Slacklining through life

Have you ever tried slacklining? If you have, I know you know that balance requires constant movement. If you haven’t, imaging getting up on a small, flat nylon rope extended between two points. And then you walk. From one end to the other. If you are anything like me, and haven’t tried it before, you can’t.

I tried it this spring, and I almost wet my pants from laughing so hard during the experience. I figured I might be an ok rookie at this, but lo and behold, I didn’t even get up on the damned thing without grabbing onto my hubby’s shoulders for support. And then my legs went ballistic, wobbling back and forth like crazy. Hilarious. I just could not get them to stop… until all the wobble had gone out of them, and then, leaning heavily on hubby, I managed to walk a meter or two. That’s all. And it was damned hard.

But. And here’s the thing.

To keep your balance on a slackline, you have to be in constant movement, perhaps just minute micro movements, but still. If you were to stand absolutely still, you would not be able to stay on for a long period of time. It’s just not possible. People need to keep moving in order for balance to be maintained. Regardless if you’re on a slackline or not! Balance is an active state, it’s not passive at all.

Now. Imagine walking a slackline as a metaphor for life.

I think most of us aspire to some sort of balanced life. A little bit of play, building and maintaining strong relationships, loving and being loved, doing work that matters, having a meaningful pastime, and making a contribution to the greater good. More or less. This all requires movement. Physical as well as mental. With movement, you can deal with obstacles, you can get to know your friends better and deeper, or gain new ones. You learn and expand at work, gradually enjoying more and more complex and challenging tasks. And so on.movement

Without movement, on the other hand. What do you end up with? Imagine a relationship, where both parties are fixed in their ways and their thoughts. Stale, huh? At least that’s what comes to mind for me. Imagine never leaving your house. Never going for a walk. Not taking in anything new, no books, articles, movies, music, conversations. No play, experimentation or new sights.

Death. That’s what I perceive. Death.
Without movement, there is only death.

And even death, the real version, cheats us on this actually. Have you watched that clip of the compost degrading, while being filmed with a time-lapse camera? Watch it, it’s cool! And it shows that even in death there actually is movement. But it’s not active in the sense I’m pointing to, it’s the passive version.

So. If you want to live life, or you want to be able to walk from one end to another on a slackline, it’s vital to be in movement. That’s how you maintain a balance, making active choices, staying in movement, compensating for external as well as internal conditions (a sudden gust of wind, getting laid off). And, not to forget, sometimes we need support, and a lot of practice, and sometimes we can make do on our own, either through practicing until we’ve become proficient or even experts at something, or because we’re simply not aiming high enough, not going for something that will stretch our abilities to the fullest.

All this talk about slacklining has gotten me eager to try it out even more. This summer there were a few slacklines fastened around some trees in Bulltofta, not far from where I live, but I never tried them out. I hope they will be there this summer as well, and I promise I’ll make a go for it, an honest go at that! Wanna join me?

Podcast 48/52 – how to be together?

As I was making raw food balls I listened to another maker, Ann Hamilton, in a conversation with Krista Tippett, from an episode of On Being, and as seems to be the norm these days, once I’d listened to the entire show, I pressed play yet again.

In a Times interview before the new millennia, Ann stated ”I want to bring to the surface the questions we should be asking” and Krista asks her what that question is today.

How to be together.” That’s her answer, and then she continues ”That seems like the biggest question. How to be together?”.

Look around you. Look at how we are towards each other. How do we interact? How do we disagree, without belittling or abusing our opponent? How do we maintain healthy relationships with people in our lives?

Look at yourself to start with, and how you are with yourself. But also, how are you with your closest family and friends, your colleagues, your circles of support? And what about going yet another step further towards the periphery: How are you with more distant acquaintances, in your social media circles and the like?how to be together

I, for one, struggle with this. Daily. Or, perhaps struggle isn’t the right word. Because I don’t fight with this. But I do take care, deliberately try to consider my actions in the world, to make sure that I make a positive impact. And the question really comes down to this:
How do I act in the world, moment by moment, so that I am true to myself, while at the same time interact with those around me, close or far apart, in a way that is congruent with my worldview?

Tolv år.

