Med kroppen i fokus – augustireflektion

Vattenfasta. Ett och ett halvt dygn. (Första gången nånsin. Intressant upplevelse som ger mersmak.)
Fortsatt göra-ingenting:ande.
Ännu fler böcker lästa (11).
Lite bloggande, men inte mycket.
Inte ett endaste plurr.
Inte mer utflykter än nödvändigt, och det nödvändiga har hållit sig till jobb-utflykter.

Har å andra sidan börjat prata med min kropp. Eller snarast, min kropp har börjat prata med mig. Eller, äsch… kanske handlar det mer om att vi på riktigt inlett ett samtal. Mellan två likvärdiga parter. Jag. Och min kropp. Fast till och med det värjer jag mig från att skriva, för jag är inte skild från min kropp. Den dikotomin tror jag förorsakat oändligt mycket problem, helt i onödan. Jag är jag. Jag är min kropp. Jag är mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Jag är allt. Som en helhet. Och jag behöver just helheten, för utan den vore jag inte.

Nåväl.
Läste Embodiment av Dain Heer.
En helt ny värld öppnade sig för mig… och jag testade. Ställde en fråga (efter att ha inlett med att tydliggöra vad ja/nej såg ut som i kroppslig form), och fick ett tydligt svar. Små frågor. Vill du ha gröt eller yoghurt? Om kroppen tippade framåt, mot spisen, gröt, bakåt, mot kylskåpet, yoghurt. Mitt allra tydligaste svar fick jag en sen lördagskväll, då jag rastlös reste mig från soffhörnet, gick ut till köket, ställde mig framför skafferiet och skulle precis öppna dörren för att leta efter nått, vad som helst när det slog mig att fråga mig själv: Är du sugen eller hungrig? Jag föll framåt så kraftigt att jag inget annat kunde än gapskratta, innan jag vände på klacken och satte mig i soffan en stund innan jag gick och la mig istället. (Framåt betydde sugen.)

Med kroppen i fokus – julireflektion

Den här månatliga reflektionen på årets intention, med kroppen i fokus, kommer se helt annorlunda ut än de tidigare sex, vilket kanske inte är förvånande för den som läste juni månads reflektion (längst ner). Vem vet hur kommande reflektioner kommer se ut, eller om de ens blir av.

När jag klev ur min självskapade sommarbubbla skrev jag ett inlägg på engelska, som i stort beskriver juli månad. Men den berättar inte hela historien (det lär jag väl inte göra nu heller, men… kanske något lite mer…).

Under våren gav kropp och knopp mig många signaler som alla pekade i en riktning: du kör för hårt Helena. Men jag vill(e) inte riktigt erkänna att det där är möjligt.
Jag vill inte riktigt tro att jag inte är superkvinnan med oändlig energi, kapacitet och förmåga.
Jag vill inte vara en som säger Nej, Nej, Nej, helt enkelt för att det är för mycket.
Vill mycket hellre vara en flexibel och möjliggörande superkvinna med oändlig kapacitet.

Det är jag inte.
Jag har stor kapacitet, mycket energi och välutvecklade förmågor jag har förstånd att dra stor nytta av.
Men likförbaskat har jag kört för hårt ett tag, eller… handen på hjärtat, lite längre än ett tag. För ett tag funkar det att köra riktigt hårt. Men att göra det för länge, med för lite/få möjligheter till återhämtning, det funkar inte.

Så i juli har jag… gjort ingenting.
Inte badat en enda gång.
Knappt tagit några cykelturer eller promenader som inte varit påkallade av yttre omständigheter, inte lyft ett finger här hemma bortsett från lite växelvis trädgårdsarbete/bokläsning (en kombo som varmt rekommenderas!).
Jag har knappt ens varit och handlat mat, utan det har jag delegerat till storbarnet som gjort det med den äran.

Men nått har jag väl ändå gjort.
Jo.
Så klart.
Pyttelite dock (märk väl – jämfört med mig själv. Inte mot någon annans måttstock.).
Har mediterat/WimHof-andats och gjort (minst) en daglig sjua. Läst. Trädgårdsnjutit och -arbetat. Lyssnat till folklore och någon enstaka pod. Plöjt Reign på Netflix. Det har jag gjort. Men har släppt alla andra typer av loggningar, uppföljningar och run-streaks. (Sanning med modifikation, har lagt in bokläsningen i Goodreads. Rätt ska vara rätt.)

