Igelkottens elegans (bok 2 av 12)

”Som vanligt räddas jag av att folk vägrar tro på sådant som spränger ramarna för deras små inrutade tankebanor.” 

Därför älskar jag tankespjärn, som gör just det, spränger ramarna för mina inrutade tankebanor. Tvingar mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

En så fin bok. Välskriven, udda, putslustig och djupsinnig, humoristisk och samtidigt icke-skönmålande. Tycker om. Mycket. Och jodå, tankespjärn bjuder den på, på många vis.

”Soldatens kraft är inte energin som han utstrålar för att skrämma den andre genom att sända ut en massa signaler, det är kraften han hämtar inom sig själv genom att vara samlad i sig själv.”

Haft mycket för mig senaste tiden, och inte riktigt haft ro att läsa ut boken, som jag började läsa i slutet av januari. Men så slog det mig att jag har två böcker att blogga om i februari, den svenska såväl som den engelska boken för månaden, och endast två söndagar kvar. Så under eftermiddagen har jag krupit upp i soffhörnet, med en varm vetekudde i knät, en filt om benen och katten Pop slumrandes bredvid mig.

”Utanför rasar eller slumrar världen – konflikter flammar upp, krig bryter ut, människor lever och dör, stater går under, nya uppstår för att strax utplånas – och mitt i allt larm och tumult, medan bärlden går sin gilla gång med buller och bång eller i total stagnation, briserar, rämnar och föds på nytt, mitt i allt detta pulserar människolivet.” 

Läst.
Njutit.
Skrattat.
Läst ut.

”Var finns skönheten? I det stora och mestadels förgängliga, eller i det lilla som i all anspråkslöshet kan förgylla nuet med en glans av evigheten?” 

Bläddrar igenom den, så där som jag gör, och noterar glatt att jag har många marginalnoteringar att ta fasta vid. Ett blogginlägg, två, tre… har material till många med elva stycken markeringar att fotografera och spara i Evernote som bokreflektion, hashtaggen jag använder av just det skälet. Att kunna plocka fram och finna inspiration till nya inlägg.

”[…] jag vill tillåta andra att göra mig gott.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Min ultimata pod-lista!

Har skapat en podlista med engelska poddar som jag verkligen rekommenderar, och tänkte först fylla den med 100 poddar innan jag skapar en svensk motsvarighet. Men… nä. Det är läge att skapa motsvarigheten till The Ultimate Podlist.

Jag lyssnar oerhört mycket till poddar. Mestadels engelska, men nog har jag även lite svenska guldkorn som ess i rockärmen. Jag kommer att tipsa om poddar som jag antingen har, eller kommer att, blogga om, eftersom jag gärna vill förmedla vad det är som lockar mig med avsnittet i fråga.

Rätt upp och ned så kan jag komma på fem avsnitt som jag gärna vill ha med på min 100-lista (som jag kommer skapa som ett separat inlägg som jag uppdaterar med oregelbundenhet):

#062 Pace on earth – Anders Nordström, Sveriges fotguru

Ett Samtal – Med Sara Modig

100%-podden möter Therese Mabon

60 minuter – 39. Antje Jackelén

Kaxigt nog avslutar jag med en pod med mig själv som gäst:
(Ännu) Ett Samtal – Med Helena Roth

Har inte bloggat om Ett Samtal med själssystra Sara modig (än) men det ska jag definitivt, och detsamma om avsnittet från 60 minuter med Antje Jackelén. Och har ju inte ens nämnt några avsnitt av Myter och Mysterier, och… Jamen jodå, nog ska jag lätt kunna skrapa ihop en ganska skaplig lista över favoritpodavsnitt även på svenska allt!

Vad är ditt bästa pod-avsnitt? Har du något som du lyssnat till om och om igen? Eller ett sånt där avsnitt som gör att du helt plötsligt ser världen i ett annat ljus? Tar mer än gärna emot tips!

Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga

Sitter här och har bloggtorka, när jag kommer att tänka på mitt löfte (till mig själv) att blogga om vart och ett av kapitlen ur Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Plockar fram boken ur högen med lästa böcker på pianot, letar samtidigt fram det senaste blogginlägget (om Gammelmor Spindel), och bläddrar upp till kapitel sex: Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga.

[…] ”planen, ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar.”

Det är ett år sedan jag läste boken, så jag tackar min lyckliga stjärna för min vana att läsa med blyertspenna i hand – med streck, pilar, stjärnor, utropstecken och hjärtan markerar jag meningar, stycken, passager som väcker något inom mig, vad det än månde vara.

”Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det. Ibland tror jag att sådana anspråk på vederhäftigt vetande är språkliga tillkortakommanden, det djärva påståendets språk är enklare och mindre ansträngande än nyansernas, tvetydigheternas och gissningarnas språk.”

Så jag läser de markerade passagerna och blir genast överlycklig. Oh, vilken skatt! Solnit är en författare vars språk jag tycker om, men än viktigare är att hon ofta lyckas sätta ord på saker jag kanske, möjligen, eventuellt har anat i perifierin av min förståelse av världen… och så står det plötsligt där, i ord, i text, som känns så självklar. Och så öppnas tidigare okända delar av världen för mig, som bjuds jag in till en helt ny och tidigare outforskad kontinent. Som en upptäcksforskare!

”Jag hörde en gång talas om en botaniker på Hawaii som hade en talang för att hitta nya arter genom att gå vilse i djungeln, genom att bege sig bortom sitt vetande och sitt sätt att tillägna sig det, genom att låta erfarenheten växa sig större än hans kunskaper, genom att välja verkligheten istället för planen.” 

