Nextopia (bok 10 av 12)

Nextopia. Skriven av Micael Dahlén, professor på Handelshögskolan, olika alla förutfattade meningar om hur professorer men i synnerhet professorer vid Handelshögskolan ska se ut, bete sig och agera. Det gillar jag. En man som i sitt görande och varande lever tankespjärn

Bokens undertitel lyder Livet, lyckan och pengarna i Förväntningssamhället och den gavs ut redan 2008. Så liksom The Long Tail är detta en bok som med sina exempel känns ganska gammal, inte minst eftersom så vansinnigt mycket hänt sedan boken skrevs. Samtidigt känns den hyfsat evergreen, dvs, ständigt aktuell, kanske främst för den slutsats professor Dahlén själv landar i, nämligen att framtiden aldrig tar slut

”…människor som inte såg någon mening med livet tenderade att vara mer negativa och begå brott, medan de som hade upplevt lycka hade funnit en drivkraft i livet (att uppleva lyckan igen).”

Ska jag vara ärlig är detta en bok jag inte tyckte om.  Men det har nog mindre att göra med boken som sådan och mer med det faktum att jag värjer mig med hela mitt jag emot det som boken lyfter fram i all önskväld tydlighet: vi lever för våra förväntningar. 

Ett par definitioner kan vara på sin plats:
Förväntningssamhället – samhället som kretsar kring förväntningar på framtiden, dit vi har trätt in – där som helst-världen är en verklighet och där vi strävar efter Nextopia i allt högre grad. 
Nextopia – Målet i Förväntningssamhället. Det är mot den perfekta morgondagen vi rusar, då kommer allting att vara bättre.

Jag vill inte detta.
Jag vill inte leva i en ständig förväntan på något bättre imorgon, jag vill leva här. Och nu. 
Jag vill inte ens leva i och med förväntningar, punkt. Det är ett ämne jag berört mången gång och jag lutar mig på Steve Chandlers tankar kring Expectations versus Agreements, förväntningar kontra överenskommelser, som jag själv kryddat genom att lägga till förhoppningar

Vill och vill, kanske du muttrar för dig själv, när du läser detta. Vaddå vill? Det är ju så.

Och det har du rätt i. Det är så. 
Så det accepterar jag. Jag lägger inte min energi på att bråka mot det som är, mot att försöka hävda motsatsen, mot att förändra det som lett oss hit. För det kan jag inte. Det är. 

Däremot kan jag stå stadig i det som är, och säga: Jag vill inte detta. Jag vill något annat. Om jag dessutom lyckas måla upp en bild av vad detta något annat är, kan vara, se ut som, så kan jag kliva in i det, nu, och leva mitt liv som om. Och det har jag gjort –gör– förut. Mitt under brinnande #skolvåren-skoldebattsåren blev det uppenbart för mig att den värld jag upplevde mig leva i, var en kall, hård, vinna-eller-försvinna-värld. Och det ville jag inte heller. Jag målade upp en bild av mig av det som Martin Luther King Jr. benämnde the beloved community, och efter att ha snackat om det ett bra tag som ”det jag strävade efter” (helt klart fast i Nextopia, märk väl!) insåg jag att jag kunde agera på ett annat vis i relation till detta beloved community. Jag kunde leva mitt liv, som om jag levde i ett beloved community. Som om det redan var här, som om det redan var på plats. Så det gjorde –gör– jag. 

Detta är mitt sätt att agera rebell, att inte bara köpa att det som är är och att det inte går att förändra. För jag vet, djupt inom mig, att det som är är, men att det inte alls måste vara så framöver. Och kanske är det en paradox i sig. Kanske är det det allra starkaste tecknet på att jag också lever mitt i Nextopia, att jag slukats av det med hull och hår. 

Det är måhända så. Dahlén skriver övertygande om att detta är så naturen skapt oss, att det är mänsklighetens default setting, vårt utgångsläge, att vi inte kan göra och vara på något annat vis. Kanske stämmer det. Men jag behöver ändå inte flyta med strömmen som vore jag en död fisk, jag behöver inte leva mitt liv så här:
”…det viktiga inte är att göra något nu, utan att fokusera på och visa att man tänker göra något ännu bättre imorgon.”

