Walk n Talk – jaaaa!

Hon skickade mig ett mess, Inga-Lill, och frågade om vi inte skulle ta en walk n talk, något vi snackat om i evigheter och likförbaskat inte kommit till skott med. Snabb som attans svarade jag JAAAA!

Inga-Lill och jag är med i samma MasterMind-grupp sedan drygt fem år tillbaka, och har, tillsammans med Charlotte och Wivan, kommit att stå varandra väldigt nära. Så där nära, ni vet, att det går att säga precis vad som helst, i fullständig visshet att vad det än är, så famnar mina MasterMind-kollegor mig, till fullo.

Är så oerhört tacksam för att ha varit del i att bygga en sådan gemenskap, en gemenskap jag verkligen värnar om, en gemenskap som betyder oerhört mycket för mig. Det ger en trygghet, en känsla av tillit som är fantastisk. Utan vårt regelrätta MasterMind:ande hade vi aldrig kommit varandra så nära, och det är också den främsta anledningen att vi vidmakthåller vår grupp, med regelbundna SKYPE-samtal i 1,5-2 timmars tid var tredje-fjärde vecka eller så. Det kostar tid och energi, det gör det. Och det är en investering som ger mångfalt i retur!

Just på denna walk n talk spånade vi på ett mer konkret samarbete, i någon form… mer om det vad det lider. Vi har nämligen redan bokat in en spånskiva i slutet av månaden, något jag med spänning och nyfikenhet ser fram emot. Innan dess ska vi dock sammanstråla alla fyra för första gången på allt för länge – oh, som jag längtar!

Observerar skillnader

Cyklar hem efter en hel dag ute hos kund, lämnar ryggsäcken i hallen innan jag vänder på klacken för en dryg timmes CoachWalk med en klient. Väl hemma ställer jag mig i köket för att laga mat, i sällsamt sällskap av Charlotte och Britta Sjöström i 100%-podden. homeland

Gyllengul linssoppa slinker varmt och välgörande ner i magen innan jag och maken häller oss i soffan för att se ett avsnitt av Homeland på Netflix. Tar en handfull torkade äppleringar som jag knaprar på innan jag tar slut.

Tack vare CoachWalken är jag inte helt urladdad dock. Det är härligt att få en chans att röra på mig. En promenad i solskenet, i lite bitig vårvind. Att långsamt få vandra, under samtal, skänka tankespjärn, vara i tystnad. Att vara där när en persons medvetande expanderar framför mina ögon; en själ som lyser allt klarare, allt färre filter som förvränger och förvrider bilden jag och omgivningen uppfattar.

Skillnaden mellan det jag ägnat merparten av dagen åt kontra upplevelsen under CoachWalken. Tacksam för att jag får en chans att uppleva skillnaden, observera den, känna efter. Var gör jag mest nytta? Var kommer jag till min rätta, var lyser min själ klarast? Vad känns mest givande? Vad gagnar världen mest, i det lilla såväl som det stora?

Jag vet svaret på mina frågor. Det känns skönt, och viktigt. Jag tar dem på allvar, både frågorna och svaren.

Ställer du motsvarande frågor till dig själv emellanåt?

#vågapratapodden – ännu en ny bekantskap!

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Inga-Lill & Alexandra Lellky ingår båda i samma Mastermind-grupp som jag och Charlotte (och icke att förglömma den unika Wivan som senaste året kastat loss i livet på ett sätt som inspirerar mig enormt!) och dessa två kvinnor är grundare till Cancerkompisar.se som jag skrivit om tidigare.

Cancerkompisar.se finns till för anhöriga till cancer-drabbade. Att det finns ett behov för anhöriga att ha ett öra som lyssnar, utan dömande, där tom förbjudna tankar kan yppas, någon som vet vad det innebär, som själv varit med, det har jag aldrig tvivlat till. Snarast är det väl förvånande att ingen tagit itu med att skapa ett Cancerkompisar för länge sen!

Nu har även Cancerkompisar lanserat en podcast, en serie om (initialt åtminstone) tio avsnitt där anhörigperspektivet lyfts upp. Anna Bystedt från Guldkanalen intervjuar 10 cancerkompisar, dvs människor vars närstående drabbats av cancer och som bland annat genom Cancerkompisar fått hjälp att hantera sina tuffa situationer. Podden är döpt till #vågapratapodden.

cancerkompisarJag har bara lyssnat till det första avsnittet ännu, via Soundcloud, och jag grät när jag lyssnade. Människoöden berör, inte minst när de berättas av den som genomlevt det. Ingela är öppenhjärtig och modigt sårbar, och jag kan bara tacka för att hon väljer att #vågaprata öppet om hur det är att förlora inte bara en utan båda föräldrar till cancer på kort tid.

Jag tror det var i denna podden som jag hörde något som jag direkt tog till mig. Oavsett vilket så känns det högst relevant, så även om det möjligen var någon annanstans så passar det väldigt väl in här. Att fråga ”Hur mår du?” kontra ”Hur mår du idag?” kan göra så oerhört stor skillnad för en person som befinner sig i en tuff situation av något slag, som t ex att ha anhöriga som är döende i cancer. Frågan hur mår du är för generell, hur fasiken tror du man mår om ens närstående ligger för döden liksom. Men när man lägger till det lilla försynta idag till den där meningen kan man svar för nuet. Behöver inte svara övergripande, utan kan kanske svara utifrån där man befinner sig just nu. Trött, i behov av en kram, njuter av en stunds vila i solskenet, eller vad det nu kan vara som nuet bjuder på.

Det där tyckte jag var så himla smart. Och kanske kanske det kan göra det enklare för mig att bemöta en människa i kris framöver. Kanske det gör det enklare för någon att #vågaprata med mig till och med?

Älskar livet!

Häromdagen skickade jag följande Vibermeddelande till Wivan:älska livet

Lite kortfattat och styltat måhända, men jag vet att Wivan förstod dess andemening. Det vill säga – att oavsett i vilken fas jag befinner mig i i den bergochdalbana som är livet, så kan jag se, uppskatta och älska det jag upplever i stunden – för det är det som är livet. Och det är så fantastiskt härligt!

Jag kan vara nere, och älska livet. Fast jag helst inte skulle vilja vara nere, så är jag helt ok med att jag är det. För jag vet att det är för stunden, det varar inte för evigt, något annat kommer. Förr eller senare.

Och jag kan vara uppe, hög av livslust, och älska livet. Fast det kan vara lite utmattande att vara så där saligt lycklig, och jag vet att även detta kommer att passera, förr eller senare. Och det är helt ok det med.

Jag älskar att uppleva det som är livet. Och att ha det som ett slags grundton i livet är så oerhört underbart, och skiljer sig så från min upplevelse av livet, förut. Då var det mer något att genomlida på något vis. Och inte för att mitt liv varit skit, inte alls, långt ifrån till och med. Men i svackorna så var mitt inre välbefinnande så långt borta från mig, och idag är det mig *oftast!* så väldigt närbeläget och allom närvarande. I med- såväl som motgång.

Dagen efter skrev Charlotte motsvarande sak, fast något mer välformulerat som den ordkonstnär hon är, i en morgonstatus på Facebook. Jag log, igenkännande, och skrev en kommentar att jag visste precis vad hon menade. Vet du?