Vad jag älskade (bok 9 av 12)

Så underligt… bara fyra böcker kvar i svenska högen, och fem i den engelska. Nånstans måste jag ha slarvat bort en bok… trodde jag. Tills jag insåg att jag gått vilse bland siffror och blogginlägg i juni månad. Då läste och bloggade jag om två böcker som jag kallade bok nummer 6 av 12. Galet. Fast inte helt förvånande, en månad så fullspäckad som den, fylld av omvälvande upplevelser och fester, fler nätter på händelsehorisonten än någonsin annars på så kort tid, TEDxSlottsparken och Kenyaresan

Så. Den ena av dessa två juni-böcker lägger jag nu ut igen, och jag väljer den första, eftersom den inte heller hamnade i juni-månads intentions-uppföljning. Dessutom. Om det är någon av dessa två böcker jag verkligen rekommenderar, så är det denna. Vad jag älskade förtjänar i sanning att både bloggas om och läsas minst två gånger!


Siri Hustvedt. Vad jag älskade. Ds rekommendation läste jag Sommaren utan män och när jag var klar med den (Vackert – intensivt – känslosamt.) frågade han om jag läst Vad jag älskade? Nej, svarade jag, vilket möttes av ett omedelbart: Då måste du göra det.

”Han tog mig i underarmen och skakade den. Denna plötsliga gest av kamratskap, till och med av tillgivenhet, gjorde mig osedvanligt lycklig. Jag har ofta tänkt på den, eftersom den där korta dialogen kom skuggorna fick mitt liv att ändra riktning. Den kom att markera det ögonblick då ett vindlande samtal mellan två människor oåterkalleligt slog in på vägen mot vänskap.

Fann den på Myrorna, och har just lagt den ifrån mig, färdigläst. För denna gången. En bok jag gärna skulle läsa igen (kanske på engelska nästa gång?) eftersom den fullt möjligt kvalar in som den bästa roman jag någonsin läst.

”Avundsjuka och grymhet är en oundviklig följd av berömmelse, hur obetydlig denna berömmelse än må vara. Detta kan uppstå var som helst – på skolgården, i styrelserum, i universitetskorridorer eller på de vita väggarna i ett galleri.”

Välskriven. Fascinerande.
En story som griper tag, och sen tar ett nytag, ett till och slutligen ännu ett.
Vändningar som jag instinktivt kände på mig men verkligen inte ville skulle ske…

”Att veta och ändå kunna inte veta är det svåraste av allt.” – Philip Guston

Beskrivningar av konstverk som är så målande att jag utan problem ser dem för mitt inre öga, karaktärer som är så genomtänkta och välskapta att de skulle kunna sitta brevid mig, som människor av kött och blod.

”När jag kom ut ur huset på Central Park West tittade jag bort mot träden som helt hade slagit ut, och jag greps av en outsäglig och sällsam känsla. Att vara vid liv är något oförklarligt, tänkte jag. Själva medvetandet är oförklarligt. Det finns ingenting vanligt i världen.

Det sätt som Hustvedt väver in de olika verk som skapas av bokens olika karaktärer, oaktat om de är målningar, installationer, böcker eller teaterstycken, gör mig matt av blotta tanken på hur mycket hon själv måtte ha vidgat sin egen värld för att kunna vara skapare, inte ”enkom” till en fantastisk roman, utan samtidigt till ett antal verk i verket, av så vitt skilda karaktär. Imponerande!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Vad jag älskade (bok 6 av 12)

Siri Hustvedt. Vad jag älskade. Ds rekommendation läste jag Sommaren utan män och när jag var klar med den (Vackert – intensivt – känslosamt.) frågade han om jag läst Vad jag älskade? Nej, svarade jag, vilket möttes av ett omedelbart: Då måste du göra det.

”Han tog mig i underarmen och skakade den. Denna plötsliga gest av kamratskap, till och med av tillgivenhet, gjorde mig osedvanligt lycklig. Jag har ofta tänkt på den, eftersom den där korta dialogen kom skuggorna fick mitt liv att ändra riktning. Den kom att markera det ögonblick då ett vindlande samtal mellan två människor oåterkalleligt slog in på vägen mot vänskap.

Fann den på Myrorna, och har just lagt den ifrån mig, färdigläst. För denna gången. En bok jag gärna skulle läsa igen (kanske på engelska nästa gång?) eftersom den fullt möjligt kvalar in som den bästa roman jag någonsin läst.

”Avundsjuka och grymhet är en oundviklig följd av berömmelse, hur obetydlig denna berömmelse än må vara. Detta kan uppstå var som helst – på skolgården, i styrelserum, i universitetskorridorer eller på de vita väggarna i ett galleri.”

Välskriven. Fascinerande.
En story som griper tag, och sen tar ett nytag, ett till och slutligen ännu ett.
Vändningar som jag instinktivt kände på mig men verkligen inte ville skulle ske…

”Att veta och ändå kunna inte veta är det svåraste av allt.” – Philip Guston

Beskrivningar av konstverk som är så målande att jag utan problem ser dem för mitt inre öga, karaktärer som är så genomtänkta och välskapta att de skulle kunna sitta brevid mig, som människor av kött och blod.

