Bacha posh – tänk om det vore jag?

bacha poshLånade De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg under tågresan norrut. Läste ut den på tågresan söderut. Berörs och blir f r u s t r e r a d! Vilket resursslöseri boken pekar på. Inte bara hur Jenny visar hur hälften av en befolkning inte räknas, och därmed definitivt inte kommer till sin rätt. Men också den enormt inkompetenta välviljan, som slår så fel, så fel. För alla. Alla dessa miljarder som plöjts in i Afghanistan…. Till vilken nytta? Till vems gagn?

Det fascinerande perspektivet som verkar genomsyra så mycket av mänsklig aktivitet – von Oben-attityden, tron att man vet vad någon annan behöver, utan att veta, utan att kunna veta. Och utan att se helheten. Fascinerande… Och f r u s t r e r a n d e som sagt!

Resursslöseri är en av de saker jag har allra svårast att fördra. Så är det, och så har det varit länge. Egentligen så länge jag kan minnas. Och det uppenbara resursslöseriet är kanske det som frustrerar så när jag plöjer kapitel på kapitel av boken.

Men berättelserna om bacha posh, de förklädda flickorna, och deras livsöden. Detta intrikata fenomen som ligger just under ytan, och inte bara förekommer i Afghanistan, utan är något uråldrigt och globalt, vilket Jenny visar med exempel på exempel. Det är där jag berörs till tårar. Det kryper under skinnet på mig, får mig att inse hur människan i sanning formas av sitt arv, sin miljö, sitt sammanhang. Insikten om vem jag är, varför jag är som jag är, och vilken ynnest det är att vara född i ett land som Sverige. Vem vore jag om jag vore född i Afghanistan istället?

Tar ett steg i taget

För 279 dagar sedan missade jag att utföra mitt dagliga meditationspass via Headspace, efter att ha mediterat dagligen i 278 dagar. Vaknade dagen efter och insåg min miss, och sen var det liksom inte mer med det. På hästen igen, och börja om.

Och nu, nu är jag där. Har nu mediterat 279 dagar i rad, och alltså kommit ett steg förbi förra rekordet. Dag ett, dag två, dag tre… Ett steg i taget, en dag i taget, och hux flux har jag 279 dagar i rad under bältet, så att säga.

Headspace

Tänk vad som blir möjligt när man tar det ett steg i taget. Faktiskt allt. Det är ju faktiskt så livet levs. Ett ögonblick i sänder, och i varje stund finns det en valmöjlighet. Det finns en inneboende möjlighet i varje stund, i varje dag. Varje andetag jag tar ger vid handen att något kan ske. Eller inte. Valet är mitt.

Medvetenheten att valet är mitt, är i mina ögon det som gör skillnaden mellan om jag lever livet som ett offer för omständigheter eller som skaparen av mitt liv. Det förunderliga i det är ju att även om jag väljer offerkoftan så ÄR jag ju faktiskt skaparen av mitt liv, med den viktiga distinktionen att jag väljer passivitet, jag väljer att inte själv styra, utan maktlöst låter mig föras fram i livet av andra krafter. Krafter som jag kan nyttja för att föra mig dit jag vill, men som jag – passivt – istället låter föra mig dit de vill… Fast vill och vill? Snarast är det som att sitta på stormigt hav i en jolle med uppspänt segel och inte styra, utan bara låta vindarna avgöra destinationen.

Det är inte mitt val.

Jag väljer att aktivt möta och därmed skapa livet. Ett steg i taget, och sen ett till. Vad väljer du?

Ånyo

Vilket vackert ord. BoldomaticPost_a-n-y-o

Ånyo.

Igen.
Än en gång.

Här kommer jag, ånyo.

Händer det att du fastnar för ett ord? Som om du hör det för första gången? Helt plötsligt uppfattar något djupare i det, en tyngd, andra nyanser?

Händer mig emellanåt. Och jag gläds. Blir lycklig som ett litet barn som får se mamma och pappa efter en stunds separation.

Känner mig berikad, och som om världen helt plötsligt blir lite mer. Lite mer påtaglig. Det finns mer av världen, den blir större. Som ballongen som växer när ännu ett andetag blåses ned i den. Wooof, ett andetag som omfamnas av ballongens yttre hölje, som i ett svep växer, markant, påtagligt, synligt.

Så kan jag uppleva det, när jag fastnar för ett ord. För ett ord som jag uppskattar, tycker om, får syn på. Som om jag ser det, och ser bortom det, på en och samma gång. Det finns ett Nu i varje ord, men det finns också ett Bortom, något mer än Nuet. En känsla, energi kanske? Och kanske det är vad som faktiskt händer? Att jag för ett ögonblick vibrerar med samma frekvens som energi i och bortom ordet och att vi förstärker varandra?

Lilla jågel – en kärleksförklaring

Den dök upp i mitt Facebook-flöde i höstas. Åsa Anevik, fritidspedagog och vän från sociala media, är också konstnär, och la upp ett par skisser hon gjort under dagen.

Jag. Föll. Som. En. Fura.
Handlöst förälskad.

Jag hade just upplevt något ofantligt stort, när jag löstes upp i beståndsdelar och blev en del av alltet, och när jag såg denna grå lilla jågel, lätt suddig i konturen, så var det som att jag såg mig själv. Igenkänningen var totalt, och jag frågade om jag fick köpa den.

Det fick jag. Lycka!

Nu är lilla jågeln inramad och ska få en plats i mitt hem, nånstans där jag ser henne, ofta, dagligen, som en påminnelse om att jag finns i allt likväl som alltet finns i mig. Lilla jågel, du är värd min kärlek, du förtjänar en kärleksförklaring.

lilla jågeln

Lilla jågel – jag tittar på dig och ser mig själv.

På väg, men samtidigt just precis där du är. Lite fransig i kanten, och likväl så distinkt.
Ditt öga. Näbben som ropar ut ett kvidevitt till världen. Som säger ”Här, här är jag!”.

Vingen som anger en riktning, expansion, nya upptäckter.

Ut på huppegupptäcksfärd, lilla jågel, ut och flyg, vida omkring!

Bär mig med dig, bär mig i ditt hjärta, låt mig flyga på dina vingar, så bär jag dig i mitt hjärta här nere på jorden. På det viset får vi det bästa av två världar, du finns i mig, och jag finns i dig, och därmed finns vi i alltet, båda två. 

Feberyrselns heta famntag

influensatrött HelenaI feberyrselns heta famntag har jag valsat runt i allt för många dagar.
Huvudvärk. Hosta. Snuva.
Ömsom kall, ömsom varm.
Vaknar så äntligen upp, mer eller mindre feberfri.
Orkar tom duscha.
Men sen. Helt slut. Utmattad.

Har därför fått anstränga mig för att inte förta mig idag.
Ett telefonmöte (fick det av naturliga orsaker bli för min del) som God Man för ett av mina Gode Barn.
Lite andra telefonsamtal.
En grovrensning av mailen som inte åtgärdats eller lästs under veckan i sjuksängen.
Sen satte jag på Hector and the search for happiness och fick två timmar välbehövlig vila.

Påminner mig själv om vikten att ta ett steg i taget och fortsätta ta det lugnt – att sakta låta mig få komma tillbaka till full styrka, både fysiskt och mentalt. Därför sätter jag även punkt för dagen och förbereder mig för en skön natts sömn, den första feberfria sedan förra veckan. Att vila i varsam samvaro, aldrig är det väl viktigare än i stunder av ohälsa?

Tack och adjö, MFF!

Var på MFF-match igår, Malmö IP, träningsmatch mot Bröndby. Lite extra roligt eftersom vi har Bröndby-fans i familjen och därför var vi en utökad skara som i spänd förväntan begett oss till arenan.

sista MFF-matchen

Sista MFF-matchen för mig?!

Jag är ingen hardcore MFF:are, direkt, har snarare gift mig till supporterskapet, men har under årens lopp hängt med hyfsat ändå. Och hela familjen var i Madrid i december 2015 och såg Champions League-matchen mot Real Madrid (vi syns faktiskt 3 minuter in i det länkade klippet). Den typen av matcher kan jag tänka mig att gå på igen faktiskt, men vanliga Allsvenskan- eller Svenska Cupén-matcher, eller för den delen simpla träningsmatcher. Nope. Det var min sista igår.

Varför?
Enkelt.
Det stavas b e n g a l e r.
Och även s m ä l l a r e.
(Och vi snackar inte små kina-puffar, utan det smäller så det gör ont i öronen!)

Max WimanJag tycker inte det är ok. Inte på nått plan, något även Max Wiman ger intryck av i sin krönika över träningsmatchen. Inte heller är jag imponerad av MFFs och MFF Supports tama sätt att hantera det hela. För de facto är det så att det skapats en kultur där bengaler, smällare och även allsköns okvädingsord och buanden är tillåtna. Vill inte påstå att klubb och supporterförening uppmuntrar beteendet, men de gör heller inte allvar av sina ord att de vill få bort det.

Och tänk. MFF Support har så mycket bra att bygga vidare på istället. Minns hur fansen imponerade på världen i Madrid. Trummandet och sjungandet, det är fantastiskt. Minns med glädje också någon av Champions League-kvalmatcherna som jag såg på stadion. Vilket tryck. Sång och trummor i 90 minuter, rätt upp och ned. Oerhört häftig upplevelse, som jag aldrig kommer glömma – och dessutom helt utan bengaler och smällare eftersom Champions League ju bevisligen lyckats hålla de aspekterna av fotbollskulturen borta. Det är anledningen till att jag säger att sådana matcher går jag gärna på i framtiden. Även Malmös dam-matcher kommer jag gå på, för där har (ännu?) inte bengaler och smällare gjort sitt intåg. Men i övrigt säger jag tack och adjö.

Jag är inte den första, garanterat inte den sista, som lämnar som en markering, och/eller helt enkelt för att jag inte vill vara i en miljö som denna längre. Jag tycker verkligen det är sorgligt, inte minst för att det i mångt varit en av de saker som hela familjen samlats runtikring. Och på tal om familjen, så är det inte utan att jag räds minstingens stora fotbollsintresse. Är fotbollskulturen verkligen främjande för våra barn och ungdomars utveckling till kärleksfulla och omtänksamma vuxna?

Gör din grej – din!

Sitter på Malmö Opera i pausen mellan akt ett och akt två på premiären av Billy Elliot.  

Musikalen bygger på filmen och om du inte har möjlighet att komma till Malmö Opera och se musikalen så rekommenderar jag varmt filmen.  

Där drog andra akten igång…och nu är premiären över. Andra aktens vinter/snö-scen var särdeles underbar och Billy Elliot är verkligen en fin föreställning med ett fantastiskt budskap: Gör din grej – men se till att den är just Din!