Stabat Mater på Spotify!

Vet du – jag finns på Spotify!

Ja, alltså, du kan inte söka på Helena Roth och hitta det. Men om du däremot söker på Stabat Mater, Jens Eriksson så hamnar du helt rätt, då inspelningen från påskens framförande av Stabat Mater för damkör och stråkar i Husie kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, MiMa-kören och Friiskvartetten nu är upplagd på Spotify.

Jag har bloggat om Stabat Mater vid flera tillfällen, bland annat inför och efter vårt uruppförande, och jag erkänner villigt att jag inte tröttnar på det, varken att framföra det eller att lyssna till det. Och nu, när vi finns på Spotify, så betyder ju det att jag kan ”ha oss med i telefonen” varhelst jag går. Innan har jag satt på vårt Stabat Mater på YouTube, men är jag på språng är det mindre smidigt, inte minst för det kräver uppkoppling.

Berättade för käraste kusin M idag om detta, att ”jag” nu finns på Spotify, och hon uppmärksammade mig på hur hela jag glittrar när jag i ord (utan ton) försöker förmedla hur detta verk påverkat och påverkar mig – jag fullkomligt älskar det!

Vi ska sjunga femte satsen på den kommande minnesgudstjänsten i Husie Kyrka, och när vi sjöng igenom satsen på senaste körövningen så bara satt den där. Vi kan nu detta verk så pass väl; det sitter inbäddat i ryggmärgen, inpräntat i mitt hjärta.

Och det är än mer speciellt för mig då Jens skrev stycket åt Södra Sallerups kyrkokör, och även skrev det med oss. Han kom med en bibba uppkopierade noter en av de första körövningarna på vintern 2016, och när vi började ta oss genom takt efter takt så hummade han emellanåt, rynkade pannan, spelade variationer på pianot innan han fattade pennan och plitade ner något i noterna allt medan vi satt där medan han ”bestämde om sig”. Nästa körövning kom han så med en ny bibba uppkopierade uppdaterade noter, och så höll det på ända tills vi fick det faktiskt häftet i vår hand, med alla sju satserna, färdiga.

Och nu. Nu ligger det på Spotify, och jag hoppas innerligt att riktigt många körsångare och kördirigenter får upp ögonen för Jens Stabat Mater så verket sprids för världen (det har redan delvis framförts av en kyrkokör i England, det vet vi!). Önskar så att fler tar chansen att framföra verket, så fler får en chans att lyssna till det!

Jag väljer kärlek

”Vi väljer våra liv” hade prästen sagt. ”Varje dag i våra liv är fyllda av val, stora som små. Och det är dessa våra val som visar vilka vi i hjärtat är. Det jag skulle vilja be er om, kära soldater, är att ni skänker en tanke åt vilken känsla som ni låter styra dessa era livsval. Är det rädsla eller är det kärlek, de enda känslor som jag menar att det finns. Alla andra känslor är endast schatteringar, nyanser av dessa två. Era liv och era medmänniskors liv kommer att se helt olika ut beroende på vilken av dessa båda känslor som ni låter styra era val i livet.”

Om jag låter mig ledas till val utifrån rädsla, blir mitt liv ett.
Om jag låter mig ledas till val utifrån kärlek, blir mitt liv ett annat.

Är det så enkelt, grunnar du månne på?
Ja. Och nej.

Jag väljer kärlek.
Som grundinställning.
Det har jag gjort många år nu. Initialt var det mindre ett aktivt val av kärlek, som ett aktivt val bort från rädsla. I mitt fall yttrade rädslan sig som negativitet. Jag var negativ gentemot allt och alla, och allra mest gentemot mig själv. Resan bort från rädslan påbörjade jag för arton år sedan, och nånstans på vägen så valde jag aktivt kärlekens väg.

