Månadsarkiv: februari 2016

Bacha posh – tänk om det vore jag?

Publicerad den av
Svara

bacha poshLånade De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg under tågresan norrut. Läste ut den på tågresan söderut. Berörs och blir f r u s t r e r a d! Vilket resursslöseri boken pekar på. Inte bara hur Jenny visar hur hälften av en befolkning inte räknas, och därmed definitivt inte kommer till sin rätt. Men också den enormt inkompetenta välviljan, som slår så fel, så fel. För alla. Alla dessa miljarder som plöjts in i Afghanistan…. Till vilken nytta? Till vems gagn?

Det fascinerande perspektivet som verkar genomsyra så mycket av mänsklig aktivitet – von Oben-attityden, tron att man vet vad någon annan behöver, utan att veta, utan att kunna veta. Och utan att se helheten. Fascinerande… Och f r u s t r e r a n d e som sagt!

Resursslöseri är en av de saker jag har allra svårast att fördra. Så är det, och så har det varit länge. Egentligen så länge jag kan minnas. Och det uppenbara resursslöseriet är kanske det som frustrerar så när jag plöjer kapitel på kapitel av boken.

Men berättelserna om bacha posh, de förklädda flickorna, och deras livsöden. Detta intrikata fenomen som ligger just under ytan, och inte bara förekommer i Afghanistan, utan är något uråldrigt och globalt, vilket Jenny visar med exempel på exempel. Det är där jag berörs till tårar. Det kryper under skinnet på mig, får mig att inse hur människan i sanning formas av sitt arv, sin miljö, sitt sammanhang. Insikten om vem jag är, varför jag är som jag är, och vilken ynnest det är att vara född i ett land som Sverige. Vem vore jag om jag vore född i Afghanistan istället?

Tar ett steg i taget

Publicerad den av
6

För 279 dagar sedan missade jag att utföra mitt dagliga meditationspass via Headspace, efter att ha mediterat dagligen i 278 dagar. Vaknade dagen efter och insåg min miss, och sen var det liksom inte mer med det. På hästen igen, och börja om.

Och nu, nu är jag där. Har nu mediterat 279 dagar i rad, och alltså kommit ett steg förbi förra rekordet. Dag ett, dag två, dag tre… Ett steg i taget, en dag i taget, och hux flux har jag 279 dagar i rad under bältet, så att säga.

Headspace

Tänk vad som blir möjligt när man tar det ett steg i taget. Faktiskt allt. Det är ju faktiskt så livet levs. Ett ögonblick i sänder, och i varje stund finns det en valmöjlighet. Det finns en inneboende möjlighet i varje stund, i varje dag. Varje andetag jag tar ger vid handen att något kan ske. Eller inte. Valet är mitt.

Medvetenheten att valet är mitt, är i mina ögon det som gör skillnaden mellan om jag lever livet som ett offer för omständigheter eller som skaparen av mitt liv. Det förunderliga i det är ju att även om jag väljer offerkoftan så ÄR jag ju faktiskt skaparen av mitt liv, med den viktiga distinktionen att jag väljer passivitet, jag väljer att inte själv styra, utan maktlöst låter mig föras fram i livet av andra krafter. Krafter som jag kan nyttja för att föra mig dit jag vill, men som jag – passivt – istället låter föra mig dit de vill… Fast vill och vill? Snarast är det som att sitta på stormigt hav i en jolle med uppspänt segel och inte styra, utan bara låta vindarna avgöra destinationen.

Det är inte mitt val.

Jag väljer att aktivt möta och därmed skapa livet. Ett steg i taget, och sen ett till. Vad väljer du?

Ånyo

Publicerad den av
1

Vilket vackert ord. BoldomaticPost_a-n-y-o

Ånyo.

Igen.
Än en gång.

Här kommer jag, ånyo.

Händer det att du fastnar för ett ord? Som om du hör det för första gången? Helt plötsligt uppfattar något djupare i det, en tyngd, andra nyanser?

Händer mig emellanåt. Och jag gläds. Blir lycklig som ett litet barn som får se mamma och pappa efter en stunds separation.

