Människan har behov av tydliga svar.

”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?

Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?

Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.


Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”

Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.

Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.

Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Att våga göra, med gitarren i knät

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

Korrekturläser bok.

Fått ett nytt uppdrag, att ”tekniskt korrekturläsa” en satt men ännu inte tryckt bok. Det vill säga, en bok som är redo för tryckning, men ska genomgå en sista syning för att försöka hitta, och eliminera, alla dubbla mellanrum, borttappade punkter, dubbelord och allt sånt där som är så retligt att finna efter att boken väl gått i tryck. Får en slant för arbetet jag lägger ned, vilket betyder att detta är första gången jag får betalt för att läsa en bok kan man väl säga. Bara det är ju lite roligt.

Och vilken bok sedan!

Tänker inte avslöja den än, det får komma när den släppts, men oj, så bra skriven. Vilken distinkt tonart (ja. Faktiskt. Språket är mycket speciellt, inte vackert, snarast målande och oerhört rakt-på-igt på ett smocka-i-magen-vis). Och ödet sen. Ja, gisses, min själ, vad människor får stå ut med. Det är inte klokt, vad vi människor kan göra mot andra människor – jag vet att vi är kapabla till det mest vedervärdiga, och likförbannat blir jag chockerad och indignerad varje gång jag ställs inför faktum. Bortsett från de gånger då jag bara blir in-i-hjärteroten-ledsen och börjar gråta.

För ja, det är en självbiografisk bok. Och den griper tag i mig så mycket att jag – efter att ha suttit i fem timmar igår med pennan i högsta hugg och följt ord för ord i texten, så att jag mäktat med att korrekturläsa hela två tredjedelar av den – när jag vaknade och skulle iväg till Skurup för ett helt annat uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander, var lockad att ta med utskriften i bilen.

Korrekturläsning pågår.

Det gjorde jag nu då inte. Men när jag väl blivit hemskjutsad av Pernilla efter två intensiva 3,5-timmes-workshops på för- respektive eftermiddag, gått en promenad, fått i mig lite mat, låtit barnen bubbla av sig, sedan drog fram luntan när klockan var åtta så är det inte utan att ni borde förstå att detta är en bok i särklass. Trött som få, men helt enkelt för nyfiken på hur det går – vill veta! – för att låta dagen gå helt utan en djupdykning ned i berättelsen. Efter trekvart har jag korrekturläst totalt fyra femtedelar av boken och kanske kanske jag kan nå i hamn imorgon?

En kväll på temat Naturens guld

I tisdags var det så äntligen dags, mitt första ChattyMeals-evenemang som värdinna. Temat hade jag satt till Naturens guld och med tanke på kvällens meny tog jag plockarkorgen under armen och gick ut på lång-plockar-promenad på Bulltofta. Kirskål, nässlor och krikon/mirabeller/vildplommon (eller heter de körsbärsplommon egentligen?) hade jag bespetsat mig på, men lyckligtvis fann jag dessutom både björnbär och lite hallon, rödklöverblomster och en handfull svartkämpe – som jag kastade in som kvällens joker.

Promenaden tog längre tid än planerat, i en och en halv timme var jag ute på plockarstråt, så när jag väl kom hem fick jag eld i baken. Det föll sig så att huvudrätten fortfarande stod i ugnen när första gästen klev in genom min uppställda dörr. Hon fick bistå mig med det sista av dukningen…

Så kvällens lärdom för mig var att planera lite bättre, så allt är klart tills gästerna anländer. En lärdom jag kan ha nytta av i andra sammanhang också. Sällan har jag hunnit byta om innan gäster anländer då jag har kalas eller andra tillställningar. Utom på årets födelsedag då jag bjudit in till knytkalas – en briljant idé för övrigt – då rullade jag tummarna innan gästerna dök upp, eftersom det var de som stod för förtäringen.

Nåväl, när väl gäst nummer ett anlänt och satts i arbete så trillade övriga gäster in i rask takt, ja, alla utom en gäst som inte dök upp alls. Antar hon fick förhinder. Sånt händer, så vi plockade undan en uppsättning tallrikar, glas och bestick och körde vidare helt enkelt.

Till förrätt serverade jag två olika gröna smoothies, på nässla respektive kirskål, i övrigt identiska ingredienser, och det gör förbluffande stor skillnad på smaken. Smarrigt vilket som, tycker jag själv så klart, storfantast som jag är av både nässla och kirskål.

