Världar krockar i en lyxsvit

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Dominique Strauss-Kahn, dåvarande chef för Internationella Valutafonden anklagades för att ha försökt våldta en hotellstäderska. Många skandaler, många övergrepp, många liv som förstörts.

Den tredje krönikan från Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar just om detta. Kapitlet har rubriken Världar krockar i en lyxsvit, med underrubriken Några tankar om internationella valutafonden, global orättvisa och en främling på ett tåg.

Inledningen är kraftfull. Andra paragrafen kommer här i sin helhet:
Hon hette Asien. Han hette Europa. Hon hette tystnad. Han hette makt. Hon hette armod. Han hette rikedom. Hon hette Hon, men vad ägde hon? Han hette Han, och han utgick från att han ägde allt, inklusive henne, och han ansåg att han kunde ta henne utan att fråga om lov och undan några efterverkningar. Det var en väldigt gammal historia, men slutet på den hade förändrats lite grand under de senaste årtiondena. Och det här gången skakar följderna om en massa grundvalar, som allesammans uppenbarligen behövde skakas om. 

Hon fortsätter: Chefen för Internationella valutafonden står åtalad för sexuella övergrepp. Om den termen gör dig förvirrad kan du ta bort ordet ”sexuella” och bara koncentrera dig på ”övergrepp”, på våldet, på hur en person har vägrat att behandla en annan person som en människa, på att han har förvägrat någon de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, rätten till kroppslig integritet och fysisk trygghet. ”Människans rättigheter” var ett av den franska revolutionens stora fraser, men det har alltid varit diskutabelt huruvida den inbegriper kvinnans rättigheter. 

Ord och inga visor, och det som Solnit gör, om och om igen i boken, när hon samlar alla dessa krönikor hon skrivit under ett flertal år, är att hon knyter ihop säcken. Hon vägrar se varje enskild händelse som just det, en enskild händelse. Hon bistår mig, sida upp och sida ner, med att ge mig bilder som sammantaget ger mig en helhetssyn på kvinnoförtryck och maktmissbruk, allt för att urskilja mönstren som förenar kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. Så är det formulerat på bokens baksidestext, och det är också det jag får mig till del som läsare.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min tredje bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Skogens salt (bok 8 av 26)

Skogens salt, en novellsamling av Nguyên Huy Thiêp, som enligt Bokförlaget Tranans författarporträtt i boken, klassas som ”sin generations främste författare, omstridd, tidvis förföljd, men beundrad för sin nyskapande litterära stil och respekterad för sin orädda kompromisslöshet”.

Under läsningen skrev jag upp tre sidangivelser. Sidan 35, 116 och 124. På sidan 35 fångades jag av följande fras:
‘Mitt barn, förstår du då inte att godtrogenheten hjälper oss att leva?’ sade far med en röst som kvävdes av rörelse.”

”Den som har hjärta är naiv
Är det inte naiviteten som ger oss vingar
att flyga med till himlen?”

Jag blir lika förvånad varje gång jag söker på min blogg efter ett inlägg jag bestämt vet mig ha författat, på tema naivitet, eftersom jag aldrig hittar det. Troligen för att jag aldrig skrivit det (kanske det kommer endera dagen). Jag minns så väl den gången jag verkligen landade i en stolthet över min naiva syn på världen, i samband med #skolvåren:s #afkUmeå, där jag deltog i en workshop som Johline höll i, med rubriken:
Dum eller visionär? Naiv nog att våga förändra.

Letade lite i gömmorna och hittade följande foto, som jag lagt upp på Instagram i samband med workshopen. Bildtexten löd: Johline leker med ordet NAIV – hur tänker du kring det ordet?

