Ta det lugnt, det är gott nog.

Efter en härlig dagsutflykt med tre stopp är jag trött och slut i rutan. Har bloggandet och 20-minuters gitarrplinkande kvar att göra innan jag kan släcka rutan för idag. Orkar inte riktigt skriva något, tom på uppslag. Bläddrar igenom alla möjliga ännu opublicerade blogginlägg men inget känns rätt. Öppnar Evernote och söker på ”citat” och trillar över vännen Wivans email från oktober 2016, och tänker: Ja. Den är det! Inte för att jag har något problem. Inte för att jag oroar mig. Har ingen pågående inre kamp, utan ser på det som är som det är. Utan för att det är en så bra påminnelse!

Om du kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?
Om du inte kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?

När du har problem, förändra dem eller låt dem vara.
Men starta inte en inre kamp mot dem.
Gör dem inte tunga eller solida.
De är som de är.
Acceptera dem med en lättsam attityd.
Ta det lugnt, det är gott nog.

Vaddå varsam, frågade hon

Vaddå varsam, frågade hon. Hur menar du?

Så jag berättade. Hur min inre dialog, fram till för ett par år sedan, var oerhört hård. Elak. Ilsk. Aggressiv, föraktfull, nedlåtande. Hur fan tänker du? Ameh, du kan definitivt göra bättre än så! Fattar du väl att det skulle gå åt helvete. Vad tror du, att du skulle kunna gjort det där bättre än nån annan? Vem tror du att du är? Ditt dumma spån, varför sa du så där? De kommer ju tro du är helt dum i huvudet? Du kommer aldrig platsa in här. 

Oj, sa hon. Det låter ju jättejobbigt. Och nu trycker du ner det?

Ja. Det var jättejobbigt. Det var inte så roligt att vara mig. Men det låter inte så längre, inom mig. Den rösten har försvunnit, flyttat vidare. Men inte för att jag trycker ner den. Utan för att jag initialt började uppmärksamma den, och inse att jag inte behöver tro på den inre diktatorns budskap. Så diktatorn fick kämpa mer och mer för att jag skulle falla i hans klor. Och successivt tror jag han gav upp helt enkelt. Åtminstone är det så att jag i princip aldrig hör den rösten numera. Och jag kan inte säga om det är för att jag helt enkelt har blivit immun mot budskapet, att jag inte uppfattar det längre, eller om det är så – vilket jag nog snarast tror – att den rösten har flyttat ut.inre röstenDet spelar mindre roll, egentligen. Det som är viktigt är att min inre dialog numera låter mer så här: Bra jobbat. Ojsan, som det kan gå. Bättre lycka nästa gång. Olyckor i arbetet händer den bästa. Du har gjort ditt bästa, det vet jag. Upp på hästen igen. 

Hur låter din inre dialog, och hur gagnar den dialogen dig? Hjälper? Eller stjälper?

Inre kärnan – stark och smidig!

Hur mår du?, frågade en vän.

Mår bra! Jättebra!
Har en starkare inre kärna än tidigare, och den är ständigt i större balans än jag tidigare upplevt. Det gör skillnad i livet!

Jag fascineras faktiskt åt min upplevelse. Känner tydligt hur den där inre kärnan är både större i diameter och starkare. Smidigare. Den parerar, böjer sig, men är samtidigt  rotad i en grundförståelse hur livet fungerar. Hur jag fungerar. En grundförståelse som säger mig varför jag upplever livet som jag gör det. En grundförståelse som innebär att jag idag kan leva ett liv i större välmående än jag tidigare ens trott möjligt.

Samtidigt så tar jag in så oerhört mycket, mina sinnen är som förstärkta. Upplever skönheten, sorgen, glädjen och grumsandet, men går inte vilse i dem, bland dem. Varken i de känslor som jag tycker om, de där som kittlar störtskönt i kistan, eller de andra, de som jag tidigare kämpade emot så fasligt, ville undvika med alla medel.

Har coachsamtal där skiften blir så oerhört framträdande, tydliga. Skiften i perspektiv. I förståelse. Hur ett ord kan ge en insikt som förändrar hela världsbilden, öppna upp för saker och upplevelser som tidigare varit… ja. Ett intet. Som bara inte funnits i sinnevärlden tidigare, inte ens drömda om.

Vill skriva om så mycket av allt jag tar in, förnimmelserna. Ta foton. Förmedla det jag ser, uppfattar, förstår och förnimmer. Och samtidigt – helt lugn och trygg i att det jag får ner på pränt, det får jag ner på pränt. Det andra kanske aldrig kommer dit. Och det är ok. Den inre kärnan står pall, utan tvekan.

Det är ju dessutom så att mer blir nedplitat idag än någonsin tidigare. Jag tar mina skrivardagar. Jag ska boka in fler skrivretreats. Jag samskapar en bok om Medvetna Val och alldeles nu i veckan grodde det frö, som legat i träda ett par veckor, kring nästa samskapande bokprojekt. En liten groddplanta har vi nu att värna om, jag och S.

famlarOch genom allt, finns den inre kärnan där. Som ett ankare, som säkrar att oavsett vad som händer, vad jag än är med om, så är jag fast förankrad. Tappar inte fotfästet. En inre kärna att hysa tillit till. Vet att den är där, alltid. Oavsett hur det stormar runt – eller inom – mig, finns den där. Ger mig styrka och förmåga att med nyfikenhet ta mig an och skapa världen jag lever i.