Sen satte vi i oss ogräspaj på nässla och kirskål, med en vild och blommig sallad till innan vi klev ut i trädgården för att plocka blad till kvällsteet som serverades med en fruktsallad och lite rysk yoghurt.

Jaha, och kvällens tema då? Jo, det pratade vi om under hela tiden, med smärre avvikelser. Att fransa ut i kanten lite här (yoga och holistiskt tänkande) och där (Bokashikompostering, kan det vara något?) ger bara lite extra krydda till upplevelsen i mina ögon. I övrigt pratade vi nässlor och kirskål, torkade äppleringar och äppelsvarvar, ätbara perenner och läkeörter, Fruktförmedlingen och Fruktkartan, hållbarhet och resiliens och den sköna känslan det ger att kunna ta tillvara lite av all den överflöd som naturen omger oss med. Och mycket mycket annat så klart. Skickar härmed ett riktigt stort tack till mina gäster på detta mitt allra första och egna ChattyMeals!

Kvällen gav definitivt mersmak, vilket är tur eftersom jag redan innan det gick av stapel hade skapat mitt nästa ChattyMeals på temat Älskade böcker. Kommer du?

PS – Och om du undrar varför ChattyMeals inte finns i din stad ännu – så är det helt enkelt för att du inte bjudit in till ett ChattyMeals ännu. För det är det som är poängen, att du bjuder in till en kväll kring ett tema som lockar dig, med en meny du bestämmer helt själv, och sen har ChattyMeals etablerat sig i ännu en svensk (fast varför begränsa det geografiskt till Sverige för den delen?) stad! Så testa, om det lockar ens det minsta lilla. Och har du frågor så lovar jag att Slobodan, som är pappa till konceptet, är en fena på att både besvara alla frågor du kan tänkas ha likväl som att peppa och vägleda dig genom ditt första egna evenemang!

Glädjetjut på glädjetjut!

Kommer hem efter lååång dag ute hos kund, häller mig i sängen och slöspelar lite Two Dots medan Claudia Galli Concha kulsprutepratar i På riktigt med Charlie & Mathias. Surfar in på Facebook och ser hur någon i Pokémon Go Husie-gruppen lagt ut ett upprop om en Entei-raid i e x a k t samma stund som jag läser inlägget. Panik, skriver ”15 minuter senare, snälla, så kastar jag mig på cykeln?!” och gör just det.

Halvvägs där så dyker den plötsligt upp framför mig: en Shiny Magikarp, detta sällsynta kryp! Kastar en Razz Berry och spinner iväg en Ultraboll på den och bingo – den är min! Wihoo, nu kan jag utveckla den till en röd Gyarados, och de är ju så vackra!

Cyklar febrilt vidare, och som tur är så är Husie-pokemon-gänget ena riktiga hedersknyfflar, så när jag kommer sladdandes in med cykeln så får jag tom någon minut att lugna ner andningen innan vi drar igång raiden. Vi bekämpar jättehunden lätt som en plätt och sen vill det till att börja kasta bollar. Tyvärr fick jag inga Golden Razz Berries och alla mina vanliga Razz Berries är slut. Katastrof. Nåja. Kastar boll på boll och varje gång rymmer den skurken från mig, precis som den gjort de tidigare fem-sex gångerna jag raidat och lyckats battla ner den. Men så, sista bollen, på en Nanab Berry och ett vanligt (icke-curve ball) kast senare, så fångar jag den! Och den smiter inte!

Ger upp ett glädjetjut som heter duga och dansar en liten gig. Hälften av gänget ska iväg och försöka på ännu en Entei-raid i grannskapet och eftersom jag inte raidade igår har jag ett extra raid-pass över, så jag cyklar iväg dit jag med. Och vet ni – jag lyckas fånga även denna Entei (och självfallet ger jag upp ett glädjetjut även denna gången). Så från att inte ha haft en enda har jag nu två. *Mycket lycklig!*

Väl hemma i soffan kastar jag ett Lucky Egg och börjar utveckla alla Pokémons jag samlat på mig tillräckligt med candy för, så den röde Gyarados dyker upp, liksom en Ampharos som jag knatat ihop till. Nu har jag bara ett par kilometers promenad till för att få tillräckligt med candy för att utveckla min Bayleef, så tror jag att jag utvecklat alla ”som man kan utveckla”. *Hittills!* Har nu 238 av totalt 249 möjliga Pokémon-varelser.

