Med kroppen i fokus – februarireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus och onekligen har jag haft ett annat typ av fokus på kroppen även årets andra månad. Också. För visst har jag loggat både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för februari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 25 av 29 dagar
–> cyklat 35 mil
–> promenerat 4 mil
Wim Hof-andats 29 av 29 dagar
Gått till sängs före kl 22 14 av 29 dagar
Skärmfri tid efter kl 21 6 av 29 dagar
Kallbadat eller -duschat 8 gånger

Smart våg
Den16 februari kl 11:14 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Då visade den följande:
68.3 kg (med kläder)
29,8% fett
50,5% vatten
37,6% muskler
3,8 kg ben

Huksittandet då?
Naprapatjonas utmaning med 30 minuters huksittande i 30 dagar, som drog igång den 4 januari körde jag inte ända in i kaklet, men jag har fortsatt huksitta. Någon minut om dagen blir det, alltsom oftast, antingen när jag gjort min dagliga morgonsjua och SMSar min dagliga reflektion till min sjua-kompanjon, eller när jag borstar tänderna och/eller håret. Men jag har också börjat stå på ett ben när jag borstar det ena eller andra, för att stärka min fotstyrka genom att stå på ett ben är också något jag vill ha fokus på under året.

Morgonsjuan
Även under februari har Naprapatjonas rygg-tips följt mig, men inte dagligdags. Jag har tom lagt in ytterligare en sak i min Way of life-logg, och det är när morgonsjuan är ”lite mer än en vanlig sjua”, och tio gånger i februari så körde jag lite mer än sju minuter. Alma skapade ett kettle-bell-program till mig (som jag kört två varianter av, fokus på överkropp eller helkropp, totalt 6 pass under månaden), jag inspirerades att skapa ett lite längre core-program själv (som jag kört 3 gånger) och jag har också lagt in de ridturer jag gjort (fast de dagarna har jag såklart gjort en vanlig sjua också), för nog innebär det en rejäl genomkörare av kroppen (inte minst om det ska mockas och/eller fixas med hö och halm och sånt i stallet efteråt!).

Den 27 februari gjorde jag dessutom den 2020e sjuan på raken – så nu är jag förbi innevarande år!

Lindy hop
I slutet av månaden drog så äntligen lindy hop-kurs D igång. Tänk dig 1,5 timmes fullt ös-medvetslös dansande till den mest medryckande musik som finns. Ah! Underbart är vad det är! Tio gånger totalt under våren går kursen och jag hoppas få till lite socialdans också utöver det! Dessa pass räknas också till ”lite mer än en vanlig sjua”-kategorin.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Även i februari har jag jobbat mycket, men har likförbaskat slarvat med min läggtid, fast jag loggar den. Här skapar jag bättre vanor, i detta nu.

Kallbadandet (och Wim Hof-djupandning) är dock verkligen en barometer för mentalt välbefinnande. Att kliva ner i 5-gradigt vatten och njuta av det, att andas lugnt, stadigt, otvunget, och fyllas av känslan att Detta klarar jag, utan problem. Galant till och med! är oerhört stärkande. Mycket annat bleknar liksom i jämförelse, eller… kanske inte bleknar. Men det blir så uppenbart att jag (vi!) har så ofantligt mycket större kapacitet och potential än jag (vi?) nyttjar dagligdags. Och det är en fin påminnelse att få med jämna mellanrum.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Nytt sedan januari är fokus på att bygga styrka, vilket jag kommer köra vidare på. Jag sa i januari att jag skulle sätta fokus på bättre kostintag också, den får stå kvar, för det har jag ännu inte gjort.

Men framför allt är det självhedrandet som jag ska agera på. Att lägga mig i tid. Att hålla obokad tid i kalendern, för att bara vara, tid som jag inte ska fylla bara för att så mycket annat pockar på. Jag är viktig. Bara-vara-tid är viktig. Och jag ska hedra det åtagandet jag gör till mig själv, för om inte jag hedrar min tid och mina prioriteringar, vem ska göra det då?