Med fyrtiofem minuter till godo till vårt allra första möte, kommer information att ingen tolk finns att tillgå. Hjälp! Panik! Vill komma igång. Vill träffa hen jag förordnats som God Man åt. Nu! Kastar desperat ut en efterlysning på Facebook. Inom minuter har jag fått hjälp. En fantastisk kvinna drar i en tråd och möjliggör vårt möte, med lite improviserad telefontolkning.

Tolv år.

Tänk. Att landa i ett främmande land, långt borta från välkänd kultur, miljö, natur. Som tolvåring. Att ställas inför en drös människor, där merparten inte talar mitt språk. Slussas än hit, än dit… lite Mormors lilla kråka över det hela. Än slank hen dit, än slank hen hit… Måtte det inte landa i diket. Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att möjliggöra den bästa av framtid för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Elva år.

Så gammal är min yngsta. Du är tolv. Ett år skiljer. Och erfarenheter för en hel livstid. Tror jag. Vet inte. För idag var bara startskottet på vår bekantskap. Jag hoppas få höra hela din story vad det lider. Men till dess ska jag göra vad jag kan för att säkra att dina omedelbara fysiska och psykiska behov tillgodoses. Varma kläder. Skor. Dagersättning.

Tolv år.

Tittar under lugg på mig. Ler lite blygt. Inte en massa frågor. Kanske alltför trött? Kulturchockad? Utmattad av allt hen varit med om innan/efter ankomsten till Sverige? Men när jag berättar kort om mig, min man, våra barn, deras namn och ålder, så upprepar hen med ett svagt leende barnens namn. Tittar mig i ögonen och tar varligt mina barns namn i sin mun. Tydligt att hen har vetskap, tolv år gammal, om kärleken mellan en förälder och dess barn.

Tolv år.

Jag har en sextonåring och en elvaåring. Jag vet vad en tolvåring behöver i generella termer. Det ska jag se till att ordna. Blir mycket att dra i nästa vecka, för att säkra att allt börjar snurra.I väntan på en God Man händer inte så mycket när man är tolv år gammal. Så nu får vi dra igång. Tillsammans. För jag vet samtidigt att alla tolvåringar är sina alldeles egna unika individer. Med egna behov. Önskemål. Favoriträtter och aktiviteter som lockar och drar. Och sin alldeles egna ryggsäck med erfarenheter och minnen, som ibland tynger och ibland gör livet lätt. Jag hoppas vinna din tillit, så att jag kan få en chans att göra mitt allra bästa för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller. För du är tolv år. Jag fyrtiotre.

Tolv år.

BoldomaticPost_Mer-kan-jag-inte-gora-Men-mindDags för mig att lyfta vuxenansvaret från dina axlar. Successivt kommer du få tillbaka det, i takt med att du växer, mognar, kommer in i den nya kultur, miljö och natur du nu befinner dig i. Du flög innan dina vingar var helt utvecklade. Du klarade det. Men det kostar på. Nu är det dags att låta vingarna sakteliga återhämta sig och växa klart. När det är dags för dig att flyga själv, så hoppas och ber jag att det är för att du är redo. Att det inte blir något du nödgas till, av en eller annan anledning, utan att det faktiskt är för att du är flygfärdig.

Tolv år.

Jag ska göra allt i min makt för att möjliggöra att dina vingar får utvecklas i lugn och ro. För det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

 

Här och nu

Att vara runt människor som inte är uppmärksamma, inte är här. Och nu. Någon annanstans. Jag blir sårad. Men varför? Vad är det egentligen jag upplever? Varför bryr jag mig?

Känslan jag får, av en förströdd kommentar som – för mig – uppvisar den totala ignoransen, hur uppmärksamheten inte varit i de samtal vi fört, är en av ensamhet. Uppgivenhet. Ledsen.ensamEnsam. Men fylls också av en del jävlaranamma. Det var väl fan också.

Men så sväljer jag. Döljer – kanske inte så väl – det jag känner, åtminstone detaljerna. Att det syns på mig, något, det tror jag. Åtminstone ofta. Men detaljerna behåller jag inom mig. Och så gråter jag. Inombords. Känner mig ensam. Fast jag vet att jag inte är det egentligen – för vi hör alla ihop. Insikten från New York samhörigheten är grundinställningen, den finns kvar, men fasiken alltså, ibland är den svår att tro på, svår att känna, kanske tom svår att erkänna.

