datapunkter till hjälp kan jag göra ett grovt överslag och landar på minst 3500 böcker i mina dagar, om inte uppemot 4000. Och oavsett vad, fler kommer det bli, för läser, ja, det gör jag dagligen. Bara i år har jag läst 78 böcker, och satsar på (minst) 100!

Engagemang (bok 22 av 26)

Engagemang. Per Grankvist. Det är bok nummer 22 på årets bokläsarutmaning, som närmar sig sitt slut.

Engagemang är en bok jag haft i bokhyllan sedan 2015, då jag köpte den av Per själv efter ett bokprat på Centralstationen i Malmö i samband med releasen av den uppdaterade och utökade utgåvan.

Det är de engagerade som driver och åstadkommer förändring i samhället.

Tyvärr är det en bok om engagemang, som inte engagerar mig så mycket. Trots att jag verkligen är intresserad av temat och även – både i egna och andras ögon – är en väldigt engagerad person. Visst finns det intressanta bitar, men som helhet kan jag inte säga att den gav mig så mycket matnyttigt. Tankespjärn levereras dock mig av vissa stycken som rör migration och integration. Visst är jag helt med på tåget om, annat får mig att tänka efter både en och två gånger. Och det tycker jag om!

På de platser där man ingår i ett nätverk av relationer byggda på förtroenden har man sitt hem. På alla andra ställen bor man bara. Det är skillnaden mellan att känna sig som malmöit och att vara Malmöbo.

Om förtroende är en förutsättning för att känna att vi tillhör ett sammanhang, ett samhälle, är rädslan dess nemesis och något som kan bryta ner ett samhälle. Beblandar vi oss inte med andra är risken större att vi så småningom skapar oss en felaktig bild av andra grupper, vilket senare kan övergå i en rädsla för det vi inte förstår. 

Utan socialt kapital utanför den egna gruppen uteblir både den psykologiska upplevelsen av att vara en del av samhället i det nya landet och den önskan om att kunna påverka som hänger samman med dem. Integration skapas inte genom att man kan tala flytande svenska, utan genom att man interagerar med det svenska samhället när man känner sig redo att göra det. 

Genom historien har vi européer givit oss själva den självklara rätten att upprätta vår egen hemvist på andra ställen i världen. Att underskatta eller försvåra nyanländas behov av att på samma sätt skapa sig ett nytt ”hemma” mitt bland oss är tyvärr inget annat än ett nedärvt uttryck för en nykolonial människosyn, där ”vi” värderas annorlunda än ”dom”. 

Den historiska paradoxen är alltså att man genom att tillåta ”isolering” i etniska enklaver i det korta perspektivet skapar förutsättningar för att nyanlända kan känna sig trygga och därigenom lägger grunden för en lyckad integration på längre sikt. 

Inte minst är det intressant att läsa detta efter att jag nyligen läst, och reflekterat kring, Åsne Seierstads Två systrar. Jag plockar också upp tråden från min reflektion efter att ha gjort seva, dvs a selfless act of service, under Amma-eventet i Köpenhamn i oktober 2018, och nickar och hummar när jag läser vad Per skriver på temat att göra gott, och att ha tillit och tilltro till mina medmänniskor: Om vi tror att de flesta andra kommer att agera solidariskt är vi beredda att göra detsamma, men om vi misstror andras intentioner har historien visat att vi är benägna att utföra såväl ondskefulla som opportunistiska handlingar. 

Jag ges också vatten på min kvarn att det är viktigt (för mig) att fortsätta tro på det goda i mina medmänniskor: Vi måste faktiskt tro på människans inneboende vilja att göra gott, oavsett vilka genetiska eller samhällsstrukturella skäl det kan finnas för att vi är snälla mot varandra. Slutar vi att tro på andras goda intentioner och börjar förutsätta att andra vill oss illa, upphör också tron på samhället som institution.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Naiviteten får sig en törn

Jag har valt, medvetet, en ganska naiv inställning till världen och människorna i den. Jag väljer att tro alla om gott, för att jag mår så mycket bättre när jag möter min nästa från det perspektivet än dess motsats. Misstro gagnar mig inte, tilltro gör det. Men det är inte utan att naiviteten får sig en törn när jag läser Två systrar av Åsne Seierstad, en reportagebok om två ”norsk-somaliska” systrar som radikaliserades och rymde till Syrien för att kämpa för IS. Åsne tar sig i boken an frågan Varför radikaliseras muslimska ungdomar som växer upp i väst?

