Frågor

Får en tanke när jag läser Niklas Orrenius krönika, där han beskriver hur han översköljs av sin åttaårings frågor vid läggdags. Tanken som väcks lyder:

Är förmågan att ställa en fråga viktigare än om någon har förmågan att besvara den?

Jag förväntar mig näppeligen några svar på den frågan, för det är just det som eg är min poäng. Dvs, när jag kommer på en fråga – så tror jag, i många fall åtminstone – att jag besitter svaret själv. Men det kan hjälpa att höra den uttalad, för att få igång mina egna tankar i frågan. Och ibland är jag inte kapabel att ställa frågorna som jag behöver – då är det skönt att umgås med andra frågvisa människor.

Jag landar i följande, för egen del:

20130930-124708.jpg

Jag har funderat kring det här med frågor tidigare, och sedan dess kan jag lugnt säga att jag verkligen arbetat med min förmåga att ställa frågor. Har du?

Eldsjäl?

Är du en eldsjäl? Vill du ens vara en eldsjäl, eller kallas för det?
Detta begrepp har figurerat mycket på sistone, och jag, jag är definitivt en eldsjäl! Och dessutom väldigt stolt och nöjd över det!
Hamnade i en diskussion på Twitter om eldsjälar, där det påstods att det var givet att en eldsjäl brinner upp. Själv håller jag inte med. Visst, en eld kan brinna upp, men det beror ju på bränsletillförseln!

20130927-053943.jpg

20130927-053957.jpg

20130927-054008.jpgJag är en av Skolvisionärerna i projektet Skolvision, och de konventdagar vi anordnar i november riktar sig till eldsjälar i skolans värld (hela skolsystemet!). Känner du dig träffad, eller för den delen har en önskan att blåsa lite liv i en inre pyrande glöd, så föreslår jag att du anmäler dig.

Skolvisions konvent för eldsjälar 2014Jag tror på att det bor en eldsjäl i oss alla. Vi besitter alla en inre glöd. Ibland får den lufttillförsel och blommar ut i fullfjädrad passion, ibland ligger den där bara och glöder, redo om det blir läge att ta fart på riktigt. Den dör aldrig, utan finns där så länge du finns.

När elden tar fyr på riktigt och växer så du blir en eldsjäl – och då är det av absolut vikt att du själv ser till att fortsätta lägga på bränsle på brasan. Så ta hand om dig, ladda batterierna, vad observant på signaler från kropp och knopp. På det viset kan du köra fullt ös, utan att behöva ‘hålla tillbaka för att hålla ett helt arbetsliv’, som många verkar ha som strategi. Inget fel i det, om det är ett medvetet val – dock upplever jag att du då undanhåller både världen och dig själv ditt bästa jag. Och det vet jag inte om vi har råd med.

I vilket stadie befinner sig din inre glöd?

 

Inlägg uppdaterat nov 2013 med ny bild över konventen som Skolvision anordnar, framflyttade till vårvinter 2014.

Mettā

I am preparing this blog post on September 11th after reading the weekly news letter from Alan Seale. He wrote about the Loving Kindness Meditation, also knows as Metta, from the Buddhist tradition, and I got curious. Luckily, my computer was at hand, and Google works like a charm for ensuring that curiosity doesn’t kill the cat.

Alan suggest the following words, but I understand that you can compose these lines with words that fit you best.

May I dwell in my heart;

May I be free from suffering;

May I be healed;

May I be at peace.

Found another blogpost on Metta, by Christine Carter, and she suggest doing this with you children:

May I be healthy and strong.

May I be happy.

May I be filled with ease.

20130911-145801.jpgStart with yourself as the focal point, after a while shifting focus to a loved one. Move on to a person you do feel neutral about, and after that shift your focus to someone with whom you have a conflict or an issue with. Move all the way out to include everyone in the universe, and conclude by going back to focusing on yourself.

I don’t know what this practice (a fem minutes per day) would do for me – but just from five minutes of googling and reading up on Metta, I’ve decided I’m gonna try it out. Rather than sit and wonder if it might or might not be something for me, I’m gonna try it, and then I’ll know for sure.

