Jag ser det vackra.

Under kvällens bokklubbssamtal så såg jag en koppling som tidigare gått mig förbi.

Jag har, de senaste åren, börjat läsa böcker på ett annat vis – eller snarast med en annan närvaro, eller kanske med andra ögon snarast? Oavsett vad det egentligen är som gör skillnaden, så slås jag, allt som oftast, av hur oerhört vackert ett ord kan vara, eller en mening, eller för den delen en längre fras.

Lärde mig läsa i första klass, så i åtminstone 35 års tid har jag läst böcker u t a n att direkt notera skönheten i språket, i ordvalen, i rytm och ton. Men nu gör jag det, och jag ser det.

Det blev uppenbart för mig i och med mitt val av tema för årets #blogg100, med etthundra texter etthundra dagar i rad som alla – i någon form – innehåller en referens till böcker jag läst. Ofta ofta så är de rader jag lyft fram sådana som väckt min förtjusning, just på grund av dess inneboende skönhet.

Kopplingen jag gjorde var dock till det större perspektivet.

För ett par år sedan bloggade jag om det vackra som omger mig, ett inlägg inspirerat av en krispig höstdag då jag tog en foto-promenad på Bulltofta med kameran som följeslagare. Plötsligt såg jag min omgivning som så oerhört vacker – vackrare än jag någonsin upplevt den tidigare – och då har jag ändå bott på Riseberga bredvid Bulltoftaparken sedan luciadagen 2003 och gått mången promenad i nejden, det vill jag lova.Ikväll slog jag ihop de två observationerna och insikten tog sakteliga fäste inom mig:
Jag ser det vackra. I allt.
Både i naturen, föremålen, människorna runt omkring mig, som i böckerna jag läser, musiken jag lyssnar till, sångerna jag tar ton till.
Det är vackert – överallt finns det skönhet.

Och när jag yttrade detta högt, så drog jag ännu en koppling.
Vi inledde nämligen kvällen med ett samtal om människorna vi möter – huruvida vi i vår vardag möter människor (nya bekantskaper) vi verkligen tycker om. Eller ej. Och min upplevelse är att Ja, jag möter många människor i min vardag som jag genuint tycker om, är nyfiken på, skulle vilja prata mer med, lyssna till, fördjupa mig i.

Och kanske alla dessa tre olika observationer i grunden är sprungna ut en och samma förmåga i grunden: Förmågan att se det vackra (i allt)?

Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Stabat Mater på Spotify!

Vet du – jag finns på Spotify!

Ja, alltså, du kan inte söka på Helena Roth och hitta det. Men om du däremot söker på Stabat Mater, Jens Eriksson så hamnar du helt rätt, då inspelningen från påskens framförande av Stabat Mater för damkör och stråkar i Husie kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, MiMa-kören och Friiskvartetten nu är upplagd på Spotify.

Jag har bloggat om Stabat Mater vid flera tillfällen, bland annat inför och efter vårt uruppförande, och jag erkänner villigt att jag inte tröttnar på det, varken att framföra det eller att lyssna till det. Och nu, när vi finns på Spotify, så betyder ju det att jag kan ”ha oss med i telefonen” varhelst jag går. Innan har jag satt på vårt Stabat Mater på YouTube, men är jag på språng är det mindre smidigt, inte minst för det kräver uppkoppling.

Berättade för käraste kusin M idag om detta, att ”jag” nu finns på Spotify, och hon uppmärksammade mig på hur hela jag glittrar när jag i ord (utan ton) försöker förmedla hur detta verk påverkat och påverkar mig – jag fullkomligt älskar det!

Vi ska sjunga femte satsen på den kommande minnesgudstjänsten i Husie Kyrka, och när vi sjöng igenom satsen på senaste körövningen så bara satt den där. Vi kan nu detta verk så pass väl; det sitter inbäddat i ryggmärgen, inpräntat i mitt hjärta.

