Senaste månadens rekord

Cyklade till Slottsstaden i morse för den första omgången av Ett Hyvens Nätverk, en idé jag och Anders Roos spunnit på i ett par månaden och nu sjösatt. Spännande fortsättning följer – det kändes härligt bubbligt av pockande nyfikenhet efter morgonens möte!

Sen cyklade jag hem, bara för att hoppa in i Pernillas bil, för ett möte hos en potentiell kund för vårt koncept kring personlig grupputveckling, som vi så tjusigt kallar det. Bra mycket bubblande nyfikenhet både under och efter även det mötet – blir spännande att se vad vi kan samskapa där!

Sen cyklade jag till Gott Barn för möte med socialsekreterare och familjehem, ett möte som kändes väldigt fint och gemytligt. Cyklade hem därefter. Bara för att komma på att jag  glömt hämta cykelhjälmen som jag glömde efter gårdagskvällens gitarrlektion. Så jag kastade bara in min väska och satte mig på cykeln igen, hämtade hjälmen, och kunde inte hjälpa det – så det blev en extra cykeltur runt Bulltofta på vägen hem.

Väl hemma satte jag mig framför datorn… men det var som hade jag myror i benen. Ville ut. Igen. Som tur är var det någon i Pokémon Go Husie-gruppen på FB som lagt ut ett förslag på raid på Children´s Watchtower, så jag kastade mig på cykeln, tog en lång omvägsrunda dit, och en något kortare omvägsrunda hem.

Allt som allt har jag idag cyklat närmre 37 kilometer. Känns riktigt skönt – och av någon underlig anledning känns det som jag lätt kunnat cykla dubbelt så mycket. Och nu ska det ju bli sol och värme i ett par dagar, så vem vet, månadens cykelrekord kanske bara står sig en dag eller två?

Mungbönsgroddfabrik!

Jag la ut recept på Eva-Britts fantastiska mungbönssallad med ett löfte om att berätta hur min mungbönsgroddfabrik ser ut, så nu tänkte jag göra slag i saken.

  1. Blötlägg 1-3 matskedar mungbönor i vatten i minst tolv timmar. Jag blötlägger i ett dricksglas, det funkar fint i en glasburk med eller utan lock också.
  2. Häll av vattnet och häll mungbönorna, som nu dubblats i storlek ungefär, i ett tråg av något slag. Jag använder plasttråg som grönsaker/frukter är förpackade i, givet att det är tråg u t a n hål. Skölj bönorna en gång extra och häll av vattnet (jag använder sköjvattnet för att vattna blommorna i köket med).
  3. Lägg tråget med bönorna i en plastpåse, så det blir som ett miniväxthus. Jag ställer påse med tråg på köksbänken bara.
  4. Skölj de groddade bönorna morgon och kväll och häll av vattnet.
  5. Efter tolv timmar i tråg så är groddarna ätbara (smaka – de smakar härligt nötigt, jordigt på något vis), men det funkar fint att fortsätta grodda dem ytterligare ett par dygn. Som längst har jag låtit dem grodda i tre dagar kanske, om jag fortfarande inte använt dem då så sköljer jag dem en sista gång, häller av vattnet ordentligt och sätter sen in tråget i kylen.
  6. Gör nu Eva-Britts fantastiska mungbönssallad, som förutom att den är oerhört god, också är enormt nyttig, inte minst för att den innehåller grönsaker av minst tre olika färger – regnbågsmat, helt enkelt!

Sedan Eva-Britt första gången bjöd mig på sin sallad har jag, mer eller mindre, haft en ständig mungbönsgroddfabrik igång i köket – och har upptäckt hur smaskigt det är att bara ta en näve och snaska på. Supergoda är de. Så njut!

Kortspel i stearinljusens sken

Låter som något vi kunde ägnat oss åt under Earth Hour, men faktiskt var det en kväll för ett tag sedan. Min senaste digitala sabbat närmare bestämt. Jag la bort skärmar och elektronik av alla de sorter och slag, lagade mat, åt med barnen och frågade om någon var sugen på lite kortspel. Mr B nekade vänligt, men A sa Absolut.