Med kroppen i fokus – januarireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus och onekligen har jag haft ett annat typ av fokus på kroppen årets första månad. Också. För visst har jag loggat både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för januari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 30 av 31 dagar
–> cyklat 35 mil
–> promenerat 5 mil
Wim Hof-andats 30 av 31 dagar
Gått till sängs före kl 22 20 av 26 loggade dagar
Skärmfri tid efter kl 21 12 av 26 loggade dagar
Kallbadat eller -duschat 8 gånger

Vintergäcken gäckar våren redan den 19 januari 2020

Smart våg
Alma införskaffade en smart våg, som jag ställde mig på den 12e januari kl 17:31. Den visade följande när jag väl knappat in kön, ålder (född 1972) och längd (158 cm):
68.8 kg (med kläder)
30,3% fett
50,1% vatten
37,4% muskler
3,8 kg ben

Huksittarutmaning
Dessutom hakade jag på Naprapatjonas utmaning med 30 minuters huksittande i 30 dagar, som drog igång den 4 januari. Det tog mig tre dagar att lyckas sitta hela trettio minuter – märk väl, inte i ett svep, det finns inte på kartan! Sen körde jag på, med undantag för en dag då jag var så slut att jag inte nådde mer än 17 minuter. Men sen märkte jag att jag nog inte satt på bästa vis, utan snedbelastade stortålederna, så de började smärta. Och eftersom jag redan har problem med höger stortåled som jag cyklade rätt in i en sten med i november 2018 (och även går till Anders Glemme, fysioterapeut nere på Aktiv Rehab i Limhamn, just för att få rätt på den), så satte jag huksittarutmaningen på paus i dagarna två efter en dag med 8,5 minuts huksittande, tills smärtan försvann. Nu har jag kört ett par minuters huksittande varje dag sedan dess, med stort fokus på att inte belasta framåt, utan på hela foten, om än med lite mer belastning rakt ner, på hälen.

Huksittarutmaning, kanske du frågar dig, varför i allsindar skulle jag haka på en sådan (bortsett från att jag lockas av denna typen av utmaningar generellt)? människan är skapt för att kunna sitta på huk i timtal, och i takt med att människan får det allt mer bekvämt med stolar, fåtöljer, soffor och mjuka sängar, så kommer vi också allt längre från golvet och jag, liksom många andra, lider av att vi inte använder höftböjarna tillnärmelsevis tillräckligt. Att sitta lite mer på huk har definitivt gjort mig uppmärksam på det faktum att det finns väldigt stora ytor i mitt hem som jag aldrig direkt använder. Spännande insikt! Och dessutom är det förunderligt skönt för ländryggen att sträckas ut.

Ännu mer Naprapatjonas
Såg ytterligare lite rygg-tips med Naprapatjonas, så under januari månad har jag kört bäckentippningar fram/bak, höftcirklar och spinal waves som min morgonsjua. Väldigt skön start på dagen, som sen har fått sällskap av några minuters huksittning.

Skogsturer till häst
Utöver det har jag ridit ute i skogen två rundor tillsammans med Pernilla, på fantastiska Tinka, grande dame av Lyckegården. Efter varje sådan skogstur märker jag av träningsvärk ett par dagar, allra mest i ljumskarna. Men skönt är det, fantastiskt. Nu senast var de mossbelupna stenarna alldeles särdeles vackert grönskimrande, närmast neongröna. Ljuvligt!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
I januari har jag jobbat mycket. Kanske inte egentligen fler timmar än jag brukar, men jag är oerhört mycket mer ute hos kund, än jag varit på länge (bortsett från i höstas, för det var så då med). Och jag har vant mig vid att köra mitt eget race på hemmaplan liksom, så det har kostat på. Det har jag märkt i en ökad trötthet, vilket jag kontrat hyfsat väl med att sätta lite fokus på min läggtid. Det har absolut gjort sitt till, men jag är tröttare rent generellt, och har dessutom gjort lite nedslag på händelsehorisonten.

Därför gjorde det mig närmast glad att jag lyssnade när kroppen sa ifrån vid huksittandet. Jag hörde. Ignorerade inte. Körde inte på ”bara för att”, utan tog en paus, märkte hur smärtan försvann och kunde därefter smyga igång huksittandet i en takt som känns bättre.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Jag kommer fortsätta logga det jag loggar och kör vidare på minst en mil i kroppen/dag, daglig Wim Hof-andning och kallbad så ofta jag lyckas få till det (minst en gång/vecka). Utöver det har jag inspirerats av Alma att arbeta mer med styrka, vilket jag helt saknat under januari månad – mer om det i februari månads reflektion!
Och så ska jag ha lite bättre koll på mitt kostintag. Vad jag äter och när jag äter det. En ökande grad av okynnesätande har smugit sig på mig, och det vill jag få stopp på.