Wanna join me?

Kritiskt förhållningssätt

Om jag nu kritiserar vetenskaplig grund – betyder det att jag inte tycker skolan ska forska? Att jag inte tycker det är bra att skolan baserar sig på vetenskaplig grund? Kanske det låter som att jag ratar vetenskap? Som att jag inte tycker vetenskaplig forskning har något berättigande?

Givetvis är det inte vad jag tycker. Snarare skulle jag vilja påstå att vi borde använda vetenskapliga rön mycket mer än vi gör idag, och då tänker jag just nu främst på just skolans värld. Eller. Kanske är det mer rättvisande att sätta ramen Lärande. För det finns ofantligt många rön om lärande och mänsklig utveckling – som inte överhuvudtaget lyser igenom i skolsystemet och dess implementering.

Så, för att förtydliga. Jag är 100% för ett kritiskt förhållningssätt – granska, ifrågasätt, testa, analysera, gör om, analysera igen, ifrågasätt, undersök, fråga nyfiket om och om igen. Gå på djupet. Ett bra och enkelt verktyg är den så kallade PDCA-cykeln som Deming gav upphov till. PDCA är ett verktyg som används inom olika kvalitetsströmningar, och det står för:
Plan – Do – Check – Act.PDCA
Alltså, planera vad du vill förbättra, undersöka osv, utför det planerade, kontrollera om det gav önskat resultat, om ej, så justerar du och planerar ånyo. Och så var snurren igång.

Men glöm inte bort att det alltid kommer finnas outliers, dvs, de där udda resultaten som inte passar in. Det finns t ex läkemedel som vidgar blodkärlen. Hos näääästan alla. Men det finns ett fåtal individer vars blodkärl reagerar precis tvärt om och dras ihop istället! Så det jag eg vill säga är att det inte finns någon universalmedicin.

Men det betyder ju inte att vi ska sluta leta efter det som funkar (för de flesta)! Det är ju när vi efterforskar det, som vi också kommer hitta sånt som funkar mindre bra (för de flesta). Så snälla pedagoger och skolledare – jag ber er, beforska er egen praktik! Börja forska och dela era rön med oss alla.

Kanske det kan börja med att du ställer dig frågan Varför gör jag det jag gör?

Skolministeriet

Lyssnar på Skolministeriet, programmet som handlar om en skola byggd på vetenskaplig grund. Lyssna gärna, det är intressant att höra vad folk tycker och tänker.

Och ja, jag säger mycket medvetet tycker och tänker. Jamen, säger någon kanske, det ska ju byggas på vetenskaplig grund. Jo. Så är det. Men vetenskap är inte absolut sanning. Det är uttolkning av forskning, undersökningar, experiement, statistiska analyser osv osv osv. Jag säger det igen: Det är inte sanning.

Det är däremot en bild av verkligheten, en tolkning av den verklighet och den sanning som forskaren uppfattar. Imorgon dag kan denna tolkning komma att bli överbevisad – nya data, nya analysmetoder, nya möjligheter att göra experiment och studier, nya sätt att formulera en fråga osv. Det är ju det som är vetenskap. Att bevisa något idag, men vara öppen för att imorgon kan nya rön göra dagens bevis ogiltigt.

20130925-210726.jpgJorden är platt. Nä. Den är ju inte det, eller hur?

Jorden är universums centrum. Nä. Den är ju inte det, eller hur?

Folk var villiga att gå i graven för att hävda sin sanning inom ovanstående uppfattningar om jorden – snälla, låt inte skoldebatten gå den vägen. Någon upplever att ordning och reda, ämneskunskaper, betyg, prov osv, har fungerat mycket väl för hens elever. Underbart tycker jag! Någon annan visar hur det fungerar finfint utan läxor, eller med utepedagogik, eller timplanelöst. Jag är övertygad om att det går att hitta individer som frodas inom alla dessa olika Hur.

Men betyder det att det måste vara det enda sättet för alla? Vad säger att några av dessa eleverna inte hade kunnat frodas än mer av ett annat angreppssätt?

