Check på den!

I samband med skilsmässa står många att-göra-saker på att-göra-listan. Idag kan jag sätta check på ytterligare en, då jag just – elektroniskt – signerat nya bolånehandlingar, som möjliggör att jag köper ut exmaken ur huset.

Eftersom jag är egenföretagare sedan dryga tio år, som de senaste åren medvetet plockat ut ganska lite i lön, var det inte helt enkelt att ordna med bolån. Men trägen vinner, och tiden gör dessutom sitt till, för nu har jag alltså plockat ut ”tillräckligt hög lön enligt bankerna” i ett drygt halvår för att bedömas kreditvärdig nog att ta lån i eget namn.

När jag dessutom stötte på en mycket hjälpsam och lösningsorienterad kontakt på Hypoteket Bolån Sverige AB så trillade övriga frågor på plats kring tillskifte av fastighet för att kunna lösa nya lån i enkom mitt namn (alla som står som ägare till en fastighet måste stå på lånet, nämligen).

Det kvarstår några små att-göra-uppgifter på listan, innan det rent juridiska och ekonomiska oss emellan är avklarat, och det ska inte vara några problem det heller. Vi vill både varandra och barnen väl, något som verkligen gör enorm skillnad och känns fantastiskt skönt.

Påminns om att jag nånstans (var? Vet du? En podcast månne?) hört ett resonemang kring vikten av att vara väldigt nogräknad vid val av partner (om man skaffar barn tillsammans), så man väljer någon ”man kan tänka sig att vara skild från”. För även om vi snart har löst alla band som går att lösa, så finns det viktigaste bandet oss emellan kvar: barnen. Vad vi än gör så kvarstår det faktum att vi har barn tillsammans, barn som (oaktat om de är myndiga eller omyndiga) behöver kloka föräldrar som kan samarbeta och respektera varandra. Att vi dessutom kan göra det med både värme, omsorg och kärlek, i en relation som övergått från en kärleks-relation till en vänskapsdito utgör grädde på moset. Så nog finns det mycket att vara tacksam för!

Jag har det löjligt bra.

Jag har det löjligt bra. Trots lite feber och lätt illamående sen igårkväll, så har jag verkligen det. Sitter i min soffa med dator i knät, nyss uppstigen ur min varma säng. Faller matlusten på är kyl, frys och skafferi välfyllda, och rent vatten har jag i kranen dessutom. Värsta lyxlivet! Tom när jag känner mig ynklig och krank.
lyxlivSitter i soffan med katten i knät, varm och gosig, tittar på Monica Z på SVTPlay. Lyxliv.
Tacksamhet.
Hälsa.
Familj.
Vänskap.
Mat i magen, både idag och imorgon. Inget snack om saken.
Lever i ett land med sociala system som, om än i osynk med samtiden och med mycket övrigt att önska, trots allt finns och fungerar. Skolgång, sjukvård, socialförsäkring osv.
Barnen går i skola och har meningsfulla fritidsaktiviteter tack vare engagerade människor som brinner för fotboll, fridykning, och allt annat mellan himmel och jord.

Skänker en tanke till dig som inte har råd att värma upp ditt hem. Eller handla mat.
Du som bor på gatan, du som flytt från ditt land, du som kommit bort från hela din familj.
Du som lämnat barnen hos dina föräldrar, desperat efter att få ihop en slant så du kan skicka pengar till mat, kläder, skolgång till dem.
Du som drömmer mardrömmar om bomber och skott, om jordbävningar och översvämningar.

Att medvetet se mitt välstånd, och dela med mig, göra en insats, på de sätt jag kan, utöver den skänkta tanken. Känns viktigt för mig. För jag har det löjligt bra. Och jag är oändligt tacksam för allt jag har fått mig givet, för allt som jag själv skapat. Möjligt för jag bor i ett land som ligger högt på alla listor som finns, över allsköns aspekter. Medellivslängd, barnadödlighet, korruption, arbetslöshet, jämställdhet och mycket mycket annat. Hur vore mitt liv om jag hade fötts i ett land som ligger i nedre spannet av dessa listor?

… och det händer, fortfarande.

Barfotadrottningen. barfotadrottningen
Av Ildefonso Falcones.

Spanien. 1700-tal. Klassamhälle. Romer. Frigivna slavar. Rasism, förtryck, fördomar. Oh dessa fördomar, som verkar ha en halveringstid på årtusenden…

Jag är skyldig till dem själv, fördomar lever i mig med. Ibland får jag syn på dem. Då kan jag, ibland, bli kvitt dem, omvandla dem till förståelse, istället.

Nyckfulla regenter. Sociopater och maktfullkomlighet. Människor vars liv slits sönder och samman.

Våld. Svält. Fattigdom.
Men också. Kärlek. Vänskap. Sång, dans, glädje, ömhet. Närhet. Sorg. Förlust. Rädsla.