Känner mig berikad, och som om världen helt plötsligt blir lite mer. Lite mer påtaglig. Det finns mer av världen, den blir större. Som ballongen som växer när ännu ett andetag blåses ned i den. Wooof, ett andetag som omfamnas av ballongens yttre hölje, som i ett svep växer, markant, påtagligt, synligt.

Så kan jag uppleva det, när jag fastnar för ett ord. För ett ord som jag uppskattar, tycker om, får syn på. Som om jag ser det, och ser bortom det, på en och samma gång. Det finns ett Nu i varje ord, men det finns också ett Bortom, något mer än Nuet. En känsla, energi kanske? Och kanske det är vad som faktiskt händer? Att jag för ett ögonblick vibrerar med samma frekvens som energi i och bortom ordet och att vi förstärker varandra?

Lilla jågel – en kärleksförklaring

Publicerad den av
Svara

Den dök upp i mitt Facebook-flöde i höstas. Åsa Anevik, fritidspedagog och vän från sociala media, är också konstnär, och la upp ett par skisser hon gjort under dagen.

Jag. Föll. Som. En. Fura.
Handlöst förälskad.

Jag hade just upplevt något ofantligt stort, när jag löstes upp i beståndsdelar och blev en del av alltet, och när jag såg denna grå lilla jågel, lätt suddig i konturen, så var det som att jag såg mig själv. Igenkänningen var totalt, och jag frågade om jag fick köpa den.

Det fick jag. Lycka!

Nu är lilla jågeln inramad och ska få en plats i mitt hem, nånstans där jag ser henne, ofta, dagligen, som en påminnelse om att jag finns i allt likväl som alltet finns i mig. Lilla jågel, du är värd min kärlek, du förtjänar en kärleksförklaring.

lilla jågeln

Lilla jågel – jag tittar på dig och ser mig själv.

På väg, men samtidigt just precis där du är. Lite fransig i kanten, och likväl så distinkt.
Ditt öga. Näbben som ropar ut ett kvidevitt till världen. Som säger ”Här, här är jag!”.

Vingen som anger en riktning, expansion, nya upptäckter.

Ut på huppegupptäcksfärd, lilla jågel, ut och flyg, vida omkring!

Bär mig med dig, bär mig i ditt hjärta, låt mig flyga på dina vingar, så bär jag dig i mitt hjärta här nere på jorden. På det viset får vi det bästa av två världar, du finns i mig, och jag finns i dig, och därmed finns vi i alltet, båda två. 

Feberyrselns heta famntag

Publicerad den av
2

influensatrött HelenaI feberyrselns heta famntag har jag valsat runt i allt för många dagar.
Huvudvärk. Hosta. Snuva.
Ömsom kall, ömsom varm.
Vaknar så äntligen upp, mer eller mindre feberfri.
Orkar tom duscha.
Men sen. Helt slut. Utmattad.

Har därför fått anstränga mig för att inte förta mig idag.
Ett telefonmöte (fick det av naturliga orsaker bli för min del) som God Man för ett av mina Gode Barn.
Lite andra telefonsamtal.
En grovrensning av mailen som inte åtgärdats eller lästs under veckan i sjuksängen.
Sen satte jag på Hector and the search for happiness och fick två timmar välbehövlig vila.

Påminner mig själv om vikten att ta ett steg i taget och fortsätta ta det lugnt – att sakta låta mig få komma tillbaka till full styrka, både fysiskt och mentalt. Därför sätter jag även punkt för dagen och förbereder mig för en skön natts sömn, den första feberfria sedan förra veckan. Att vila i varsam samvaro, aldrig är det väl viktigare än i stunder av ohälsa?

Tack och adjö, MFF!

Publicerad den av
1

Var på MFF-match igår, Malmö IP, träningsmatch mot Bröndby. Lite extra roligt eftersom vi har Bröndby-fans i familjen och därför var vi en utökad skara som i spänd förväntan begett oss till arenan.

sista MFF-matchen

Sista MFF-matchen för mig?!

