Silkeslent mot min bara kropp

Cyklar ner till nakenbryggan. Tunga skyar, och regnet lurar i faggorna, släpper en droppe här, en droppe där, men vill inte riktigt äntra scenen. Inte än. Det är jag tacksam för där jag står och långsamt tar av mig plagg efter plagg.

Jacka.
Skor och strumpor.
Byxor.
Tröjorna.
Trosor.

Så står jag där. Naken.
Gräver i jackfickan efter telefonen, vill föreviga det närmast spegelblanka havet, Turning Torso i horisonten, molntäcket som skiktar sig.

Tar med mig telefonen ut på bryggan, ställer mig med ryggen mot utsikten och tar en selfie. Lägger telefonen precis där trappen börjar, och tar mig ner i vattnet.

Ljuvligt.
Alldeles vindstilla.
Klart vatten.
Kallt. Men ändå inte.
Tolv grader.
Simmar ut en bit från trappen, njuter för fulla muggar. Andas lugnt och djupt.

Simmar tillbaka till trappen och ställer mig där, på ett trappsteg så pass djupt att jag, när jag hukar mig en smula, har vatten upp till axlarna.

Räknar. Sakta.
Ett. Två. Tre.

Kommer till hundratio.
Börjar om. (Varför hundratio? Ingen anledning. Det kändes bra.)
Kommer till hundratio igen.
Börjar om en tredje gång men slutar räkna, nånstans halvvägs.

Behöver inte räkna.
Behöver inte distraktionen, som det kan innebära att hålla fokus på siffran.
Njuter. Vattnet är silkeslent mot min bara kropp och jag faller in i ett bara-varande som är vilsamt och underbart.

Drar ett par djupa andetag och bestämmer mig för att gå och hämta mobilen, som ligger ovanför trappen. Försöker öppna kameran, men tummen min är så kall (och blöt) att telefonen inte reagerar. Jag är inte varm nog för att kunna öppna den. Står där en minut eller två och försöker, idogt, tålmodigt, fnittrande, öppna kameran. Tillslut lyckas jag, så jag tar en selfie till, innan jag kliver tillbaka ner i vattnet.

Får trycka flera gånger på knappen för att det ska bli en bild tagen, och för att underlätta sätter jag på ljudet på telefonen för att höra låtsasklicket som indikerar foto taget.

Står kvar.
Ett par minuter till.
Tiden går, utan att det märks.
Jag bara är.

Tittar mig sakta omkring, förundras över naturens skönhet likväl som över skönhetens natur. Omgiven av dem båda bestämmer jag mig för att dela med mig:

 

 

 

Påminn mig!

Bil på lån under helgen. Skogen lockar. Drar. Pockar på min uppmärksamhet. Så jag bestämmer mig för en skogspromenad. Kanske lite svampplockning? Fyledalen kanske? Fast så var sängen lite för skön, morgonritualen fick ta sin tid, och sen hade jag ju bokat in lite D-häng under eftermiddagen.

Så jag styrde kosan till bokskogen i Torup. Parkerade bilen, tog svampkorgen på armen och knatade iväg. Ljuvligt. Vackert. Djupa inandningar genom näsan – doften! Oh vad jag älskar den. Den jordiga, fuktiga, rika doften av våt humus, löv under nedbrytning, regn- eller daggvåt mark. Alldeles, alldeles fantastiskt!

Knatade runt, njuter för fulla muggar och inser att ut hit kan jag ta mig precis när som. Behöver inte ens bil, det är inte längre att cykla hit än det är att trampa till kiropraktorn på andra sidan stan. Och svamp? Jojomen, visst finns det svamp. En massa svamp. Alldeles fantastisk även den artrikedomen. Färger, former, storlekar. Fascinerande!

Ett antal soppar och en handfull unga röksvampar fick följa med i svampkorgen, de färgglada flugsvamparna lämnade jag i skogen, orörda och vackert röda. Likaså den häxring av vad som tillsynes såg ut att vara stolt fjällskivling. För helt hundra var jag inte. Och då får det vara.

Påminn mig, om jag glömmer att jag har denna skatt inom cykelavstånd!

Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]

Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Den bästa positionen är…

Naprapatjonas. Finns på Instagram och även på Facebook, upptäckte jag precis. Har du inte upptäckt honom (välj vilken form av socialt media-flöde som passar dig bäst) så råder jag dig att kolla in och följa honom, per omgående.