Vackert språk, tätt vävd berättelse, pulsen i boken håller mig fast, blad efter blad läser jag, sen kväll på sen kväll. Svårt lägga ifrån mig boken. Vad kommer hända. Överlever hon? Han? Kommer de återförenas, eller är det som förgjort, att ödet ger än mer åt de som redan burit det tyngsta av lass?

Och oj, vad jag slås av att det inte hänt så mycket på knappa 300 år. Igenkänningen enormt stor. EU-migranternas läger på Sorgenfri i Malmö rivs ungefär i samma veva som jag läser om hur Ferdinand VI 1749 frihetsberövar landet samtliga (!) romer. På ett infall. För att de var romer. För att det gick.

Drar inga andra paralleller, men igen… vår kollektiva oförmåga att vara varsamma med varandra känns som den ännu inte peakat i mänsklighetens historia. Och på något underligt vis så ger det mig hopp. Vi kan bättre. Vi kan mer. Vi kan vara varsamma. Gemensamt.

Barfotadrottningen.
Bok väl värd att läsa, liksom hans tidigare roman Katedralen vid havet.

Läs. Ta in. Lyssna, i ditt inre, efter det du inte redan visste. Och fundera. Över vad vi människor gör mot varandra. Vad vore möjligt om vi istället var varsamma med varandra, i samvaro?

Ovärderlig vänskap!

Idag var det premiär på att låna en bil från Sunfleet. Har funkat finfint när jag väl klurade ut allt initialt. Och det är ganska skönt att köra en ny fin bil, måste jag säga!

image

Mot Österlen körde jag, för en heldag tillsammans med en fantastisk vän, en kvinna vars vänskap för mig är ovärderlig. Det var för länge sedan vi träffades, men det har vi verkligen kompenserat för idag!

Vi har pratat. Fikat lite. Pratat. Handlat lunch- och middagsmat. Och pratat. Ännu mer. Och ännu lite till. Delat tankar om liv och leverne, delat höjdpunkter som lågpunkter från de senaste åren, och skrattat. Fnittrat. Kramats.

image

Här slår vi våra kloka huvud ihop nere på stranden. Och yup! Jag badade! Underbart skönt!image

Vänskap. Ovärderlig. Livsviktig. Vad vore jag utan de vänskapsband jag knutit genom livet? Så ofantligt mycket mindre än jag är idag. Jag har vänner att tacka för mycket. Så tack, allesammans, men idag går ett extrastort tack till min fantastiska vän som förgyllt min dag! ❤

Har du något eller några ovärderliga vänskapsband som du knutit under årens lopp?

Vänskaper

Har du varit med om att du har en god vän som spelar ofantligt stor roll i ditt liv, under en period, kort eller lång, och sen, helt plötsligt så tar det slut. Ibland blir det soppatorsk, vänskapen dör i ett enda slag, efter att ha hackat, spottat och fräst ett par meter. Ibland sker det mer som en pyspunka på cykeln, det blir tyngre och tyngre, och till slut kör du på så lite luft att det är som att cykla i kvicksand.

Och så ett tu tre står du där och personen som du trodde skulle spela ofantligt stor roll i ditt liv för alltid, befinner sig helt plötsligt ute i periferin. Eller kanske helt ur sikte.

Men däri ligger gåvan: människor kommer in i våra liv för att lära oss något, och när lärdomen är gjord behöver vi släppa och gå vidare. Ibland går det snabbt, ibland kanske det tar en eller flera livstider. Men när det är dags att släppa ska man släppa & gå vidare, i visshet att det som skulle bli, blev. Eller som Olle Strömbeck sa om #pedagogiskpub i Lund – bryt & byt – dvs, bryt upp och byt partner!

Har varit med om detta flera gånger 20131023-233749.jpgoch just i bryt-ögonblicket kan det kännas väldigt underligt. Lite vemodigt, sorgligt till och med. Men med lite perspektiv kan jag ofta med glädje se tillbaka på lärdomarna och insikterna som vänskapen givit mig, samtidigt som jag kan se hur det gagnat mig att byta! Jag håller med 20131023-231121.jpgNora i tweeten, med det undantaget att jag inte ser det som att relationer misslyckas, utan snarast som att lärdomen är uppsnappad, och det är dags att gå vidare, att säga Ciao, som ju betyder både hej och hej då. Ett hej då till något eller någon, möjliggör ett hej till någon eller något annat!

Har du förmågan att se tillbaka på det som var en gång, med kärlek och ömhet?