Argumentera för ditt sätt, absolut, tro på det, visa att det funkar osv. Men dissa inte alla andra sätt bara därför. Jag förundras så över det där. Varför måste mitt sätt bli rätt sätt och därmed det enda sättet? Varför kan vi inte vara ödmjuka nog att se att mitt sätt bara är ett sätt, som möjligen är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för alla?

Still water

Had a great coach session with my coach today, and he sent me this wonderful quote by William Butler Yeats afterwards:

”We can make our lives so like still water that beings gather about us that they may see, it may be, their own images, and so live for a moment with a clearer, perhaps even with a fiercer life because of our quiet.”
– William Butler Yeats
(Earth, Fire and Water – The Celtic Twilight, 1893)

It came about, since we talked about the feedback I’ve gotten from people, saying that I have this calm about me. And the interesting thing is, for most of my life (up until the last few years), calm would not even by a longshot be the word people would use to describe me with. Far from it. I would never have come up with it myself either. 20130925-110355.jpg

But now, I feel it. It’s there. Deep down, I am calm. Something has shifted within! Now, that doesn’t mean I am calm all the time. Not with all people. Not in all situations, and so on. I can get really worked up and passionate, but that’s something else. Within there is a stillness, that I wouldn’t trade for the world. That stillness within comes from me being Me. Fully. It’s not something I’ve added. On the contrary, it’s me finding myself again, and letting my light shine.

What lies within you?

Marionettdocka

Sydsvenskan kör en artikelserie där de granskar Malmös skolor. Måndagen den 23 september stod det på förstasidan:20130923-105223.jpg

Jag ringade in anledningen till att den intervjuade läraren lämnade yrket. Han anger att han kände sig som en marionettdocka. Jag kan förstå honom. Och han har fattat ett beslut utifrån sin känsla. Att agera är bra!

Dock så undrar jag – vad skulle hända om lärare, som upplever samma som Niklas, istället för att lämna yrket, vände på det hela? Dvs, om du känner dig som en marionettdocka – vad skulle hända om du återtog kontrollen själv? Drog ner snörena som någon annan styr, och började styra själv?

*hukar lite grann, kanske det börjar flyga ruttna tomater snart*

Allvarligt talat – jag pratade med en rektor i fredags, som eftersökte modiga lärare. På Twitter i helgen landade jag i en diskussion som handlade om önskan efter fler modiga skolledare.

Är det inte precis det som behövs? Att lärare, rektorer, förskolelärare, fritidspedagoger och alla andra som arbetar inom utbildnings-Sverige, verkligen utnyttjar hela det utrymme som är dem givet i form av skollag och styrdokument?

Jag brukar likna det där vid en kub. Låt oss säga att skollag, läroplan mm ger en rektor en kubikmeter stor kub stor att verka inom. Jag kan nog namnge en handfull rektorer runt om i landet, som jag tror verkligen utnyttjar varje kubikmillimeter som är dem givna. Ja, några av dem är tom så fräcka (modiga!) att de utmanar systemet genom att putta på väggarna, så kuben börjar bukta!

Min uppfattning är dock att det finns ofantligt många fler rektorer som endast verkar på en väldigt liten del av kuben. Om de upplever sig inmålade i ett hörn, eller faktiskt själva har målat in sig där, ska jag låta vara osagt, men faktum är att de inte ens utnyttjar det lagstadgade utrymme de har!

Och det är väl där efterfrågan på mod kommer in. Våga bryt dig loss. Våga utmana. Använd dig av hela det givna utrymmet!

Och igen – ja, det är lätt för mig att säga, jag vet inte hur det är, osv osv. Stämmer bra det. Men jag är en tänkande, reflekterande individ, som ser hur detta självförminskande är en enormt destruktiv kraft. Och det måste inte vara så. Och det KAN jag säga, eftersom jag själv gjort just den resan!

Så, om du känner dig som en marionett, gör ett val, fatta ett beslut. Stanna inte bara kvar i situationen utan åstadkom en förändring. Antingen gör du som Niklas, som lämnade och gav sig själv en annan jobbsituation där han mår bra, eller så tar du över kontrollen.

Vad väljer du?