En Droppe Midnatt – på scen

Kvart i fyra i lördags anlände vi till Slagthuset, jag och Alma, efter att ha trotsat regn, hagel, kastvindar och ruggans väder. Mötte upp syster och ställde oss i den ganska långa kön till En Droppe Midnatt, föreställningen av och med Jason ”Timbuktu” Diakité i regi av Farnaz Arbabi.

Bänkade oss och väntade förhoppningsfulla (märk väl – förhoppnings- snarast än förväntansfulla! För mig en enorm skillnad!) på att all publik skulle bänka sig i den fullsatta salongen, så att föreställningen kunde dra igång. Och drog igång gjorde den sannerligen. 

Vilken show! 
Skickliga musiker, fantastisk backdrop med illustrationer och animeringar av David Giese, vissa av låtar går rätt in i hjärtat mitt (låtarna måste väl ändå snart gå att lyssna till på Spotify – någon som vet?) och så berättelsen då. Hög igenkänning med boken, och samtidigt… annorlunda! I boken får kvinnorna i Jasons liv större plats än i scenföreställningen. Föreställningen berikas däremot av att Madubuko Diakités röst, som också är tydlig i boken, här faktiskt blir till, på riktigt.

Rekommenderar varmt boken. Och rekommenderar lika varmt föreställningen! De är båda riktigt bra – och samtidigt väldigt olika varandra, så en jämförelse dem emellan känns helt onödig, till skillnad från mången filmatiserad bok.

Nya datum är släppta för föreställningen, i både Stockholm och Malmö, och därmed finns ingen ursäkt för att inte passa på. Så: Se den. Läs den. Gör både ock – och bänka dig sedan, liksom jag, i ivrig väntan på plattan En Droppe Midnatt, för Jason, ärligt talat, detta är för bra för att inte släppas också som musikalbum! Kanske är det en god idé att gå och se föreställningen en gång till själv, medan jag väntar på skivan?

Sigrid är släppt

Jag gick på boksläpp av Sigrid sover på soffan. Jag var långt ifrån ensam, och när Sigrid Klang läste högt ur två inledande stycken i boken – som består av två berättelser som vävs samman så sakteliga – så var det inte enkom mina ögon som tårades.

Och nu är hon släppt på riktigt Sigrid som sover på soffan, för nu finns hon att köpa i bokhandlar såväl som på virtuella boklådor – och jag känner att detta är en bok som många ska läsa. Den är viktig. Bär ett viktigt budskap, utan att skriva läsaren på näsan. Den är inte fylld av pekpinnar, långt ifrån, men att följa Sigrid växelvis mellan barndom och senare tonår/vuxenliv, är för mig omöjligt att göra utan att slås av insikter om hur viktiga vi är, i andras liv. Hur viktiga vi alla är – genom det vi gör, eller värre, genom det vi undlåter att göra. Det får konsekvenser, på gott och ont, och det är dit hän jag landar när jag läser boken. Vet inte om det är Sigrid Klangs avsikt, eller om hon bara ville få ur sig historien. Vet inte heller om det bara är jag som drar den slutsatsen, eller om jag gör sällskap där med andra läsare?

Sigrid är släppt – och Sigrid förtjänar att läsas. Det är en tragisk historia, men Sigrid fastnar aldrig i offerrollen. Liksom alla ikläder hon sig emellanåt offerkoftan, absolut, men så är det ju – det gör vi alla, från tid till tid. Och Sigrid har fullt förståeliga skäl till det valet. Hon stannar dock inte där – hon drar av sig offerkoftan, gång efter annan. Svag, ledsen och rädd, är hon, Sigrid. Men i än högre omfattning, stark, kapabel och okuvlig; sån är hon också, Sigrid.

Min livsupplevelse är på intet sätt lik Sigrids, och ändå finns det beröringspunkter; igenkänning och en känsla av släktskap – kanske bara för att även jag varit en liten flicka som stundtals var förvirrad i stora vuxenvärlden? Köp Sigrid sover på soffan, och stifta bekantskap med denna flicka/tonåring/kvinna, och ta reda på vad hon lämnar för intryck – bestående eller flyktigt – i dig.

Jag ser det vackra.

Under kvällens bokklubbssamtal så såg jag en koppling som tidigare gått mig förbi.

Jag har, de senaste åren, börjat läsa böcker på ett annat vis – eller snarast med en annan närvaro, eller kanske med andra ögon snarast? Oavsett vad det egentligen är som gör skillnaden, så slås jag, allt som oftast, av hur oerhört vackert ett ord kan vara, eller en mening, eller för den delen en längre fras.

Lärde mig läsa i första klass, så i åtminstone 35 års tid har jag läst böcker u t a n att direkt notera skönheten i språket, i ordvalen, i rytm och ton. Men nu gör jag det, och jag ser det.

