Springer du barfota?

– Springer du barfota? Gör det inte ont?, utbrast den ena av två kvinnor från hemtjänsten som kom ut från ett av lägenhetshusen i närheten.
Jag fann mig inte riktigt, utan utbrast:
– Att springa barfota är det bästa för foten!

De tittade på mig och smålog, och fortsatte sedan åt sitt håll medan jag drog iväg åt andra hållet. Skulle tro att de fortsatte prata om barfotalöpning åtminstone ett par minuter till.

Och visst kan det göra ont. Ibland. Om jag lite ouppmärksamt sätter foten på en smärre sten, eller landar på en tistel som gömmer sig i gröngräset. Ju kallare det är ute, desto mer ont gör det har jag upptäckt. Men idag var det riktigt skönt. Bra stuns i benen och fötterna mådde finfint på både grus och gräs.

Mina fötter – eller mer sant, hela kroppen! – har successivt fått vänja sig vid att gå mer och mer barfota. Jag har haft barfotaskor i tre-fyra år, och numera går jag nästan uteslutande i barfotaskor. Fötterna vänjer sig snabbt av vid trånga och rörelsehindrande skor och jag undviker att utsätta fötterna för sådana i görligaste mån, dessutom är alla nya skor jag köper av typen barfotaskor.

Och det är fascinerande vilken skillnad val eller avsaknad av skodon gör för hur jag springer. Jag har två olika så kallade barfotaskor som jag oftast springer med. Ett par har lite mer terränggående mönstring undertill vilket gör dem lite mer dämpande än de andra som är tunna och helt platta. I de terränggående kan jag springa lite varstans; i de tunnare tar jag gärna steget upp i gräset emellanåt, och springer jag barfota så söker jag gräs som underlag varhelst jag tar min runda. Har sån tur att jag bor precis bredvid Bulltofta rekreationsområde där det finns mycket grusgångar och än mer gräs att springa på. Mitt löpsteg förändras bara mellan de här tre olika varianterna – där helt barfota innebär att jag är maximalt medveten om både underlag och hur jag möter marken med min bara fot.

Så ja. Jag springer barfota. Emellanåt. Och tycker verkligen om det! Men du då – springer du någonsin barfota?

 

Volontär på Café Lajvet

Caspian taggade mig på Facebook häromdagen; ett upprop efter kloka kvinnor sugna på att vara volontärer på Café Lajvet.

Svårt stå emot en sådan taggning, kände mig oerhört klok och kastade bums iväg ett mail till Café Lajvet. Fick snabbt svar från Madde, som är huvudansvarig för Café Lajvet, som drivs av Mind Skåne, fick jag veta då vi sågs för ett snack.

Vännen Tess är volontär på självmordslinjen i Stockholm, och en annan klok kvinna jag känner är volontär på densamma i Malmö, så Mind har dykt upp i min värld både en och två gånger. När så Caspian taggade mig, kändes det som en signal att agera. Sagt och gjort, numera kan jag lägga volontär på Café Lajvet på mitt curriculum vitae.

Ser med nyfikenhet fram emot vad det månde leda till (har bokat in mig på ett första pass om en dryg vecka!) – och du, om du är en klok kvinna, som liksom jag lockas av uppmaningen, lägg ett mail till hej at cafelajvet punkt se du med, så kanske vi ses där?!

Senaste månadens rekord

Cyklade till Slottsstaden i morse för den första omgången av Ett Hyvens Nätverk, en idé jag och Anders Roos spunnit på i ett par månaden och nu sjösatt. Spännande fortsättning följer – det kändes härligt bubbligt av pockande nyfikenhet efter morgonens möte!

Sen cyklade jag hem, bara för att hoppa in i Pernillas bil, för ett möte hos en potentiell kund för vårt koncept kring personlig grupputveckling, som vi så tjusigt kallar det. Bra mycket bubblande nyfikenhet både under och efter även det mötet – blir spännande att se vad vi kan samskapa där!

