Ta det lugnt, det är gott nog.

Efter en härlig dagsutflykt med tre stopp är jag trött och slut i rutan. Har bloggandet och 20-minuters gitarrplinkande kvar att göra innan jag kan släcka rutan för idag. Orkar inte riktigt skriva något, tom på uppslag. Bläddrar igenom alla möjliga ännu opublicerade blogginlägg men inget känns rätt. Öppnar Evernote och söker på ”citat” och trillar över vännen Wivans email från oktober 2016, och tänker: Ja. Den är det! Inte för att jag har något problem. Inte för att jag oroar mig. Har ingen pågående inre kamp, utan ser på det som är som det är. Utan för att det är en så bra påminnelse!

Om du kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?
Om du inte kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?

När du har problem, förändra dem eller låt dem vara.
Men starta inte en inre kamp mot dem.
Gör dem inte tunga eller solida.
De är som de är.
Acceptera dem med en lättsam attityd.
Ta det lugnt, det är gott nog.

Sommar i P1 levererar

I år har jag lyssnar mer till Sommar i P1 än jag brukar, och alldeles nyss plockade jag krusbär med årets lyssnarvärd som sällskap. Fortsatte lyssna då jag snoppade bären, och lät tårarna trilla, för det var i sanning ett Sommar som grep tag. Men jag tycker det varit många riktigt lyssningsvärda program hittills. Följande har jag lyssnat till och vill rekommendera:

  • Negra Efendiç
    Oerhört skicklig berättare. Påmindes om och om igen om vikten av att vidga mina vyer, att se och erfara sådant som ligger ”utanför min normala sfär”. Att lyssna till Negra är en god start.
  • Tommy Ivarsson, årets lyssnarvärd
    Gripande och ömsint. Om kärlek, humor och om livet som ska levas vidare även efter ett älskat barns död.
  • Malin Persson Giolito
    Ett program jag redan tipsat om, ovanligt rakt och rättframt och gör därför stort avtryck i mig.
  • Dogge Doggelito
    Vilket liv han levt, Dogge, och dessutom berättar han om det på ett udda och eget vis.
  • Cherrie
    Nästa liv som levts under så skilda premisser från mitt eget – kippar efter andan emellanåt när det blir särdeles påtagligt.
  • Johan von Schreeb
    En självutnämnd fegis som visar vad mod verkligen handlar om då han trotsar sin egen rädsla och bland annat åker till ebola-utbrottets Sierra Leone.
  • Rickard Söderberg
    Obändig i sin förmåga att visa kärlek. Rickard är liksom too much of everything, och jag älskar det!
  • Linnéa Claeson
    Ganska kategoriskt innehåll, men väl värt att lyssna till – inte minst för att hon uppvisar en sådan enorm styrka, och vad det låter är det en styrka hon burit med sig hela livet. Imponerande.
  • Richard Tellström
    Torrare karl får man nog leta efter, men han lyckas med tricket att vara konstant smålustig så jag småfnittrar mest hela tiden när jag lyssnar. Och vem kunde väl ana hur mycket våra matval berättar om oss?
  • Angela Gui
    Som Alice i Underlandet – fast tyvärr är Angelas upplevelse inte fiktion, utan på riktigt. Det är lite som ett slag i ansiktet att lyssna till- tänk att det går till så här, hur absurt är inte det?
  • Sarah Sjöström
    Vilket driv och som hon jobbat tjejen! Ännu ett Sommar som gör att tårarna rinner nerför mina kinder, denna gången när hon berättar om och pratar med lillebror Linus.

Kanske är det för att jag blivit sådan van pod-lyssnare som jag lyssnar mer på Sommar i P1 i år, kanske är det bara för att jag just nu tycker särdeles mycket om att få möjligheten att utsättas för andra perspektiv, andra världar till och med, än den jag själv upplever. Oavsett vilket så har jag fått mycket ut av lyssnandet i år. Är det någon av de andra sommarvärdarna i år som du tycker levererar i stil med ovanstående, som jag därför bör lyssna till?

