Kategoriarkiv: Coaching

Några tankar om hösten

Publicerad den av
3

Bad en av höstens klienter skriva några rader om sin upplevelse. Något senare trillade det in ett mail med Några tankar om hösten som fyllde mitt hjärta med tacksamhet och glädje:

Med äkta genuinitet lyckades Helena hjälpa mig under en tuff höst, och jag anade inte hur viktig roll Helena skulle få i mitt liv. Vi sågs ca 15 gånger under 6 månader, en timme åt gången, men det kändes som mycket mer. Den energin hon utstrålar är tillsammans med hennes attityd extremt ovanlig; ”inget är omöjligt och allt går alltid att lösa”. Hon är beviset på att även till synes svåra situationer går att bryta ner till extremt enkla beståndsdelar som med lätthet går att hantera.

Helena lyssnar otroligt bra. Hon är aldrig rädd för att pusha en till att ställa svåra frågor till sig själv. Hon vill, med mycket omtanke, att båda ska utvecklas tiIIsammans och tar gärna det där extra klivet för att uppnå det. Hon är mycket intelligent och hennes bakgrund inom biologi och teknik samt hennes synsätt, och enorma nyfikenhet, på världen passade perfekt för mig. Med enorm öppenhet och en riktig omfamning vid starten av varje coachpass var det lätt för mig att öppna upp och prata om djupa saker som jag behövde få ut och bolla. Detta är superviktigt i en coachrelation, insåg jag efter ett tag. Beviset för att det var roligt och effektvt var tydligt: Efter varje pass kom jag in på jobbet med ett enormt leende på läpparna och massor av energi som höll i sig hela veckan. Det var kvalitet rakt igenom.

Att Helena dessutom är en stor förespråkare av promenader, eller Walk-and-Talks som hon kallar det, gjorde att jag dessutom fick en klart bättre förståelse för hur kroppen och knoppen fungerar. Att bara sitta och prata på något café hade kanske funkat, men jag är övertygad om att våra naturnära promenader var klart bättre. Kroppen kommer igång och hjärnan blir direkt klarare, vilket är mycket viktigt vid såna här träffar.

Just nu är jag inne i ett reflekterande stadie i livet, men jag kommer med största sannolikhet samarbeta, för jag ser det som ett samarbete snarare än att ”bara få hjälp” igen, med Helena inom en snar framtid. Hoppas att fler tar chansen att jobba med sig själva tillsammans med Helena.

Victor, 24

Lågt hängande frukter

Publicerad den av
9

Att sparra.
I ett samtal.
I boxningsringen.
Oavsett var, så gagnar det att sparra.
Givet att jag är i behov att öva, träna, få testa nytt, lära in nya tanke- eller rörelsemönster. (Alltsom oftast med andra ord.)

Sparringpartner Lena Fridlund, vilken klippa. Kul har vi dessutom!

Har sparrat i dagarna två, nästa möte inbokat i övermorgon. Min chef har fått gå till jobbet, på ett sätt som hen inte gjort på länge. Det är så lätt att bara köra på utan att faktiskt reflektera över om insatsen är värd det. Om timmarna jag, i form av min egen arbetare, lägger ner faktiskt ger de resultat och den effekt jag, i form av min egen chef, önskar. Eller inte?

Och önskar chefen inget, för att chefen inte har gjort sitt jobb, ja, då kan arbetaren i mig jobba ihjäl sig, klappa sig på axeln och säga Bra jobbat! fast det enda som hen kanske lyckas är en form av Sisyfosarbete.

Men nu är chefen ombord, arbetarens direktiv blir allt tydligare, och samverkan dem emellan kommer att ge resultat. Eftersom chefen vaknat och går till jobbet kommer hen ha koll på uppföljningen av resultat och effekt av arbetarens arbetsinsats. Blir det inte resultat – ändra. Gör något annat. Tänk om, tänk till, tänk nytt. Och agera. Och följ upp. I en evig spiral!