Ett av de inslag han delat som gjort allra mest intryck i mig är detta, där han så tydligt devisen ”Den bästa positionen är den nästa positionen”, något jag definitivt behöver ta till mig på fler plan än det intellektuella. För jag suger på detta. Jag sätter mig i soffan med laptopen i knät… och sen sitter jag där. Knattrar och knattrar och byter inte position på timmar emellanåt. Så långt från att vara i ständig rörelse som det är möjligt att vara. Och det straffar sig. Kroppen säger tydligt ifrån. Fast inte när jag är mitt i skrivandet, av vad det än är jag knattrar fram. Men när jag sen ska ta mig upp ur soffan…

Ja, Naprapatjonas, jag är en del av #ettrörligare2019 jag också. Från och med nu, säger jag och byter position i soffan, sätter datorn på soffryggen och står på knä framför den.

Börjar googla efter Katy Bowman och en artikel om hur hon bor utan sittmöbler som stolar och soffor. Byter ställning minst tre gånger under tiden, hittar inte exakt den artikel jag var ute efter, men nått liknande, skumläser och inser… det finns mycket jag kan göra för att inspireras till #ettrörligare2019.

Ta del av videon som inspirerade mig, följ Naprapatjonas, och haka på #ettrörligare2019 även du vettja!

View this post on Instagram

Tagga en vän eller kollega som ska vara med på #ettrörligare2019 När jag är ute på företag och föreläser är det många som vill veta vilken den bästa sittpositionen är, hur exakt man ska ställa in sin stol, sitt skrivbord och skärm för optimal ergonomi och hållning. Vissa tror att de får ont i nacken för att skärmens lutning är en centimeter fel, inte eftersom nacken och musklerna får för lite rörelse under dagen. En musarm beror inte på felaktig storlek på musen utan att underarmar och händer måste få en större variation av rörelse och bli starkare. DEN BÄSTA POSITIONEN ÄR DEN NÄSTA POSITIONEN! Du behöver inte ett höj- och sänkbart bord, ett ultraergonomiskt tangentbord eller en stol med Nasa-teknologi, det räcker med att du vågar sticka ut lite i kontorslandskapet, ge kroppen mer variation och belasta den på nya sätt tex sätta dig på huk på golvet eller på underbenen på stolen. På många kontor är det för stort fokus på att avlasta kroppen. Den ena uppfinningen är dyrare än den andra och nästa grej är väl att vi ska hänga från trådar i taket i tyngdlösa rum, fastän det inte alls är det kroppen är gjord för. I själva verket handlar det om att belasta i stället för att avlasta. Ju starkare vi blir desto mer klarar kroppen av och en ökad variation av rörelse minskar risken för överbelastning och förslitningsskador. När jag sitter vid skrivbordet försöker jag att variera mig så gott det går. Jag skriver klart ett mail sen reser jag mig upp. Jag skriver ett till sen sätter jag mig på golvet osv. Vilka är era bästa tips för att få in mer rörelse under arbetsdagen? Tack för att jag fick låna ert kontor @sportamore 🙏🏼🐒 #ergonomi

A post shared by Jonas Parandian (@naprapatjonas) on

Uppföljning februari 2019: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Under februarimånad har min rygg ställt till det för mig på flera sätt. Eller, ställt till och ställt till. Har hjälpt mig se på ”som jag är” med lite nya ögon. Och det är ju faktiskt riktigt häftigt. Så jag kommer stryka lite av mina uttalade mål, samtidigt som jag nog kommer utforska mina intentioner på andra vis, i gott sällskap av både D och D. Spännande fortsättning följer med andra ord!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅får jag även för februari månad, fast den 27 februari valde jag aktivt att sluta med dagliga burpees. Efter 1005 dagar av minst en, oftast bra många fler sådana. Mer om det kan du läsa på engelska bloggen: Zero burpees.
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor: 1 löprunda under februari månad. Även här finns det en möjlighet att jag springer när jag känner att det är vad kroppen vill ha, snarast än ”för att jag sagt det”.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 2 kallbad även under februari månad
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!): kursen är igång, 3 av 10 tillfällen genomförda, med social dans direkt efteråt. Det är så fantastiskt kul att dansa lindy!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat drygt 4 mil och cyklat drygt 32 mil

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 10/75 böcker. Bloggat om Igelkottens elegans (bok 2 av 12 på svenska) och engelska motsvarigheten är Professional capital – Transforming teaching in every school.
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Spelat gitarr varje dag utom en under februari, och tragglar på med mitt utantill-lärande. Det är lite spännande, för jag kan klara kompet, eller sången, men det är lurigt att kombinera dem. Har dock börjat öva mer på utantill-sång även under körövningarna, som ett sätt att ge mig själv draghjälp i själva tekniken.
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: två tillfällen i februari, 12-13 och 23-24. I mars preliminärbokar jag in digital sabbat 9-10, 16-17 samt 29-30.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: ✅