Jordgubbslandet berör, griper tag, skakar om.

Såg Jordgubbslandet på bio igår. När eftertexterna rullade satt jag kvar. Tagen. Filmen är som en smocka i magen, gripande och omskakande. Väcker enormt mycket tankar, kring livet vi lever, livet jag lever. Ett liv där jag mycket sällan kommer i kontakt med människor som faktiskt sliter i sitt anletes svett, för att sätta mat på bordet sitt.

Gästarbetarna som plockar jordgubbarna vi köper utanför Ica Maxi eller längs landsvägarna, knorrande över literpriset. Gästarbetarna som plockar våra slanggurkor, liggandes på mage, som sardiner brevid varandra, med huvudet och armarna nedkörda över gurkrankorna, plockandes gurka på gurka, timme efter timme. Gästarbetarna – från Polen, Litauen, Thailand – som tar de jobb vi svenskar inte vill ha. Gästarbetarna som plockar lingon, blåbär och hjortron i våra svenska skogar, innan de blir fast i Sverige, lurade på förtjänsten på grund av ett dåligt bärår, fast i evig skuld hos de som lånat dem pengar till flygbiljetten hit.

Jag plockade jordgubbar som tonåring. Tre veckors arbete i arla morgontimme, för en spottstyver. Finns det överhuvudtaget några svenska ungdomar som har jordgubbsplockning som sommarjobb idag? Näppeligen.

Jag kommer inte i kontakt med dessa människor, mer än via tidningsartiklar, när jag kör förbi ett fält med hukande människor som drar lök, plockar dillkronor till kräftorna eller skär blåklint till midsommarstänger Sverige runt, och om jag tänker tanken bortom jordgubbsståndets alla jordgubbslådor. Och hur ofta gör jag det? Med handen på hjärtat är det inte så ofta. Inte tillräckligt ofta.

Och på något absurt och bisarrt vis, så har ju dessa gästarbetare det ”ganska bra” på en skala… För sen har vi de papperslösa, som slavar i skymundan på restauranger, kycklingfarmer och bilverkstäder. Och ”EU-migranterna”, tiggarna som sitter utanför butiker och tågstationer. Det knyter sig i magen när jag inser, att jag inte vet vilken av dessa grupper som står på den nedersta pinnen på stegen, i det klassamhälle vi alla är en del av. Troligen de papperslösa, som när som helst riskerar att bli infångade, tagna i förvar, innan de skickas ”hem”. Och vad spelar det för roll egentligen? Det är ju helt sjukt att jag ens tänker tanken… eller hur?

Ja. Jag vet inte jag. Se den. Jordgubbslandet. Med öppna ögon, öppet sinne, öppet hjärta. Om inget annat så för att bli medveten om ditt privilegium – bara det faktum att jag, du, vi har råd att gå och se en film på bio för etthundratjugofem kronor per person talar sitt tydliga språk.

Åh, nu låter det som jag vill ge alla svenskar dåligt samvete för att vi har det för bra. Men nej, det är inte det som är min önskan. Men att bli medveten om att vi har det bra, det tror jag är en bra sak. Och kanske, ur den insikten, kan vi agera för att fler också ska få det bra?

Märker ni att jag velar, famlar efter ord, försöker skapa mening i och av något som känns helt meningslöst och galet? Filmen berör, griper tag, skakar om. Och ger mig en molande känsla i kroppen – att det, att vi, gått fel nånstans. Jag vet inte jag. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad är det min – och din! Och vår! – förbannade skyldighet som medmänniska att göra?

Sommar ger tankespjärn!

Lyssnar till Malin Persson Giolito, en författare jag aldrig läst, inte ens stött på, ärligt talat. Kanske för att jag slutat läsa kriminalromaner, som jag tror är vad hon skriver. Men hennes Sommar-program startar automatiskt när jag lyssnat klart till ett annat Sommar, så jag ger henne en chans.