Sen cyklade jag till Gott Barn för möte med socialsekreterare och familjehem, ett möte som kändes väldigt fint och gemytligt. Cyklade hem därefter. Bara för att komma på att jag  glömt hämta cykelhjälmen som jag glömde efter gårdagskvällens gitarrlektion. Så jag kastade bara in min väska och satte mig på cykeln igen, hämtade hjälmen, och kunde inte hjälpa det – så det blev en extra cykeltur runt Bulltofta på vägen hem.

Väl hemma satte jag mig framför datorn… men det var som hade jag myror i benen. Ville ut. Igen. Som tur är var det någon i Pokémon Go Husie-gruppen på FB som lagt ut ett förslag på raid på Children´s Watchtower, så jag kastade mig på cykeln, tog en lång omvägsrunda dit, och en något kortare omvägsrunda hem.

Allt som allt har jag idag cyklat närmre 37 kilometer. Känns riktigt skönt – och av någon underlig anledning känns det som jag lätt kunnat cykla dubbelt så mycket. Och nu ska det ju bli sol och värme i ett par dagar, så vem vet, månadens cykelrekord kanske bara står sig en dag eller två?

Mungbönsgroddfabrik!

Jag la ut recept på Eva-Britts fantastiska mungbönssallad med ett löfte om att berätta hur min mungbönsgroddfabrik ser ut, så nu tänkte jag göra slag i saken.

  1. Blötlägg 1-3 matskedar mungbönor i vatten i minst tolv timmar. Jag blötlägger i ett dricksglas, det funkar fint i en glasburk med eller utan lock också.
  2. Häll av vattnet och häll mungbönorna, som nu dubblats i storlek ungefär, i ett tråg av något slag. Jag använder plasttråg som grönsaker/frukter är förpackade i, givet att det är tråg u t a n hål. Skölj bönorna en gång extra och häll av vattnet (jag använder sköjvattnet för att vattna blommorna i köket med).
  3. Lägg tråget med bönorna i en plastpåse, så det blir som ett miniväxthus. Jag ställer påse med tråg på köksbänken bara.
  4. Skölj de groddade bönorna morgon och kväll och häll av vattnet.
  5. Efter tolv timmar i tråg så är groddarna ätbara (smaka – de smakar härligt nötigt, jordigt på något vis), men det funkar fint att fortsätta grodda dem ytterligare ett par dygn. Som längst har jag låtit dem grodda i tre dagar kanske, om jag fortfarande inte använt dem då så sköljer jag dem en sista gång, häller av vattnet ordentligt och sätter sen in tråget i kylen.
  6. Gör nu Eva-Britts fantastiska mungbönssallad, som förutom att den är oerhört god, också är enormt nyttig, inte minst för att den innehåller grönsaker av minst tre olika färger – regnbågsmat, helt enkelt!

Sedan Eva-Britt första gången bjöd mig på sin sallad har jag, mer eller mindre, haft en ständig mungbönsgroddfabrik igång i köket – och har upptäckt hur smaskigt det är att bara ta en näve och snaska på. Supergoda är de. Så njut!

Kortspel i stearinljusens sken

Låter som något vi kunde ägnat oss åt under Earth Hour, men faktiskt var det en kväll för ett tag sedan. Min senaste digitala sabbat närmare bestämt. Jag la bort skärmar och elektronik av alla de sorter och slag, lagade mat, åt med barnen och frågade om någon var sugen på lite kortspel. Mr B nekade vänligt, men A sa Absolut.