Efter ett halvår med årets intention med kroppen i fokus som jag (i min enfald) trodde skulle bygga styrka och smidighet, har handlat väldigt lite om det. Istället har jag gått in i kroppen, börjat lyssna (till den tysta inre rösten, intuitionen, visdomen), känna, uppleva, sätta ord på och dra kopplingar till cykliciteten. Känns som jag håller på att lära känna en ny vän, ni vet en sån där som ”man känt hela livet” fast man precis träffats? Så känns det! Mycket fascinerande att få syn på.

Med kroppen i fokus – junireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus. Månad sex blev än mer jobb-fokuseras, och därmed fick jag än mer av STOPP-signaler från kropp och knopp på helgerna. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen?

Loggen för juni ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 20 av 30 dagar ↘️
–> cyklat 29 mil ↘️
–> promenerat 3 km ↘️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 endast 7 av 30 dagar ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 2 av 30 dagar ↘️
Kallduschat 4 gånger ➡️

Morgonsjuan
Juni gav jag mig endast fyra dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”, vilket jag, än en gång, har att tacka trädgården för!

30 minuter trädgård/dag
Det har blivit lite fler icke-trädgårdsdagar än jag egentligen önskar, men också vissa riktigt njutningsfylda trädgårdsdagar med långt över 30 minuters vistelse, så det jämnar ut sig.

Barfota
Fortsätter på barfotastuket, inte minst på jobb där jag kastar av mig mina Luna-sandaler mer eller mindre så fort jag kommer in till kontoret. Kollegorna har vant sig. 😉

Fysioterapi
Inte en enda session hos Glemme i juni månad. Dock var jag hos kiropraktorn vilket var både skönt och välgörande.

Walkfeeling
Walkfeeling:at har jag dock fortsatt med. Både ett par sessioner med Wivan som att jag gjort ”Wivan-rörelser” varje dag. Tipsar dessutom alla jag känner att boka en tjugo minuters kostnadsfri rörelseanalys, går nu att göra via Boka Direkt. Online är det jag kör och det funkar finfint.

Testade den här sten-simulerande köpemattan hos kiropraktorn… och sen såg jag en bild på en sådan, skapt av faktiska stenar. En sån stenbricka ska jag fixa mig under sommaren!

Kan dessutom säga att jag nu gått vidare från att enkom se mina egna rörelsemönster, till att få syn på alla runtomkring mig. Folk som går utåt med fötterna, eller vars axlar är krumma, eller… jamen, typ, allt möjligt. Superduperintressant är det. Och nej, så nördig har jag inte blivit (än?) att jag knackar främmande människor på axeln och säger åt dem att testa att ha stortårna pekandes rakt fram… men inte för att det inte lockar!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Juni har fortsatt i maj månads anda, på helgerna vill jag i n t e lämna hem och trädgård. När jag läser min reflektion från maj: Jag har jobbat mycket, och stressindikatorer börjar dyka upp, och att jag då både hör och hörsammar signalen att bara vara under helgerna när veckorna är galet produktiva, gör mig stolt. och tänker att jag faktiskt upplevt färre stressindikatorer i juni månad så att jag tagit det lugnare med mig, om än inte på jobb, ger effekt.

Och njuter. Ja. Det gör jag.
Se bara, vad naturen bjudit på i juni månad:

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
I introt skrev jag: Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen? 

För vet du, jag funderar på att lägga ner loggandet. Kanske inte allt. Kanske allt. Inte sjuan – för den gör jag i min sjuan-app, och den tycker jag om. Och inte Runkeeper, för den tycker jag också om. Men… kanske ska jag sluta logga kallbad och meditation och mil-i-kroppen-dagar och gitarrspelande (Oh herregud… Insåg just. Vi hade sista lektionen 15e juni, och sedan dess har jag spelat gitarr 3 gånger…) och…

Mmm.
Jag undrar om det inte vore välbehövligt.
För mig.
Just nu.