Fascineras så – av hennes sätt att vara rak på sak och ändå inte onödigt taskig eller elak; klarsynt på ett tydligt vis. Hur hon sätter ord på sånt som ”man inte ska/får säga”. Rakt ut med det bara. – att jag hänförd lyssnar hela programmet igenom.

Fascineras så – att jag trycker på play igen så fort första genomlyssningen är överstökad.

Utöver att vara författare är hon också advokat, och har snart i hälften av sitt liv bott utomlands i Europa. Sedan åtta år bor hon i Bryssel, och trots det – eller kanske på grund av det? – så förmår hon sätta fingret på så mycket av det där som är så svenskt. Och inte minst, på det som börjar bli knasigt, i Sverige så väl som i Europa, så väl som globalt. På åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn, som på i n t e t vis är rättssäkert, hur mycket det än skrivs om ”de nya medicinska metoderna”. Om hennes kloka syn på ett Sverige, hur ”Mitt Sverige handlar om hemvist, inte överlägsenhet” som går vidare i ”Nationalism, patriotismens onda kusin, den baseras på hat mot andra. Och hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer. Och låter vi nationalismen – överlägsenheten – ta över, då hjälper inte ens demokratin.”

Malin minner mig om en av mina nära och kära vänner, som har samma raka och oerhört klarsynta blick på sig själv och sin omgivning, på skeenden och samhällssystemiska vurpor, och en än härligare röst att lyssna till. Men till dess att min gode vän blir tillfrågad att delta i Sommar får vi hålla tillgodo med Malin Persson Giolito. Tror bestämt jag ska låta Malin göra mig sällskap en tredje genomlyssning, för hon ger mig utmärkt tankespjärn.

”Men en sak är jag övertygad om. Vi kommer aldrig att vinna över aporna [tidigare i programmet berättar Malin om det som skiljer människan från schimpansen] om vi inte samarbetar. Gör vi bara det som maximerar vår egen välfärd, är det snart slut med oss alla. Internationell solidaritet är inte en romantisk fantasi. Det är en nödvändighet.

Mörka tider närmar sig, säger professor Dumbledore, när Voldemort kommer tillbaka och sprider skräck, terror och död omkring sig. Snart måste vi välja, säger Dumbledore, mellan det enkla och det rätta.”

Utflykt: Pisa på Scaniabadet

Två kvällar gångna veckan har det blivit Pisa-picknickScaniabadet i Malmö, ett djuphavsbad med tre bryggor som alla ligger olika högt över vattenytan att dyka och hoppa från, och ett rejält trädäck där det nästan alltid finns plats att tillgå, och bäst av allt: inte ett sandkorn så långt ögat kan nå. Scaniabadet är en riktig pärla! Det är drygt 8,5 kilometer hemifrån dit, så vi får skön cykeltur både dit och hem vilket ger en extra bonus.

Första kvällen var det förvånadsvärt vindstilla när vi kom fram, och det var en riktigt skön kväll, trots att temperaturen aldrig klättrat över tjugo grader på hela dagen. Varmt i vattnet vore en överdrift att säga, men det hindrade inte minstingen med kompis från att ligga i plurret i säkert en timmes tid.

Andra kvällen väsentligt mycket varmare i luften, lite mer bris från annat håll, och lika kallt i vattnet. Stor skillnad i mängden besökare vid badet dock – denna kvällen var det mycket mer folk tillstädes. Och det med all rätt – för det är riktigt fint här ute en ljum sommarkväll.Med badkläder och en god bok, en boll eller två för de som hellre vill lattja lite grann, och så Pisa på det. Bättre än så blir det inte. Eller… skulle väl vara andra kvällen då det var så pass varmt att vi gladeligen avslutade med en glass borta vid Bar Italia. När vi begav oss hem stod Good Night Sun precis i begrepp att starta, på en av bryggorna dansades det foxtrot eller något liknande, borta vid Vanna Beach var det salsa för hela slanten och överallt var det folk i rörelse. Malmö är en fin sommarstad ytterst väl lämpad för utflykter!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Min Eve!

