Legalisera droger?!

Oh gisses. Emellanåt är det tufft att ta in material som ställer allt upp och ned, allt jag trott, allt jag tänkt, allt jag förlitat mig till. Har just läst ut Att tysta skriket av Johann Hari, en bok som gör just det. Inte för att jag borde vara förvånad. Jag lyssnade till en podcast med Johann Hari för tre år sedan som gjorde detsamma, och boken går än mer på djupet.

Bokens undertitel är Början och slutet på kriget mot narkotikan, och det är en krönika över de senaste dryga hundra årens narkotikakrig. Emellanåt är boken så vedervärdigt vidrig, Johann delar historier som skrämmer mig enormt, som svart på vitt visar hur människan har förmågan att distansera sig till både sig själv som till andra vilket möjliggör handlingar som är bortom allt vett och sans.

Så nu sitter jag här. Smått yr i skallen efter allt jag tagit in – det vedervärdiga vi människor förmår göra gentemot andra, likväl som det fantastiska som blir möjligt när vi bemöter varandra som medmänniskor, som alla har sina inre demoner att fajtas mot… och det får mig att tänka på det som gjort störst skillnad i mitt eget liv. Den dagen jag verkligen slutade att ta fajten på insidan, gentemot mig själv, och gjorde ett ställningstagande att, i görligaste mån, vara i varsam samvaro med mig själv.

Det är vad jag ser narkotikakriget handlar om, på en strukturellt och övergripande nivå: att tvinga folk att ta fajten med sig själva, genom att förvägra dem all möjlig varsam samvaro, med både sig själva och andra runtikring. Så absurt. En sån enorm mängd mänskligt lidande detta har lett till – och fortsätter leda till.

Jaha, tänker du kanske nu, har hon blivit helt knäpp? Ska hon nu komma och påstå att vi ska legalisera allt knark? 

Tja. Alltså.
Allt? Bra fråga.
Men typ. Ja. Jo. Faktiskt.

Varför? Jomen alltså. Läs boken. Narkotikakriget är i sig den främsta anledningen att det mänskliga lidandet – både för folk som brukar narkotika, för de som är inne i tillverkning/distribution/försäljning av det, som för alla runtikring, anhöriga och bekanta, likväl som alla ”vanliga medborgare” – är så enormt. Värre än vad narkotikabruket i sig genererar.

Hur det ska göras? Ja, alltså, det görs små framsteg på vägen runt om i världen. Portugal har avkriminaliserat narkotika, snarast än legaliserat det (än så länge). Uruguay har legaliserat marijuana, och ett flertal stater i USA har gjort detsamma. Och nej, det har inte lett till att himlen trillat ned, eller att jordens undergång står vid dörren och knackar på. I boken finns mycket tankespjärn kring Hur:et, utan att författaren hävdar att han vet exakt hur det ska låta sig göras överallt.

Att vi behöver sätta stopp för kriget mot narkotika känns ärligt talat helt självklart, efter att jag läst Att tysta skriket. Inte minst här i Sverige – ett land med lågt procentuellt narkotikabruk men en enormt hög dödlighet till följd av överdoser. Tre gånger så många missbrukare dör i överdoser i Sverige än i resten av Europa, och trettio gånger så många som i Portugal, som avkriminaliserat droger. Det är många liv som går förlorade, helt i onödan.

Johann Hari uppmanar oss alla, i slutet av kapitel 17 Mannen i underjorden, att göra en balansräkning. Rita ett vertikalt streck på en sida, skriva Plus och Minus överst i de två kolumnerna, och föra in våra egna argument för och emot ett avkriminaliserande och/eller legaliserande av narkotika. Han fortsätter med att dela med sig av sina egna argument.
Jag läser dem.
Jag håller med.
Och samtidigt pågår en vild debatt inombords. Mina inre trossatser som under så många år fått fritt spelrum, inte ifrågasatts, aldrig blivit omskakade. Det blir dem nu. Rejält. De debatterar som aldrig förr i relation till detta nya tankespjärn jag tagit in. Livrädda för att kastas åt sidan, för att inte längre ha kvar sitt berättigande: Synen på narkomaner som sämre människor, som svaga människor, som individer som inte vet sitt eget bästa, som förlorade själar som i bästa fall ska ömkas med, och i värsta fall bespottas och hånas, ligger starkt rotad. Den genomsyrar mycket av det jag matats med om knark, knarkande och knarkare, under alla mina år i jordelivet.