Det tar sig, sa han som hade eld i håret!

Och vet ni. En av de som raidade ikväll har nått level 40, den högsta möjliga. Nyfiken som jag är så bad jag att få se hur det såg ut – ”poängstrecket” är rött och helt maxat, men man kan spela vidare som vanligt bortsett från att man inte kan nå högre level. Och jämfört med hens dryga 20 miljoner XP så känns mina knappa 6 miljoner XP som ganska futtiga helt plötsligt. Men…. snart nog är jag level 35, och sen är det bara att kämpa på, poäng efter poäng gör susen. Trägen vinner!

Älskade böcker!

Älskade böcker. Vad vore mitt liv utan dem, ja, vem vore jag ens, utan mina läsupplevelser? Låt oss dela med oss av våra älskade böcker och vad de betytt för oss, varför, var och hur vi läser, vilka böcker vi väljer och hur det går till, och allsköns andra frågor som kanske dyker upp i samband med kvällens tema. Vågar tom garantera att du kommer få med dig minst ett par boktips hem!

Så beskriver jag mitt andra ChattyMeals-evenemang med rubriken Älskade böcker, som går av stapeln den 25 oktober. Meny och länk till anmälan hittar du här: http://chattymeals.com/events/alskade-bocker-20171025-101.html

Och ja. Jag älskar verkligen böcker. Etthundra dagar i rad bloggade jag ju om böcker i årets #blogg100-utmaning, så något annat än stark kärlek till boken skulle nog förvåna. Jag älskar att läsa, att lockas in i andra världar, ges en chans att få andra perspektiv, att förbluffas och förvånas, att få tankespjärn och nya insikter, fascineras av fantasifulla världar och drömma mig bort i tanken.

Igårkväll läste jag ut just en sådan bok, med en fascinerande fantasifull värld, fylld av väl porträtterade karaktärer, sådana där som jag gärna skulle vilja lära känna ännu mer. Det var min femtionde bok för året, vilket innebär att jag uppnått min Goodreads-challenge för 2017, som jag satte till att just läsa femtio böcker. Eftersom vi är halvvägs genom vecka trettiofem, inser jag att målet nog var lite lågt satt. Så jag får väl drämma till med etthundra böcker nästa år, eller nått.

Om du skulle bokprata lite kring älskade böcker – vad skulle du vilja förmedla då? Favoritbok? Vilken typ av böcker du läser och varför? Eller mest udda bokupplevelse du varit med om, kanske?

Utflykt: Bakken

I våras skapade jag en rensa-så-många-ogräshinkar-som-möjligt-och-tjäna-tio-kronor-per-hink-att-hitta-på-något-tillsammans-för-utmaning till mig och barnen. Vi har tillsammans lyckats plocka nästan trehundra (!) hinkar ogräs, och därmed hade vi nästan tretusen kronor att hitta på något för.

För ett tag sedan beslutade vi oss för att vi skulle dra till Dyrehavsbakken i Klampenborg, strax norr om Köpenhamn, och idag blev det så av (inte minst för Bakken stänger för säsongen nästa helg). Efter en stadig frukost på nybakade surdegsfrallor cyklade vi till triangeln och satte oss på tåget över sundet. Knatade genom Dyrehavsparken till Bakken, köpte vars ett turbånd och började beta av attraktion efter attraktion. Rodeobanen och Mine Train Ulven, Skyroller och Tornado, De Vilde Mus och Extreme, Rutschebanen och Vandrutschebanen, Vikingeskibet Dragen och Polypen, 5D Cinema, Hurlumhej och Spøgelsestoget; vi skrattade och skrek, själv blev jag yrare och yrare, men roligt hade vi!

En härlig utflykt tillsammans med barnen – en dag att minnas! Dessutom har vi nog i runda slängar sjuhundra kronor kvar av vår pott – kanske kan bli en god middag? Eller en falafel hos Ammo med efterföljande bio? Vi får slå våra kloka huvuden ihop och bestämma oss för hur vi gemensamt ska sätta sprätt på återstoden helt enkelt.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.