Hittade en ny Facebook-grupp för trädgårdsinspiration för ett par veckor sedan. Efter att ha tittat in i gruppen ett par gånger så dök hon så upp, Eve, min Eve!

Och ja! Min Eve, ingen annans. Så fort jag såg henne så visste jag det. Eller hoppades, åtminstone. Kastade iväg en nyfiken och ivrig förfrågan till Tanja, Eves skaperska:
Oh så fin hon var! Håller hon att sitta i trädgården? Länge? Åratal? Kan du posta till Malmö?

Och jodå, jag fick de svar jag ville ha. La en beställning (tur att jag inte surfade runt allt för mycket bland alla vackra saker Tanja skapar – då hade det kanske blivit en större beställning!) och swishade över pengar och innan jag visste ordet av så var hon framme. Hos mig. Hon tål inte alltför mycket vinter dock, så när hon kom så testade jag att ha henne sittandes på lite olika ställen, både inne (för vinterhalvåret) och ute (för sommarhalvåret). Nu sitter hon på stenen invid mullbärsträdet, och är så vacker. Så fin. Så min. ❤

Inflykt: Snigelpostklubben

Igår trillade mitt andra snigelbrev in, från min nyvunna brevvän, som jag fått tack vare #snigelpostklubben. Nu står vi inför en ny månad av densamma, och jag är givetvis på än en gång. För det är något speciellt med handskrivna brev, som landar i brevlådan, i sällskap av räkningar och andra fönsterkuvert, en tidskrift eller två och ett och annat vykort. Det finns ett inneboende värde i dem, som är förmer än dess innehåll. Det faktum att någon fattat penna i hand, satt sig tillrätta, börjat skriva, en sida, två, kanske till och med tre. Avslutar, viker ihop, stoppar i adresserat och frankerat kuvert, följt av en promenad till brevlådan. Det ger det handskrivna brevet en tyngd, en värdighet, förmer än våra vanligaste kommunikationssätt – att slå en signal, skicka ett SMS eller ett email, att göra ett inlägg på någons Facebook-sida eller kasta iväg ett tweet.

Jag gjorde en observation under snigelpostklubbens första månad, då det, om jag är korrekt i min analys, endast var kvinnor som hoppade på konceptet. Fyrtio-femtio kvinnor. Inte en enda man. Varför? Jag har funderat mycket på mansrollen de senaste dagarna, sedan min premiär på ChattyMeals då vi bland annat pratade om den. Om hur kvinnorollen förändrats, eller åtminstone expanderat enormt det senaste seklet. Måhända kvinnan fortfarande ”ska göra det hon alltid gjort”, men kvinnorollen har också vidgats till att innehålla mycket av det som tidigare var förbehållet mansrollen, förvärvsarbeta och dra in pengar till hushållet, driva företag och chefa. Men mansrollen – har den expanderat och vidgats på motsvarande sätt? Jag tycker inte det, men kanske det bara är en mer långsam process än den var för kvinnorollen?

Se där. Som det kan bli. Här inleder jag ett blogginlägg med att skriva om #snigelpostklubben och landar i en fundering kring könsroller. Fascinerande hur hjärnan fungerar, eller hur? Oavsett vilket, så uppmanar jag dig, man som kvinna, att kolla in #snigelpostklubben och anmäla dig, om du ens är det minsta lilla nyfiken på hur det är att skriva ett brev till någon du inte känner, att dela med dig av dig själv, och få ta del av någon annans tankar och reflektioner. Kanske blir det just dig jag får som brevvän när Dorro parat ihop alla som anmält sig?

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det och vad är väl en mer påtaglig inflykt än att författa, skicka och erhålla handskrivna brev? Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.