Kassandra bland kräken

Rebecca Solnit.
Män förklarar saker för mig.
Kapitel sju.

Detta kapitel av boken berörde mig minst, åtminstone om antalet marginalanteckningar är en indikator. Har bara noterat ett stycke:
Att berätta en historia och att både den och berättaren erkänns och respekteras är fortfarande en av de bästa metoder vi har för att få bukt med trauman. 

Kanske för att jag aldrig hört historien om Kassandra? Har du hört den? Solnit skriver: Historien om Kassandra, kvinnan som berättade sanningen men inte blev trodd, är inte på långa vägar lika djupt rotad ivår kultur som den om pojken som ropade på vargen – det vill säga pojken som blev trodd de första gångerna han ljög. Det kanske den borde vara. Kassandra var dotter till kungen av Troja, och hon drabbades av förbannelsen att kunna göra framtidsförutsägelser som stämde men som ingen rättade sig efter. 

Skummar genom kapitlet igen… och inser att det stämmer inte, att detta kapitel inte berör mig. Det gör det. Det berör mig illa. Många av de exempel som Rebecca nämner minns jag, och sedan boken kom har det tyvärr fyllts på med många nyare exempel i mitt medvetande. Brock Allen Turner på Stanford. Bill Cosby. Brett Kavanaugh som nu sitter i USAs högsta domstol, och parallellen till Clarence Thomas (detta exempel har Solnit med i boken).

Jag har funderat på Kassandra nu när vi seglar i könskrigens krabba sjö, eftersom trovärdighet är en så grundläggande faktor i de krigen och eftersom kvinnor så ofta påstås vara kategoriskt bristfälliga på det området. 


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min sjunde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga

Sitter här och har bloggtorka, när jag kommer att tänka på mitt löfte (till mig själv) att blogga om vart och ett av kapitlen ur Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Plockar fram boken ur högen med lästa böcker på pianot, letar samtidigt fram det senaste blogginlägget (om Gammelmor Spindel), och bläddrar upp till kapitel sex: Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga.

[…] ”planen, ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar.”

Det är ett år sedan jag läste boken, så jag tackar min lyckliga stjärna för min vana att läsa med blyertspenna i hand – med streck, pilar, stjärnor, utropstecken och hjärtan markerar jag meningar, stycken, passager som väcker något inom mig, vad det än månde vara.

”Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det. Ibland tror jag att sådana anspråk på vederhäftigt vetande är språkliga tillkortakommanden, det djärva påståendets språk är enklare och mindre ansträngande än nyansernas, tvetydigheternas och gissningarnas språk.”

Så jag läser de markerade passagerna och blir genast överlycklig. Oh, vilken skatt! Solnit är en författare vars språk jag tycker om, men än viktigare är att hon ofta lyckas sätta ord på saker jag kanske, möjligen, eventuellt har anat i perifierin av min förståelse av världen… och så står det plötsligt där, i ord, i text, som känns så självklar. Och så öppnas tidigare okända delar av världen för mig, som bjuds jag in till en helt ny och tidigare outforskad kontinent. Som en upptäcksforskare!

”Jag hörde en gång talas om en botaniker på Hawaii som hade en talang för att hitta nya arter genom att gå vilse i djungeln, genom att bege sig bortom sitt vetande och sitt sätt att tillägna sig det, genom att låta erfarenheten växa sig större än hans kunskaper, genom att välja verkligheten istället för planen.” 

Ställde en gång en fråga på Facebook och frågade vad människor tänkte på när de tänkte på mig. En FB-bekant skrev ”vilse” och skickade sedan ett meddelande och förklarade sitt tänk. Jag tackade, innerligt och helhjärtat, för det kändes som en komplimang, just av de skäl som Solnit lyfter fram ovan. Genom att gå vilse finner jag så mycket mer, än när jag vet var – och vad – jag är.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Skrivretreat nästa?!

Har inte kommit igång med mina Morning Pages ännu.
Attans.
Sitter här och har stillestånd i skallen.
Finns en massa jag skulle kunna blogga om, men det kittlar inte.

Så jag plockar fram Morning Pages från tidigare år och skummar text på text om separation, skilsmässa, uppbrott, känslor. Blandad kompott, visst på svenska, annat på engelska.

Tanken att göra något av de där texterna, något ”riktigt”, väcks igen.
En bok? En ebok? En pod?

