#blogg100 – Det vi haft kan aldrig förstöras.

”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”

Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.

Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.

Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Människan är ond.

– En fred i skydd av vapen, sade Anjalis.
– Ja, naturligtvis, någon annan fred finns inte så länge människan är ond.
– Ond är hon ju för att hon är rädd, sade Anjalis, och ju mer vapen det finns desto räddare blir hon.

*andas in, djupt, och låter blicken löpa fritt, ser ofokuserat mot horisonten så att det jag ser, snarast finns på insidan*

Ond är hon ju för att hon är rädd!

Tänk om vi inte var så rädda för rädslan?
Vad skulle vara möjligt då?
Hur mycket av allt det jag kan bli, allt det jag kan vara, det som är det bästa jag som är möjligt, skulle jag få tillgång till om jag släppte mitt krampaktiga tag kring rädslan; rädslan som fjättrar och fjärmar, förminskar och förhindrar?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 86 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Njuta mer av livet.

Vi hoppas att fler människor ska kunna dansa på ängarna, att fler människor ska tillåta sig att leka mer och njuta mer av livet och skapa sina egna riken.”

730 dagar daglig meditation på raken – det ska firas det! Bestämde jag mig för. Så sagt och gjort; jag bjöd barnen på trerättersmiddag. Tog med vördnad fram tre av de tolv tallriksmellanlägg som oldemor virkat som jag nyligen förärats, torkade av bordet, dukade med finporslinet (fast silverbesticken kom inte fram – next time!) och oldemors egenvävda linneservetter under lindens gröna träd, plockade en sommarbukett och satte i vas, och tog fram stolsdynorna.

Anna gav inspiration till förrätten, fast receptet var endast utgångspunkten från vilken jag tog avstamp. Till huvudrätt lagade jag nässel/kirskålspaj med fetaost (recept nedan), en familjefavorit i repris, serverad med en sallad på grovrivna morötter blandade med finskuren apelsin. Efterrätten stod Mr B för då han lärt sig laga ”bärglass” på hemkunskapen – dagens variant tog slut på förra sommarens infrusna björnbär (igår tog vi slut på hallonen).

Gott.
Vackert och trivsamt.
Lite speciellt; små saker som gav förvånansvärt mycket.
Ger mersmak – jag har ett sug efter lite mer fest och glamour i livet – vi ska nog hitta på fler saker att fira, ska ni se!

Nässel/Kirskålspaj med fetaost
Pajdeg – själv kör jag oftast med Latmajas pajdeg av Anna Bergenström:
100 gram smör
2,5 dl vetemjöl
1 krm bakpulver
En nypa salt
–> Smält smöret och låt svalna en stund. Rör ned vetemjöl, bakpulver och salt. Tryck ut i pajformen direkt, och förgrädda i 200 grader i 10 minuter.

Fyllning:
1 paket fetaost
Vitlöksklyftor
Snabbt förvällda och hackade nässlor och/eller kirskål
4-5 ägg (eller fler… var generös!)
2-3 dl mjölk
Timjan, kungsmynta, eller andra örter som ger lite extra smak
Peppar
–> Knäck ägg och ha i mjölk, riven vitlök och örter efter smak, peppar. Lägg nässlorna/kirskålen (ibland har jag även i gräslök, löktrav, vitlöksblast, ramslök, hackad grönkål, hackad squash… man tager vad man haver funkar finfint här!) i botten av pajformen. Skär fetaosten i bitar och lägg över det gröna. Häll över äggstanningen och grädda i 30-40 minuter på 200 grader. Låt vila en liten stund innan servering. Ät och njut.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 85 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com.

#blogg100 – Barnets särart.

”Det finns en stor kärlek mellan dem, en tät tillgivenhet som alltid är beredd att se till det säregna hos var och en. […] de var också de första som förstod att varje barn som föds är unikt och att de vuxna måste ta till vara barnets särart.”

