Vännen Sara skriver om sådant som är viktigt och riktigt, och jag som följt hennes resa i fem års tid, blir tårögd när jag läser. Det är stort att bevittna hur människor växer, expanderar, blir mer av sina bästa jag; särskilt när jag ser hur individen i fråga själv ser och bevittnar sin egen expansion, och använder återkopplingen för att fortsätta att medvetet skapa det liv, de sammanhang, där det bästa jaget får optimal grogrund.

Hon avslutar med en rad frågor, som tarvar ett alldeles eget bloggsvar:
Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?Sitter på tåget till Helsingborg, för en rekreationsdag med bästa parhästen Pernilla, och stirrar ut genom fönstret. Frågan ljuder klangrikt inom mig: Vilka farledsmärken styr jag egentligen efter? Hur ska jag kunna förmedla dem, när de, inom mig, snarast känns än har benämningar?

I grunden ligger ”meningen med mitt liv”, som sedan knappa tio år tydligt varit formulerat som ”att göra ett positivt avtryck”. Vill, på alla sätt jag kan och förmår, lämna denna värld bättre än den varit utan mig. På många vis ligger det där som en underström, en moralisk kompass, som jag navigerar i livet utifrån.

Hur gör jag det då?

Tja… genom att vara observant och lyhörd, reflekterande med en så hög grad av medvetenhet (om mig själv så väl som om min omgivning) som jag förmår, men framför allt, genom att känna efter: känns det bra eller inte? Känslan jag har inom mig är i mångt ett mått på hur väl jag är i synk med mitt välmående, mina värderingar, med meningen i mitt liv. Känslorna varnar mig för att jag är på väg att köra i diket, om jag lyssnar till dem och agerar därefter. Lite som moderna bilar och varningssystemet som piper till när bilen körs för nära vägrenens väglinje. ”Fara å färde, det är dags att säkerställa att du håller rätt kurs!”

Är dessa farledsmärken samma som jag levt efter hela livet? Oh no, långt ifrån! De har verkligen förändrats; en förändring som inleddes innan min förstfödda tog plats på jorden, och sedan accelererade för tio-elva år sedan, med ytterligare ett ryck de senaste fem åren. Tidpunkterna sammanfaller med stora personliga händelser (vad annars?).
1999 föddes hon, min förstfödda, i samband med att ett tioårigt förhållande kraschade. Då tog jag tillfället i akt att fråga mig – och svara mig! – om jag tyckte om den jag var. (Svaret var nej, och på den vägen är det.)

Runt 2006/2007 började jag gå i terapi, för jag förmådde inte vara den förälder jag ville vara. Det föranledde det enormt avgörande skiftet från en grundläggande syn att jag är inte ok till jag är ok. Började resan att sluta banka på mig själv där och då.

2013 började jag blogga dagligen (reflektionen! Ovärderligt!), #skolvåren föddes, min Mastermind-grupp drog igång och jag började se annorlunda på typen av arbete jag utförde/typen av uppdrag jag tog i mitt företag. Jag började medvetet skapa sammanhang där min expansion som människa uppmuntrades. Här började jag – på riktigt – vara varsam med mig själv, något som jag hjälpt mig själv på traven med genom att sluta ta mig själv och mina tankar på så blodigt allvar.Ser fram emot att återbesöka dessa frågor om en tio-tjugo år eller så, för att se hur farledsmärkena fortsätter utvecklas, för det hoppas – och vet! – jag verkligen att de gör. Utvecklas, fördjupas, förtydligas, i takt med att jag fortsätter expandera som människa.

I hopp om att även du inspireras att sätta dig med dessa frågor, så avslutar jag med att ställa dig samma frågor som Sara ställde: Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?