Vi avslutade med att sätta mål, och min sparringpartner var noga med att säkerställa att vi båda fick ett par lågt hängande frukter med oss till nästa sparringtillfälle. Det både inspirerade och gav mig tankespjärn.

Så när dagens Mastermindmöte led mot sitt slut, bad jag deltagarna att ge mig ett kortsiktigt mål att bocka av tills vi ses igen nästa vecka, och ett långsiktigt att ta ett kliv framåt i till dess.

Att blanda de två typerna av mål, kort- och långsiktigt, och säkerställa att det finns åtminstone en eller ett par lågt hängande frukter bland de mer omogna och svåråtkomliga målen, gör gott. Det ger en känsla av progression, att något händer, och är ett ypperligt tillfälle att klappa sig på axeln och säga Bra jobbat där!

Sjösättning

Publicerad den av
3

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Kan alla människor förändras?

Publicerad den av
7

Kan alla människor förändras?
Ja. Så klart de KAN! Människan är i ständig förändring, oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Men huruvida alla är VILLIGA att förändras, medvetet, det är en helt annan fråga.

Det finns många talesätt som jag kopplar till det här med förändring, som jag reagerar på. Ett lyder Med ålder kommer visdom. Nej. Inte automatiskt. Ålder KAN leda till visdom, och för de flesta både hoppas och tror jag att det gör det, men för alla? Nej. Ålder leder i n t e per automatik till visdom.

Ett annat talesätt säger att Vi lär av våra misstag. Nej. Inte automatiskt. Ett misstag KAN göra att vi lär oss, och för de flesta hoppas och tror jag att det gör det, men för alla individer, vid varje misstag de gör? Nej. Så funkar det inte. Och jag är är den första att räcka upp handen här, för har jag gjort samma misstag fler än en gång? Jajamensan!

Förändring kräver en insats. Det blir inte bara (bortsett från den än så länge oundvikbara åldrandeprocessen). Och även om jag rationellt sett vet att alla människor inte kommer att välja förändring, så väjer jag inte från min medvetet naiva syn att tro gott om alla, även om deras förändringsbenägenhet och -vilja. Fast jag vet att sannolikheten för att det blir så är extremt låg.

Själv är jag väldigt glad i förändring, annars skulle jag inte älska att ge och få #tankespjärn på det vis jag gör. Jag vill gärna att det ska hända saker, vill utvecklas och expandera som person. På alla plan. Men jag har inte alltid varit sådan, långt från. Därför är det med stor empati och utifrån personlig erfarenhet som jag ser att det självfallet finns olika skäl – mer eller mindre relevanta – till varför människor medvetet motverkar förändring, men i grunden ligger det mycket (mest? bara?) rädsla bakom det.

Är det så enkelt att det handlar om ovana vid det okända? Känslan av förlorad kontroll? Att våga stå i jag vet inte vad detta kommer leda till utan att vända om, drämma igen dörren till det nya, och springa snabbt som ögat därifrån? Summerar talesättet Jag vet vad jag har, inte vad jag får människans förändrings-o-benägenhet? 

 

Grundförutsättningar på plats

Publicerad den av
2

Har hållit utbildning i grundläggande livsmedelshygien och -säkerhet för två skift ute hos kund. Pratat grundförutsättningar, som förekommer som ett koncept inom livsmedelssäkerhetssfären, på engelska kallat prerequisite program.

När jag landade åter i stan efter en timmes bussfärd, införskaffade jag det sista till kommande tre dagars tankespjärnsretreat, innan jag cyklade hem. Väl hemma drog jag ut på Bulltofta för att plocka nässlor, kirskål och löktrav (Bulltoftas lokalkändis Lukas gjorde mig sällskap), som jag ska ha som ingredienser i morgondagens ogräspaj, som jag ska bjuda mina testpiloter på. Med kylen full av ogräs likväl som annan skaffning vi tarvar, tog resterande förberedelser fart.

