Med vänlig hälsning

Det kom ett roligt inlägg i What do you need help with today buddy-gruppen på Facebook med en efterlysning av avskedshälsningar bortom och utöver Med vänlig hälsning. Roliga, trevliga, kreativa, men ändå professionella hälsningar, var det som eftersöktes.

Jag svarade med ett axplock av de avskedsfraser jag brukar kasta in:
Sol och värme
Solsken
Med värme
Ljus och värme
Guld och glitter
Gör en bra dag
Kärlek

Professionella? Tja. Ja!

Med vänliga hälsningar har jag helt pensionerat, möjligen att jag drar till med Vänligen, men det var nog länge sedan det också när jag tänker efter. Jag tycker om variationen, lite efter humör såväl som mottagare, men generellt så landar de ofta i något som sprider ljus, kärlek och/eller värme.

Vad är dina bästa avskedshälsningar?

Växa – inte lyda (bok 20 av 26)

Växa – inte lyda. Lars H Gustafsson. 
En riktigt fin bok.
En bok jag inte trodde jag skulle hinna läsa, eftersom jag inte börjat med den när fredagen rullade in med två halvdags-workshoppar i Skurup på agendan innan kvällens introduktion till helgkursen i Embodied Intimacy jag anmält mig till. När jag väl anlände hem runt halv elva på kvällen kändes det stört omöjligt att mäkta med veckans söndagsbokblogg… Men. Tji fick jag och mina farhågor – fylld av energi vaknade jag tidigt både lördag och söndag och lyckades därför med god marginal läsa ut boken i morse och nu sitter jag här, redo för att blogga om den.

Efter en helg fylld av närhet och kontakt, är synkroniciteten omöjlig att notera, när jag läser Lars ord om vikten av mötet: ‘Allt verkligt liv är möte’, skriver den tysk-judiske filosofen Martin Buber i en av sina böcker, och det ordet har blivit något av ett mantra för mig. Jag tror, liksom Buber, att vi blir till i mötet. I mötet med andra människor, med naturen, med tillvarons mysterier och kanske med Gud. Allt är relation.” 

En helg fylld av alla de typer av möten som Lars H Gustafsson lyfter fram:
Det lärande mötet – där vi lär av varandra och skaffar oss den livskunskap vi behöver.
Det läkande mötet – där vi finner tröst och läkning för själens alla sår och skavanker.
Det livgivande mötet – där vi hämtar kraft och inspiration för skapande verksamhet i alla dess former.”

Jag har språkat under helgkursen. I ord. I rörelse. I dans. I stillhet, lek och omfamning. I djupa andetag och ljudande utandningar. Och i allt detta språkande – utnyttjande ett vitt register av olika former av språk, verbala, som icke-verbala – så har jag reflekterat. Getts stunder att reflektera, likväl som låtit reflektionen komma, när den knackat på.

”Utan språk, ingen reflektion. Och utan reflektion stannar människan i sin utveckling.”

Ibland delade reflektioner, insikter, upplevelser. Och nog har han rätt när han säger: ”När någon vill lyssna växer språket.”
Och inte bara språket. Jag växer. Vi växer. Tillsammans gör vi varandra bra.
”Släpp ungarna loss, det är vår! Lära – inte tutas i. Växa – inte lyda.”

”[…] jag har också ett eget budskap. Det handlar om hur viktigt det är att barn får möjligheter att utveckla en egen inre kompass och lära sig att följa den i stället för att inordna sig i leden eller följa de vindar som blåser för tillfället.”

Mycket av helgen har för mig handlat om att finna mitt Ja. Och mitt Nej. Men framför allt mitt Ja. Till det som lockar, som jag vill… och är rädd för att be om. Rädd för att fråga efter. Kanske också rädd för att ta emot? Min inre kompass har kalibrerats noggrannare i helgen – min förmåga att lyssna, på djupet, till den tysta inre rösten, till intuitionen, energiskiftningarna, har skärpts. Den inre kompassen. Ett instrument jag, likväl som barnen Lars H Gustafssons syftar till, behöver och vill både utveckla och följa i högre utsträckning. Kanske du vill göra mig sällskap på vägen?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Samtal om världsbild och fokus – en podklubb

På söndag är det dags igen för mitt och Caspians andra gemensamma ChattyMeals på temat: samtal om världsbild och fokus – en podklubb. Anmäl dig gärna på ChattyMeals hemsida!