”Frågan vi måste ställa oss är: Handlar det här bara om dem, eller handlar det också om oss? Vad är det i vårt samhälle som gör att vissa ungdomar anser sig förödmjukade och diskriminerade?
Jag ger inte någon förklaring, vare sig till vad som drog dem eller vad som knuffade ut dem ur Norge. Jag berättar om det jag har funnit. Sen är det läsarens sak att blanda korten. Var började det? Vad ligger bakom? När kunde de ha gjort helt andra val? Hur kunde en flicka som tänkte bli diplomat välja att bli hemmafru i Raqqa? Varför började de söka livet efter döden och inte det här livet?”

Det är skrämmande läsning. Och viktig läsning. Och fast jag inte kommer att förändra mitt sätt att bemöta mina medmänniskor (tror jag), så inser jag, med ett stort mått av sorg, att långt från alla har motsvarande livsinställning. Alltför många har misstro som utgångspunkt i livet, snarast än tilltro, och det känner jag både uppgivenhet som frustration kring. Inser samtidigt att det bästa jag kan göra, är att hålla fast vid min tilltro till min nästa.

Och ja. Häri föreligger onekligen ett dömande från min sida, att ”jag har rätt” som möter världen från tillit och tilltro, och att de som gör det motsatta ”har fel”. Fast det handlar snarast om den resan jag själv gjort, från misstro till tilltro, från en negativ syn på allt och alla, till dess motsats. En resa som gett mig ett bra mycket härligare liv idag, i jämförelse med hur det var att leva livet som negativa Helena. Det är också denna egenupplevda skillnad av hur det är att vara i världen som mig själv med olika utgångspunkt, som ger mig hopp. Jag vet ju, av egen erfarenhet, att det går att ändra sig på sätt som många nog inte tror, och samtidigt som det går att ändra sig så som de omskrivna systrarna i boken, så går det också att göra en motsatt resa.

Barnexperimentet (bok 21 av 26)

Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, av Per Kornhall. Fritt fall. Ord och inga visor. Publicerad 2013, och troligen införskaffad av mig något år senare, när jag var djupt insyltad i den svenska skoldebatten, i full färd med att köra gerillamarknadsföring i Almedalen för #skolvåren (där Per Kornhall för övrigt var dragplåster på en walk n talk 2014), twittra skola i parti och minut och tillsammans med andra drivna anordna #afk:er runt om i landet.

Ah.
”Den gamla goda tiden!”

Haha – nej. Så tänker jag inte. Det var himla roligt dock. Var sak har sin tid dock. Just då var jag så djupt engagerad att jag inte tog mig tid att läsa boken, men det har jag korrigerat nu. Och den är fortfarande läsvärd.

Kornhall är något av ett mysterium för mig – då han i en och samma stund är både ’traditionell och konservativ’ och samtidigt är väldigt öppen för mycket av de funderingar och förslag som ’traditionalisterna’ i skoldebatten ratar utan att överhuvudtaget ge frågeställningarna en chans. Och det gör boken till ganska spännande läsning, för jag tror ”båda sidor” i debatten (och ja, i skoldebatten kan man verkligen – tyvärr – tala om två sidor) kan hitta passager där de nickar bifall såväl som ilsket virar på huvudet i förnekelse. Och det är lite kul, ärligt talat! Han är något av en gränsgångare, den gode Kornhall.