Sitter här och famlar över tangenterna. Vet inte hur jag ska kunna förmedla – i ord – den oerhörda känsla som byggts upp – lagrats – inombords, som gör att jag under våren tagit mig an livet på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit. Så jag släpper det. Antingen går känslan genom, eller inte. Ett är säkert – i mig är den stark. I mig är den ofantligt stark, känslan av välbefinnande, av glädje över att vara levande, att möta stunder av Nu med nyfikenhet.

 

Observerar skillnader

Cyklar hem efter en hel dag ute hos kund, lämnar ryggsäcken i hallen innan jag vänder på klacken för en dryg timmes CoachWalk med en klient. Väl hemma ställer jag mig i köket för att laga mat, i sällsamt sällskap av Charlotte och Britta Sjöström i 100%-podden. homeland

Gyllengul linssoppa slinker varmt och välgörande ner i magen innan jag och maken häller oss i soffan för att se ett avsnitt av Homeland på Netflix. Tar en handfull torkade äppleringar som jag knaprar på innan jag tar slut.

Tack vare CoachWalken är jag inte helt urladdad dock. Det är härligt att få en chans att röra på mig. En promenad i solskenet, i lite bitig vårvind. Att långsamt få vandra, under samtal, skänka tankespjärn, vara i tystnad. Att vara där när en persons medvetande expanderar framför mina ögon; en själ som lyser allt klarare, allt färre filter som förvränger och förvrider bilden jag och omgivningen uppfattar.

Skillnaden mellan det jag ägnat merparten av dagen åt kontra upplevelsen under CoachWalken. Tacksam för att jag får en chans att uppleva skillnaden, observera den, känna efter. Var gör jag mest nytta? Var kommer jag till min rätta, var lyser min själ klarast? Vad känns mest givande? Vad gagnar världen mest, i det lilla såväl som det stora?

Jag vet svaret på mina frågor. Det känns skönt, och viktigt. Jag tar dem på allvar, både frågorna och svaren.

Ställer du motsvarande frågor till dig själv emellanåt?

Tiden, denna gåva!

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

Att besöka det förflutna, på nytt.

Ibland fastnar jag. I ett minne. Befäster, om och om igen, berättelsen, känslan, betydelsen. Övertygar mig själv om att så här var det och därför är det fortfarande så, genom att återberätta historien gång efter annan.

Förra året, under mitt #cleanse4expansion-projekt hittade jag gamla brev från mitt ex. Kom på mig själv med att syna min återberättade historia och fnös åt den. Skrev i affekt ner mina känslor, en text jag hittills inte publicerat och kanske aldrig ska. Delade den i förtroende med några nära vänner samt min coach, Carla. Från vännerna fick jag den förväntade responsen. Stöd, pepp, vilken stövel. Sånt där som jag själv tänkt, tyckt, och befäst. Som sagt. Lätt hänt.

Men från Carla kom något helt annat. Hon såg bortom mina ord, mitt dömande av mig själv såväl som exet, sättet att förringa det som var. Hennes ord möjliggjorde ett perspektivskifte. För mig. I mig.

återblickHelt plötsligt kunde jag se på minnet, på relationen, på detta decennium av mitt liv, på ett nytt sätt. Från ett annat håll. Inte utifrån bitterhet, ånger, förakt rent av. Jag kunde istället kliva in i minnet, återbesöka det utifrån en mer varsam samvaro. Med mig. Då. Den jag var. Ung. Kär. Och senare; sviken. Rädd. Förtvivlad. Fast besluten att inte låta mig knäckas. Bitter till och med?

Med omsorg om mig själv, den jag var då, fick jag, den jag är nu, en helt ny minnesbild av det som varit. Dömandet, av relationen, exet, men framför allt mig själv, smälte undan. Fyllt sin funktion. Behövs inte längre. Dags för något nytt. Att varsamt låta mig själv se det som varit, rätt upp och ned. Alla känslorna, de ljuva likväl som de bittra. Utan pålagor, förklaring, bortförklaring. Det jag kände, det kände jag. Behöver inte göra något med de känslorna idag, mer än se dem och omfamna dem, sådana som de var. De skaver inte, har tappat all sin tyngd, de är inte längre en tung börda att bära.

Minnen, ett drygt decennium av minnen av alla sorter och slag, lagda till ro.

Självtillåtelse

Det är som en extra gåva det här! Ett givande samtal, för både coach och klient, som landar som nedplitade tankar, som i sin tur leder vidare till nya tankar, nya frågor, och en nyfiket utforskande livslust. Självtillåtelse, rätt upp och ned.

Läs Saras tankar och se hur de harmonierar, eller ej, med dina egna tankar om självtillåtelse:

Saras goda.

I gårdagens samtal med coach Helena kom vi bland annat in på självtillåtelse. Även om det faktiskt känns märkligt att jag ibland behöver ge mig själv tillåtelse – ”What’s keepin’ me”, liksom – så vet jag att om jag inte explicit ger mig själv denna tillåtelse, så kommer jag att mala på i ”borde/måste/ska bara-kvarnen” tills all ork är slut.

6373990631_899afca2bb_b (1)

Just nu tillåter jag mig att läsa pappersböcker. Jullovet gav osedvanligt rikliga tillfällen till läsning, och jag insåg då (på nytt) vilken vila läsningen ger mig. Tyvärr ”måste” det vara pappersböcker för att det ska funka. Det skulle verkligen vara himla praktiskt om jag kände samma vila vid läsning på padda, ajfån och dator – men jag verkar vara fel generation för det.

Jag tillåter mig att dansa och sjunga – mer om det kommer i ett separat blogginlägg. Jag tillåter mig att välja efter känslan i maggropen, snarare än efter rösterna som skriker…

View original post 123 fler ord