Jag har ett val.
Jag kan göra. Nu. 
Och låta morgondagen stå för sig själv. Utan att slå på stora trumman för det som komma skall, utan leverera idag. Vara nöjd, glad, stolt över det. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Real Love – Kärlek utan villkor (bok 9 av 12)

Real Love – Kärlek utan villkor skriven av Greg Baer har stått oläst i bokhyllan i många år. Har en handfull vänner och bekanta som prisar den över allt annat, och ändock har den inte lockat mig att plocka upp den. Trots det har den inte sorterats ut i de senaste årens röjarrundor, och där med förtjänade den en plats i årets tolv

”Förtröstan är ingen känsla. Det är ingen önskan och inget hopp. Det är ett val vi gör. Med tillit väljer vi att tro att något är sant, och sedan bete oss som om det var så.” (Min emfas.)

Trots det så har den inte kittlat, så inte heller när jag väl började läsa. Första tredjedelen av boken skummade jag raskt, läste vertikalt stundvis, och snappade mest upp ett innehåll bestående av floskler och självklarheter. Emellanåt är självklarheter inte så självklara, men dessa var vare sig särdeles välskrivna eller utmanande för mig. Men sen tog det sig, kanske för boken blev bättre, alternativt för att jag nyligen haft ett antal samtal på tema tillit

”[…] när du berättar sanningen om dig själv ger du folk runt omkring dig möjlighet att få veta om de kan vara visa män och kvinnor, och du ger dem också möjlighet att utveckla den naturliga förmågan att acceptera och älska andra människor – i detta fall dig. När vi övar tillsammans kan vi alla bli visa män och kvinnor, men den möjligheten får vi inte förrän en av oss har mod och förtröstan nog för att våga berätta sanningen om sig själv.”

Kanske för att jag i den pågående djupdykning jag gör i mitt inre (med fokus skam) berättar sanningar om mig för mig. Och för en liten grupp av visa män och kvinnor, som hjälper mig hålla kursen, och samtidigt öppnar upp för att berätta sanningar som sig själva. Känslan som uppstår i detta sammanhang är sannerligen en känsla som slår det mesta. 

”Kom ihåg att det kvittar hur många som inte accepterar och älskar dig. Det spelar bara roll att det finns några som gör det, och du kommer aldrig att hitta dem om du inte låter dem se vem du egentligen är.”

Kanske för att jag ständigt ställs inför situationer där jag ges utrymme att lära nytt. Att få syn på mig, mina reaktioner och känslor, att fånga dem i svansen och ta mig en ordentlig titt. Vad är det egentligen för varelse?

”Att berätta sanningen om sig själv ger en underbar frihetskänsla.”

Kanske för att jag, när jag berättar sanningen, inte längre behöver lägga kraft och energi på att hålla dolt, att gömma, att smyga. En form av take it or leave it, this is who I am, men ändock… inte. Eller. Alltså. I n t e i bemärkelsen jag är oföränderlig, och gör precis som jag vill, oavsett vad det får för konsekvenser. Men. Inte alls. Utan snarast jag är människa och gör misstag och lär mig i en evig cykel. Jag använder dock dessa lärdomar till gagn för mig, dig, oss, till den bästa av mina förmågor, för jag tar ansvar för den jag är och det jag gör”, om du förstår?

”Att berätta sanningen är mycket lättare än den ansträngning det är att ljuga, bli arg, spela offer och i övrigt skydda oss själva för att få villkorlig kärlek. Att säga sanningen om sig själv är inte på långa vägar lika ansträngande som att jaga bekräftelse och använda skyddsbeteenden. Det kräver bara mer tillit.” (Min emfas.)

Och jag väjer tillit. 
Jag väljer att lita till. Lita till dig. Lita till mig. Lita till oss.
Det är ett av de sätt jag vill vara i världen på. Och det är i högsta grad ett aktivt val jag gör.

”När folk kan medge att de har fel innebär det att de också kan säga sanningen om sig själva. Om de klarar det kan de lära sig att känna sig älskade och att älska andra. Människor som inte kan medge att de har fel kan inte lära sig någonting. Hur kan du lära dig något om du redan har rätt om allt?” 