När jag så satte mig för att skriva detta inlägg, och såg godtrogenhet på första nedslaget och naivitet på andra, så gläds jag. För sedan, slutligen, på sidan 124, kommer följande samtal som knyter ihop säcken:
”- Är ni samlare?
– Nej, jag är poet, svarade den okände och lyfte blicken. Den enda han tycktes se var den unga flickan. Det gjorde modern orolig.
– Så ni skriver dikter? sade den unga flickan beundrande.
Modern lade armarna runt axlarna på sina barn och drog dem till sig, som ville hon skydda dem från fara.
– Med all respekt, sade den gamle trotjänaren blygt, det är allt ett bra farligt yrke det ni utövar.
Den okände log. […]
– Ni borde inte säga så där! sade modern förebrående till den gamle.
– Jag har upplysningen från själve poliskommissarien, frun. Han har förklarat att i händelse av oroligheter är det alltid poeterna som man arresterar först.
Alla satt tysta. […]”

Kanske är det så, att poeterna arresteras först, helt enkelt för att det är de som är naiva nog att våga förändra, eller åtminstone, de som är naiva nog att våga förändring?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

En bokblogg? Ja. Och nej.

Onekligen slås jag emellanåt av tanken, när jag scrollar ner i flödet av blogginlägg jag skrivit, att detta allt mer verkar bli en bokblogg. Det vill säga, en blogg där texterna handlar om böcker. Det kommer dock inte att bli en renodlad bokblogg, åtminstone inte som jag ser det nu. Snarast är det väl så att det myckna bokbloggandet helt enkelt är ett direkt resultat av att jag har väldigt mycket fokus på böcker för tillfället.

Förra årets #blogg100 har definitivt bidragit till mitt bok-fokus, då jag varje dag skrev ett inlägg utifrån en reflektion kring något jag läst i en bok. Jag tyckte det var oerhört givande, och när jag nu vänder åter och bläddrar bland de många inläggen (vissa skrevs på engelska och finns därmed på min engelska blogg), så finns det få många inlägg där som jag är oerhört förtjust i.

Goodreads #goodreadsreadingchallenge är ännu en starkt bidragande faktor. Förra årets utmaning om 50 böcker klarade jag med råge, så i år satte jag 100 böcker om utmaning, och än så länge ser det bra ut, med 26 lästa böcker ett drygt kvartal in på året. Känns högst möjligt att nå 100 böcker, och bäst av allt: jag njuter av min läsning!

Och så har jag ju årets bonus-läsutmaning om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, som jag bloggar om på söndagar. Så 52 bokreflektioner blir det ju per automatik, ja, givet att jag fullföljer. Men händer inget oförutsett så gör jag det, jag gläds, njuter och roas enormt av denna typ av utmaningar, och det är så klart därför jag skapat den!

Läsandet, och bokreflektionerna, gjorde ju dessutom att Caspian kontaktade mig med en fråga om jag ville dra igång tjänsten Bokabonnemanget tillsammans med honom. Och det ville jag så klart!

Samtidigt finns det mycket annat jag också reflekterar kring, sådant jag brottas med, ställs inför, funderar över, såväl som allt det där som bara är alldeles underbart, härligt, ljuvligt och magiskt. Allt det där och mycket mer – det är vad jag vill dela med mig av här. Om så bara för glädjen att ha mina funderingar på pränt (ja, digital pränt åtminstone), för det är en sann glädje (för mig) att gå tillbaka och läsa och minnas. Minnas vem jag var, var jag var, vad som fångade mig, berörde mig, smärtade och gladde mig. Om ett år, eller två eller fler, så sitter jag här, och scrollar tillbaka, och trillar kanske över just detta inlägg. Kanske minns jag då att jag febrilt författade inlägget snabbt snabbt i hopp om att få det klart innan vi skulle få gäster till middag? Eller så minns jag det först då jag läser slutklämmen!