Anledningen till att jag och Caspian bjuder in till podklubb är dels att vi båda lyssnar mycket till poddar och dessutom att vi skulle vilja prata av oss mer om de poddar vi lyssnat till.

Nu experimenterar vi även med formatet – för ikväll kommer vi ha en ”privat” podklubb på samma tema som söndagens ChattyMeal, med personligt inbjudna gäster. Ett sätt för oss att leka med formatet för att se vad som ger oss (alla) mest, och för att se om det kan berika mig och Caspian extra mycket att få en chans att djupdyka i poddarna två gånger.

En av de saker jag hoppas kvällens privat-podklubb kan leda till är att någon annan väljer poddar till kommande podklubbsträffar, så det inte varje gång blir avsnitt som jag och/eller Caspian redan lyssnat till.

Så är det dock inte denna gången, då det är jag som valt båda poddarna. På tema världsbild och fokus ska vi djupdyka i ett samtal om följande två poddar: avsnittet Juggling and bicycles från podden AKIMBO som är Seth Godins senaste skapelse, och avsnittet How to become batman ur podserien INVISIBILIA, en av mina favoritpoddar som sänts i fyra säsonger hittills. Vissa avsnitt är absolut briljanta och levererar tankespjärn i världsklass. Precis som jag vill ha det med andra ord.

Om du inte har möjlighet att komma, så kan du alltid inleda ett samtal med oss om världsbild och fokus i FB-eventet. Fast jag hoppas så klart få se dig på söndag!

Det lilla landet som kunde

Det är titeln på Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok. Det lilla landet som kunde. En bok som ställer till det inom mig. Upp. Och ned. Glad. Ledsen. Upprörd. Lugn. Värsta bergochdalbanan med andra ord, eller, för att använda ett av mina favorituttryck: väldigt bra tankespjärn.

För ärligt talat vet jag inte vad jag tänker. Var jag står. Om jag nu står nånstans. Eller… jo, jag menar… som God Man till ensamkommande och med stolthet iförd min No man is illegal-tischa så vet jag var jag står. På ett sätt. Jag står fast i att asylrätten måste värnas, fullt ut, och dessutom anser jag det moraliskt svårt att sitta på höga hästar i ett Norden med oerhört trygga omgivningar och säga att vi inte kan ta emot fler än x asylsökande per år. Svårt för Libanon att säga detsamma, när Syrien är inbegripet i värsta inbördeskriget. Lika svårt är det för (de övriga) grannländerna till Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma/Myanmar och Somalia.

Lyssnat till både Mustafa och Jens i samtal med Navid Modiri i podden ”Hur kan vi…?”, och även där får jag tankespjärn som heter duga. Tipsade en god vän om Mustafa-samtalet och fick fin återkoppling från henne också. Bland annat väckte hon något som Johanna Jönsson också lyfter i Hur kan vi-avsnittet med henne, nämligen hur jag som har fördelen att vara ”hemtam i detta land, insatt i dess lagar, regler och normer och helt enkelt vet hur det går till här” har ett större ansvar att se, säga ifrån, hjälpa de som inte (ännu) besitter denna fördel. Till stor det är det ju precis vad Mustafa Panshiri gör när han föreläser för ensamkommande, gode män (inklusive mig), HVB-personal, socialtjänst osv.

Jag tror att det viktigaste jag tar med mig från Det lilla landet som kunde är insikten att det samtal som förs i Sverige om invandring, om mångfald, integration, kulturella yttringar osv, under många år har förts på oerhört låg nivå (och det fortsätter på samma stuk, än värre polariserat). Eller för att citera Mustafa/Jens: ”I Sverige har frågan om integration – tyvärr – blivit en fråga om vem som är god eller ond snarare än om vad som är mest rationellt och vilka åtgärder som gagnar flest medborgare.”

Och det tror jag är olyckligt. Det har nog, till största del, varit precis det som lett fram till dagens situation, där samhällsdebatten under 2018 års valrörelse till synes verkar handla nästan enkom om invandring/integration. Och det känns ju ganska korkat. Jag menar – det finns bra mycket mer som politiken styr och ställer över, som påverkar många fler människors vardag. Och allt det – upplever jag – har kommit i skymundan. Istället har vi hamnat i en liknande sörja som USA under 2016 års presidentval. Och vem fasiken gagnas av det?

