Jag väntar i snön.

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

#YesAllWomen – feministerna skriver om berättelsen

Här ett kapitel i Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit som jag, liksom det föregående, också har svårigheter med. Inte för att det inte berör mig. Det gör det. Enormt mycket. Men för att jag inte riktigt har känslan av att stå på fast mark i frågan. Det är ett gungfly jag tar mig ut på, när jag ska försöka göra en reflektion kring kapitlet.

Solnit inleder kapitlet med en reflektion kring en massaker på studenter i Isla Vista i Kalifornien, i maj 2014: ”Det var en avgörande match i idéernas världsmästerskap. Lagen kämpade ursinnigt om bollen. Det stjärnspäckade feministlaget försökte gång på gång sparka in den mellan målstolparna som hade påskriften Generella samhällsproblem, medan motståndarlaget, som bestod av de konventionella medierna och konventionella gubbar, var fest beslutet om att få in den i den vanliga målburen, som hette Isolerad händelse.”

Isolerad händelse?

Ja. Alltså.
Är något någonsin en isolerad händelse egentligen?
Hänger inte allt ihop? Vad vi gör, vad vi ser, vad vi uppmärksammar?
Allt vi upplever påverkar oss, i en eller annan riktning.
Så – finns det egentligen isolerade händelser?

(Och nej! Jag säger inte att ”omständigheter ursäktar”. Inte under några omständigheter, tror jag. Däremot kan omständigheterna ge en förklaring.)

”[…] när schizofrena personer i Indien hör röster är det mer sannolikt att rösterna säger åt dem att städa, medan det är mer sannolikt att amerikaner får höra att de ska bruka våld. Kulturen har betydelse.

Stämmer det?
Inte en susning. Räknar med att Solnit gjort sin research – fast det är ju min lathet som talar. Googlar genast och finner artikeln The violence in our heads. Och oavsett – det är klart kulturen påverkar. Ingen man är en ö, säger talesättet, och det stämmer så klart. Vi formas av våra upplevelser, våra erfarenheter, vår omgivning, det vi uppmuntras och lärs till. Och reklambranschen skulle vara helt död, ja, aldrig ens ha uppstått, om det inte var så att vi människor i allt är ganska lättpåverkade!

Så hur ser kulturen ut? Och hur bidrar jag till den? Vad är mitt tillskott – vad gör jag för att vara med och forma och omforma den? Vad är det för saker jag kastar ner i grytan, och vad leder det till?

Solnit citerar en twittrande Jenny Chiu: ”Visst. #NotAllMen är kvinnohatare och våldtäktsmän. Det handlar inte om det. Det handlar om att #YesAllwomen lever i rädsla för dem som är det.”

Och kanske är det i dessa meningar som min ovilja att skriva om detta kapitlet når sin kulmen. För jag vill inte leva i rädsla för nånting. Jag känner inte att jag gör det heller. Samtidigt som jag definitivt inte kan slå påståendet ifrån mig, för ja, det händer, om inte dagligen, så kanske varje vecka, att tanken slår mig. Att jag, när jag cyklar hem från Lindy Hop-kursen sent om kvällarna, är lite extra vaksam och om jag hör en cykel komma upp bakom mig, tittar mig om, och är på min vakt tills bakomliggande cyklist (givet att jag fått syn på en en man), har cyklat förbi mig. Likadant som att jag, när jag går en promenad på Bulltofta en mörk höstkväll, får lite hjärtklappning om jag går genom ett område som är dåligt upplyst med mycket buskage.

Jag vill inte.
Men jag känner den.
Rädslan.
Otryggheten.

Och fasiken. Jag hatar inte mycket… men den hatar jag nog. Jag hatar att jag överröses av tankar som skapar känslor av otrygghet och rädsla, av ett behov att skydda mig själv, att vara extra vaksam, stoppa handen i fickan och krama nyckelknippan så att nycklarna sticker ut mellan mina knutna fingrar, så att jag, om jag hamnar i nöd, åtminstone kan verka tillräckligt hotfull så den-skrämmande-mannen-i-min-fantasi ska slinka iväg i skydd av mörkret… bara för att leta efter ett annat offer?

Ja.
Så där går tankarna.
Och det skaver. Rejält.

Jag vill inte tänka den typ av tankar som resulterar i känslor som dessa.
Jag vill verkligen inte det. Men hur kommer jag från dem? Vad skulle krävas, av mig, såväl som av den kultur, den kontext, det samhälle jag lever i, för att jag skulle kunna undvika att erkänna att jag är en av #YesAllWomen?


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min åttonde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Minnen för livet

Har just plöjt igenom knappa fyratusen foton från USA/Canada-resan förra sommaren, i sällskap med min förstfödda. Ja, det har tagit oss ett par veckor, då vi tagit hundra foton i stöten. Nu har jag 1780 foton kvar, som jag tänker använda till en fotobok. Minnen för livet, som förtjänar att flytta från datorns inre till ett mer lättillgängligt format som är enklare för fler att bläddra i.