Papper. Pennor.
Böcker av olika sorter och slag.
Ett par kortlekar, bollar, en talarpinne, stearinljus och tändare.
Lakan, kläder, bikini, hygienartiklar.
Lök, potatis, frukt och grönt likväl som choklad, torkad frukt, nötter och fröer.
Bröd, knäckebröd, mjöl, diskmedel, diskhandduk och diskmaskinstabletter.

En salig blandning!
Men nu, nu är grundförutsättningarna på plats för ett lyckat 60 timmars tankespjärn. Resten – det får jag och mina testpiloter stå för!

Och frågar du efter ett detaljerat schema på vad vi ska göra exakt när och hur länge, under de kommande tre dagarna, så blir jag dig svaret skyldig. Jag har ett hum om vad vi gör inlednings- likväl som avslutningsvis. Däremellan… tja, däremellan kommer resten av 60 timmars tankespjärn att utspela sig, på samma sätt som livet sker: slumpartat och oförutsägbart. Livet är inte schemalagt och indelat i tydliga stycken, ämnen, delar. Det händer, i ett konstant flöde. Det som sker det sker. I stundens hetta, drivet av inspiration, nyfikenhet och spännande vändningar i samtal, i tystnad, i rörelse…

Men gisses människa, e du galen?
Vet du inte vad ni ska göra? 

Alltså. Jo. Klart jag gör!
Men exakt när? Nej. Och i vilken ordning? Inte en susning.

Material till sju väldigt olika 60-timmars tankespjärn-evenemang skulle jag tro att jag har; nedskrivet på fem-sex fullklottrade A4, djupt förkroppsligat i mig själv, i form av berättelser jag brukar berätta under coachwalks, med mycket mera. Det finns där. Som Charlotte sa på vårt senaste Mastermind-möte: Helena, för var gång du berättar om #tankespjärn så hör jag dig gå från klarhet till klarhet. Du är verkligen tankespjärn! 

…så skulle världen se helt annorlunda ut!

Publicerad den av
2

Hur många gånger har jag inte sagt Om bara alla fick insikt i detta, så skulle världen se helt annorlunda ut!

Om hur berättelsen jag berättar för mig själv styr hur mitt liv blir, om epidemin av inre-hård-dialog som rasar i världen och att det går att totalt ändra på, om förståelsen att tankar skapar känslor och inte tvärt om, hur förmågan att observera mig själv gjort all skillnad i världen för mig det är att leva mitt liv, eller för den delen mitt favoritcitat från Sydney Banks: If the only thing people learned was not to be afraid of their experience, that alone would change the world.

Så pretentiöst att vilja berätta för alla hur de ska göra, tänka, vara och leva sina liv, kanhända du tänker?Fast.
Det är inte det jag försöker göra.
Jag säger inte åt någon (åtminstone inte medvetet) hur de ska göra, tänka, vara och leva sina liv. Däremot delar jag med mig av det som funkar för mig. Sådant som gjort stor skillnad för mig, som gjort att min inre dialog helt har ändrat ton, som gett mig en mycket större distans till drama vilket gör att jag mycket sällan sveps med av känslostormar samtidigt som jag, paradoxalt nog, upplever allt så mycket starkare.

För kanske det som funkat för mig, kan funka även för dig? Antingen testar du rakt av och justerar vid behov, eller så inspireras du av min resa och hittar på egna experiment, där du kanske, kanske inte, använder delar av mina ingredienser eller så frifräser du helt på eget bevåg. Detaljerna spelar överhuvudtaget ingen roll.

Det jag vill, hoppas på och önskar är snarast att du ska våga testa. Nått nytt. Nått annorlunda. Nått du aldrig lekt med förut. Att mitt sätt är rätt sätt har jag slutat påstå (började skriva ”har jag aldrig påstått” men det stämmer inte. Det gjorde jag, under många herrans år. Men inte längre.). Mitt sätt är dock ett sätt som förhoppningsvis kan inspirera dig att hitta vad ditt sätt är? 