”När jag kom ut ur huset på Central Park West tittade jag bort mot träden som helt hade slagit ut, och jag greps av en outsäglig och sällsam känsla. Att vara vid liv är något oförklarligt, tänkte jag. Själva medvetandet är oförklarligt. Det finns ingenting vanligt i världen.

Det sätt som Hustvedt väver in de olika verk som skapas av bokens olika karaktärer, oaktat om de är målningar, installationer, böcker eller teaterstycken, gör mig matt av blotta tanken på hur mycket hon själv måtte ha vidgat sin egen värld för att kunna vara skapare, inte ”enkom” till en fantastisk roman, utan samtidigt till ett antal verk i verket, av så vitt skilda karaktär. Imponerande!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Check på den!

I samband med skilsmässa står många att-göra-saker på att-göra-listan. Idag kan jag sätta check på ytterligare en, då jag just – elektroniskt – signerat nya bolånehandlingar, som möjliggör att jag köper ut exmaken ur huset.

Eftersom jag är egenföretagare sedan dryga tio år, som de senaste åren medvetet plockat ut ganska lite i lön, var det inte helt enkelt att ordna med bolån. Men trägen vinner, och tiden gör dessutom sitt till, för nu har jag alltså plockat ut ”tillräckligt hög lön enligt bankerna” i ett drygt halvår för att bedömas kreditvärdig nog att ta lån i eget namn.

När jag dessutom stötte på en mycket hjälpsam och lösningsorienterad kontakt på Hypoteket Bolån Sverige AB så trillade övriga frågor på plats kring tillskifte av fastighet för att kunna lösa nya lån i enkom mitt namn (alla som står som ägare till en fastighet måste stå på lånet, nämligen).

Det kvarstår några små att-göra-uppgifter på listan, innan det rent juridiska och ekonomiska oss emellan är avklarat, och det ska inte vara några problem det heller. Vi vill både varandra och barnen väl, något som verkligen gör enorm skillnad och känns fantastiskt skönt.

Påminns om att jag nånstans (var? Vet du? En podcast månne?) hört ett resonemang kring vikten av att vara väldigt nogräknad vid val av partner (om man skaffar barn tillsammans), så man väljer någon ”man kan tänka sig att vara skild från”. För även om vi snart har löst alla band som går att lösa, så finns det viktigaste bandet oss emellan kvar: barnen. Vad vi än gör så kvarstår det faktum att vi har barn tillsammans, barn som (oaktat om de är myndiga eller omyndiga) behöver kloka föräldrar som kan samarbeta och respektera varandra. Att vi dessutom kan göra det med både värme, omsorg och kärlek, i en relation som övergått från en kärleks-relation till en vänskapsdito utgör grädde på moset. Så nog finns det mycket att vara tacksam för!

Jag har det löjligt bra.

Jag har det löjligt bra. Trots lite feber och lätt illamående sen igårkväll, så har jag verkligen det. Sitter i min soffa med dator i knät, nyss uppstigen ur min varma säng. Faller matlusten på är kyl, frys och skafferi välfyllda, och rent vatten har jag i kranen dessutom. Värsta lyxlivet! Tom när jag känner mig ynklig och krank.
lyxlivSitter i soffan med katten i knät, varm och gosig, tittar på Monica Z på SVTPlay. Lyxliv.
Tacksamhet.
Hälsa.
Familj.
Vänskap.
Mat i magen, både idag och imorgon. Inget snack om saken.
Lever i ett land med sociala system som, om än i osynk med samtiden och med mycket övrigt att önska, trots allt finns och fungerar. Skolgång, sjukvård, socialförsäkring osv.
Barnen går i skola och har meningsfulla fritidsaktiviteter tack vare engagerade människor som brinner för fotboll, fridykning, och allt annat mellan himmel och jord.

Skänker en tanke till dig som inte har råd att värma upp ditt hem. Eller handla mat.
Du som bor på gatan, du som flytt från ditt land, du som kommit bort från hela din familj.
Du som lämnat barnen hos dina föräldrar, desperat efter att få ihop en slant så du kan skicka pengar till mat, kläder, skolgång till dem.
Du som drömmer mardrömmar om bomber och skott, om jordbävningar och översvämningar.

Att medvetet se mitt välstånd, och dela med mig, göra en insats, på de sätt jag kan, utöver den skänkta tanken. Känns viktigt för mig. För jag har det löjligt bra. Och jag är oändligt tacksam för allt jag har fått mig givet, för allt som jag själv skapat. Möjligt för jag bor i ett land som ligger högt på alla listor som finns, över allsköns aspekter. Medellivslängd, barnadödlighet, korruption, arbetslöshet, jämställdhet och mycket mycket annat. Hur vore mitt liv om jag hade fötts i ett land som ligger i nedre spannet av dessa listor?

… och det händer, fortfarande.

Barfotadrottningen. barfotadrottningen
Av Ildefonso Falcones.