Tänk om allt det jag trott på, helt enkelt inte stämmer?
Tänk om det är precis tvärt om?

Det där är tankespjärn av bästa sort, och samtidigt som det är vansinnigt besvärligt och krävande och tufft…. så älskar jag det. Jag har lärt mig att älska tankespjärn – när jag ges andra perspektiv att se på tillvaron, som öppnar upp för annat, för andra, för sådant jag inte ens vetat om var möjligt. Anledningen till att jag inte längre skyr tankespjärn som det Johann Hari levererar, är bland annat för att jag lärt mig leva i varsam samvaro med mig själv, att jag slutat ta mig själv – och mina trossatser – på blodigt allvar. Det i sig möjliggör att jag kan ändra mig utan att ”tappa ansikte” (om så bara för mig själv och min inre domare). Det gör att det grepp mina gamla inre trossatser på temat narkotika har haft om mig, det börjar luckras upp, och det rejält.

Legalisera droger? Tja. På sikt, ja, jo… även om det fortfarande inte känns enkelt att stå för den åsikten, när jag sitter här och skriver. Men på sikt är det nog dithän vi – världen – kommer att gå. Till dess skulle en avkriminalisering definitivt minska det mänskliga lidandet rejält. Bland alla. Verkligen. Inte bara för missbrukare, utan för alla.

Ett exempel i boken kommer från en gymnasieskola i Portugal. Kloka ungdomar i samtal med en icke-fördömande och lyssnande lärare. Johann iakttar det hela och landar i följande: Förbudspolitiken bygger på att med yttre kraft, med skrämsel och våld, hindra folk från att använda droger: det portugisiska alternativet grundar sig på insikten om att drogerna inte kommer försvinna, så i stället måste man ge människorna egna, mentala verktyg – självförtroendet, kunskapen, stödet – så att de själva kan fatta rätt beslut. 
Klockan ringer och ungdomarna hasar ut ur klassrummet. Jag tänkte på att de hade haft ett ärligt samtal med vuxna, i stället för den ajabaja-pantomim som min generation erbjöds.

Och kanske är det en av de största gåvorna Att tysta skriket kan ge: boken och dess innehåll öppnar upp för ärliga samtal, där vi inte behöver banga för våra rädslor och farhågor, utan kan ta dem på allvar och samtidigt titta på vad vi vet, och inte bara det vi tror oss veta. För min gissning är att du, liksom jag, trott dig veta saker, som denna boken systematiskt och insiktsfullt motbevisar, utan att någonsin förringa eller nedvärdera de känslor om bruk och missbruk av narkotika som sitter djupt rotade inom oss, vilka de känslorna än må vara.

ChattyMeals: Samtal om verkligheten – en poddklubb

Så blev det äntligen av, mitt andra ChattyMeals för året på temat: Ett samtal om verkligheten – en poddklubb. Följande tre poddar lyssnade vi till inför eventet:
HERMES ur Myter och Mysterier
B.J. Miller i On Being
Ashkan Fardost i Frågepodden (observera att det finns totalt fyra-delpoddar av Frågepoddens intervju med Askan, enklare att upptäcka i valfri podspelare än på hemsidan)

Fullsatt var det, det vill säga, jag och min med-värd Caspian, samt ytterligare sex hugade deltagare, samlades under linden i min trädgård, där vi dryftade poddar generellt samt specifikt, verkligheten, magi, ego och självupptagenhet, framtid och skola, lärande och podd-relationer emedan vi inmundigade melon och vindruvor, äpple och mörk choklad, samt drack hemlagat iste (utan is och knappt kallt… men det gick det med!) och vatten.

Jag och Caspian (som är fotograf på ovanstående bild) hördes vid efteråt och gjorde en snabb utvärdering enligt FFES-metoden, det vill säga: Funkar – Funkar Ej – Saknas.

Jag (ja, Caspian också visade det sig under vår utvärdering) var lite orolig för att tiden var för lång – tidigare ChattyMeals jag deltagit i samt hållit har varit två timmar, och denna gången hade vi satt av tre timmar. Men det blev bra. För en gångs skull kände jag mig nämligen klar. Tre timmar funkade bra, möjligen att två och en halv också hade räckt.