Kanske för att jag hade fel.
Var upptagen med mitt, mina tankar och känslor, tänkte inte på dig. Inte på riktigt. Tänkte bara på dig i överförd mening, i betydelsen vad andras tankar om dig skulle betyda för deras tankar om mig. Rädsla. Att inte bli sedd som bra nog, misslyckad, en katastrof. Alla borde/måste/skulle som jag kan se rulla förbi i deras inre, de som dömer mig utifrån deras syn på dig, som drog de gång efter annan på en enarmad bandit fylld med borde/måste/skulle:n istället för körsbär, persikor och pengapåsar.

Och kanske var det just detta, att boken, en tredjedel in, trampade på en ömmande tå, som gjorde att jag slutade skumma, övergick till horisontalläsning, och fann både ett och två guldkorn. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Black Elk talar (bok 8 av 12)

Jag läser Black Elk talar, en bok skriven av John G. Neihardt, efter samtal med Black Elk under 1930-talet. Bokens undertitel lyder: Historien om en helig man av oglala lakota-folket

Att John G. Neihardt fick äran och förtroendet att sätta Black Elks berättelse om sitt liv på pränt, med nedslag bland ryktbara namn som Sitting Bull och Crazy Horse, George Armstrong Custer och Buffalo Bill, likväl som händelser/företeelser som etsat sig fast även i mig, som slaget vid Little Bighorn, andedansen och massakern vid Wounded Knee, ger mig en känsla av tacksamhet, men också förundran. Tänk, Black Elk levde i/med/genom allt detta!

”Jag såg ingenting som kunde vara till gagn för mitt folk. Jag märkte att wasichuerna [de vita] inte bar omsorg om varandra på samma sätt som vårt folk gjorde innan folkkretsens cirkel bröts. De rövade allt från varandra om de kunde, och därför fanns det vissa som ägde mer än de kunde nyttja, medan hela skaror av människor inte ägna något alls och kanske svalt. De hade glömt att jorden var deras moder. Inte kunde detta vara bättre än mitt folks gamla sedvänjor!”

På Goodreads läser jag recensioner av Black Elk Speaks, som boken heter i original, och förstår att den är smått kontroversiell, i det att Neihardt inte bara nedtecknade Black Elks levnadsberättelse utan också tolkade den på sätt som måhända förvrängt både det ena och det andra. Delar (hela?) av den ursprungliga oredigerade berättelsen ska gå att läsa i boken The sixth grandfather, och vem vet, måhända letar jag reda på ett exemplar av den boken också.

Black Elk var bara nio år gammal då han fick sin stora vision, då han låg medvetslös i tolv dagar. En av anledningarna att Black Elk valde att förtälja hela sin vision till Neihardt var, om jag tolkar det rätt, att han inte såg att han lyckats uppfylla visionen han givits i så unga år, och att han på något vis svikit sitt folk just därför. Kanske är det därför han säger: ”Det är svårt att följa en enda stor vision i denna värld av mörker och skiftande skuggor. Bland skuggorna går människor vilse.”

Att direkt efter Kung Leopolds vålnad läsa Black Elk talar gör det svårt att inte dra paralleller mellan de två. Och som en tredje referens kastar jag in filmen The Imitation Game om Alan Turing, som försatte mig i samma stämning. Nedslagen. Förtvivlad. Och förundrad över vad människan är kapabel att göra gentemot andra människor. För den delen kan Guds olydiga revben också kastas in i mixen, som även den pekar mot samma sak.

”Jag insåg inte då hur mycket som hade gått förlorat. När jag nu blickar tillbaka från krönet av min höga ålder kan jag ännu se de slaktade kvinnorna och barnen ligga i högar och utspridda längs hela den slingrande flodfåran, och jag ser dem lika tydligt som den gången då jag betraktade dem med ögon som ännu var unga. Och jag förstår att även någonting annat dog där i den blodbesudlade leran och blev begravt under snödrivorna. Ett folks dröm dog där. Det var en vacker dröm.”

Och kanske är det så. (Jo. Visst är det så.)
Människan är kapabel att agera fullkomligt vederstyggligt gentemot andra människor.
Men inte bara. Vi är också kapabla att öppna våra hjärtan och leva i fred och frid med varandra. (Jo. Visst är det så?)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Kung Leopolds vålnad (bok 7 av 12)

Under sommarens allra mest somriga dagar läste jag Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. I solstol, under klarblå himmel och gassande sol transporterades jag tillbaka 110-130 år tillbaka i tiden, till en annan kontinent. Till det som skulle komma att bli ”Kung Leopold av Belgiens Kongo”, den enda koloni grundad och ”ägd” av en enskild individ, snarare än av en nationalstat (åtminstone under ett 20-tal år, innan Leopold tvingades att ge Kongo åt belgiska staten).