Jag är ingen hardcore MFF:are, direkt, har snarare gift mig till supporterskapet, men har under årens lopp hängt med hyfsat ändå. Och hela familjen var i Madrid i december 2015 och såg Champions League-matchen mot Real Madrid (vi syns faktiskt 3 minuter in i det länkade klippet). Den typen av matcher kan jag tänka mig att gå på igen faktiskt, men vanliga Allsvenskan- eller Svenska Cupén-matcher, eller för den delen simpla träningsmatcher. Nope. Det var min sista igår.

Varför?
Enkelt.
Det stavas b e n g a l e r.
Och även s m ä l l a r e.
(Och vi snackar inte små kina-puffar, utan det smäller så det gör ont i öronen!)

Max WimanJag tycker inte det är ok. Inte på nått plan, något även Max Wiman ger intryck av i sin krönika över träningsmatchen. Inte heller är jag imponerad av MFFs och MFF Supports tama sätt att hantera det hela. För de facto är det så att det skapats en kultur där bengaler, smällare och även allsköns okvädingsord och buanden är tillåtna. Vill inte påstå att klubb och supporterförening uppmuntrar beteendet, men de gör heller inte allvar av sina ord att de vill få bort det.

Och tänk. MFF Support har så mycket bra att bygga vidare på istället. Minns hur fansen imponerade på världen i Madrid. Trummandet och sjungandet, det är fantastiskt. Minns med glädje också någon av Champions League-kvalmatcherna som jag såg på stadion. Vilket tryck. Sång och trummor i 90 minuter, rätt upp och ned. Oerhört häftig upplevelse, som jag aldrig kommer glömma – och dessutom helt utan bengaler och smällare eftersom Champions League ju bevisligen lyckats hålla de aspekterna av fotbollskulturen borta. Det är anledningen till att jag säger att sådana matcher går jag gärna på i framtiden. Även Malmös dam-matcher kommer jag gå på, för där har (ännu?) inte bengaler och smällare gjort sitt intåg. Men i övrigt säger jag tack och adjö.

Jag är inte den första, garanterat inte den sista, som lämnar som en markering, och/eller helt enkelt för att jag inte vill vara i en miljö som denna längre. Jag tycker verkligen det är sorgligt, inte minst för att det i mångt varit en av de saker som hela familjen samlats runtikring. Och på tal om familjen, så är det inte utan att jag räds minstingens stora fotbollsintresse. Är fotbollskulturen verkligen främjande för våra barn och ungdomars utveckling till kärleksfulla och omtänksamma vuxna?

Gör din grej – din!

Publicerad den av
Svara

Sitter på Malmö Opera i pausen mellan akt ett och akt två på premiären av Billy Elliot.  

Musikalen bygger på filmen och om du inte har möjlighet att komma till Malmö Opera och se musikalen så rekommenderar jag varmt filmen.  

Där drog andra akten igång…och nu är premiären över. Andra aktens vinter/snö-scen var särdeles underbar och Billy Elliot är verkligen en fin föreställning med ett fantastiskt budskap: Gör din grej – men se till att den är just Din!

Att säga Nej

Publicerad den av
1

Har under vintern sagt Nej. Flera gånger. Oväntade saker. Sånt jag trodde var solklara Ja, som vid en närmre titt visade sig inte alls vara Ja. Kanske ett Kanske, och jo, titta, där gömde sig ett Nej. Och ett till. Har avsagt mig saker/projekt/uppdrag. Ovant. Rädslan, den tidigare, att jag måste finnas med, måste tacka ja, måste måste måste… för att räknas. För att finnas till, vara viktig, nyttig, till gagn för andra, konkret, faktureringsbart.

Och så. Ett tyst Nej, i mitt inre. Ett tyst Nej, som växer fram, blir allt tydligare, och mer högljutt. Jag kan inte ignorera det, men än viktigare. Jag vill inte. Jag lyssnar och agerar. Säger Nej. Farhågan innan jag släppt ut mitt Nej till världen. Du vet, vad ska hen säga, vad ska de tro, kommer jag nånsin hitta några Ja inom mig, eller skjuter jag mig själv i foten nu?