Hör du? Ser du?
Märker du hur vi tappat bort detta, denna visshet, att varje barn är unikt? Att det är viktigt – livsviktigt! – att vi vuxna tar till vara barnets särart!

Visst. Vi snackar om det, och lägger en fernissa på vår kulturella kontext, låtsas som att vi faktiskt tycker detta, faktiskt ger uttryck för det. Vi pratar om mänskliga rättigheter, men stänger våra gränser. Vi talar om mångkultur, men både anställer och umgås enkom med våra likar. Vi formulerar läroplaner och slår oss på bröstet i vår iver att visa att vi har skapat en skola för var och en, men den eskalerande psykiska ohälsan för våra barn och unga ger svart på vitt att det i stort bara är snack.

För vi må påstå att barn har ett egenvärde oavsett om de passar in i normer och system, eller ej, men det stämmer inte. Det är bara en fernissad yta som krackelerar så fort du granskar den närmre. Under ytan har vi skapat ett allt snävare regelverk, för vad som är ett acceptabelt beteende och vad som inte är det. Tittar på barnen som finns i min närhet och räds dagen då de börjar bli kritiskt självmedvetna med en hård och dömande undertext… dagen de inser att de är tjockare, eller kortare, kanske mörkare i hy och hår än sina kompisar. När de ställer frågan ”varför är det så?” med längtan i rösten att vara så där som vi alla vet man ”ska vara”; ger uttryck för något de tagit till sig, medvetet eller omedvetet, från sin omgivning, från sin livssfär. Man ska vara smal, lång, ljus, utåtriktad, verbal, lydig, snäll… för det är budskapen som samhället – och det är du och jag; det är vi! – skickar. I TV-program och filmer, i musik och böcker, i reklam och artiklar, i hur jag pratar om och med mig själv likväl som vänner och kompletta främlingar.

Jag tittar inåt och lovar mig att inte glömma bort detta. Frågar mig i avsikt att agera: Vad kan jag göra, för att ta till vara särarten hos de barn jag möter?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 84 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com


PS – En välfungerande 6-9-grundskola i Malmö Stad, friskolan Humfry, som på många sätt  har en värdegrund som bottnar i att ta till vara varje barns särart, tvingas lägga ner efter snart tio år, då fastighetsbolaget som hyr ut lokalerna inte hade koll på detaljplanen då skolverksamheten drog igång, något som nyligen uppmärksammats.
Humfryskolan bejakar det kreativa inom människan, något vi behöver mer av, inte mindre! Tvingas skolan lägga ner så kommer etthundratolv barn i kläm. Var finns viljan att lösa detta på ett sätt som värnar barnens bästa? Ge skolan dispens att driva verksamheten vidare medan de letar nya lokaler, så en välfungerande verksamhet inte raseras.
Skriv under namninsamlingen för att rädda Humfryskolan du med: https://www.skrivunder.com/radda_humfryskolan#form

#blogg100 – Fri vilja.

”Tankar […] kommer och går av sig självt om du inte matar dem med din uppmärksamhet.”

Har du tänkt på det?

Uppenbart för mig blir det de gånger jag kommer på något som jag behöver göra, går för att göra det, och undertiden inte ägnat tanken tillräcklig uppmärksamhet för att den ska hålla kvar, utan den går mig förbi, så att jag, när jag väl är på plats… inte har en blekaste aning om vad det var jag skulle göra (hänga tvätt, dricka ett glas vatten, skicka ett mail…). Ibland kan jag locka fram den igen om jag gå tillbaka i mina egna fotspår; ibland är det bara att inse att vad det än var så blev det inte gjort.

Lika uppenbart blir det de gånger jag är till synes oförmögen att släppa taget om en tanke. Vaknade en tidig morgon ur en hemsk mardröm, och det var som förgjort, jag kunde inte få bilderna att sluta gå på repeat framför mina ögon, fast jag försökte bli kvitt dem. Och det är ju svaret, eller hur? Eftersom jag matade tankarna från mardrömmen, så höll jag kvar dem.