Begränsande berättelser

Publicerad den av
4

”Min största utmaning med 60 timmars Tankespjärn är att prata om det one-on-one med människor, antingen ansikte mot ansikte eller över telefon.” 

Så sa jag.
Och skrev. Och tänkte.
Såväl till mig själv som till andra.

Och i onsdags så fick jag syn på vilken begränsande berättelse det där är, tack vare att en nyvunnen kontakt, en fantastisk kvinna, sa Nej, det är det inte alls! när jag sa Min största utmaning med 60 timmars Tankespjärn är att prata om det one-on-one med människor, antingen ansikte mot ansikte eller över telefon, efter att jag i 15 minuter snackat, snackat, snackat och snackat lite till om Tankespjärn såväl som 60 timmars tankespjärn, vad det är, vad det innebär, vad det gjort för skillnad i mitt liv osv…. 

Jag kunde inte göra annat än skratta åt det tankespjärn hon levererade till mig, för hon har ju helt rätt, den gode Caroline. Det är inte en utmaning att prata om 60 timmars tankespjärn, för jag är tankespjärn. Jag lever det. Det är jag!

Vad har du för begränsande berättelser som du slentrianmässigt slänger dig med?

Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Publicerad den av
7

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]
Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Tankespjärn, mitt hjärtebarn!

Publicerad den av
17

Första kontakten
Den tredje februari 2013 stötte jag på ordet tankespjärn för första gången och omgående kände jag på mig att det skulle bli ett favoritord. Mycket riktigt. Så blev det! Jag har pratat, skrivit och levt tankespjärn sedan dess, och mitt liv är bättre som ett direkt resultat av detta.

Fast ärligt talat så har jag levt utifrån dess andemening sedan slutet av augusti 1999, då jag, på grund av omständigheter, tog tillfället i akt att göra två saker. För det första frågade jag mig Tycker du om den du är? För det andra vågade jag svara ärligt. Svaret löd Nej för hundan, jag är så kopiöst trött på mig själv! och på den vägen är det.

Sedan dess har jag utvecklats, expanderat, förändrats (eller kanske snarare blivit mer av den jag faktiskt är, under alla skal som jag själv liksom omgivning gladeligen uppmuntrat mig att dölja mig bakom) och har, som ett direkt resultat av denna upptäcktsfärd gått från att vara den mest negativa person jag någonsin träffat, till att vara en helt annan person. Öppnare, nyfiknare, gladare och defintivt mer energisk och sprudlande.

Vad betyder tankespjärn?
Det är ungefär som att gå till gymmet. Fast det är hjärnan som får ”lyfta tungt” istället för kroppens övriga muskler. Jag menar inte att lösa Sudoku, korsord eller en matte-kluring. Tankespjärn är något som vrider och vänder på världen som jag förstått den. Gör att jag granskar, ifrågasätter, befäster eller omvärderar mina tankar, värderingar och trossatser. Vidgar min förståelse för världen och mig själv, ökar min begreppssfär och gör att jag får syn på sådant som jag ännu inte förstår.

Kort sagt så spränger tankespjärn ramarna för mina inrutade tankebanor. Möjliggör för mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom de begränsningar jag vallat in min upplevelse av verkligheten med.

Mitt hjärtebarn föds
I ett samtal med min engelsktalande coach Dave, så berättade jag vad tankespjärn är, vad det innebär och har inneburit för mig. Jag sa att om du googlar tankespjärn så dyker jag upp (och en massa goda vänner till mig!). Sen frågade jag vad tankespjärn skulle kunna heta på engelska, bara för att få ett rappt svar tillbaka: Spelar ingen roll, använd tankespjärn!

Och där trillade poletten ner! Klart jag ska använda detta mitt favoritord, oavsett vilket språk jag talar på. Jag menar, inte ens på svenska är tankespjärn ett egentligt ord, utan en ordsammansättning (svenska språkets superkraft!).

