Det här är inte slutet!

Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början” sa Winston Churchill. Just nu är det precis vad jag känner, nyss hemkommen efter fjärde och sista fördjupningsomgången med förskolechefer och enhetsutvecklare (ledningsgruppen!) för Skurups Förskola, tillsammans med Pernilla Tillander med Marie Cornmark som processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas (vilket är ramen inom vilken Ringar på vattnet-insatsen genomförs).

Vilket drömteam – Pernilla Tillander, Helena Roth, Marie Cornmark!

Det är nästan så jag saknar ord för att beskriva känslan – upplevelsen – resan som denna insats givit mig. Känslan inombords är dock riktigt riktigt skön, och det ger mersmak må ni tro. Därav Churchill-citatet – för det här är både alldeles för roligt och för givande för att ta slut nu. Så det gör det inte, har vi bestämt oss för!Så medan jag sitter här i soffan och landar, med gemytligt sprakande brasa i kaminen och den vackra blombuketten från Skurups Förskola i vas på soffbordet, så spinner samtidigt hjärnan på alla möjliga och omöjliga vägar det Tillanders-Rothska samarbetet (med en Cornmark som ess i rockärmen!) kan ta vägen. Är du månne lika nyfiken som jag?

Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Jag älskar det jag gör!

Har haft en fantastiskt underbart härlig dag, som började med en CoachWalk med den klient som hängt med allra längst på min resa som coach. Att få börja dagen med att gå bredvid en individ som får insikt på insikt är stort.

Sen kom Pernilla Tillander för en snabb lunch innan vi satte oss i bilen på väg till Skurup där vi kör insatsen ”Ringar på vattnet – vi gör bättre när vi kan” för all förskolepersonal i kommunen, inom ramen för ESF-projektet ”Inkludera och mötas”, ett fantastiskt initiativ som Annhild Månsson roddar. Utifrån den insatsen har vi också fått till stånd en fördjupning för förskolechefer och enhetsutvecklare. Under eftermiddagen körde vi den andra av fyra workshops med detta något mindre gäng.

Och oj vad jag älskar, älskar, älskar det jag gör alltså! Att se människor kliva fram, steppa upp, dela med sig, våga blotta sig, ställa den där frågan som skaver, bjuda på sig själva och försöka, försöka igen, brista ut i asgarv åt hur tokigt det kan bli och sen köra tredje gången gillt och bara sätta det klockrent – det är en ynnest, och jag blir rörd till tårar, får gåshud med jämna mellanrum, skrattar så jag får magknip och njuter av att se människor växa.

Som bonus (och detta ”ska man inte egentligen avslöja, men det skiter jag i”) så växer jag själv! Jag får hjälp, insikter, utmanas och bekräftas och lär mig varje gång jag möter (på riktigt: möter!) människor på detta viset. Och så är det så himla roligt att arbeta ihop med Pernilla ska ni veta – detta är ett samarbete som ger mersmak och jag ser med pirr och glädje och stor dos nyfikenhet fram emot vad mer vi kommer hitta på tillsammans.

Därför fortsätter jag

Sitter här i sängen och skriver. Små utkast, en paragraf eller två, embryon av texter kring budskap jag inte riktigt är redo att skicka ut i världen. I sinom tid. Till dess kanske denna förunderliga limbo bibehålls, känslan av att jag inte riktigt har något att säga, hur det inte finns något som riktigt griper tag, varken i mig eller dig som läsare.

Och ändå så fortsätter jag.
Skrivandet alltså.

Jag vill ju skriva, jag älskar att skriva, även om jag stundtals känner mig helt tom på ord att få ned på pränt. Den enklaste vägen hade varit att sluta, att släppa taget om intentionen att blogga dagligen. Och det är en möjlighet. Men det är inte mitt val, av så många skäl.

Dels för att jag vet, djupt inom mig, hur stor hjälp mitt skrivande är för mig. Det är verkligen självcoaching, det ger vägledning och klarsyn, visar på svårigheter och möjligheter. Skrivandet ger oerhört hög avkastning i form av självinsikt och själslig expansion. Bara ett par paragrafer, ett blogginlägg, två, tre, kan göra världen förståelig, hanterbar, lättare att navigera.

Också för att jag vet att vanans makt är stor. Om jag slutar skriva dagligen kommer tidpunkten förr eller senare då jag kommit så långt bort från denna vana, att den inte längre föresvävar mig. Och så har det gått en månad eller två, kanske till och med ett halvår, ett eller flera år – utan att jag skrivit. Utan att jag gett mig själv gåvan som skrivandet är för mig.

För dig kanske det är något annat än skrivande som ger motsvarande gåva: sprickan i skalet som gör att ljus både kommer in och ut, livgivande och skapande. För mig är det skrivande. Därför förtsätter jag.

Ta det lugnt, det är gott nog.

Efter en härlig dagsutflykt med tre stopp är jag trött och slut i rutan. Har bloggandet och 20-minuters gitarrplinkande kvar att göra innan jag kan släcka rutan för idag. Orkar inte riktigt skriva något, tom på uppslag. Bläddrar igenom alla möjliga ännu opublicerade blogginlägg men inget känns rätt. Öppnar Evernote och söker på ”citat” och trillar över vännen Wivans email från oktober 2016, och tänker: Ja. Den är det! Inte för att jag har något problem. Inte för att jag oroar mig. Har ingen pågående inre kamp, utan ser på det som är som det är. Utan för att det är en så bra påminnelse!