Och så var det det där med att följa känslan. Just nu följer jag ju en känsla som definitivt inte gagnar varken mig eller min omgivning. Svårt skaka av mig. Så jag tänker skriva ner det i hopp om att jag därigenom kanske kan få lite distans. Kanske blir det lättare att släppa, låta gå, ta mig genom.

Men kanske väljer jag fel uttryckssätt. Skriver, istället för att lyfta mina känslor med dem det berör. Varför inte ta det med dem direkt, så kanske vårt samspel blir mer i synk? Vad hindrar mig? Vad är det jag är rädd för att de ska tro om mig?

I give thanks…

… to myself. Since learning to be gentle with myself, life is just a wonderful adventure, in all it’s glory, through up’s as well as down’s.

… to those close to me, my family and friends. You make me a better person, and I love the way you enrich my life. Being in communion with like minded souls!

… to those who are aware. Aware of themselves, as well as their surroundings. Aware, and acting out that sense of awareness. You all help make the world a better place for us all.

… to those who struggle. With disease or mental anguish, with terror or impoverished circumstances, with relationships or loneliness, with life or death. I give thanks to you, because I learn from you and your struggles, in the same way I might have helped someone through my own struggles. At the same time, I wish your struggles would not be. My heart goes out to you all.

… to all those who knows and acts from the understanding that one person cannot do it all, but every person can do something. We all have the possibility to make a difference, and together, we can move mountains.

… to all those who stick to their worldview, even when times are tough. Who see the need to act according to ones values, treating a fellow human being as a fellow human being, whether or not she’s the first or hundredth who comes knocking, desperate, in need of a hand’s up.

… to life, to love, to laughter. I give thanks that I get to live a life and do work that matters, in these exciting and challenging times where the possibilities as well as the difficulties are endless. Together we determine the future of humankind, through our beings and actions. Imagine what might happen if we all started to act more like a kind human, living, loving, laughing? What if, we would shower ourselves, our fellow human beings and the world we live on with kindness?live love laugh

20 förslag i flyktingkrisens tidevarv

Vargatimmen är slagen, och jag, jag ligger vaken. Tankarna spinner, spinner, spinner, i frustration, i förtvivlan och med en rejäl dos amendetvarvälfanockså!

I en tråd på Facebook igårkväll landade jag i ett samtal om att nått måste ske, konkreta förslag måste fram, och även om jag inte tror att jag är den som kan komma på dem, så tänker jag samtidigt Amenalltså, varför inte?

För det finns idéer. Och det finns, än viktigare, människor med förmåga att tänka fritt och brett och vida utanför ramarna av befintliga system. För ett ger jag regeringen och alla olyckskorpar rätt i och det är De befintliga systemen klarar inte mer.

För mig är dock svaret på det konstaterandet inte Så därför stänger vi Sveriges gränser utan snarast Så därför behöver vi tänka bortom befintliga system. Om system vi skapat för att tjäna oss inte längre tjänar oss ska vi inte låta systembegränsningarna begränsa oss, utan tvärt om. Då är det läge att göra om, göra rätt, för en stund, tills ramen för det nya systemet inte längre funkar, och vet du – då gör vi om och gör rätt, igen. Om och om igen!

Där var jag när jag gick och la mig. Så när jag vaknade efter att ha sovit ett par timmar, så gick hjärnan igång, och började spinna på vad som kanske kan vara konstruktiva idéer, något att bygga vidare på. Klev upp eftersom jag vet att när hjärnan väl går i spinn är det lönlöst att tro att den kommer ur det läget om jag inte gör en fysisk förändring. Ibland tänder jag bara lampan och plockar upp en bok. Men idag klev jag ur sängen, drog på mig morgonrocken och kurade upp mig i soffan, insvept i ett par filtar, med laptopen i knät.

Så här kommer det. Tjugo klivstenar för ett Sverige som inte går vilse bland systemkramare och mörkermänniskor, som en kvinna uttryckte sig i ett förtvivlat inlägg på FB igår. Tjugo förslag i denna flyktingkrisens (Oh vad jag avskyr det ordet!) tidevarv. Långt ifrån alla dessa är mina egna förslag, snarast tvärt om, här samlar jag också de få befintliga förslag jag sett från politikerhåll, men också förslag och goda exempel från kreativa och innovativa gemene man.