Ännu en natt på händelsehorisonten

Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?

Som det kan bli

Det har varit ett par fascinerande dagar som inleddes i lördags med ännu en fantastisk terapisession med D, den unike D. Hur en terapisession kan vara fantastisk? Tja. Jag har försökt sätta ord på tidigare upplevelser, och bara det faktum att de fortfarande är med mig i hur livet mitt levs, är bevis nog, tänker jag.

Efter sessionen gav jag mig själv lite egentid innan jag tog ett plurr nere på Ribban, och sen löpte helgen på. Vaknade i måndags till insikten att jag glömt att göra min meditativa Wim Hof-djupandning dagen innan. 171 dagars djupandning och 310 dagars meditation på raken blev inte 172 respektive 311 dagar, utan nollställdes. 

Som det kan bli.

Sen gick jag till kören i måndagskväll och insåg att jag helt glömt bort att få ”minst en mil i kroppen”. Och med körövning till åtta, följt av en 40-minuters gitarrlektion (som blev 70 minuter) med start halv nio, så fanns det inte minsta lilla uns av vilja att ge mig den där milen. 90 dagar av ”minst en mil i kroppen” blev inte 91, utan nollställdes.

Som det kan bli.

Väl hemkommen från gitarrlektionen valde jag dessutom att inte blogga, trots att jag med glädje bloggat varje dag sedan förste advent. Gick och la mig istället, och läste bok en stund innan jag släckte sänglampan.

Som det kan bli.

Och vet du?
I det stora hela, så spelar det inte den minsta roll.
Jag mår inte sämre, du påverkas inte alls, och resten av världen löper på precis lika bra oaktat att ett par av mina nummerserier nollställts. Fantastiskt, eller hur?

Jag kan ge mig själv dessa mina dagar-på-raken av det ena och det andra, för att det gagnar mig. Inte för att banka på mig om jag inte genomför vad-det-nu-än.månde-vara en dag eller två. Inte för att fortsätta in absurdum heller, utan bara precis så länge som jag gagnas av vanan/aktiviteten.

På det viset gifter jag mitt görande med mitt varande. Jag gör, det jag vill, sprunget ur hjärta och själ. Jag vill! Jag vill vara en som gör x och y, och ger jag mig själv precis det. Inte ålagt av någon annan, inget av detta jag loggar kommer utifrån. Utan inifrån.

Tror jag. Läser boken Trick Mirror av Jia Tolentino, en bok med undertiteln Reflections on Self-Delusion och inte för inte så funderar jag. Jag t r o r att jag gör, det jag gör, för att det kommer från mitt varande. Från mitt Jag. Men tankespjärn som det Jia ger i boken tas tacksamt emot, och vem vet… kanske blir det flera nollställningar? Kanske jag slutar logga dagar-på-raken? Kanske jag börjar logga än mer? Vem vet vad och hur det kan bli?

Fascinerande dagar var ordet! Som jag älskar denna min förmåga att uppleva saker, att reflektera, att vara. Inte tvinga fram. Utan låta komma, det som komma vill.

Använder hela mitt jag

Stod i lä vid toalettbyggnaden nära nakenbryggan på Ribersborg i Malmö, och klädde av mig för veckans första kallbad. Kom en kvinna förbi, iklädd vintermundering (täckjacka, hängor, vantar och mössa), som ropade:
Har du badat?
Nej, svarade jag, men jag ska.
Är du inte klok? frågade hon då… och vad ska jag egentligen svara? Sa nog , och sen snackade vi en stund, innan jag tog mig ut till bryggan och ned i plurret. Kanske inte är helt klok, trots allt. Eller så är det precis det jag är? Oavsett vilket så ger dessa få minuters kallbad mig känslan av att verkligen leva, en överväldigande känsla av att att använda hela mitt jag kommer över mig och bäst av allt är att den stannar kvar långt efter att jag fått på mig kläderna, cyklat hem, druckit en kopp te och fortsatt min dag.