Som twittrande #skolvårare stötte jag på synpunkten att ”skola är odiskutabelt” vilket chockade mig. Lärande är odiskutabelt, men skola är enkom en av människan skapt form för att normalisera och systematisera lärande. Även Kornhall uttrycker att lärandet är inbyggt i människan: Barn kan inte låta bli att lära sig. Det är helt enkelt biologiskt omöjligt för dem och det verkar finnas ett starkt inre belöningssystem som belönar dem när de härmar och lär sig av sin omgivning.” Däremot ställer jag mig tvivlande till följande slutsats: ”[…] det kan också bli så att ett barn lämnat åt sig själv inte kommer vidare, inte upptäcker några nya världar. Så är det redan i förskolan. Lämnade helt åt fri lek ”fastnar” barnen i samma lekar och behöver därför en förskollärares ledning för att stimuleras till nya lekar.”

Verkligen? Tillåt mig att tvivla. Mycket av den passivitet som både förskole- och skolbarn såväl som vuxna fastnar i, tror jag snarast handlar om att vi socialiseras in i att ”någon annan ska bistå oss att hitta vägen fram” oaktat om det handlar om lek, att lära sig skriva och läsa, ta reda på fakta om hur Nobelpriset i litteratur gjort avtryck (om något) i den svenska litteraturen eller luska ut hur man enklast köper bästa biljett till Australien. För mig krockar det sistnämnda med det förstnämnda. Om vi hela tiden får små knuffar i ”önskvärd riktning” redan som små barn, är det väl inte så underligt om människobarnet slutligen lär sig att vänta på knuffen, istället för att engagera sig själv och sin egen fantasi fullt ut?

#skolvåren ställde (den twitterifierade) frågan #VarförSkola, och Per Kornhall summerar anledningen väldigt väl i denna meningen: ”Man måste se på ett system som en helhet och inte addera saker utan att noggrant genomlysa konsekvenserna.” Senare i kapitlet lyfter han fram att ”vi kan nog behöva se över de sedimentära lagren i den svenska skolan”. Onekligen är det så!

I hela boken är just frågan varför skola återkommande, om än inte formulerar exakt så (fast bra nära emellanåt!). I slutet skriver Per Kornhall: ” Just nu är skolan ett lapptäcke av olika förhastade och ideologiska reformer. Vi måste börja ta ett helhetsgrepp och förstå att huvudmannaskap, läroplaner, läromedel, lärarutbildning, lärarlöner, kompetensutveckling med mera hänger ihop i ett enda system som måste byggas från grunden som en helhet utifrån skollagens krav.” Jag håller med, med tillägget att vi behöver titta även bortom skollagen till vilket samhälle i stort vi vill skapa (möjligen att skollagen är korrekt formulerad utifrån det Sverige vi vill till, men jag tar det inte föregivet innan vi har svaret på frågan). Vad ska vi med skolan till, vad är det egentliga syftet? Hur vill vi att Sverige ska vara om 10-50-100 år?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Växa – inte lyda (bok 20 av 26)

Växa – inte lyda. Lars H Gustafsson. 
En riktigt fin bok.
En bok jag inte trodde jag skulle hinna läsa, eftersom jag inte börjat med den när fredagen rullade in med två halvdags-workshoppar i Skurup på agendan innan kvällens introduktion till helgkursen i Embodied Intimacy jag anmält mig till. När jag väl anlände hem runt halv elva på kvällen kändes det stört omöjligt att mäkta med veckans söndagsbokblogg… Men. Tji fick jag och mina farhågor – fylld av energi vaknade jag tidigt både lördag och söndag och lyckades därför med god marginal läsa ut boken i morse och nu sitter jag här, redo för att blogga om den.

Efter en helg fylld av närhet och kontakt, är synkroniciteten omöjlig att notera, när jag läser Lars ord om vikten av mötet: ‘Allt verkligt liv är möte’, skriver den tysk-judiske filosofen Martin Buber i en av sina böcker, och det ordet har blivit något av ett mantra för mig. Jag tror, liksom Buber, att vi blir till i mötet. I mötet med andra människor, med naturen, med tillvarons mysterier och kanske med Gud. Allt är relation.” 

En helg fylld av alla de typer av möten som Lars H Gustafsson lyfter fram:
Det lärande mötet – där vi lär av varandra och skaffar oss den livskunskap vi behöver.
Det läkande mötet – där vi finner tröst och läkning för själens alla sår och skavanker.
Det livgivande mötet – där vi hämtar kraft och inspiration för skapande verksamhet i alla dess former.”