Om du kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?
Om du inte kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?

När du har problem, förändra dem eller låt dem vara.
Men starta inte en inre kamp mot dem.
Gör dem inte tunga eller solida.
De är som de är.
Acceptera dem med en lättsam attityd.
Ta det lugnt, det är gott nog.

Vaddå varsam, frågade hon

Vaddå varsam, frågade hon. Hur menar du?

Så jag berättade. Hur min inre dialog, fram till för ett par år sedan, var oerhört hård. Elak. Ilsk. Aggressiv, föraktfull, nedlåtande. Hur fan tänker du? Ameh, du kan definitivt göra bättre än så! Fattar du väl att det skulle gå åt helvete. Vad tror du, att du skulle kunna gjort det där bättre än nån annan? Vem tror du att du är? Ditt dumma spån, varför sa du så där? De kommer ju tro du är helt dum i huvudet? Du kommer aldrig platsa in här. 

Oj, sa hon. Det låter ju jättejobbigt. Och nu trycker du ner det?

Ja. Det var jättejobbigt. Det var inte så roligt att vara mig. Men det låter inte så längre, inom mig. Den rösten har försvunnit, flyttat vidare. Men inte för att jag trycker ner den. Utan för att jag initialt började uppmärksamma den, och inse att jag inte behöver tro på den inre diktatorns budskap. Så diktatorn fick kämpa mer och mer för att jag skulle falla i hans klor. Och successivt tror jag han gav upp helt enkelt. Åtminstone är det så att jag i princip aldrig hör den rösten numera. Och jag kan inte säga om det är för att jag helt enkelt har blivit immun mot budskapet, att jag inte uppfattar det längre, eller om det är så – vilket jag nog snarast tror – att den rösten har flyttat ut.inre röstenDet spelar mindre roll, egentligen. Det som är viktigt är att min inre dialog numera låter mer så här: Bra jobbat. Ojsan, som det kan gå. Bättre lycka nästa gång. Olyckor i arbetet händer den bästa. Du har gjort ditt bästa, det vet jag. Upp på hästen igen. 

Hur låter din inre dialog, och hur gagnar den dialogen dig? Hjälper? Eller stjälper?

Inre kärnan – stark och smidig!

Hur mår du?, frågade en vän.

Mår bra! Jättebra!
Har en starkare inre kärna än tidigare, och den är ständigt i större balans än jag tidigare upplevt. Det gör skillnad i livet!

Jag fascineras faktiskt åt min upplevelse. Känner tydligt hur den där inre kärnan är både större i diameter och starkare. Smidigare. Den parerar, böjer sig, men är samtidigt  rotad i en grundförståelse hur livet fungerar. Hur jag fungerar. En grundförståelse som säger mig varför jag upplever livet som jag gör det. En grundförståelse som innebär att jag idag kan leva ett liv i större välmående än jag tidigare ens trott möjligt.

Samtidigt så tar jag in så oerhört mycket, mina sinnen är som förstärkta. Upplever skönheten, sorgen, glädjen och grumsandet, men går inte vilse i dem, bland dem. Varken i de känslor som jag tycker om, de där som kittlar störtskönt i kistan, eller de andra, de som jag tidigare kämpade emot så fasligt, ville undvika med alla medel.

Har coachsamtal där skiften blir så oerhört framträdande, tydliga. Skiften i perspektiv. I förståelse. Hur ett ord kan ge en insikt som förändrar hela världsbilden, öppna upp för saker och upplevelser som tidigare varit… ja. Ett intet. Som bara inte funnits i sinnevärlden tidigare, inte ens drömda om.

Vill skriva om så mycket av allt jag tar in, förnimmelserna. Ta foton. Förmedla det jag ser, uppfattar, förstår och förnimmer. Och samtidigt – helt lugn och trygg i att det jag får ner på pränt, det får jag ner på pränt. Det andra kanske aldrig kommer dit. Och det är ok. Den inre kärnan står pall, utan tvekan.

Det är ju dessutom så att mer blir nedplitat idag än någonsin tidigare. Jag tar mina skrivardagar. Jag ska boka in fler skrivretreats. Jag samskapar en bok om Medvetna Val och alldeles nu i veckan grodde det frö, som legat i träda ett par veckor, kring nästa samskapande bokprojekt. En liten groddplanta har vi nu att värna om, jag och S.

famlarOch genom allt, finns den inre kärnan där. Som ett ankare, som säkrar att oavsett vad som händer, vad jag än är med om, så är jag fast förankrad. Tappar inte fotfästet. En inre kärna att hysa tillit till. Vet att den är där, alltid. Oavsett hur det stormar runt – eller inom – mig, finns den där. Ger mig styrka och förmåga att med nyfikenhet ta mig an och skapa världen jag lever i.

Sitter här och famlar över tangenterna. Vet inte hur jag ska kunna förmedla – i ord – den oerhörda känsla som byggts upp – lagrats – inombords, som gör att jag under våren tagit mig an livet på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit. Så jag släpper det. Antingen går känslan genom, eller inte. Ett är säkert – i mig är den stark. I mig är den ofantligt stark, känslan av välbefinnande, av glädje över att vara levande, att möta stunder av Nu med nyfikenhet.