En framtidsvision

Idag är dagen för #skolvårens första stora afk (away from keyboard), för idag inleds #afkVarberg. Jag är oerhört tacksam för att dagen är inne. Pirrigt är det dessutom ska du veta! Och du kan inte ana vilken tanke- och handlingskraft som möjliggjort detta. Helt fantastiskt. Skulle aldrig varit möjligt utan #skolvårare av alla sorter och slag, ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha allesammans!

Den 15 maj publicerades mitt bidrag till #skolvårens artikelserie om framtidsvisioner. #afkVarberg är ett sätt att ta kliv i den riktning som jag drömmer om! Jag förväntar mig tankespjärn, värme, skratt, insikter, att bli känslomässigt rörd till tårar, hårt arbete, blommande vänskaper, igenkänning och helt nya tankar. Och mycket mer.

Här kommer inlägget som beskriver min framtidsvision i sin helhet:

En framtidsskiss att ta sikte mot
Troed Troedsson skrev för ett tag sedan på sin FB-sida:
”Ja. Jag är fascinerad av att egentligen bara två branscher – bilar och mode – har en erkänd konstruktion för ”framtidsstudier”. När Dior eller Volvo visar upp sina extrema framtidsskisser så är det ingen som kritiserar dem för orealism eller för extravagans. I stället förstår alla att det är en sorts riktningsangivelse. Vi kommer aldrig att resa i sådana plastbubblor och vi kommer inte att gå klädda i påfågelsfjädrar – men vi kommer att röra oss åt det hållet.
Så skulle jag gärna se att vi diskuterade demokrati. En flamboyant beskrivning av Utopia som vi sedan kan ta sikte på i det verkliga arbetet.”

Jag svarade Troed med följande:
”Eller skolan för den delen!! Tror egentligen det är precis just där jag själv befinner mig i tanken – i en framtidsskiss som aldrig kommer bli ‘sann’ som så, men som något att sträva till, för att sen utveckla konceptet på vägen!”

Hur ser min framtidsskiss ut då?
Jag ser framför mig ett hållbart lärande samhälle där vi alla uppmuntras att blomma ut i vår fulla potential. Detta har olika innebörd för olika människor, eftersom vi alla har olika utgångspunkt och behov. Därför är det ett samhälle som inte bygger rigida strukturer och system utan snarast amöbaliknande dito som kan omfamna det som behövs i stunden.

Ett lärande samhälle, där vi använder oss av ett tankesätt om vad som gagnar/inte gagnar, snarare än kalla det för rätt/fel. Där jag reflekterar och lär känna mig själv och min omgivning, med nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädsla och skräck. Där vi lever som vi lär, och alla är i ett ständigt lärande – som tar olika uttryck, beroende på den unika individens utgångspunkt varje dag. Som Dag Hammarskjöld skrev:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Där det spelar större roll att jag bidrar, än hur mycket framgång (läs: pengar och prylar) jag når. Att min förmåga att bidrar beror just på min egen förmåga, och jag behöver inte jämföras med någon annan än mig själv.

Där vi inser att de gränser vi skapat just är skapade, och att vi tillsammans har en värld att ta hand om. Där medmänsklighet är av större vikt än tävling och konkurrens. Ett samhälle där omsorg och omtanke – för mig själv, likväl som för alla andra, inklusive djur och natur – är grundstommen vi alla utgår från!

Vilka steg behöver vi ta för att nå dit?
Det går att skapa detta samhälle på flera olika sätt, och det finns olika arenor att använda som verktyg. Jag har fokus på skolsystemet, eftersom jag ser det som ett filter vi alla går genom. Vi måste fråga oss vad är det för individer som kommer ut på andra sidan skolsystemet? Är de hela, trygga i sig själva och sin potential? Min uppfattning är att det är för stor andel som inte kommer ur skolsystemet hela och trygga. Det krävs därför en medvetenhet om vad vi önskar skapa idag och imorgon, för att veta hur filtret ska skapas.

Jag upplever att det svenska skolsystemet/regelverket är begränsande, det är snävt och detaljreglerande. Det går att göra mycket inom ramen för det men det är ändock ett system byggt för gårdagens samhälle.

Dagens skolsystem är, mer eller mindre, uppbyggt på tanken att vi alla är fyrkantiga. Problemet är att det finns cirklar, trekanter, ovaler, ellipser, oktagoner och en uppsjö andra former. Jag är 100 % övertygad om att det, på en global arena, finns exempel på HUR man kan skapa en skola för alla dessa olika former. Men de ryms inte inom ramen för det svenska fyrkantiga regelverket. Så det jag är inriktad på, är att få tillstånd ett övergripande regelverk som är mycket mer tillåtande, så att alla dessa olika former får plats.

Och än viktigare, dagens skolsystem är inte skapat med syftet att skapa ett hållbart lärande samhälle, som ständigt rör sig och utvecklas, som är i konstant anpassning till dagens och morgondagens behov.