Jag brukar använda Önskefoto eller Blurb, och oddsen lutar nog åt Blurb för just denna fotoboken – det går att göra lite mer i deras verktyg. Om det nu är sig likt, det var ett tag sedan jag senast använde det. Finns säkert bättre sajter än dessa två, så har du ett guldtips till mig, så tjoa!

Jag älskar nämligen att skapa fotoböcker, och det är samtidigt mitt största problem! Jag vill verkligen att de ska bli bra – både i text och bild – och då tar det sin tid. Jag lägger lätt fyrtio timmar på själva skapandet, bygger sida för sida, med foton och text, både mina egna minnen, men också fakta – nätet är ju en fantastisk resurs som gör att jag enkelt kan bygga på mina (våra) minnen med lokal fägnad.

Och just därför ligger jag back. Har flera fina resor som verkligen förtjänar vars en fotobok:
Indien 2013Spanien och Frankrike 2015, och så USA/Canada 2016. Kanske borde jag börjat bakifrån med Indien, men nä, nu valde jag USA/Canada – och härmed lovar jag att den ska vara klar innan höstlovet!

 

Hejdå 2013!

Vilket år 2013 har varit för mig. Jag är oerhört tacksam för allt som skett, men framför allt är jag ofantligt glad i min egen delaktig i att skapa det som skett. För det har inte ”bara hänt”, utan det har skapats, i spänningen som uppstår där varande och görande möts!

Jag zoomar ut och tittar på året som helhet och då dyker dessa tretton händelser/saker/aktiviteter upp, alla har varit ofantligt betydelsefulla i en eller annan form under det gångna året:

  • Skolvision
    Precis innan jul 2012 frågade Sanna Nova Emilia om jag ville vara en av 13 skolvisionärer – kunde inte annat än säga ja. Under våren ska vi ha tre konvent tillsammans med eldsjälar från skol-Sverige och jag längtar!
  • #Blogg100-utmaningen
    Fick igång mitt dagliga bloggande, som för mig är självcoaching och därmed ovärderligt!
  • #skolvåren
    #skolvåren föddes kl 22 fredagen den 15 februari 2013 på Twitter – och sedan dess är mitt liv sig inte likt! Vilken ynnest att vara delaktig i detta fenomen, och när jag nu tänker tillbaka så kan jag inte annat än säga att det är omvälvande.
  • Coach Rasmus
    Anlitade Rasmus Carlsson som coach med syfte att bygga upp en coachpraktik, vilket jag är i full färd med. Tack vare Rasmus har jag också fått uppleva:
  • Master Mind-grupp
    Rasmus bjöd in till en master mind-grupp, och utan tvekan har detta bidragit enormt till mitt växande som människa under det gångna året.
  • Gör en bra dag
    En av de saker jag kommer ha med mig för alltid efter detta året är begreppet Gör en bra dag som min vän Inga-Lill introducerade mig till. Testa själv att byta ut ett passivt ord (ha) mot ett aktivt (gör) och se vilken skillnad det kan göra!
  • SuperCoach Academy 2014
    Dessutom introducerade Rasmus mig till SuperCoach Academy, som ska gå av stapeln 2014 men som redan dragit igång virtuellt och det har redan påverkat mig och min förståelse av världen på ett grundläggande plan. Var månde detta sluta?
  • Global summit for Transformational Presence Leaders and Coaches
    I mars samlades jag och 50 andra TPLC:er i Holland tillsammans med Alan Seale och David Robinson – sedan dess rider jag min energivåg OCH kan sätta ord på det!
  • Mentor Max
    I Holland träffade jag min blivande amerikanske mentor Max, vars månatliga Skype-samtal ger tankespjärn och styrka att forsätta fråga Varför.
  • Gotland
    Jag tacklade Almedalen tillsammans med #skolvårare och tog direkt därefter en veckas välbehövlig semester på Gotland, då familjen gjorde mig ö-sällskap.
  • Indien
    Indien spelade stor roll för mig, yrkesmässigt sett, under de första 3-4 åren som egenföretagare, och nu har även övriga familjen fått ta del av detta fascinerande och fullkomligt unika land, då vi under en dryg vecka var tillsammans i Kerala i södra Indien.
  • Duktig flicka
    Under hösten klarnade bilden för mig, och jag vet nu att jag har en särdeles stark förmåga att coacha Duktiga flickor (som likaledes kan vara pojkar) som kommit till insikt om att det är ett mönster som inte tillfullo gagnar.
  • Mjölby
    I Mjölby samlades #skolvåren back-office ett dygn i december och det var något unikt, då alla tidigare träffar enkom skett i samband med #afkSkolvåren, vilket innebutit fokus på så mycket annat. Men detta dygnet kunde vi mötas, och vilket möte sen!