  1. Låt Migrationsverkets befintliga personal ansvara för vars tio (fler? färre?) personer som talar de språk de asylsökande talar, och låt dem utföra registreringen av nyanlända under befintlig personals överseende och ansvar.
  2. IBO – ett förslag från Miljöpartiet för att möjliggöra statligt stöd för andrahandsuthyrning till nyanlända, som ett sätt att öka möjligheten till att få ett boende.
  3. Ge asylsökande ansvar att hitta boende på egen hand – ett förslag från Centerpartiet.
  4. Attefallshus finansierade av förskottshyror – ett förslag av en kvinna som vägrade låta sig nedslås av fakta som säger ”det finns inte boende, alltså kan vi inte ta emot flyktingar i Sverige” och istället började fundera och tänka på hur bristen på bostäder åtminstone delvis skulle kunna hanteras. Och vet du, på köpet kanske nyanlända snickare, elektriker, rörmokare osv skulle kunna få praktik och komma ut i arbete, för så visst jag vet brukar det vara brist på skickligt yrkesfolk.
  5. Initiativet ett tak – två generationer är härligt tycker jag, varför inte göra en motsvarighet för två kulturer under ett tak? Mathias Eriksson i Nykvarn är ett riktigt gott exempel på detta.
  6. Fast om våra äldre inte vill ha folk boende hos sig, kanske de mer än gärna skulle vilja ha sällskap en timme eller två per dag. Någon att ta en kopp kaffe eller en promenad med, en levande själ som kan injicera lite liv och värme i en ensam tillvaro? Och för den delen, det gäller kanske inte bara äldre, utan sjukskrivna, långtidsarbetslösa, föräldralediga också?
  7. De boenden av olika slag som nu skakas fram i parti och minut för att svälja de nyanlända är ju ett ypperligt instegsjobb för tidigare nyanlända som talar många språk.
  8. Ge asylsökande rätt att arbeta – ännu ett förslag från Centerpartiet. Idag har asylsökanden inte rätt att arbeta förrän man fått uppehållstillstånd, om man inte begär och får det, som ett särskilt undantag.
  9. I Uddevalla finns ett specialspår inom SFI bland annat för läkare och sjuksköterskor, som möjliggjort att nyanlända läkare inom så kort tid som ett år kommit ut på arbetsmarknaden. Hur många bristyrken har vi i Sverige idag? Vidga detta bevisat goda exempel att omfatta andra bristyrken, så som vård- och skolpersonal, hantverkare av alla slag och många många fler. Stockholm är faktiskt inne på samma spår gällande nyanlända lärare.
  10. Alla våra anorektiskt lean:a arbetsplatser – ge dem lite kött på benen under en period. Släpp in folk på arbetsplatser, alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Så också asylsökande som kommer hit. Om inget annat kanske nyanlända kan gå bredvid på arbetsplatser och växa in i arbete och samhälle på det viset? En kvinna jag träffade nyligen sa att på 70-talet var inte språket ett hinder. Folk som kom hit från Jugoslavien slussades ut på arbetsplatser omgående och lärde sig språket efterhand.
  11. Om vi sätter 12-åringar att med en lapp i handen på tåg, och ber tågpersonal och/eller medpassagerare ”Se till att hen kommer dit, och kanske du kan hjälpa hen ringa ankomstboendets personal också när ni närmar er?” så kanske vi kunde hantera just transporter bättre? Anlita guider som vägleder och bistår folk från ankomstkommun till anvisningskommun på våra tåg och bussar.
  12. Eller kanske det tom finns nyanlända med eller utan uppehållstillstånd som har busskörkort? Fyll bussar specifikt i detta avseende och åk på turné till anvisningskommuner i samma område.
  13. Lyssna till all den innovativa kraft som finns i landet! Ta Refugees Welcome to Malmö till exempel. När inflödet av folk som flyr för sitt liv drog igång på allvar i höstas, tog det inte många dagar innan driftigt folk skapat en ideell förening, och på ett mycket kompetent och proffsigt sätt hanterat klädinsamling och -utdelning, bistått med ett mål mal, en varm dryck, vatten och frukt, visat folk vägen till Migrationsverket för att söka asyl, hjälpt folk på tåg och bussar för vidare transport till andra städer/länder osv. Utan de ideella organisationerna som mötte upp kring situationen på Malmö Central tidigt i höstas hade det verkligen blivit kaos. Om myndighetssverige ensam hade behövt hantera situationen hade det inte gått så bra som det faktiskt gjort. Vad har dessa driftiga individer och organisationer för tankar krign de andra utmaningarna vi står inför, så som registrering och handhavande hos Migrationsverket, anvisning av bostad, möjlighet till SFI och tillgång till praktik och/eller arbete?