”För att en tanke ska leva mer än ett kort ögonblick behöver du ge den din uppmärksamhet. En tankes struktur är likadan oavsett dess innehåll. Om du låter en tanke passera utan att ge den uppmärksamhet kommer den att flöda förbi som tusentals andra tankar som hela tiden kommer och går.”

Jag föder tankarna med min uppmärksamhet.
Är det därför som positiva omdömen så lätt passerar oss förbi ”Äsch då, det var väl inget speciellt.” medan negativa dito ”Den där klänningen gör att du ser ut som en gammal kärring!” sätter sig som knivar djupt i ryggen? För att vi föder de sistnämnda med vår uppmärksamhet?

Amen, ska hon säga, hon ser ju ut som…” eller ”Gud vad elak hon är!” eller kanske än hellre ”Gör jag? Oj, nej, jag som tyckte denna klänningen var så fin. Vad ska jag göra nu? Slänga den? Och jag som tyckte så mycket om den. Men inte längre. Nej, den gör ju att jag ser ful ut.”.

Men vad ska jag göra då? Är det möjligt att välja? Kan jag? Går det?
Ja. Det tror jag. Och det tror Patrik också:

”Fri vilja handlar inte om att styra tankar.
Fri vilja handlar om att välja vilka tankar vi involverar oss i.”

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 82 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Kvällssolens glöd.

”I den där gullvivslyckan jag känner varje vår finns ett stråk av vemod, en aning om livets skörhet och alltings förgänglighet, av människors godhet såväl som ondska. Jag tänker att jag ville, jag önskar jag kunde ge alla människor gullvivans doft och lenhet, äppelträdens blom och kvällssolens glöd.”

Så vackert.
En bok, som i text, i bild (såväl fotografier som teckningar) och inte minst i dess inneboende tyngd (det är en mycket vackert inbunden bok, Picknick – utflykter & inflykter) ger mig frid. Jag förnimmer gullvivans lenhet, värms av kvällssolens kvardröjande glöd, känner hur jag omfamnas av Pia och Dennis, hur de bjuder in mig att – om så bara för ett ögonblick – uppleva världen genom deras ögon. De öppnar dörren och ger mig – helhjärtat och varsamt – möjligheten till upplevelser och reflektioner.

När jag sitter här i kvällssolens glöd och bläddrar varsamt i boken ler jag, nöjd i vissheten att denna bok kommer vara min följeslagare denna sommar; en sommar då utflykt och inflykt är precis vad jag längtar efter!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 81 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Ljuset kommer inifrån.

”Anjalis hejdade sig för ett ögonblick, men fortsatte sedan som han tänkt.
Du förstår, ljuset kommer inte bara utifrån. Det kommer också inifrån en själv.
Marcus försökte förstå.
Det måste vara fel, sade han. Inne i mig är det alldeles mörkt.
Nej, sade Anjalis, ta fram din näckros och se på den. Se på öknen som du såg i månljuset den första dagen jag spelade för dig.
Och blommorna, de röda blommorna som lyste i gräset när jag var en fjäril.
Marcus röst var ivrig.
Just det, sa Anjalis långsamt som om han sökte efter orden. Jag har aldrig tänkt på det tidigare men det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.
Men solen…?
Ja, men för att se ljuset från solen måste vi ha vårt eget ljus. Det är det ljuset som gör seendet möjligt, det som du alltid har med dig och som gör dina visioner tydliga. Förstår du?”

Sitter i trädgården, fåglarna kvittrar, grannar med motorgräsklippare drar runt på gräsmatta efter gräsmatta, björkens stora krona av läv nästan helt stilla, knappt ingen vind alls. Sitter här i solens ljuva kvällssken och läser om ljuset som kommer inifrån, medan barnet som lånat min systemkamera drar runt bland blommor och vårgrönska och tar foto efter foto.

”…det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.”

Om det är så, känns det just nu som att jag är fylld av ljus.

För jag ser.
Allt.
På djupet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 79 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com