Det grundvalet ligger där alltid, i botten. Det gör det enklare att i stunden välja kärlek istället för rädsla. För valet mellan kärlek och rädsla är ett mångbottnat val – det utgör både livets grundton, så väl som färgsättning i varje stund. Kanske var det så vändningen i grundtonen kom sig för mig? Genom att jag, i stund på stund, val på val, faktiskt valde kärlekens väg, varpå grundtonen till slut transformerades?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

6 frågor om webben

Webbtanten Anna bloggar om sex frågor om webben och jag blir nyfiken på mina egna svar. Så jag kör, helt enkelt:

Vem är du på och utanför webben?
I stora delar samma person, på samma sätt som jag i stort är densamma oavsett om du träffar mig i jobb eller privat. Med ett tydligt undantag, sedan jag blivit allt mer synlig på webben så har jag blivit snålare med privata bilder på mina nära och kära. Det märker jag själv främst genom Facebooks minnes-funktion ”Det här hände för x år sedan” som ger mig bilder från det förflutna att jämföra med de jag lägger upp nu.

Så vem är jag då? Tja du, den frågan kan jag orda mycket och länge om. Fast det ska jag inte. Jag nöjer mig med att säga att jag i görligaste mån försöker förankra allt jag gör i meningen med mitt liv: Att göra ett positivt avtryck.

Vad är dina favorittjänster/webbplatser på webben, och varför?
Just nu har jag följande bästa vänner på webben, i ingen särskild ordning:
Trello – för att-göra-listor (som jag älskar!)
Goodreads – för att ha koll på böcker jag läst, läser och vill läsa
Facebook och Instagram – för inspiration och KASAM
Messenger och SMS – för kontakt
Basecamp – för arbete i team
Harvest – för tidredovisning (tack Anna för tipset!)
Netflix och SVT Play – för förströelse så väl som tankespjärn
ChattyMeals – för alla nya möten och insikter
Podcaster – för skratt och gråt, för reflektion och aha-upplevelser, för igenkänning såväl som nya perspektiv
WordPress – för det ger mig en plats (eller två i mitt fall) att skriva, reflektera, fundera, upptäcka och förmedla det jag tycker och tänker kring

Vad är det absolut bästa du gjort/sagt på webben?
Hm. Vilken intrikat fråga. Hur ska jag veta det, är första tanken som slår mig. Den andra tanken kommer snabbt därefter: #skolvåren så klart! Denna livsomvälvande rörelse som startade på Twitter 2013 och på alla sätt och vis påverkat mitt liv något oerhört; som nu har uppnått sitt syfte – när det finns icke-#skolvåren-organiserade Almedalsevenemang med en titel som lyder ”Varför skola? Vilken skola? Vem leder den?” med bland annat Svenska Skolledarförbundets vice ordförande i panelen, tja, då känns det som vi frågat #VarförSkola tillräckligt högt, ofta och mycket!

Vilka personer har du inte träffat annat än digitalt men skulle vilja äta middag med och varför?
Jag är ju så lyckligt lottad att jag faktiskt har träffat väldigt många av mina digitala vänner även i köttvärlden. Och det ställer till det, för just nu är det bara den kategorin jag kommer på.

Fast… när jag tänker efter lite så skulle jag väldigt gärna äta middag med Krista Tippett, journalist och värdinna för min absoluta favorit-podcast On Being; så mycket jag skulle vilja fråga henne om allt hon upplevt i samtal under åren!

Och Sara Bäckmo från Skillnadens Trädgård skulle jag mer än gärna sitta ner med över en gemensamt tillagad (och skördad!) middag, tänk så mycket jag skulle kunna lära mig om odling av henne!

Gunnar Fägersten Novik. Har träffats via Bloggare som hjälper varandra-gruppen på Facebook, honom skulle jag också vilja äta middag med. Vi skulle tala om språket, och fotograferande, och om barn och skolgång och att tvingas strida för det som man rimligtvis inte ska behöva strida för.

Vad brinner du mest för på webben?
Hm. Ja. Vad brinner jag mest för…. alltså, egentligen kan jag nog inte svara annat än: dessa oändliga möjligheter till samhörighet, till samskapande, till kreativitet och påhittigheter som webben ger plats för, om jag (vi) låter det. Att ställa frågan. Att ta kontakt. Att våga knacka på, såväl som släppa in. Då kan a l l t hända och för egen del är #skolvåren ett av de finaste exemplen som jag har tagit del av att kreera.


Och där tog det slut. Fast… det var ju bara fem frågor, tänker du nu. För det gjorde jag. Räknade flera gånger, om och om igen, och insåg att jag måste googla lite. Fann då, så klart, svaret på gåtan då jag hittade #6frågoromwebben. Frågorna var inledningsvis del av en intervju-serie som Webbtanten gjorde, där sista frågan helt enkelt var:
Vem skulle du vilja besvarade dessa frågor?
Och svaret på den frågan är ju enkel. Jag vill att du besvarar dem!