Släppa allt Görandet.
Släppa fram Varandet.

(Och jodå.
Jag har mycket Varande i vardagen också.
Men det känns som jag behöver lite mer av det.)

Med kroppen i fokus – majreflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Månad fem  skruvar jag upp jobbtempot än mer, vilket också resulterar i att kropp och knopp säger STOPP på helgerna. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör.

Loggen för maj ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 24 av 31 dagar ➡️
–> cyklat 34 mil ↘️
–> promenerat 2,8 mil ↗️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 11 av 31 dagar och har fortsatt för avsikt att knoppa in tidigare än fler dagar. ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 3 av 31 dagar ➡️
Kallbadat eller -duschat 6 gånger ➡️

Smart våg
Nope.
Detta kommer jag inte logga längre, åtminstone inte här.
I The Creative’s Workshoppen har jag fått tankespjärn så det står härliga till, bland annat från en kvinna som pratar om the diet culture vilket gjort att jag behöver landa innan jag tar denna aspekten vidare publikt. Spännande med andra ord!

Morgonsjuan
I maj blev det sex dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”, vilket jag har att tacka trädgården för!

30 minuter trädgård/dag
Varje dag blir det inte, men inte långt ifrån (och döm om din förvåning över att jag i n t e loggar dessa dagarna!). Och både jag och trädgården mår bra av det.

Jag har också fått syn på en intressant aspekt i relation till mitt trädgårdsarbete, som jag aldrig snappat upp tidigare. Det som funkar för mig nu är att göra lite här, lite där. Dra lite ogräs, plocka fram sekatören och ta ett par nedstickande grenar, så lite grönsaker, vattna ett par odlingsbäddar, såga ner lite sly… lite här. Lite där. Genom att göra det och röra mig över hela trädgården, så får jag halv-kaos överallt, istället för total-kaos i stora delar av trädgården och ”perfekt” på en liten yta. Det sistnämnda är hur jag angripit trädgården de senaste åren och det blir inte bra. Så jag är mäkta nöjd med min insikt må du tro.

Dessutom är det fascinerande att jag inte insett detta tidigare, då hela mitt arbetsliv i princip är uppbyggt på denna min ”nyvunna trädgårdsinsikt”. Jag gör lite här, lite där, och humlar runt mest hela dagarna mellan olika saker som ska göras. Jag kommer till min rätt så, och trivs dessutom bra av det. Härligt med insikter som ger ökad förståelse!

Barfota?
Chockade mina kör-kollegor (fast bara lite. Det är ganska vana vid att jag är så där som jag är, lite egen liksom.) när jag kom knatandes barfota till körvövningen. Har börjat använda mina Luna-sandaler igen till dagligdags och går utöver det barfota så mycket jag bara kan.

Hur brett kan du spreta med dina tår (se bilden)?

Fysioterapi
Har fortsatt med fasciastimulans hos min fysioterapeut, och jag märker hur jag blir mindre trött efter varje gång, jämfört med hur totalknockad jag blev efter första omgången.

Walkfeeling
Nytt inslag är rörelsecoaching med Wivan-Kristina Sandberg, som är utbildad rörelsecoach hos Walkfeeling. Du hittar kontaktuppgifter till Wivan på Om oss-sidan här:
https://walkfeeling.se/om-oss#wivan men du kan också hitta henne på Instagram.

Jag har fått syn på hur min allmänna hållning är, hur mina axlar varit krumma så händerna inte hängt längs med låren på det sätt som de bör, och först och främst att det med väldigt mjuka och o-jobbiga sätt går att mjuka upp kroppen och låta den hitta tillbaka till de rörelsemönster som den mår bra av. Underbart!

Så boka in dig på tjugo minuters kostnadsfri rörelseanalys du med – själv är jag såld på konceptet och har anlitat Wivan som rörelsecoach, och möts upp med henne online varannan vecka ungefär.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Under maj månad har jag förbluffats av att jag helt plötsligt inte velat lämna hem och trädgård på helgerna. En tydlig signal inifrån, som viskat: Stanna hemma. Rör dig inte utanför tomten. Bara var. Här.