Jag har språkat under helgkursen. I ord. I rörelse. I dans. I stillhet, lek och omfamning. I djupa andetag och ljudande utandningar. Och i allt detta språkande – utnyttjande ett vitt register av olika former av språk, verbala, som icke-verbala – så har jag reflekterat. Getts stunder att reflektera, likväl som låtit reflektionen komma, när den knackat på.

”Utan språk, ingen reflektion. Och utan reflektion stannar människan i sin utveckling.”

Ibland delade reflektioner, insikter, upplevelser. Och nog har han rätt när han säger: ”När någon vill lyssna växer språket.”
Och inte bara språket. Jag växer. Vi växer. Tillsammans gör vi varandra bra.
”Släpp ungarna loss, det är vår! Lära – inte tutas i. Växa – inte lyda.”

”[…] jag har också ett eget budskap. Det handlar om hur viktigt det är att barn får möjligheter att utveckla en egen inre kompass och lära sig att följa den i stället för att inordna sig i leden eller följa de vindar som blåser för tillfället.”

Mycket av helgen har för mig handlat om att finna mitt Ja. Och mitt Nej. Men framför allt mitt Ja. Till det som lockar, som jag vill… och är rädd för att be om. Rädd för att fråga efter. Kanske också rädd för att ta emot? Min inre kompass har kalibrerats noggrannare i helgen – min förmåga att lyssna, på djupet, till den tysta inre rösten, till intuitionen, energiskiftningarna, har skärpts. Den inre kompassen. Ett instrument jag, likväl som barnen Lars H Gustafssons syftar till, behöver och vill både utveckla och följa i högre utsträckning. Kanske du vill göra mig sällskap på vägen?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Bland de rättrogna (bok 19 av 26)

Nä. Bland de rättrogna av V.S. Naipaul var första bottennappet i år.

Första boken som jag tvingade mig genom (med handen på hjärtat så ”snabbläste” jag ett antal kapitel i mitten av boken) med insikten att jag endast läser klart den eftersom den är en av mina tjugosex utvalda svenska böcker. Annars hade jag lagt ifrån mig den oavslutad.

Dock lyckades jag, som tur är, hitta åtminstone två stycken som väckte mitt intresse.

Det första som kommer i det inledande kapitlet från Naipauls samtal i Malaysia, leder mig osökt att dra paralleller till dagens situation med Sverigedemokraternas väljare: ”De unga människorna från byarna, som redan känner att de förlorat så mycket, ser vägen stängd för sig överallt. Pengar, utveckling, utbildning har väckt dem till insikt om att världen inte är som deras by, att världen inte tillhör dem. Deras ursinne – detta ursinne som landsortsbor med begränsade kunskaper, begränsad ekonomi och begränsad världsuppfattning känner – är förståeligt.”

I nedanstående stycke, från Naipauls samtal i Indonesien, är det svårt undvika att notera hur länge sedan det är boken skrevs (den gavs ut 1981) men det finns något som pockar på även här: ”Han sa: ‘Ledarna för u-länderna – de flesta av dem – är framgångsrika utåt, men fattiga inåt.’ Och han tog sig för hjärtat. ‘De kan köpa en Mercedes, men de har inte den rätta känslan för den – de kan inte sätta värde på den genialitet och det arbete som ligger bakom. Det är meningslöst att köpa en IBM-skrivmaskin om man inte har högre hastighet än fyrtio ord i minuten.’ Han var inte någon humoristisk person, men hans förbittring (och hans förkärlek för att komma med tekniska jämförelser) gjorde ett slagfärdigt intryck.”

Kanske är det raden om att vara framgångsrika utåt och fattiga inåt som lockar? Eller är det just liknelsen med IBM-skrivmaskinen och hur meningslöst det är med ”mer än man har förstånd/kunskap/förmåga att dra gagn av” som landar inom mig? Eller båda? Jo. Kanske det. I övrigt… så är det en bok jag är glad jag kan lägga åt sidan. Och vem vet – det säger kanske mer om mig än om boken?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.