Vi kände båda att åtta verkligen är ett maxantal, helst skulle vi båda se en poddklubb om max sex personer, för att kunna djupdyka lite mer och också minimera risken för flera samtal samtidigt.

Summan av kardemumman var att vi definitivt kommer köra vidare – både på poddklubb i sig och poddklubb som ChattyMeals, troligen i en kombination, det vill säga, ibland det ena och ibland det andra (med poddklubb i sig menar jag att vi medvetet riktar invit till människor vi känner och/eller är nyfikna på, medan ChattyMeals-varianten ju är öppen för vem som helst som känner sig manad att anmäla sig till eventet).

Inte helt otippat kläckte jag ur mig en drös tips om poddar och/eller bloggar som berörde en eller annan sak vi lyfte under vårt böljande samtal, och jag delar även dem, kanske kan de väcka någons nyfikenhet till att läsa/lyssna mer:
*Om förväntningar och överenskommelser (inget podavsnitt)
*Om att leva vs överleva (inget podavsnitt)
*Om fantasi som är kreativitet i handling, något Caspian säger i Ett samtal-podden m Tess
*Om den inre kompassen (inget podavsnitt)
*Det fantastiska podavsnittet från Invisibilia om mental ohälsa (hälsa?)
*On Being med Jean Vanier, den äldre herren som grundat L’Arche

The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Volontär på Café Lajvet

Caspian taggade mig på Facebook häromdagen; ett upprop efter kloka kvinnor sugna på att vara volontärer på Café Lajvet.

Svårt stå emot en sådan taggning, kände mig oerhört klok och kastade bums iväg ett mail till Café Lajvet. Fick snabbt svar från Madde, som är huvudansvarig för Café Lajvet, som drivs av Mind Skåne, fick jag veta då vi sågs för ett snack.

Vännen Tess är volontär på självmordslinjen i Stockholm, och en annan klok kvinna jag känner är volontär på densamma i Malmö, så Mind har dykt upp i min värld både en och två gånger. När så Caspian taggade mig, kändes det som en signal att agera. Sagt och gjort, numera kan jag lägga volontär på Café Lajvet på mitt curriculum vitae.

Ser med nyfikenhet fram emot vad det månde leda till (har bokat in mig på ett första pass om en dryg vecka!) – och du, om du är en klok kvinna, som liksom jag lockas av uppmaningen, lägg ett mail till hej at cafelajvet punkt se du med, så kanske vi ses där?!

Tänk det otänkta (bok 12 av 26)

20 maj 2010 signerade PA Ståhlberg mitt exemplar av boken Tänk det otänkta åt mig. Jag tror det var när han höll en föreläsning på IHM Business School i Malmö och jag passade på att få en extra dos PA, något jag mer än gärna ser till att få med jämna mellanrum, ända sedan jag gick en Tänkologutbildning av honom under min tid på Graniten Engineering. Måste varit 2006, skulle jag tro. Certifierad tänkolog är jag minsann. Nummer 198. (Fick googla. Mitt eget CV dök upp. Där stod mitt tänkolognummer. Hade rätt dock. 2006 var det.)

TÄNK KREATIVT
GÖR DET OVÄNTADE
BRYT MOT MÖNSTER
OCH HOPPA ÖVER DET
REDAN TÄNKTA

Han är själv bra på det, PA, att bryta mot mönster och göra det oväntade. I boken självt gör han det, och sätter därmed griller i skallen på mig så fort jag börjar läsa. Bra inledning. Och bättre blir det.

Han skriver om paradigmskifte, beskriver vad paradigm är, och hur de uppkommer. Och utmanar/uppmanar att vara med och delta i skapandet av det kommande postindustriella samhället/nästa paradigm: Att försöka tänka det otänkta är nyckeln till att vara med och skapa den nya mentala infrastrukturen. […] Träna lite varje dag på att tänka det tänkta. De flesta andra tänker och letar i det redan tänkta, det vill säga i de redan befintliga mönstren. Din uppgift från och med nu är att vara en av de personer som verkligen vill förändra och tänka annorlunda.

Och så lyfter PA en av mina absoluta favoritböcker: Nasse hittar en stol av Sven Nordqvist är en underbar bok som just handlar om att inte förstå en stol. En barnbok för vuxna. Rekommenderas!