Det är anledningen till att jag i maj månad släppt på minst tio kilometer i kroppen per dag-intentionen. Och det känns väldigt bra. Jag är glad över att jag uppfattar signalen från kropp och knopp, för det är vad jag uppfattar det som. Jag har jobbat mycket, och stressindikatorer börjar dyka upp, och att jag då både hör och hörsammar signalen att bara vara under helgerna när veckorna är galet produktiva, gör mig stolt.

Jag har ytterligare en intensiv jobb-månad framför mig och därför ska jag, igen, försöka komma i säng tidigare än tio, så att jag får den sömn jag så väl behöver.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Pjuh. Börjar bli jobbigt att läsa detta… eftersom det står samma saker, månad efter månad. Så frågan är. Vill jag verkligen? Eller bara tycker jag att jag borde vilja?

Så där skrev jag i april månads reflektion.
Så nu tar jag bort styrka, kosthållning, självhedrande. För en stund.
Så får vi se vad som händer då!

 

Med kroppen i fokus – februarireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus och onekligen har jag haft ett annat typ av fokus på kroppen även årets andra månad. Också. För visst har jag loggat både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för februari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 25 av 29 dagar
–> cyklat 35 mil
–> promenerat 4 mil
Wim Hof-andats 29 av 29 dagar
Gått till sängs före kl 22 14 av 29 dagar
Skärmfri tid efter kl 21 6 av 29 dagar
Kallbadat eller -duschat 8 gånger

Smart våg
Den16 februari kl 11:14 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Då visade den följande:
68.3 kg (med kläder)
29,8% fett
50,5% vatten
37,6% muskler
3,8 kg ben

Huksittandet då?
Naprapatjonas utmaning med 30 minuters huksittande i 30 dagar, som drog igång den 4 januari körde jag inte ända in i kaklet, men jag har fortsatt huksitta. Någon minut om dagen blir det, alltsom oftast, antingen när jag gjort min dagliga morgonsjua och SMSar min dagliga reflektion till min sjua-kompanjon, eller när jag borstar tänderna och/eller håret. Men jag har också börjat stå på ett ben när jag borstar det ena eller andra, för att stärka min fotstyrka genom att stå på ett ben är också något jag vill ha fokus på under året.

Morgonsjuan
Även under februari har Naprapatjonas rygg-tips följt mig, men inte dagligdags. Jag har tom lagt in ytterligare en sak i min Way of life-logg, och det är när morgonsjuan är ”lite mer än en vanlig sjua”, och tio gånger i februari så körde jag lite mer än sju minuter. Alma skapade ett kettle-bell-program till mig (som jag kört två varianter av, fokus på överkropp eller helkropp, totalt 6 pass under månaden), jag inspirerades att skapa ett lite längre core-program själv (som jag kört 3 gånger) och jag har också lagt in de ridturer jag gjort (fast de dagarna har jag såklart gjort en vanlig sjua också), för nog innebär det en rejäl genomkörare av kroppen (inte minst om det ska mockas och/eller fixas med hö och halm och sånt i stallet efteråt!).

Den 27 februari gjorde jag dessutom den 2020e sjuan på raken – så nu är jag förbi innevarande år!

Lindy hop
I slutet av månaden drog så äntligen lindy hop-kurs D igång. Tänk dig 1,5 timmes fullt ös-medvetslös dansande till den mest medryckande musik som finns. Ah! Underbart är vad det är! Tio gånger totalt under våren går kursen och jag hoppas få till lite socialdans också utöver det! Dessa pass räknas också till ”lite mer än en vanlig sjua”-kategorin.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Även i februari har jag jobbat mycket, men har likförbaskat slarvat med min läggtid, fast jag loggar den. Här skapar jag bättre vanor, i detta nu.