Har som drömfabrikör stött på alltför många unga människor som saknar tro och hopp, både på sig själva och på samhället de lever i. Oerhört sorgligt, detta är personliga tragedier. Dessutom ett horribelt resursslöseri som vi inte har råd med. Vi behöver var och en av dessa människor, så varför fortsätter vi släcka ner dem och deras potential? Varför arbeta med vuxna som försöker hitta tillbaka till sin fulla potential, efter att ha levt nedsläckta i 10-20-30 år eller mer? Varför inte gå till roten med det hela och säkra att människan får optimala betingelser från början? Varför inte säkra att barn, som upp till skolåldern i stor utsträckning fortfarande har tron på sin egen potential kvar, får behålla den?

Vad kan vi återanvända?
När vi stakat ut riktningen – och det är vad #skolvåren handlar om, att bjuda in till samhällsövergripande multilog kring var vi vill – vill det till att nogsamt ifrågasätta vad som behövs för att nå dit. Vi frågar Varför för att kunna få en riktning för våra Hur.
Och det finns garanterat saker i det befintligt skolsystem som är optimala Hur för att nå den riktning vårt svar på Varför stakat ut. Men lika säkert finns det saker, som fungerar väldigt väl idag, men som leder i en annan riktning än den riktning vi enats om.

Hur ser en skola ut som leder till detta?
Jag vet inte riktigt. Men jag har miljarder idéer och ännu fler frågor.

En skolbyggnad med plats för 1000 elever – ur ett evolutionärt perspektiv – är det verkligen en miljö vi är skapta för?

Måste det vara en grupp om 20-30 jämnåriga elever som undervisas av en lärare? I ett klassrum? Som ska lära sig samma saker på samma sätt på lika lång tid?

Lisa Carr gav mig en härlig tanke på miniträffen i Stockholm: Vad skulle hända om dagmammetänket fick ta plats i ett lärande samhälle – tänk en handfull elever (olika åldrar) och en lärexpert som utforskar världen, vad skulle det kunna leda till?

Under mina promenader på Bulltofta rekreationsområde stöter jag ofta på förskolebussar på parkeringen. Ute i parken syns då en drös förskolebarn som likt färgglada fjärilar i sina neonfärgade västar flyger från blomma till blomma på jakt efter pollen. Varför är detta ett koncept som är begränsat till förskolan?

Måste schema läggas som det görs? För vem finns tidplanen till? Vad skulle det ge lärandet om det var individens lärande, och inte ämnet/schemat/tidplanen som styrde?

Måste alla lära sig samma saker? Vilka är de riktigt grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor vi behöver ha med oss idag och imorgon?

Vem finns skolsystemet till för? Tycker om svaret min amerikanske mentor Max gav mig:
”At the heart of school is the child, not the captain of industry, not the mathematician, not the scientist etc. The purpose of children is sufficient in and of itself.”

Jag ser framför mig hur elever – vilken ålder de är månde vara – med nyfikenhet, glädje och utmaning, lär sig av och kanske löser dagens och morgondagens problem, istället för att lära sig befintliga lösningar till gårdagens problem.

Lärare som är lärande-experter, som befinner sig i lärcentra, där barn befinner sig i hög utsträckning och andra vuxna dyker in med jämna/ojämna mellanrum. Där läraren kan vägleda mellan behovet av grundkompetens/kunskap och att följa nyfikenheten, kanske någon helt annanstans än vad man trodde när man började.

Elever, av alla åldrar, som befinner sig ute i världen, nyttjandes de strukturer vi har skapat i samhället – museer, observatorier, företag, gym, fabriker, innovationshubbar, och även strand, skog, sjöar och hav, ja, allt helt enkelt. I mötet ges möjlighet till lärande.

Gott om upplevelser, som ger möjlighet till reflektion och fördjupat lärande – det är vad som får människan att växa, mental, fysiskt och emotionellt.

System som är flexibla nog att tillvarata alla individers möjligheter. Don efter person. Det finns inte ett sätt, det finns bara ett sätt som är rätt för mig. Du kanske behöver något helt annat för att utmanas och utvecklas på bästa sätt.

Men viktigt är också att dessa olika personer möts – vi får inte skapa en ny form av silos. Mångfald gagnar, på alla plan. Men att tvinga en triangel att bli fyrkantig, bara för sakens skull, det gagnar ingen.

Jag lär mig mer varje dag, samlar nya intryck, tar tankespjärn och klättrar vidare i mina egna tankar. Min egen grundtanke blir dock mer och mer stabil för varje dag som går:
Inte är mänskligheten på toppen av sitt skapande. Jag tror istället att det samhälle vi lever i idag är en klivsten vi behöver ta spjärn mot för att nå längre:
Jag tror att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
/Helena Roth, Twitter-alias @HERO_Respondi, initiativtagare #skolvåren