Dave spann vidare och sa Men du, du ska ju hålla en tre-dagars tankespjärnsretreat! och på den vägen är det. Datum är satt, hotell bokat, invit formulerad och jag har börjat prata med folk om det. Utmaningen för mig ligger just i det, som du kanske förstått av blogginlägg om hjärtfladder och hjärnspöken, om att ringa och att slå på stora trumman…

Så mycket enklare det är att dölja mig bakom en skärm, bakom det skrivna ordet, eller för den delen en Facebook live eller två. Men det är inte där jag vill vara i detta. Jag vill vara i det personliga mötet mellan två (eller tre för den delen) individer. Det är där och så jag väcker intresset för 60 timmars tankespjärn.

Och nu då?
Ja, du… Nu kavlar jag upp ärmarna och går till jobbet! Jag vill dela med mig av vad tankespjärn som livsfilosofi kan åstadkomma: Hur jag som varit en enormt svart/vit person kan lära om och bli en individ som ser nyanserna – och jag lovar, livet är så ofantligt mycket roligare och mer intressant att leva nu, med en härlig mix av jävlaranamma, dådkraft och ödmjukhet. För det är vad tankespjärn inneburit för mig, i stort.

Så jag kommer räcka ut en hand, både här och där. Ringer jag just dig, så vet du vad jag vill prata mer om. Och tycker du att det här låter intressant så tar jag mer än gärna emot en utsträckt hand från dig. Kanske du är intresserad för egen del? Kanske känner du någon du tror kunde vara intresserad, som du vill koppla mig med? All hjälp och allt stöd du kan och vill bidra med tas tacksamt emot!

Läs beskrivningen av 60 timmars tankespjärn och hör av dig (lägg en kommentar, skicka ett mail till helena.roth at respondi.se eller slå mig en signal på 0707660303) så besvarar jag gladeligen allsköns frågor och funderingar detta mitt hjärtebarn kan ha väckt i dig!

Men sen, absolut!

Publicerad den av
4

Hur många saker vet du med dig att du verkligen hade gagnats av att göra, och likförbaskat gör du inte dem?

Hur många saker vet du med dig att du kommer börja göra, sånt som verkligen skulle gagna dig, men du ska bara [lägg till valfri bortförklaring] först?

Hur många saker vet du kommer göra ditt liv rikare, bättre, härligare, roligare, mer utmanande (på det där härligt pirriga viset!) som du ska göra. Bara inte nu. Men sen, absolut!

Är du som jag har du otaliga exempel att plocka fram som ess ur rockärmen.
Problemet är ju att det faktiskt inte är ess du plockar fram, utan…
sämre hälsa – för att jag inte slutar röka, börjar springa/gymma/simma, hoppar av bussen en hållplats före och går sista biten, tar trapporna istället för hissen…
sämre ekonomi – för att jag inte tar en halv dag/år och med hjälp av t ex Compriser kollar status på bolån/försäkringar/mobilabonnemang osv och får ner mina kostnader rejält, drar på att fatta beslut om olika former av investeringar, skjuter alla tankar på pensionssparande på framtiden…
sämre relationer – för att jag håller inne med kärleksbetygelser, inte orkar bjuda in till social samvaro av olika slag, för att jag drar på mig offerkoftan så fort jag går en promenad med bästa vännen som gör att vi båda gär därifån mer deprimerade än vi var när vi sågs…

Och så vidare.
Listan kan göras lång, och exemplen än talrikare.

Vad är det som gör att vi (jag är den första att räcka upp handen, men anar att jag inte är ensam om det här…) prokrastinerar? Att vi inte agerar? Att vi undviker att prioritera sådant vi ärligt vet kommer göra oss gott?

Mmhmm…
Ärligt talat är det där retoriska frågor.
För jag vet (tror jag). Och till stor del är det bara dåliga ursäkter…

Vad jag också vet är att n ä r jag tar action, så kostar det mig generellt sett mindre energi (än att gå och dra på ”jag borde verkligen”-surdegar) o c h ger mig bättre resultat (än mitt icke-görande ger… självklart!).

*skakar på huvudet.
Människan.
Fascinerande varelse, eller hur?!*