Raskt dukades tallrikar och kastruller undan och jag plockade fram kortleken och började blanda. A frågade om jag kunde spela 500, vilket jag inte kunde, så hon lärde mig. Och sen spelade vi. Och snackade. Snackade lite mer, skrattade som tusan (mest åt mina olika bloopers, inte helt enkelt alltid med nya spel och regelverk), spelade runda på runda och hade en helt fantastisk kväll tillsammans.När vi båda kände oss ”mätta” på kortspel och vårt underbara samkväm, diskuterandes allt mellan himmel och jord, sa jag Vet du vad som gjorde denna kvällen möjlig? Min digitala sabbat. Annars hade vi troligen suttit här nere båda två, en i soffan, en i fåtöljen, med vars en (eller två, eller emellanåt tre) skärm(ar) framför oss. Och det är mysigt det också, men detta, detta var något helt annat. Stort tack för att du sa ja till att spela kort med mig! 

Själv – kraften i egentid (bok 5 av 26)

Läser ut Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman när jag har årets tredje digitala sabbat, passande nog, inte minst eftersom Linus faktiskt har just ”detox från stimuli” som en av utmaningarna i boken (s. 164).

Ett av de finaste ord jag vet, som just Linus gjort mig uppmärksam på, är självsamhet. I boken skriver han så här: Ensamhet är självsamhet som blivit bitter. Självsamhet är däremot kvalitetstid med dig själv. 

Sedan citerar Linus författaren Alice Koller för att rama in begreppet:
Att vara självsam är att vara ensam väl: att vara lyxigt försjunken i de saker du själv valt, medveten om fullständigheten i din egen närvaro snarare än avsaknaden av andra. Sann självsamhet är en bedrift.

Jag har läst flera av Linus böcker tidigare, en av dem innan jag första gången kom i kontakt med honom. Jag tycker om Linus sätt att skriva, och skrattar ofta högt åt hans underfundiga och humoristiska inslag. Och liksom Linus så använder även jag skrivandet som ett sätt att få syn på mig själv, mina tankar och känslor, och ofta nå klarhet, och skriver även själv under på följande: Jung ansåg att konst är en mycket viktig ventil för våra tankar. Att måla sina känslor och att beskriva sina tankar i text betraktade han som stärkande. Jag kan själv skriva under på den läkande kraften i att skriva ut grubbel. En del tankar kan inte lösas genom att diskuteras fram, utan de måste internaliseras och skrivas ner, i min erfarenhet. Det konstnärliga kan vara en källa till oerhört mycket glädje. 

Ett stycke längre ner kommer meningen De konstnärligt bildade har resurser inombords för att hantera en yttre storm som hjälper mig sätta luppen på en bidragande faktor till varför jag blivit så mycket bättre på att hantera yttre stormar, med pågående, snart avslutad skilsmässa som mest aktuellt exempel. Under det halvannat år sedan vi först separerade har jag skrivit mig ur mitt grubblande mången gång.

Förmågan att reflektera har för mig varit en stor del i det faktum att jag verkligen njuter av livet, oavsett om det stormar runt (eller i) mig. Och Själv – kraften i egentid visar på ett lättförståeligt och väluppbyggt vis, med många gapskratt dessutom, hur viktigt just det är: Självsamhet hjälper dig att reflektera och fatta beslut, men den gör dig inte tvärsäker. Att vara tvärsäker är ibland ett signum för de riktigt korkade. Det faller på reflekterande människors lott att vara nyanserade och att se gråtonerna. Vishetens färg är grå

Mycket av det jag fastnar för i boken är saker jag bloggat om, både en och två gånger, kanske ännu fler till och med, men det är också en bok som ger mig mycket nya tankar, funderingar och tankespjärn, inte minst kapitlet om Personlighet. Det är en bok jag tycker om. En bok jag kan tänka mig att läsa om. En bok jag har rekommenderat min förstfödda att läsa, och som jag nu rekommenderar även dig att läsa.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Pratat Övergångsåldern!

Vilket fint ChattyMeals jag och fyra andra kvinnor fick till på tema ”Övergångsåldern – prata om eller tiga ihjäl?”. Som vi pratade. Om skillnaden i betydelse av begrepp som övergångsålder och klimakteriet. Om boken Female brain gone insane (Kaos i kvinnohjärnan på svenska). Den ska jag läsa, var så säker!

