Podcast 22/52 – Life-sucking lies?

I just loved this episode from Good Life Project with Jonathan Fields, on the number one life-sucking lies that many many people listen to… me included!

Can you figure out what the number one life-sucking lie we all tell ourselves is?

I don’t have time. 

Feel familiar? Oh how many times I’ve stated that I don’t have time. But, alas, it isn’t a common phrase in my vocabulary any more. Honestly. I’ve experimented with removing phrases like I don’t have time, I’m so busy, I just don’t have space for anything else, and the like. Included in that is also a choice to replace Musts and Shoulds with Wants.

And guess what? It actually does make a difference for me. Being specific with what I want to do, as opposed to stating what I must do, does make a huge difference in how I approach that which I chose to do.

BoldomaticPost_It-s-not-the-box-that-societyIn this short GLP Riff Jonathan Fields talks about a few different ways to look at this life-sucking lie, and since I found it valuable, I take him up on his request at the end, by sharing it with you in the hope that you also find it valuable. Do you?

 

Njutning i det lilla

pajTog en promenad på eftermiddagen i syfte att plocka nässlor, kirskål och löktrav till kvällens middag, en fetaostpaj med naturens gröna guld.

Stod i godan ro längs Risebergaån och klippte toppen av nässelplantor och puttade ner i en papperspåse när det helt plötsligt föll en vit fågelskit på nässlorna lite längre in i snåret. Stod precis vid ett träd, så jag tittade upp och mindre än metern bort, rakt framför näsan på mig, satt en liten kråka och såg sig fridfullt omkring.

kråka

Pillade upp min fån, tog ett par foton och plockade sedan vidare. Kråkan satt kvar och höll mig sällskap tills jag styrde kosan hemåt.

Det bereder mig sådan njutning, i det lilla, att få dela en stund med lilla kråkan, att kunna ta en sväng ut på Bulltofta och plocka ingredienser till kvällsmaten, att knäcka ägg efter ägg från våra tre hönor ner i pajens äggstanning.

Livet. Vilken njutning det är!

 

Vi letar i livet.

leta i livet

Klotter under SKYPE-samtalet.

Vi letar i livet, sa hon, över SKYPE. Och det slog an en sträng inom mig. Att leta i livet, så som jag hör det, handlar om att titta på helheten, hur det som sker i det yttre påverkar det inre, hur det som sker i det inre påverkar det yttre. Samspelet. Och hur man i det där, i dualiteten som hänger ihop, kan hitta ett centrum, ett origo, där de båda upplevelserna, det yttre och det inre, båda utgår från samma punkt. Alignment brukar man prata om på engelska, som handlar om att minska glappet mellan saker, här i förhållande till det inre och det yttre. Att vara i mitt centrum, när jag är med mig själv, i det inre, men också när jag är tillsammans med andra, i ett samspel.

Att leta i livet, påminner mig om att inte glömma bort att titta inåt. Det är lätt hänt. Ny bil. Nytt jobb. Flashig handväska. Lyxkryssning. Om jag bara får [lägg till valfritt ord] så kommer jag uppleva evig (som om något är evigt?) glädje, kärlek, uppskattning, njutning. Vi letar utanför oss. Jag med. Men mer sällan än tidigare. Allt mer inser jag vikten av att leta i livet, i mitt liv, i mitt inre liv, snarare än bland det utanpåliggande. För om stommen är rutten spelar det ingen roll hur tjusig fasad jag lägger på.

Att leta i livet påminner mig om att gå till roten, snarare än ägna mig åt symptomlindring.

Vad hör du i det – att leta i livet?

Detta blogginlägg, nummer 90 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige

 

Var bor du?

En udda dag, riktigt fin, med ett möte som jag kommer minnas lång tid framöver. Känner tacksamhet för att jag hade möjlighet att vika dagen åt det som dök upp. Åt att jag fick vara en kugge i maskineriet, tillsammans med en annan själ.

