Snön ändrar mina planer

När vädret lever rövare så ändrar jag raskt mina planer – inte finns det någon anledning att ge mig ut på vägar när det inte är absolut nödvändigt inte. Istället så eldar jag i kaminen och arbetar hemifrån. Först passade jag på att dra på mig termobyxorna och täckjackan, innan jag skottade uppfarten och trottoaren, fyllde på inomhus-vedförrådet samt tog en skön lufsande promenad genom ett snöigt Bulltofta. Vackert till tusen!

Är dessutom väldigt tacksam för ovan nämnda braskamin. Kom hem igårkväll vid åtta-tiden, efter en engångsinsats som föreläsare på en av Newtons diplomkurser, och såg att inomhustemperaturen i matsalen var dryga 15 grader, en minskning med nästan fem grader sedan morgonen. Drog igång en eld i kaminen och på ett par timmar lyckades jag få upp temperaturen till 18 grader, och imorse hade den endast sjunkit till 17. Och nu, efter 3-4 timmars eldande så är inomhustemperaturen uppe i 20 grader igen. Och det är ju den mest ljuvliga av värme, som kaminen sprider i huset – älskar det!Så länge jag har ett rejält vedlager på tomten så är kaminen en trygghet dessutom, som både sprider värme i huset men också gör det möjligt att koka vatten och laga mat på.

Varken mer eller annat än vi kräver av barnen

Under 2017 har jag och Pernilla Tillander följt Skurups Förskola i insatsen Ringar på vattnet (ESF-projektet Inkludera & Mötas), och ledorden under vårt arbete (öppenhet och att välja/sprida glädje; tydlighet och att ta ansvar; samarbete) kommer från personalen i verksamheten.

Det intressanta med värdeord och värdegrundsarbete är inte vilka ord som väljs ut – utan snarast: hur g ö r man dem? Det vill säga, i detta fallet:
Hur gör man öppenhet?
Hur väljer man och sprider glädje?
Vad innebär det att vara tydlig, och hur förmedlar jag det?
Hur agerar jag på ett sätt så att jag tar mitt fulla ansvar?
Hur samarbetar vi här? Hur gör jag? Bjuder jag in till det; tackar jag ja när jag erbjuds det?

I samband med vårens första session med den pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola, bestående av förskolechefer och enhetsutvecklare, sa Rosita Alexandersson, en av förskolecheferna: Vi kräver inte mer eller annat av vår personal än vi kräver av barnen.

Nä. Precis.
För så är det ju, eller borde vara, överallt. För barn gör som vi gör, och inte som vi säger, och därför är det just i vårt agerande som vår värdegrund visar sig. För, allt det där (öppenhet, glädje, tydlighet, ansvarstagande och samarbete, och alla andra fina, vackra, betydelsefulla ord som finns i värdegrunder och visioner runt om i landets alla förskolor) är ju sådant som förskolepersonal i stort arbetar väldigt aktivt med barnen med. Men lika viktigt – viktigare? – är hur de är med sina kollegor, med barnens föräldrar, ja, med alla egentligen?

Jag vill dock inte delegera ut ”förebildandet” till 100% till samhällsinstanser som förskola och skola. Så därför tänker jag plocka hem det till mig själv, som förälder. För samtidigt som jag mer än gärna vill att mina barn omges av fantastiska förebilder, så vill jag också vara en! För även om jag i mitt föräldraskap inte har värdeord uppklistrade på väggarna, så finns de ju där, i det jag säger, det jag gör, i det jag uppmuntrar och sätter fokus på.

Så hur är jag som förälder en god förebild för mina barn? Är jag nyfiken och frågvis? Går jag kurser, läser böcker, samtalar med människor som har andra erfarenheter och bakgrunder? Har jag bestämt mig för vad jag tror och tycker, eller är jag öppen för att ändra åsikt? Har vi ett ömsesidigt samarbete i hemmet, och hur samtalar vi alla kring det som ska bli gjort? Hjälps vi åt?