Vågar jag? Är det för nära? För utlämnande?
Kan de såra, riva upp läkta sår, göra illa?
Påverkas andra än jag? Även om det är min upplevelse jag skriver om så är jag inte ensam rollinnehavare.

Fast… jag vill inte låta mig hindras av funderingar, för önskan, drivkraften, finns där. Bättre skapa, och se vad och hur jag tar ett eventuellt nästa steg. Inte förutsätta problem som kanske eller kanske inte dyker upp – utan ta ett steg i taget och låta det som vill ske ske.

Skrivretreat nästa?!

enligt Maria Magdalena (bok 1 av 12)

”Hon visste att blommorna hade en fundersam läggning och att ingen växt var så oberörd som den låtsades. Hon sa att hon älskade de gamla träden, som stod där i strandkanten och slukade tid. På så sätt fick de tiden att upphöra, ansåg hon.
Och hon fortsatte att ställa frågor så som barn gör, inte som de vuxna som sällan är beredda att höra svaren.”

den som vandrar om natten var den första bok av Marianne Fredriksson som jag läste ut, och det bara för ett par år sedan. Den boken älskade jag så mycket att jag läste om den bara något år senare. När jag snubblade över enligt Maria Magdalena på loppis och läste bakgrundstexten tänkte jag att det här blir nog en bra bok för mig att läsa, för den påminde mig om den som vandrar om natten.

”De hade enats om att livet inte erbjöd några vägar tillbaka.”

Min intuition svek mig inte. enligt Maria Magdalena påminner mycket om den som vandrar om natten, men den kommer inte riktigt lika långt in under skinnet på mig. Men jag tyckte verkligen om den och kommer säkert läsa om den, nångång i livet.

”- Jag har tänkt mycket på din berättelse och vill gärna höra mer om Jesus och hans syn på kvinnorna.
Maria tänkte efter men fann inga svar.
– Han hade ingen åsikt om kvinnor, sa hon till slut. Han såg dem som människor, han smickrade dem aldrig och var inte överbeskyddande mot dem. Han godtog alla människor som han fann dem. Han hade inga fördomar. 
Den gamla skrattade och sa:
– Han saknade den manlighet som ständigt måste försvaras.”

Fredrikssons språk är lågmält, finstämt. Varsamt.
Tycker om. Väldigt mycket.

”Jesus talade om det nya riket som inte var av denna världen. Himmelriket är nära, sa han. Men det missförstods, som så mycket annat. Man glömde att han sa att himmelriket fanns inom oss och det nya riket mellan oss.”

Kanske är det så att det som drar mig till båda dessa böcker är hur de pekar bakom, bortom, mellan det som kristendomen kom att bli. Bakom, bortom, mellan, vilket därmed ger kristendomen, och mig i min förståelse av densamme,  en fullödighet, som omfattar den helt plötsligt mer än det stundom platta jag hör när jag lyssnar till predikan, bön och psalm. Utifrån detta perspektivet: Mångfacetterat. Medmänskligt. Icke-dömande.

”Jag har tänkt många gånger under åren som gått att han var för stor för oss. Vi kommer aldrig att förstå, vi kan bara försöka tolka. Och det gör vi utifrån våra egna fördomar.

Att jag uppskattade boken The Shack (Ödehuset) av William Paul Young bör alltså inte förvåna.

”Varför lever människorna utanför sitt eget väsen?”

Som alltid när det är en bok jag själv äger läser jag med blyertspenna brevid mig, och jag markerar det jag kittlas av. Sånt som väcker min förvåning och förundran likväl som min fundering. Meningar eller stycken som är så vackert skrivna att det är skönheten jag faller för. Passager som pekar på något jag vill minnas. Sånt som chockar och sånt jag länge tänkt men aldrig formulerat.

”Mänskligheten har genom tidernas lopp haft många stora nytänkare. Och bara till en liten del har folk förstått vad de sa. Det mesta har missförståtts och anpassats till rådande fördomar.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Ännu Ett Samtal: Tempo

Tempo. Skrev han, Caspian, när han frågade om jag kunde tänka mig att vara första återkommande gästen i Ett Samtal, podden har startade för ett år sedan (med mig som premiärgäst för den delen!), på tema Tempo.

Jomenvisst, absolut, sa jag. Så klart. Så där som jag gör.