Och det är än mer speciellt för mig då Jens skrev stycket åt Södra Sallerups kyrkokör, och även skrev det med oss. Han kom med en bibba uppkopierade noter en av de första körövningarna på vintern 2016, och när vi började ta oss genom takt efter takt så hummade han emellanåt, rynkade pannan, spelade variationer på pianot innan han fattade pennan och plitade ner något i noterna allt medan vi satt där medan han ”bestämde om sig”. Nästa körövning kom han så med en ny bibba uppkopierade uppdaterade noter, och så höll det på ända tills vi fick det faktiskt häftet i vår hand, med alla sju satserna, färdiga.

Och nu. Nu ligger det på Spotify, och jag hoppas innerligt att riktigt många körsångare och kördirigenter får upp ögonen för Jens Stabat Mater så verket sprids för världen (det har redan delvis framförts av en kyrkokör i England, det vet vi!). Önskar så att fler tar chansen att framföra verket, så fler får en chans att lyssna till det!

Ett samtal om Älskade böcker

ChattyMeal nummer två avklarat och än en gång en härlig upplevelse. Sex bokälskare runt ett matbord, lite soppa och morotsstavar, tända ljus och så samtalen då! Både de lite trevande initiala lära-känna-varandra-lite-grann-utbytena och de lite djupare berättelserna om gripande bokupplevelser, senast lästa boken, vilken bok vi var och en skulle ta med till en öde ö, och hur vi pratar böcker – var, när och med vem.När jag dukade och förberedde inför middagen frågade husets minsting om det är en viktig middag eller bara en trevlig? vilket var lite roligt. Så jag sa som det är att Det kommer fem personer hit, varav jag känner en sedan tidigare, men de andra är främlingar för mig, och så ska vi prata på temat Älskade böcker! Det tyckte han lät läskigt, men själv pirrar det bara i mig av nyfikenhet när jag tänker på det.

Med ganska stor bredd, både kring kön, ålder och härkomst och kanske framför allt i fråga om erfarenheter i livet, så blev det spännade samtal. Jag fick tips om Cellisten i Sarajevo och Sara Lidmans Tjärdalen, om Desert Queen av Gertrude Bell och Novellix, de ryska Nattpatrullen och Dagpatrullen och ytterligare böcker i den serien. Om att googla zimbabweanska kvinnliga författare, kontakta Södra Afrikagruppen i Skåne och be om litteraturtips (läsning av Chimamandia Ngozi Adichie har gjort mig uppmärksam på den vita fläck i min bokläsarupplevelse som afrikanska berättelser utgör), och hitta boken Things fall apart.

Jag i min tur delade med mig av den drabbande upplevelsen att läsa A fine balance av Rohinton Mistry, om The Invention of Nature: Alexander von Humboldt’s New World som är månadens bok i The Gifted Book club, om den vackra Picknick – utflykter och inflykter såväl som tungviktaren What does it sound like when you change your mind? av Seth Godin. Jag tipsade om Goodreads.com där jag sedan ett par år har koll på både böcker jag läst och böcker jag vill läsa, och fick lyssna till rader författade av Sapfo för tvåtusensjuhundra år sedan.

Vi diskuterade olika bokcirklar och bokklubbar vi tar del av, om hur nyfikenheten till grannarna väcks av böckerna i bokhyllan i trappuppgången där lägenhetsinnehavarna sätter ut böcker de vill dela med sig av, om att läsa på svenska, engelska, grekiska och latin samt på serbokroatiska. Om översättningar – bra och dåliga – och hur vissa böcker ger mig en känsla av distans medan någon annan fullkomligt faller handlöst in i den.

Nu återstår enkom en sak:
Att bestämma datum, meny och tema för november månads ChattyMeal hemma hos mig

 

Smärtar. Frustrerar. Irriterar.

Tog en långlunch i sällskap med DOX-dokumentären The Borneo case på SVT Play. En timme och sjutton minuter som gör ont. Smärtar. Frustrerar. Irriterar. Gör mig förbannad.

Förbannad över det kortsiktiga egotrippade tänkandet som verkar så förhärskande.

Smärtar att höra hur människor tvingas fly från sina hemländer, från platser de älskar, för att de säger ifrån och ryter till om missförhållanden.

Frustrerar när uppenbart idiotiska slutsatser dras, som denna:

Jag menar, ”Det finns inga bevis för att donationen ska ha varit förknippad med en förväntad motprestation”? Upp med en hand, snälla, du som tagit emot 607 miljoner dollar – ok då, vi kan lägga ribban något längre – eller säg 607 kronor, för enkelhetens skull, rent och skärt ”för den goda sakens skull”, utan någon förväntad motprestation över huvud taget?