Det är en bok som sänder isande kårar genom kropp och själ, hur högt den gassande solen än står på himlen. Men… den är välskriven. Den är –i den mån jag är en god bedömare– en ganska saklig och faktisk redogörelse av vad som faktiskt skedde i Kongo under slutet av 1800-talet, och vilka lidanden och umbäranden som stod till buds. Dagligen och stundligen.

”[…] de forskningsresande och soldater, som genomförde det europeiska besittningstagandet av Afrika, ofta inte alls var djärva, burdusa och härdade män som legenden utmålar dem utan otåliga, olyckliga och jagade människor på flykt undan något i det förflutna eller inom de själva. De ekonomiska förklaringarna till den imperialistiska expansionen –jakten på råvaror, arbetskraft och marknader– är allesammans giltiga, men det fanns också psykologiska drivkrafter.”

De brott mot mänskliga rättigheter som ligger som ett fundament till skapandet av kolonin Kongo var inte nyheter för mig. Jag vet inte var jag fått det mig till livs, men jag visste, innan jag plockade upp boken, något om Leopolds högmod och målmedvetenhet, men i takt med att jag läste, sida efter sida, kunde jag inte undgå att chockas, förfasas, att uppgivet ta in en större förståelse för vad som skedde där. Och tyvärr, inte bara där:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ’Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz.’

I kapitlet Den stora glömskan läser jag om Jules Marchal, utan vilken jag kanske aldrig hade haft en chans att höra talas om Leopolds utstuderade exproprierande av Kongo och dess rikedomar. Jules Marchal är en före detta belgisk diplomat som på 1970-talet av en slump fick upp ögonen för det han trodde var förtal, då han läste en insändare som nämnde att tio miljoner människor omkommit i kund Leopolds Kongo. Han skrev till utrikesministeriet och bad om information, då han samtidigt, ärligt, sa att han saknade kännedom om den periodens historia.

Inte så förvånande fick han inget svar.
Och därmed var hans nyfikenhet väckt.

Han grävde, och gick på pumpen, om och om igen, men vägrade ge sig. 1985 publicerade han, under pseudonym, på holländska, sin första bok av flera, om denna period i Belgiens historia, som han förvärvat kännedom om under de 10-15 år som gick sedan han läste den där insändaren.

Och det är just det som chockerade mig när jag läste, det som skakade mig till grunden. Hur grundligt och mer eller mindre fullständigt som Belgien (och, givetvis, andra koloniserande länder) medvetet tystat ner, begravt, förträngt, denna mindre smickrande del av dess historia, för att uttrycka det milt. Om så bara därför, är detta en bok värd att läsa.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Guds olydiga revben (bok 6 av 12)

”Den historia som formar vår syn är en syntetisk produkt. Verkligheten löses upp i sina beståndsdelar och sammansättes på nytt efter metoder som är ett patent inom den lärda världen. Under den processen utrangeras en del av verkligheten som oangående. Det är den verklighet som innehåller kvinnans historia. Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.”
Elin Wägner, Väckarklocka

Jag såg Guds olydiga revben som teateruppsättning på HIPP i maj 2019 och var alldeles uppfylld av upplevelsen, något jag delade i den Facebook-live jag spelade in väl hemkommen. Nu när jag läst boken återbesöker jag blogginlägget och Live:n och påminns om hur mäktig teaterupplevelsen var.

Boken av Gunilla Thorgren är också en upplevelse, och samtidigt… inte på samma vis som teaterföreställningen, där estetiken i föreställningen och (ur)kraften i berättelsen framkommer tydligare. I boken går det inte att komma undan Thorgrens egen ilska –hon är heligt förbannad, milt uttryckt!– och ilskan både bidrar till min egen känsla av Ameh, va fan! Ska det verkligen vara så här? samtidigt som den delvis ställer till det, för till och med jag, som är en ganska okritisk läsare på många vis, ryggar tillbaka av hennes vrede emellanåt. Min känsla av att Thorgren drar lite för vilda paralleller och slutsatser helt enkelt för att hon är så förbannad, pyr i bakgrunden hela läsningen igenom, och flammar nu och då upp till rejäla majbål.