Kallbadandet (och Wim Hof-djupandning) är dock verkligen en barometer för mentalt välbefinnande. Att kliva ner i 5-gradigt vatten och njuta av det, att andas lugnt, stadigt, otvunget, och fyllas av känslan att Detta klarar jag, utan problem. Galant till och med! är oerhört stärkande. Mycket annat bleknar liksom i jämförelse, eller… kanske inte bleknar. Men det blir så uppenbart att jag (vi!) har så ofantligt mycket större kapacitet och potential än jag (vi?) nyttjar dagligdags. Och det är en fin påminnelse att få med jämna mellanrum.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Nytt sedan januari är fokus på att bygga styrka, vilket jag kommer köra vidare på. Jag sa i januari att jag skulle sätta fokus på bättre kostintag också, den får stå kvar, för det har jag ännu inte gjort.

Men framför allt är det självhedrandet som jag ska agera på. Att lägga mig i tid. Att hålla obokad tid i kalendern, för att bara vara, tid som jag inte ska fylla bara för att så mycket annat pockar på. Jag är viktig. Bara-vara-tid är viktig. Och jag ska hedra det åtagandet jag gör till mig själv, för om inte jag hedrar min tid och mina prioriteringar, vem ska göra det då?

Med kroppen i fokus – januarireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus och onekligen har jag haft ett annat typ av fokus på kroppen årets första månad. Också. För visst har jag loggat både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för januari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 30 av 31 dagar
–> cyklat 35 mil
–> promenerat 5 mil
Wim Hof-andats 30 av 31 dagar
Gått till sängs före kl 22 20 av 26 loggade dagar
Skärmfri tid efter kl 21 12 av 26 loggade dagar
Kallbadat eller -duschat 8 gånger

Vintergäcken gäckar våren redan den 19 januari 2020

Smart våg
Alma införskaffade en smart våg, som jag ställde mig på den 12e januari kl 17:31. Den visade följande när jag väl knappat in kön, ålder (född 1972) och längd (158 cm):
68.8 kg (med kläder)
30,3% fett
50,1% vatten
37,4% muskler
3,8 kg ben

Huksittarutmaning
Dessutom hakade jag på Naprapatjonas utmaning med 30 minuters huksittande i 30 dagar, som drog igång den 4 januari. Det tog mig tre dagar att lyckas sitta hela trettio minuter – märk väl, inte i ett svep, det finns inte på kartan! Sen körde jag på, med undantag för en dag då jag var så slut att jag inte nådde mer än 17 minuter. Men sen märkte jag att jag nog inte satt på bästa vis, utan snedbelastade stortålederna, så de började smärta. Och eftersom jag redan har problem med höger stortåled som jag cyklade rätt in i en sten med i november 2018 (och även går till Anders Glemme, fysioterapeut nere på Aktiv Rehab i Limhamn, just för att få rätt på den), så satte jag huksittarutmaningen på paus i dagarna två efter en dag med 8,5 minuts huksittande, tills smärtan försvann. Nu har jag kört ett par minuters huksittande varje dag sedan dess, med stort fokus på att inte belasta framåt, utan på hela foten, om än med lite mer belastning rakt ner, på hälen.

Huksittarutmaning, kanske du frågar dig, varför i allsindar skulle jag haka på en sådan (bortsett från att jag lockas av denna typen av utmaningar generellt)? människan är skapt för att kunna sitta på huk i timtal, och i takt med att människan får det allt mer bekvämt med stolar, fåtöljer, soffor och mjuka sängar, så kommer vi också allt längre från golvet och jag, liksom många andra, lider av att vi inte använder höftböjarna tillnärmelsevis tillräckligt. Att sitta lite mer på huk har definitivt gjort mig uppmärksam på det faktum att det finns väldigt stora ytor i mitt hem som jag aldrig direkt använder. Spännande insikt! Och dessutom är det förunderligt skönt för ländryggen att sträckas ut.

Ännu mer Naprapatjonas
Såg ytterligare lite rygg-tips med Naprapatjonas, så under januari månad har jag kört bäckentippningar fram/bak, höftcirklar och spinal waves som min morgonsjua. Väldigt skön start på dagen, som sen har fått sällskap av några minuters huksittning.