Spanien. 1700-tal. Klassamhälle. Romer. Frigivna slavar. Rasism, förtryck, fördomar. Oh dessa fördomar, som verkar ha en halveringstid på årtusenden…

Jag är skyldig till dem själv, fördomar lever i mig med. Ibland får jag syn på dem. Då kan jag, ibland, bli kvitt dem, omvandla dem till förståelse, istället.

Nyckfulla regenter. Sociopater och maktfullkomlighet. Människor vars liv slits sönder och samman.

Våld. Svält. Fattigdom.
Men också. Kärlek. Vänskap. Sång, dans, glädje, ömhet. Närhet. Sorg. Förlust. Rädsla.

Vackert språk, tätt vävd berättelse, pulsen i boken håller mig fast, blad efter blad läser jag, sen kväll på sen kväll. Svårt lägga ifrån mig boken. Vad kommer hända. Överlever hon? Han? Kommer de återförenas, eller är det som förgjort, att ödet ger än mer åt de som redan burit det tyngsta av lass?

Och oj, vad jag slås av att det inte hänt så mycket på knappa 300 år. Igenkänningen enormt stor. EU-migranternas läger på Sorgenfri i Malmö rivs ungefär i samma veva som jag läser om hur Ferdinand VI 1749 frihetsberövar landet samtliga (!) romer. På ett infall. För att de var romer. För att det gick.

Drar inga andra paralleller, men igen… vår kollektiva oförmåga att vara varsamma med varandra känns som den ännu inte peakat i mänsklighetens historia. Och på något underligt vis så ger det mig hopp. Vi kan bättre. Vi kan mer. Vi kan vara varsamma. Gemensamt.

Barfotadrottningen.
Bok väl värd att läsa, liksom hans tidigare roman Katedralen vid havet.

Läs. Ta in. Lyssna, i ditt inre, efter det du inte redan visste. Och fundera. Över vad vi människor gör mot varandra. Vad vore möjligt om vi istället var varsamma med varandra, i samvaro?

Ovärderlig vänskap!

Idag var det premiär på att låna en bil från Sunfleet. Har funkat finfint när jag väl klurade ut allt initialt. Och det är ganska skönt att köra en ny fin bil, måste jag säga!

image

Mot Österlen körde jag, för en heldag tillsammans med en fantastisk vän, en kvinna vars vänskap för mig är ovärderlig. Det var för länge sedan vi träffades, men det har vi verkligen kompenserat för idag!

Vi har pratat. Fikat lite. Pratat. Handlat lunch- och middagsmat. Och pratat. Ännu mer. Och ännu lite till. Delat tankar om liv och leverne, delat höjdpunkter som lågpunkter från de senaste åren, och skrattat. Fnittrat. Kramats.

image

Här slår vi våra kloka huvud ihop nere på stranden. Och yup! Jag badade! Underbart skönt!image

Vänskap. Ovärderlig. Livsviktig. Vad vore jag utan de vänskapsband jag knutit genom livet? Så ofantligt mycket mindre än jag är idag. Jag har vänner att tacka för mycket. Så tack, allesammans, men idag går ett extrastort tack till min fantastiska vän som förgyllt min dag! ❤

Har du något eller några ovärderliga vänskapsband som du knutit under årens lopp?

Vänskaper

Har du varit med om att du har en god vän som spelar ofantligt stor roll i ditt liv, under en period, kort eller lång, och sen, helt plötsligt så tar det slut. Ibland blir det soppatorsk, vänskapen dör i ett enda slag, efter att ha hackat, spottat och fräst ett par meter. Ibland sker det mer som en pyspunka på cykeln, det blir tyngre och tyngre, och till slut kör du på så lite luft att det är som att cykla i kvicksand.

Och så ett tu tre står du där och personen som du trodde skulle spela ofantligt stor roll i ditt liv för alltid, befinner sig helt plötsligt ute i periferin. Eller kanske helt ur sikte.

Men däri ligger gåvan: människor kommer in i våra liv för att lära oss något, och när lärdomen är gjord behöver vi släppa och gå vidare. Ibland går det snabbt, ibland kanske det tar en eller flera livstider. Men när det är dags att släppa ska man släppa & gå vidare, i visshet att det som skulle bli, blev. Eller som Olle Strömbeck sa om #pedagogiskpub i Lund – bryt & byt – dvs, bryt upp och byt partner!

Har varit med om detta flera gånger 20131023-233749.jpgoch just i bryt-ögonblicket kan det kännas väldigt underligt. Lite vemodigt, sorgligt till och med. Men med lite perspektiv kan jag ofta med glädje se tillbaka på lärdomarna och insikterna som vänskapen givit mig, samtidigt som jag kan se hur det gagnat mig att byta! Jag håller med 20131023-231121.jpgNora i tweeten, med det undantaget att jag inte ser det som att relationer misslyckas, utan snarast som att lärdomen är uppsnappad, och det är dags att gå vidare, att säga Ciao, som ju betyder både hej och hej då. Ett hej då till något eller någon, möjliggör ett hej till någon eller något annat!

Har du förmågan att se tillbaka på det som var en gång, med kärlek och ömhet?