Insikten efteråt, att det aldrig blir så illa som jag inbillat mig. Och kanske har det med mitt tydliga Nej att göra. Att det inte är ett intellektuellt skapat nej, utan ett innerligt Nej, för att detta inte är mitt att göra. Jag ska göra annat. Vad, tja, vem vet? Men just detta är inte mitt. Det finns någon annan vars inre ropar Ja, till det som mitt inre viskar Nej till.

Att lyssna till det. Att låta det som vill bli få lov att växa fram, titta ut, ta ett kliv framåt. Utrymmet till det kommer av att säga Nej till annat. Till det som inte är mitt att göra. Fyllde jag mina dagar med det som är någon annans, ja, vad gjorde jag då med det som pockar på, inom mig, det som vill ut, ut ur just mig? Var får det plats? Om jag fyllt mina dagar med en annan själs drömjobb, tvingar jag min själs drömjobb att hitta ett utlopp hos någon annan då? Någon vars inre protesterar, säger nä, men, jag vill ju inte…

det som vill bli

Att säga Nej. Låta det okända få breda ut sig, ta plats. Och sen kommer ögonblicket när ett Ja växer fram inom mig. Det bullrar, skramlar, slår på trummorna. Vill ut. Ja! Jag vill. Detta vill jag. Detta är mitt att göra. Ja, Ja, Ja! Skillnaden så stor, mellan vinterns Nej och detta Ja. Just detta Ja, stort och bullrigt, omöjligt att ignorera. Något helt nytt. Totalt okänt. Både samarbetet och uppgiften. Så mycket att lära. Så mycket att växa in i, så mycket att växa ut i. En expansionsyta utan begränsningar.

Tänk. Hade jag sagt ja till mitt Nej, så hade jag nu tvingats säga nej till mitt Ja. För det hade inte fått plats, mitt Ja. Vad hade det gjort med mitt Jag? Och kanske hade någon annan tvingat sig att dövat sitt inre Nej för att säga ja, ett lamt, vekt och oengagerat ja?

Lappa och laga

Publicerad den av
1

Att lappa och laga är, på vissa områden, en företeelse jag inte är så förtjust i. Inom vissa områden tycker jag det fyller sin funktion att släppa loss helt från det som är, och förutsättningslöst titta på vad som skulle kunna uppstå, obegränsat av det som redan är och har varit. På andra områden så fullkomligt älskar jag lappandet och lagandet. Att återanvända, återbruka och förlänga livslängd på ett klädesplagg, en gammal bokhylla eller en sprucken tallrik. Eller. Älskar och älskar. Som koncept i alla fall. Den faktiska sysslan är lite av en utmaning, att påbörja. När jag väl gjort det dock, satt mig där, med nål och tråd i handen, eller med färgdoppad pensel i högsta hugg framför en slipad och rengjord gammal byrå, då rullar det på.

Så ock igår. Har tre favoritplagg, samma plagg, olika färger. Mina Ivanhoe of Sweden ullfleece:ar. Under vinterhalvåret är det sällan att jag går i något annat än en av dessa tröjor. Med resultatet att jag till min förskräckelse insåg att jag nött dem på armbågarna, alla tre. Lite olika grad, men alla var definitivt i riskzon för hål på armbågarna. Undertröjans färg lyste igenom! Så jag har använt lite andra varma tröjor senaste månaden i väntan på inspiration att sätta mig och lappa och laga dem. Varje morgon när jag klätt på mig har jag suktat efter mina Ivanhoe. För de är mina favoriter.

Igår lyckades jag överbrygga den initiala tröskeln att faktiskt ta fram nål och tråd (garn i detta fallet), satte mig och började luska ut hur jag bäst skulle förstärka armbågarna på mina tröjor, någorlunda snyggt. Jag testade nått, drog upp, försökte något annat, blev inte nöjd med det heller. Och så där höll jag på tills jag till slut insåg att det funkade bäst att från rätsidan förstärka hela området så osynligt som möjligt.lappa och laga

Lyckades hitta en hyfsat nära färgmatchning till den rosa tröjan, från en växtfärgningsfläta jag fått för många herrans år sedan av en fantastiskt skicklig textilkonstnär. Den bruna och den antracitgrå ullfleecen förstärkte jag med ett svart Alpacka-garn. De blev något bättre, främst för att det garnet var något tunnare och det gjorde det enklare att göra det nästintill osynligt. Gjorde mitt bästa i alla fall och fick alla sex armbågspartier gjorda. Nu kan jag äntligen använda dem igen! Gissa vad jag har på mig idag?