En av frågorna som Mustafa/Jens trycker på om och om igen, genom att både själva diskutera den, men också ställa den i sina intervjuer, är vad vi ska göra åt/med de (individer/grupper) som inte vill integreras, som finns i landet, men inte vill vara en integrerad del av det? Och då kan jag ju inte undgå att dra kopplingar till Bury me standing, boken av Isabel Fonseca som jag just diskuterat med min bokklubb. En av sakerna som blev så uppenbar för mig när jag läste den var just hur många romer valt att göra just det: ställt sig utanför den kulturella kontext som råder i de länder de levt i. Och fasiken alltså – det skaver i mig. Det skaver att vi inte ”kan ta det”. Det skaver att vi gjort allt för att få in romerna i ”vårt sätt att leva”, eftersom det underförstått (och ärligt… kanske inte så underförstått heller direkt. J-vligt uppenbart emellanåt.) är ett mycket bättre sätt att leva och ”ni stackare har bara inte förstått det ännu”. Och samtidigt – självfallet är det bra mycket enklare för ”oss alla” om man i ett land inte har den här typen av ytterligheter/outliers. Det fattar jag också.

Men, alltså…
Det är svårt detta. Det tycker jag verkligen.
Det är utmanande och ovant att prata om (än mindre skriva om!), och jag inser, att en av anledningarna är just för att vi [läs: åtminstone jag] pratar väldigt lite om invandring, om mångkultur, om integration/assimilation, om flyktingsströmmar osv. (Och kanske än mindre pratar m e d folk som flyttat hit, av ett eller annat skäl?) Jag menar… vi p r a t a r inte om det. Vi kan dra rasistkortet och dänga i huvudet på någon, och i retur kanske bli kallad batikhäxa, men det är inte att p r a t a om det, eller hur?

Så nu när jag sitter här och sliter mitt hår, och förvirrar mig själv, så landar jag i en klyscha: Vi får mer av det vi fokuserar på. Och kanske är det det allra värsta av allt: att vi fokuserar så på problem, rädslor, och oro, och hur gagnar det – mig – dig – oss? Och jag är inte ensam om att landa där, om än att det uttrycks i andra ord:
”‘Hela Sverige är förändrat’, säger Mustafa.
‘Jag vet’, säger Paulina [Neuding], ‘men en sak är viktig att komma ihåg: vi är inget brunt, rasistiskt land. Jag är oerhört trott på den beskrivningen. Vi är fantastiskt utvecklade och det är ett fantastiskt privilegium att leva i Sverige.'”

 

 

Legalisera droger?!

Oh gisses. Emellanåt är det tufft att ta in material som ställer allt upp och ned, allt jag trott, allt jag tänkt, allt jag förlitat mig till. Har just läst ut Att tysta skriket av Johann Hari, en bok som gör just det. Inte för att jag borde vara förvånad. Jag lyssnade till en podcast med Johann Hari för tre år sedan som gjorde detsamma, och boken går än mer på djupet.

Bokens undertitel är Början och slutet på kriget mot narkotikan, och det är en krönika över de senaste dryga hundra årens narkotikakrig. Emellanåt är boken så vedervärdigt vidrig, Johann delar historier som skrämmer mig enormt, som svart på vitt visar hur människan har förmågan att distansera sig till både sig själv som till andra vilket möjliggör handlingar som är bortom allt vett och sans.

Så nu sitter jag här. Smått yr i skallen efter allt jag tagit in – det vedervärdiga vi människor förmår göra gentemot andra, likväl som det fantastiska som blir möjligt när vi bemöter varandra som medmänniskor, som alla har sina inre demoner att fajtas mot… och det får mig att tänka på det som gjort störst skillnad i mitt eget liv. Den dagen jag verkligen slutade att ta fajten på insidan, gentemot mig själv, och gjorde ett ställningstagande att, i görligaste mån, vara i varsam samvaro med mig själv.