Ställde en gång en fråga på Facebook och frågade vad människor tänkte på när de tänkte på mig. En FB-bekant skrev ”vilse” och skickade sedan ett meddelande och förklarade sitt tänk. Jag tackade, innerligt och helhjärtat, för det kändes som en komplimang, just av de skäl som Solnit lyfter fram ovan. Genom att gå vilse finner jag så mycket mer, än när jag vet var – och vad – jag är.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Självkännedom.

Självkännedom, sa hen, lite tyst, när vi körde en avslutande runda laget runt efter en halvdags workshop med fördjupning i ledarskap.

Jag har ställts inför frågor som jag aldrig tidigare har funderat på, fortsatte hen, och jag rös. Av stundens allvar och av insikten som på ett stillsamt sätt yppats och därefter långsamt klingade ut i rummet.

Alla satt tysta en stund och begrundade det sagda, inte minst personen som yppat det. Småningom gick ordet vidare till näste hen på tur, och det fortsatte, med fina, djupa, betydelsefulla insikter. Men ingen berörde mig som denna.

Självkännedom, som enligt Wikipedia handlar om egenskapen hos människor att ha kunskap om sina egna mentala tillstånd, som trosföreställningar och viljeattityder är något jag själv vunnit mer och mer insikt i. Först när jag vågade möta mig själv började min självkännedom öka. Innan dess räddes jag mig själv, eller snarast, mitt egna dömande. Jag var hård mot mig själv, förbannat hård, och vågade därför inte glutta på locket till självkännedom, för tänk om det jag skulle lära känna om mig själv var något hemskt, något skamligt, något värt all världens (och min egen) förakt?

Kanske var det därför det kändes så stort, att få ta del av denna avslutande reflektion?

 

Hen, detta fantastiska ord!

Jag har vant mig.
Han. Hon. Hen.

I olika situationer är dessa tre pronomen guld värda. Hon, när det handlar om en hon och könet är av relevant. Han i samma situation. Och hen när könet inte är relevant i situationen eller när det rör en icke-binär person.

Men på engelska… jag saknar motsvarigheten till hen.

Så jag googlar, vad annat?

Tyda.se ger mig ordet hir som engelsk motsvarighet.
Aldrig hört.
Googlar vidare för att höra hur det uttalas och lär mig något nytt. Inte minst skillnaden mellan hen och hir. Hur svenskan – och svenskar – tagit till sig detta nya pronomen och inkorporerat det i dagligt språkbruk, medan jag, som både läser, lyssnar och tittar på mycket på engelska, inte hört den engelska motsvarigheten tidigare. Varför det?

 

En öppning till djupare samtal

Ytliga samtal.
Snack om väder och vind. Om senaste filmen, boken, låten.
Småsnack om bilen och cykeln och träningen och jobbet.

Jamen, så där som det kan bli.

Djupare samtal.
Om sånt som betyder något, som känns viktigt, påverkar mig. Stunder av att öppna på förlåten, släppa in människor… eller kanske snarast släppa ut mig själv? Ur skal, ur roll, ur sån-där-som-man-väl-ska-vara.

Så där som det också kan bli.
Kräver lite mer. Ger också lite mer.
Emellanåt kanske inte vad man är ute efter. Eller så kanske man tappat bort nyfikenheten på sina medmänniskor för stunden, och inte orkar lämna ytan.

Som ett sätt att säkra en öppning till djupare samtal, kan man göra som Inga-Lill: öppnande frågor, omsorgsfullt nedpräntade, placerade vid var och ens glas vid det vackert dukade bordet. Om önskan om djupare samtal finns, så är detta ett sätt att locka fram dem, om så behövs. Och även om samtalsdjupet redan är tillräckligt djupt, så kan oväntade öppnande frågor som dessa trigga både det ena som det andra. En riktigt god idé!

En oavsiktlig effekt av ett medvetet val

Så länge sen jag skrev i det dokument jag kallar för Morning Pages med tillhörande årtal. 2018 års Morning Pages har jag inte skrivit en rad i sedan slutet av oktober, och även innan dess var det ganska skralt med inlägg. 2019 års Morning Pages har jag inte ens skapat, som du kanske förstår.

Det slog mig just nu för att jag, när jag satte mig ned, kände mig ganska tom i skallen, och det är vid just de tillfällena som mina Morning Pages har varit en sådan guldgruva, då jag ofta har något skrivet där som jag kan plocka in som ett blogginlägg.

Jag har en himla massa tankar kring sådant jag vill skriva, men av någon anledning så skriver jag det inte. Mer än den enskilda saken som blir till ett blogginlägg om dagen, vill säga.

Kanske är detta faktiskt en effekt av förra årets intention om ett medvetet digitalt och analogt liv? Mycket av mitt morgonskrivande inträffade helgmorgnar, i sängen, med padda i knät, nämligen. För paddan har i princip inte varit inne i mitt sovrum under hela förra året.

En oavsiktlig effekt helt enkelt, som jag nu, när jag fått syn på det, kanske kan reversera? För jag tycker om morgonskrivandet. Jag tycker om att ha mina Morning Pages som en slags reserv om bloggtorkan infaller, och därutöver så är det i Morning Pages jag skriver av mig sådant som jag inte (ännu) anser lämpar sig för bloggen, av ett eller annat skäl.

Så nu ska jag skapa mitt Morning Pages 2019-dokument och lovar framledes att bli lite observant på såväl möjligheten som önskan om att skriva mer.