#blogg100 – Livets lek vid ytan

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns smärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.

Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnet från den resan. Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en enda, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Så:
Vem är jag?
Vad är jag?

Och om jag finner dagsfärska svar på dessa frågor – dagsfärska, ty sådant är livet beskaffat. Ett svar av idag, är inte ett svar för evigt. Det är ett svar i Nuet och intet mer. – vad finner jag då, som är sant om människan?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 91 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Dramats uppgift.

”Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet.”

Tänk så trist livet skulle vara utan det, utan känslorna, som sköljer över oss i vågor.
Risken, för mig åtminstone, är att jag emellanåt när jag fastnar i dramat och inte förmår ta mig ur det, inte förmår ge mig själv en överblick, över helheten, utan fastnar i dramaträsket. Ibland – ärligt talat, ganska ofta nuförtiden! – så lyckas jag. Men ibland inte. Och det slår mig att nu och då gör omgivningen sitt bästa för att vi ska stanna just där, i dramaträsket, fastna i det känslomässiga innehållet, fastna i rädslan, behovet, driften.

Ta Stockholmsattacken. Det fascinerar mig hur media (TV, radio, tidningar) mjölkar händelsen på vartenda uns; kastar sina nät allt längre ut från något som ens är tillnärmelsevis av intresse eller relevans… allt för att hålla dramat levande. Eller är jag ojuste? Dömer jag gammelmedia för något de är oskyldiga till? Görs det verkligen ”i allmänhetens intresse”?

Men nä. Jag upplever inte det. Jag ser mer av egenintresse i att fortsätta hålla spinn på det som hänt, det folk upplevt, det vi vet, det vi inte vet, vad det skulle kunna vara, kopplingar till tidigare dåd, likheter och olikheter, spekulationer om vad/när/hur/varför in absurdum…

Fast samtidigt så påverkas jag relativt lite, helt enkelt för att jag stängt av många av dessa kanaler. Vill inte, orkar inte, se/höra/läsa om eländet om och om igen. Och detta är något jag gör förjämnan, inte bara vid extraordinära händelser, utan till dagligdags i mitt eget liv. Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet, ja, och utan det vore livet måhända grymt trist. Men det är inget som stipulerar hur länge jag ska sitta i publiken, eller hur? Inget eller ingen mer än mig själv, vill säga. För däri finns min valmöjlighet. Jag väljer om jag ska vara publik (eller deltagare för den delen) eller ej. Hur länge. När. Varför. Vägledning till vilket val jag ska fatta hittar jag i frågor som: Vad mår jag bra av? Vad gagnar mig just nu? 

Jag har insett genom åren att dramaträsket väldigt sällan (nånsin?) gagnar mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 49 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com