Tänk det otänkta är en bok som både ut- och uppmanar att blanda logiskt och kreativt tänkande, att fundera lite över balansen dem emellan, att bryta mönster likväl som skapa nya, samtidigt som det finns konkreta frågor att reflektera över liksom tydliga beskrivningar av verktyg att testa för lite mer divergent tänkande.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Samtal om verkligheten – en podklubb

Det är så himla roligt hur saker och ting liksom får snurr när man (läs: jag) skickar ut dem i universum. Skrev i maj månads uppföljning av årets intentioner att jag minsann skulle dra till med ett ChattyMeals… varpå Caspian tjoade via Messenger med frågan: men du, ska vi inte göra vår podklubb som ett ChattyMeals? Jo, sa jag, så klart, och vips, så hade vi gjort två flugor på smällen. Himla smart!

Två flugor?

Jo, alltså, när jag och Caspian hade en fika-date härförleden för att snacka Bokabonnemanget så kläckte Caspian ur sig något som länge varit en av mina drömmar: Ska vi inte starta en podklubb? Joooo, sa jag. (Ni börjar se mönstret va?) Där och då satte vi ett datum för första träffen, och sen spånade vi på hur vi skulle kunna skicka ut podklubben i världen, så att det kom blandat folk, inte samma varje gång. Så det var ju helt logiskt att Caspian såg sambandet till ChattyMeals; tur att han agerar på det också. Kreativitet är fantasi i handling, som han ju själv så klokt sagt!

Temat inför första podklubben är verkligheten, och vi har tillsammans valt ut tre poddar att lyssna till inför samtalet:
1) Avsnitt nr 3 HERMES ur serien Myter och Mysterier
2) BJ Miller på On Being
3) Ashkan Fardost i Frågepodden

Alla tre poddarna berör verkligheten (eller verkligheterna, för kanske finns det fler än en?) i en eller annan form. Om det och mycket annat språkar vi när vi möts. Och om du inte har möjlighet att komma, så kan du alltid inleda ett samtal med oss om verkligheten i FB-eventet, om så bara för att markera att det finns fler dimensioner än den fysiska att relatera kring!

Inför en oförutsägbar framtid

Nio tips till mina söner (som nu slutar grundskola respektive gymnasium) inför en framtid som är väldigt oförutsägbar:
1. Följ er passioner – de kommer att vara era hållbaraste tillgångar.

2. Håll i er daglig rörelse – för att ge er själva bättre förutsättningar för att utveckla och behålla både psykisk och fysisk hälsa.

3. Sök upp era bästa lärare – de kan vara era berikande kunskapskällor, förebilder och medskapare i allt ni lär och gör.

4. Låt frågeperspektivet ”varför inte” väga minst lika tungt som ”varför” – då minskar risken att ni mentalt låser in er i befintliga föreställningar och problemformuleringar.

5. Delta i massor av mini-kurser i alla möjliga och omöjliga ämnen – då ökar er förmåga att konstruktivt kunna koppla ihop olika fenomen, frågeställningar och framtidsscenarier.

6. Ta er tid att träna på användning av nya teknologier – då minskar risken att ni blir i händerna på tekniken och de som utvecklar tekniken.

7. Sök er till fakta och flera perspektiv i alla frågor – då slipper ni vara så utlämnade till era fördomar och medialogikens konfliktsökande känsloduschar.

8. Odla er förmåga att kreativt fleranvända det ni redan har – då ökar chansen att ni kan utvinna värden och skapa nya funktioner på ett hållbart sätt.

9. Ta alla tips ni får med en nypa salt – de speglar alltid tipsarens egen föreställningsvärld.
/ Er ömme fader

Så skrev han, den kloke Thomas de Ming, på sin Facebook-sida. Jag frågade omedelbart om jag fick norpa och dela vidare, och fick en tumme upp i retur. Nu har jag inte två söner som slutar grundskola och gymnasiet inom kort, men det skiljer inte alltför mycket trots allt. Äldsten tar studenten nu, medan yngsten går ut sjuan. Oavsett vilket, så tänker jag att dessa nio punkter är ganska relevanta, oavsett ålder. Så jag kastar ut dem i etern i hopp om att flera kan inspireras av dem.