Ju mer jag tänker efter, desto fler frågeställningar väcks inom mig. Och vill jag agera förebild för mina barn, vilket jag vill, så gäller det ju att även jag lever som jag lär: Jag kräver inte mer eller annat av mig som förälder än jag kräver av barnen. 

Han kan han!

Under vårterminens körövning har vi pö om pö fått ta del av 7even last words, som vi (Södra Sallerups kyrkokör med stråkkvartett, allt under ledning av Jens Eriksson) ska uruppföra i Husie kyrka på långfredagen den 30 mars, 2018, klockan 15.

Första övningen fick vi sats ett och halva tvåan, andra övningen sats två och halva trean, och så vidare. Ända tills idag, då vi fick körpartituret till hela verket, äntligen!

Liksom förra gången, för två år sedan, då Jens skrev Stabat Mater åt och med oss, så är det en ynnest att få vara delaktig i ett framväxande verk; känslan att få sjunga genom något ofärdigt, något som är i process, ett alster i vardande som till nästa gång vi ses har satt sig, ungefär som oljefärgen torkar på en tavla. Det är en fantastisk upplevelse, som ges extra krydda av att jag själv inte är musikkompositör. Sjunga, jajamensan, mer än gärna. Plinkeplonkar på gitarr, jo, det gör jag ju det med, och en gång i världen spelade jag piano. Men skapa musik själv? Nä. Text, ja. Musik, nej. Visserligen hör jag rytmen i texten jag skriver, men det ska till bra mycket mer än så för att skapa ett verk i sju delar för damkör och stråkkvartett, vill jag lova! Och Jens, han kan han. Därom finns det inga tvivel!

 

 

Innerliga ord

Börjar skriva. Raderar. Skriver ett par rader ånyo. Raderar igen. Får inte fram det, det där som jag upplevde så starkt häromkvällen. Hur viktiga vi människor är för varandra. Hur viktigt det är att vi förmedlar det. Hur orden, ibland, är bästa verktyget. En kram, en hållen hand, ett öga som möter ett annat och låter blicken – innerlig – ligga kvar. Det ger mycket. Samtidigt som människan är lite för bra på att hitta på sin egen verklighet, så där som vi gör, bevisligen. Då är orden till godo – att släppa lös dem, dela, från hjärtat, det som känns, det som finns, det som är viktigt och innerligt.

Gör vi – jag – det för sällan?
Eller släpper jag ut det – men ”lite för enkelt”, genererar plattityder, där innerligheten inte fyller ut orden till fullo, så att de lämnar min mun som halvt uppblåsta ballonger?

Betydelsefulla barn och deras mor. Foto från Nelson Monument, Edinburgh, 27/12-2017.

Tror jag ska blåsa ut ljuset, stänga kaminen, ge katten Pop kvällsmat, släcka och göra mig i ordning för sängen. Och innan jag kryper ner mellan lakanen ska jag gå in till sonen, ge honom en kram och en puss, och tacka för kvällens middag och sällskap. Ska försöka förmedla hur mycket det betyder för mig, hur mycket han betyder för mig. Fast först ska jag skriva ett par rader till dottern, som är på sportlovsäventyr norröver. Hon kommer hem imorgon. Och jag längtar. För hon betyder så mycket för mig. Betydelsefulla barn, det är de, för mig. Och jag hoppas de vet det!

Sajvva – dröm-värdigt!

Sajvva alltså, vilket ställe. Dagens upplevelse var dröm-värdig, både i bemötande, drinkar som förrätt, huvudrätt… och så desserten. Oh herre gud, desserten! Aldrig ätit godare chokladbaserad efterrätt, verkligen a l d r i g. Och när jag sa det till servitrisen sa hon ”Ska jag fråga om du kan få receptet?”. Då dog jag nästan…. fast trillade av pinn gjorde jag först tre minuter senare då hon kom. Med receptet. Nedskrivet på en liten lapp. Där dog jag lyckodöden! (Eller är det bara jag och Sara som tycker att det faktiskt sticker ut? Brukar restaurangkockar vara så generösa med sina recept?)