Det är vad jag ser narkotikakriget handlar om, på en strukturellt och övergripande nivå: att tvinga folk att ta fajten med sig själva, genom att förvägra dem all möjlig varsam samvaro, med både sig själva och andra runtikring. Så absurt. En sån enorm mängd mänskligt lidande detta har lett till – och fortsätter leda till.

Jaha, tänker du kanske nu, har hon blivit helt knäpp? Ska hon nu komma och påstå att vi ska legalisera allt knark? 

Tja. Alltså.
Allt? Bra fråga.
Men typ. Ja. Jo. Faktiskt.

Varför? Jomen alltså. Läs boken. Narkotikakriget är i sig den främsta anledningen att det mänskliga lidandet – både för folk som brukar narkotika, för de som är inne i tillverkning/distribution/försäljning av det, som för alla runtikring, anhöriga och bekanta, likväl som alla ”vanliga medborgare” – är så enormt. Värre än vad narkotikabruket i sig genererar.

Hur det ska göras? Ja, alltså, det görs små framsteg på vägen runt om i världen. Portugal har avkriminaliserat narkotika, snarast än legaliserat det (än så länge). Uruguay har legaliserat marijuana, och ett flertal stater i USA har gjort detsamma. Och nej, det har inte lett till att himlen trillat ned, eller att jordens undergång står vid dörren och knackar på. I boken finns mycket tankespjärn kring Hur:et, utan att författaren hävdar att han vet exakt hur det ska låta sig göras överallt.

Att vi behöver sätta stopp för kriget mot narkotika känns ärligt talat helt självklart, efter att jag läst Att tysta skriket. Inte minst här i Sverige – ett land med lågt procentuellt narkotikabruk men en enormt hög dödlighet till följd av överdoser. Tre gånger så många missbrukare dör i överdoser i Sverige än i resten av Europa, och trettio gånger så många som i Portugal, som avkriminaliserat droger. Det är många liv som går förlorade, helt i onödan.

Johann Hari uppmanar oss alla, i slutet av kapitel 17 Mannen i underjorden, att göra en balansräkning. Rita ett vertikalt streck på en sida, skriva Plus och Minus överst i de två kolumnerna, och föra in våra egna argument för och emot ett avkriminaliserande och/eller legaliserande av narkotika. Han fortsätter med att dela med sig av sina egna argument.
Jag läser dem.
Jag håller med.
Och samtidigt pågår en vild debatt inombords. Mina inre trossatser som under så många år fått fritt spelrum, inte ifrågasatts, aldrig blivit omskakade. Det blir dem nu. Rejält. De debatterar som aldrig förr i relation till detta nya tankespjärn jag tagit in. Livrädda för att kastas åt sidan, för att inte längre ha kvar sitt berättigande: Synen på narkomaner som sämre människor, som svaga människor, som individer som inte vet sitt eget bästa, som förlorade själar som i bästa fall ska ömkas med, och i värsta fall bespottas och hånas, ligger starkt rotad. Den genomsyrar mycket av det jag matats med om knark, knarkande och knarkare, under alla mina år i jordelivet.

Tänk om allt det jag trott på, helt enkelt inte stämmer?
Tänk om det är precis tvärt om?

Det där är tankespjärn av bästa sort, och samtidigt som det är vansinnigt besvärligt och krävande och tufft…. så älskar jag det. Jag har lärt mig att älska tankespjärn – när jag ges andra perspektiv att se på tillvaron, som öppnar upp för annat, för andra, för sådant jag inte ens vetat om var möjligt. Anledningen till att jag inte längre skyr tankespjärn som det Johann Hari levererar, är bland annat för att jag lärt mig leva i varsam samvaro med mig själv, att jag slutat ta mig själv – och mina trossatser – på blodigt allvar. Det i sig möjliggör att jag kan ändra mig utan att ”tappa ansikte” (om så bara för mig själv och min inre domare). Det gör att det grepp mina gamla inre trossatser på temat narkotika har haft om mig, det börjar luckras upp, och det rejält.

Legalisera droger? Tja. På sikt, ja, jo… även om det fortfarande inte känns enkelt att stå för den åsikten, när jag sitter här och skriver. Men på sikt är det nog dithän vi – världen – kommer att gå. Till dess skulle en avkriminalisering definitivt minska det mänskliga lidandet rejält. Bland alla. Verkligen. Inte bara för missbrukare, utan för alla.