Det resulterade i podavsnittet Helena Roth igen! som jag lyssnat till med stor behållning. Lite roligt. Både att jag hör sånt jag inte hörde under samtalet. Och att jag har vant mig vid att höra min röst, något som tagit sin modiga tid. Men nu bekommer det mig inte alls att lyssna till mig själv. Tidigare i livet så tyckte jag att jag lät så annorlunda, så bitsk, så snipig på något vis. Och det kanske du tycker att jag gör än idag, men jag gör inte det. Och det räcker långt det.

Tempo pratade vi om – och en massa annat. Om måsten kontra att vilja, intentioner och smarta mål, om förmågan att stänga av/på, om att tro på sina tankar eller inte, om både min och Caspians höga produktivitetskoefficient (hittade jag på under vårt samtal. Undrar om det är ett begrepp ”på riktigt”? Googlar. Får 59 träffar, men de flesta handlar om belysning eller maskiner… så nej, det finns inte ”på riktigt” i den betydelse jag avser. Förrän nu!), beslutslådan, sånt vi mår bra avThe Black Swan och mycket annat. Tycker om att samtala med Caspian.

En av sakerna jag tycker allra bäst om är tempoväxlingarna i samtalet. Hur tystnaden, mellanrummet, får ta plats. Hur varken jag eller Caspian räds dem, för det är gott om mellanrum i vårt samtal. Och när jag lyssnar så känns det verkligen som ett samtal, ett riktigt samtal. Gott betyg för en pod vars namn är Ett Samtal.

Du lyssnar enklast till samtalet så leta upp avsnittet i endera av dessa tre podspelare:
Soundcloud: https://soundcloud.com/ettsamtal
Acast: https://www.acast.com/ettsamtal
iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-samtal/id1344488109

Och det är klart att jag blir jätteglad om du vill ge lite återkoppling och/eller tipsa andra om att lyssna till avsnittet!

12 svenska böcker att läsa under 2019

Förra årets delutmaning att läsa 26 svenska (likväl som 26 engelska) böcker gav mersmak och jag har därför valt ut 12 svenska (och 12 engelska) böcker som redan fanns i huset vid årsskiftet, att läsa under 2019. Dessa böckerna kommer jag, precis som 2018, att blogga om på söndagar, en gång/månad på respektive blogg. Utöver denna 12+12-utmaning har jag föresatt mig att läsa (minst) 75 böcker totalt under 2019, och du kan följa min läsresa på min Goodreads-profil.

Likt förra årets utvalda böcker är även årets en salig blandning och jag ser fram emot att göra dess bekantskap! En signifikant skillnad från förra året är att alla dessa, med möjligt undantag för Edris-boken, kom till mig 2018. Det är alltså inte hyllvärmare av rang, som många av föregående års böcker var, då de kunde ha värmt mina bokhyllor under både fem som tio år, om det ens räcker.

Vis av erfarenhet från 2018 kommer jag inte att avvakta att börja läsa ”de tyngre böckerna” tills slutet av året, om än att merparten av de tunga böckerna måhända finns i de engelska 12 snarast än bland dessa på svenska.

Strömbäck-boken har jag lånat av Caspian (och att välja den säkerställer att jag kommer att läsa den. Smart va?); Huxley blev jag inspirerad av Sara att plocka på mig när jag trillade över den på loppis; jag vill ge Marianne Fredriksson en chans till då jag fullkomligt avgudar hennes den som vandrar om natten samtidigt som jag aldrig lyckats ta mig igenom flera av hennes storsäljare; Lidman fick jag tips om på ett ChattyMeals jag höll på tema Älskade böcker; Rosling fick jag i julklapp av mor min (vilken lycka!); Igelkottens elegans har D pratat sig varm om i flera år liksom Vad jag älskadeTankar för dagen köpte jag (signerat ex, så klart!) av Bob på skrivarhelgen på Mundekulla 2018; Vaidya och Wainaina bryter av mot de övriga författarna; och slutligen Lekfull tantra av bästa väninnan och Mastermind-kollegan Charlotte, boken jag faktiskt läste en tidig version av, så jag ser med stor nyfikenhet fram emot att få sätta tänderna i den slutliga utgåvan!

Har du läst någon av böckerna ovan, och om så, vad tyckte du om den/dem?