Saknar det som inte blev

Publicerad den av
2

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara…

Men nej. Jag håller tillbaka, vågar inte säga, vågar inte röra, vågar inte lyfta. Håller tillbaka. I saknad. I rädsla. I oro. Vad skulle kunna hända, vad ska du månne tro. Lamslagen av alla dessa möjliga framtida tankar hos någon annan, tankar som uppstår, i nuet, enkom i mig. Det är det enda ställe jag vet hur tankarna ser ut, hur de låter, hur de känns. Och ändå håller jag mig tillbaka, låter mig hållas tillbaka, av mina egna projektioner av hur dina tankar möjligen, eventuellt, månne kunde komma att se ut, låta, kännas.

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara… Samtalen som inte fördjupades. Skratten vi gick miste om. Älskogen vi inte upplevde. Chanser till närhet, till intimitet, till själarnas möte.

Det som varit.
Det har varit.
Insikten att jag saknar det innerliga i det som redan passerat, gör att jag, kanske, kanske, vågar leka mer i nuet, i kommande ögonblick av nu. Skapa utrymme för innerligheten i det som ännu inte uppstått. I de ögonblick av Nu, som bygger mitt liv. Pusselbit efter pusselbit växer min livserfarenhet sig större, vidare. Expanderar. Innerligt.

Om jag leker i tanken, leker att jag ger, istället för att hålla tillbaka, säger, istället för att hålla tyst, att jag rör, istället för att känna mig paralyserad, lyfter istället för dess motsats. Om jag ger, mitt allt, istället för att hålla tillbaka. Om jag vågar släppa ut min själ på grönbete, i lekhagen? Ut och lek, experimentera, pröva.

Det är inte farligt, min själ. Det är bara ovant. Du har hållit tillbaka, så länge. Släpp bojan som mentalt håller dig tillbaka, låt ljudet trilla över tungans tröskel, den tröskel som hindrar ord från att rulla över tungan, ut, ut genom munnen. Låt orden bli hörbara, för någon annan än det inre. Detta inre som räds vad orden – månne – kommer stöta på. Men orden är redo att födas, de pockar på, vill ut, testa sina vingar, ut, flyga, upptäcka, sväva högt, dyka djupt. Släpp dem fria. Orden, handlingarna, de själsliga mötena.

Låt handen trotsa fysiken, sätta sig i rörelse. Det kostar energi att få ett stillastående objekt i rörelse, men energi är allt, allt är energi. Det som finns finns och det räcker. Den går inte att förstöra. Det kommer energi i retur, energin fylls på, jag lovar. Om bara rörelsen initieras. Våga lyft fingret, handen, ögonlocket. Titta, känn, smek, utforska. Släpp dem fria, rörelserna. Det ligger en skatt begravd inunder den stilla handen, bortom stillheten finns en värld av fysiska sensationer att utforska. Rörelsen är liv, i rörelsen blir vi till liv. Utforska rörelsen, liksom orden. Låt den ena porla från tungan, och den andra flöda från varje cell i kroppen. I rörelsen blir vi till.

Lyft, min själ, lyft från det som hållit dig tillbaka. Lyft dig, över barriären, genom motståndet, det mentala, som fjättrar dig till marken. Lyft, min själ, lyft från rädslans boja. Låt dig smekas av kärlekens vind, bäras av det som blir möjligt, berikas av energin i mötena som uppstår, själarnas möte.buren av kärlekens vind

Lyft, min själ, det är dags att säga adjö till saknaden av det som inte blev. Det är dags att skapa det som kan bli, det som vill födas. Innerligheten i det som komma skall.

Det är din tid nu, att lyfta, att expandera, att uppleva. Lyft, min själ. Lyft.