  14. Sluta vingklipp nyanlända. Den svenska modellen verkar gå ut på att ”Så så, det är bra nu, nu ska vi ta hand om dig/er”. Och i vissa fall är det påkallat. Absolut. Men som grundprincip? Är det verkligen så att människor som lyckats ta sig och sina familjer från krigszoner eller andra katastrofala situationer i sina hemländer helt plötsligt tappar sin förmåga att faktiskt rå om sig själva när de väl kommer hit? Igen, för vissa ja. Vissa har varit igenom så traumatiserande upplevelser att jag skulle tro att det faktiskt är vad som behövs. Men igen, för väldigt många tror jag det passiverar snarare än underlättar. Låt människor som kommer hit, som har förmåga, faktiskt få använda den för att börja bygga sig en framtid i sitt nya land.
  15. Använd modern teknik till att underlätta för nyanlända att lära sig svenska. Ta initiativet Språkkraft till exempel, som handlar om att med modern teknik möjliggöra snabbare integrering i svenska samhället, genom att undanröja språket som främsta barriär.
  16. Hej Främling, detta glädjande Goda Exempel från Östersundstrakten, där hela samhället sluter upp kring nyanlända och verkligen möjliggör möten mellan individer, och det med de allra mest enkla saker. Som brödbakning. Körsång. Fotbollsträning och fjällvandring. Hur sprider vi exempel som detta till kommuner runt om i hela landet?
  17. Snabbutbilda tolkar – det kommer mycket högutbildat folk just nu, #samtalflyktdäribland människor som redan talar ett antal språk. Som kvinnan som under Malmö Högskolas #samtalflykt häromveckan frustrerat sa att hon talade sju språk men inte hittar en plats här. Skulle tro att dessa individer har fallenhet för språk och kanske skulle kunna lära sig svenska snabbt, och därefter bistå som tolkar? I den situation vi är i nu kanske det finns behov av ”enklare tolkning” som kan hanteras av dessa individer, så att de med större erfarenhet som tolk kan ta sig av de uppgifter som kräver större vana?
  18. Starta än fler språkcaféer – på det viset kanske folk med god kännedom om svenska språket, som antingen är arbetslösa själva, eller som lämnat arbetsmarknaden och pensionerat sig, kan få en meningsfull sysselsättning några timmar om dagen/veckan?
  19. Ta chansen att med ett kritiskt öga granska våra samhällssystem. Skapta av oss. Skapta för oss. Men tjänar de oss på samma sätt idag som de gjorde när vi satte upp strukturerna? Har behoven förändrats? Har omvärlden förändrats så att våra system dukar under? I så fall är inte lösningen att trycka på PAUS och tro att det faktiskt kommer hjälpa så som det ser ut just nu. Nej. Världen snurrar på, vad vi än gör, och att sticka huvudet i sanden och säga ”Nu klarar vi inte mer” är en passiv och reaktiv åtgärd, som faktiskt är förlamande i all sin ryggradslöshet. Ta upp luppen istället. Titta med ett kritiskt öga på alla våra samhällsbyggande system. Migrationsverket. Arbetsförmedlingen. Socialtjänsten. Vårdapparaten. Polisen. Militären. Skolan. MSB. Ad infinitum.
    Designa mer för det okända, för behov som kommer, som vi inte kan veta exakt hur de kommer se ut, men vi vet kommer.
  20. Ta tillfället i akt att sprida historier och livsöden, från andra kulturer och andra geografiska  miljöer. Berika svenskars förståelse för hur livet ser ut, på andra delar av jorden. Låt nyanlända som vill och kan få berätta och samtala med människor av alla åldrar, i skolor, på arbetsplatser, genom föreläsningar, seminarier och webinarier, i antologier och på bloggar, i podcasts och dokumentärer. Skapa möjlighet till kontakter mellan folk. Kanske väcks samarbeten till liv? Kanske uppstår nya kulturella yttringar ur sammanstötningen mellan två kulturer – böcker, bilder, filmer, målningar, konstverk, teaterverk, musik – och kanske, kanske, vi där möjliggör en bättre värld, för oss alla?

