Köpte den till mig själv i julklapp i december. Så att Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark hamnade i årets svenska bokhög att läsa och blogga om känns ganska naturligt.
Nu har jag läst ut den. Jag föreslår att du gör detsamma. Det är i sanning en läsvärd bok. 
Många tankeställare har jag fått för detta är en bok som med sitt vackra men långt från lättförståeliga språk levererar tankesjärn i parti och minut. Jag har getts möjlighet att reflektera kring såväl mitt eget mätande (idag klarade jag av min 2070e morgon-sjua, min 98e dag av Wim Hofs djupandning, tog årets 28e kallbad, för att bara ge ett par exempel på mätbarheter jag håller koll på; ratiot är starkt i mig!) som uppbyggnaden av de kvalitetssystem jag arbetat professionellt med i två decennier, till förpappringen som är legio inom så många verksamheter och branscher, privat som offentligt, och inte minst hur jag trots allt också låter intellectus vara en daglig följeslagare till mig i form av reflektion och att leva i frågorna, och därmed surfa på de outtömliga horisonterna av icke-vetande. Eller som Bornemark också skriver: Intellectuspraktiker handlar om att komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss.
Och förälskad som jag är i tankespjärn så gladdes jag redan i inledningen då Jonna formulerar sig så här: Det är svårt att undersöka sin egen samtid, man behöver något att ta spjärn emot, något som kan ge distans till det som omsluter en.
Boken utgår i stort från två begrepp som filosofen Cusanus tänkt och skrivit om, ratio som är en kalkylerande förmåga och intellectus som är en reflekterande, omdömesgill förmåga. Och jag lovar… lika klurigt skriven som boken är, lika många stycken har jag markerat, strukit under, utropstecknat i marginalen. Och som så ofta när det sker, bläddrar jag febrilt för att hitta de utdrag jag vill lyfta fram just nu…
”Utan en samtidighet mellan (minst) två åsikter, två erfarenheter och två berättelser finns inte någon gemensam värld att leva i. Att tro på någon, utan att själv ha sett det den andra berättar är därmed en förutsättning för att vi alls ska ha ett samhälle eftersom det innebär att vi har tillit till varandra, kan förstå och lära av varandra.”
Det är just vår gemensamma värld som Jonna Bornemark hela tiden återvänder till. Hur ensidigheten, fundamentalismen, inte gagnar oss, hur den till och med gör oss illa, på såväl individuell som kollektiv nivå, oaktat om det handlar om politik, religion, vetenskap.
”[…] måste vi ständigt söka en balans mellan att upptäcka det nya och ha en ordnad värld.”
Hur pendeln i den värld vi lever i idag har slagit över nästintill till fullo till ratiots fördel, och att det krävs en motkraft, pendeln behöver röra sig mot mitten igen, behöver möta intellectus och dess reflekterande förmåga, inte bara för att bådadera behövs var och en för sig, utan för att de behöver varandra. Ratiots kategorier stagnerar utan intellectus ständigt reflekterande och ifrågasättande blick, som bidrar till att hålla kategorierna utvecklade och aktuella.
”Livet överflödar oss, vi kan inte kontrollera det, men vi kan njuta av det, fortsätta dess rörelse och förstå det ständigt på nytt.”
Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.
HERO - the coach 