Det längsta kriget

I andra kapitlet (krönikan) i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig, går under rubriken Det längsta kriget, går hon ut hårt: Vi har mängder av våldtäkter och våld mot kvinnor i det här landet och på vår jord, men det ses nästan aldrig som en fråga om medborgerliga eller mänskliga rättigheter, eller som en kris, eller ens som ett mönster. Våldet har ingen ras, ingen klass, ingen religion eller nationalitet, men det har faktiskt ett kön.

Och innan du nu sätter kvällsmackan i halsen, så fortsätter hon med att tydligt dementera att det rör som om alla män. För, som hon skriver: även om så gott som alla förövare av sådana brott är män, innebär det inte att alla män är våldsamma. De flesta är det inte. […] Men det vi pratar om här är pandemin av mäns våld mot kvinnor, både partnervåld och våld utfört av främlingar. 

Så #inteallamän-kommentarer undanbedes tacksamt. Det är k l a r t att det inte handlar om alla män! (Och om du tvivlar på att Solnit verkligen tycker det, så skriver hon ett par sidor längre fram följande: Fler och fler män blir goda allierade – och det har alltid funnits några. Godhet och kärleksfullhet har aldrig haft något kön, och det har inte empati heller.)

Den där empatin förresten, kanske inte alls ska stå inom parenteser i denna min andra bokreflektion kring Män förklarar saker för mig. Kanske är det just förmågan (vanan att? viljan till?) empati som skulle kunna vara skillnaden som gör skillnad? Ett sätt att få upp ögonen för hur det är att gå i någon annans skor är att lyssna till vad de har att säga. Solnit fick ett brev som beskrev just en sådan händelse:
I somras skrev en man till mig och beskrev en collegekurs där studenterna blev tillfrågade om vad de gör för att skydda sig från våldtäkt. De unga kvinnorna beskrev alla de invecklade metoder de använde för att vara på sin vakt, hur de begränsade sina liv, vidtog försiktighetsåtgärder och i princip tänkte på våldtäkt hela tiden (medan de unga männen i gruppen, tillade han, gapade av förvåning). Avgrunden mellan deras världar hade plötsligt, för ett litet ögonblick, blivit synlig.

Avslutningsvis vill jag bara fråga om du vet vad den vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor i USA är? Svaret är fullkomligt absurt, horribelt och in-i-helvete-åt-pipsvängen-galet: Äkta makar.

Äkta makar…. Det är så jag vill börja gråta, lägga mig ner och dö och dra något gammalt över mig, i en och samma vända. Men icke sa Nicke. Jag bokreflekterar istället!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min andra bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Män förklarar saker för mig

Män förklarar saker för mig är både titeln på en bok av Rebecca Solnit som jag just läst, som ett inlägg hon inledningsvis lät publicera på TomDispatch.com. Hon avslutar första kapitlet, dvs just den titelbärande krönikan, på följande vis:
De flesta kvinnor utkämpar ett två-frontskrig, ett krig som gäller det föregivna ämnet och ett som helt enkelt gäller rätten att yttra sig, att ha idéer, att vara någon som anses sitta inne med fakta och sanningar, att ha ett värde, att vara en människa. Det har blivit bättre, men det här kriget kommer inte att ta slut under min livstid. Jag utkämpar det fortfarande, naturligtvis för min egen skull, men också för alla de yngre kvinnor som har något att säga, i hopp om att de ska få säga det.

Det är en särdeles läsvärd bok, och jag är glad att jag äntligen läst den (utgiven initialt 2014). Tre saker framträder extra tydligt för mig när jag läser boken:

För det första så lyckas Rebecca förhålla sig till ”inte alla män”-frågan på ett tjusigt sätt. Med den största respekt och värme konstaterar hon att det, så klart, inte handlar om alla män. Samtidigt som hon är tydlig med att det finns något i den våldsbejakande kulturen som stora delar av världen ”bekänner sig till” som verkar drabba (drabba? Är det rätt ord? Kanske. Kanske inte. Men jag använder det i väntan på ett bättre ord…) män i högre utsträckning än kvinnor.