Nu lider dagen mot sitt slut, och har detta blogginlägg att publicera innan jag går till sängs.

nemihafiz

Nemi kliver fram i mitt sinne (från min Evernote, där jag bland annat samlar inspiration till blogginlägg), inspirerad av Hafiz, om vikten av att använda orden med vaksamhet, för de skapar huset du bor i. Under de senaste åren har jag blivit väldigt medveten om det där, och väljer mina ord med mycket större noggrannhet än tidigare. Tack vare det har mitt hus förändrats, och blir allt mer ett hus skapt av mitt medvetna jag, precis så som jag vill att det ska se ut, snarare än att jag omedvetet skapar det och är missnöjd med dess form. Så upplevde jag mitt liv tidigare. För huset är ju bara en metafor för livet.

Hur ser ditt hus ut?

Kraftinjektion?

Det är en ganska ny upplevelse för mig att låta livet levas genom mig, snarare än att försöka bestämma hur livet ska levas. Kryptiskt kanske? Jag menar så här: tidigare har jag försökt styra, ha koll på, kontrollera och överlag själv skapa mitt liv. Och med handen på hjärtat så har det gått ganska bra, generellt sett, men skillnaden mot att försöka vara öppen för det som vill hända i stunden, snarare än att själv bestämma vad som ska ske i stunden, är stor, riktigt stor. Men kanske det bara märks på insidan? Kanske det bara är min upplevelse av mitt liv som förändrats? Jag vet inte jag.

Men jag vet att det händer massa intressanta och udda saker som jag inte känner igen sedan tidigare. Till exempel satt jag på ett fik för ett jobbmöte för ett par veckor sen, då Stellan Nordahl ringde. Han frågade vad jag sysslade med, berättade det varpå han frågade om jag inte ville fortsätta fika på Kvadrats kontor, där han och några andra satt och jobbade och hade kommit på att ta kontakt med mig. Jomenvisst, sa jag, avslutade mitt möte och tog mig därefter bort till Kvadrat.

Väl där berättade Stellan, Annhild, Stefan och Johan om Ny kraft i skolan, en kraftfull inspirationsdag för lärare och skolledare. Vi fortsatte snacka lite grann och ett tu tre frågade Stellan om jag inte kunde moderera dagarna. Jomenvisst, sa jag, och sen fortsatte vi planera.

Ledarlyftet-grupp1

Där ett exempel på det jag menar, att låta livet levas genom mig, för jag lovar att jag inte kunnat planera den dagen på det viset! Så nu har jag ett spännande uppdrag framför mig, med en för mig ny utmaning och intressanta människor att lära känna.

Om dagen lockar dig, så anmäler du dig. Då ses vi snart, vilket jag ser fram emot. Dessutom vore jag väldigt tacksam om du sprider informationen vidare till andra du känner inom skolvärlden. För en kraftinjektion innan sommarlovet kan väl sitta bra?

Love. Is.

Love has no labels:

It’s been a while since I watched this the first time. So I just watched it again. And tears fall from my eyes. Because love is. No labels. No bias. It’s pure.

And still – sometimes I catch myself putting labels on love. Judging some relationships as being more true and hence worthy of admiration, and some relationships as less worthy, trying to figure out how it’s possible for love to exist in such circumstances.

That’s on of my biases on love. And I am glad I see it. Because awareness is a great first step towards getting rid of them.

Where does your bias concerning love lie?

Lost my run streak

Woke up, got my IPhone, and opened the Headspace app. Clicked on a 10 minute unguided meditation but it just froze, nothing really happened, the meditation wouldn’t download. Restarted the app, same thing, so I told myself I’ll do a ”meditation by bike” instead, as I had roughly an hour’s worth of bike riding to look forward to later that day.

Then I woke up again. The next morning. And realized I never did do my ”meditation by bike” and hence, I lost my run streak. I was up to 278 days in a row… and just realized I’d dropped down to zero again. headspaceAnd just as when my blog-every-day-in-a-row-streak was shot after blogging for almost a year without fail in October 2013, I just observed the fact that my run streak was gone. No chastising myself, no telling myself how incredibly stupid and forgetful I was, no moans of regret wishing that it hadn’t happened. Nothing of the sort. Just accepting the fact that I was down to zero, and being ok and absolutely at peace with it.

Because it is ok. The world hasn’t gone to pieces in the days since, and the only action I took was to meditate, when I’d woken up, and I’ve been doing it every day since, just like I was doing before the day I missed it. Can you imagine the amount of heartache and miserable denigrating self-talk I could have saved myself over the years if I had learned this at an earlier stage in my life?