Mycket funderingar kring vad som är övergångsbesvär och vad som är åldersbesvär och hur de hänger ihop – eller inte? Varför vissa kvinnor glider igenom övergångsåldern utan minsta besvär, eller kanske tom styrkta i sin kvinnliga (ur)kraft, och hur andra upplever en period då de inte känner igen sig själva, när både kropp och psyke uppför sig helt annorlunda mot de senaste 40-50 åren?

Varför termostaten går bärsärk, och vad det kan finnas för ”kloka designskäl” bakom klimakteriebesvär? Om hur kvinnan för tiotusentals år sedan menstruerade kanske en gång per år eller så, och därmed inte brände så mycket energi på sin fertilitet som den moderna kvinnan gör (helt enkelt för att vi ”lever så bra” att kroppen har råd med det), och om det har någon koppling till att den moderna kvinnan har mer klimakteriebesvär än våra urmödrar? Om hur kvinnan på så många sätt är satt på undantag, t ex genom att ”kvinnobesvär” icke göre sig besvär (än idag finns det t ex alldeles för få kvinnor med endometrios som får den hjälp de behöver i rimlig tid), och hur västerländsk medicin på alla sätt och vis fortfarande (även om en uppluckring möjligen kan skönjas, åtminstone medvetenhetsmässigt) bygger på ”mönstrande unga män i 20-25 års åldern i fysisk toppform” likväl som på ”manliga råttor” helt enkelt för att ”kvinnliga råttor” är så mycket svårare att studera med sin cyklicitet.

Vi diskuterade jättenattljusolja, rödklöver, röd maca och bioidentiska hormoner, såväl som hormonberoende bröstcancer och den fantastiskt goda linssoppan och mungbönssalladen med sesamsalt, som Eva-Britt lagade och förberedde medan jag sjöng med min kyrkokör i förmiddagens gudstjänst. Himla bra med en co-host!

Vi åt, pratade, och inte minst: skrattade. Ja. Som vi skrattade! Och vet ni vad – detta är ett tema att återvända till, gång efter annan, var så säker. Finns massvis kvar att reflektera högt kring tillsammans; att dela och ta del av erfarenheter, farhågor, förhoppningar och bjuda på tips och tricks på do’s and don’ts, som vi dock raskt konstaterade långt ifrån kan göras allmängiltiga: en av slutsatserna jag drar efter detta fantastiska ChattyMeals är att övergångsåldern och klimakteriet yttrar sig på otaliga vis, vilket ju bara gör det mer spännande – tänk; hur kommer det bli för mig? Spännande fortsättning följer!Bjuder även på recepten på linssoppa och mungbönssallad, ifall någon blir sugen att testa:
Recept på linssoppan:
Olivolja, 2 stora lökar, några rejäla klyftor vitlök, 2 tsk gurkmeja, 1½ tsk spiskummin, ½ tsk kanel, 1/4 tsk malen kardemumma, 1 burk/paket kokosmjölk, ca 140 gram okokta röda linser, 1 stor broccoli.
Fräs kryddor i olja
Ha i hackad lök/vitlök, och stek den mjuk utan färg
Ha i linser och vatten
Koka mjukt
Häll i kokosmjölk och låt soppan koka upp
Innan servering lägg ner rå broccoli skuren i små buketter

Recept på Eva-Britts mungbönssallad:
Groddade mungbönor (blötlagda ett halvt dygn, groddade minst ett halvt dygn – jag lovar lägga ut ett inlägg på min mungbönsgroddfabrik som jag haft igång sedan Eva-Britt först bjöd mig på denna sallad!)
Riven morot (ha gärna i en råriven rödbeta också)
Strimlad rödkål
Fröer (solros pumpa hampa etc) efter tycke och smak
Pressad citron och/eller lime
Olivolja
Gärna sesamsalt (rostade sesamfröer mixade med salt)
Balsamvinäger om smaklökarna så önskar
Blanda allt och servera. Njut.