Kapitlet Kvinnors hopp börjar med följande citat:
”Det finns ingen klädsel som passar en kvinna eller ett hembiträde så illa som när hon försöker låtsas vara begåvad.” – Martin Luther i bordssamtal

Därefter fortsätter Thorgren:
Jag kan gripas av en obegriplig sorg, när jag läser om Luther och hans kvinnosyn.
Det har gått 500 år. Moral, normer, regler – jag känner igen allt från min uppväxt. Det är som förgjort. Nya idéer växer fram, nya förhoppningar väcks – också hos kvinnorna. Det rinner en flod av kvinnors tänkande genom historien. Ständigt blir den torrlagd av ett ovilligt patriarkat. Så blev det också med reformationen.”

Hon visar, i kapitel efter kapitel, århundrade efter århundrade, hur denna flod av kvinnors tänkande torrläggs. Om och om igen. Nedslående. Upprörande. Och, inte minst, frustrerande. Slås av samma tanke som då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer: Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström innan? Fast nu handlar min frustration om Inanna och Beginerna och Christine de Pizan. Var fanns (finns) de i historiaböckerna och läroplanen? Hur är det möjligt att dessa är nya bekantskaper för mig?

Så jo.
Nog rekommenderar jag dig verkligen att läsa boken, oaktat att Gunilla Thorgren emellanåt drar för stora växlar i sin frustrerade vrede. Jag undrar vad som hade fått henne att bli mindre vred. Kanske en process som denna: ”Jag är inte religiös, men om jag vore det skulle jag plocka fram den gamle herrnhutaren Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs förslag – att man med jämna mellanrum borde infoga nya texter i Bibeln. Se Bibeln som ett ”work in progress”. Det kunde bli spännande.”

Den slutsatsen gör också Amichai Lau-Lavie, rabbin i New York City, som i det fantastiska podavsnittet First aid for spiritual seekers med Krista Tippett i On Being när han konstaterar Not everything that we’ve inherited is worthy of being passed on, like trauma and like memories and like values that have evolved.

Kanske en Bibel, eller för den delen, en kristendom, eller religion i stort, i ett föränderligt varseblivande och varande, hade möjliggjort något annat? Eller en Bibel för varje århundrade? Nog vore det en rikedom att få ta del av en väv med både varp och inslag, som förtäljer en mer fullödig historia av fler av de sanningar som levs bland oss människor?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Jag väntar i snön.

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

Onåd (bok 5 av 12)

Har säkert fem stycken böcker igång för stunden, ett antal av vilka hör hemma bland de 12 + 12 böcker jag valde ut vid årsskiftet. ”Egentligen” borde jag läst ut och bloggat om en av de engelska böckerna, eftersom jag ännu inte bloggat om bok nummer 4 i ordningen av dem, men… igårkväll orkade jag inte ge mig i kast med ett par ansträngande sidor. För ja, de böcker jag har igång är krävande, antingen på grund av språket eller innehållet, eller bådadera. Så jag lät hand och öga falla på Onåd av J.M. Coetzee i bokhyllan vid sängen

”… en fördom som har fastnat i hans medvetande, slagit rot. Hans medvetande har blivit en tillflykt för gamla tankar, sysslolösa, utblottade, utan någon annanstans att ta vägen. Han borde jaga ut dem och städa ur lokaliteterna. Men han har ingen lust att göra det, bryr sig åtminstone inte tillräckligt.”

La mig tillrätta, bläddrade fram till första sidan… och fastnade. Läste halva boken i ett svep innan ögonlocken äntligen började bli tunga. Vaknade med ett ryck i morse av dotterns väckarklocka, som jag i min förvirring trodde var min egen, och därefter lyckades jag inte somna om… eller, ärligt talat, så gjorde jag bara ett halvhjärtat försök. Istället tände jag sänglampan och drog åt mig Onåd igen.

”[Syndabocksmetoder] fungerade i praktiken medan de fortfarande hade en religiös kraft bakom sig. Man lastade stadens synder på bockens rygg och drev ut den, och därmed var staden renad. Det fungerade därför att alla kunde tolka ritualerna, inklusive gudarna. Sen dog gudarna, och plötsligt måste man rena staden utan gudomlig hjälp. Verkliga handlingar krävdes istället för symbolik. Censorn föddes, i den romerska bemärkelsen. Vaksamhet blev parollen: allas vaksamhet över alla. Rening ersattes av utrensning.”