För det andra så är hon en fena på att blanda både fakta och åsikter i sina texter, på ett sätt som gör det väldigt tydligt vad som är vad. Åtminstone för mig, vid första genomläsningen. För jag har redan konstaterat att detta är en bok värd att läsa både två och tre gånger.

För det tredje så älskar jag det faktum att hon lyckas med konststycket att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Hon ser komplexiteten i frågor som kvinnoförtryck och maktmissbruk, och räds inte att problematisera det hela, utan att kategoriskt fördöma vare sig den ena eller andra sidan på kuppen. Mer sånt tack.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Uppföljning av 2018 års intentioner – mars

Första kvartalet 2018 avklarat och här kommer uppföljningen av mina intentioner efter mars månad:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Jag glider… i det medvetet digitala. Där slirar det. Varför?
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Bokade in 3-4 och 29-30 mars som digitala sabbat-tillfällen när jag skrev februari månads uppföljnings-inlägg, något som funkade väl. Det gjorde susen. Så jag bokar redan nu in 13-14 och 20-21 april så är det gjort.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
    ⇒ Här slirar jag inte alls. Spännande!
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Denna månaden har jag inte ens lockats av något onlinekurs-erbjudande, det räknar jag som ett framsteg det med!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017. ⇒ Nope. Inte minsta krusning på vattenytan för denna. Kanske en intention jag helt sonika ska dra ett sträck över och släppa taget om? Händer inget till nästa månad så gör jag det.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla⇒ Har köpt tågbiljetter och i slutet av april så bär det av. Som jag längtar!
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ Under mars månad har vi haft två internatdagar med en grupp, träffat pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola och dessutom både haft arbets- som en rekreationsdag tillsammans.
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 5 Själv – kraften i egentid och 6 Tusen tankar om träd på svenska, samt bok nummer 5 Wealth Warrior: The personal prosperity revolution och 6 Mating in captivity: Unlocking erotic intelligence på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 23 av 100 böcker säger Goodreads, vilket känns helt planenligt. Det intressanta är också att jag verkligen inte upplever något motstånd alls till detta, utan snarast tvärt om, det eggar mig att läsa, och läsa och läsa lite till!
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Satte som mål att plinkeplonka på gitarr minst 10 minuter varje dag i mars månad – det bidde 8 gånger. Sen kan jag skylla på internat, utbildning i Skövde, förkylning och en massa yttre omständigheter, men krasst sett så släppte jag taget om gitarren efter en dryg vecka. Så är det. Men jag tänker plinkeplonka på i alla fall! Loggandet i sig fortgår, men jag inser att boken jag skrivit dem i, inte är en bok jag öppnar dagligen, så logg-systemet har förbättringspotential! Har också hoppat på en ny utmaning, att #läsaalfabetet2018 som kombinerar två av mina största nöjen (utmaningar och läsning).
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Varken agerat värdinna eller gäst under mars månad.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Jajamensan, men avsikten att jogga minst en runda per vecka föll under två veckor i mars pga förkylning. Men jag blev tillräckligt bra för att få in en runda den siste mars, vilket gav tre löprundor under den gångna månaden.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Satte av tid och fick det gjort. Känns riktigt bra. Ett pågående arbete är det dock, så jag fortsätter arbetet under kommande månad också.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas! ⇒ Skapat Facebook-event eftersom vi fick svart på vitt att tid och plats vi utgått från är spikad.
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ Ja, det gör jag. och samtidigt: låter jag mig själv ha så roligt som det bara går att ha? Alltså. Nä. Jag hade nog kunnat spänna den bågen något högre. Samtidigt som jag under mars månad njutit av att både vara ledare som deltagare på två vitt skilda former av utbildning, agerat ursäkt för en födelsedagsmiddagsöverraskning och införskaffat en urtjusig tulpanbukett till en annan födelsedagsöverraskning, spelat Cashflow, i en skön blandning av glädje och sorg konstaterat att jag nu är skild för andra gången, lanserat Bokabonnemanget, uruppfört 7even last words och bra mycket annat. I stort – en riktigt bra månad, även denna!