Om nu någon mot förmodan sitter där med en uppsträckt hand, så titta dig omkring.
Är du i gott sällskap? Många med höjda händer?
Nä, trodde inte det va!

Detta gör mig irriterad. Det är så d u m t, rent ut sagt.

Det märks nog. Jag förstår det. Jag vill få ur mig den obehagliga känsla som kryper i kroppen min efter att jag sett klart på programmet, därav detta inlägg, och jag vet att om en liten stund så släpper sinnesstämningen taget om mig och jag kan gå vidare. Men i det finns också en frustration, över att jag, du, vi, tillsammans, inte låter det ta hus i helvete över sånt här. Dessa uppenbara missförhållanden, ego-trippade och kortsiktiga handhavanden som är alltför vanliga. Och tro nu inte bara det förekommer i skogarna i Sarawak och att vi är förskonade. Nä, så är det inte. Det finns exempel runt om hela jorden, så ock här. Titta på Ojnareskogen, som tack vare ”hus i helvete”-tagning faktiskt blev skyddat, trots allt. Men att det ska behövas tas hus i helvete?

Förresten. Skönt att jag kom på Ojnareskogen som exempel, nu ska jag bara andas lite, och låta mig ta in insikten att ibland går det bra, det händer att vi landar i det långsiktiga, ekologiska och hållbara tänkandet. Trots allt. Det går.

Det går!

Dagens tips: Frågepodden

Victor och Helena på båten över till Almedalen 2014.

Började lyssna till ett par avsnitt av Frågepodden, med #skolvåren-vännen Victor Ganguly och hans bästa vän Patrick de Meijere. Ett tu tre så har jag lyssnat igenom nästan alla avsnitt, och har hittat ett par riktiga guldpärlor.

Absoluta favoriten är avsnittet med Björn Natthiko Lindeblad, som jag också träffat ett par gånger i olika sammanhang, och vars egen podd Björn & Navid är en av mina svenska favoritpoddar.

Fast Ashkan Fardost-avsnitten (Victor och Patrick experimenterar med podformatet och har senaste tiden delat upp en intervju i flera kortare avsnitt – kanske funkar för dig, men för egen del, som extremt van poddare med 60-90-minuter långa podcasts som mina favoriter, så föredrar jag ”en intervju/ett samtal” per avsnitt. Men lyssnar vidare gör jag i alla fall!) är också riktigt intressanta och kastar bland annat lite bränsle på min något falnande #VarförSkola-glöd.

Staffan Taylor bjuder på härliga tips om att göra folks dag, och jag kommer osökt att tänka på min vän och kollega Pernilla Tillander som brukar fråga hur roligt jag är villig att ha det i varje stund – och varför skulle svaret på den frågan egentligen vara nått annat än ”Så mycket jag bara förmår!”, med insikten att det just hänger på mig själv?

Så ta rygg på Victor och Patrick, som asgarvar mycket och gärna, och samtidigt inte bangar från både allvarliga och stora ämnen i Frågepodden.

Sajvva = ny favoritrestaurang!

Efter ett antal år av att nyfiket ha kollat in Sajvva, en vegetarisk restaurang nära Värnhemstorget, fick jag så äntligen chansen att äta där. Och gisses – vilken upplevelse!

Ramen-soppa med portabello-svamp. Vackert serverat i tjusig keramikskål, med pinnar och kinesisk sked, precis som det ska vara.

God, vacker, rejäl mat; alla i sällskapet valde olika rätter och blev supernöjda (jag valde Ramen-soppa; övriga tog Tropical tostadas samt Vietnamese Bahn Mi Sliders).

Chokladtryffel med hallonsorbet, pistagenötter och färska bär.

Och desserten ska vi inte snacka om – oh så läckert, delikat och tjusigt! En fröjd, för alla sinnen. Rekommenderar varmt ett besök om du, liksom jag, gått miste om Sajvva än så länge, och till min stora glädje ser jag att de snart börjar servera lunch en lunchdate någon?