Raskt dukades tallrikar och kastruller undan och jag plockade fram kortleken och började blanda. A frågade om jag kunde spela 500, vilket jag inte kunde, så hon lärde mig. Och sen spelade vi. Och snackade. Snackade lite mer, skrattade som tusan (mest åt mina olika bloopers, inte helt enkelt alltid med nya spel och regelverk), spelade runda på runda och hade en helt fantastisk kväll tillsammans.När vi båda kände oss ”mätta” på kortspel och vårt underbara samkväm, diskuterandes allt mellan himmel och jord, sa jag Vet du vad som gjorde denna kvällen möjlig? Min digitala sabbat. Annars hade vi troligen suttit här nere båda två, en i soffan, en i fåtöljen, med vars en (eller två, eller emellanåt tre) skärm(ar) framför oss. Och det är mysigt det också, men detta, detta var något helt annat. Stort tack för att du sa ja till att spela kort med mig! 

Själv – kraften i egentid (bok 5 av 26)

Läser ut Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman när jag har årets tredje digitala sabbat, passande nog, inte minst eftersom Linus faktiskt har just ”detox från stimuli” som en av utmaningarna i boken (s. 164).

Ett av de finaste ord jag vet, som just Linus gjort mig uppmärksam på, är självsamhet. I boken skriver han så här: Ensamhet är självsamhet som blivit bitter. Självsamhet är däremot kvalitetstid med dig själv. 

Sedan citerar Linus författaren Alice Koller för att rama in begreppet:
Att vara självsam är att vara ensam väl: att vara lyxigt försjunken i de saker du själv valt, medveten om fullständigheten i din egen närvaro snarare än avsaknaden av andra. Sann självsamhet är en bedrift.

Jag har läst flera av Linus böcker tidigare, en av dem innan jag första gången kom i kontakt med honom. Jag tycker om Linus sätt att skriva, och skrattar ofta högt åt hans underfundiga och humoristiska inslag. Och liksom Linus så använder även jag skrivandet som ett sätt att få syn på mig själv, mina tankar och känslor, och ofta nå klarhet, och skriver även själv under på följande: Jung ansåg att konst är en mycket viktig ventil för våra tankar. Att måla sina känslor och att beskriva sina tankar i text betraktade han som stärkande. Jag kan själv skriva under på den läkande kraften i att skriva ut grubbel. En del tankar kan inte lösas genom att diskuteras fram, utan de måste internaliseras och skrivas ner, i min erfarenhet. Det konstnärliga kan vara en källa till oerhört mycket glädje. 

Ett stycke längre ner kommer meningen De konstnärligt bildade har resurser inombords för att hantera en yttre storm som hjälper mig sätta luppen på en bidragande faktor till varför jag blivit så mycket bättre på att hantera yttre stormar, med pågående, snart avslutad skilsmässa som mest aktuellt exempel. Under det halvannat år sedan vi först separerade har jag skrivit mig ur mitt grubblande mången gång.

Förmågan att reflektera har för mig varit en stor del i det faktum att jag verkligen njuter av livet, oavsett om det stormar runt (eller i) mig. Och Själv – kraften i egentid visar på ett lättförståeligt och väluppbyggt vis, med många gapskratt dessutom, hur viktigt just det är: Självsamhet hjälper dig att reflektera och fatta beslut, men den gör dig inte tvärsäker. Att vara tvärsäker är ibland ett signum för de riktigt korkade. Det faller på reflekterande människors lott att vara nyanserade och att se gråtonerna. Vishetens färg är grå

Mycket av det jag fastnar för i boken är saker jag bloggat om, både en och två gånger, kanske ännu fler till och med, men det är också en bok som ger mig mycket nya tankar, funderingar och tankespjärn, inte minst kapitlet om Personlighet. Det är en bok jag tycker om. En bok jag kan tänka mig att läsa om. En bok jag har rekommenderat min förstfödda att läsa, och som jag nu rekommenderar även dig att läsa.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Pratat Övergångsåldern!

Vilket fint ChattyMeals jag och fyra andra kvinnor fick till på tema ”Övergångsåldern – prata om eller tiga ihjäl?”. Som vi pratade. Om skillnaden i betydelse av begrepp som övergångsålder och klimakteriet. Om boken Female brain gone insane (Kaos i kvinnohjärnan på svenska). Den ska jag läsa, var så säker!

Mycket funderingar kring vad som är övergångsbesvär och vad som är åldersbesvär och hur de hänger ihop – eller inte? Varför vissa kvinnor glider igenom övergångsåldern utan minsta besvär, eller kanske tom styrkta i sin kvinnliga (ur)kraft, och hur andra upplever en period då de inte känner igen sig själva, när både kropp och psyke uppför sig helt annorlunda mot de senaste 40-50 åren?

Varför termostaten går bärsärk, och vad det kan finnas för ”kloka designskäl” bakom klimakteriebesvär? Om hur kvinnan för tiotusentals år sedan menstruerade kanske en gång per år eller så, och därmed inte brände så mycket energi på sin fertilitet som den moderna kvinnan gör (helt enkelt för att vi ”lever så bra” att kroppen har råd med det), och om det har någon koppling till att den moderna kvinnan har mer klimakteriebesvär än våra urmödrar? Om hur kvinnan på så många sätt är satt på undantag, t ex genom att ”kvinnobesvär” icke göre sig besvär (än idag finns det t ex alldeles för få kvinnor med endometrios som får den hjälp de behöver i rimlig tid), och hur västerländsk medicin på alla sätt och vis fortfarande (även om en uppluckring möjligen kan skönjas, åtminstone medvetenhetsmässigt) bygger på ”mönstrande unga män i 20-25 års åldern i fysisk toppform” likväl som på ”manliga råttor” helt enkelt för att ”kvinnliga råttor” är så mycket svårare att studera med sin cyklicitet.

Vi diskuterade jättenattljusolja, rödklöver, röd maca och bioidentiska hormoner, såväl som hormonberoende bröstcancer och den fantastiskt goda linssoppan och mungbönssalladen med sesamsalt, som Eva-Britt lagade och förberedde medan jag sjöng med min kyrkokör i förmiddagens gudstjänst. Himla bra med en co-host!

Vi åt, pratade, och inte minst: skrattade. Ja. Som vi skrattade! Och vet ni vad – detta är ett tema att återvända till, gång efter annan, var så säker. Finns massvis kvar att reflektera högt kring tillsammans; att dela och ta del av erfarenheter, farhågor, förhoppningar och bjuda på tips och tricks på do’s and don’ts, som vi dock raskt konstaterade långt ifrån kan göras allmängiltiga: en av slutsatserna jag drar efter detta fantastiska ChattyMeals är att övergångsåldern och klimakteriet yttrar sig på otaliga vis, vilket ju bara gör det mer spännande – tänk; hur kommer det bli för mig? Spännande fortsättning följer!Bjuder även på recepten på linssoppa och mungbönssallad, ifall någon blir sugen att testa:
Recept på linssoppan:
Olivolja, 2 stora lökar, några rejäla klyftor vitlök, 2 tsk gurkmeja, 1½ tsk spiskummin, ½ tsk kanel, 1/4 tsk malen kardemumma, 1 burk/paket kokosmjölk, ca 140 gram okokta röda linser, 1 stor broccoli.
Fräs kryddor i olja
Ha i hackad lök/vitlök, och stek den mjuk utan färg
Ha i linser och vatten
Koka mjukt
Häll i kokosmjölk och låt soppan koka upp
Innan servering lägg ner rå broccoli skuren i små buketter

Recept på Eva-Britts mungbönssallad:
Groddade mungbönor (blötlagda ett halvt dygn, groddade minst ett halvt dygn – jag lovar lägga ut ett inlägg på min mungbönsgroddfabrik som jag haft igång sedan Eva-Britt först bjöd mig på denna sallad!)
Riven morot (ha gärna i en råriven rödbeta också)
Strimlad rödkål
Fröer (solros pumpa hampa etc) efter tycke och smak
Pressad citron och/eller lime
Olivolja
Gärna sesamsalt (rostade sesamfröer mixade med salt)
Balsamvinäger om smaklökarna så önskar
Blanda allt och servera. Njut.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (bok 4 av 26)

Under våren 2017 fick jag helt plötsligt ett sug att sticka ut och springa (lufsa…), varpå jag gjorde det. Anmälde mig till Kalkbrottsloppet och sprang (lufsade och gick, ärligt talat) det. Sen blev det inte mycket mer under hösten men första veckan på 2018 så kom lusten över mig igen och intentionen att sticka ut och springa (lufsar fortfarande, men går snabbare och snabbare åtminstone) en gång i veckan. Så det gör jag – hittills har jag hållit mig till intentionen. Så kanske det inte var så konstigt trots allt att jag lånade Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av vännen Anders Roos i höstas när jag satt på golvet och gick igenom lådvis med böcker hemma hos honom.

Nu är det ju l å n g från samma typ av löpning vi ägnar oss åt, jag och den gode herr Murakami, som sysslar med långdistanslöpning, och under dryga tjugo år sprungit minst ett maratonlopp varje år. Galet. Skulle aldrig falla mig in (i nuläget. Vem vet… Jag menar, skulle aldrig fallit mig in att anmäla mig till Kalkbrottsloppet för bara ett år sedan!).

Det har varit intressant läsning, inte minst att få komma ”på insidan” av en annan människas skäl och motivation till att vara ute och springa. Sen kom ett stycke en god bit in i boken som jag föll huvudstupa för. Haruki skriver om tankar och hur de dyker upp på himlen som moln, olika former, olika storlekar… äsch, jag låter texten få tala för sig själv:

Medan jag springer, springer jag bara. I princip löper jag i ett vakuum. Om man vänder på det, skulle man kanske kunna säga att jag springer för att uppnå ett. I ett sådant vakuum händer det förstås att en och annan tanke letar sig fram. För ett totalt vakuum är naturligtvis inte tänkbart i den mänskliga själen. Människans psyke är inte starkt nog att kunna härbärgera ett sådant och heller inte så oföränderligt till sin karaktär. Men de tankar som letar sig in i mitt medvetande medan jag springer är helt och hållet sådana som hör ihop med vakuumet. Inte innehållsmässigt, det är snarare tankar som existerar med vakuumet som axel. 
De liknar molnen på himlen – alla dessa moln med olika storlek och form. De dyker upp och försvinner, men himlen fortsätter att vara som förut. Mollen är inget annat än gäster på genomresa. De passerar förbi och försvinner, bara himlen blir kvar. Himlen är något som samtidigt både existerar och inte gör det. Det är något som har en fysisk form och samtidigt inte har det. Vi kan bara inse det faktum att detta diffusa kärl finns och acceptera det.Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Tillanderroths rekreationsdag nummer ett

Igår var det dags för den första Tillanderrothska rekreationsdagen för våren – något vi bokade in en gång i månaden då vi sågs för ett par intensiva arbetsdagar i december.

Grundtanken bakom det hela är tvåfaldig:
1) Vi har flertalet arbetsdagar inbokade kommande år, dagar då vi kommer planera så väl som genomföra hel- och halvdagar ute hos kund, och det är intensivt arbete. Det vill vi väga upp med rekreationsdagar då vi bygger välmående och glädje! All work and no play is not good for the soul, som Felix Sabates uttrycker det.
2) Det ger oss också en chans att lära känna varandra bättre, för hur det nu än är så har vi faktiskt inte känt varandra mer än ungefär två år!

Pernilla ansvarade för första rekreationsdagen och när jag dök upp vid Knutpunkten på morgonkvisten, var dagens alla planer uppkastade i luften pga vabruari… Så istället för behandlingar på nordic hamam på Vattnets hus i Ängelholm körde vi ett självtvagningskit, och det funkade finfint det också. Ny upplevelse (på Nordic hamam där för P, totalt sett för mig) och vi rekommenderar varmt Vattnets Hus!

Besök på Nordic Hamam på Vattnets Hus i Ängelholm – rekommenderas varmt!

Körde vidare, rena och fina må ni tro, till Orangeriet Bistro & Garden i Varalöv – jättefint ställe mitt ute i ingenstans. Där åt vi en smarrig lunch (vars en oumphburgare med världens godaste äpplesmulpaj till efterrätt) och pratade långt om länge innan vi styrde kosan tillbaka till Helsingborg.

Vilket häftigt ställe Orangeriet i Varalöv visade sig vara – kolla in deras häftiga och ovanliga utbud!

Under förmiddagen ställdes även eftermiddagens thaimassage in, likaledes pga vabruari, så P improviserade och vi fortsatte på dagens rengöringstema: fotvård och fotmassage, vilket var en upplevelse på så många plan.

Välskrubbade fossingar må ni tro – som vi skrattade (det kittlas!).

Sen stundade dagens sista pitstop, på Chocolatte vid Sundstorget, där vi inmundigade vars en kopp te, chokladboll och två hemmagjorda chokladpraliner. Oh ljuva himmelrike!

Löjligt gott – och gisses så vackra dessa chokladpraliner är (och smaken matchade utseendet väl!).

Ser med spänning fram emot vad jag ska hitta på när vi har nästa rekreationsdag inbokad i mars – har lite funderingar, men tar tacksamt emot idéer. Kan dessutom avslöja att när vi nyligen genomförde vår första arbets- och planeringsdag så började vi boka in höstens arbetsdagar… men jag stämde raskt i bäcken och sa: Det gäller att prioritera! Rekreationsdagarna ska planeras in först, sen tar vi arbetsdagarna. Så blev det. Kalendern är numera välfylld! Hur ser det ut hos dig, har du rekreationsdagar inplanerade i din kalender?