Ett exempel i boken kommer från en gymnasieskola i Portugal. Kloka ungdomar i samtal med en icke-fördömande och lyssnande lärare. Johann iakttar det hela och landar i följande: Förbudspolitiken bygger på att med yttre kraft, med skrämsel och våld, hindra folk från att använda droger: det portugisiska alternativet grundar sig på insikten om att drogerna inte kommer försvinna, så i stället måste man ge människorna egna, mentala verktyg – självförtroendet, kunskapen, stödet – så att de själva kan fatta rätt beslut. 
Klockan ringer och ungdomarna hasar ut ur klassrummet. Jag tänkte på att de hade haft ett ärligt samtal med vuxna, i stället för den ajabaja-pantomim som min generation erbjöds.

Och kanske är det en av de största gåvorna Att tysta skriket kan ge: boken och dess innehåll öppnar upp för ärliga samtal, där vi inte behöver banga för våra rädslor och farhågor, utan kan ta dem på allvar och samtidigt titta på vad vi vet, och inte bara det vi tror oss veta. För min gissning är att du, liksom jag, trott dig veta saker, som denna boken systematiskt och insiktsfullt motbevisar, utan att någonsin förringa eller nedvärdera de känslor om bruk och missbruk av narkotika som sitter djupt rotade inom oss, vilka de känslorna än må vara.

ChattyMeals: Samtal om verkligheten – en poddklubb

Så blev det äntligen av, mitt andra ChattyMeals för året på temat: Ett samtal om verkligheten – en poddklubb. Följande tre poddar lyssnade vi till inför eventet:
HERMES ur Myter och Mysterier
B.J. Miller i On Being
Ashkan Fardost i Frågepodden (observera att det finns totalt fyra-delpoddar av Frågepoddens intervju med Askan, enklare att upptäcka i valfri podspelare än på hemsidan)

Fullsatt var det, det vill säga, jag och min med-värd Caspian, samt ytterligare sex hugade deltagare, samlades under linden i min trädgård, där vi dryftade poddar generellt samt specifikt, verkligheten, magi, ego och självupptagenhet, framtid och skola, lärande och podd-relationer emedan vi inmundigade melon och vindruvor, äpple och mörk choklad, samt drack hemlagat iste (utan is och knappt kallt… men det gick det med!) och vatten.

Jag och Caspian (som är fotograf på ovanstående bild) hördes vid efteråt och gjorde en snabb utvärdering enligt FFES-metoden, det vill säga: Funkar – Funkar Ej – Saknas.

Jag (ja, Caspian också visade det sig under vår utvärdering) var lite orolig för att tiden var för lång – tidigare ChattyMeals jag deltagit i samt hållit har varit två timmar, och denna gången hade vi satt av tre timmar. Men det blev bra. För en gångs skull kände jag mig nämligen klar. Tre timmar funkade bra, möjligen att två och en halv också hade räckt.

Vi kände båda att åtta verkligen är ett maxantal, helst skulle vi båda se en poddklubb om max sex personer, för att kunna djupdyka lite mer och också minimera risken för flera samtal samtidigt.

Summan av kardemumman var att vi definitivt kommer köra vidare – både på poddklubb i sig och poddklubb som ChattyMeals, troligen i en kombination, det vill säga, ibland det ena och ibland det andra (med poddklubb i sig menar jag att vi medvetet riktar invit till människor vi känner och/eller är nyfikna på, medan ChattyMeals-varianten ju är öppen för vem som helst som känner sig manad att anmäla sig till eventet).

Inte helt otippat kläckte jag ur mig en drös tips om poddar och/eller bloggar som berörde en eller annan sak vi lyfte under vårt böljande samtal, och jag delar även dem, kanske kan de väcka någons nyfikenhet till att läsa/lyssna mer:
*Om förväntningar och överenskommelser (inget podavsnitt)
*Om att leva vs överleva (inget podavsnitt)
*Om fantasi som är kreativitet i handling, något Caspian säger i Ett samtal-podden m Tess
*Om den inre kompassen (inget podavsnitt)
*Det fantastiska podavsnittet från Invisibilia om mental ohälsa (hälsa?)
*On Being med Jean Vanier, den äldre herren som grundat L’Arche

The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.