Ett samtal om Älskade böcker

ChattyMeal nummer två avklarat och än en gång en härlig upplevelse. Sex bokälskare runt ett matbord, lite soppa och morotsstavar, tända ljus och så samtalen då! Både de lite trevande initiala lära-känna-varandra-lite-grann-utbytena och de lite djupare berättelserna om gripande bokupplevelser, senast lästa boken, vilken bok vi var och en skulle ta med till en öde ö, och hur vi pratar böcker – var, när och med vem.När jag dukade och förberedde inför middagen frågade husets minsting om det är en viktig middag eller bara en trevlig? vilket var lite roligt. Så jag sa som det är att Det kommer fem personer hit, varav jag känner en sedan tidigare, men de andra är främlingar för mig, och så ska vi prata på temat Älskade böcker! Det tyckte han lät läskigt, men själv pirrar det bara i mig av nyfikenhet när jag tänker på det.

Med ganska stor bredd, både kring kön, ålder och härkomst och kanske framför allt i fråga om erfarenheter i livet, så blev det spännade samtal. Jag fick tips om Cellisten i Sarajevo och Sara Lidmans Tjärdalen, om Desert Queen av Gertrude Bell och Novellix, de ryska Nattpatrullen och Dagpatrullen och ytterligare böcker i den serien. Om att googla zimbabweanska kvinnliga författare, kontakta Södra Afrikagruppen i Skåne och be om litteraturtips (läsning av Chimamandia Ngozi Adichie har gjort mig uppmärksam på den vita fläck i min bokläsarupplevelse som afrikanska berättelser utgör), och hitta boken Things fall apart.

Jag i min tur delade med mig av den drabbande upplevelsen att läsa A fine balance av Rohinton Mistry, om The Invention of Nature: Alexander von Humboldt’s New World som är månadens bok i The Gifted Book club, om den vackra Picknick – utflykter och inflykter såväl som tungviktaren What does it sound like when you change your mind? av Seth Godin. Jag tipsade om Goodreads.com där jag sedan ett par år har koll på både böcker jag läst och böcker jag vill läsa, och fick lyssna till rader författade av Sapfo för tvåtusensjuhundra år sedan.

Vi diskuterade olika bokcirklar och bokklubbar vi tar del av, om hur nyfikenheten till grannarna väcks av böckerna i bokhyllan i trappuppgången där lägenhetsinnehavarna sätter ut böcker de vill dela med sig av, om att läsa på svenska, engelska, grekiska och latin samt på serbokroatiska. Om översättningar – bra och dåliga – och hur vissa böcker ger mig en känsla av distans medan någon annan fullkomligt faller handlöst in i den.

Nu återstår enkom en sak:
Att bestämma datum, meny och tema för november månads ChattyMeal hemma hos mig

 

Smärtar. Frustrerar. Irriterar.

Tog en långlunch i sällskap med DOX-dokumentären The Borneo case på SVT Play. En timme och sjutton minuter som gör ont. Smärtar. Frustrerar. Irriterar. Gör mig förbannad.

Förbannad över det kortsiktiga egotrippade tänkandet som verkar så förhärskande.

Smärtar att höra hur människor tvingas fly från sina hemländer, från platser de älskar, för att de säger ifrån och ryter till om missförhållanden.

Frustrerar när uppenbart idiotiska slutsatser dras, som denna:

Jag menar, ”Det finns inga bevis för att donationen ska ha varit förknippad med en förväntad motprestation”? Upp med en hand, snälla, du som tagit emot 607 miljoner dollar – ok då, vi kan lägga ribban något längre – eller säg 607 kronor, för enkelhetens skull, rent och skärt ”för den goda sakens skull”, utan någon förväntad motprestation över huvud taget?

Om nu någon mot förmodan sitter där med en uppsträckt hand, så titta dig omkring.
Är du i gott sällskap? Många med höjda händer?
Nä, trodde inte det va!

Detta gör mig irriterad. Det är så d u m t, rent ut sagt.