20131230-152156.jpgTack skolvisionärerna, alla #skolvårare, Rasmus, Charlotte, Inga-Lill och Wivan, super- & TPLC-coacher, Alan, David, Max, Ann, Therese, Susanne, alla mina nyvunna vänner och twänner och inte minst min älskade familj – ni berikar alla mitt liv!

När jag skriver detta inser jag hur mycket mer det finns, i det stora och det lilla, som bidragit till året 2013. Jag lever i sanning ett rikt liv. Ett rikt liv som består av berg och dalar, höjd- såväl som lågpunkter, och jag lär mig från alla dessa ögonblick, händelser och tillfällen. Skulle inte vilja vara utan någondera del av det som kallas livet. Så från djupet av mitt hjärta vill jag säga tack till dig som berikar mitt liv! Jag hoppas att du tar emot det?

Vykortet!

Vykortslös, det är vad resan till Kerala, Indien, blev. Högst ovanligt, jag brukar alltid skicka åtminstone ett tiotal vykort. Men denna gången blev det inte så. Visserligen så fanns det faktiskt ett något bättre vykortsutbud här i Kerala än jag upplevt i Mumbai, där vykort är sällsynta – åtminstone om du vill ha några snygga som inte är solblekta.

Men, det går ju att skicka vykort på mer än ett sätt, så här kommer en variant:

Hej,

Kerala är varmt och skönt, grönt och frodigt! Efter två nätter i Kochi har vi nu förflyttat oss till Munnar, en stad i bergen, Western Ghats, känd för alla kringliggande teplantager. Vi bor faktiskt mitt i en teplantage, vilket onekligen känns ganska så exotiskt!

Vi har åkt på snirkliga bergsvägar till Top Station, som är en utsiktspunkt där man ser in till grannstaten Tamil Nadu. Fantastisk utsikt!

Vi ägnade en dag åt att knata omkring i staden Munnar, där vi också gick på temuseeum och fick lära oss lite om historiken kring teodlandet. Tebuskarna är överallt! Var man än tittar sig omkring, växer tebuskar i vackra rader. Shiva, vår chaufför, berättade mycket för oss om teodling, bland annat att en tebuske (egentligen ett träd, som kan bli 10 m högt!) kan skördas var tjugonde dag i hundra år. Wow!

Stor kram från AHABG

20131106-052435.jpgSkickar du vykort?

Kontraster

Under höstlovet var jag med make, två barn och mor i Kerala i Indien. Vi fördelade tiden på tre städer, med start i Kochi, vidare till Munnar uppe i bergen och slutligen Varkkala. Har aldrig varit i Kerala förrut, men i Mumbai-området har jag varit mer än en handfull gånger, då jag arbetade för ett företag som byggde en fabrik där. Anders arbetade i samma projekt och var i Mumbai en gång, medan resten av ressällskapet aldrig varit i Indien. Indienprojektet, som jag kallar det, höll framför allt mig sysselsatt i över tre år, och därför har barnen hört mycket om Indien. Det är nog främsta anledningen att vi åkte: att möjliggöra för dem att få en egen bild av landet som mamma och pappa pratat så mycket om!

20131105-145238.jpg

Gick en kvällspromenad i Kochi

20131105-145207.jpg

Utsikt över en Tata-ägd teplantage, från Hotel Gruenberg utanför Munnar

20131105-145519.jpg

Vid Indiska Oceanen, Varkkala South Cliff

Att ta sig från Sverige, till Kerala, och tillbaka till Sverige ger verkligen möjlighet att uppleva kontraster. Tyckte om Kerala, och läste innan resan om någon som rekommenderade det som första besök i Indien – och det kan jag bara hålla med om. Kerala är en välmående stat i Indien, inte minst med tanke på att i princip alla går i skola och kan läsa och skriva. Det gör stor skillnad!

Dock är det en enorm kontrast mellan Skåne (Sverige) och Kerala – något som vi faktiskt lyckades ta reda på mer om av chauffören som körde oss sista resan från Varkkala till flygplatsen i Trivandrum. Han visade sig vara en mycket intressant karl och under bilfärden hade vi en lång intressant diskussion om Indien, Kerala, valdeltagande, miljö, elefanter på gatan, Indiens historia (han hade studerat historia, och det märktes) och mycket annat.

Kontraster möjliggör ögonöppnare – om jag tar mig tid att reflektera över mina upplevelser. Det väcker tankar hos mig. Jag funderar över likheter och skillnader i samhället, hur det kommer sig att utbudet av bananer är så erbarmligt litet i Sverige och hur olika människoöden kan se ut. Även barnen har tagit sig tid att fundera över kontrasterna som de la märke till. Och det gläder mig, eftersom det var precis det jag hoppades att de skulle uppmärksamma.

Kontraster möjliggör ögonöppnare – reflekterar du över kontraster du upplever?