Dip n’ flip till förrätt Tropical Taco och Jamaican Jerk Skewers till huvudrätt

Varför Sajvva just ikväll? Jo, jag var bjuden på middag av och med söstra mi, Sara, som är nere på jobb i Skåneland – så vi passade på! Djupa, innerliga, öppna och nyfikna snirkelisnurklar under kvällens samtal (ja, Caspian, klart snirkelisnurklar är ett ord! Det ser du väl?) som löpte över allsköns ämnen, allt mellan Astrologi till Övergångsåldern.

Fylld av tacksamhet över att min och Saras vägar korsades för nästan exakt fem år sedan, i samband med #skolvåren:s födelse på Twitter 2013, fascineras jag över så mycket som hänt sedan dess. För oss båda. Vilken lycka det är att ha så fint stöd som finns där i livets alla upp- och nedgångar!

 

 

Pratat Övergångsåldern!

Vilket fint ChattyMeals jag och fyra andra kvinnor fick till på tema ”Övergångsåldern – prata om eller tiga ihjäl?”. Som vi pratade. Om skillnaden i betydelse av begrepp som övergångsålder och klimakteriet. Om boken Female brain gone insane (Kaos i kvinnohjärnan på svenska). Den ska jag läsa, var så säker!

Mycket funderingar kring vad som är övergångsbesvär och vad som är åldersbesvär och hur de hänger ihop – eller inte? Varför vissa kvinnor glider igenom övergångsåldern utan minsta besvär, eller kanske tom styrkta i sin kvinnliga (ur)kraft, och hur andra upplever en period då de inte känner igen sig själva, när både kropp och psyke uppför sig helt annorlunda mot de senaste 40-50 åren?

Varför termostaten går bärsärk, och vad det kan finnas för ”kloka designskäl” bakom klimakteriebesvär? Om hur kvinnan för tiotusentals år sedan menstruerade kanske en gång per år eller så, och därmed inte brände så mycket energi på sin fertilitet som den moderna kvinnan gör (helt enkelt för att vi ”lever så bra” att kroppen har råd med det), och om det har någon koppling till att den moderna kvinnan har mer klimakteriebesvär än våra urmödrar? Om hur kvinnan på så många sätt är satt på undantag, t ex genom att ”kvinnobesvär” icke göre sig besvär (än idag finns det t ex alldeles för få kvinnor med endometrios som får den hjälp de behöver i rimlig tid), och hur västerländsk medicin på alla sätt och vis fortfarande (även om en uppluckring möjligen kan skönjas, åtminstone medvetenhetsmässigt) bygger på ”mönstrande unga män i 20-25 års åldern i fysisk toppform” likväl som på ”manliga råttor” helt enkelt för att ”kvinnliga råttor” är så mycket svårare att studera med sin cyklicitet.

Vi diskuterade jättenattljusolja, rödklöver, röd maca och bioidentiska hormoner, såväl som hormonberoende bröstcancer och den fantastiskt goda linssoppan och mungbönssalladen med sesamsalt, som Eva-Britt lagade och förberedde medan jag sjöng med min kyrkokör i förmiddagens gudstjänst. Himla bra med en co-host!

Vi åt, pratade, och inte minst: skrattade. Ja. Som vi skrattade! Och vet ni vad – detta är ett tema att återvända till, gång efter annan, var så säker. Finns massvis kvar att reflektera högt kring tillsammans; att dela och ta del av erfarenheter, farhågor, förhoppningar och bjuda på tips och tricks på do’s and don’ts, som vi dock raskt konstaterade långt ifrån kan göras allmängiltiga: en av slutsatserna jag drar efter detta fantastiska ChattyMeals är att övergångsåldern och klimakteriet yttrar sig på otaliga vis, vilket ju bara gör det mer spännande – tänk; hur kommer det bli för mig? Spännande fortsättning följer!Bjuder även på recepten på linssoppa och mungbönssallad, ifall någon blir sugen att testa:
Recept på linssoppan:
Olivolja, 2 stora lökar, några rejäla klyftor vitlök, 2 tsk gurkmeja, 1½ tsk spiskummin, ½ tsk kanel, 1/4 tsk malen kardemumma, 1 burk/paket kokosmjölk, ca 140 gram okokta röda linser, 1 stor broccoli.
Fräs kryddor i olja
Ha i hackad lök/vitlök, och stek den mjuk utan färg
Ha i linser och vatten
Koka mjukt
Häll i kokosmjölk och låt soppan koka upp
Innan servering lägg ner rå broccoli skuren i små buketter