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: får ett budskap från en ekorre utanför fönstret under ett Mastermind-samtal, mina arbetsdagar tillsammans med Better Globe-gänget är så fantastiskt givande (inte minst sedan lilla Snötass gjort oss sällskap, hon är ljuvlig. Och inte min. Här hemma regerar katten Pop i ensam majestät.) och ryggen sätter definitivt igång processer, och dessutom skrev jag Jag ser… som jag skulle tro är det viktigaste jag någonsin satt på pränt. Min coach Dave körde en fem-dagars Reignite your business-utmaning på Facebook som jag tog del av med stor behållning, jag hade en heldags foto-session med Anders Roos, och jag tror att både jag och minstingen börjar vänja oss vid att storungen befinner sig på andra sidan jordklotet. Våren gör sitt intåg med värme, solsken, blomsterprakt och ljuvlig vårluft!

Menskopp!

Det finns vissa saker man inte får prata om… och det skiter jag i. Åtminstone häromdagen då jag gjorde dagens Facebook Live och började snacka menskopp, världens bästa uppfinning!

Sedan jag började använda menskopp för… tja, kanske 5-6-7 år sedan eller nått, så har jag ett mensskydd som 1) som gör att jag kan leva livet precis som när jag inte har mens 2) gjort att mina återkommande svampinfektioner är som bortblåsta 3) hjälpt mig att lära känna mig själv, min kropp och min menscykel på ett sätt som inte är jämförbart med den okunskap jag levde i tidigare. Dessutom är det ett miljövänligt alternativ som dessutom är kostnadseffektivt. I kombination med några tygbindor/trosskydd så har jag allt jag behöver.

Sen har jag förstått att menskopp inte funkar för alla – men har du inte provat och du är en person som har mens, prova, du har inget att förlora och allt att vinna!

Att möta marken

100 Facebook live på raken firar jag med en löprunda som gav upphov till dagens Live-ämne:

Jag sprang och kom ihåg Anders Nordströms förklaring om skillnaden mellan att trycka ifrån marken med foten kontra att lyfta foten från marken, mer om det i podden Pace on earth avsnitt 62 med just Anders Nordström som Sveriges fotguru. som jag verkligen rekommenderar.

Sprang vidare och med ökad medvetenhet om hur foten mötte marken skiftade jag från att trycka ifrån, till att lyfta bort foten från marken. Och jo… det gör skillnad! Ganska coolt att man bara genom att tänka på det kan åstadkomma fysiskt förnimbar skillnad.

Jag använder barfotaskor (ja, en omöjlig kombo egentligen, men grundpoängen är: en sko som skyddar från väder och vind men inte så mycket mer än så, borde egentligen likna en socka mer än en sko) sedan tre-fyra år sedan och har definitivt ändrat mitt sätt att gå sedan dess – inte minst eftersom man behöver ändra sitt sätt att gå i vid ett skifte från ”vanliga skor” till barfotaskor. Fortsätter man gå på exakt samma sätt som tidigare så kommer man få problem. Problem som delvis sänkte barfotatrenden (Anders Nordström nämner i podden att det egentligen är perioden med uppbyggda och dämpande skor som sticker ut i vår mänskliga sko-historia), och la skulden på skorna. Med lite flyt har vi kommit längre idag, så att alla som börjar med barfotaskor (eller de facto börjar gå/springa barfota på riktigt, vilket jag också gör mycket mer idag än för bara några år sedan) förstår att de också behöver lära om hur de möter marken.

Just den hjälpen fick jag i samband med min övergång till barfotaskor av Tommy OlaussonRunfeeling/Walkfeeling (rekommenderas varmt). Men långt innan dess ändrade jag mitt sätt att gå – tack vare hjälp av min fantastiska väninna Eva-Britt som utifrån Mensendieckpedagogik fick mig att tänka på hur jag satte ner min häl i marken, något som i hög utsträckning påverkade min gångstil. Från att ha pronerat enormt är min pronation nu modest.

Det är mycket med detta som fascinerar mig, inte minst hur kroppen är ett helt system som hänger ihop, och jag inser när jag lyssnar på podavsnittet att jag har oändligt kvar att lära mig. Men jag förundras också av vad som blir möjligt när jag (och du!) är villig att lära av och lära om vilket bygger nya hjärnbanor. Det påverkar hur jag för mig och rör mig i världen. Och hur jag möter marken är en del av det: Trycker eller lyfter jag mig från underlaget?