Det märks nog. Jag förstår det. Jag vill få ur mig den obehagliga känsla som kryper i kroppen min efter att jag sett klart på programmet, därav detta inlägg, och jag vet att om en liten stund så släpper sinnesstämningen taget om mig och jag kan gå vidare. Men i det finns också en frustration, över att jag, du, vi, tillsammans, inte låter det ta hus i helvete över sånt här. Dessa uppenbara missförhållanden, ego-trippade och kortsiktiga handhavanden som är alltför vanliga. Och tro nu inte bara det förekommer i skogarna i Sarawak och att vi är förskonade. Nä, så är det inte. Det finns exempel runt om hela jorden, så ock här. Titta på Ojnareskogen, som tack vare ”hus i helvete”-tagning faktiskt blev skyddat, trots allt. Men att det ska behövas tas hus i helvete?

Förresten. Skönt att jag kom på Ojnareskogen som exempel, nu ska jag bara andas lite, och låta mig ta in insikten att ibland går det bra, det händer att vi landar i det långsiktiga, ekologiska och hållbara tänkandet. Trots allt. Det går.

Det går!

Välkommen på bokrelease!

Ja, inte min bokrelease alltså, det dröjer lite tills jag har en sådan (igen). Det är boken ”Sigrid sover på soffan” av Sigrid Klang som släpps om ett par dagar och vars boksläpp du är varmt välkommen till:

Lite lustigt så engagerad jag blivit i denna bokens väl och ve, men det är jag verkligen. Den känns viktig för mig, och gjorde så redan då jag läste den. Jag fick i uppdrag att tekniskt korrekturläsa boken, och det gjorde jag. Var dock tvungen att läsa om den första trettio sidorna, för jag blev så tagen av berättelsen, omedelbart, att jag läste ”som vanligt” ett tag innan jag lyckades få syn på mig själv och min läsning. Även när jag läser ”som vanligt” så brukar jag få syn på dubbla mellanslag, avsaknad av skiljetecken, dubblerade små-ord elelr stavfel, men långt ifrån allt. Så jag tog mig i hamnan, och började om. Med pennan i högsta hugg läste jag därefter hela boken, och lät pennan följa med längst raderna, så att jag tvingade mig själv att verkligen se det som stod där. Hjärnan är ju så beskaffad att den läser ord utifrån ordbilder vi lärt oss, varför bokstäver kan vara rejält omkastade utan att ställa till några större problem för oss. Det ville jag undvika och med pennan som fokuspunkt för ögat och tanken så gick det bättre.

Så, bokrelease på Kol & Cocktails klockan 17 den trettioförste oktober 2017 – anmäl dig enligt direktiven ovan, så ses vi! Och om du mot förmodan inte har möjlighet att komma så vill jag uppmana dig att kolla in boken. Köp hem den, eller låna den från ditt lokala bibliotek. Och om biblioteket mot förmodan inte har köpt in den så tipsa dem om det. På Malmö Stadsbiblioteks hemsida kan jag som bibliotekslånare lämna inköpsförslag och det är jag säker på funkar på de allra flesta biblioteken runt om i landet. Och när du gjort allt det så följer det viktigaste av allt: Läs ”Sigrid sover på soffan” och tipsa andra om den!

Emaljkärl i behov av lagning

Katastrof!

Mitt vackra emaljerade såpa-kärl från Kockums som används dagligen i köket (har utspädd diskmedelslösning i det, och duttar diskborsten i kärlet när jag ska handdiska något) har gått sönder!

Har förundrats de senaste dagarna över att lösningen tagit slut så snabbt och igår upptäckte jag varför: ett litet hål i kanten, där emaljen tidigare varit skadad. Själva godset har alltså rostat sönder på denna pyttelilla punkt.

Frågan är:
Vad gör jag? Hur laga? Med vad? Kan jag göra det själv? Kan jag lämna in det? Var i sådana fall?

Det enda jag kommer att tänka på är Remaljeringsbolaget som remaljerar badkar, men detta är ju inte riktigt i samma magnitud som ett badkar, som du kan se på bilderna. Så vad göra? Alla tips tas tacksamt emot då jag har merparten av mina köksattiraljer – vattenkittel, hålslag, kastruller, ånginsats och grytor – i just Kockums gula och jag absolut vill fortsätta använda mitt såpa-kärl!