Skogsturer till häst
Utöver det har jag ridit ute i skogen två rundor tillsammans med Pernilla, på fantastiska Tinka, grande dame av Lyckegården. Efter varje sådan skogstur märker jag av träningsvärk ett par dagar, allra mest i ljumskarna. Men skönt är det, fantastiskt. Nu senast var de mossbelupna stenarna alldeles särdeles vackert grönskimrande, närmast neongröna. Ljuvligt!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
I januari har jag jobbat mycket. Kanske inte egentligen fler timmar än jag brukar, men jag är oerhört mycket mer ute hos kund, än jag varit på länge (bortsett från i höstas, för det var så då med). Och jag har vant mig vid att köra mitt eget race på hemmaplan liksom, så det har kostat på. Det har jag märkt i en ökad trötthet, vilket jag kontrat hyfsat väl med att sätta lite fokus på min läggtid. Det har absolut gjort sitt till, men jag är tröttare rent generellt, och har dessutom gjort lite nedslag på händelsehorisonten.

Därför gjorde det mig närmast glad att jag lyssnade när kroppen sa ifrån vid huksittandet. Jag hörde. Ignorerade inte. Körde inte på ”bara för att”, utan tog en paus, märkte hur smärtan försvann och kunde därefter smyga igång huksittandet i en takt som känns bättre.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Jag kommer fortsätta logga det jag loggar och kör vidare på minst en mil i kroppen/dag, daglig Wim Hof-andning och kallbad så ofta jag lyckas få till det (minst en gång/vecka). Utöver det har jag inspirerats av Alma att arbeta mer med styrka, vilket jag helt saknat under januari månad – mer om det i februari månads reflektion!
Och så ska jag ha lite bättre koll på mitt kostintag. Vad jag äter och när jag äter det. En ökande grad av okynnesätande har smugit sig på mig, och det vill jag få stopp på.

Ännu en natt på händelsehorisonten

Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?

Som det kan bli

Det har varit ett par fascinerande dagar som inleddes i lördags med ännu en fantastisk terapisession med D, den unike D. Hur en terapisession kan vara fantastisk? Tja. Jag har försökt sätta ord på tidigare upplevelser, och bara det faktum att de fortfarande är med mig i hur livet mitt levs, är bevis nog, tänker jag.

Efter sessionen gav jag mig själv lite egentid innan jag tog ett plurr nere på Ribban, och sen löpte helgen på. Vaknade i måndags till insikten att jag glömt att göra min meditativa Wim Hof-djupandning dagen innan. 171 dagars djupandning och 310 dagars meditation på raken blev inte 172 respektive 311 dagar, utan nollställdes. 

Som det kan bli.

Sen gick jag till kören i måndagskväll och insåg att jag helt glömt bort att få ”minst en mil i kroppen”. Och med körövning till åtta, följt av en 40-minuters gitarrlektion (som blev 70 minuter) med start halv nio, så fanns det inte minsta lilla uns av vilja att ge mig den där milen. 90 dagar av ”minst en mil i kroppen” blev inte 91, utan nollställdes.

Som det kan bli.

Väl hemkommen från gitarrlektionen valde jag dessutom att inte blogga, trots att jag med glädje bloggat varje dag sedan förste advent. Gick och la mig istället, och läste bok en stund innan jag släckte sänglampan.

Som det kan bli.

Och vet du?
I det stora hela, så spelar det inte den minsta roll.
Jag mår inte sämre, du påverkas inte alls, och resten av världen löper på precis lika bra oaktat att ett par av mina nummerserier nollställts. Fantastiskt, eller hur?

Jag kan ge mig själv dessa mina dagar-på-raken av det ena och det andra, för att det gagnar mig. Inte för att banka på mig om jag inte genomför vad-det-nu-än.månde-vara en dag eller två. Inte för att fortsätta in absurdum heller, utan bara precis så länge som jag gagnas av vanan/aktiviteten.

På det viset gifter jag mitt görande med mitt varande. Jag gör, det jag vill, sprunget ur hjärta och själ. Jag vill! Jag vill vara en som gör x och y, och ger jag mig själv precis det. Inte ålagt av någon annan, inget av detta jag loggar kommer utifrån. Utan inifrån.