Ett tu tre så ringde faktiskt mitt eget larm, då jag hade en tid att passa, så med ett femtiotal sidor kvar fick jag motvilligt lägga ifrån mig boken igen. Men så, efter att jag mött mina Buddhas över Zoom för ännu en inspelning, lät jag min obändiga längtan efter att läsa klart boken blomma ut till fullo, och följde lydigt efter den upp till sovrummet, där jag la mig tillrätta på sängen och läste ut den.

”David skulle inte ha något emot att höra Petrus historia en dag, men helst inte förringad till engelska. Han blir alltmer övertygad om att engelska är ett otjänligt medium för Sydafrikas sanning. Bitar av engelska som är hela meningar långa har grovnat, tappat sina artikulationer, sin böjlighet, sin kopplingsbarhet. Likt en dinosaur som dör och sjunker ner till ro i gyttjan har språket stelnat. Inträngd i engelskans mall skulle Petrus historia låta stel, föråldrad.”

Det är något fantastiskt att emellanåt läsa böcker som bara flödar. I språk, i handling, i känsla. Onåd är en sådan bok. Oerhört välskriven, och, måste jag säga, väl översatt. Merparten av böckerna jag läser just nu är inte sådana. Kanske för att merparten av dem inte är fiktion utan fakta? Oavsett vilket, Onåd är på intet vis en lätt bok, inte ens tillnärmelsevis lättsmält heller. Kraftfull, tankeväckande, ger den mig insyn i karaktärer i en kulturell kontext långt från min egen. Och samtidigt… det där som förenar oss alla finns där hela tiden, och är kanske det som gör att jag trots allt känner mig väldigt nära huvudkaraktärerna, om jag med karaktärer i plural inberäknar inte bara huvudrollens David Lurie utan också hans dotter Lucy.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Det omätbaras renässans (bok 4 av 12)

Köpte den till mig själv i julklapp i december. Så att Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark hamnade i årets svenska bokhög att läsa och blogga om känns ganska naturligt.

Nu har jag läst ut den. Jag föreslår att du gör detsamma. Det är i sanning en läsvärd bok.

Många tankeställare har jag fått för detta är en bok som med sitt vackra men långt från lättförståeliga språk levererar tankesjärn i parti och minut. Jag har getts möjlighet att reflektera kring såväl mitt eget mätande (idag klarade jag av min 2070e morgon-sjua, min 98e dag av Wim Hofs djupandning, tog årets 28e kallbad, för att bara ge ett par exempel på mätbarheter jag håller koll på; ratiot är starkt i mig!) som uppbyggnaden av de kvalitetssystem jag arbetat professionellt med i två decennier, till förpappringen som är legio inom så många verksamheter och branscher, privat som offentligt, och inte minst hur jag trots allt också låter intellectus vara en daglig följeslagare till mig i form av reflektion och att leva i frågorna, och därmed surfa på de outtömliga horisonterna av icke-vetande. Eller som Bornemark också skriver: Intellectuspraktiker handlar om att komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss.

Och förälskad som jag är i tankespjärn så gladdes jag redan i inledningen då Jonna formulerar sig så här: Det är svårt att undersöka sin egen samtid, man behöver något att ta spjärn emot, något som kan ge distans till det som omsluter en.

Boken utgår i stort från två begrepp som filosofen Cusanus tänkt och skrivit om, ratio som är en kalkylerande förmåga och intellectus som är en reflekterande, omdömesgill förmåga. Och jag lovar… lika klurigt skriven som boken är, lika många stycken har jag markerat, strukit under, utropstecknat i marginalen. Och som så ofta när det sker, bläddrar jag febrilt för att hitta de utdrag jag vill lyfta fram just nu…

”Utan en samtidighet mellan (minst) två åsikter, två erfarenheter och två berättelser finns inte någon gemensam värld att leva i. Att tro på någon, utan att själv ha sett det den andra berättar är därmed en förutsättning för att vi alls ska ha ett samhälle eftersom det innebär att vi har tillit till varandra, kan förstå och lära av varandra.”