Recept på Eva-Britts mungbönssallad:
Groddade mungbönor (blötlagda ett halvt dygn, groddade minst ett halvt dygn – jag lovar lägga ut ett inlägg på min mungbönsgroddfabrik som jag haft igång sedan Eva-Britt först bjöd mig på denna sallad!)
Riven morot (ha gärna i en råriven rödbeta också)
Strimlad rödkål
Fröer (solros pumpa hampa etc) efter tycke och smak
Pressad citron och/eller lime
Olivolja
Gärna sesamsalt (rostade sesamfröer mixade med salt)
Balsamvinäger om smaklökarna så önskar
Blanda allt och servera. Njut.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (bok 4 av 26)

Under våren 2017 fick jag helt plötsligt ett sug att sticka ut och springa (lufsa…), varpå jag gjorde det. Anmälde mig till Kalkbrottsloppet och sprang (lufsade och gick, ärligt talat) det. Sen blev det inte mycket mer under hösten men första veckan på 2018 så kom lusten över mig igen och intentionen att sticka ut och springa (lufsar fortfarande, men går snabbare och snabbare åtminstone) en gång i veckan. Så det gör jag – hittills har jag hållit mig till intentionen. Så kanske det inte var så konstigt trots allt att jag lånade Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av vännen Anders Roos i höstas när jag satt på golvet och gick igenom lådvis med böcker hemma hos honom.

Nu är det ju l å n g från samma typ av löpning vi ägnar oss åt, jag och den gode herr Murakami, som sysslar med långdistanslöpning, och under dryga tjugo år sprungit minst ett maratonlopp varje år. Galet. Skulle aldrig falla mig in (i nuläget. Vem vet… Jag menar, skulle aldrig fallit mig in att anmäla mig till Kalkbrottsloppet för bara ett år sedan!).

Det har varit intressant läsning, inte minst att få komma ”på insidan” av en annan människas skäl och motivation till att vara ute och springa. Sen kom ett stycke en god bit in i boken som jag föll huvudstupa för. Haruki skriver om tankar och hur de dyker upp på himlen som moln, olika former, olika storlekar… äsch, jag låter texten få tala för sig själv:

Medan jag springer, springer jag bara. I princip löper jag i ett vakuum. Om man vänder på det, skulle man kanske kunna säga att jag springer för att uppnå ett. I ett sådant vakuum händer det förstås att en och annan tanke letar sig fram. För ett totalt vakuum är naturligtvis inte tänkbart i den mänskliga själen. Människans psyke är inte starkt nog att kunna härbärgera ett sådant och heller inte så oföränderligt till sin karaktär. Men de tankar som letar sig in i mitt medvetande medan jag springer är helt och hållet sådana som hör ihop med vakuumet. Inte innehållsmässigt, det är snarare tankar som existerar med vakuumet som axel. 
De liknar molnen på himlen – alla dessa moln med olika storlek och form. De dyker upp och försvinner, men himlen fortsätter att vara som förut. Mollen är inget annat än gäster på genomresa. De passerar förbi och försvinner, bara himlen blir kvar. Himlen är något som samtidigt både existerar och inte gör det. Det är något som har en fysisk form och samtidigt inte har det. Vi kan bara inse det faktum att detta diffusa kärl finns och acceptera det.Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Tillanderroths rekreationsdag nummer ett

Igår var det dags för den första Tillanderrothska rekreationsdagen för våren – något vi bokade in en gång i månaden då vi sågs för ett par intensiva arbetsdagar i december.

