Får en tanke när jag läser Niklas Orrenius krönika, där han beskriver hur han översköljs av sin åttaårings frågor vid läggdags. Tanken som väcks lyder:
Är förmågan att ställa en fråga viktigare än om någon har förmågan att besvara den?
Jag förväntar mig näppeligen några svar på den frågan, för det är just det som eg är min poäng. Dvs, när jag kommer på en fråga – så tror jag, i många fall åtminstone – att jag besitter svaret själv. Men det kan hjälpa att höra den uttalad, för att få igång mina egna tankar i frågan. Och ibland är jag inte kapabel att ställa frågorna som jag behöver – då är det skönt att umgås med andra frågvisa människor.
Jag landar i följande, för egen del:
Jag har funderat kring det här med frågor tidigare, och sedan dess kan jag lugnt säga att jag verkligen arbetat med min förmåga att ställa frågor. Har du?
Jag är en av Skolvisionärerna i projektet Skolvision, och de konventdagar vi anordnar i november riktar sig till eldsjälar i skolans värld (hela skolsystemet!)
Jag tror på att det bor en eldsjäl i oss alla. Vi besitter alla en inre glöd. Ibland får den lufttillförsel och blommar ut i fullfjädrad passion, ibland ligger den där bara och glöder, redo om det blir läge att ta fart på riktigt. Den dör aldrig, utan finns där så länge du finns.
HERO - the coach 