Jag använder hela mitt jag.

Låg i 3,5 minut. Ca 3-4 grader i vattnet, 5-6 i luften, lite blåsigt.

Silkeslent mot min bara kropp

Cyklar ner till nakenbryggan. Tunga skyar, och regnet lurar i faggorna, släpper en droppe här, en droppe där, men vill inte riktigt äntra scenen. Inte än. Det är jag tacksam för där jag står och långsamt tar av mig plagg efter plagg.

Jacka.
Skor och strumpor.
Byxor.
Tröjorna.
Trosor.

Så står jag där. Naken.
Gräver i jackfickan efter telefonen, vill föreviga det närmast spegelblanka havet, Turning Torso i horisonten, molntäcket som skiktar sig.

Tar med mig telefonen ut på bryggan, ställer mig med ryggen mot utsikten och tar en selfie. Lägger telefonen precis där trappen börjar, och tar mig ner i vattnet.

Ljuvligt.
Alldeles vindstilla.
Klart vatten.
Kallt. Men ändå inte.
Tolv grader.
Simmar ut en bit från trappen, njuter för fulla muggar. Andas lugnt och djupt.

Simmar tillbaka till trappen och ställer mig där, på ett trappsteg så pass djupt att jag, när jag hukar mig en smula, har vatten upp till axlarna.

Räknar. Sakta.
Ett. Två. Tre.

Kommer till hundratio.
Börjar om. (Varför hundratio? Ingen anledning. Det kändes bra.)
Kommer till hundratio igen.
Börjar om en tredje gång men slutar räkna, nånstans halvvägs.

Behöver inte räkna.
Behöver inte distraktionen, som det kan innebära att hålla fokus på siffran.
Njuter. Vattnet är silkeslent mot min bara kropp och jag faller in i ett bara-varande som är vilsamt och underbart.

Drar ett par djupa andetag och bestämmer mig för att gå och hämta mobilen, som ligger ovanför trappen. Försöker öppna kameran, men tummen min är så kall (och blöt) att telefonen inte reagerar. Jag är inte varm nog för att kunna öppna den. Står där en minut eller två och försöker, idogt, tålmodigt, fnittrande, öppna kameran. Tillslut lyckas jag, så jag tar en selfie till, innan jag kliver tillbaka ner i vattnet.

Får trycka flera gånger på knappen för att det ska bli en bild tagen, och för att underlätta sätter jag på ljudet på telefonen för att höra låtsasklicket som indikerar foto taget.

Står kvar.
Ett par minuter till.
Tiden går, utan att det märks.
Jag bara är.

Tittar mig sakta omkring, förundras över naturens skönhet likväl som över skönhetens natur. Omgiven av dem båda bestämmer jag mig för att dela med mig:

 

 

 

Påminn mig!

Bil på lån under helgen. Skogen lockar. Drar. Pockar på min uppmärksamhet. Så jag bestämmer mig för en skogspromenad. Kanske lite svampplockning? Fyledalen kanske? Fast så var sängen lite för skön, morgonritualen fick ta sin tid, och sen hade jag ju bokat in lite D-häng under eftermiddagen.

Så jag styrde kosan till bokskogen i Torup. Parkerade bilen, tog svampkorgen på armen och knatade iväg. Ljuvligt. Vackert. Djupa inandningar genom näsan – doften! Oh vad jag älskar den. Den jordiga, fuktiga, rika doften av våt humus, löv under nedbrytning, regn- eller daggvåt mark. Alldeles, alldeles fantastiskt!

Knatade runt, njuter för fulla muggar och inser att ut hit kan jag ta mig precis när som. Behöver inte ens bil, det är inte längre att cykla hit än det är att trampa till kiropraktorn på andra sidan stan. Och svamp? Jojomen, visst finns det svamp. En massa svamp. Alldeles fantastisk även den artrikedomen. Färger, former, storlekar. Fascinerande!

Ett antal soppar och en handfull unga röksvampar fick följa med i svampkorgen, de färgglada flugsvamparna lämnade jag i skogen, orörda och vackert röda. Likaså den häxring av vad som tillsynes såg ut att vara stolt fjällskivling. För helt hundra var jag inte. Och då får det vara.

Påminn mig, om jag glömmer att jag har denna skatt inom cykelavstånd!