Ta detta för vad det är. Två timmar av nattligt spånande. Inte vidare värst genomarbetat. Men alltjämt: Tjugo klivstenar att spåna vidare kring. Vissa av förslagen kanske är högst realistiska och genomförbara på kort sikt. Andra kanske hårresande verklighetsfrämmande och totalt omöjliga. Jag vet inte. Och jag bryr mig faktiskt inte. Ser det som viktigare att vi allesammans klev in i en spånskiva av sällan skådat slag just nu, där vi alla, ensam på kammaren eller tillsammans, med tekniken som hjälpmedel eller på fysiska träffar, tar klivet in i idé-generering. Vi behöver komma framåt, konstruktivt komma på och genomföra saker som gör gott just nu. Både för de som anländer till Sverige, utmattade och traumatiserade, men också för oss som redan finns i landet.

Kanske just du, när du läste mina tjugo förslag, kom på en egen idé som skulle kunna göra gott just nu? BoldomaticPost_Gor-din-rost-hord-och-satt-diEller så påmindes du om ett annat gott exempel du läst eller hört talas om? Kanske väcks ett engagemang i dig, en vilja att bidra?

Snälla. Håll inte inne på dina goda idéer och exempel. Sitt inte på ditt engagemang, utan agera på det. Gör något, vad som helst, så länge det är konstruktivt och uppbyggande. Gör din röst hörd och sätt din hjärna, ditt hjärta, och dina händer i arbete! Själv har jag just fått mitt första förordnande som god man för ensamkommande flyktingbarn. Det är ett sätt jag avser att göra skillnad, ett sätt av många, där jag tar mig an utmaningen att vara en god människa, en medmänniska. Vad är ditt/dina sätt?

Where are you headed?

Well, you see. I’m not. Not anymore. At least not the way I used to think about the direction I was headed in. You see, I used to have the feeling that where I was, wasn’t All That. But Over There, at the end of the rainbow, that’s where All That resided… and if only I could get there, then I would live happily ever after. Until, that is, I discovered it really wasn’t All That after all, spotted a new Over There, another rainbow to chase after, which I immediately set off in search of.

This was closely linked to my view of myself as a D-I-Y-project, a renovation object, in need of fixing. If only, I would know this, or be skilled at that, or looked a bit more like Z, then I would be a person worthy of respect, love, appreciation…
expand

So when asked, the other week, Where are you headed?, I actually said as much: I’m not. Not in the sense of being here, and wanting to go over there. I look at life, and myself, as being here, and expanding. In all directions. Not moving away from where I am, to another point in the universe. No. I expand. In all dimensions. Grow.

Centered in myself. Letting my roots grow, wide and deep. Not uprooting myself over and over again, moving towards the new site of All That. Getting there. Letting my roots grow… until I uprooted myself again. And again. And again.

Centered. Rooted. I don’t miss that feeling of dissatisfaction one iota, the dissatisfaction of not being good enough, always striving away, towards something else, towards completion, being fixed. If only…

Centered. Rooted. With a feeling of satisfaction, out of which I expand way beyond any Over There that I might have been striving towards or even imagined before. With my new way of being in the world, there’s an accompanying curiosity that makes for a journey of explorative discovery. Within the framework of that journey, I am travelling far and wide; farther and wider that I ever would have been able to before. Exploring the universe, within and without the boundaries of my physical being.

So. Let your imagination run wild. What if…
– you would stop chasing the pot of gold at the end of the rainbow Over There?
– you would see that staying rooted and expanding from a center point, would open up something new in your life, something way beyond anything you’ve ever experienced before?

What then?