Det är just vår gemensamma värld som Jonna Bornemark hela tiden återvänder till. Hur ensidigheten, fundamentalismen, inte gagnar oss, hur den till och med gör oss illa, på såväl individuell som kollektiv nivå, oaktat om det handlar om politik, religion, vetenskap.

”[…] måste vi ständigt söka en balans mellan att upptäcka det nya och ha en ordnad värld.”

Hur pendeln i den värld vi lever i idag har slagit över nästintill till fullo till ratiots fördel, och att det krävs en motkraft, pendeln behöver röra sig mot mitten igen, behöver möta intellectus och dess reflekterande förmåga, inte bara för att bådadera behövs var och en för sig, utan för att de behöver varandra. Ratiots kategorier stagnerar utan intellectus ständigt reflekterande och ifrågasättande blick, som bidrar till att hålla kategorierna utvecklade och aktuella.

”Livet överflödar oss, vi kan inte kontrollera det, men vi kan njuta av det, fortsätta dess rörelse och förstå det ständigt på nytt.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Sista boken från Finistère (bok 3 av 12)

”Det tysta straffet, det värsta straff någon kan tvinga en annan att tjäna av.”

Har inte läst henne förut, Bodil Malmsten. Så när Sista boken från Finistère dök upp i loppisbokhyllan i församlingshemmet, en måndagkväll då jag övat klart med kören min, så slog jag till. Swishade fem kronor och stoppade ner boken i körkassen.

”Att ha någon att skylla på är ännu en av de mänskliga rättigheter som ingen har.”

Språket sticker ut. Vackert. Och ändå, på något underligt vis, alldeles extraordinärt ordinärt. Vanligt. Inte fyllt av massa svåra, krångliga, komplicerade och ovanliga ord. Vanligt.

”Det förflutna roterar i hjärnan, i medvetandet, i själen på den som har varit med om det.”

”Den som lever är i ständig förändring, vare sig den vill det eller inte vill.”

För att vara en bok fylld av en krypande ångest, en evig dans av undflyende och krasst konstaterande, så är den förbluffande livsbejakande. Paradoxalt.

”Människa är jag och som sådan i stånd till det värsta och värre ändå–att låta det värsta passera och inte säga ifrån.”

Jag läser mycket. Eller… det är ju relativt så klart.
Sista boken från Finistère var årets tionde bok, och årets bokläsarutmaning har jag satt till 65 böcker. Färre än förra årets 75, och de 100 jag hade som mål 2018. Så jag läser mindre än de senaste två åren.

Började googla för att se hur många böcker genomsnittssvensken läser årligen. Men hittar inget definitivt. 10-12 böcker/år verkar dock inte orimligt. I relation till den siffran läser jag ju mycket så klart.

Men jag läser inte bara mycket. Jag skriver mycket också. Om än att jag halkat ur det dagliga bloggandet, så har jag bloggat 33 av årets 60 dagar, och kanske är det därför jag fastnar för dessa rader ur Malmstens penna:
”Att formulera är att sätta form på, att göra befintligt, befästa och det räcker med den befästelse jag själv sitter inne med.”

Ska nog hålla koll i loppisbokhyllan framöver efter fler av Bodil Malmstens böcker. Sista boken från Finistère har gjort mig nyfiken, vill läsa mer.

”Den som vill mig väl ställer inga frågor. 
Haven andas–tidvatten in, tidvatten ut.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

…och sen fastnar jag.

Du vet hur det är.
Har inte tid. Orkar inte. Pallar inte. Tar det sen…
Men så säger den inre rösten Fast du skrev upp i kalendern och bloggade häromdagen om att du skulle, minns du? och Jo. Klart jag minns. Så visst, jag sätter mig väl en liten stund då. 

… och sen fastnar jag.

Börjar bläddra i Helvetesveckan för att ge mig i kast med inledande förberedelser… och ett tu tre har det gått en dryg halvtimme och jag är helt inne i det. Pennan löper över papprena, jag skriver ner små tankar om vad jag kan tänka mig att ha i fokus under min kommande helvetesvecka, sånt jag är nöjd och missnöjd med i livet, vad jag åstadkommit så här långt i livet, och hur en-dag-i-mitt-liv ser ut just nu. 


Reflektioner kring Helvetesveckan 2020, från såväl förberedelser som genomförande och inte minst från efterdyningarna. Farhågor, förhoppningar och nyvunna insikter från skapade referenspunkter i livet.