Grundtanken bakom det hela är tvåfaldig:
1) Vi har flertalet arbetsdagar inbokade kommande år, dagar då vi kommer planera så väl som genomföra hel- och halvdagar ute hos kund, och det är intensivt arbete. Det vill vi väga upp med rekreationsdagar då vi bygger välmående och glädje! All work and no play is not good for the soul, som Felix Sabates uttrycker det.
2) Det ger oss också en chans att lära känna varandra bättre, för hur det nu än är så har vi faktiskt inte känt varandra mer än ungefär två år!

Pernilla ansvarade för första rekreationsdagen och när jag dök upp vid Knutpunkten på morgonkvisten, var dagens alla planer uppkastade i luften pga vabruari… Så istället för behandlingar på nordic hamam på Vattnets hus i Ängelholm körde vi ett självtvagningskit, och det funkade finfint det också. Ny upplevelse (på Nordic hamam där för P, totalt sett för mig) och vi rekommenderar varmt Vattnets Hus!

Besök på Nordic Hamam på Vattnets Hus i Ängelholm – rekommenderas varmt!

Körde vidare, rena och fina må ni tro, till Orangeriet Bistro & Garden i Varalöv – jättefint ställe mitt ute i ingenstans. Där åt vi en smarrig lunch (vars en oumphburgare med världens godaste äpplesmulpaj till efterrätt) och pratade långt om länge innan vi styrde kosan tillbaka till Helsingborg.

Vilket häftigt ställe Orangeriet i Varalöv visade sig vara – kolla in deras häftiga och ovanliga utbud!

Under förmiddagen ställdes även eftermiddagens thaimassage in, likaledes pga vabruari, så P improviserade och vi fortsatte på dagens rengöringstema: fotvård och fotmassage, vilket var en upplevelse på så många plan.

Välskrubbade fossingar må ni tro – som vi skrattade (det kittlas!).

Sen stundade dagens sista pitstop, på Chocolatte vid Sundstorget, där vi inmundigade vars en kopp te, chokladboll och två hemmagjorda chokladpraliner. Oh ljuva himmelrike!

Löjligt gott – och gisses så vackra dessa chokladpraliner är (och smaken matchade utseendet väl!).

Ser med spänning fram emot vad jag ska hitta på när vi har nästa rekreationsdag inbokad i mars – har lite funderingar, men tar tacksamt emot idéer. Kan dessutom avslöja att när vi nyligen genomförde vår första arbets- och planeringsdag så började vi boka in höstens arbetsdagar… men jag stämde raskt i bäcken och sa: Det gäller att prioritera! Rekreationsdagarna ska planeras in först, sen tar vi arbetsdagarna. Så blev det. Kalendern är numera välfylld! Hur ser det ut hos dig, har du rekreationsdagar inplanerade i din kalender?

Vilka farledsmärken styr du efter?

Vännen Sara skriver om sådant som är viktigt och riktigt, och jag som följt hennes resa i fem års tid, blir tårögd när jag läser. Det är stort att bevittna hur människor växer, expanderar, blir mer av sina bästa jag; särskilt när jag ser hur individen i fråga själv ser och bevittnar sin egen expansion, och använder återkopplingen för att fortsätta att medvetet skapa det liv, de sammanhang, där det bästa jaget får optimal grogrund.

Hon avslutar med en rad frågor, som tarvar ett alldeles eget bloggsvar:
Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?Sitter på tåget till Helsingborg, för en rekreationsdag med bästa parhästen Pernilla, och stirrar ut genom fönstret. Frågan ljuder klangrikt inom mig: Vilka farledsmärken styr jag egentligen efter? Hur ska jag kunna förmedla dem, när de, inom mig, snarast känns än har benämningar?

I grunden ligger ”meningen med mitt liv”, som sedan knappa tio år tydligt varit formulerat som ”att göra ett positivt avtryck”. Vill, på alla sätt jag kan och förmår, lämna denna värld bättre än den varit utan mig. På många vis ligger det där som en underström, en moralisk kompass, som jag navigerar i livet utifrån.

Hur gör jag det då?