Det blev uppenbart för mig i och med mitt val av tema för årets #blogg100, med etthundra texter etthundra dagar i rad som alla – i någon form – innehåller en referens till böcker jag läst. Ofta ofta så är de rader jag lyft fram sådana som väckt min förtjusning, just på grund av dess inneboende skönhet.

Kopplingen jag gjorde var dock till det större perspektivet.

För ett par år sedan bloggade jag om det vackra som omger mig, ett inlägg inspirerat av en krispig höstdag då jag tog en foto-promenad på Bulltofta med kameran som följeslagare. Plötsligt såg jag min omgivning som så oerhört vacker – vackrare än jag någonsin upplevt den tidigare – och då har jag ändå bott på Riseberga bredvid Bulltoftaparken sedan luciadagen 2003 och gått mången promenad i nejden, det vill jag lova.Ikväll slog jag ihop de två observationerna och insikten tog sakteliga fäste inom mig:
Jag ser det vackra. I allt.
Både i naturen, föremålen, människorna runt omkring mig, som i böckerna jag läser, musiken jag lyssnar till, sångerna jag tar ton till.
Det är vackert – överallt finns det skönhet.

Och när jag yttrade detta högt, så drog jag ännu en koppling.
Vi inledde nämligen kvällen med ett samtal om människorna vi möter – huruvida vi i vår vardag möter människor (nya bekantskaper) vi verkligen tycker om. Eller ej. Och min upplevelse är att Ja, jag möter många människor i min vardag som jag genuint tycker om, är nyfiken på, skulle vilja prata mer med, lyssna till, fördjupa mig i.

Och kanske alla dessa tre olika observationer i grunden är sprungna ut en och samma förmåga i grunden: Förmågan att se det vackra (i allt)?

Det deprimerande svaret

a  v  v  i  s  a  d

”Hans oväntat positiva reaktion hade tvingat henne att än en gång ta fram sin rädsla och osäkerhet i ljuset och skärskåda den. Och som vanligt hade hon inte känt sig stolt över det hon fann.
Det var bara att konstatera faktum, hon var feg, rädd för att få ett nej, för att bli avvisad som en som inte dög. Hur många gånger i livet hade hon valt att avstå från en möjlighet till framgång, till växande, till att våga tänja på de snäva gränser hon satt upp för sig själv på grund av sin rädsla för att misslyckas? Det deprimerande svaret på den frågan var att det hade hon gjort alltför många gånger. Men från och med nu fick det vara slut med det, rädslan skulle inte längre få styra hennes val.”

Tror du, liksom jag, att fler skulle känna igen sig i ovanstående beskrivning, än ställa sig oförstående till det? Det är ledsamt att jag ens tror att det är så det förhåller sig; att det är vanligare att en människa låter rädslan styra hennes val, och därmed begränsar sig själv, sitt liv, sin möjlighet att göra ett avtryck i världen, än motsatsen.

Å andra sidan så är det inget jag gräver ner mig i – och jag väljer definitivt inte att leva mitt liv så. Det är ingen naturlag att människan ska låta rädslan styra hennes liv; valet är mitt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Jag väljer kärlek

”Vi väljer våra liv” hade prästen sagt. ”Varje dag i våra liv är fyllda av val, stora som små. Och det är dessa våra val som visar vilka vi i hjärtat är. Det jag skulle vilja be er om, kära soldater, är att ni skänker en tanke åt vilken känsla som ni låter styra dessa era livsval. Är det rädsla eller är det kärlek, de enda känslor som jag menar att det finns. Alla andra känslor är endast schatteringar, nyanser av dessa två. Era liv och era medmänniskors liv kommer att se helt olika ut beroende på vilken av dessa båda känslor som ni låter styra era val i livet.”

Om jag låter mig ledas till val utifrån rädsla, blir mitt liv ett.
Om jag låter mig ledas till val utifrån kärlek, blir mitt liv ett annat.

Är det så enkelt, grunnar du månne på?
Ja. Och nej.

Jag väljer kärlek.
Som grundinställning.
Det har jag gjort många år nu. Initialt var det mindre ett aktivt val av kärlek, som ett aktivt val bort från rädsla. I mitt fall yttrade rädslan sig som negativitet. Jag var negativ gentemot allt och alla, och allra mest gentemot mig själv. Resan bort från rädslan påbörjade jag för arton år sedan, och nånstans på vägen så valde jag aktivt kärlekens väg.