 

Tio tankar om tid (bok 7 av 26)

Tio tankar om tid av Bodil Jönsson, en bok jag hört talas om i åratal. Boken kom ut 1999 och jag har hört massvis av gott om den. Tycker om Bodils tankar som jag tagit del av i olika form, mestadels skriftligt, och ändock tog det mig nästan två decennier att läsa den. Eller, ja, det har ju inte tagit mig två decennier i faktisk lästid, men i ställtid från att jag först hörde talas om den till dess jag tog fram boken och bläddrade fram till första sidan och började läsa.

En god investering, i både ställ- som lästid, må jag säga, det är en klok bok det här. Om nu en bok kan vara klok. Kanske är det jag som är klok, eller snarare: blir klok? Läs här vad Bodil skriver på temat: Ingen kan gå runt bland mina inre bilder och fundera över min tids- och rytmkänsla. Var och en måste gå runt bland sina egna inre bilder. Får du ut något av den här boken beror det mer på det som står skrivet mellan raderna, det du själv fyller i, än på det jag skrivit.

Oavsett vilket är det en bok som innehåller gott om tankespjärn, något som i mig väcker enormt mycket nya funderingar! Och så lyfter hon ju fram vikten av fler tänkologer, något som kittlade lite särdeles, eftersom jag ju är certifierad tänkolog minsann.

En sak jag påminns av när jag läser Tio tankar om tid är vikten av de berättelser jag berättar för mig själv, något som för mig yttrar sig även i ordvalen jag gör. Bodil reflekterar kring valet av livslögn i förhållande till tid, på följande vis: Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid.

Efter det att jag hade gjort min engångsinsats för att stoppa tiden, bestämde jag mig för att byta livslögn. ‘Lika väl som jag kan inbilla mig att jag har ont om tid kan jag väl inbilla mig att jag har gott om tid?’ resonerade jag. Jag bestämde mig alltså för att ha gott om tid.

Själv har jag gjort en liknande resa, fast jag inte uttryckt det i termer som att jag ”bytt livslögn”. Men de facto är det ju vad jag gjort, fast jag begreppet livslögn låter ganska hårt i mina öron. För mig är det just medvetenheten om vilka ord jag väljer för att beskriva min vardag, min relation till tid och måsten (finns de?), till aktiviteter och vila, som är skillnaden som gjort skillnaden.

Den individuella utvecklingen hade totalt stannat av om vi inte hade en inneboende önskan att prova nya möjligheter.

Och vet du – det som är spännande med den tanken är ju att det finns massvis med livslögner som därmed är möjliga att ändra! Nu inser jag att jag gått från livslögnen ”Jag är inte ok” till livslögnen ”Jag är ok” också. Från ”Jag är den mest negativa person jag känner” till ”Hur roligt är jag villig att låta mig ha?” (och ja – det där är motsatta poler på spektrat negativt – positivt, även om jag har Pernilla att tacka för formuleringen för den positiva polen).

Sitter i soffan och skriver. Fnittrar till, inser hur mycket det finns att leka med! Hur många Sanningar om mig själv, om vem jag är, om hur jag är, som inte alls är Sanningar med stort S. Inte ens sanningar med litet s utan livslögner för att använda Bodils term; saker jag kan ifrågasätta, och förändra. Om jag vill. Om de inte gagnar mig. För visst har jag fler gagnande livslögner än de ovan nämnda. Det finns dock utrymme för fler – det gäller bara att få syn på dem, fråga mig Hur gagnar detta mig? och utifrån svaret befästa eller transformera dem. Gnuggar förhoppningsfylld händerna med en känsla av spänning, nyfikenhet och glädje: tänk så många nya möjligheter det finns att prova!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.