Tja… genom att vara observant och lyhörd, reflekterande med en så hög grad av medvetenhet (om mig själv så väl som om min omgivning) som jag förmår, men framför allt, genom att känna efter: känns det bra eller inte? Känslan jag har inom mig är i mångt ett mått på hur väl jag är i synk med mitt välmående, mina värderingar, med meningen i mitt liv. Känslorna varnar mig för att jag är på väg att köra i diket, om jag lyssnar till dem och agerar därefter. Lite som moderna bilar och varningssystemet som piper till när bilen körs för nära vägrenens väglinje. ”Fara å färde, det är dags att säkerställa att du håller rätt kurs!”

Är dessa farledsmärken samma som jag levt efter hela livet? Oh no, långt ifrån! De har verkligen förändrats; en förändring som inleddes innan min förstfödda tog plats på jorden, och sedan accelererade för tio-elva år sedan, med ytterligare ett ryck de senaste fem åren. Tidpunkterna sammanfaller med stora personliga händelser (vad annars?).
1999 föddes hon, min förstfödda, i samband med att ett tioårigt förhållande kraschade. Då tog jag tillfället i akt att fråga mig – och svara mig! – om jag tyckte om den jag var. (Svaret var nej, och på den vägen är det.)

Runt 2006/2007 började jag gå i terapi, för jag förmådde inte vara den förälder jag ville vara. Det föranledde det enormt avgörande skiftet från en grundläggande syn att jag är inte ok till jag är ok. Började resan att sluta banka på mig själv där och då.

2013 började jag blogga dagligen (reflektionen! Ovärderligt!), #skolvåren föddes, min Mastermind-grupp drog igång och jag började se annorlunda på typen av arbete jag utförde/typen av uppdrag jag tog i mitt företag. Jag började medvetet skapa sammanhang där min expansion som människa uppmuntrades. Här började jag – på riktigt – vara varsam med mig själv, något som jag hjälpt mig själv på traven med genom att sluta ta mig själv och mina tankar på så blodigt allvar.Ser fram emot att återbesöka dessa frågor om en tio-tjugo år eller så, för att se hur farledsmärkena fortsätter utvecklas, för det hoppas – och vet! – jag verkligen att de gör. Utvecklas, fördjupas, förtydligas, i takt med att jag fortsätter expandera som människa.

I hopp om att även du inspireras att sätta dig med dessa frågor, så avslutar jag med att ställa dig samma frågor som Sara ställde: Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

Tänk vad hon kan, ungen min!

För ett par veckor sen var det punka på äldstens bakhjul. Jag sa åt henne att snacka med sin far om det, och en dag när jag kom hem stod de i hallen och var nästan klara med slangbytet. Fadern i fråga stolt och nöjd, då Alma gjort mer eller mindre allt själv, med instruktioner och direktiv från honom.

Häromdagen fick jag ett mess, där hon skrev att det var punka på hennes bakhjul, så hon lånade lillebrors cykel. När jag kom hem pumpade jag däcket på hennes uppmaning och när hon kom hem så kollade vi av det. I morse var det fortfarande ok, så off she went till skolan. På cykel. Men på hemvägen så gick det inte längre, punkan var ett faktum.

Själv låg jag på sängen och slumrade när hon trillade hem, varvid hon ropade ner mig och bad om hjälp att bära in cykeln. Sagt och gjort, in kom cykeln, vändes upp och ned och sen gick hon igång. Och som hon gick igång (ja, lite mutter och gruff var det, för att hon inte riktigt kom ihåg hur få loss bakhjulet – för dig som, liksom jag, aldrig bytt slang, så är tydligen bakdäcket femdjävligare än framdäcket, just för att nav för kedja och växlar och sånt sitter där – och att pappa inte svarade omedelbums på hennes mess med frågor). 

Bakhjul av, däck av, slang ut, pumpa, testa i hink med vatten, hål identifierat, ny slang på, däck på, bakhjul på, vända cykeln upp och ned igen, pumpa nybytt däck, bära ut den, pumpa lite till och sen en testrunda för att säkra att allt är som det ska. Och det kan jag meddela: allt är som det ska. Stolt moder är jag, tänk vad hon kan, ungen min!