Det grundvalet ligger där alltid, i botten. Det gör det enklare att i stunden välja kärlek istället för rädsla. För valet mellan kärlek och rädsla är ett mångbottnat val – det utgör både livets grundton, så väl som färgsättning i varje stund. Kanske var det så vändningen i grundtonen kom sig för mig? Genom att jag, i stund på stund, val på val, faktiskt valde kärlekens väg, varpå grundtonen till slut transformerades?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Ett samtal om Älskade böcker

ChattyMeal nummer två avklarat och än en gång en härlig upplevelse. Sex bokälskare runt ett matbord, lite soppa och morotsstavar, tända ljus och så samtalen då! Både de lite trevande initiala lära-känna-varandra-lite-grann-utbytena och de lite djupare berättelserna om gripande bokupplevelser, senast lästa boken, vilken bok vi var och en skulle ta med till en öde ö, och hur vi pratar böcker – var, när och med vem.När jag dukade och förberedde inför middagen frågade husets minsting om det är en viktig middag eller bara en trevlig? vilket var lite roligt. Så jag sa som det är att Det kommer fem personer hit, varav jag känner en sedan tidigare, men de andra är främlingar för mig, och så ska vi prata på temat Älskade böcker! Det tyckte han lät läskigt, men själv pirrar det bara i mig av nyfikenhet när jag tänker på det.

Med ganska stor bredd, både kring kön, ålder och härkomst och kanske framför allt i fråga om erfarenheter i livet, så blev det spännade samtal. Jag fick tips om Cellisten i Sarajevo och Sara Lidmans Tjärdalen, om Desert Queen av Gertrude Bell och Novellix, de ryska Nattpatrullen och Dagpatrullen och ytterligare böcker i den serien. Om att googla zimbabweanska kvinnliga författare, kontakta Södra Afrikagruppen i Skåne och be om litteraturtips (läsning av Chimamandia Ngozi Adichie har gjort mig uppmärksam på den vita fläck i min bokläsarupplevelse som afrikanska berättelser utgör), och hitta boken Things fall apart.

Jag i min tur delade med mig av den drabbande upplevelsen att läsa A fine balance av Rohinton Mistry, om The Invention of Nature: Alexander von Humboldt’s New World som är månadens bok i The Gifted Book club, om den vackra Picknick – utflykter och inflykter såväl som tungviktaren What does it sound like when you change your mind? av Seth Godin. Jag tipsade om Goodreads.com där jag sedan ett par år har koll på både böcker jag läst och böcker jag vill läsa, och fick lyssna till rader författade av Sapfo för tvåtusensjuhundra år sedan.

Vi diskuterade olika bokcirklar och bokklubbar vi tar del av, om hur nyfikenheten till grannarna väcks av böckerna i bokhyllan i trappuppgången där lägenhetsinnehavarna sätter ut böcker de vill dela med sig av, om att läsa på svenska, engelska, grekiska och latin samt på serbokroatiska. Om översättningar – bra och dåliga – och hur vissa böcker ger mig en känsla av distans medan någon annan fullkomligt faller handlöst in i den.

Nu återstår enkom en sak:
Att bestämma datum, meny och tema för november månads ChattyMeal hemma hos mig

 

Välkommen på bokrelease!

Ja, inte min bokrelease alltså, det dröjer lite tills jag har en sådan (igen). Det är boken ”Sigrid sover på soffan” av Sigrid Klang som släpps om ett par dagar och vars boksläpp du är varmt välkommen till:

Lite lustigt så engagerad jag blivit i denna bokens väl och ve, men det är jag verkligen. Den känns viktig för mig, och gjorde så redan då jag läste den. Jag fick i uppdrag att tekniskt korrekturläsa boken, och det gjorde jag. Var dock tvungen att läsa om den första trettio sidorna, för jag blev så tagen av berättelsen, omedelbart, att jag läste ”som vanligt” ett tag innan jag lyckades få syn på mig själv och min läsning. Även när jag läser ”som vanligt” så brukar jag få syn på dubbla mellanslag, avsaknad av skiljetecken, dubblerade små-ord elelr stavfel, men långt ifrån allt. Så jag tog mig i hamnan, och började om. Med pennan i högsta hugg läste jag därefter hela boken, och lät pennan följa med längst raderna, så att jag tvingade mig själv att verkligen se det som stod där. Hjärnan är ju så beskaffad att den läser ord utifrån ordbilder vi lärt oss, varför bokstäver kan vara rejält omkastade utan att ställa till några större problem för oss. Det ville jag undvika och med pennan som fokuspunkt för ögat och tanken så gick det bättre.

Så, bokrelease på Kol & Cocktails klockan 17 den trettioförste oktober 2017 – anmäl dig enligt direktiven ovan, så ses vi! Och om du mot förmodan inte har möjlighet att komma så vill jag uppmana dig att kolla in boken. Köp hem den, eller låna den från ditt lokala bibliotek. Och om biblioteket mot förmodan inte har köpt in den så tipsa dem om det. På Malmö Stadsbiblioteks hemsida kan jag som bibliotekslånare lämna inköpsförslag och det är jag säker på funkar på de allra flesta biblioteken runt om i landet. Och när du gjort allt det så följer det viktigaste av allt: Läs ”Sigrid sover på soffan” och tipsa andra om den!