Tror jag. Läser boken Trick Mirror av Jia Tolentino, en bok med undertiteln Reflections on Self-Delusion och inte för inte så funderar jag. Jag t r o r att jag gör, det jag gör, för att det kommer från mitt varande. Från mitt Jag. Men tankespjärn som det Jia ger i boken tas tacksamt emot, och vem vet… kanske blir det flera nollställningar? Kanske jag slutar logga dagar-på-raken? Kanske jag börjar logga än mer? Vem vet vad och hur det kan bli?

Fascinerande dagar var ordet! Som jag älskar denna min förmåga att uppleva saker, att reflektera, att vara. Inte tvinga fram. Utan låta komma, det som komma vill.

Använder hela mitt jag

Stod i lä vid toalettbyggnaden nära nakenbryggan på Ribersborg i Malmö, och klädde av mig för veckans första kallbad. Kom en kvinna förbi, iklädd vintermundering (täckjacka, hängor, vantar och mössa), som ropade:
Har du badat?
Nej, svarade jag, men jag ska.
Är du inte klok? frågade hon då… och vad ska jag egentligen svara? Sa nog , och sen snackade vi en stund, innan jag tog mig ut till bryggan och ned i plurret. Kanske inte är helt klok, trots allt. Eller så är det precis det jag är? Oavsett vilket så ger dessa få minuters kallbad mig känslan av att verkligen leva, en överväldigande känsla av att att använda hela mitt jag kommer över mig och bäst av allt är att den stannar kvar långt efter att jag fått på mig kläderna, cyklat hem, druckit en kopp te och fortsatt min dag.

Jag använder hela mitt jag.

Låg i 3,5 minut. Ca 3-4 grader i vattnet, 5-6 i luften, lite blåsigt.

Silkeslent mot min bara kropp

Cyklar ner till nakenbryggan. Tunga skyar, och regnet lurar i faggorna, släpper en droppe här, en droppe där, men vill inte riktigt äntra scenen. Inte än. Det är jag tacksam för där jag står och långsamt tar av mig plagg efter plagg.

Jacka.
Skor och strumpor.
Byxor.
Tröjorna.
Trosor.

Så står jag där. Naken.
Gräver i jackfickan efter telefonen, vill föreviga det närmast spegelblanka havet, Turning Torso i horisonten, molntäcket som skiktar sig.

Tar med mig telefonen ut på bryggan, ställer mig med ryggen mot utsikten och tar en selfie. Lägger telefonen precis där trappen börjar, och tar mig ner i vattnet.

Ljuvligt.
Alldeles vindstilla.
Klart vatten.
Kallt. Men ändå inte.
Tolv grader.
Simmar ut en bit från trappen, njuter för fulla muggar. Andas lugnt och djupt.

Simmar tillbaka till trappen och ställer mig där, på ett trappsteg så pass djupt att jag, när jag hukar mig en smula, har vatten upp till axlarna.

Räknar. Sakta.
Ett. Två. Tre.

Kommer till hundratio.
Börjar om. (Varför hundratio? Ingen anledning. Det kändes bra.)
Kommer till hundratio igen.
Börjar om en tredje gång men slutar räkna, nånstans halvvägs.

Behöver inte räkna.
Behöver inte distraktionen, som det kan innebära att hålla fokus på siffran.
Njuter. Vattnet är silkeslent mot min bara kropp och jag faller in i ett bara-varande som är vilsamt och underbart.

Drar ett par djupa andetag och bestämmer mig för att gå och hämta mobilen, som ligger ovanför trappen. Försöker öppna kameran, men tummen min är så kall (och blöt) att telefonen inte reagerar. Jag är inte varm nog för att kunna öppna den. Står där en minut eller två och försöker, idogt, tålmodigt, fnittrande, öppna kameran. Tillslut lyckas jag, så jag tar en selfie till, innan jag kliver tillbaka ner i vattnet.

Får trycka flera gånger på knappen för att det ska bli en bild tagen, och för att underlätta sätter jag på ljudet på telefonen för att höra låtsasklicket som indikerar foto taget.

Står kvar.
Ett par minuter till.
Tiden går, utan att det märks.
Jag bara är.

Tittar mig sakta omkring, förundras över naturens skönhet likväl som över skönhetens natur. Omgiven av dem båda bestämmer jag mig för att dela med mig: